Rörelsetvång, ätstörningar och vägen till rörelseglädje Anna Ehn
Innehåll
Ta rörelsetvånget på allvar 9
DEL I
TVÅNGSMÄSSIG TRÄNING
OCH ÄTSTÖRNINGAR 19
Rörelse driven av osunda motiv 21
När träningen tar över livet
”Starka Tove” blev min identitet 32
Från hälsosamt till ohälsosamt
Rörelsetvång – ett försummat symtom 40
Brister och möjligheter inom vården
Behandlingen LEAP 54
Det viktigaste är att ge deltagarna hopp
Vägen tillbaka till rörelseglädje 64
Våga göra dina rädslor
Vem är jag utan allt det sjuka? 77
Sökandet efter en kroppssnäll attityd och bearbetning av trauma
Din svaga, fula, misslyckade jävel 96
Myter, meritmuskler och maskulinitet
En räkmacka in i ätstörningen 108
Fitness, sociala medier och drömmen om den rippade kroppen
Det är okej att inte vara perfekt 130
Världsmästaren Jessie Diggins om kampen mot bulimin
Den osårbara krigaren krackelerar 137
Förekomster och riskfaktorer inom elitidrotten
DEL II
UPPTÄCKA, BEMÖTA, FÖREBYGGA 147
Du som tränare kan göra skillnad 149
Till dig som är tränare 153
Betydelsen av kunskap i en nyckelposition
Varningssignaler och röda flaggor – lägg pussel med det du ser och hör 162
Visa omtanke och våga fråga – praktiska råd om bemötande 166
Be om hjälp är en styrka – du som tränare behöver ta hand om dig själv 169
Fler krafter behövs – förutsättningar för den ideella tränaren 173
Det sämsta är att inte göra något alls – gymmet har ett ansvar att agera 175
Fan vad tjock du är, Jonte – om tystnadskulturens konsekvenser 181
Förändra en kultur – vi är alla en del av systemet 184
Till dig som är lärare i idrott och hälsa 193
Huvudsyftet bör alltid vara rörelseglädje
Till dig som är förälder eller närstående 200
Försök stå stadigt i stormen
Insikter efter ett träningsfritt år 210
Här kan du få stöd 216
Tack 217
Källor 218
Ta rörelsetvånget på allvar
Springa före frukost, varje dag exakt samma runda. Aldrig missa ett inplanerat gympass. Alltid gå i rulltrappan. Röra på
fingrarna, gång på gång häva sig upp på tå, hålla magen spänd.
Ungefär hälften av alla med en ätstörningsdiagnos uppger att de rör sig på ett tvångsmässigt vis. De står inte ut med tanken på att låta bli. De måste kompensera för maten de ätit eller för att ens förtjäna att äta. Mildra ångesten som flammar upp.
Tvångsmässig träning, eller rörelsetvång som jag också benämner det, är det vanligaste beteendesymtomet vid ätstörningar. Tidigare var det hetsätning och kräkning, men idag är det träning. Det är alltså ett symtom som ökar i relation till andra. Forskning visar också att rörelsetvång är kopplat till en svårare ätstörningsproblematik. Möjligheten att bli frisk förbättras kraftigt för den som under sin behandling får träningen under kontroll.
Ändå har rörelsetvånget inte uppmärksammats tillräckligt, vare sig inom forskningen eller vården. Inom svensk ätstörningsvård saknas systematiska insatser, vilket gör att en viktig del av sjukdomen riskerar att förbli obehandlad.
Kanske är det också därför som rörelsetvånget är så svårt att bli av med? Även efter att man fått kontroll på maten och andra delar som hör ätstörningen till, fortsätter ofta rörelsen att vara knepig att förhålla sig till på ett sunt vis. Man vill kunna snöra på sig gympaskorna och löpa av glädje och lust, så som man gjorde före sjukdomen. Men man vet inte hur det ska gå till. Mönstren sitter djupt och hårt.
