19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 2
2019-10-24 10:47
Prolog
Mina små, ni som älskar min kropp. Som vill somna under mina armar, som kryper närmre när det blåser. Det blev så tydligt när ni föddes och lades direkt vid mitt bröst. Ni var liv och mening och ni sökte som nyfödda är förprogrammerade att söka. Med en liten näsa mot det stora, smårutiga ärret efter en hudtransplantation. Med en liten söt mun mot det bladformade, vita ärret efter ett sår som ingen brydde sig om att få sytt. Det var då och det var nu, livets bästa och värsta möttes hud mot hud. Jag städar och tvättar och diskar och handlar och byter däck på bilen och deklarationen ska in och medan livet skyndar växer barn så fort. Snart kommer ni att ställas inför kompisar som frågar: – Varför ser din mamma ut så? Varför är hon randig? Förmodligen kommer de att fråga innan ni har gjort det, för mamma är ju bara mamma och för ett litet barn är det hon som utgör normen. Jag ska då ge er det första svaret i en rad av svar som genom åren kommer att fördjupas: – Det är ärr, ni vet, såna märken man får när man har haft ett sår. Jag avskyr att ni kommer att behöva möta det förgångna så tidigt i livet. Att jag tvingas visa er en mamma som inte är den ni känner, hon som bygger rymdraketer och tar med 7
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 7
2019-10-24 10:47
er på picknick på månen, som skrämmer iväg monstren om natten. Hon som vågar gå till öppna förskolan med målad piratmustasch en helt vanlig fredag. Tillvaron är en annan nu. Jag är en annan, och jag tampas med en motstridig vilja om att få vara hel enbart i nuet och att få vara hel med både ett då och ett nu. Ja, jag har tvekat om jag ska berätta igen, för er och för andra. Rikta ännu mer uppmärksamhet mot något som jag inte längre känner igen mig själv i. Men det är redan berättat, av en ung Sofia som fortfarande kämpade. En del av det som varit är inristat på utsidan av min kropp. Det går inte att fly från, utan kräver ett förhållningssätt. Det kommer att komma en dag då ni vill ha, och förtjänar att få, det fullständiga svaret. Då vill jag ge er det, omsorgsfullt inslaget i den insikt och de perspektiv man får först när det har gått femton år och allt har förändrats.
8
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 8
2019-10-24 10:47
Ingen riktig anorektiker
Jag var ett barn. Det säger folk fortfarande till mig när jag tycker att jag borde ha förstått bättre. Till mitt försvar förstod inte ens de vuxna, de utbildade, vad alla handlingar och alla beslut skulle leda till. Om jag hade vetat, om de hade förstått, hade allt blivit annorlunda då? Vem hade jag utvecklats till? Det händer då och då att vi fastnar i det samtalet när jag besöker mina föräldrar, fortfarande efter så många år. – Vi trodde ju att du skulle få behandling. Vi trodde att bara du kom dit skulle allt bli bra. – Ja, det är klart att ni trodde. Man kan inte lägga på er som föräldrar att ni skulle ha förstått bättre. Skulden bär vi alla på fast ingen av oss borde. Den som borde har inget samvete. Kanske är det därför skulden så lätt söker sig tillbaka till oss? Det var 1999 och jag låg på en soffa i ett samtalsrum som jag under lång tid framöver skulle kalla för ”Bubblan”. Det var rummet där man träffade läkaren. Det var också rummet, med tillhörande badrum och köksutrymme, där hela familjer kunde läggas in och hållas separerade från resten av den barnpsykiatriska akutavdelningen. Det var rummet dit ångestfyllda, utagerande ungdomar togs för att de skulle 9
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 9
2019-10-24 10:47
lugna ner sig. Och så var det rummet där bältessängen fanns i ett anslutande, låst utrymme, men det skulle ännu dröja länge innan jag förstod det. Den varma vårdagen snurrade för mig. Jag hade inte ätit eller druckit på flera dagar och orkade knappt sitta upp. Jag och pappa hade väntat länge, flera gånger, på olika läkare och olika beslut innan jag kunde bli inlagd. Pappa hade frågat om jag ville ha en glass och jag hade blängt på honom som om det var det dummaste jag hört. Ingen ville egentligen att jag skulle bli inlagd på avdelning B. Vi hade blivit förvarnade om att det var en stökig avdelning med flera svårt sjuka ungdomar. Men situationen var låst, med konflikter kring maten hemma som hade fått mig att totalvägra all mat och dryck. Jag tror ändå att både jag och pappa upplevde någon sorts lättnad, väntande i olika landstingsmöbler och med flockar av kajor hoppande på gräsmattorna utanför. Snart skulle jag få äta (jag var så hungrig!). Snart skulle jag få hjälp. Allt skulle bli bra. Pappa hade gått ut ur rummet för att röka en cigarett utanför entrén. Jag varken orkade eller ville följa med. I efterhand har han många gånger berättat för mig om det första mötet med två av avdelningens ungdomar där ute på stentrappan: Lina som rökte och Rebecca som höll henne sällskap. En vårdare från avdelningen övervakade dem. Tjejernas armar var fulla med röda strimmor, hudfärgade tejpremsor och blå kirurgtrådar. – Hur gamla är ni? undrade pappa efter att ha frågat om deras namn. – Vi är femton båda två, svarade Lina. – Hur länge har ni varit här då? fortsatte pappa som aldrig drar sig för att ställa närgångna frågor när han ska skapa kontakt. 10
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 10
2019-10-24 10:47
– Jag har varit här i fem månader, svarade Lina. – Jag har jag varit här i fyra, sa Rebecca. – Oj, sa pappa. Så länge ska inte min dotter vara här. Hon har ätstörningar. Hon ska bara vara här några dagar för att gå upp lite i vikt. – Tyvärr, svarade Lina, så skulle jag inte bli förvånad om hon blev kvar i flera månader. Sedan fimpade hon cigaretten i handryggen innan vårdaren hann hindra henne. Arton år senare minns min pappa fortfarande samtalet med Lina och Rebecca alldeles klart. Han minns det för att det var hans första möte med en främmande värld, som låg alldeles nära Världen Utanför men doldes bakom låsta dörrar och plexiglasrutor för att den var så sjuk. Men han minns det också för att det skulle visa sig att Lina fick rätt. Jag blev kvar i två år. * Den sommaren hade Lene Marlin en hit med Unforgivable sinner. Varje gång den spelades på radio bytte min lillebror ut titeln till Unforgivable dinner. Jag hade fyllt femton år, han var tolv. Fortfarande idag förs jag brutalt tillbaka till den där varma, ångestfyllda och helt avgörande sommaren när jag hör den låten. Sommaren 1999 utgjorde början på en lång tid av frågor om varför. Alla frågade sig: den sjukvårdspersonal som mötte mig, mina föräldrar och så småningom också jag själv. Hur kunde det bli som det blev? I början av den tjocka pappershög som utgör min journal skriver en läkare i juli det året: ”Inser att Sofia varit en välfungerande flicka fram tills hon insjuknade under hösten. Pigg och utåtriktad med 11
