Stefan Einhorn Michael Einhorn
HANDBOK I (MISS)LYCKAT FÖRÄLDRASKAP
Innehåll
Förord 9
DEL 1
Det första mötet 19
Det andra mötet 21
Det första minnet 22
Varför skriver vi denna bok? 23
Vad är ett misslyckat föräldraskap? 28
Vad är ett lyckat föräldraskap? 32
Varför ska man skaffa barn överhuvudtaget? 35
Ett gräl i början av boken 40
DEL 2
Bristande kommunikation 47
Pinsamma föräldrar 54
Hur man hanterar ovänliga kommentarer från barn 61
Om framgång 68
Ska man leva som man lär? 76
När en förälder delar med sig av sin stora livserfarenhet (livscoachning) 82
Att ständigt förmedla sin besvikelse – effektiv metod att sänka barnets självkänsla 91
Att inte tala med sina barn om viktiga saker 102
När föräldrar blir gamla och sjuka 108
Extranummer: Handbok i misslyckat barnskap 119
Ett gräl om innehållet i boken 127
DEL 3
Får man tröttna på sina barn? 132
Barn som går i föräldrars fotspår – eller inte 142
Hur mycket ska man oroa sig? 148
Att skämma bort eller inte skämma bort barn – det är frågan? 153
Tid för barnen – kan man ersätta kvantitativ tid med kvalificerad tid? 158
Det dåliga samvetet – till nytta eller bara till besvär? 162
Får man skuldbelägga sina barn? 166
DEL 4
Klagovisorna 172
Ännu ett gräl 175
Familjeband – om farfar(far)s frack 179
Föräldradyrkan 182
Ilska – ett jätteproblem 186
(O)lika syn på samma sak 189
Så kan det gå när man skriver en bok tillsammans 200
Ett gräl mot slutet av boken 202
Föräldrar och barn 207
Älskar – älskar inte 219
Det tredje mötet 229
Slutord 231
Tack! 235
Källförteckningen finns på: nok.se/handboki(miss)lyckatforaldraskap
Förord
Det blev inte den bok vi hade tänkt oss. Det blev helt enkelt en annan bok. Ibland blir det så. Och då följer naturligtvis en berättigad fråga: Hade boken blivit mer relevant om vi gjort som vi ursprungligen hade planerat? Och svaret är att det vet vi inte, men det ter sig för oss vara osannolikt.
Vi kan bjuda läsaren åtminstone en delförklaring till hur boken växte fram. Vi är två författare, där Stefan är förälder till barnet och Michael är barnet till föräldern och på samma sätt som boken uppenbarar likheter och olikheter oss emellan, avspeglar sig detta även i slutresultatet. Skillnaden mot det verkliga livet är att om man tycker olika i det verkliga livet kan båda följa sin egen väg, men när det handlar om en bok måste man till slut enas. Eller, det måste man ju faktiskt inte …
Sedan finns det en anledning till och det är att bokskrivande är en process där man kanske hamnar någon annanstans än man från början har tänkt sig. Det kan vara som när man färdas nerför en fors och virvlarna kan föra en i en helt oplanerad riktning. Man kan också välja att följa den planering man ursprungligen tänkt sig och inte acceptera några avvikelser. Så kan man göra, men så gjorde inte vi.
Vi låter läsaren följa våra respektive tankar och åsikter så som de utvecklades under skrivandets gång. Vi har därför också tagit med några av de kontroverser som utspelade sig.
I ett par fall har de återskapats ur minnet, men ibland var en av oss smart nog att trycka på dikteringsfunktionen innan det brakade loss.
Förord ska inte vara långa, så vi stannar där, och välkomnar er till Handbok i (miss)lyckat föräldraskap!
Stockholm i augusti 2024
Stefan Einhorn och Michael Einhorn
DEL 1
I vilken vi lägger grunden för analysen av (miss)lyckade föräldraskap
Har vi verkligen skrivit en bok som bland annat berättar om hur man på bästa sätt kan sabotera en föräldra–barn-relation?
