MÅRTEN MELIN
FÖRVANDLAD
Läs mer om Mårten Melin på rabensjogren.se martenmelin.se
© Mårten Melin 2011, 2016, 2021 Utgiven av Rabén & Sjögren, Stockholm 2021 © Omslags- och inlageillustrationer: Lina Neidestam 2021 Formgivning omslag: Pernilla Qvist Sättning: RPform Tryckt hos Livonia Print, Ltd, Lettland 2021 ISBN 978-91-29-73403-4 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
bröstkorgen är en bur för mycket fängslat här men katten har inga galler mellan strimmorna liv strömquist
det är någon därinne någon som vill finnas komma ut och leva mårten melin
Meeeow ... felicia hardy
SÖMNGÅNGARE
N
är jag vaknade la jag genast märke till tre konstiga saker: 1. Jag var inte hungrig. Det var jag annars alltid när jag vaknade. Fast jag var rejält törstig. 2. När jag drog undan täcket märkte jag att jag hade en massa jord under fötterna. What, liksom? Var kom den ifrån? 3. Jag hade hårstrån i munnen. Små, korta. Som om jag tuggat på ett gosedjur i sömnen eller något. Men jag hade inga gosedjur längre. Tre konstiga saker. Det skulle snart bli fler. Många fler. Jag gick fram till fönstret, drog undan gardinen. Solen lyste rakt på mig så det var lite svårt att se. Men visst låg det något på infarten? Något litet, brunt. Kanske var det bara en vante. Jag drog på mig jeans och t-shirt, borstade av fötterna innan jag satte på strumpor. Så kom jag på att jag kanske hade gått i sömnen! Och 7
att det var därför jag blivit skitig om fötterna. Kanske hade jag öppnat dörren och promenerat iväg och gått in och lagt mig igen! Det skulle förklara ett och annat. Mina smutsiga fötter i alla fall. Jag tog trappan i fyra kliv. Jag tänkte först gå in i köket som vanligt, men nyfikenheten tog över. Vad var det jag hade sett genom fönstret? Jag öppnade ytterdörren och hann ta två steg ut. En hand grep min arm och drog in mig igen. Det var mamma. Hon hade dykt upp som från ingenstans. Men hon hade väl hört mig dunsa nerför trappan. ”Vart ska du?” sa hon och tittade på mina fötter. ”I bara strumplästen?” Hon höll kvar handen. Hårt, det gjorde nästan lite ont. ”Jag skulle kolla en sak på infarten.” Mamma tittade snabbt ut genom dörren. Sedan vände hon blicken mot mig och log. Fast leendet försvann medsamma. ”Kom in istället. Vi måste prata om en sak.” Jag undrade förstås vad det kunde vara. Mamma gick mot köket, jag stängde ytterdörren och följde efter. Pappa och Sofia satt och åt frukost. ”God morgon”, sa jag. Jag gick fram till bordet, tog mjölkpaketet och fyllde glaset som stod vid min plats. Drack ur. Fyllde det en gång till. Drack ur igen. 8
Så märkte jag att pappa och Sofia råstirrade på mig. Pappa satt med öppen mun, han hade visst varit på väg att stoppa en rostmacka i den. Men kommit av sig. ”Alltså”, började jag. ”Jag var bara så törstig.” Pappa nickade långsamt. ”Kom, Måns”, sa mamma. ”Vi sätter oss i vardagsrummet en stund.” ”Jaha?” sa jag och fyllde glaset en tredje gång. Mamma sa något tyst till pappa som jag inte hörde. Pappa nickade och tittade på mig. Sedan gick mamma in i vardagsrummet. Jag följde efter. Hade de sett mig gå i sömnen? Var det därför de var så konstiga? ”Sätt dig”, sa hon och nickade mot soffan. Jag satte mig och lyfte glaset mot munnen. Mamma stod kvar. ”Har du … börjat intressera dig för flickor?” Alltså, hade det varit en serietidning hade jag satt mjölken i halsen och börjat hosta. Skulle mamma berätta hur man gjorde barn eller vadå? Det var lite sent i så fall. Det visste jag redan. Fast jag kände hur jag blev helt röd i ansiktet ändå. ”Det går ner i åldrarna sånt”, sa mamma nästan för sig själv. Hon tog ett par steg mot pianot, tittade på fotografierna som stod där. Så lyfte hon upp det gamla porträttet på sin 9
