9789127470385

Förord

Den här boken har sitt ursprung i ett panelsamtal där jag talade om förskolan som en plats för hopp och framtidstro. Niklas, förläggare på Natur & Kultur som lyssnade till samtalet, uppmanade mig skriva en bok kring det temat. Jag har nu uppenbarligen antagit utmaningen, och processen sedan samtalet har inneburit att jag har sorterat, läst och tänkt och med både vånda och inspiration skrivit boken.

Att skriva en bok om hopp och framtidstro idag, nådens år 2025, känns som att ta på sig ett svårt, ja nästan övermäktigt uppdrag, som på något sätt inbegriper att sia om hur allt kommer att bli. Men det kan ju ingen veta. Boken innehåller därför självfallet inte några svar på hur det kommer att gå eller hur vi alla ska få hopp och framtidstro, den ger heller inte några precisa riktningar för vår gemensamma framtid. Snarare består den av stigar och vägar att förhoppningsvis vandra vidare på, så att vi kan föra samtalen om just hopp och framtidstro vidare. För någon slags hand att hålla i när det gäller att hantera den tid vi lever i och vilka vi är i den tror jag vi alla behöver. Där är våra tankar och vår reflektionsförmåga viktiga delar.

Temat för boken fick mig också att ta kontakt med förskolor som arbetar med temat framtidstro. Jag välkomnades på besök

till dem, något jag är så glad och tacksam för. Jag vill rikta ett stort tack till dem för de besöken. Det är inte särskilt ofta jag deltar i förskoleverksamhet numera, trots att jag ofta träffar dem som arbetar där. När min forskning genomförs i förskolor är min blick mycket riktad och fokuserad. Jag griper därför tag i varje möjlighet att vara bland barnen och så att säga ”bara” vara. Som alltid slås jag av en beundran och framtidstro bara av att vara i förskolan, bland alla fantastiska barn och vuxna som gör den till en sådan bra plats. Självfallet är det med förbehållet att jag är sorgesamt medveten om att det inte är det som präglar alla förskolor i landet. Men det kan bli så!

Jag vill i det här förordet tacka min kollega Ann-Christin Furu för alla gemensamma tankar och reflektioner som vi genom vänskap och medforskarskap hanterar och manövrerar i – allt från akademins olika nycker, ljuvligheter och besvärligheter till att klura på gemensamma forskningsprojekt. Vi skrev tillsammans boken Resiliens i förskolan (2022) – en utforskande process som inte liknade något jag gjort tidigare. Den gav möjlighet att söka lite mer oupptrampade marker inom förskolans område och utan den boken hade den här boken aldrig kommit till. Jag är så tacksam för vårt gemensamma arbete.

Den här boken tillägnar jag min mamma Gun-Marie (1946–2023) som i sitt mångåriga lärarskap verkligen aldrig gav upp om varken barn och elever eller om skolan som plats och institution. Hon var både optimist och pessimist, men hon slutade aldrig visa sina elever att riktningen är framåt genom att nästan enbart visa upp sin optimism, glädje och tro på framtiden – utan att överdriva, göra sig till eller vara oäkta. Hon hade nog tyckt att en

sådan här tillägnan var lite fjäskig. Men av henne har jag fått min grundläggande och benhårda tro på framtiden, att det oväntade inte behöver vara dåligt och att det alltid finns hopp och något att både i stort och smått vara glad och tacksam över.

Jag hoppas att boken kan ge dina egna tankar kraft och utrymme, ge tron på förskolan och pedagogiken vingar och att du under och efter läsningen får idéer, hopp och framtidstro att se din egen viktiga roll och plats i att stödja barn i nuet och framåt i livet. Vi gör skillnad. Tillsammans. 8 • Förord

Inledning

Att hoppas är ett vågspel. Det är att satsa allt på framtiden, på sina drömmar, på möjligheten att ett öppet hjärta och ovisshet är bättre än elände och trygghet. Att hoppas är farligt, och ändå är det motsatsen till rädsla, ty att leva är att våga.

REBECCA SOLNIT (2017, S. 30)

Det här citatet av Rebecca Solnit kommer från hennes bok Hopp, som utkom första gången 2017. Hon tyckte att tidsandan krävde en bok om hopp och ett tänkande kring det. Boken skrevs före pandemin, före klimatkrisens riktiga krisår, före #metoo, före de ekonomiska kriserna, före krigen på flera platser i Europa, det vill säga innan freden och demokratin utmanades ordentligt med upprustning och osanningar, och innan det offentliga samtalets polarisering exploderade. Då hon skrev boken hade hon inte sett allt detta, men tyckte ändå att det behövdes en bok om hopp. Idag ser och upplever vi en tid fylld av ovisshet och osäkerhet, och det är inte alltid lätt att uppbåda hopp och framtidstro i en sådan samtid.