Många föräldrar upplever det som gränslöst och självförhärligande när andra ska tala om för dem hur de bör uppfostra sina barn. Det spelar ingen roll om de som uttalar sig har rätt, det är självgodheten i att andra ”tror sig veta bäst” som föräldrar har otroligt svårt att hantera. Vi har verkligen ansträngt oss för att undvika denna fälla. Låt oss vara tydliga med att detta är en bok som INTE skriver någon på näsan hur man ska uppfostra sina barn. Däremot ger den prov på hur man av olika anledningar och på olika sätt kan misslyckas med sitt föräldraskap.
Orsaken till detta är en konflikt i det initiala skedet av bokskrivandet då vi inte kunde komma överens om hur dålig förälder Stefan varit. Intressant nog var det ibland Stefan som satte på sig offerkoftan, medan Michael menade att så farligt hade det inte varit. Någon av oss föreslog då att vi skulle ge exempel på riktigt usla föräldrar, experter på att sabotera föräldra–barn-relationen fullständigt. Skulle Stefan kunna hävda sig mot dessa destruktiva giganter?
Boken är således till för dem som vill fördjupa sina kunskaper i dåligt föräldraskap, det vill säga för dem som hoppas sälla sig till de riktigt misslyckade föräldrarnas skara. Det finns många sätt på vilka man kan missköta sitt föräldraansvar och ge barnen en riktigt dålig start i livet. Som läsare av en sådan instruktionsbok kan man reagera på två sätt: 1) Man känner igen sig själv och drar nödvändiga slutsatser av detta, eller 2) Man tänker ”Haha, precis så dumt bär sig min kusin Gustav åt”.
Efter att ha arbetat med manuset en tid insåg vi att vi inte kunde låta bli att även skriva om föräldra–barn-relationen ur ett mer faktamässigt perspektiv; allt annat, insåg vi, skulle vara att fega ur (ibland går man för nära en fälla och då kan man själv ramla ner i den). Detta var inte den enda förändringen vi genomförde på resan. Efter ytterligare en tid beslutade vi oss, efter viss tvekan, för att även återge erfarenheter ur våra egna liv. Varför det, kan man fråga sig? Varför vill någon läsa om våra erfarenheter? Är det för att vi har varit perfekta som barn respektive förälder? Nej, för tusan, långt därifrån, vilket kommer att framgå av boken. Däremot har vi under snart tre och ett halvt års tid plockat sönder vår relation och därefter plockat ihop den igen, gång på gång på gång för att förstå den. Det är som att lägga ett pussel där någon på djävulskap bytt ut några bitar, vilket leder till att det aldrig blir färdigt. Trots att man letar och letar efter de där förbannade bitarna som saknas. Men processen leder i bästa fall till att förståelsen för den andra djupnar.
Det kan vara svårt när man, som i vårt fall, jobbar med sitt barn eller sin förälder att urskilja när man ska vara
just barn eller förälder och när man ska vara arbetskamrater. Det är inte alltid lätt att skilja på rollerna, eftersom vi skriver om föräldra–barn-relationen samtidigt som vi ÄR i föräldra–barn-relationen.
Detta kan vara anledningen till att vår skrivprocess har lagts ner och plockats upp fler gånger än ett genomsnittligt barn trillar omkull innan det lärt sig att gå. Det har inneburit frustration, glädje, irritation, gråt, förståelse, missförstånd, lycka och en del andra känslor, men tack vare att vi hade ett gemensamt projekt började vi också prata på ett annorlunda sätt med varandra. Annorlunda behöver inte innebära bättre eller sämre, det kan vara just annorlunda.
En av de saker som gör boken speciell är att den som oftast får stå i skamvrån i den här typen av text (föräldern) får en röst tillsammans med den som oftast anklagar (barnet). På detta sätt åskådliggörs två sidor av samma mynt varvid bilden klarnar, också för oss. I en idealiserad Hollywoodversion äger samtalet rum på förälderns dödsbädd och efter att några oerhört kloka visdomsord uttalats sluter föräldern sina ögon, drar sin sista suck och lämnar jordelivet.
Vår uppfattning är att det är bättre att ha sådana här snack INNAN någon klättrar upp på dödsbädden.
Vi har medvetet arbetat på att försöka finna ”sanningen”, det vill säga vad som verkligen hände. Vi tror nämligen inte att det finns ”flera sanningar”, det vill säga när människor hävdar att var och en har rätt till sin egen sanning. Vi menar att alla har rätt till sin egen UPPFATTNING, men när det gäller vad som verkligen har hänt, då finns det bara en sanning.
