9789127824669 by Smakprov Media AB

HBO-serie som helst.” the observer

Detta är inte en bok om hur vi kan rädda träden. Det är en bok om hur träden skulle kunna rädda oss.

Foto: Privat

Genom underjordiska nätverk kan skogens träd samarbeta och kommunicera med varandra – tvärt emot vad man tidigare trott, att den vilda naturen präglas av konkurrens och den starkes överlevnad.

Suzanne Simard är född och uppvuxen i en skogshuggarfamilj i Kanada. Hon kom att välja en akademisk karriär och har, efter mycket motstånd från skogsbruket och skepsis från forskarkollegor, fått genomslag för sina revolutionerande upptäckter av skogens nätverk. Hon är i dag professor i skogsekologi vid universitetet i British Columbia. Hennes TED-talk 2016 ”Hur träd talar med varandra” har setts mer än 3 miljoner gånger.

Det har Suzanne Simard kunnat visa med sin banbrytande forskning, som i dag är en självklar del av ett modernt skogsbruk. I sin rika självbiografi skildrar hon sin väg till denna upptäckt, samtidigt som vi får ta del av hennes livshistoria. Den handlar lika mycket om att övertyga en skeptisk skogsindustri som att finna tröst, visdom och balans i skogen. Här presenterar hon också sin nya teori om de mäktiga moderträden som ger sina yngre artfränder näring och skydd. ”Likt Charles Darwin är Simards upptäckter så revolutionerande och kontroversiella att de snabbt kom att inspirera även sociologi, stadsplanering, konst och kultur. Simards arbete rev gamla föreställningar om naturens obevekliga tävlan. Om en skog är ett samhälle där den svagastes öde är tätt kopplat till den starkaste, då finns det en hel del för oss att omvärdera.” The Washington Post

Suzanne Simards forskning har tidigare populariserats i boken Trädens hemliga liv och i filmen Avatar (2009).

ISBN 978-91-27-82466-9

Omslag: Nils Olsson, oink.se

Allt jag lart mig av traden2.indd 1-5

9 789127 824669

”En vetenskaplig självbiografi som är lika gripande som vilken HBO-serie som helst.” the observer

”Upplivande och inspirerande … För Simard leder personliga erfarenheter till upptäckter, och vetenskapliga upptäckter till personlig insikt … Allt jag lärt mig av träden hjälper oss att förstå skogens mysterier.” Wall Street Journal