Mitt intresse för tvångsmässig träning och ätstörningar grundar sig i egen erfarenhet. Jag hade anorexi och bulimi i tio år och rörelsetvånget har varit en central del av min problematik. Och jag har saknat en diskussion, ett samtal om just den här angelägna aspekten av sjukdomen. Det är först på senare år som jag hört begreppen rörelsetvång och tvångsmässig träning och förstått att det finns ett språk för något som varit en så stor del av mitt liv. Det finns en problematik här att ringa in och ta på allvar, och bara det känns som en lättnad. Jag är inte ensam.
Själv blev jag sjuk i samband med en friidrottstävling. Jag skulle fylla 12 år och springa 800 meter i ett lopp senare under våren. Tävlingen var min största hittills och jag både längtade och bävade, jag var rädd att göra bort mig i den tuffare konkurrensen. Jag trodde mig veta att ju lättare jag var, desto snabbare skulle jag springa. Så utöver att träna mer, slutade jag också med godis och andra onyttigheter. Loppet blev viktigt på ett sätt som snabbt gick överstyr. Det kändes som om mitt värde, min existens, mitt jag hängde på resultatet. Som om det fanns en förväntan på mig, oklart från vem eller exakt på vad, men som jag var förvissad om att jag omöjligt skulle kunna leva upp till. Kravbördan blev så stor och sjukdomsförloppet accelererade snabbt.
När det väl var dags för tävling fick jag inte vara med. Jag var för sjuk.
Ätstörningar är komplicerade sjukdomar och många bakgrundsfaktorer samspelar. Att säga att det var på grund av friidrotten jag blev sjuk är att göra det alltför enkelt för sig. Min sårbarhet fanns redan där och själva löpandet, hoppandet, gemenskapen var något jag älskade. Men idrottsmiljön var samtidigt en tacksam grogrund för min sjukdom. En vanlig liknelse om sambandet mellan arv och miljö är den om revolvern, där arvet kan sägas vara själva den laddade revolvern och miljön avtryckaren. Om ingen skjuter av, kommer inget skott heller att avlossas. För mig blev pressen jag satte på mig själv i samband med tävlingen, i kombination med att jag ändrade mina matvanor, det som avlossade skottet. Den triggande faktorn i ett skört läge.
Rörelsetvånget var en mörk, obönhörlig kraft som drev mig framför sig under sjukdomsåren. Jag rörde mig för att kunna unna mig att äta. För att kunna lägga mig på kvällen och veta att energikontot är i balans – ”jag har gjort av med lika mycket som jag stoppat in, eller helst lite mer”. Annars kom skräcken. Imorgon blir det skärpning!
Rörelsen kändes absolut livsnödvändig. För vad skulle hända om jag lät bli? Hur skulle jag stå ut med det här hemska jaget i den här hemska kroppen?
När jag var som sjukast och förbjöds att springa eller promenera, fanns andra möjligheter: öppna och stänga händerna, knipa med tårna, böja knäna på toaletten. Trycka extra hårt med pennspetsen mot pappret. Blinka, blinka, blinka.
Jag minns hur jag hade klockan 21 som en gräns. Fram till dess fick jag inte under några omständigheter vila. Efter 21 kunde jag unna mig att sätta mig ner en liten stund innan det var dags att sova. För att orka upp dagen därpå och fortsätta den stränga regimen.
Tvånget var obevekligt under de anorektiska perioderna. Men även under åren med bulimi motionerade jag som själv-
bestraffning och för att kompensera för hetsätningen. Liksom kräkningarna upplevde jag rörelsen som en nödvändig rening. Rusningen i elljusspåret motade vågen av onda tankar: misslyckad, svullen, dålig, FET.
Åtminstone tillfälligt, för snart tickade oron igång igen.