Det är så lätt att tänka att hopp och framtidstro är att ständigt vara ”pepp” och hurtig, att tänka att det är bråttom och allt måste ske nu, nu, nu. Världens elände kan ibland gripa tag i oss med sådan kraft att det skapar stress och panik. Det kan också ge upphov till känslan att man är konstig: att vi pendlar mellan lägen av hopp och hopplöshet, att en pendling mellan att tro eller inte

den, och om nuet. Där finns lärandemöjligheterna, villkoren för utveckling och omsorg och där finns tron på barnen och deras möjlighet att gå framåt. Och i pedagogiken finns också alla bakslagen, alla utmaningarna och allt det svåra i att vara i lärande och utveckling och få omsorg. Allt det som skaver och sårar, men i det svåra finns också möjligheten.

I Sverige går en halv miljon barn i förskolan varje dag, och minst lika många föräldrar och vårdnadshavare förhåller sig till förskolan. Förskolan är en samhällsinstitution som berör oerhört många, vilket betyder att det som görs och inte görs i förskolan snuddar vid många individers och gruppers idéer, normer och värderingar. Därför är förskolan en sådan viktig plats för så många, och därmed en viktig plats att förmedla och tänka kring hopp och framtidstro.

Det som görs och inte görs i förskolan har av just den anledningen en potential att fungera som hoppingivande om framtiden, men också det motsatta, att skapa en känsla av en i det närmaste hopplös samtid där oro över barns framtid berör och dominerar. Det är många som undrar hur dagens barn kommer att ha det som framtidens vuxna, och hur den framtiden kommer att te sig när ekonomisk kris, krig i våra närområden, omfattande klimat- och miljökris, sviktande samhällstillit med mera, gör att dess riktning präglas av ovisshet och osäkerhet.

Vad förskolan gör och innehåller kan för en del möjligen te sig som en angelägenhet för några få, men om vi lyfter blicken ser vi genast förskolans innehåll och verksamhet som avgörande och med en stor potential för att forma barnens barndom. De flesta barn är i förskolan under många timmar varje dag, och de timmarna behöver mycket tydligare beskrivas som timmar som formar barnen på olika sätt. Det är verkligen inte enbart ”torka snor och byta blöjor”, utan förskolan är en plats där relationsskapande,

I den här boken vill jag försöka föra samman idéer och forskningsrön som kan skapa en bild av förskolan som en plats för att bygga, utveckla och stärka hopp och framtidstro hos barnen. Jag ser en möjlighet att, i ett pedagogiskt och didaktiskt sammanhang, kommunicera och klargöra hur förskolans uppdrag är att reda ut och kraftsamla för att tydliggöra att hopplöshet och framtidspessimism kan och behöver utmanas, och att förskolan är en utmärkt plats att göra det på.

I den bok jag har skrivit tillsammans med min kollega AnnChristin Furu, Resiliens i förskolan (2022), lyfter vi fram hur barn i förskolan bland annat behöver få öva sig på att möta motstånd för att bygga motståndskraft och självtillit. Att bygga sådan resiliens görs förstås inte enbart genom att möta motstånd. Det handlar om att bygga relationer, om deltagande eller delaktighet och inkludering, och att hitta processer för att göra detta, vilket är centrala teman i den boken. Resiliensbegreppet är på ett plan övergripande både hopp och framtidstro. Eller hellre: dessa begrepp hör tätt samman. Vi skriver om hur resiliens är en slags inre styrka som finns latent i oss och kan aktiveras när situationen

• Inledning omvärldsförståelse och språkutveckling ständigt pågår, bara för att nämna något av allt som sker och som har stor bäring på demokrati och medmänsklighet. Det gör också att alla som arbetar och verkar i förskolan måste få se denna betydelse ännu tydligare och värdera verksamheten i förskolan därefter. För att följa Robinsons (2022) tankegång innebär tider av kris och osäkerhet också att vi behöver tänka på ett nytt sätt om barn och barndom och vi behöver tänka nytt i hur vi utbildar och undervisar. Jag tänker att den tiden är nu.

så kräver. ”Situationen” kan vara från minsta lilla sak till allra största hot. Sådan resiliens kan man inte en gång för alla skapa sig, det är något som kräver underhåll och påfyllning. Hur får man till det? Genom bland annat kontinuerlig reflektion över sig själv, sin plats och sina relationer.

