Läs mer om Elin Johansson, Ellen Svedjeland och Emma AdBåge på rabensjogren.se
© Text: Elin Johansson och Ellen Svedjeland 2021 © Omslagsbild och inlageillustrationer: Emma AdBåge 2021 Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2021 Citatet på s. 98 är hämtat ur Frankenstein av Mary Wollstonecraft Shelley, utgiven 1818 Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2021 ISBN 978-91-29-72978-8 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
En inte så tråkig dag Idag skulle ha blivit en rolig dag. Vi skulle ha cyklat till stranden och haft picknickkorgen med oss. Änderna skulle ha simmat in under bryggan och vi skulle ha lockat ut dem med små brödsmulor. Sen skulle vi ha hoppat i från bryggan fast vattnet är iskallt och mamma skulle ha skrikit och skrämt iväg alla änder. Men nu blir det inte så, regnet öser ner fast de lovat sol på mammas väderapp. Hon säger att vi kanske kan cykla dit lite senare, men det är ju nu jag har tråkigt. Jag tar på mig regnjackan och stövlarna och tar med mig picknickkorgen och går ut i alla fall. Det plaskar i gräset där jag går. På klädstrecket hänger tvätten tung och blöt. Det har regnat i en hel vecka nu. Jag undrar om kläderna blir extra rena när de hängt i vatten så länge. På grusgången mellan huset och vedboden ligger flera maskar och kippar efter andan. Jag hjälper några av dem att ta skydd vid väggen där taket skjuter ut. Jag går in i vedboden och klättrar upp på vedhögen, några 3
klabbar rasar ner på golvet när jag kliver på dem. Där uppe packar jag ur korgen. Jag häller saft i ett glas och öppnar en rulle kex. Regnet smattrar mot plåttaket. Det kommer säkert att regna en vecka till. Lutad mot väggen, bredvid huggkubben med yxan, står min nya fina cykel som jag fick i födelsedagspresent. Till hösten börjar jag trean, då ska jag få cykla själv till skolan. Cykeln har ringklocka och en korg där fram. På pakethållaren ligger baddräkten inrullad i en handduk och bara väntar på en solig dag. – Naima! Maten är klar. Mammas röst väcker mig där jag somnat på vedhögen. Jag packar raskt ihop resterna av matsäcken, hoppar ner på golvet och springer in. Mamma ställer fram en stekpanna med potatisbullar. – När kommer de nya grannarna? undrar jag. – Jag vet inte, längtar du? Det är klart jag längtar, det bor ju ingen annan i byn förutom vi och tant Irene. Nu när jag inte går i skolan har jag ingen att vara med. Mamma bara läser tjocka böcker hela dagarna. Ibland frågar hon om vi ska lösa korsord, men jag tycker att det känns för skolaktigt så det har jag ingen lust med. Vissa dagar får jag och Julia skjuts hem till varandra, 4
5
men nu har hon åkt på semester. Hon ska vara i Skåne en hel månad. Efter potatisbullarna går jag upp till mitt rum. Fönstret har stått öppet sen imorse så mina ridstrumpor som legat på vädring på fönsterbrädan är genomblöta. Jag hänger dem på tork på elementet innan jag börjar sortera mina hästgrejer. Alla borstar ligger redan i ryktlådan utom den lilla pannborsten, den hittar jag inte. Jag tittar under sängen och där hittar jag tränset. Jag bestämmer mig för att ta en ridtur genom huset och börjar tränsa Bosse, min käpphäst. Precis när jag ska slänga benet över Bosses rygg hör jag ljudet från en bil som bromsar in. Jag öppnar fönstret helt och sticker ut huvudet. Först kliver mamman och pappan ut ur bilen. Dem känner jag igen, för de har varit och tittat på huset flera gånger. De ser helt vanliga ut, pappan har keps och jobbarbyxor och mamman har röda gummistövlar. Jag är inte så intresserad av vuxna egentligen, därför blir jag glad när bakdörren öppnas och en tjej hoppar ut. Hon har långt mörkt hår och en gul klänning, i famnen har hon en plasthink med ett stort träd. Jag skulle egentligen vilja gå ut, men det känns lite pinsamt så jag fortsätter titta i fönstret. Pappan öppnar nästa bakdörr och lyfter ut en till tjej. Hon har lika mörkt hår, men ser mycket mindre ut. Hon 6