Idag är jag frisk. Ätstörningen styr mig inte längre. Jag har fått en vänligare blick på mig själv och min kropp, vilket märks också i min relation till rörelse. Tvånget har tonat ut och mildrats. Men helt borta är det inte. Under hela tillfrisknandet har det varit med mig, och stört på vägen framåt. Liksom många andra har jag haft svårt att hitta tillbaka till den där rena rörelseglädjen jag upplevde som barn. Kanske kan man säga att ätstörningen långsiktigt skadade min relation till fysisk aktivitet. Fortfarande idag har jag svårt att lyssna till kroppens signaler. Efter år av negligering hör jag inte vad den vill. Det finns en grumlighet kvar, en gråzon där den destruktiva, och ibland så högljudda, rösten lätt tar över. Jag vågar inte använda stegräknare eller pulsklocka, den skulle direkt börja styra mig och jag skulle lita mer på siffrorna än på mig själv – och dessutom vilja gå längre och längre. 10 000 steg skulle snabbt bli 15 000, 20 000, 25 000. Mätbara värden triggar igång ett skadligt tankesätt och allehanda hälsoråd omformuleras i mitt huvud snabbt till stränga regler.
Osäkerheten dyker på mig: Går jag på spinning för att jag gillar det – eller för tillfredsställelsen i att se kaloriräknaren hastigt ticka sig uppåt? Idén om att jag måste röra mig för att få äta, satte sig så djupt att jag länge tyckte den var fullt normal. Kanske inte så konstigt? Den inställningen, kopplingen mellan vad vi äter och vad vi förbrukar, finns överallt i samhället, ansedd som fullt rimlig, ja, till och med hälsosam: ”Åh nej, jag åt en bit av den här livsfarliga tårtan, nu blir det gymmet efter jobbet!” Vi möts av så många uppmuntrande
budskap om värdet att röra på oss. Intresset för träning, kost, wellness är enormt i vår tid. En vältränad kropp anses vara en lyckad kropp, tillhörande en lyckad människa, stark nog att pressa sig själv till det yttersta. Min ätstörda version var en hårt skruvad och kompromisslös variant av det rådande hälsoidealet. Jag uppfyllde det eftersträvansvärda: stenhård disciplin. Misslyckades jag var det självklart vem som skulle klandras och bestraffas: jag själv.
Det är ganska sorgligt att skriva det här. Jag tvingas skärskåda mig själv och mina egna beteenden, och inse vad jag genom åren utsatt min kropp för. Det här starka självföraktet, känslan av att inte duga som piskar och piskar. Men hur tappert ändå kroppen har följt och burit mig. Tänk att jag har fått tre barn, trots allt detta stök med hormoner och utebliven mens. Den här fantastiska förmågan till återhämtning som kroppen har när den får möjlighet, nog är den värd all respekt. Medan jag skriver blir det så tydligt för mig: Min kropp. Vilken kämpe.
Jag vet att många som har eller har haft en ätstörning, eller som ligger i riskzonen för att utveckla sjukdomen, delar mina funderingar runt rörelse och fysisk aktivitet. När tippar det hälsosamma över i ohälsosamt? Vad är normalt och vad är ätstört? Det tidigare, och invanda, sättet att förhålla sig till rörelse ligger nära och driver en att springa längre, brantare, fortare. Tanken har satt sig så hårt: om jag inte tränar går jag under. Kanske har man inte heller fått någon bra hjälp att navigera i detta. Många uttrycker att vården inte räckt till eller att ens problem inte har tagits på allvar. Man känner sig ensam och utlämnad med sina beteenden, så tacksamma att glida tillbaka in i. Men, invänder nu någon, är inte stillasittandet ett större problem? Fetmaepidemin? Det är väl jättebra att folk tränar!
Det råder inga tvivel om att fysisk aktivitet i grunden är positivt, något vi mår bra av och behöver. Forskningen vet allt mer om rörelsens goda effekter på såväl fysisk som mental hälsa. Det stämmer också att vi på befolkningsnivå blir alltmer stillasittande och tyngre och att en stor andel inte når upp till rekommendationerna för fysisk aktivitet.