Den här boken är en slags kommentar till Resiliens i förskolan. Sedan vi skrev den boken har det tydliggjorts i mitt tänkande om resiliens, hur det jag så ofta kallar ”kontinuerlig reflektion” i själva verket handlar om och berör ens värderingar och tankar om livet. Det kan också vara en orsak till resiliensbokens genomslag – för att fördjupat tänkande kring resiliens och vad det innebär erbjuder reflektion kring stora livsfrågor som många i sin vardag inte naturligt återvänder till.

Samma erbjudande finns här i denna bok gällande att tänka kring hopp och framtidstro. De två begreppen ligger nära varandra, där hopp ger framtidstro och framtidstro skapar hopp, men där orden också öppnar upp för att tänka kring, tydliggöra och uttala de värderingar som ligger till grund för ens liv och arbetsrelaterade verksamhet. Genom att i boken öppna upp kring hopp och framtidstro ges möjligheten att tänka kring vårt utbildningssystems grundpelare – ett jämlikt utbildningssystem med alla människors lika värde, demokrati och mänskliga rättigheter som grund. Idag behöver vi hålla hårt i den grundpelaren, eftersom den kontinuerligt utmanas på olika sätt. Jag ser länken mellan hopp, framtidstro och jämlikhet i förskolan som central. I läroplanerna ges uppdraget att alla som verkar i förskolan (och alla andra skolformer som lyder under skollagen) ska gestalta och förverkliga detta i sin vardag. För mig ger det en tydlig koppling till hopp och framtidstro, och möjlighet att tänka kring vad de betyder i mitt professionella liv. Roligt! Stort! Att gestalta dessa stora värden kan vara ett sätt att i sig skapa

hopp och framtidstro, att som lärare och förskolepersonal vara konstant bärare av dessa hoppfulla begrepp.

En bok om hopp och framtidstro kan också ses som ett sätt att konkretisera dessa värden för hur förskolan kan skapa en verksamhet som på alla sätt och vis inbegriper alla människors lika värde. Det behövs en kunskapsmångfald som kan bidra till att hitta många olika tankelogiker för förskolans verksamhet för att uppnå bland annat det. Sådana som återskapar tillit och hopp som mänsklig kraft och ser det som ett vidgat sätt att tänka kring förskolans uppdrag. Då behövs forskning som berör hopp och framtidstro och som diskuteras i termer av hur förskolan kan förverkligas i både tanke och handling på ett bra sätt. Pedagogik och didaktik kommer fortfarande att behöva fungera som grund och bas i resonemangen, eftersom förskolans verksamhet alltid bygger på att lärande, utveckling och omsorg sker och eftersom min vetenskapliga grund finns inom pedagogiken och didaktiken. I den här boken handlar det också om att våga ta in en del oväntad forskning, andra teorier och resonemang in i pedagogikens värld, sådana som med fördel är tvärvetenskapliga och nytänkande för att visa upp mångfacetterade och fördjupade sätt att se på förskolans roll i att ge barn hopp och framtidstro.

Vår komplexa samtid behöver komplexa svar på svåra frågor och dessa behöver också tas in i förskolans värld, trots att en initial idé kan vara att barn ska skyddas från kriser och svåra tider. Boken kommer därför att ställa frågor om vilka slags resonemang som bäst kan belysa hur förskolan kan vara en plats för hopp och framtidstro. Hur kan tilliten till institutionen, barnen och världen stärkas genom förskolans uppdrag?

Bokens tema känns i det närmaste akut, eftersom många famlar efter sätt att tänka kring dessa stora, existentiella fråge-

ställningar. Det har varit både en språngbräda och ett hinder i att skriva boken: Att det är så stora frågor som boken bollar med. Då försöker jag tänka på att boken också hade kunnat ha titeln Jag kanske vet hur man bygger en dörr. Det var något jag hörde i förbifarten på en förskola och som fick mig att stanna till lite grann. Det var något i stunden som gjorde att de få orden växte och blev till något större, som omfamnar så mycket. Det var en mycket koncentrerad femåring som deltog i ett gemensamt byggande av ett växthus av pinnar, platsfilm, sax och limpistol, och som i sitt kreativa flöde, med sina förskolekompisar – och vuxna – yttrar just de orden: Jag kanske vet hur man bygger en dörr. I de åtta orden bor en lagom gnutta och mix av självkänsla, självförtroende, kreativitet, kunskap, tillsammansskap, lösningsfokus och hjälpsamhet. Precis vad alla behöver för hopp och framtidstro.