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 11
2019-10-24 10:47
många kompisar. Ambitiös. Aktiv. Inte någon beteendestörning eller problem med impulsivitet eller aggressivitet, utan snarast en mycket välanpassad flicka.” Anteckningen är slående. Jag skulle till och med vilja påstå att läkaren nästan höll i nyckeln, i den mån det fanns någon sådan. Men i nästa anteckning gled den återigen honom ur händerna och han valde att ordinera ett nytt läkemedel. Om inte Risperdal fungerar så kanske litium gör det? Jag var verkligen en välanpassad flicka. Jag var lugn, glad, lydig och lätt, allt med bara enstaka och minimala undantag under hela min barndom. Min mamma har sagt att hon knappt kan minnas att jag någonsin grät som barn. Min pappa sa en gång att om jag bara hade varit bättre på att städa mitt rum så hade jag varit perfekt. Ibland påpekade jag hur opedagogiskt det var av honom att lägga så stor vikt vid mina prestationer, eller att han inte behövde kommentera en ny finne i mitt ansikte eftersom jag var väldigt väl medveten om den själv. Då brukade pappa förstås säga att jag var bra precis som jag var, att det inte var så han menade och att det alls inte spelade någon roll, men det var ändå lätt att genomskåda att mitt utseende och mina framgångar var viktiga för honom. Jag hade lyckligtvis lätt för mig i skolan och klarade mig bra i alla ämnen utan att behöva ägna särskilt mycket tid åt läxor, som jag för övrigt gjorde på egen hand utan att någon behövde påminna mig. I femman läste jag Vilhelm Mobergs utvandrarepos efter att ha trollbundits av musikalen Kristina från Duvemåla. I sexan skrev jag ett eget musikalmanus och satte upp en föreställning med mina klasskamrater. I sjuan sålde jag mina första barnporträtt. Det är lätt att tänka tillbaka på min barndom idag och förstå att det måste vara något fel när ett barn aldrig gråter. 12
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 12
2019-10-24 10:47
För det var ju inte det att jag aldrig var ledsen. Jag var i själva verket ett oroligt barn med stor ansvarskänsla och förmåga att uppfatta subtila signaler hos andra. Det finns ett filmklipp på mig från när jag var sex år och skulle börja förskolan. Alla barn springer runt och hoppar. Testar nya leksaker. Knuffas med varandra för att få åka först i rutschkanan, drar upp byxorna som kasat ner. Jag går sakta längs en fönsterkarm, klädd i min finaste klänning. Lyfter upp en krita, lägger ner den igen. Ser sammanbiten ut. Kanske är jag störd av springet och stöket runtom? Kanske är jag osäker på allt detta nya? Men så får jag syn på mamma. Ser att hon filmar. Genast brister jag ut i ett stort leende och gör ett litet hoppsahopp. Vem söker hjälp för ett barn som är för välfungerande? Vem ser det som ett reellt bekymmer? När jag som fyraåring vred mig ur min mammas armar när hon ville krama mig tänkte mamma att jag nog inte var den kramiga sorten. Och vem kan möjligen förebrå henne för det? Hade hon tvingat sig på mig hade det definitivt kränkt mig. Jag markerade tidigt och tydligt att jag ville klara mig själv, inte ha mina föräldrar nära. Jag har inget svar på varför jag gjorde så, för jag har alltid vetat och känt att mina föräldrar älskar mig. Möjligen var det för att jag också älskade dem. Vi tillbringade tid ihop, vi upplevde saker tillsammans, men jag lät dem aldrig komma nära för tänk om de skulle gå sönder då? Jag verkade tänka att mina föräldrar var ömtåliga, att de inte kunde bära mina tankar och känslor, trots att jag inte kan minnas att de visat sådan skörhet. Men inget barn växer tryggt utan en hamn att ankra vid i tider av oväder, inte ens om det är barnet själv som valt bort hamnen. Grundläggande behov skapar fistlar genom allt för att bli tillgodosedda. Så jag sökte vuxenkontakt i skolan 13
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 13
2019-10-24 10:47
istället och fick kämpa mycket för det, trots att jag upplevde mig omtyckt av lärarna. Det var ju utbildning som var skolans prioritet och de som fick extra stöd och tid var knappast de som varje gång hade alla rätt på glosorna. När jag i fyran skrev om självmord drog läraren mig åt sidan och sa åt mig att tänka på min klasskamrat som just fått diabetes, på hur svårt hon måste ha det. På högstadiet tillbringade jag många raster i skolsköterskans väntrum. När hon kom ut bad jag om ett plåster eller en huvudvärkstablett, när det jag ville ha egentligen bara var kontakt. Under en innebandymatch på gympan fick jag ett hårt slag av en klubba på handryggen och ett sår som senare blev infekterat. Skolsköterskan plåstrade om och jag började riva i såret, göra det större. Sköterskan förstod inte varför såret inte blev bättre och varför det sedan började dyka upp nya sår, och jag ville inte berätta. Vad skulle hon tänka om mig då? Hon frågade om jag stoppade fingrarna i halsen efter att jag ätit, om det kunde vara frätskador jag hade på händerna. Jag nekade. Hon tog med mig till vårdcentralen och läkaren skrev ”Självförvållat?” om såren i journalen, men sa ingenting om sina misstankar. Skolans personal började uppmärksamma hur jag åt. Då åt jag mindre. De lade pussel i ett halvår och jag vet inte om de någonsin förstod helt. Men så pass mycket förstod de efter en tid, som att det fanns skäl till oro. När de ville prata med mina föräldrar vägrade jag samarbeta. Inte för att jag inte älskade mina föräldrar. Inte för att jag inte litade på dem, utan för att det stred mot den jag var. Min identitet och mina föräldrars bild av mig skulle fullständigt gå sönder och jag skulle bli lämnad att samla ihop bitarna under vaksamma blickar. Allt skulle rasa. Och så blev det. När mina föräldrar fick veta fanns det inte längre någon lyckad fasad kvar att upprätthålla. Den 14
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 14
2019-10-24 10:47