Men det ena problemet utesluter inte det andra. Många rör sig också för mycket och av ohälsosamma motiv, och behöver hjälp och stöd i det. Det finns en skuggproblematik här, en baksida som behöver synliggöras. Rörelse är bra – men inte alltid, och ibland rent livsfarligt. Det behövs helt enkelt en kritisk diskussion även runt fysisk aktivitet, såsom vi numera har runt exempelvis dieter och kosttips. Vi är medvetna om att en del kostråd är hälsofrämjande, annat är skadliga avarter. Och när träningen tar över livet, går ut över relationer, familjen, jobbet och man inte klarar av att låta bli trots att kroppen går sönder, då är det inte längre sunt. Eller om den blir en knuff in i, eller en vidmakthållande faktor vid, ätstörningar. Det kan vara direkt skadligt att förespråka träning som ångestdämpning för den som har eller har haft en ätstörning. Det är värt att understryka: ätstörningar är livshotande sjukdomar, psykiatriska diagnoser med svårt lidande som följd.
Och, för att genast börja med kunskapsspridningen, gå inte på myten att alla med en ätstörning är magra anorektiker, för den är inte sann. ”Övervikt” och ”ätstörning” är inte motsatspar, bilden är mycket mer komplex än så. De allra flesta med en ätstörning väger normalt eller över normalt. I slutänden kanske båda diskussionerna i mångt och mycket handlar om samma sak? Att fler ska röra sig av glädje. För att det är roligt och får en att må bra.
Det är min övertygelse att om vi vill bli bättre på att upptäcka och behandla ätstörningar, förhindra att fler hamnar i problematiken och kanske på sikt lösa ätstörningarnas gåta,
ja, då måste vi även ta rörelsetvånget på allvar. Annars förlorar vi en kugge i förståelsen av denna komplicerade sjukdom. Glädjande nog håller något på att hända med intresset för rörelsetvånget. Nya behandlingar testas, ny forskning initieras och ny kunskap tas fram. Patienterna efterfrågar mer hjälp och deras behov blir allt mer tydligt. Öppenheten runt problematiken ökar, vilket minskar stigma och tabu. Ätstörningssymtomet tvångsmässig träning börjar framträda i hela sin komplexitet. Ju mer vi förstår, desto bättre blir vi på att se vilka grupper som berörs och vad olika patienter behöver i form av vård. Många drabbade vill fortsätta vara aktiva i sina liv, och behöver lära sig ett nytt förhållningssätt. Ungefär som med maten. Den går ju inte att radera ur tillvaron. Istället behöver man lära sig att leva med den, och helst att leva väl med den.
Men den här boken vill jag förmedla kunskap, förståelse och hopp. Jag vänder mig till dig som på olika vis kommer i kontakt med ätstörningar i ditt arbete och som kanske precis som många andra har saknat den här nödvändiga fördjupningen.
Jag vänder mig också till dig som är drabbad och till dig som står bredvid. Det går att bli frisk och här finns många exempel på det, modiga personer som berättar om hur det är att leva med en ätstörning där den tvångsmässiga träningen driver på. Och hur de tagit sig ur den och vad de har lärt, insikter att förmedla vidare till andra. En av dem jag intervjuar är den amerikanska skidåkarstjärnan Jessie Diggins som sommaren 2023 fick ett återfall i sin ätstörning, men som tog sig tillbaka och hade sin bästa säsong någonsin. En annan är
Amanda Lekland, som när hon tävlade i bikini-fitness var sitt allra mest rippade jag, med väldefinierade muskler och tonad siluett. Men inombords stormade ätstörningen. Hugo kände aldrig att hans kropp blev tillräckligt stor, tillräckligt hård,
trots alla tyngder han lassade på. Istället såg han något skevt, sladdrigt och fult i spegeln. Idag utbildar han sig till lärare i idrott och hälsa, och hoppas att i framtiden kunna bidra till att krossa stigma och förlegade machoideal.
De här berättelserna gör skillnad och minskar skammen och tystnaden. Om till och med en världsmästare får återfall och vågar berätta om det, törs be om hjälp, ja, då törs även jag.
