n i l e g In
ANGERBORN MÅNFÅGEL
MÅNFÅGEL
Läs mer om Ingelin Angerborn på rabensjogren.se ingelin.se
© Ingelin Angerborn 2012 Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm, 2021 © Omslag och kapitelvinjett: Anna Henriksson/Pixelpiraya, 2021 © Omslagsfoton: Shutterstock Tryckt hos Livonia Print, Ltd, Lettland 2021 ISBN 978-91-29-73017-3 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
Det kom inget mer brev. De väntade och väntade, men förgäves. Brevlådan förblev tyst och tom och oron knöt sig i Vendelas mage. Hade det varit för sent, trots allt?
KAPITEL 1 Månen kastade sin ljusa skugga över Svartåns mörka vatten. Den var stor och rund. Och trots alla miljarder stjärnor, som gjorde den sällskap där uppe på kvälls himlen, såg den rätt ensam ut. Precis som jag, tänkte Vendela och drog en tung, snörvlande suck. Bänken var hård och ryggstödet skavde mot rygg raden, men hon märkte det knappt. Det var inte det som gjorde ont. Det som verkligen sved och värkte satt någon helt annanstans. På insidan, i hjärtat. Det var mamma … och Minna … och nu Gabriel … Vendela tryckte på en av de mörka, våta fläckarna på sitt linne och rös en aning när det kalla tyget nuddade hennes hud. Hon hade hoppats så länge. Känt så tyd ligt att de hörde ihop, att de hade något gemensamt och att om de bara träffades så … men så var det alltså inte.
5
Fläckarna på linnet bredde sakta ut sig, medan hon tänkte på Gabriels blick den där kvällen. Skolavslut ningskvällen, då Minna och hon stått längst fram när Fly or Die spelade. Vendela hade aldrig tänkt på Gabriel förut, inte på det viset. Han var ju två år äldre och typ världsberömd, åtminstone på skolan. Men den kvällen sjöng han sig rakt in i hennes hjärta. Hest och falskt, ärligt och innerligt. Och när han spände ögonen i henne och sjöng att han var den ensammaste män niskan på jorden, trodde hon att det var sant. Att han kände som hon. Vendela blundade hårt. Hela sommarlovet hade hon nynnat den där sången och drömt om ögonblicket då de skulle träffas. Då de (eller Gabriel, för hon visste det ju redan …) skulle inse att de var som gjorda för var andra, falla i varandras armar och aldrig mer behöva vara ensamma. Vendela fnös. Gud, så fånig hon hade varit. Hade bara Minna varit med, så … Nya tårar trängde fram när hon tänkte på Minna, bästisen sedan alltid. Tillsammans med henne hade hon klarat allt, till och med det svåraste … Men nu var Minna borta. Hon hade flyttat till England, dagen
6
efter skolavslutningen. De pratade visserligen nästan varje dag på chatten, men det var inte samma sak. Vendela ville ha henne där. I lägenheten under hennes, som förut. Hade Minna varit här, skulle jag förmodligen haft annat att göra än att fantisera om Gabriel, tänkte hon. Men nu var Minna inte där. Och Vendela hade fördrivit tiden med att smyga runt i Gabriels kvarter, i förhopp ningen att råka springa på honom. Men hon hade inte sett en skymt av honom. Inte på hela sommaren. Inte förrän i dag. Och nu önskade hon inget hellre än att hon aldrig hade sett honom. Hon var liksom inte beredd. Plötsligt stod han bara där, utanför biblioteket, med armarna om en tjej. Han såg henne inte ens. Och nu var hon den enda som var ensammast på jorden igen. Ett svagt ljud fick Vendela att slå upp ögonen och se sig omkring. Hon kunde inte avgöra var ljudet hade kommit ifrån, men det lät ungefär som en kvävd nys ning. Hon stirrade ut i mörkret en lång stund, men såg ingenting. Det brukade nästan aldrig vara någon här, åtminstone inte så här dags. Hon fick egentligen inte
7