alltid så leende flickan som skötte sina läxor och teaterlektioner var borta. Slaget var förlorat. Jag avskydde övervakningen, tjatet och mina föräldrars oro vid måltider. Det blev lättare att inte äta alls. Jag var ändå ett högst alldagligt fall för barnpsykiatrins ätstörningsenhet när jag först kom dit. Den behandlings assistent som träffade mig då skulle senare säga: – Tänk Sofia, när jag träffade dig första gången tänkte jag att det här fixar vi snabbt. Jag hade aldrig kunnat ana att det skulle bli så här! Det är för mig början till ett svar på frågan om varför, men på avdelning B räckte det inte. För det var i en tid då teorierna om bortträngda minnen och incest som orsak till psykiatriska symptom var högaktuella. Sture Bergwall, som då hette Thomas Quick, hade våren 1999 hunnit dömas för fyra av de sju mord som han många år senare helt skulle frikännas från. Hösten 1998 hade två små pojkar, fem och sju år gamla, ansetts skyldiga till mordet på en annan liten pojke i Arvika. Tjugo år senare skulle även de frias från alla misstankar. I båda fallen kom det så småningom fram att utredarna använt sig av otillbörliga förhörsmetoder och låtit tolkningen av förhören vila tungt på teorin om att det mänskliga psyket tränger bort minnen som är för svåra. Minnena kan återskapas, menade man, men det kräver tid och bearbetning. Man bortsåg helt från risken att skapa falska minnen, falska beskrivningar av händelseförlopp och falska erkännanden. Det fanns en föreställning om att den som mår mycket dåligt måste ha en konkret orsak till det. Om personen inte själv kunde komma på någon sådan orsak hade den kanske trängts bort, som en psykologisk försvarsmekanism. När 15
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 15
2019-10-24 10:47
det gällde just kvinnor och flickor med ätstörningar och självdestruktivitet föll misstankarna ofta på sexuella övergrepp, allra helst i familjen. Under ett par årtionden både före och efter millennieskiftet blossade debatten upp med jämna mellanrum: finns det ett problem med att människor döms för brott, i synnerhet sexualbrott, på falska grunder? Kan falska minnen av övergrepp skapas i terapi? Hur stort är i så fall problemet, särskilt i förhållande till det antal fall av verkliga övergrepp som aldrig leder till fällande dom på grund av brist på bevis? Det började redan första kvällen på avdelning B. Jag hade blivit inlagd på grund av självsvält, eller snarare total matvägran, och blivit presenterad för avdelningens ”anorexi regler”. Huvudmål serverades tre gånger om dagen, mellanmål två. Huvudmålen skulle ätas upp på trettio minuter, mellanmål på femton. Det som hade lämnats kvar på tallriken när tiden gått ut skulle ersättas med sondnäring, som man antingen kunde få dricka i glas eller få nedsprutat i magen genom en sondslang som fördes ner genom ena näsborren. Efter måltiden skulle man ha en timmes respektive en halvtimmes övervakad ”vila”, som man ofta tillbringade i en soffa i dagrummet tillsammans med en vårdare. Den där första kvällen skulle jag få äta min kvällsmat i ett separat rum tillsammans med en kvinna i personalen. Jag var hungrig så klart, men ägnade ändå god tid åt att sprida ut hawaiigryta med ris över hela tallriken i syfte att då kanske komma undan med något riskorn mindre – det hade jag redan förstått förväntades av mig som anorektiker. Medan jag gjorde det frågade vårdaren: – Sofia, vet du varför du är här? Jag lade ner gaffeln, såg ner på riset och de små bitarna ananas som gjorde grytan till just hawaiigryta. 16
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 16
2019-10-24 10:47
– Jag har väl ätstörningar, antar jag. – Ja, men vad är orsaken till det? – Det har varit rätt jobbigt med skolan och kompisarna, sa jag trevande eftersom jag egentligen inte visste. Jag vill ha bra betyg. Och så är det många i vårt kompisgäng som mår dåligt just nu … – Nej, det är inte det, avbröt vårdaren mitt i min förklaring. Jag blev ställd. Det fanns alltså ett ”rätt” svar? – Mamma och pappa har ju jobbat ganska mycket också. Jag har tagit stort ansvar hemma. – Det är inte det heller, sa vårdaren. Men det kommer nog fram så småningom. Denna vårdare, som senare blev en av mina kontaktpersoner, var en av åtminstone två i personalen som var över tygade om att våld och övergrepp ofta eller alltid är orsak till självdestruktiva beteenden hos flickor. Det uttalades inte rakt ut, åtminstone inte till mig, men insinuationerna fanns där. Det var viktigt att vara lyhörd inför mina signaler, sa hon till mina kvinnliga anhöriga. Och när hon ringde hem till mina föräldrar om kvällarna för att berätta hur min dag varit bad hon alltid om att få prata med min mamma. Avdelning B var annars en akutavdelning där man inte hade för avsikt att blicka särskilt mycket vare sig bakåt eller framåt. På avdelning B var man endast för att bryta en kris. När det var klart skulle man ut igen, ut till öppenvård och långsiktig behandling. Men så kom den där nya gruppen flickor … Den som jag var en del av. Den, där själva vården tycktes utlösa nya kriser. Som gjorde att kriserna aldrig hann brytas innan det kom nya. Kring oss fanns det ingen kunskap, ingen gemensam tanke (fast det sa man aldrig högt, för vården förväntas ju kunna och veta). Vi blev 17
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 17
2019-10-24 10:47
kvar. I veckor, månader, år. Då kunde man ju bli tvungen att spekulera lite både bakåt och framåt. Låta den där vårdaren som gått en kurs i kognitiv beteendeterapi få syssla lite med det. Vi var tre som var där i minst ett år i sträck. Båda mina medpatienter berättade senare om övergrepp av olika slag. En familj splittrades under anklagelserna. Även i mitt fall finns det anledning att tro att jag kan ha varit utsatt för sexuella övergrepp under en kort period när jag bara var några år gammal, då jag och min bror sov hos en dagmamma medan min mamma arbetade. Men jag var så liten. Mina få minnen kan lika gärna vara hämtade ur något jag drömt. Om det skedde något sådant under tiden i dagmammans familj kan det säkert förklara varför jag redan som fyra åring låste dörren till mitt innersta och lämnade mina föräldrar utanför. Men. MEN. Jag utsattes under lång tid för så mycket insinuationer. Förväntningar. Andra riktade misstankarna mot min pappa och jag röt ifrån, sa NEJ! Det finns inga övergrepp som förklarar allt! Inga! Jag förnekade alla misstankar om övergrepp för att skydda min pappa som jag ju visste var oskyldig. Förväntningarna fick mig att ömsom blunda för tecknen och ömsom att söka efter dem, för det vore ju så skönt med en förklaring som accepterades av alla. Så jag tror inte på mig själv. Tänker att jag aldrig kommer att veta säkert. Att det kanske inte heller är så viktigt. Det är nästan värre att mina två medpatienter successivt blev allt säkrare på att de hade varit utsatta för övergrepp. Det kan ju finnas rimliga förklaringar till det. Men jag visste ändå inte om jag skulle våga tro dem efter de erfarenheter vi delat, och det var svårt när man ville vara en vän.