2022-02-25 10:31

INNEHÅLL FÖRORD AV JAN-ERIK NYLUND

NÅGRA ANMÄRKNINGAR AV FÖRFATTAREN

INLEDNING: FÖRBINDELSER 1. SPÖKEN I SKOGEN

2. FÄLLNING FÖR HAND 3. SVEDD

4. UPPJAGADE I TRÄD 5. MÖRDAD JORD 6. ALSÄNKOR 7. BARGRÄL

121 151

8. RADIOAKTIV

169

9. QUID PRO QUO

193

10. STENMÅLNING

213

11. FRÖKEN BJÖRK

225

12. NIO TIMMARS PENDLING

253

13. INSAMLING AV PROVKÄRNOR 14. FÖDELSEDAGAR

273

295

15. ÖVERLÄMNING AV STAFETTPINNEN EPILOG: PROJEKTET MODERTRÄD

TACK

351

VIKTIGA KÄLLOR PERSONREGISTER

357 390

347

319

INLEDNING: FÖRBINDELSER

Min släkt har i generationer levt på att hugga ner skogar. Vår överlevnad har hängt på detta basala värv. Det är min arvedel, och jag har fällt min beskärda del träd. Men allt levande på vår planet är underkastat förfall och död. Ur detta spirar nytt liv, och denna födelse leder en gång till ny död. Livets kretslopp fick mig att också så frön, sätta plantor och vårda ungträd som led i cykeln. Skogen är själv en del av mycket större cykler: uppbyggnaden av jordar, artförflyttningar och havsströmmarnas växlingar. Den är en källa till ren luft och rent vatten och bra mat. Det finns en nödvändig visdom i naturens givande och tagande, i dess tysta överenskommelser och strävan efter jämvikt. Det finns en överväldigande generositet i detta. Viljan att lösa mysterierna kring hur skogar fungerar, och hur de är förbundna med jord, eld och vatten, gjorde mig till forskare. Jag iakttog skogen och lyssnade. Jag vandrade ditåt min nyfikenhet ledde mig, jag lyssnade på släktingars och andras berättelser och lärde mig av forskarna. Steg för steg – gåta för gåta – satsade jag allt jag hade på att ta reda på vad som krävs för att naturen ska läka. Jag hade turen att bli en av de första i den nya generationen kvinnor inom det industriella skogsbruket, men det jag fann där överensstämde inte med den förståelse jag hade fått genom min uppväxt. Jag upptäckte att hela landsändar röjdes på träd, att jordarna förlorade sin naturliga komplexitet, att lokalklimatet blev barskare, att skogssamhällena förlorade sina äldre medlemmar så att ungträden blev mer sårbara: en industriell ordning som kändes helt och fruktansvärt missriktad. Avverkningsindustrin hade förklarat krig 19

mot de delar av ekosystemet – örter och lövträd, nafsare, snattare och snabbspridare – som ansågs konkurrera med eller parasitera på avsalugrödan, men som jag upptäckte var nödvändiga för jordarnas läkning. Hela skogen – så central för min existens och min upplevelse av universum – led av denna störning, och därmed led allt annat också. Jag gav mig ut på forskningsexpeditioner för att komma underfund med vad som hade gått så snett och lösa gåtorna kring hur markerna läkte sig själva om de lämnades i fred – vilket jag hade sett hända när mina förfäder hade avverkat skog med lättare hand. På vägen blev det kusligt, nästan spöklikt, att mitt arbete utvecklades exakt parallellt med mitt personliga liv, lika intimt sammanflätade med varandra som delarna i det ekosystem jag studerade. Träden började snart avslöja sina häpnadsväckande hemligheter. Jag upptäckte att de är inflätade i en väv av ömsesidiga beroenden, förbundna via ett system av underjordiska kanaler genom vilket de uppfattar och förhåller sig till varandra med en uråldrig komplexitet och vishet som inte längre kan bestridas. Jag genomförde hundratals experiment, där en upptäckt ledde till nästa, och under denna resa blottlade jag kommunikationen träd emellan, de relationer som skapar ett skogssamhälle. Faktaunderlaget var ytterst kontroversiellt i början, men denna forskning är nu erkänt rigorös, expertgranskad och spridd i många publikationer. Det handlar inte om sagor, fantasifoster, magiska enhörningar eller Hollywoodpåhitt. Dessa upptäckter ifrågasätter många av skogsbrukets metoder, vilka hotar skogarnas överlevnad, i synnerhet när naturen kämpar för att anpassa sig till en varmare värld. Mina frågor utgick från en djup oro för våra skogars framtid, men växte till en pockande nyfikenhet där en ledtråd ledde till nästa och visade att en skog är så mycket mer än bara en samling träd. I detta sanningssökande har träden visat mig sin lyhördhet och reaktionsförmåga, sina förbindelser och sina samtal. Det som började som en arvedel och under barndomen blev ett hem, en plats för 20

hugsvalelse och äventyr i västra Kanada, blev sedan utgångspunkten för en djupare förståelse för skogens intelligens och en utforskning av hur vi kan återfå respekten för denna visdom och läka vårt förhållande till naturen. En av de första ledtrådarna fann jag när jag avlyssnade de budskap som träd skickar fram och tillbaka via ett underjordiskt nätverk uppbyggt av svampar. När jag följde samtalens hemliga vägar upptäckte jag att detta nätverk genomtränger marken i hela skogen och förbinder alla träd, så att träden är noder och förbindelserna har skapats av svampar. En grov kartskiss avslöjade förbluffande nog att de största, äldsta träden är utgångspunkter för förbindelser med uppväxande plantor. Dessutom är de förbundna med alla sina grannar, unga som gamla, och är grundbultarna i ett virrvarr av trådar och synapser och noder. Jag ska ta med dig på en resa som avslöjar den mest chockerande aspekten av detta mönster: likheten med den mänskliga hjärnan. I detta nätverk uppfattar unga och gamla varandra, talar till och svarar på varandra, genom att skicka ut kemiska signaler. Dessa kemiska ämnen är identiska med våra neurotransmittorer, och signalerna skapas genom att joner passerar genom membran i svampar. Äldre träd kan urskilja vilka plantor som är släkt med dem. De gamla träden pysslar om de unga och förser dem med näring och vatten, precis som vi gör med våra barn. Detta är i sig tillräckligt för att ta en paus och begrunda skogens sociala karaktär och dess avgörande betydelse för evolutionen. De gamla träden är som mödrar för sin avkomma. Moderträd. När moderträd – de majestätiska naven i medelpunkten för kommunikation, beskydd och förnimmelse i skogen – dör för de sin visdom vidare till sin avkomma, så att generation efter generation får ta del av kunskapen om vad som är till gagn och vad som är skadligt, vem som är vän och vem som är fiende och hur man anpassar sig och överlever i ett landskap i ständig förändring. Alltså detsamma som alla föräldrar gör. 21