heller vara här. Pappa tyckte inte om att hon var ute själv när det var mörkt. När Vendela inte hörde något mer slappnade hon av igen. Hon tittade ner på brevet i sitt knä. Det hade också fått ett par mörka fläckar och bokstäverna på kuvertet hade smetats ut. Men det gjorde ingenting. Det skulle ändå inte skickas. På eftermiddagen hade hon skrivit ett långt, långt brev till Gabriel. Om skolavslutningen, låten, hans blick, hennes ensamma vandringar runt hans hus, tjejen utanför biblioteket, Minna, mamma … Sju tät skrivna sidor. Sedan rev hon allt i tusen småbitar och slängde det i papperskorgen. Hon skulle ändå aldrig ha vågat skicka det. Och hon visste inte om hon ville heller. Han visste ju inte ens vem hon var. Brevet i hennes knä var betydligt kortare, bara några rader. Ändå stod där så mycket mer på något sätt. Det var inte till Gabriel. Inte direkt i alla fall. Det var inte till någon. Eller, jo, det var det kanske. Hon visste bara inte riktigt till vem. Vendela öppnade kuvertet och såg sig om igen. Den här gången upptäckte hon en svart fågel som tittade på
8
henne från en gren i den stora björken nere vid vattnet. Kanske var det den hon hade hört förut, tänkte hon. Sedan drog hon fram det tunna, ljuslila brevpappret och läste viskande, rätt ut i mörkret.
Till Dig! Jag vet inte vem Du är, men jag hoppas att Du finns. Du som kan få mig glad igen. Du som kan få sorgen att försvinna, eller i alla fall göra mindre ont. Jag hoppas att Du finns därute någonstans. Och jag hoppas att Du svarar snart. Jag behöver Dig! Vendela Höök (den ensammaste människan på jorden) Smedjegatan 19, Vinninge Tårarna rann sakta nerför hennes kinder. Den som inget visste tyckte säkert att brevet var löjligt och över drivet. Men det var precis så det kändes. Det var precis så det var. Vendela suckade djupt och stoppade ner brevet i kuvertet. Hon visste inte riktigt varför hon hade tagit med sig det hit ner eller vad hon skulle göra med det. Hon både ville och ville inte att någon skulle läsa det.
9
Ett svagt prasslande fick henne att titta ner mot vattnet och plötsligt fick hon en idé. Hon torkade kin derna och gick ner till strandkanten, sökte en stund efter ett bra ställe och stack till slut in kuvertet mellan två stora stenar. Kuvertet syntes knappt. Bara ett litet, litet hörn lyste lila mot allt det grå. Förmodligen skulle det ligga där och bli förstört av regn och snö, tänkte hon. Förmod ligen skulle ingen hitta det. Och det var kanske det bästa. Men det fanns ändå en liten chans liksom. Ett litet, litet hopp … Ett nytt prassel fick henne att lyfta blicken mot trä det. Det var den svarta fågeln som rörde sig på sin gren. Den hade lagt huvudet lite på sned och kikade nyfiket ner på Vendela. Hon log. – Du tycker att jag är tokig, va? sa hon. Fågeln la huvudet åt andra sidan, som om den fun derade på saken. – Ja, det är jag kanske också … Vendela suckade och lät blicken fortsätta upp mot den mörka himlen. Månen var verkligen stor i kväll, så nära på något sätt. De mörka fälten, hav eller vad det
10
nu var, syntes tydligt. Och den såg alldeles rund ut. Kanske var det fullmåne. Just när hon hade vänt sig om och börjat gå hemåt, såg hon att någon rörde sig en bit upp i backen, inne bland träden. Hon stelnade till och kände hjärtat bulta hårt i bröstet. Det var någon här i alla fall. Någon som smög omkring mellan träden. Vendela drog upp mobilen, tryckte fram pappas jobbnummer och skulle precis sätta tummen på ring, när personen plötsligt klev ut på stigen och blev syn lig i månljuset. Vendela andades ut och lät handen med mobilen sjunka. Det var bara Cornelia. Konstiga Cornelia.