18
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 18
2019-10-24 10:47
Visst hade jag problem när jag kom till avdelning B. Hela vår familj befann sig i kris. Men tonåren är för många en tid av oro, testande och familjekriser. Många delar en sådan erfarenhet med mig, men de flesta kommer ur det, går vidare och när de är trettio är allt bortglömt och vardagslivet flyter på utan frågor om det förgångna. Jag tror att det kunde ha blivit så för mig också. Min historia har analyserats, vänts och vridits på. Har det saknats något i föräldraskapet? Har det förekommit sexuella övergrepp? Idag tänker jag att tonåren för många är ett av livets lågvattenmärken och att orsak inte behöver sökas så långt bortom det. Det som fick krisen att växa till en kamp på liv och död var inte i första hand mina föräldrar, eller något övergrepp i barndomen. För det vet jag helt säkert, att inget i livet hittills har skadat mig så mycket som vården gjorde. * Jag hade ingen erfarenhet av psykiatrisk vård alls. Minimal kunskap om psykiska sjukdomar. Jag visste inte vad en psykos var och blev chockad när jag för första gången mötte en sådan hos en femtonårig medpatient som i sin föreställningsvärld verkade vara en bebis. Hur kan hjärnan förvrida saker så? Faktum var att jag även visste ganska lite om de svårigheter jag själv sades lida av, och att jag på sätt och vis trodde mer på vad andra visste än på vad jag själv upplevde. En förälder till en av mina klasskamrater berättade för mig att hon en gång hade haft en elev med anorexia. Flickan kunde inte gå in genom dörröppningar eftersom hon trodde sig vara för stor för att komma igenom. Så illa däran var ju inte jag, sa min väninnas mamma i ett försök att 19
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 19
2019-10-24 10:47
inge hopp, så det skulle säkert bli bra! Jag förstod att personer med verklig anorexi har en ordentligt skev självbild. Alltså riktigt ordentligt skev. Hade jag en skev självbild? Det visste jag inte. Jag trodde inte det. Och om jag hade det, var den i så fall tillräckligt skev för att jag skulle bli tagen på allvar? Alldeles säkert inte. På den öppna ätstörningsmottagningen, där jag hade gått en kort tid innan jag blev inlagd, fanns det en särskild apparat som de kallade ”Egon” och som var till för att bedöma patienters självuppfattning. Med en fjärrkontroll fick patienten flytta isär två röda prickar på en vågrät display, någon meter lång, och bedöma bredden på sitt axelparti, sin byst, sin midja, sina höfter, sin rumpa. Jag fick fjärrkontrollen i handen som nybliven femtonåring och överdrev alla uppskattningar kraftigt. Jag var i själva verket bra på att uppskatta människokroppar och avbilda dem så verklighetstroget som möjligt på ett papper. Jag tecknade gärna människor och gjorde det bra för min ålder. Men tänk om jag hade försökt göra en verklig uppskattning av mina mått och proportioner, som jag gjorde när jag tecknade, och råkat bedöma mig som något mindre än jag i verkligheten var? Jag var rädd för att råka bedöma mig som ”för smal”. Det hade ju varit ohyggligt pinsamt att tro att jag var smalare – bättre – än vad jag var. Särskilt skamligt när jag nu sökte vård för ätstörningar. Definitivt förödande för mina förutsättningar att bli tagen på allvar. Utan att vara medveten om det då, överdrev jag för att jag var rädd för att göra fel och för att uppfylla andras förväntningar på mig som anorektiker. Å ena sidan hade jag velat bli inlagd. Bli fråntagen bestämmanderätten och bli tvingad att äta. Slippa tjat och bråk hemma och blänket av oro i min mammas ögon. Å andra 20
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 20
2019-10-24 10:47
sidan var jag rädd för de andra ungdomarna på avdelningen. Jag hade mött två av dem i korridoren precis efter inskrivningssamtalet: två långa killar, något år äldre än jag. De buffades och knuffades ovarsamt men skämtsamt med varandra. En av dem pekade mot mig och utbrast: – Du! Är du en sån de måste låsa dörren för? Han hade långt, ovårdat hår i en slarvig tofs. En tröja med psykedeliskt mönster (med små fickor att gömma knark i, fick jag senare veta) och ett par stickade byxor med utsvängda byxben i rött, grönt och svart. Luktade av rökelse, eller om det var något annat. Jag var inte van vid sådana dofter. Jag backade ett steg för att återta min bekvämlighetszon. – Jag … Jag vet inte …, svarade jag, för jag hade bara hunnit få veta att jag skulle ha ”anorexiregler” men visste inte vad det innebar. – Då är det nog lugnt, sa killen som jag senare fick veta hette Macke. Det är bara så jobbigt när man måste be nån öppna dörren när man ska röka. – Jag förstår. Så plötsligt sköt den ena killen in en armbåge i magen på den andre och de fortsatte att tramsbråka neråt korridoren. De två var så långt ifrån det sociala sammanhang jag var van vid hemifrån. Jag bodde i Bjärred, i en välbärgad ort vid havet där hyresrätterna var få och villorna dyra. Där eventuella sociala problem doldes bakom moderna tillbyggnader och trädgårdar anlagda av trädgårdsarkitekter. Där endast de adopterade barnen hade en annan hudfärg än vit och där ingen ifrågasatte skolavslutningen i kyrkan. Sådana som de två tonårskillarna jag mött fanns i princip inte där. Jag skulle bara vara inlagd i sex dagar, var det sagt. Jag bestämde mig för att hålla mig undan på mitt rum. Rummet jag tilldelats var ändå ganska okej. Det fanns 21
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 21
2019-10-24 10:47
ett skrivbord med tillhörande stol i landstingstypisk furu. En kompakt garderob gjord av vitmålade spånskivor i det bortre vänstra hörnet. En byrå, en fåtölj och en riktig säng. Inte en sjukhussäng, utan en riktig säng med ett riktigt täcke med randigt påslakan. En färgglad trasmatta fick det beigespräckliga linoleumgolvet att se lite mer personligt ut. Jag låg där på sängen, min första kväll av det som skulle komma att bli hundratals och åter hundratals på avdelningen, skrev i min dagbok och lyssnade till den pågående kampen i en närliggande korridor. – Släpp mig, låt mig vara! skrek någon gång på gång, närmast tvångsmässigt. Ibland svarade en vårdare: – Men du får inte skada dig själv! Det var Rebecca som skrek, det visste jag. Hon hade utmärkt sig direkt, med sina sönderskurna armar, när jag såg de andra patienterna vid kvällsmaten. Hon var sluten på ett sätt som de andra inte var och verkade inte så nyfiken på nya patienter. Presenterade sig pliktskyldigast men sa annars inte så mycket, utan kröp ihop i en fåtölj med sin dagbok efter maten. I hennes närhet fanns ständigt en vårdare som skulle skydda henne från sig själv. Det signalerade en hierarki där Rebecca stod överst. Hon var den sjukaste. Kampen i korridoren stärkte den bilden. Det dunsade i väggar och golv när vårdarna försökte få Rebeccas kropp under kontroll och förflytta henne till Bubblan. ”Det är väldigt märkliga människor här”, skrev jag i min dagbok. När jag just avslutat meningen knackade det på dörren till mitt rum. – Hallå, tråkmåns! Någon som klätt sitt ansikte i en svart skräckmask med krulligt plasthår öppnade dörren och kikade in. Macke, killen med de knasiga kläderna som jag mött i korridoren 22
