9789129719697

I SKUGGORNAS VÅLD

PETRUS DAHLIN

PETRUS DAHLIN

I SKUGGORNAS VÅLD

1

PÅ TRÖSKELN TILL NÅGOT NYTT Nox rättade till den kraglösa skjortan och försökte dölja att ena armens söm precis spruckit. Han hade fått ta i lite extra när han hoppade mellan några glesa grenar. Allt för att ta sig till träsnidarnas tempel utan att bli sedd. De enorma musklerna kunde ibland vara ett problem, men oftast gynnade de honom. Byborna hade respekt för Nox, både för att han var medlem av gruvrådet, men också just för hans fysiska styrka.

Fast just nu måste han erkänna att han var nervös och till och med en aning rädd, även om han gjorde allt för att dölja det. Zygos fick människor att känna osäkerhet och Nox hade mer än en gång sett hur byborna tog omvägar bland spänger och broar i träden för att undvika honom. När det gällde djuren var det samma sak fast värre: redan som barn hade Zygos gett sig på dem. Inte på ett futtigt och barnsligt sätt, som att plocka vingarna på flugor som många barn provade. Zygos hade speciella krafter och kunde styra djuren. När han var uttråkad brukade han hetsa dem mot varandra och satt sedan själv bredvid och njöt av slagsmålet.

5

När Nox öppnade dörren till Zygos privata del av trä­ snidarnas tempel var där tomt. Rummet var enkelt möblerat: ett träbord och ett par stolar. En stängd dörr antydde att där fanns fler rum innanför. Månljuset trängde in genom den lilla fönstergluggen och målade en svag rektangel över de grova golvplankorna. Det var så stilla att Nox började undra om han tagit fel på tiden. Att vänta var inte hans starka sida, tålamod var till för andra. Han var som bäst i kamp och strid. ”Är du säker på att ingen följde efter dig?”

Nox ryckte till och vände sig om. Zygos stod plötsligt i rummets ena hörn. Det var dunkelt men Nox var ändå förvånad över att han inte sett honom.

Zygos ögon påminde om kvisthål, som hos alla träsnidare.

De var blinda men ”såg” ändå mer än vad andra gjorde. Ibland kändes det som om de såg igenom en, som om de kunde läsa tankar. ”Jag är säker”, svarade Nox och försökte att inte bry sig om sitt dunkande hjärta. ”Bra”, svarade Zygos och tog ett par steg framåt.

Hans gängliga, skelettliknande kropp täcktes av munk­ kåpan och händerna stack fram som magra, knotiga rötter när han tog Nox ena hand mellan sina båda och stirrade honom i ögonen. Nox gjorde allt för att inte vika undan med blicken.

6

”Jag har gjort stora framsteg sen sist vi sågs.” Zygos släppte Nox hand och gick bort till den stängda dörren. Ett lätt gnisslande ljud hördes från gångjärnen av trä och han visade med en gest att Nox skulle följa honom. Rummet innanför var större och här fanns flera dörrar, men de var alla stängda. ”Sätt dig för all del.”

Zygos pekade på ett runt bord som stod mitt i rummet.

Nox hade sett ett likadant bord en gång tidigare, och det hade bränts upp på order av Prinus, alltmedan träsnidarna utförde mystiska ritualer. Nox visste att mäktig magi bodde i det här bordet.

Benet bestod av en kapad trädstam med rötterna kvar.

Den hade vänts upp och ner så att rötterna höll upp bordsskivan. Att vända upp och ner på ett träd, och att dessutom kapa av de livskraftiga grenarna, var att häda. Det var som att vända sig bort från det goda i naturen och hylla de mörka krafterna som fanns där nere i underjorden. De krafter som med ojämna mellanrum pressade sig upp genom gruvan Cado.

Nox och Zygos satte sig båda vid bordet. Luften var instängd och trots att de var högt uppe i träden kunde Nox känna lukten av fuktig jord. ”Vad väntar vi på?” frågade han efter en stund. ”Ett sändebud.” Zygos röst var helt uttryckslös.

7

Nox nickade tyst till svar och var på väg att harkla sig men valde att svälja. Han satte armbågen på bordet och lät musklerna spela för ett ögonblick.

Så hördes ett lågt, svepande ljud, som om någon sakta drog en kvast fram och tillbaka över golvet. Zygos reste sig från bordet och gick fram till dörren längst till höger. När han öppnade den förstod Nox varifrån den fuktiga jordlukten kom. En gång som verkade leda ner till underjorden genom det stora trädet blev synlig och det svepande ljudet kom närmare. Nox sträckte en aning på sig och väntade på att någon skulle dyka upp i dörröppningen. Men så stängde Zygos dörren. Nox såg förvånat på honom när han slog sig ner vid bordet igen. Det svepande ljudet hördes fortfarande när han började tala: ”Var hälsad, Ortigas sändebud. Vår sekt och hela vårt inre ska snart tillhöra mörkrets härskare. Gör det du måste. Foga oss samman med Ortiga och det ständiga mörkret.”