Vi har inte alltid kunnat enas och i dessa avseenden har boken ibland blivit en kamp om att försöka få den andre att se problem ur ett nytt perspektiv. Det har hänt att vi har spytt galla över varandra (mest Michael över Stefan), men vi har då varit noggranna med att inte käbbla alltför länge. Men ibland känns det bra att bråka, speciellt om man ”vinner” grälet, då frigörs nämligen dopamin, samma ämne som gör att man mår bra efter att ha varit ute på en löprunda. Och visst är det roligare att gnälla över gamla oförrätter än att motionera. Det hade emellertid varit tråkigt för läsaren om vi hade tjatat om samma situation i all oändlighet utan att komma vidare med denna Handbok i (miss)lyckat föräldraskap.
Låt oss vara ärliga och tillstå att projektet att skaffa barn och sedan se till att de blir välfungerande och harmoniska människor i regel övergår föräldrarnas kompetensnivå. För det är snärjigt att ta hand om barn. Man skulle kunna likna det vid att hugga sig fram genom en tätbevuxen djungel med en slö machete, utan karta eller kompass, för att upptäcka att djungeln bara blir snårigare och snårigare. Och visst är det märkligt att vi måste ha körkort för att köra bil, jaktlicens för att jaga och dykcertifikat för att dyka, men ungar, dem kan vi skaffa utan licens eller andra tillstånd.
Har vi varit en osedvanligt (miss)lyckad kombination av förälder och barn? Antagligen inte. Med denna uppfattning skulle vi kunna hävda att vi närmar oss problemet med en ödmjuk inställning. Men nu råkar vi veta att de som påstår sig vara ödmjuka väldigt sällan är det. Vi säger
istället att vi med hjälp av vetenskapliga data, våra egna erfarenheter samt beskrivningar av hur man kan sabotera en föräldra–barn-relation diskuterar denna form av mänsklig interaktion ur några olika perspektiv. Och vi börjar med det första mötet.
Det första mötet
STEFAN
Besvikelsen var stor, ja nästan chockartad, som den kan bli när man inser att de förväntningar man har haft på livet inte kommer att uppfyllas. När ens övertygelse rämnar och ersätts av den oförblommerade verkligheten.
Men låt mig förklara: min hustru och jag var helt inställda på att vi skulle få en pojke och en flicka och eftersom vår förstfödde var en pojke var vi övertygade om att nummer två skulle bli en flicka. Ja, vi var så säkra att vi till och med hade valt namn åt bebisen som befann sig i sin mammas mage. Ultraljudsundersökningen som vi gjorde under vecka 22 skulle bara bekräfta det vi redan visste och nu satt vi i rummet där den norske läkaren precis hade avslutat undersökningen och han frågade oss vad vi trodde att det var.
”En flicka”, svarade vi samtidigt och sen skrattade vi förnöjt, så säkra var vi på det kön som den lilla krabaten i magen hade.
”Nej, en gutt.” Ja, så sa han ju inte, trots att han var norrman. Han använde det svenska ordet och pekade samtidigt på en oidentifierbar struktur som putade utåt på ultraljudsbilden. Först var vi alldeles tysta, sedan sa jag med svag röst:
”Är du säker?”
”Javisst”, svarade norrmannen med glad röst, omedveten om det kaos han hade utlöst i våra hjärnor. ”Titta själv!” sa
han och pekade återigen på den grumliga ultraljudsbilden, där jag, trots min läkarutbildning, inte hade en aning om vad jag tittade på.
På något sätt lyckades vi ta oss ut från läkarmottagningen och gick och satte oss på en kebabrestaurang. Jag har inget minne av att vi åt något, men det måste vi väl ha gjort. Jag har heller inget minne av att vi sa något till varandra, men det måste vi väl också ha gjort. I bilen på väg hem minns jag dock att jag sa något om att han ändå var välskapt, varvid min fru svarade: ”Alltid något.”
Det andra mötet
STEFAN
En viktig anledning till vår besvikelse var att vi tyckte att vi redan hade en pojkvariant och undrade vad vi skulle med en kopia till. Det var med denna inställning vi infann oss på förlossningen några månader senare. Jag arbetade då på strålbehandlingsavdelningen på Karolinska sjukhuset och behövde bara gå cirka 50 meter för att komma till förlossningen.