Jag intervjuar forskare, behandlare och experter i framkant. Till exempel medverkar Emma Forsén Mantilla, Cecilia Åkesdotter och Göran Kenttä, alla forskare verksamma på Gymnastik- och idrottshögskolan, GIH, i Stockholm. Jag träffar också Yvonne Lin, hälsovetare och en tidig kritiker av skadliga träningsideal och nyttighetsfixering. Olle Forsén, lärare i idrott och hälsa, diskuterar hur lärare kan uppmuntra till sund rörelse bland elever och psykologen och forskaren Klara Edlund medverkar med ett viktigt bidrag om de närståendes svåra situation.
Min ambition har varit att lyfta fram inspirerande exempel i form av studier, förebyggande arbete och handfasta råd.
Särskilt hoppas jag att något av den rädsla och beröringsskräck som ofta finns runt ätstörningar kan lätta. Tystnaden är farlig. Ätstörningar och skam trivs i tystnad och hemlighetsmakeri.
Den andra delen av boken är särskilt riktad till dig som befinner dig i miljöer där fysisk aktivitet ingår och möter personer i riskzonen. Kanske är du ledare inom en idrottsförening, personlig tränare på ett gym eller tränare för din dotters fotbollslag. Kanske arbetar du som lärare i idrott och hälsa eller är en orolig vårdnadshavare.
Också inom idrottsrörelsen, denna Sveriges största folkrörelse och viktiga pulsåder för fysisk aktivitet och folkhälsoarbete, finns en osäkerhet kring hur rörelsetvång och ätstör-
ningar ska hanteras. Många känner någon som är drabbad eller anar att problematiken finns, men kan uppleva den som skrämmande och svår att ta tag i. Man är rädd att väcka den björn som sover.
Min förhoppning är att den här boken ska kunna användas på ett konkret vis, och ge både fördjupad kunskap och handfasta råd kring exempelvis bemötande. Ju mer man lär sig, desto tryggare blir man att närma sig det svåra. Att våga agera. Öppna för samtal. Visa att man bryr sig. Många gånger är det inte mer komplicerat än så. ”Det sämsta du kan göra är att inte göra något alls”, som Linda Ivarsson, personlig tränare med tidigare egen erfarenhet av ätstörningar, uttrycker det. Kanske kan bokens innehåll vara en utgångspunkt för vidare diskussion utifrån de förusättningar som finns i just din idrottsförening, din arbetsplats, ditt sammanhang? Vad gör vi idag och vad skulle vi kunna göra imorgon? Vilka resurser finns och vilka saknas? Syftet är att vi alla ska bli bättre på att upptäcka, bemöta och förebygga ätstörningar och skadliga träningsbeteenden, så att fler med glädje ska kunna ägna sig åt fysisk aktivitet långt upp i åren. Eller för den delen bli så bra som möjligt, nå sina mål, kanske satsa på en elitkarriär –utan att gå sönder till kropp och själ.
Del I
Tvångsmässig träning och ätstörningar
Rörelse driven av osunda motiv
När träningen tar över livet
Så vad innebär det att träna på ett tvångsmässigt vis och hur skiljer det sig från hälsosam fysisk aktivitet, sådan vi mår bra av och behöver?
Först och främst handlar rörelsetvång inte nödvändigtvis om mycket träning. Visserligen sker det ofta en upptrappning och träningen blir tuffare och intensivare ju längre in i problematiken man hamnar. Men i grunden är det inte mängden som är det centrala, utan drivkrafterna bakom, själva motivationen. Varför rör jag på mig? Av glädje – eller av tvång? Och, inte minst, vad händer om jag inte får träna som jag har tänkt? Kan jag rucka på mitt upplägg? Tillåter jag mig att vila? Hindrar träningen mig från att göra annat i livet som jag tycker är roligt och lustfyllt?
En elitidrottare med sikte på landslag och guldmedaljer tränar extremt mycket och med nödvändig disciplin. Men så länge personen också får tillräckligt med återhämtning, äter
ordentligt, vilar om man är skadad eller sjuk, hinner träffa vänner och familj, ja, då är det förmodligen inga bekymmer. Då råder balans i systemet. Den som däremot tränar tvångsmässigt har ofta svårt att hoppa över sitt planerade träningspass oavsett trötthet, sjukdom eller skada. Återhämtning finns sällan på schemat.