har bara T-shirt och trosor på sig fast det regnar, och hon börjar direkt hoppa runt i vattenpölarna. Sen ser jag någon som jag verkligen känner igen. Mamma dyker upp bredvid bilen. Hon skakar hand med mamman och pappan och jag hör att hon frågar om hon ska hjälpa till att bära in saker. Pappan säger att de gärna vill ha hjälp och öppnar kapellet på släpvagnen. Mamma hugger tag i en stor kartong och börjar gå mot huset, men så får hon syn på mig och ropar att jag ska komma ut. – Här är min dotter Naima, säger mamma och liksom föser mig mot tjejen med den gula klänningen. Jag vet inte riktigt vart jag ska titta. Tjejen håller fortfarande i hinken med trädet så det blir det jag tittar på. Bakom stammen kan jag skymta hennes
ansikte, hon har en tatuering på kinden. Den föreställer en döskalle med pirathatt. – Hej, säger hon. – Hej. Jag stirrar på mina stövlar som står nedsjunkna i leran. – Jag har tagit med mig ett träd, säger hon, samtidigt som hon tar ett stadigare tag om hinken. – Vad är det för träd? frågar jag, för något bättre kommer jag inte på att säga. – Ett äppelträd. – Jaha, säger jag. – Jag har fått det av min mormor, fortsätter tjejen. Hon planterade kärnan samma dag som jag föddes, men nu bor hon i Argentina och dansar tango hela dagarna, eller det säger mamma i alla fall. Jag tänker att det låter väldigt jobbigt att dansa hela dagarna, men jag önskar att jag också fått ett äppelträd av någon, för vi har nästan bara tallar. Och en rönn på baksidan av huset. Tjejen ställer trädet på marken och vi sätter oss på bron. Hon berättar att hon heter Lisen och är nio år precis som jag. Hon undrar om jag också vill ha en tatuering. Jag väljer en tiger och Lisen hjälper mig att fästa den med vatten som hon hämtar från stuprännan. 8
– Snyggt, säger hon och stryker med handen över tatue ringen. Hennes hand känns varm mot min blöta arm. – Lisen, kom! ropar mamman. Lisen drar med mig in i huset. – Nu vore det bra om du valde rum så att vi kan börja möblera, säger pappan. – Kom Naima, säger Lisen, du kan väl hjälpa mig att välja. Vi går en runda genom huset. Lisen berättar att föräldrarna har lovat att hon ska få vilket rum hon vill. Hon säger att det är ett slags tröstpris som de har hittat på eftersom hon verkligen inte ville flytta. När vi har tittat på alla rum kan Lisen inte bestämma sig, inget rum känns riktigt bra tycker hon. – Du måste nog sova en natt i varje rum för att veta var det känns bäst, säger jag. – Vilken bra idé, säger Lisen, det ska jag göra. Pappan suckar djupt och mamman ser inte heller glad ut. Hon säger att de måste fundera på saken. Lisens föräldrar funderar på saken en lång stund inlåsta på toa. När de kommer ut ser de fortfarande inte glada ut, men mamman säger att de har kommit fram till att det är ett bra förslag med provsovningen. 9
– Men det hade ju varit roligt att få bära in möblerna, muttrar pappan. – Jag tänker börja med att sova på vinden, säger Lisen. Pappan rynkar ögonbrynen. – På vinden? säger han frågande. – Ja, på vinden. Men jag vågar nog inte själv, säger hon och tittar mot mig. Jag förstår att hon vill att jag ska sova där med henne och det vill jag. Tänk att Lisen redan vill att jag ska sova över.
10
– Jag tänker börja med att sova på vinden, säger Lisen. Pappan rynkar ögonbrynen. – På vinden? säger han frågande. – Ja, på vinden. Men jag vågar nog inte själv, säger hon och tittar mot mig. Jag förstår att hon vill att jag ska sova där med henne och det vill jag.
Det är sommarlov och Naima har tråkigt. Det regnar och mamma bara läser och läser. Men så dyker Lisen upp. Hennes familj flyttar in i huset bredvid, och Naima och hon får genast ett viktigt uppdrag: Att välja vilket rum i nya huset som ska bli Lisens! För vem har bestämt att man absolut ska sova i ett vanligt sovrum istället för i hallen eller badrummet? Eller i bastun, för den delen?