farfar som ung. Det var en fin bild, gammelfarfar satt på en stol och tittade ner i marken. Han såg allvarlig ut. Mamma tittade på fotografiet. Noga. Ett tag trodde jag nästan hon glömt att jag var där. Men så vände hon sig mot mig, fortfarande med fotografiet i sin hand. ”Du vet att min släkt kommer från Centraleuropa.” ”Ja”, sa jag förvånat och nickade mot fotografiet. ”Morfars pappa kom väl hit när han var liten?” Jag förstod inte vad vår släkt hade med tjejer att göra. ”Mm”, sa mamma. ”Under kriget. De hade bott i en liten by. En by som sades vara … förbannad.” Det sista ordet sa hon långsamt. Som om det skulle vara lättare att förstå då. Men jag fattade ändå inget. ”Vadå?” sa jag. ”En by kan väl inte vara arg?” ”Nej!” sa mamma och såg nästan ilsken ut. ”Jag menar att det fanns en förbannelse i den där byn.” ”Jaha …?” Jag var rätt förvirrad. Och jag blev ännu mer förvirrad när mamma sa: ”Vad skulle du säga om att byta skola, Måns? Redan imorgon?” Vadå? Byta skola? Jag trodde vi pratade om förbannelser? Eller om tjejer? Mamma var bara hur konstig som helst. Mamma tittade på mig. Som om hon väntade på att jag skulle säga något. Men jag visste inte alls vad det skulle vara. 10
”Jaaa”, fick jag fram. ”Det … det kommer lite plötsligt.” Lite plötsligt? Fel. Det kom VÄLDIGT plötsligt. Jag var minst sagt totalförvirrad. Byta skola? Imorgon?! Helvrickat! Det var inte så länge sedan jag börjat i min nuvarande skola eftersom vi precis flyttat. Jag får erkänna att det inte gick så bra. Jag var inte direkt stormförtjust i min klass. Det var många bråkiga. Störiga och stöddiga. På ett sätt kunde det vara rätt skönt att byta skola. Den enda jag egentligen skulle sakna var Amira. Inte för att hon någonsin pratat med mig. Men jag skulle sakna att titta på henne. Jag hade tänkt på henne igår, innan jag somnat. Innan jag vaknat mätt, jordig och med hår i munnen. ”Imorse”, sa jag. ”Jag var skitig om fötterna.” Mamma nickade. ”Går jag i sömnen?” ”Ja”, sa hon snabbt. ”Det är därför du ska börja i en ny skola. Du får hjälp med det där.” Jag hade aldrig hört talas om en skola för folk som gick i sömnen. ”Du behöver kanske inte gå där så länge”, sa mamma när hon såg att jag såg tveksam ut. ”Bara tills du fått … hjälp.” Mamma tittade ut genom fönstret. ”Är den där skolan i närheten? Måste jag åka buss?” frågade jag. 11
”Den ligger långt härifrån. Du får bo där, på skolans internat.” Jag skulle alltså flytta hemifrån! Jag tittade upp i taket, försökte låta bli att gråta. ”Men”, sa jag. ”Bara för att jag går i sömnen? Det är väl inte så farligt.” ”Det är det visst det!” sa mamma och ställde med en smäll tillbaka porträttet på morfars pappa. ”Du kan bli skadad. Du kan bli påkörd av en bil eller snubbla i trappan eller … ja, vadsomhelst!” Det lät på mamma som om det var bestämt, att det inte var någon idé att tjafsa emot. Och faktiskt … Att få slippa alla puckon i klassen, Kevin och Aron och Erik. Det vore skönt. Riktigt skönt. Fast det var klart, det kanske fanns en massa puckon på den nya skolan också. Som gick i sömnen dessutom! Men det kunde knappast vara värre. ”Ni kommer väl och hälsar på mig?” frågade jag. ”Så klart”, sa mamma och kramade om mig. Jag hann se att hon hade tårar i ögonen. Mina rann redan nerför kinderna.
12
FÖRBANNAD
P
appa kom in genom ytterdörren samtidigt som jag var på väg uppför trappan. Han hade arbetshandskar på sig och hoppade nästan till när han såg mig. Jag tittade bort snabbt, ville inte att han skulle se att jag gråtit. Jag gick till badrummet och tvättade ansiktet. Sedan gick jag ner igen. Pappa var tillbaka i köket. Han kramade om mig och bredde ett par smörgåsar åt mig. Det hade han inte gjort på flera år. Sofia hade gått iväg. Det var något skämtprogram på radion, en reporter låtsas intervjuade en tjej som lät helt hispig. ”Du såg alltså ett stort djur …” ”Ja!” svarade tjejen. ”… med kalsonger på?” ”Ja!” svarade tjejen igen. Det lät ganska roligt men pappa stängde snabbt av. Jag åt bara den ena mackan. Pappa tittade på mig. Jag brukade äta en massa till frukost. 13