Hur kan de skicka varningssignaler, igenkänningsmeddelanden och säkerhetsdepescher lika snabbt som ett telefonsamtal? Hur hjälper de varandra genom nöd och sjukdom? Varför uppvisar de människolika beteenden och varför fungerar de som ett samhälle? Efter ett liv som skogsdetektiv har min uppfattning om skogar ställts på huvudet. För varje ny uppenbarelse har jag blivit djupare inbäddad i skogen. De vetenskapliga beläggen kan inte viftas bort: skogen är ett system för visdom, förnimmelse och läkedom. Detta är inte en bok om hur vi kan rädda träden. Det är en bok om hur träden skulle kunna rädda oss.

1. SPÖKEN I SKOGEN

Jag var ensam i grizzlyland och frös i junisnön. Som tjugo år gammal gröngöling säsongsarbetade jag för ett skogsbolag på den taggiga Lillooet Mountain Range i västra Kanada. Skogen låg dödstyst i skugga. Och där jag stod var den full av spöken. Ett av dem flöt fram mot mig. Jag öppnade munnen för att skrika, men inte ett ljud kom över mina läppar. Jag hade hjärtat i halsgropen när jag försökte uppbåda mitt förnuft – och sedan skrattade jag högt. Spöket var bara ett tjockt dimsjok vars slöjor omslöt trädstammarna. Ingen uppenbarelse, bara skogsbolagets solida trädstammar. Träden var bara träd. Men kanadensiska skogar har för mig alltid tyckts vara hemsökta, framför allt av mina förfäder och förmödrar som erövrade eller försvarade landet och kom för att hugga ner, bränna och odla träd. Det verkar som om skogen minns för alltid. Också när vi gärna hade velat att våra förbrytelser förpassades till glömskan. Det var redan mitt på eftermiddagen. Dimman kröp fram genom klungor av berggranar och gav dem en särskild lyster. Små ljusbrytande droppar rymde hela världar. Grenarna exploderade med smaragdgröna nya skott över ett täcke av mörkgröna barr. Ett underverk att knopparna så envetet sprängfylls med liv varje vår, för att hälsa de längre dagarna och det mildare vädret med sprittande glädje oavsett vinterns umbäranden. Knoppar uråldrigt kodade att utvecklas till barr i enlighet med tidigare somrars ljus och värme. Jag vidrörde några fjäderlena barr och fann tröst i deras mjukhet. Deras stomata, de små klyvöppningar som drar in koldioxid för att förena den med 23