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 22
2019-10-24 10:47
tidigare under dagen, drog ner masken så att den dinglade i ett snöre om halsen. Han log ett brett leende så att glipan mellan framtänderna syntes. – Jag snodde den när jag var på permission. Så jäkla frän. Du kan väl komma ut till oss? – Jag skriver dagbok just nu, svarade jag, lite irriterad över att personalen inte skyddade min rätt att vara ifred. – Okej. Han försvann ut igen, bara för att komma tillbaka innan jag ens hunnit skriva färdigt sidan i dagboken. – Koooom … uuuut … till … ooooss! Jag kommer att tjata tills du kommer. – Sen kanske. Macke gick ut i ungefär tio sekunder. Sedan knackade det så frenetiskt på dörren att jag blev tvungen att slå ihop dagboken och gå dit. – Nu? flinade Macke nöjt. Jag såg på honom och suckade. – Jaja. Jag kommer. Kanske att jag ändå, bakom tveksamheten inför det främmande, också var lite nyfiken. Till ljudet av ångestskrik och dunkanden i väggar följde jag med Macke ut i matsalen. Lina kom i sin ljusblårandiga pyjamas med månar på och satte sig hos oss. De berättade för mig om en nivå av destruktivitet som jag aldrig förut hade varit nära, hos någon. Lina berättade att hon hade kräkts tio gånger om dagen när bulimin härjade som värst. Jag hade försökt kräkas efter maten, men inte lyckats, så jag undrade hur hon egentligen gjorde? Medan hon strödde salt från saltkaret på bordet i sina sår på armen berättade hon hur hon tvingat sig själv att äta ett halvt kilo rå köttfärs i hopp om att få binnikemask och gå ner i vikt. Ingen vårdare var i närheten och ingen 23
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 23
2019-10-24 10:47
såg, så Macke tog en servett från hållaren, torkade hennes arm och sa: – Fan Lina, gör inte så! När Rebecca dunkade sitt huvud i väggen så att fönsterrutorna skallrade kontrasterade de med sitt lugn. – Rebecca har utbrott jätteofta. Det har nästan alla här. Du kommer att vänja dig. – Det var bättre när de hade boxbollen. Men sen var det nån som slog så hårt på den att taket gick sönder. Vi smittade varandra med destruktivitet och botade varandra med omsorg. Macke visade mig en glödlampa han snott (”den kan man skada sig på!”) och Lina visade mig såren som hon fått tejpade med hudfärgad kirurgtejp. Jag hade aldrig ens tänkt på att man kan skada sig med en glödlampa, eller vågat skada mig så djupt att det behövde tejpas. Det var så uppenbart galet. Samtidigt var Macke och Lina så vettiga. Deras berättelser var inte alls sammanrörda med tokiga vanföreställningar. Det var dårskap på ett sätt och samtidigt inte. Jag var smickrad över att ha blivit inbjuden i deras gemenskap. Jag var ingen tuff person. Ingen speciell. Inte populär i skolan, men inte utanför heller. Jag umgicks inte med ungdomar som var äldre än jag själv. Och här: några äldre som ville ha mig med. Som såg något i mig. Det var aldrig Mackes och Linas avsikt att dra ner mig. Tvärtom. Lina vägrade berätta för mig hur hon gjorde för att kräkas. Macke sa att han skulle döda den som någonsin sålde narkotika till mig. Men det är klart att de vet att de gjorde det, liksom jag vet att jag senare oavsiktligt skulle dra ner andra. *
24
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 24
2019-10-24 10:47
– God morgon! Det var min första morgon på avdelningen. En ny vårdare öppnade dörren till mitt patientrum och tände lampan. Hon kom fram till mig där jag låg i sängen och jag skyndade mig att rätta till nattlinnet som korvat sig. – Det är frukost om en halvtimme. Du och jag ska äta tillsammans. – Okej. Vårdaren tittade på mitt nattduksbord. Där låg en ungdomsbok av John Marsden som jag lånat av min bästa vän. Hon lyfte upp boken och betraktade omslaget. – Vad är det du läser? – Breven inifrån. Den är riktigt bra faktiskt. – Det är ett friskhetstecken, sa vårdaren och lade ner boken på nattduksbordet igen. Riktiga anorektiker brukar inte ha koncentration att läsa. Går du upp nu och börjar göra dig i ordning? * Jag tänker att de på sätt och vis hade rätt. Jag var ingen ”riktig” anorektiker. Jag var en matvägrare av sociala skäl, en femtonåring som bar på en osäkerhet och ett vemod som behövde omtanke och omplåstring. Men det krävde inte akutvård och det behövde inte opereras. På en akutavdelning var min smärta inget i jämförelse. Och då växte den. När sex dagar hade gått hade jag inte blivit bättre, utan sämre. Såren på min arm blev djupare och en vårdare sa: ”Har du börjat med det där under tiden här? Det tycker jag du ska sluta med.” Efter några läkarsamtal, en utskrivning på försök och matvägran än en gång, blev jag kvar på avdelningen tills vidare. 25
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 25
2019-10-24 10:47
Förluster
Barn-
och ungdomspsykiatrins vårdavdelningar låg på S:t Larsområdet i Lund. Parken som omgärdade avdelningarna var okonstlad utan de välarrangerade planteringar, festande studenter och barnfamiljer på picknickfiltar som karaktäriserade stadens andra parker. Istället vildvuxna ängar och grusgångar som dragits genom dem. Åldriga ekar och pilträd med grenar som släpade i marken likt en förvuxen trollfrisyr. Över ängarna vilade en stillhet och en respekt för de erfarenheter som utspelats här, i de röda tegelbyggnaderna med vita spröjsade fönster som låg utspridda över hela området. De var tillräckligt många för att man skulle förundras över hur många liv som måste ha levts här, men tillräckligt glest placerade för att ge en känsla av frihet och lugn. S:t Larsparken hade inrymt psykiskt sjuka sedan 1879. I en av fastigheterna som en gång varit mentalsjukhus låg Medicinhistoriska museet. Jag gick dit ibland, under min tid i parken, och betraktade tidigare patienters konstverk: ångestfyllda och förvridna broderier av drömmar och verklighet, hela bröllopsklänningar sydda av sjukhuslakan och förbjudna trådar som dragits ur trasor och kläder. Tittade på rekvisita från åderlåtningar och långbad som en gång utgjort behandling. I en annan del av parken, på andra sidan 26
