ASTRID LINDGREN CECILIA HEIKKILÄ
Läs mer om Astrid Lindgren och Cecilia Heikkilä på rabensjogren.se astridlindgren.com
© Text: Astrid Lindgren 1992 / Astrid Lindgren Aktiebolag © Bild: Cecilia Heikkilä 2021 Texten ”I en djup oändlig skog” är skriven av Carl Olof Rosenius 1849. Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2021 Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2021 ISBN 978-91-29-72975-7 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
ASTRID LINDGREN CECILIA HEIKKILÄ
Pappa ställde julgranen vid kökstrappan, och sen gick vi in. Men det skulle vi inte ha gjort. Hujedamej, så det såg ut i köket! Alla möbler huller om buller, inga mattor på golvet, bara lort, odiskad disk överallt, och på spisen hade risgrynsgröt kokat över och bränts vid, det var ett os i köket så man kunde storkna! ”Gå”, skrek mamma när hon såg oss. ”Ut! Bare försvinn!” ”Men vad håller ni på mä”, sa pappa. ”Julstök”, sa Signe, vår piga.
Vi tog oss ett par smörgåsar och lite mjölk, Gunnar och jag, och försvann med högsta fart uppför trappan till vårt vindsrum. Vilken sorglig jul det här såg ut att bli! I morgon var det julafton! Och de skulle aldrig aldrig hinna få färdigt så att det liknade jul ett enda dugg. ”Tjuter du nu igen”, sa Gunnar. ”Tänk för att jag inte gör det”, sa jag. ”Men en sorglig julafton, det blir det.”
Det var vad jag trodde. Men när vi kom intassande i köket nästa morgon, då tvärstannade jag på tröskeln och bara glodde. Hur kunde det ha blivit så fint, det var nästan som ett trolleri! Nya trasmattor på golvet, och en duk full med tomtenissar på matbordet, vita ljus i våra röda ljusstakar och spisen skinande blank och ingen utspilld risgrynsgröt! ”Nu tror jag du fick så du teg”, sa Gunnar.
Vi klädde julgranen mesamma, ja, egentligen var det pappa som gjorde det. Men vi hjälpte honom, Gunnar och jag. Stina gick i vägen hela tiden utom ibland när hon rände ut i köket och gick i vägen för mamma och Signe som höll på med maten. Vi åt mycket den dan. Vi satt omkring stora köksbordet allihop, mamma och pappa och Gunnar och jag och Stina och Signe och Pelle och Oskar som var drängar hos oss.
Efter maten skulle Stina sova middag, hade mamma tänkt. Men det hade inte Stina tänkt. Hon var söt den ungen, men hon ville aldrig sova. Mamma la henne i den stora höga korgvaggan och sa åt Gunnar och mej att vi skulle vagga henne, så kanske hon somnade. Ja då, vi satte i gång. Lite sakta först, men Stina bara skrek, då vaggade vi värre och värre så att hon nästan ramlade ur, ändå skrek hon. ”Vi ska se vad hon gör om hon får bestämme själv’’, sa Gunnar, och det fick vi se. Kvickt som ögat klättrade Stina ur vaggan och ner på soffan och ner på golvet och sen kilade hon bort till bordet där det stod ett glas mjölk, och så hällde hon ut all mjölken.
Det var det roligaste hon hade haft den här dan, det märktes. Sen rände hon tillbaka till vaggan och kvickt som ögat hade hon klättrat upp i den, sen la hon sej ner och somnade på eviga minuten. Mamma kom in i rummet just då. ”Vad duktigt av er å få henne i sömn”, sa mamma. Vi sa inget.
Julafton är en konstig dag, tycker jag. Man bara går och väntar och väntar hela dan. Gunnar och jag smög oss in i salen och klämde på paketen i klädkorgen, där alla julklapparna låg. ”Tror du att du får nån salighetssak”, frågade Gunnar. Salighetssak, det var om man fick nånting så till den grad härligt att man blev salig av det. ”Nä, det tror jag inte”, sa jag. ”Det skulle vara från farmor då i så fall.” Gunnar trodde inte heller att han skulle få nån salighetssak. Det var bara att vänta och se.
Men det blev kväll till sist och vi satt omkring salsbordet allihop. Mamma stämde upp ”Hell dig, julafton, härliga klara”. Alla sjöng med, pappa också, fast mamma sa att han sjöng ”vildtoner”. ”Men jag tycker ändå så mycket om, när han sjunger”, sa mamma. Och sen läste pappa i bibeln om Jesusbarnet i krubban och om hur det var där borta i Judalandet. Om jag fick någon salighetssak? Ja ja ja ja JA, det fick jag. Jag fick ett par ljusbruna stövlar av farmor. Det var de finaste och vackraste stövlar som någonsin har funnits. Jag minns inte om Gunnar fick nån salighetssak, den där julen 1913, men jag hoppas det. Mina stövlar, de var så fina och så alldeles lagom stora. Och alldeles lagom bruna. Efter julklappsutdelningen fick vi apelsiner och nötter. Mamma skar apelsinerna i fyra bitar, illsura var de men härliga för oss som bara fick apelsiner när det var jul. Nötterna knäckte vi i mortelstöten, men mycket skal trillade nog på golvet. Stina hade ont i magen på natten, och pappa gick och bar henne för att hon inte skulle väcka mamma. Pappa hade inga tofflor, han gick barfota, och han sa efteråt: ”Jag geck i nötaskal te ankelknylera.”
ASTRID LINDGRENS BARNDOMSJUL Nu ska du få höra om en jul för länge sen, närmare bestämt julen 1913, när Astrid Lindgren var en liten flicka i Småland. Det är en berättelse om när Astrid fick följa med pappa ut i skogen för att hugga en julgran, om allt julstök hemma på gården som på julaftons morgon hade förvandlat hela huset till det mest julaktiga hem man kan tänka sej, och om det stora julkalaset hos mormor tillsammans med alla kusiner, när leken aldrig ville ta slut. Astrid Lindgren berättar, så som bara hon kan, om en av sina barndoms jular, om den magiska stämningen, förväntningarna och om allt roligt som hör julen till!