vatten och tillverka socker och rent syre, pumpade ut frisk luft för mig att andas in. Intill höga, hårt arbetande gammelträd stod tonåriga ungträd, och intill dessa ännu yngre plantor, som alla kurade tillsammans som en familj i kölden. De rynkiga gamla granarnas spiror sköt i höjden och skyddade de andra, på samma sätt som min mor och far och mina mor- och farföräldrar hade skyddat mig. Gud vet att jag behövde lika mycket omvårdnad som en planta med tanke på att jag ständigt råkade i knipa. När jag var tolv år gammal kravlade jag längs ett träd som hängde ut för Shuswap River för att se hur långt jag kunde komma. Sedan försökte jag kravla tillbaka, men slant och föll ner i den strida strömmen. Farfar Henry hoppade i sin egenbyggda flodbåt och fick fatt i min skjortkrage strax innan jag hade försvunnit i forsarna. Snön var ett par meter djup nio månader om året här i bergen. Träden var klart överlägsna mig, med ett DNA som gjorde att de kunde frodas trots inlandsklimatets extremer, som hade tagit kål på mig. I tacksamhet över ett äldre träds beskydd av sin sårbara avkomma knackade jag på en av dess grenar och fäste en nedfallen kotte i en klyka. Jag drog ner mössan över öronen när jag lämnade timmervägen och pulsade djupare in i skogen genom snön. Trots att det skulle bli mörkt om bara några timmar pausade jag på en stock som fallit offer för de sågar som röjde vägen. Den bleka, runda snittytan hade årsringar tunna som ögonfransar. Den ljusa vårveden, där cellerna varit fyllda med vatten, omgärdades av sommarvedens mörkbruna celler, som bildats i augusti då solen stod högt och torkan satte in. Jag räknade årsringarna genom att markera varje årtionde med en penna – trädet var några hundra år gammalt. Det hade funnits mer än dubbelt så länge som min släkt hade levt i skogarna. Hur hade träden klarat de cykliska växlingarna mellan tillväxt och vila, och hur kunde det jämföras med de glädjeämnen och umbäranden som min släkt hade upplevt under en liten del av den tiden? Vissa års24

ringar var bredare, efter att ha vuxit mycket under regniga år eller kanske under soliga år då ett grannträd hade blåst omkull, medan andra var så smala att de knappt var synliga, efter att ha vuxit lite under en torka, en kall sommar eller utsatts för annan stress. Dessa träd hade överlevt klimatväxlingar, stenhård konkurrens, skogsbränder, insektsangrepp och stormar, som helt hade överskuggat kolonialismen, världskrigen och dussintalet premiärministrar som min släkt hade levt under. De var föregångare till mina förfäder och förmödrar. En tjattrande ekorre sprang längs stocken för att skrämma bort mig från hans frögömma i den kapade stammens bas. Jag var den första kvinnan på skogsbolaget, en del av en tuff och farlig bransch som började glänta på dörren för en och annan kvinnlig student. Första dagen på jobbet, några veckor tidigare, besökte jag ett kalhygge – en total avverkning av trettio hektar – tillsammans med min chef, Ted, för att kontrollera att nya plantor hade planterats enligt de statliga reglerna. Han visste hur träd ska planteras, och hans lågmälda sätt fick arbetarna att övervinna sin trötthet. Ted hade haft tålamod med att jag pinsamt nog inte kunde skilja en pluggplanta som fått en J-formad rot från en som satts rakt, men jag iakttog och lyssnade. Snart blev jag betrodd med att bedöma etablerade planteringar, med plantskoleplantor som ersatt fällda träd. Jag skulle inte göra bort mig. Dagens plantering låg på andra sidan om denna gamla skog. Bolaget hade huggit ner ett stort stråk med sammetsgröna gamla berggranar och på våren ersatt dem med stickiga granplantor. Min uppgift var att kontrollera deras tillväxt. Jag kunde inte ta timmervägen till hygget eftersom den hade spolats bort – tur för mig eftersom det innebar att jag kunde ta en sväng förbi dessa dimhöljda skönheter. Men jag hejdade mig inför en stor hög färsk grizzlyspillning. Träden var fortfarande insvepta i dimma och jag kunde ha svurit på att något rörde sig i fjärran. Det var de ljusgröna trådarna från en lav som kallas skägglav på grund av hur den hänger ner från gre25