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 26
2019-10-24 10:47
en bro över Höje å, låg inhägnader med hjortar och getter som vi ofta matade under våra permissioner. Man hann precis med en promenad fram och tillbaka till getternas hage på en halvtimmes ”egen utevistelse”. Ett stenkast därifrån låg en gammal dansbana i förfall, gömd bland lummiga buskar och meterhögt gräs. Det hände att jag lade mig på dansbanans golv, blickade upp mot det flagnande taket och undrade vilka fötter som hade dansat där, omgärdade av människors sjukdom, utanförskap och elände. Barn- och ungdomspsykiatrins tegelbyggnad uppfördes i ett senare skede av mentalsjukhusets historia, under 1960talet. Den hade fyra flyglar: en var för de två vårdavdelningarna B och C, en för den öppna familjeverksamheten och snickeriet samt en för skola och arbetsterapi. I mitten låg den stora huvudentrén och ytterligare en eller två våningar med kontors- och möteslokaler. Till varje avdelning hörde en gräsmatta vars yttre gräns markerades med en anlagd kulle. Underligt nog hade man asfalterat en O-formad promenadslinga på varje gräsmatta. När jag någon gång frågade varför, svarade en äldre vårdare att lokalerna en gång hade varit avsedda att användas som förskola, eller i alla fall till barnverksamhet, och att den asfalterade banan var tänkt för barnens trampbilar. Jag har aldrig fått ihop den förklaringen historiskt. På vår avdelning var det anorektikerna som gick på asfaltsgången, runt, runt, för att bränna kalorier medan vårdare och föräldrar gång på gång tjoade åt dem att gå saktare. Vi kallade asfaltsgången i trädgården för ”suckarnas gång”. Avdelning C, som låg i flygeln hundra meter bort, var en öppen avdelning för planerad utredning. Fyra ungdomar åt gången bodde där under fyra veckor, men åkte hem under 27
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 27
2019-10-24 10:47
helgerna. Vi mötte dem på arbetsterapin och fick höra hur de åkte till simhallen, provade klättervägg och körde gokart tillsammans med personalen. Först som vuxen skulle jag förstå att aktiviteterna hade ett annat syfte än att ung domarna på avdelning C skulle ha roligt. Jag skulle inse vidden av de olikheter som präglat avdelningarna B och C och ta till mig insikten med viss sorg. Om vården på vår avdelning hade vilat på samma grund som den på avdelning C, tänker jag att det kanske, kanske inte hade behövt bli som det blev. För mig, men framför allt inte för de andra. * Längs de långa korridorerna som förband avdelning B och avdelning C med varandra låg arbetsterapins lokaler. Där arbetade tre kvinnliga arbetsterapeuter så nära vår avdelning och på ett annat sätt så långt ifrån den. Under sommarhalvåret stod dörren från arbetsterapin ut mot gräsmattanallt som oftast öppen, så att små frön från björkarna fritt kunde blåsa in och trassla in sig i Rebeccas krusiga hår. Där klippte vi med saxar, nålade ihop tygbitar, använde håltagare till läderstycken och bara någon enstaka gång missbrukades det förtroendet. En kort påminnelse: ”När du är här måste jag kunna lita på att du inte skadar dig med våra saker.” Sedan en ny chans, nytt förtroende. Vi växte med det. Vi växte i ett rum och regredierade i ett annat, allt i samma byggnad. Jag fick besöka arbetsterapin en kort stund redan under min andra dag på avdelningen. Jag hade gömt min kropp i ett par för stora hängselbyxor och med blicken i golvet leddes jag motvilligt dit av en vårdare. Arbetsterapeuten Siska visade mig runt bland skåp fyllda av pärlor, färger, paljetter, piprensare, glitter, papper i olika färger och med 28
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 28
2019-10-24 10:47
olika tjocklek. Gips och garner och snören och saker av trä att måla. Lera och träbitar och tyger av velour. Vävstolar, symaskiner, böcker om origami och sömnad. Jag bara tittade, tyst, men på insidan fick jag kämpa för att tygla den skaparlängtan som härjade allt vildare ju fler skåp som öppnades. Min skeptiska, självförnekande sida tänkte på hur mycket pengar allt material måste kosta och att jag bara skulle vara på avdelning B i sex dagar. Det kunde ju räcka att jag gjorde något litet. Jag ägnade hela min timme på arbetsterapin åt att gå runt och titta i skåpen, bläddra i böckerna, begränsa mig och att kamouflera min skaparlängtan med skepsis. Siska satte sig vid det stora bordet, täckt av en vaxduk fläckad av lim och målarfärg, och hjälpte en flicka att fästa ett lås vid ett pärlarmband. Hon måste ha förstått redan då att jag inte var en av dem som skulle behöva motiveras. När tiden nästan var slut gick jag fram till henne med en bok, visade henne ett uppslag med en sömnadsbeskrivning till ett litet gosedjur och frågade: – Tror du jag hinner sy en sån här? – Det är jag helt säker på. Du är så välkommen i morgon! Några av mina finaste minnen är från arbetsterapin och med Siska. Att ligga uppkrupen på ett bord och bläddra i böcker efter inspiration. Att låna Siskas sydväst och låta sig viras in i en landstingsfilt under en regnig dag på Skånes djurpark. Att lära sig dreja och känna en blöt lerklump formas under ens fingrar, med Siskas varma, kraftfulla händer om de egna såriga. *
29
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 29
2019-10-24 10:47