Fysisk aktivitet är ett effektivt sätt att dämpa svåra känslor på. Man mår bra av att träna och till en början är den positiva förstärkningen stor. Träningen blir ett kraftfullt verktyg för att reglera jobbiga känslor. Men ibland utvecklas det till vad som kan jämföras med ett beroende. Man måste träna för att undvika att må dåligt och står inte ut att missa passet som man har bestämt sig för att genomföra. Utan dämpningen som rörelsen ger, kommer känslorna till ytan. Oron slår ut. Eller som författaren David Lagercrantz beskriver det i en intervju i Dagens Nyheter apropå att han varje dag kör intensivt med crosstrainern och hantlarna och hur gott det gör honom. Här har han hittat ett sätt att hålla ångesten i schack, bättre och sundare än alkohol eller andra skadliga substanser. Men besattheten lurar i skuggorna. Om han missar en dag får han ångest, tänker att han kommer missa nästa också. Och nästa. Sluta som en slashas? ”Jag har känt faran. Det finns ett vansinne också i träning, ett mörker att störta ner i”, säger David Lagercrantz i intervjun.
Med rörelsetvånget följer ofta stränga regler och rutiner runt träningen. Har man bestämt sig, så har man. Brukar man springa en mil, är det en mil som gäller, inte sju kilometer. Annars är det ett misslyckande, en bortkastad runda. Många beskriver att de får starka skuldkänslor om de inte gör exakt det de föresatt sig. Skammen översköljer dem. Passet ska genomföras till punkt och pricka, trots att man är snorig eller har ont i benhinnorna. Bara att tejpa och ge sig ut!
Snart räcker det inte med milen utan man vill upp i en och en halv. Också ur den aspekten påminner det om andra former av missbruk. Man behöver mer och mer för att uppnå det man söker. Man blir alltmer benägen att försaka annat i livet för att hinna med sin träning. Den blir viktigast av allt. Helst ska man varje gång köra slut på sig själv, maxa, kanske kräkas av utmattning. Först då kommer lättnaden. Lindringen.
Innan det börjar om igen. Ett centralt ord i problematiken är förtjäna. Att göra av med energi – för att förtjäna att äta. Att göra av med energi – för att förtjäna att vila. Att göra av med energi – för att förtjäna att finnas till.
Jag vill än en gång poängtera att det inte nödvändigtvis handlar om stora mängder träning. Även en person som inte tränar i bemärkelsen spelar fotboll eller går på gym kan ha en tvångsmässig inställning till rörelse. Kanske väljer hen alltid trapporna istället för hissen eller promenerar i ur och skur bara för att få in ett visst antal steg. Håller konstant in magen eller rör på fingrarna. Med andra ord: Även den allra minsta rörelsen kan vara tvångsmässig. Alla aktiviteter som är svåra att stoppa eller förändra rymmer ett tvång. Intressant nog kan tvånget även gömma sig i en rörelse som inte blir av. Ständiga skuldkänslor eller skam över den träning man ”borde” ha gjort men inte gjorde påverkar också negativt.
Vilket begrepp ska man använda?
Tvångsmässig träning, överdriven träning, träningsberoende, kompensatorisk rörelse eller rörelsetvång? Det råder viss förvirring kring vad detta symtom ska kallas. På engelska används ofta begreppet compulsive exercise, men på svenska finns ingen enhetlig benämning. Ett av de vanligaste begreppen är tvångsmässig träning. Fördelen med det är att det markerar just det tvångsmässiga i rörelsen. Ordet träning riskerar dock att förvirra. Träning betyder i de flesta sammanhang en målinriktad fysisk aktivitet i syfte att bli bättre på något, att öka sin prestationsförmåga. Den här problematiken är bredare än så. Träning enligt ovanstående definition kan absolut ingå. Men att vara i rörelse är inte nödvändigtvis att träna. Utan att ja, i någon form röra på sig. Vilket kan innebära alla möjliga former av fysisk aktivitet.
