volymen på tankar om existensen i takt med åldrandet. Om livet och döden och vad det innebär att vara människa. Om valen man gjort och ansvaret som följde. Har vi levt meningsfullt – och vad vill vi med de år som återstår?” Anna Kåver tar oss med på existentiella och psykologiska strövtåg in i åldrandet. Utifrån personliga erfarenheter och
Anna Kåver
”Jag är övertygad om att många med mig skruvar upp
ett långt yrkesliv som psykoterapeut utforskar hon teman som förluster, sorg, ensamhet, det ouppklarade, självrespekt, acceptans, fåfänga och inte minst vänskap, frihet och glädje.
foto: Stewen Quigley.
Med livet i behåll
anna kåver är leg. psykolog, specialist i klinisk psykologi, leg. psykoterapeut och författare till ett stort antal böcker, bland andra Att leva ett liv, inte vinna ett krig.
ANNA KÅVER
Med livet i behåll Om åldrandets frihet och förluster
ISBN 978-91-27-46504-6
9 789127 465046
Med livet i behåll_omslag_kopia.indd Alla sidor
2024-01-31 13:23
9789127465046_001-184.indd 2
2024-01-24 09:50
Innehåll Prolog 8 Vår bästa tid, är den nu? 14 Livsbågen och biologin 20 Livsbågen och existensen 27 Acceptansen 35 Självrespekten 45 Kärleken och vänskapen 52 Friheten 64 Det helhjärtade livet 84 Oron 93 Ensamheten 105 Fåfängan 114 Det ouppklarade 121 Förlusterna 128 Sorgen och vemodet 138 Döden 146 Det ljusa 154 Epilog 170 Tack 174 appendix: Om existentialismen 175 Lästips och referenser 179
9789127465046_001-184.indd 7
2024-01-24 09:50
Prolog det är timmen strax före mörkret, skymning … stunden med en viss färg, den blå. Vilan, mättnaden i luften, just innan gatlyktorna tänds. Det känns barmhärtigt. Nu kan jag andas ut. Nu knyter jag ihop allt och kurar en stund mellan då och sedan. Så här blev denna dag, det här hann jag, och det där blev inte av. Kvällen har sina ritualer in i natten, men ännu kan jag sitta här ett ögonblick och andas in det blå. Det är stilla, tyst. Människans liv spänns likt dagens i en båge. Och strax innan livsbågens oundvikliga landning i jorden är vi först gamla en tid. Hur vi tänker om den tiden varierar starkt. Kan vi gå in i åldrandet med kraft, optimism och engagemang, eller är det enda som återstår att uppgivet hantera en trist, utdragen och smärtsam nedsläckning, en glidning ner i mörkret?
Det är många faktorer som avgör hur vi upplever och tänker om den sista delen av våra liv, bland dessa den tid och den plats där vi råkar leva. Att vara gammal i dag är annorlunda än det var för hundra år sedan, 8
9789127465046_001-184.indd 8
2024-01-24 09:50
eller för den delen bara femtio. Det är med all säkerhet lättare, men på flera sätt också svårare i en värld som blir alltmer ogripbar och komplex. Livet för en åldrande person i Sverige skiljer sig också radikalt från det i länder där diktatur, fattigdom, krig och förtryck och all möjlig ojämlikhet gör livet för de allra flesta näst intill omöjligt. I vårt land lever vi trots allt än så länge hyfsat tryggt och demokratiskt, även om orosmoln tornar upp sig vid horisonten. Alltför många tvingas vara gamla med knappa ekonomiska förutsättningar och med inga eller utarmade sociala nätverk. Att vara fattig och ensam gör knappast livet lättare, oavsett om man är ung eller gammal. Men belastningarna får större konsekvenser när ork och förmåga att tackla problemen sinar. En tillräckligt god ekonomi och ett någorlunda stabilt socialt nätverk är skyddsfaktorer, det vet vi. Det här är delvis politiska angelägenheter som borde ha hög prioritet men knappast har det. De kroppsliga och psykiska förutsättningarna för ett gott äldreliv varierar också kraftigt. De flesta av oss som blir äldre lever med fysiska smärtor och nedsatta funktioner. Själv dras jag med artros i flera ryggkotor, en krossad armbåge som aldrig blir sig lik och ett hjärta som rusar upp till 170 i vilopuls, ihållande och i de mest oväntade situationer. Jag skulle ljuga om jag påstod att detta inte alls påverkar mitt liv. Många brottas också med sitt psykiska mående, med depression, oro, ångest och kognitiva sjukdomar. Det finns tack och lov motbilder som visar att förvånansvärt många ändå lever ett gott och rörligt fysiskt och psykiskt 9
9789127465046_001-184.indd 9
2024-01-24 09:50
liv på ålderns höst och går fria från de mer allvarliga handikappen i dessa avseenden.