Bang! En porslinskopp från fikavagnen åkte i golvet med en smäll. Det gick så fort. På en enda sekund hade Rebecca gjort sitt urval bland skärvorna som spritts över golvet och försvunnit ner i korridoren. Vårdarna reste sig ur sofforna och jagade efter. Snart hörde vi det igen, hur det dunkade i väggarna. Skriken. Hur kalabaliken förflyttades längre och längre bort, i riktning mot Bubblan. Hur nycklar rasslade och raska steg trampade. Kvar satt jag, Macke och Lina. Lina började gunga oroligt i fåtöljen, med blicken fixerad vid porslinsskärvorna på golvet. Macke såg det och gick för att hämta sopskyffeln. – För helvete. Inte när jag är här. Vi tog hand om varandra. I lugna stunder kunde vi ha roligt åt att avdelningens porslinskoppar hade just varunamnet BANG hos IKEA. Vi var alla där för att vi mådde så dåligt att vi inte kunde vara hemma längre. Men när en kopp från fikavagnen gick i kras och mörka droppar av blod prickade vägen till Bubblan, då blev vi lämnade ensamma med ångesten och oron för en medpatient. En eftermiddag satt jag och en annan patient, Erla, i soffan i dagrummet och såg på Barnakuten när Rebecca kom springande. Hennes blick var fixerad och sjuk. Blodet strilade från ett gapande skärsår i hennes arm, men det räckte tydligen inte. Hon såg inte oss, bara glaset och möjligheten i tv-skärmen. Hon drämde den skadade underarmen mot den så att blodet skvätte på golv och väggar. En sekund senare hann personalen ikapp henne och började dra henne mot Bubblan. Kvar i dagrummet satt jag och Erla, chockade och ensamma, och fortsatte se Barnakuten på en tv-skärm 30
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 30
2019-10-24 10:47
som bar avtryck av en blodig underarm. Hur länge kan vi ha suttit där? En halvtimme? Budskapet var outtalat och oavsiktligt men tydligt: för den som behövde tid och stöd av en vuxen gällde det att själv få tag i en bit krossat porslin. Får man ha fyllt femton år och ibland önska att man bara var fem? På vissa sätt hade jag aldrig varit liten, för när jag var fem krävde jag av mig själv att jag skulle vara stor. Jag hade burit hela min värld, och den hade varit tung redan då. Jag hade varit bra på att vara stor när jag var liten. Nu höll min kropp på att förändras, jag höll på att bli stor på riktigt, och rädslan väckte ett så starkt och förbjudet behov av att backa alltsammans. Mina självförvållade rivsår hjälpte mig dit, till att få bli liten igen och skyddad av andra. Självsvälten, en revolt mot kroppens utveckling. Samtidigt hade jag aldrig förut hört talas om någon som gjorde som jag. Jag skämdes över mig själv och mitt sjuka beteende, framhävde det i ett avseende och ljög och gömde i ett annat. Allt växte sig större; jag kände också allt starkare ångest över situationen jag försatt mig i. Över oron jag orsakade min familj och över att jag stal fokus från min lillebror. Över att jag inte orkade vara hemma, för att jag mådde så dåligt av skulden sedan det kommit fram att jag inte var den dotter mina föräldrar hade trott att jag var. Avdelning B var en låst och kontrollerad avdelning, men det var också en fristad. Det upptäckte jag snart, efter de första inledande dagarna av skepsis inför de andra patienterna och deras beteenden, långt sjukare än mina. Där fanns det vuxna som ville oss väl. Jag behövde inte ta ansvar för något, inte ens för mig själv. Jag var där för att få hjälp och bli omhändertagen. Jag slapp vara hemma och hantera mina föräldrars övervakning och oro. Det var på vissa sätt 31
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 31
2019-10-24 10:47
skönt att vara där. Men om jag, som ett förhållandevis välartat barn, tidigare hade haft svårt att skapa mig en plats i konkurrens med barn i min nära omgivning med koncentrations- eller inlärningssvårigheter, som förlorat en föräl der, som fått diabetes eller vars föräldrar skiljt sig, så bjöd barnpsykiatrins akutavdelning nu på ett helt nytt mått av konkurrens. När Rebecca krossade en porslinskopp reste sig alla vårdarna och försvann från oss andra. I mitt nya sociala sammanhang förflyttades normerna. Mina medpatienter skadade sig med alla medel och svalt sig till skinnbeklädda skelett där svanskotan stack fram och fick rumpan att se trekantig ut, och en vårdare sa: ”Du ser väl, Sofia, att du inte är lika underviktig som Emma?” De tejpades, de syddes, de sondmatades, de skrek och slogs när de fick ångest. Det som jag tidigare gömt och ljugit om var det ingen som försökte dölja på avdelning B. Mitt var inget märkvärdigt och jag märkte så snabbt och tydligt att det var vad alla tyckte. Så jag åt min mat, som jag egentligen tyckte var god, allt långsammare. Hann inte längre äta upp min mat på trettio eller femton minuter. Fick sondnäring i ett stort glas med sugrör istället. Började gå tvångsmässiga motionsrundor på avdelningen, trots att jag aldrig gillat att träna. Gnuggade upp stora men ytliga sår över hela armarna och fick smeknamnet ”Mumien” på avdelningen eftersom jag hela sommaren 1999 hade båda armarna bandagerade från fingrarna och upp till axlarna. Läkarna verkade förvånade. De sa att det nu var uppenbart att jag hade större svårigheter än de förstått från början. Att jag nog behövde mer tid. * 32
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 32
2019-10-24 10:47
Sedan fem år tillbaka hade jag en bästa vän. Det var då Sanna flyttade tillbaka till Sverige efter att ha bott flera år i Australien. Jag kommer aldrig att glömma dagen då hon för första gången kom in i vårt kapprum tillsammans med sin mamma. Hon var tio år då och hade det blonda håret flätat i hundratalet rastaflätor så att man anade ett litet brunt födelsemärke i hennes tinning. Hon hade en regnbågsfärgad T-tröja och ett par bruna, slitna kängor med elastiska korkskruvssnoddar som skosnören. Jag ärvde de där skorna så småningom, när de blivit så slitna att sulorna höll på att trilla av, för att de var så mycket ”Sanna” för mig att de bara inte kunde kastas. Sannas mamma hade högklackade skor, leopardfläckig kappa och kraftfullt rött läppstift. Hon hade en påfågelsfjäder instoppad i svinryggen, för det hade hon ibland när hon skulle vara extra tjusig. Snart började min mamma sy kläder till sig själv i leopardfläckiga och tigerrandiga tyger. Alla mammor ville vara som Sannas karismatiska mamma och alla flickor ville bli kompis med Sanna. Mest förhoppningsfull var vår grannfru, som hade en dotter i min klass och som alltid besvärats av att vårt kvarter var beläget på ”fel” sida av Västkustvägen – den väg som skar Bjärred i två delar med olika status. Sannas familj bodde i ett stort hus på Bjärreds paradgata längs havet, i allra högsta grad på ”rätt” sida om Västkustvägen. De hade egen tennisbana, cowboybar, biljardbord i källaren och en enorm inomhuspool. Inget av detta visste jag om, eller hade sett som viktigt ens om jag hade vetat. Efter att ha gått i engelskspråkig skola i flera år stavade Sanna ”mamma” med ett ”m”. Jag tyckte om att skriva, så jag fick bli hennes bänkkompis under hennes första tid i Sverige. Snart var vi bästisar och snart var våra roller i klassrummet ombytta. Jag var duktig i skolan men i nästan alla ämnen var Sanna snäppet bättre. 33