Personligen är jag därför mest förtjust i begreppet rörelsetvång, jag tycker det bäst fångar vad det handlar om.
En tvångsmässig rörelse, driven av osunda motiv. Det kan handla om träning, men det kan också handla om att gå till sopstationen fyra gånger i stället för en, alltid ta exakt samma promenad på lunchen, städa i timmar, vägra ta bussen trots att det haglar eftersom tanken på att låta bli skapar stress och oro.
Ytterligare ett begrepp som främst används inom idrottsvärlden är relativ energibrist, REDs (Relative Energy Deficiency in Sport), något man kan ha både med och utan ätstörning. Vid relativ energibrist har man, medvetet eller omedvetet, fått i sig för lite energi i relation till vad man har förbrukat. Vilket i sin tur medför negativa konsekvenser för hälsan och prestationen. (Mer om relativ energibrist på sidorna 102, 120, 140, 188, 191.)
Det är vanligt att det destruktiva beteendet smyger sig på.
Från början kanske man rör sig enbart av sunda motiv. För att man älskar att känna puls, springa i skogen eller vill förbättra sig inom sin idrott. Eller för att man vill leva mer hälsosamt, gå ner några kilo i vikt eller bygga muskler. Kanske tar man hjälp av en personlig tränare som anpassar planen perfekt efter ens egna förutsättningar, skräddarsyr ett program att följa. Alltmedan omgivningen applåderar och berömmer. Heja dig! Starkt! Jag önskar att jag hade samma disciplin som du! Eller som Tove Högman uttrycker det i nästa kapitel ” ʼStarka
Toveʼ blev min identitet”: ”Beteendet är så väldigt accepterat i vårt samhälle. Det anses så creddigt att träna, att äta nyttigt, tänka på sin hälsa. Långt in i sjukdomen fick jag uppmuntran och beröm. Vilket gödde beteendet. Den positiva förstärkningen blev en tvångströja.”
Till en början sker kanske också någon form av förbättring av det man hade föresatt sig att förändra. Det är uppmuntrande och man vill fortsätta på den inslagna banan. Men så går det, i något skede och av olika anledningar, över styr.
Det som började som hälsosamt glider över i ett ohälsosamt ekorrhjul. Man börjar öka på, köra mer och fler pass än vad den personliga tränaren eller ens coach har sagt. Lägger till promenader tidigt på morgonen innan övriga familjen vaknar, går till gymmet sent på kvällen. Ändå känns det sällan tillräckligt och det blir allt svårare att låta bli. Man anstränger sig än mer för att äta nyttigt. Skadorna kommer; bristningar i lårmuskeln, smärtor i knäna, stressfrakturer. Immunförsvaret försvagas, sjukdomarna avlöser varandra. Sannolikt stannar progressionen, utvecklingen, av och man kan inte längre lyfta lika tungt som tidigare, orkar inte fullfölja matchen. För kvinnor är det vanligt att mensen försvinner, vilket beror på hormonbrist och leder på sikt till sämre benhälsa och skörare skelett. Och fler skador. Sömnen börjar stöka och det börjar
bli svårt att koncentrera sig på skolan, på jobbet, på föräldramötet. Kanske kommer nu även andra ätstörningssymtom till, som hetsätningsattacker eller kräkningar. Blicken skevar. Man börjar se något oformligt, slappt och fult i spegeln, inte alls den man hade velat vara, och pressar sig än hårdare och äter än mindre för att försöka kompensera. Man har hamnat i ätstörningens skoningslösa maskineri.
Exakt var gränsen går mellan sund och osund rörelse är förstås omöjligt att säga och det skiljer sig åt från person till person. Men om tanken ens har väckts, om man har börjat ställa sig frågan om man verkligen tränar på ett hälsosamt vis, ja, då är det onekligen hög tid att stanna upp och fundera över drivkrafterna bakom ens träning och rörelse.