Allt gick bra fram till det sista utdrivningsskedet då barnets hjärtljud gick ner. Barnmorskan och jag kom då överens om att sluta med lustgasen och istället ge 100 procent syrgas. Vi sa ingenting till min fru som naturligtvis undrade varför det plötsligt gjorde så fruktansvärt ont. Efter någon minut var Michael ute.
Min fru berättade många år senare för mig att det hade funnits en enda stund i hennes liv då hon var totalt närvarande, och det var när barnet lades på hennes bröst och hon kände att det bara fanns en varelse hon av hela sitt hjärta hade velat ha just där – och det var Michael. Och båda insåg vi samma sak – att det här var inte en kopia av storebror utan en alldeles egen individ. Vi fick acceptera att vi hade varit idioter.
Det första minnet
MICHAEL
Mitt första minne är från en tennisplan på Cypern 1994. Vi var där tillsammans med en annan familj och en dag hade pappa bokat en tennistid. Han och den andra pappan står på andra sidan och slår bollar över nätet mot oss barn. Jag minns att jag missar varenda boll och blir allt mer besviken på mig själv. När jag nästan är gråtfärdig sker miraklet. En lös boll kommer rakt emot mig. Jag svingar tennisracketet och träffar bollen som långsamt vobblar fram mot nätet och passerar det med några centimeters marginal. Jag minns att pappa rusar fram för att slå bollen över nät men han hinner inte fram i tid. Jag jublar och det gör pappa också. Han ropar: ”Bravo Micke! Vad duktig du är!” Jag känner mig otroligt stolt och mallig och springer till mamma och berättar för henne att jag vann en boll över pappa. Mamma blir också jätteglad, höjer armarna i skyn och ropar ”Micke, du är bäst!”.
Varför skriver vi denna bok?
STEFAN
Jag vet faktiskt inte när vi fick den vansinniga idén att skriva en bok tillsammans. Jag får ganska ofta idéer, ibland från andra, men har i regel det goda omdömet att sålla bort de som inte håller måttet. I det här fallet brast mitt omdöme. Som tur är finns det kontrollinstanser på vägen som ser till att dåliga idéer ratas, och en av dessa kontrollstationer är förlaget. Jag förväntade mig att mitt förlag skulle förkasta förslaget utan en sekunds tvekan. Därmed skulle jag kunna säga till Michael att: ”Vi försökte men det fanns inget behov av en sådan bok. Nu kollar vi på fotboll istället.” Till min förvåning antogs förslaget och vi fick ett bokkontrakt. Jag kan faktiskt inte förklara varför.
Om man ger sig på att skriva en bok med sin son om föräldraskap, speciellt när man har mest kunskap om hur man inte bör bära sig åt, får man ta det onda med det goda. En sak är emellertid säker och det är att denna resa har varit oerhört lärorik.
Vi bestämde oss för att ta ett grepp på olika områden där föräldrar kan sabba relationen till sina barn. Och vem kan anses vara mest lämpad att dela detta omöjliga uppdrag?
Jo, själva offret för det egna misslyckade föräldraskapet, ens egen stackare till son.
Men boken har även en allvarlig sida. Och det här kan jag säga, att om ni vill lära känna ert barn och samtidigt få perspektiv på ert föräldraskap, skriv då en bok tillsammans med barnet. Det är som att gå in i en boxningsring med bakbundna händer, men helvete vad mycket man får lära sig om man lyssnar och också hör vad barnet säger.
Redan i tidig ålder etablerade sig Michael som en charmerande ung man med brett leende och glad utstrålning, till skillnad från mig som framstår som ganska butter och som dessutom numera fått en något begränsad ansiktsmimik på grund av min parkinsonsjukdom. Jag är till min konstitution ganska prestigefull, det vill säga jag är i grunden lättkränkt och har svårt att ta kritik. En av mina största segrar i livet är att jag till stor del lyckats få bukt med denna mörka sida av mig själv. Det frestade på ska jag erkänna, och ibland håller jag på att ramla tillbaka i gamla mönster. Men med mina erfarenheter kan jag säga att om man är prestigefull kan man lika gärna strunta i samtalet över generationsgränserna, då är dörren ändå stängd. Samma sak gäller nog om barnet har detta problem och är besatt av att hela tiden värna om sig själv. Lyckligtvis är Michael inte sådan.