11
KAPITEL 2 Vendela drog upp benen under sig i kökssoffan och slöt händerna om den stora blommiga muggen. Hon kände sig lite frusen och rös av välbehag när värmen från chokladen spred sig genom hennes kropp. För modligen hade hon blivit kall nere vid ån. Det var visserligen fortfarande sommar och det hade varit en varm dag, men kvällarna började bli råa och fuktiga. Dessutom hade hon ju gråtit nästan hela dagen. Det gjorde nog inte saken bättre. Klockan var snart halv tolv. Vendela tittade ut genom fönstret och tänkte att det nog skulle dröja en stund till innan pappa kom hem. Första åren, efter det där med mamma, hade farmor varit hos henne på kvällarna när pappa jobbade sent, men nu klarade hon sig själv. Hon var ju ändå snart
12
tretton. Och ända fram till i somras hade hon haft Minna en trappa ner. Det sved i näsan när hon tänkte på Minna. De hade varit jämt. Bott grannar hela livet, gått på samma dagis, i samma klass, skrattat åt samma saker, gråtit åt samma saker … nästan som tvillingar. Vendela hade inte kun nat tro att det var sant när Minnas mamma berättade att de skulle flytta till London. Men det var det. Och nu bodde Cornelia där i stället. I Minnas lägenhet, till och med i Minnas rum. Det syntes på grejerna i fönstret. Vendela suckade och smuttade på chokladen. Pappa hade blivit jätteglad när han såg Cornelia och hennes mamma flytta in för några veckor sedan. – Vilken tur! sa han och blinkade åt Vendela. En ny kompis! Men vad begrep han? Ingenting! Cornelia var visser ligen i hennes ålder, men där slutade likheterna. Cornelia var en sån där svartklädd typ, med svart tuperat hår och tjocka svarta streck runt ögonen. Hon brukade faktiskt le mot Vendela, när de möttes i trappan ibland. Men Vendela tyckte inte om henne i alla fall. Hon verkade konstig. Och framför allt var hon inte Minna.
13
Vendela tog en klunk till av chokladen. Det sved i halsen när hon svalde, och hon gjorde en liten grimas. Bara jag inte håller på att få halsfluss nu igen, tänkte hon. Hon hade haft det hur många gånger som helst de senaste åren. Hög feber och jätteont i halsen. Första gången var precis efter begravningen. Det hade väl inget med den att göra, men det var då det började i alla fall. Trött vecklade hon ut den rödrutiga filten, som alltid låg i kökssoffan, la den över sig och drog den ända upp till näsan. Den doftade fortfarande svagt av handkräm och lavendeltvål, men det var nästan borta nu. Hon skakade på huvudet. Hon fick inte tänka på det. I stället tänkte hon på Cornelia igen. Hon hade inte sagt något när de möttes nere vid ån. Bara nickat lite. Och tittat misstänksamt på Vendela. Som om det var något konstigt med att hon var där. Vendela log för sig själv. Var det någon som var konstig så var det väl hon, konstiga Cornelia! Varför smög hon omkring i mörk ret inne bland träden? Vad gjorde hon där egentligen? Väntade på att förvandlas till varulv kanske? Det stack till i halsen när Vendela skrattade och hon kände att den höll på att svullna upp. Det gick trögt att
14