Det smygande förloppet gör ätstörningen svår att upptäcka. Inte sällan ser personen fortsatt frisk och stark ut, trots att den driver sig själv mot avgrunden. Ett normalt bmi eller en muskulös kropp kan dölja ett svårt lidande. Många drabbade vittnar också om hur lätt det är att skapa dimridåer runt det accelererande tvånget. Befinner man sig i en idrottsmiljö av vilket slag den än är anses det positivt att satsa och vilja mycket. En person som börjar köra extrapass ses som ambitiös och disciplinerad, en vinnarskalle. Egenskaper högt värderade, till och med nödvändiga, om man vill bli bäst i världen på sin idrott.
Runt omkring oss myllrar budskapen om att vi bör äta nyttigare och röra oss mer. Den som är sjuk, eller på väg att bli sjuk, kan gömma sig bakom att man bara lever som man bör, följer normen. Det är ju hälsosamt som gäller. ”Vadå, vill du hellre att jag ska bli slapp och fet, eller?”
Ju längre in i ätstörningsproblematiken man kommer, desto mer mån blir man också om att hemlighålla vad man håller på med. Det gäller maten, och det gäller rörelsen. Man vill inte bli störd eller hindrad i sin aktivitet. Ätstörningen skapar
manipulativa beteenden. Jag minns hur enormt skicklig jag var på att hitta sätt att röra på mig utan att det märktes, på samma vis som jag var en mästare i att lirka bort maten.
Men har då alla som tränar tvångsmässigt en ätstörning eller är på väg att få en ätstörning? Nej, förmodligen inte. Det finns tydliga kopplingar mellan rörelsetvång och ätstörningar, absolut. För många hänger intresset för träning och kost nära samman och tippar det ena över, drar det lätt med sig det andra. Men exakt var skiljelinjen går mellan rörelsetvång med ätstörning eller utan ätstörning är forskarna inte överens om. Bara för att man känner av träningens mer destruktiva krafter betyder det inte att man har en ätstörning. Att få dåligt samvete, känna skuld, om vi inte rör på oss råkar de flesta av oss ut för ibland. Även friska personer har funderingar och tvivel: Borde jag träna mer? Eller mindre, eller på ett annat sätt? Det är inom ramen för det som man ibland kallar det ”normalstörda”.
Men det är ett gränsland, en glidande skala viktig att intressera sig för. Själva vägen in i sjukdomen. Den som har ett problematiskt förhållande till sin träning löper risk att falla in i svårare beteenden. Tvångsmässig träning kan leda vidare in i en ätstörning och är ofta en pådrivande och vidmakthållande faktor i sjukdomens maskineri. Andra utvecklar ett rörelsetvång som en följd av sin sjukdom. Och även de som inte har en diagnostiserad ätstörning, men som mår dåligt på grund av ett ohälsosamt förhållande till mat och träning, behöver få hjälp. Det är så många som dras med förslitningsskador, som tränar trots sjukdom eller som våndas om de tvingas ändra sin plan. Orkar inte med familjen, jobbet, själva livet – men anser sig inte tillräckligt sjuka för att söka vård, eller förnekar att de mår dåligt både för sig själv och andra. När de kommer till husläkaren med sin överbelastade axel eller
» Den vältränade kroppen hyllas i vår tid. Men fysisk aktivitet har även en baksida. Det finns tydliga kopplingar mellan tvångsmässig träning och ätstörningar. Ändå halkar kunskapen om problematiken efter och det är svårt att hitta vård som fungerar.
Med den här boken vill jag förmedla forskning, förståelse och hopp.
Jag vänder mig till dig som på olika vis kommer i kontakt med ätstörningar i ditt arbete och som saknat den här nödvändiga fördjupningen.
Jag vänder mig också till dig som själv är drabbad och till dig som står bredvid.
Den andra delen av boken är särskilt riktad till dig som är verksam i miljöer där fysisk aktivitet ingår och som möter personer i riskzonen. Kanske är du ledare inom en idrottsförening, lärare i idrott och hälsa eller personlig tränare på ett gym och i behov av konkret vägledning i hur du ska hantera problematiska ät- och träningsbeteenden.
Det går att bli frisk och hitta tillbaka till en rörelse driven av glädje, inte av tvång.«