Varför vill jag skriva om föräldraskap? För några år sedan skrev jag Pappan, en bok som handlade om relationen mellan en far och en son. Boken beskrev en relation ur barnets perspektiv vilket kan te sig ensidigt, men jag hade inget val eftersom mina föräldrar var döda. Boken är en roman, men den svävar mellan fantasi och verklighet. I den beskrivs en
fiktiv rättegång där författaren, det vill säga jag, står åtalad för att ha svärtat ner sin fars minne. Jag kan tycka att det inte är mer än rätt att jag nu utsätts för samma typ av granskning som den min pappa fick genomgå (jag är ändå ganska snäll). Fördelen för min del är att jag i den här boken kan ge min bild av saken.
Vi är naturligtvis bara ETT föräldra–barn-par. Enbart i vår kärnfamilj med två vuxna och tre barn finns det sex möjliga kombinationer. Det är sant att alla sådana par är olika varandra, men om det inte fanns likheter skulle mänsklig kommunikation inte existera.
MICHAEL
När vi kom på idén sa pappa att den var urusel, men sen rusade han naturligtvis iväg till förlaget och presenterade den. Det kanske är min pappa i ett nötskal.
Men låt mig börja med en liten anekdot. En förälder (vi kan kalla honom Stefan) och en son (vi kan kalla honom Michael) ska gå och köpa glass. På vägen till glasskiosken är barnet surt och gnälligt. När de kommer fram tittar de på de olika smakerna. Föräldern böjer sig fram, ser på barnet och säger: ”Vill du ha en glass? Du får glass om du är snäll.”
Föräldern reser sig sen upp och ler belåtet. Barnet tittar på förälderns ben, rynkar lite på pannan och tänker: ”Den här frågan har jag fått många gånger och jag svarar alltid JA.
För även om jag sen är elak kommer jag ändå att få glass nästa gång.” Barnet svarar ja, väljer en glass och föräldern betalar. Sedan går de lyckliga därifrån, båda övertygade om att de vunnit.
Varför berättar jag det här? Jo, för under en yta av samförstånd kan det ligga en hel värld av olikheter. En flagga kan se likadan ut för många, men betyda olika för olika personer. På liknande sätt kan samma julgran betyda olika saker för två personer. Samma symbol fast olika associationer. Det kan handla om värdegrund, åsikter, manipulation, minnen, överslätning eller feghet. Kanske är det så att ett barn och en förälder aldrig förstår varandra, vi bara låtsas, eller inbillar oss.
Ett bokprojekt kan liknas vid en byggarbetsplats. Det står byggnadsställningar överallt, verktyg ligger slängda lite varstans, det finns gigantiska hål i marken och mitt i detta kaos sitter några byggnadsarbetare och fikar. Uppfattningen man får är att detta aldrig kommer att bli klart. Och sen ”poff” en dag reser sig en färdig byggnad ur högen, eller om man så vill, en bok. Så blir det inte alltid. Om man närmar sig Stockholm norrifrån på E4:an färdas man de sista 400 metrarna genom något som kan liknas vid det landområde där skyttegravarna befann sig under första världskriget. Så har det sett ut under cirka 15 år och det är en gåta varför stockholmarnas politiker inte är mer angelägna om att skapa en port mot omvärlden som vi kan vara stolta över. Lite så har det känts med bokprojektet. Vi byggde upp någonting som blev halvklart och sen gav vi nästan upp, ungefär som man gjorde med infarten till Stockholm. Men nu verkar det faktiskt som att vi har vunnit över Stockholms stad och kan kalla oss klara.
För mig var det viktigaste med boken att förstå min pappa bättre. Hur lyckades det? Inget vidare, på ett plan.
Han är fortfarande en gåta för mig – men kan man någonsin förstå en annan person helt och hållet? I synnerhet om denna person är ens förälder.
Men på ett annat plan blev det succé. Man kan förstå människor på olika sätt, och i vissa viktiga avseenden har jag verkligen lyckats tränga in i min pappas värld.