svälja och hon frös, fast hon hade filten tätt omkring sig. Det var nog ingen tvekan om vad som var på gång. Hon tog med sig filten och hasade in på sitt rum. Minna var fortfarande inte på chatten. Vendela suck ade. Hon hade gärna velat berätta om sitt möte med konstiga Cornelia. Det var Minna som hade hittat på att kalla henne det, när Vendela berättat om h ennes svarta stil. Och det kändes bra på något sätt, lite rätt åt henne liksom. Vendela visste att det inte var så, men det kändes ändå som om det var Cornelias fel att Minna hade flyttat. Var är du? tänkte Vendela och slog igen datorn med en liten smäll. Minna hade inte varit på chatten på hela dagen och Vendela kunde inte låta bli att känna sig lite sviken. Minna hade visserligen ingen aning om vad som hade hänt. Hon visste faktiskt inte särskilt mycket om det där med Gabriel alls. Inte mer än att Vendela tyckte att han var söt. Allt det andra hade hon hållit för sig själv. Det hade känts som en hemlighet mellan henne och Gabriel. Men ändå … Minna hade varit mindre och mindre på chatten överhuvudtaget de senaste veckorna. Vendela
15
hade frågat varför, men inte fått något riktigt svar. Bara att hon hade haft lite annat att göra. Och i dag, just i dag när Vendela hade behövt henne som mest, hade hon alltså inte varit där alls. Vendela drog suckande linnet över huvudet och rotade fram sin varma flanellpyjamas ur gardero ben. Den hade hon inte använt sedan i vintras, men nu behövdes den. Hon frös så hon hackade tänder. Hon funderade ett ögonblick på att ringa pappa, men bestämde sig för att låta bli. Han skulle ju komma vil ken sekund som helst. Kanske stod han redan utan för dörren? På skakiga ben gick hon bort till fönstret, tog tag i linan till rullgardinen, men blev stående med den i handen utan att dra. Var det inte någon där? Precis bredvid soptunnorna? Vendela lutade pannan mot rutan och spanade ner på den mörka gården. Månen hade just försvunnit bakom ett molntäcke, och lampan vid porten hade inte fungerat på evigheter, så det var svårt att se. Men nä, det var nog bara inbillning. Rutan kändes sval och skön mot pannan och hon stod kvar en stund med slutna ögon. Ett minne av
16
mammas hand på hennes panna flimrade förbi, långt borta. Det måste ha varit när jag hade vattenkoppor, tänkte hon. Strax innan … Hon tog ett djupt andetag och öppnade ögonen igen. Inte tänka på det. Vendela stod fortfarande med pannan mot rutan när en svart skugga plötsligt svepte förbi, precis framför fönstret. Bara millimeter ifrån henne. Hon skrek högt och studsade tillbaka med ett hastigt ryck. Vad var det? Med hög puls och uppspärrade ögon lutade hon sig sakta fram igen och spejade ut genom rutan. Men det var för mörkt. Hon såg ingenting. Hon tänkte just ge upp när månen gled fram ur moln täcket igen och avslöjade en svart figur strax utanför fönstret. Vajande i vinden på en gren i trädet. Vendela skrattade till. Klart att det var en fågel! Vad hade hon trott egentligen?
17
VENDELA SÄNKTE HANDEN MED BREVET OCH STIRRADE OFÖRSTÅENDE RAKT UT I LUFTEN. SEDAN ÖPPNADE HON FÖRSIKTIGT DÖRREN OCH KIKADE UT. MEN DET VAR INGEN DÄR. TRAPPHUSET VAR TYST OCH TOMT. En morgon får Vendela ett egendomligt brev hem i brevlådan. Ett brev skrivet med riktigt bläck och gammaldags snirkliga bokstäver. Ett brev som förändrar allt … Ingelin Angerborn är författaren bakom succéboken Rum 213 som också filmatiserats. Hennes rysare är oändligt älskade och har blivit moderna klassiker.
SAGT OM MÅNFÅGEL: »Ingelin Angerborn har gjort det igen. Skrivit så man glömmer att man läser!« BARN-& UNGDOMSBOKSBLOGGEN
»Mystisk. Magisk.« CORREN
»Underbar berättelse om förluster, ensamhet, tröst och vänskap.« BOKBLOGGEN LYRANS NOBLESSER