”Jag är bara inte hungrig”, sa jag. Pappa nickade. ”Jag ska hjälpa dig att packa”, sa han. Det var rätt långt att åka. Pappa stannade hemma, Sofia också. Så det var bara mamma och jag. Pappa kramade mig länge. Sofia såg jag ingenstans, hon sa inte ens hej då. Vi gick ut till bilen, mamma låste upp. Vi la in väskorna därbak. Så kom jag ihåg det där som jag sett från fönstret. Jag såg mig omkring. Vad det än hade varit så var det borta nu. Det enda jag såg var en liten mörk fläck på marken. Pappa. Han hade ju varit ute, med handskar på sig. Hade han flyttat på det? ”Kom nu”, sa mamma. ”Det kommer att ta några timmar det här, så det är lika bra att komma iväg.” Jag klev in i bilen. Det kändes lite konstigt att bara åka iväg, utan att säga hej då till klassen. Fast de flesta var väl bara glada att bli av med mig. Men Amira hade jag kunnat titta på en sista gång. Kanske sagt något till henne. Ska man inte ses mer kan man väl säga vadsomhelst? Det gäller att våga förstås. Mamma körde fort. För fort. Hon brukade göra det. Vi stannade och tankade, gick bort till en grillkiosk som låg bredvid macken. Jag tog en fiskburgare. Jag visste inte riktigt varför, jag hade aldrig gjort det innan. Men den smakade bra. 14
Jag satt tyst och tänkte på allt som mamma sagt under samtalet i vardagsrummet. Om tjejer. Om sin farfar. Och om förbannelsen i hans by. ”Den där förbannelsen”, försökte jag. ”Ja?” Mamma tog en rejäl tugga. ”Vad var det för något?” Mamma tuggade och svalde. ”Farfar ville aldrig prata om det”, svarade hon till slut. ”Men det var därför de flyttade till Sverige.” ”Jag trodde att morfars pappa flydde från kriget?” ”Nej, det var inte därför”, svarade mamma. ”Han flydde från sin mor.” ”Vad var det med henne?” frågade jag. Mamma tittade bort. ”Hon var drabbad av förbannelsen. Enligt legenden är det var fjärde generation som blir det.” Var fjärde … Jag räknade på fingrarna. Om morfars farmor varit drabbad, så var ju fjärde generationen … jag! ”Men vad …”, började jag. ”Snälla Måns”, sa mamma och blundade. ”Jag orkar inte prata mer om det just nu. Det har alltid varit väldigt … skamligt i min familj med den där förbannelsen. Du får veta mer på skolan, jag lovar.” Vad hade skolan med saken att göra? Hade förbannelsen 15
något samband med sömngångeriet? Det verkade hel knasigt. Och var det så skämmigt att gå i sömnen? Mamma sköt över sina pommes frites till mig. Sedan reste hon sig, gick bort och hällde upp en kopp kaffe. Jag såg på henne att det inte var någon idé att fråga mer, och jag förstod inte om hon visste mer eller inte. Jag höll tyst och åt upp hennes pommes frites. Det var kväll när vi kom fram. Mamma hade skrivit ut en karta där skolan fanns med, den låg lite utanför en by. Eller stad. En pyttestad. Det fanns ett litet centrum. Nu hade hon kört nerför en och samma gata ett par gånger utan att hitta vägen. Det ska sägas att min mamma inte har världens bästa lokalsinne. ”Vi får fråga någon”, sa hon och körde in till vägkanten. ”Gubben där till exempel.” Mamma vevade ner fönstret. ”Ursäkta?” Gubben stannade till. ”Ja?” log han. ”Vi ska till Skogsbingelskolan men hittar inte avtagsvägen.” Från min plats såg jag hur gubben stelnade till. ”Ska ni till Monsterskolan?” Mamma tittade snabbt på mig, sedan vände hon sig mot gubben igen. 16
”Nej, jag sa att vi ska till Skogsbingelskolan.” Hon talade långsamt och sammanbitet. Gubben såg lite rädd ut faktiskt. ”Javisst”, sa han. ”Ta till vänster där borta vid det gula huset och sedan första till höger. Sedan är det bara rakt fram.” ”Tack då”, sa mamma och rivstartade bilen. Jag tittade bakåt mot gubben. Han stod kvar och såg efter oss. ”Sa han Monsterskolan?” frågade jag. ”Det är väl bara något de kallar skolan för att …”, svarade mamma. ”För vadå?” Mamma sa inget mer. Jo, en sak sa hon, tyst för sig själv. ”Gubbjävel.”
17
VÄLKOMMEN TILL MONSTERSKOLAN När jag vaknade la jag genast märke till tre konstiga saker: 1. Jag var inte hungrig. Det var jag annars alltid när jag vaknade. 2. När jag drog undan täcket märkte jag att jag hade en massa jord under fötterna. Var kom den ifrån? 3. Jag hade hårstrån i munnen. Små, korta. Som om jag tuggat på ett gosedjur i sömnen eller något. Tre konstiga saker. Det skulle snart bli fler. Många fler. Måns börjar på Skogsbingelskolan och får snart mycket att fundera på. Varför är det galler för fönstren? Varför låser de in elever på nätterna? Och hur kommer det sig att alla som vistas på skolområdet måste bära ett kors om halsen? Förvandlad utkom första gången 2011. Denna nyutgåva innehåller två bonusnoveller.
Sagt om Förvandlad: Förvandlad nominerades till Barnens romanpris 2012
”Mystiskt, välskrivet och riktigt spännande.” norran ”Mårten Melin tillhör de mest begåvade barnoch ungdomsförfattarna i sin generation.” borås tidning