narna. Det rör sig om gamla lavar som särskilt trivs på gamla träd. Jag tryckte in knappen på tutan för att skrämma bort björnspöket. Jag hade ärvt min rädsla för björnar från min mor, som var barn när hennes morfar, min mormors far, Charles Ferguson sköt ihjäl en som var någon decimeter ifrån att sarga henne på verandan. Gammelmorfar Charles var vid sekelskiftet 1900 en pionjär i Edgewood, en utpost i Inonoaklin Valley längs Arrow Lakes på Columbiaplatån i British Columbia. Han och hans fru Ellen röjde skog med yxor och hästar i sinixtindianernas land för höodling och bete för nötkreatur vid sitt hemman. Charles var känd för att brottas med björnar och skjuta vargar som försökte ta hans höns. Han och Ellen fostrade tre barn: Iris, Gerald och min mormor Winnie. Jag kravlade över stockar täckta av mossa och svamp, och andades in den städsegröna ångan. På en stock rann en ström små Mycena-svampar längs fåror i hela dess längd, innan de spred ut sig över solfjädern av rötter som övergick i multnande rottrådar. Jag hade undrat över vad rötter och svampar har med skogens hälsa att göra – harmonin mellan smått och stort, inbegripet dolda och förbisedda delar. Min fascination för trädrötter började med att jag under min uppväxt förundrades över kraften i de balsampopplar och pilar som mina föräldrar hade planterat bakom huset, när deras kraftiga rötter spräckte grunden, välte hundkojan och lyfte upp gången. Mamma och pappa diskuterade bekymrat vad de skulle göra åt problemet, som de tanklöst hade skapat på vår lilla täppa i ett försök att återskapa den känsla som träden runt deras barndomshem hade gett dem. Med bävan följde jag varje vår hur en mängd poppelplantor sköt upp mitt bland ringarna av svamp runt trädens bas. Och när jag var elva förskräcktes jag när staden ledde ett rör med skummande vatten ut i floden bredvid huset, där utsläppen dödade balsampopplarna längs stränderna. Först glesnade trädkronornas toppar, sedan dök svart trädkräfta upp på de fårade stammarna och våren därpå var träden döda. Inga nya groddplantor etablerade sig vid det gula utflödet. Jag skrev ett brev till borgmästaren, men fick inget svar. 26

Jag plockade upp en av de små Mycena-svamparna. Dess klockformade hatt var mörkbrun i toppen och bleknade sedan till genomskinligt gult i kanten, med skivor på undersidan och en ömtålig fot. Svamparnas fötter, stjälkarna, var rotade i fårorna i barken och bidrog till stockens nedbrytning. De tycktes vara så små och ömtåliga att de omöjligen kunde bryta ner en hel stock. Men jag visste att de kan det. De döda balsampopplarna längs min barndoms flodstrand föll också, och sedan sköt svampar fram ur deras tunna, uppsprickande skinn. Inom loppet av några år hade de porösa fibrerna från multnade trä försvunnit helt i marken. Dessa svampar hade utvecklat ett sätt att bryta ner trä med hjälp av syror och enzymer och suga in träets energi och näringsämnen i sina celler. Jag hoppade ner från stocken, landade med broddarna i måren och grep tag i några ungträd för att dra mig uppför sluttningen. Ungträden hade funnit en balanserad plats mellan solljus och dagsmeja. En sopp intill en några år gammal planta hade en fjällande pannkaksbrun hatt, en gul, porös undersida och en köttig fot som försvann ner i marken. Efter en regnskur hade svampen skjutit upp från ett tätt nätverk av hyfer långt under marken, en frukt som bildats av ett stort, intrikat system av rötter och utlöpare. Med hjälp av en energikick från rotsystemet hade svamphatten slagit ut som ett paraply, med spår av en strumpa halvvägs upp på den brunprickiga foten. Jag plockade svampen, alltså fruktkroppen – själva svampen finns ju huvudsakligen under jord. Hattens undersida bestod av ett solur med porer som strålade ut från medelpunkten. Varje oval öppning innehöll mängder av pyttesmå skaft (basidier) för att kasta ut sporer likt gnistorna från en nyårsraket. Sporer är svamparnas ”frön”, fulla av DNA som förenas, rekombineras och muterar för att producera diversifierat nytt genetiskt material som möjliggör anpassning till förändrade miljöbetingelser. Runt den färgstarka hålighet som uppstått när jag plockade svampen fanns en ring av kanelfärgade sporer. Andra sporer hade kunnat följa med en uppvind, hamnat på benen på en insekt eller blivit mat för en ekorre. 27