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 33
2019-10-24 10:47
Tillsammans med Sanna upplevde jag barndomens glansdagar. Vi drev detektivbyråer. Startade ett band och ställde upp i skolans melodifestival. Viskade hemligheter till varandra om natten, där vi låg bredvid varandra i Sannas stora dubbelsäng under självlysande stjärnor i taket. Utforskade övergivna hus. Följde med varandra till utedasset när vi var i Sannas sommarstuga och någon behövde kissa mitt i natten. Pallade äpplen och åkte fast. Delade hjärta. Byggde fantasivärldar med våra dockor, som vi vid elva års ålder insåg att många tyckte att vi var för stora för att leka med. Men vi hade så roligt och ville gärna kunna ha med oss dockorna till skolan. Så för att inte bli retade bestämde vi oss för att förekomma våra potentiella mobbare. Vi turades om att ringa till vart och ett av barnen på klasslistan för att säga: – Vi vill bara berätta att vi fortfarande leker med dockor, men vi är stolta ändå! Vare sig förr eller senare har jag delat allt med någon på det sätt som jag gjorde med Sanna. Skolavslutningen i årskurs åtta ägde rum utan att jag var med, och likaså konfirmationslägret på Öland som jag och Sanna hade varit anmälda till sedan vi var tolv. Hon hade åkt dit med en annan kompis. På min vitmålade sjukhusvägg hängde en affisch där tjejkompisarna från skolan skrivit hälsningar med tuschpenna i olika färger. Kämpa Sofia, vi vill ha dig tillbaka! Vi längtar efter dig. På mitt skrivbord låg breven som Sanna skickat från konfirmationslägret. Vykort och blommiga brevpapper fulla med berättelser om nattligt konfirmandbus och förbjudna kyssar, och jag vill inte tänka på vilka berättelser jag kan ha skickat tillbaka till henne. Det närmade sig sensommar och Sanna skulle ha en stor gymnastikuppvisning på Ullevi i Göteborg tillsammans 34
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 34
2019-10-24 10:47
med truppgymnaster från hela världen. Sedan mellanstadiet hade jag varit hennes trognaste supporter, den som tvingade hennes ostyriga lockar in i den strikta inbakade fläta som gymnastiktävlingarna krävde. Nu hade jag fått permission för att följa med hennes mamma, pappa och syster till Göte borg för att titta. Ingen förväntade sig längre att jag skulle äta någon fast föda, utan personalen skickade med Sannas föräldrar tre flaskor sondnäring och bad dem att hålla uppsikt över mig under en timme efter varje måltid. Där satt jag på en restaurang längs motorvägen med mina bandagerade armar och drack sondnäring med sugrör, långsamt, långsamt, medan Sannas familj beställde in sallader och hamburgare. Det var förvånansvärt odramatiskt. Ingen nämnde något om hur konstig situationen var. Men att låta Sannas mamma servera mig sondnäring till lunch fick min gamla och min nya identitet att mötas, och de två kom inte väl överens. Solen svedde bara axlar på Ullevis läktare, men mina axlar var inte bara. Jag hade en vit, stickad kofta över T-tröjan för att dölja mina armar, men när jag drog lite i den som för att fråga Sannas mamma om det gick bra att jag tog av den så nickade hon tyst. Över arenan sprang truppgymnasterna i formationer. De sprang med stora fjärilsvingar som fladdrade av fartvindarna, särade sina vingar och förde ihop dem. Det var fint och jag var stolt, det var jag alltid, men mest av allt längtade jag ändå tills showen var slut. Då skulle jag äntligen få träffa Sanna och sedan skulle vi åka tillsammans i bilen hela vägen ner till Lund. Det skulle ta flera timmar. Hon stod med sin gymnastiktrupp utanför omklädningsrummet efter föreställningen. De var ett lag, de hörde ihop, med likadana mörklila gymnastikdräkter och marinblå trä35
19-37 N&K Arr for livet 22 okt.indd 35
2019-10-24 10:47
”De livnärde sig på varandra, galenskapen och tvånget. Som en reaktion på galenskapen kom tvånget, i desperata försök från personalen att återta kontrollen. Som en reaktion på tvånget tog sig galenskapen hos patienterna nya uttryck. Det födde aggressioner och depressioner. Gränslöshet av varierande art. Ja, tvånget och galenskapen slingrade sig kring varandra och ingen kunde riktigt stoppa det.
ärr för livet
Ärr för livet är en personlig berättelse om självdestruktivitet. Det är också en berättelse om samhällets svek mot självskadande flickor och kvinnor under åren kring millennieskiftet, om vänskapens kraft och om unga människors formbarhet – på gott och ont.
Foto Martin Magntorn Omslag Nina Ulmaja
Jag har förundrats över att alla tycktes så överens om att det som skedde var destruktivt och onormalt, att det behövde mötas med fler vårdinsatser. Vi var tonåringar, på väg att bryta upp från barndomen och med en biologiskt förväntad vilja att stå på egna ben. Hur normalt är det att en tonåring accepterar att bli inlåst? Att någon annan bestämmer vad och när du ska äta och annars tvångsmatar dig? Att någon som du inte känner ska följa med dig när du ska gå på toaletten? Den verkligt sjuka accepterar maktförlusten, men den som har kraft och integritet formar en motreaktion. Att vara en besvärlig patient måste vara det som i själva verket är normalt.”
sofia åkerman
ISBN 978-91-27-82496-6
9 789127
O_Åkerman_Ärrförlivet_ORIGINAL_tillrepro.indd 1-2,4-5
824966
• • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • • •
Sofia Åkerman Ärr för livet
Det är sent 1990-tal. Den svenska psykiatrin har svårt att möta behoven hos en till synes snabbt växande grupp unga som skadar sig själva. På en barnpsykiatrisk akutavdelning i Lund fastnar 15-åriga Sofia, fast hon bara skulle ha varit inlagd i ett par dagar för att gå upp lite i vikt. Här finns redan Lina, Rebecca och Erla : för att de svälter, hetsäter och skär sig. Men ingen av flickorna blir bättre av vården, snarare tvärtom, och tillvaron på den låsta avdelningen utvecklas till en kamp mellan personal och patienter. Dagar blir till veckor och veckor till år. Tiden på avdelningen sätter outplånliga spår och lägger grunden för de fyra unga kvinnornas fortsatta livsöden. Sofia Åkerman är jur.kand., sjuksköterska och verksam som doktorand i juridik. Hon är en av grundarna till föreningen SHEDO ( Self Harm and Eating Disorders Organisation ) och har tidigare skrivit böckerna Zebraflickan, För att överleva och Slutstation rättspsyk.
2019-11-22 15:01