Att läsa boken

Boken har tre delar som belyser hopp och framtidstro från olika håll. Den första delen handlar om vad hopp och framtidstro har för plats i samhället och i förskolan, och varför det här är relevant att reflektera kring just nu. Den andra delens kapitel presenterar aspekter av hur man kan närma sig hopp och framtidstro i förskolans undervisning, och vilka perspektiv som kan vara intressanta och viktiga att tänka kring i en konkretisering av hopp och framtidstro. Kapitlen i den andra delen består av olika stigar som man kan ta sig fram på och reflektera kring. Den tredje delen berättar konkret om hur några förskolor arbetat med framtidstro i sin verksamhet.

När jag skriver boken ser jag förstås en början, en mitt och ett slut. Dock har den inte skrivits linjärt från början till slut. Därför

tänker jag att man som läsare kan läsa boken på det vis som passar. Självfallet är det mest vanligt att läsa den från början till slut, och det lässättet ger dig en röd tråd i resonemangen. Men det går också att läsa boken genom att göra nedslag här och där för att sedan gå tillbaka till platser i boken som av någon anledning gett dig extra tankar eller kraft framåt. Då kan du också passa på att fråga dig – varför stannar jag extra mycket upp vid just dessa delar? Svaren du får av dig själv är nycklar för din fortsatta utveckling som lärare, pedagog och medmänniska.

Del 1. Hopp i samtiden och i utbildningen

Förskolans roll i samhället

Förskolan har under de senaste decennierna fått förändrad plats och uppdrag i samhället: Från utbyggnaden under 60-talet, av både sociala och arbetsmarknadspolitiska skäl, till att förskolan blev en pedagogisk verksamhet vilande på de tre benen lärande, utveckling och omsorg (för vidare läsning, se Lindgren & Söderlind, 2022) . Dessa tre ben är fortfarande viktiga delar, men förskolans styrning, praxis och prioriteringar styrs mot att göra förskolan till en obligatorisk del av svenska barns utbildningsresa.

Förskolans verksamhet trycks alltmer in i en ny slags agenda i takt med att hela utbildningssystemet gör det. Förskolan är på ett sätt sist ut i denna process tack vare att förskolans läroplansgrundade bedömnings- och mätpunkter har varit få. Idag har styrningen mer och mer fört in förskolan på sådant som mätningar, tester, olika obligatorier och kunskapsproduktion, i stället för att präglas av sådant som kan ses som roligt, kreativt, oväntat, det som kanske tidigare kännetecknade förskolan mer. Det som inte går att mäta och utvärdera har fått ge plats för sådant som kan det. Den här förskjutningen har gjorts tämligen obemärkt, med argumentet att det varit för mycket fokus på det omätbara och att förskolan inte används i sin fulla potential i relation till barns

Att förmedla hopp och framtidstro till barnen är ett av de allra viktigaste uppdragen för förskolan idag. I en komplex och oviss samtid behöver förskolan förmedla att framtiden är hoppfull och att det finns något att tro på. Risken att sprida egna hopplöshetskänslor vidare till barnen kan vara stor.

I förskolan finns lärandemöjligheterna, goda villkor för utveckling och omsorg, och tron på barnen. Genom ett pedagogiskt förhållningssätt kan förskolan bygga resiliens, relationer, pedagogisk takt, kärlek och medkänsla. Att låta lärande och kulturella uttryck och intryck vara i centrum i ett sådant förhållningssätt är centralt för att utveckla barns engagemang, nyfikenhet och metakognition. Allt detta kan sammantaget bygga hopp och framtidstro.

Boken lyfter fram det pedagogiska arbetet med hopp och framtidstro och ger olika perspektiv på att tänka kring och arbeta med. Boken innehåller hoppfulla stigar att vandra vidare på, väl förankrade i relevant forskning och läroplan.

MIA HEIKKILÄ är professor i barn- och ungdomsvetenskap med inriktning mot förskolan vid Stockholms universitet. Hon är även knuten till Åbo Akademi i Finland. Hon har tidigare skrivit bland annat Resiliens i förskolan tillsammans med Ann-Christin Furu samt ett flertal böcker om jämställdhet. Den här boken bygger vidare på hennes utblickar kring förskolan, samtidigt som hennes forskning är förankrad i aktuella frågor som kan bidra till att stärka barnen i utbildningssystemet. Heikkilä är kontinuerligt anlitad expert kring en rad frågor som rör förskola, både i Sverige och internationellt.