Det svepande ljudet tystnade och nu hördes ett lätt väsande. Nox såg sig omkring och stelnade till när hans blick fastnade på golvet. Där låg en liten orm. Den var ilsket orange med ett svart sicksackmönster över ryggen och ett huvud i var ände.

Zygos betraktade ormen koncentrerat, som om han lyssnade på något som Nox inte kunde höra. Nox rös. Han hade

8

svårt för det övernaturliga. Han var inte rädd, men han tyckte inte om saker han inte kunde se och förstå.

Ormen slingrade sig upp längs med stammen under bordet och för ett kort ögonblick såg det ut som om den försvann bland de vindlande rötterna, som om den var en del av dem.

Men sekunden senare låg den mellan Zygos båda händer som vilade på bordsskivan. Zygos förde händerna närmare ormens huvuden och Nox kunde se hur de båda tungorna sträcktes ut och nuddade Zygos hud.

Så högg den. Zygos ryckte till och när ormen släppte taget såg Nox att det låg som en blank hinna över kvisthålsögonen.

Så vände sig Zygos mot honom. ”Nu är det din tur.”

9

2

MÖRKA INRE SYNER OCH LAVAPANNA Varje gång Filix Wood var i träsnidarnas tempel blev han imponerad av hur stort det var. De små sammanbyggda trädhusen som slingrade sig mellan träden var byggda vid sidan av, under och över varandra, som ett tredimensionellt lapptäcke. Från marken syntes de knappt, precis som resten av trästan, och från ovan var allt täckt av tät grönska. Men byggnaden fanns där, som en labyrint av små huskroppar. Prinus – som han många gånger besökt här – var inte bara en del av gruvrådet utan även ledare för träsnidarna, byns andliga ledsagare. Nu var hon sjuk och såg ännu mindre ut än vad hon brukade göra.

Första gången Filix sett Prinus hade han trott att hon var en späd liten pojke, nu visste han bättre och gissade på att hon var i tjugofemårsåldern. I den lilla kroppen fanns en enorm vishet och styrka. Hennes kvisthål till ögon avslöjade inte på något sätt hur hon mådde, men Rubus stegade oroligt fram och tillbaka över golvet, i väntan på att medicinmannen Gingko skulle dyka upp.

Prinus låg på en smal madrass i det lilla rummet. Trots att

10

hon var en mäktig person i byn valde hon att leva under enkla förhållanden. En träsnidare vigde sitt liv åt trädandarna och det övernaturliga. Allt som störde koncentrationen undvek hon.

I rummen intill stod flera hundra handsnidade statyer och statyetter som Prinus skapat efter att ha fått uppenbarelser, däribland den exakta kopian av Filix som hon ”sett” i sitt inre samma natt som han föddes. Filix tyckte att rummet påminde om mamma Iris ateljé i våningen hemma i stan, där stora tavlor stod lutade mot väggarna och halvfärdiga skulpturer trängdes i hörnen. Han pressade undan sin längtan efter mamma och försökte koncentrera sig på Prinus.

Han hörde hur det bullrade från rummet intill och efter en kort stund gick dörren upp. En vakt tittade in och gjorde en gest mot rummet med statyerna. Rubus och Filix vände blicken ditåt och skymtade medicinmannen Gingko. Han var en liten kompakt person med rynkor över hela kroppen och det var svårt att se hans ögon. Enligt Rubus var han den äldsta i hela byn men ingen visste hur gammal han var. Nu stod han böjd över en stor liggande trästaty och mumlade. ”Hon är väldigt sval och även ganska stel …”

Filix tittade förvirrat på Gingko som lade handen på statyns panna.

11

”Prinus är här …”, försökte Rubus. ”Annars verkar hon må bra”, fortsatte Gingko och rätade på sig. Han stånkade och tog sig för ryggen.

Rubus tog några steg mot honom och ledde honom in i nästa rum. ”Här är Prinus”, sa han. ”Här?”

Gingko såg sig förvirrat omkring. ”Det var nog lite väl dunkelt där inne”, svarade Rubus vänligt. ”Här på madrassen ligger hon.”

Gingko böjde sig ner och kände sig fram över Prinus. Han hummade och hostade medan han undersökte henne. Så rätade han på sig och tittade kisande på Rubus. ”Lavapanna. Hon har fått en kraftig variant av lavapanna.