Pappa har goda kunskaper om hur man kan kvadda en föräldra–barn-relation. Men pappa har också en annan sida. Det finns de som säger till mig att pappa är klok och jag kan medge att det stämmer. Han kan vara bra på att lyssna in vad människor säger. Inte bara orden, utan också det som sägs mellan raderna. Pappa är ingen okomplicerad person, det ska gudarna veta.
Vad är ett misslyckat
föräldraskap?
STEFAN
Ja, jag vet att mina barn lite halvhjärtat säger emot, men jag känner mig som en misslyckad förälder. Det är ju så här att om man är höjdhoppare och brukar klara 2,30 meter är det ett misslyckande att ”bara” ta 2,20 – en höjd som en ytterst begränsad del av mänskligheten skulle klara (enligt en överslagsberäkning cirka 0,0000000125%). Eller så här: om jag skulle sitta en hel dag på bryggan och fiska och inte få napp en enda gång är det inget misslyckande eftersom jag är en usel fiskare som av hänsyn till fisken helst inte får napp. För en erfaren fiskare som kommit till samma plats för att få ihop till middagen vore frånvaro av fångst däremot ett misslyckande.
Jag menar att det är samma sak med föräldraskap. Jag tror att jag hade kunnat vara en mycket bättre förälder, och därför anser jag att mitt föräldraskap är ett misslyckande. Och misslyckandet kan sammanfattas i två ord: Vresig och Frånvarande. För all del, när jag (och barnen) blivit äldre har en del av irritationen och ilskan minskat. Vresigheten har liksom skavts av mot omgivningen och det som finns kvar kan hållas i schack. Därmed inte sagt att den inte finns kvar inom mig. Och ”frånvarande” är ju numera inte så
relevant, eftersom det med åldern blivit tvärtom – det är barnen som inte har tid för oss föräldrar.
Jag hade verkligen höga aspirationer när det gällde min roll som pappa. Jag skulle vara pappaledig från jobbet och njuta av varje minut med mina barn. Jag skulle skoja, gulla, trösta, alltid med samma harmoniska känsla i bröstet. Ja, jag skulle älska dem varje sekund, jag skulle finnas för dem och de skulle bli mitt allt.
Den bilden krockade med verkligheten. Under föräldraledigheten, som varade över ett år, blev hemmapappan rastlös och uttråkad. Han ville tillbaka till institutet och forska.
Ja, sen är det allt det andra som jag var dålig på, men det behöver vi kanske inte uppehålla oss vid just nu, eftersom det kommer att framgå av texten. Låt mig samtidigt slå fast att jag inte befinner mig i botten på en lista över usla föräldrar, så nu får det räcka med självpiskandet. Jag var trots allt inte en katastrof, tycker jag. Problemet var, om jag ska upprepa mig själv, att jag skulle kunnat betydligt bättre, men så blev det inte.
Hade jag verkligen kunnat göra annorlunda eller är jag fångad i min personlighet, med dess fel och brister? Det är naturligtvis en viktig fråga att ställa sig själv. Låt säga att jag skulle få en ny barnkull, vilket ter sig ytterst osannolikt för att inte säga omöjligt. Skulle jag då, vis av erfarenheten, göra på ett annat sätt? Jag hoppas naturligtvis att jag skulle göra det annorlunda, göra det bättre, eftersom jag nu ännu mer inser vilket enormt ansvar som vilar på en förälders axlar.
Och andra föräldrar? Jag försöker verkligen att låta bli
Låt oss vara ärliga: att skaffa barn och sedan se till att de blir välfungerande och harmoniska människor övergår i regel en förälders kompetensnivå. Visst är det märkligt att vi måste ha körkort för att köra bil, jaktlicens för att jaga och dykcertifikat för att dyka, men ungar, dem kan vi skaffa utan licens eller andra tillstånd.
I Handbok i (miss)lyckat föräldraskap skriver två generationer Einhorn om sitt gemensamma familjeliv och relationen mellan en pappa och en son. Skrivandet har lagts ner och plockats upp fler gånger än ett genomsnittligt barn trillar omkull när det ska lära sig gå. Men tack vare det gemensamma projektet började de också prata på ett nytt sätt med varandra. Det blev en såväl allvarlig som lättsam bok om missförstånd och besvikelser, om glädjeämnen och insikter, om önskan att förstå och komma närmare och om sådant som tidigare varit dolt.