Från den lilla håligheten, som fortfarande höll samman återstoden av svampens fot, löpte fina gula trådar som hade varit inflätade i en intrikat väv: mycelet, ett nätverk som sträcker sig genom alla de miljarder organiska och mineraliska partiklar som bildar jorden. De avbrutna trådarna hade ingått i denna väv. Jag drog onådigt bort dem från fästena. Fruktkroppen är den synliga toppen av något djupt och förfinat, likt en underjordisk spetsduk i skogen. De trådar jag lämnat kvar löpte genom nedfallna barr, skott, grenar och annat avfall på jakt efter mineralämnen. Jag undrade om denna sopp var en nedbrytande svamp som Mycena och fick trä och annat organiskt material att multna, eller om den månne spelade en annan roll. Jag stoppade den i fickan tillsammans med Mycena-svampen. Kalhygget där plantor hade ersatt de avverkade träden var ännu inte inom synhåll. Mörka moln samlades och jag drog fram min gula regnjacka ur dunvästen. Den var sliten efter alla mina vandringar genom snåren och inte så vattentät som den borde ha varit. Varje steg bort från pickupen hade en aura av fara och gav mig föraningar om att jag inte skulle vara tillbaka på vägen före mörkrets inbrott. Men instinkten att kämpa mig igenom svårigheter hade jag ärvt från mormor Winnie, som var tonåring då hennes mor, Ellen, dog i influensan i början av 1930-talet. Familjen var insnöad och sängliggande, och Ellen låg död i Winnies rum när grannarna äntligen tog sig igenom den tillfrusna dalen och den bröstdjupa snön för att se hur det stod till med klanen Ferguson. Jag slant med ena kängan och högg tag i ett ungträd som lossnade i min hand, varpå jag rutschade nedför slänten och plattade till andra ungträd innan jag stoppades av mjuk stock, vars avslitna rötter fortfarande sträckte ut sig som bläckfiskarmar. Ungträdet föreföll vara en tonåring, med grenkransar som markerade varje säsong, inalles omkring femton. Ett moln började släppa ifrån sig regn, så mina jeans blev blöta. Droppar lade sig som pärlor på mitt nersolkade oljeställ. Det fanns ingen plats för svaghet i detta jobb, och så länge jag 28

kunde minnas hade jag uppvisat ett tufft yttre i pojkarnas värld. Jag ville vara lika bra som min yngre bror, Kelly, och de som hade Québec-klingande namn som Leblanc och Cagnon och Tremblay, så jag lärde mig spela gathockey med gänget i grannskapet när det var minus tjugo. Jag stod i mål, den minst eftertraktade positionen. De sköt hårda skott mot mina knän, men jeansen dolde mina svartblåa ben. Jag försökte efterlikna mormor Winnie, som strax efter moderns död återupptog arbetet med att galoppera genom Inonoaklin Valley för att leverera post och mjöl till gårdarna. Jag stirrade på rotklumpen i näven. Från den hängde glänsande humus som påminde mig om hönsspillning. Humus är den feta svarta massan mellan den nya förnan med barr och döda växtdelar och lagret med mineralpartiklar som vittrat bort från berggrunden under. Humus är slutprodukten från växternas nedbrytning. Det är här döda växter, insekter och sorkar är begravda: naturens kompost. Träd älskar att slå rot i humus, hellre än ovanför och nedanför, eftersom den ger rik tillgång till näringsämnen. Men de här rotspetsarna var lysande gula, som julgransljus, och de utmynnade i en fin väv av mycel i samma färg. Trådarna i detta mycel verkade ha nästan exakt samma färg som det som strålade ut i jorden från soppen, så jag tog upp den ur fickan och jämförde. Jag höll rotklumpen med kaskader av fin gul väv i ena handen och soppen med dess avbrutna mycel i den andra. Jag studerade dem noga, men kunde inte skilja dem åt. Soppen var kanske rötternas vän, inte som Mycena-svampen något som bröt ner dött växtmaterial? Jag har alltid instinktivt försökt lyssna till vad levande ting säger. Vi är benägna att tro att de flesta viktiga ledtrådar är stora, men världen påminner oss gärna om att de kan vara underbart små. Jag började gräva i marken. Det gula mycelet verkade omsvepa varenda jordpartikel. Hundratals kilometer trådar under mina händer. Oavsett levnadssätt tycktes dessa förgrenade rottrådar, hyfer – jämte den fruktkropp de gav upphov till – bara ge en liten aning om det ofantliga mycelet i jorden. 29