Jag ska ta fram en mixtur som kommer att göra henne gott.” ”Så det är därför hon yrar?” frågade Rubus och strök sig över sitt kala huvud och ner över det grå skägget. ”Förmodligen, men som du vet har träsnidarna kontakt med den andliga världen och ibland är det svårt att veta vad som är vad.”

Gingko vände om och höll på att gå in i dörrkarmen innan han hittade ut. ”Han skulle behöva glasögon”, sa Filix.

12

”Behöva vad?” frågade Rubus. ”Eh … nya bättre ögon”, svarade Filix som insåg att här visste ingen vad glasögon var för något.

Han var på väg att säga något om att det kanske var bakterier eller ett virus som låg bakom Prinus feberyra, men inte heller det skulle Rubus eller någon annan i byn förstå.

Trästan hade varit isolerad från omvärlden i nästan fyrahundra år. Ingen som helst modern kunskap hade sipprat in över den osynliga gräns som bevakades av vakter dygnet runt.

Alla som dykt upp hade dödats, alla utom Filix som visat sig vara en reditus, en återvändare. Han hade på något sätt ett släktskap med folket i byn, kanske på mammas sida, kanske på sin okända pappas. Iris hade inte berättat så mycket om pappan, bara sagt att han var en feg vekling och att Filix ärvt en viss tafatthet av honom.

Mamma skulle se mig nu, tänkte han. Jag är inte längre samma svaga, fega person som när jag kom hit.

Han visste inte längre exakt när han kommit till trästan – han hade precis som alla andra i byn slutat räkna dagar – men kanske hade sex, sju månader gått, kanske mer. Under den tiden hade Filix inte bara övervunnit sin fågelrädsla, numera hoppade och sprang han obehindrat mellan träden precis som de andra i byn, och han hade överlevt möten både med gen-

13

gångarna och nybyggarna, trästans värsta fiender. Dessutom hade han klarat sig levande från ett möte med Ortiga, mörkrets härskare.

Plötsligt hördes ett mumlande från madrassen. ”Jag … har sett saker …”, sa Prinus tyst.

Både Filix och Rubus ryckte till, böjde sig fram och väntade på fortsättningen. Hon lyfte handen och pekade ut mot rummet intill. ”Där …”

De skyndade in i rummet och såg sig omkring. Manshöga trästatyer varvades med mindre, en del föreställde djur, andra människor eller träd. Mitt på golvet där Gingko böjt sig ner och trott sig undersöka Prinus låg något som vid första anblicken såg ut som ett mindre monster eller kanske en drake.

Runt om låg träflisor och de verktyg av ben Prinus måste ha använt.

Rubus och Filix tittade på odjuret, som såg ut som en blandning av en muskulös slingrande orm och en häst från helvetet med stora sylvassa tänder. Den var täckt av karvade fjäll och fyra ben stack ut från kroppen. ”En drake?” sa Filix för sig själv.

Rubus vände sig till Prinus. ”Vad är det? Har du snidat den?”

14

När Prinus försökte svara började hon hosta. ”Inatt, host, host, jag hade syner inatt …” ”Men hur lyckades du snida ut detta monster när du knappt orkar tala?”

Prinus svarade inte och Rubus såg allvarligt på Filix. De visste båda vad det här betydde. Prinus hade kontakter med andevärlden och såg syner i sitt inre, saker som kunde ske i framtiden, och det här var en oroväckande syn. De gick in till Prinus igen men nu var hon helt okontaktbar. Filix hällde upp mer vatten från kruset och ställde muggen på golvet nära henne. ”Jag ska se till att någon vakar över henne”, sa Rubus när de smög ut.

15

En hemlig ond sekt är på väg att ta makten i trästan, och delar av gruv­rådet och de mäktiga träsnidarna verkar vara inblandade. Filix Wood är dem på spåren, och hans spaningar leder honom till stenstan, en hemlig plats långt under jord dit ingen tar sig utan mörka avsikter. Filix har fått ett viktigt uppdrag, men när det visar sig att det finns en väg upp till den vanliga världen är ingenting längre självklart …

Filix Wood är storstadskillen som vant sig vid livet i den isolerade skogen, men plötsligt får en chans att ta sig hem och återse sin mamma.

Var hör han egentligen hemma? Vill han ens tillbaka till sitt gamla liv?

I SKUGGORNAS VÅLD är tredje och sista boken om Filix Wood.

OM TIDIGARE DELAR I SERIEN:

”ETT FANTASIFULLT ÄVENTYR OM MOD, VÄNSKAP OCH LOJALITET.” / BTJ