En kort bakgrund om var jag befinner mig. Jag är sjuttio år, frisk och, som sagt, med krämpor. Jag har förunnats vänner, fyra syskon med familjer, man, barn och barnbarn på två kontinenter: i Uppsala och i New York. Mitt yrke som psykolog och psykoterapeut har jag utövat på många arbetsplatser i kommunal, statlig och privat regi och i olika funktioner – forskning, behandling, handledning, undervisning och författande. Strax före pandemins utbrott år 2021 beslutade jag mig för att, efter 43 intensiva arbetsår, trappa ner och bli pensionär. Arbetar gör jag fortfarande i liten skala men kallar mig numera bara för verksam. Att sluta jobba är en välkänd brytpunkt i mångas liv. Är det nu ålderdomen börjar kännas på riktigt? frågar jag mig. Jag observerar mig själv med en nybörjares nyfikna ögon. Det är nämligen intressant att gå in i åldrandet. Hur förändras jag mentalt och själsligt? Känslolivet till exempel, kommer jag att märka andra nyanser i rädslor, skam och skuld? Ökar ångern, ilskan och sorgen? Kommer jag att bli bitter? Glädjen och nyfikenheten, får jag behålla dem? Intressant är också att tänka på mina värderingar, min inställning till livet, döden och politiken, blir de annorlunda? Det mest troliga är väl att ingenting dramatiskt händer. Jag fortsätter som 10
9789127465046_001-184.indd 10
2024-01-24 09:50
den gamla vanliga Anna, om än i en lite stelare och tröttare variant. Åldern smyger sig ju som tur är på oss successivt. Fast säker är jag inte. Allt är inte som det varit, saker förändras trots allt. Jag är rätt övertygad om att många med mig skruvar upp volymen på tankar om existensen: om vad det innebär att vara människa, valen man gjort och ansvaret som följde, om arbetet och kärleken. Nu finns tid för att komma nära oss själva med lite mer erfarna ögon. Har vi levt meningsfullt, och vad vill vi med de år som återstår? Hur håller vi oss levande även som lite trötta och ”övervuxna”? Vad kan vi tro och hoppas på nu och framåt? Kan vi hitta en egen personlig ”åldersmoral” som vägleder oss till slutet? En aning bekräftelse för vårt sökande finns hos poeten och författaren Lars Forssell: ”Det svåra är inte att åldras; det går av sig självt, det svåra är att vänja sig av med att vara ung.”
Det är med insikt om våra skiftande och ojämlika förutsättningar för ett gott liv på ålderns höst som jag väljer att fästa blicken på ett specifikt ställe, nämligen på åldrandet ur ett existentiellt och psykologiskt perspektiv. Mina funderingar är utformade som ett slags existentiella strövtåg, med siktet inställt på det själsliga. Det är värt att hålla i minnet att vi som är sjuttio och äldre inte utgör en homogen grupp, även om experterna under den nyligen genomlidna pan11
9789127465046_001-184.indd 11
2024-01-24 09:50
demin envist uppmuntrade sådana kategoriseringar. Men trots min aversion mot svepande generaliseringar kommer även jag att bli skyldig. Det blir i texterna ofta ett vi, eftersom vi delar de mest grundläggande förutsättningarna för att leva. Ett annat klargörande: strövtågen handlar inte om den allra sista fasen i våra liv, den där livsbetingelserna har förändrats så radikalt att ett rörligt och någorlunda självständigt liv är omöjligt. Den fasen kräver sitt särskilda utrymme och sin särskilda uppmärksamhet.
Den plats jag utgår ifrån när jag skriver är mitt eget åldrande, vilket gör boken personlig och fri i sin form. Men jag är minst lika nyfiken på andras åldrande. Därför har jag frågat mig fram, och ämnet är inte svårpratat. Tvärtom är det förvånansvärt lättillgängligt: i familjen, bland vännerna, hos kollegorna. Och det finns inom räckhåll genom allsköns läsande och lyssnande. De sexton strövtågen är närmast att betrakta som essäer. Det betyder att jag för resonemang och ställer frågor om ett givet ämne utan försök till entydiga svar. Det hela blir snarare en blandning av fakta, personliga åsikter och reflektioner. Den fria formen tillåter mig också att vara anekdotisk och stanna upp i livets små detaljer, de som sätter färg på tillvaron. Till sist: att vara gammal är inte en sjukdom. Det kräver ingen expertis, vare sig hos oss själva eller hos andra. Visst fäster sjukdomarna lättare på oss ju äldre 12
9789127465046_001-184.indd 12
2024-01-24 09:50
vi blir, men gammalheten i sig är ingen diagnos, det är helt enkelt ett sätt att vara. Livet på ålderns höst blir lite roligare, enklare och lite mer kärleksfullt om vi samtalar med varandra om det. Mina erfarenheter är förbluffande ofta även dina. Mina sätt att hantera åldrandet kan inspirera dig till att tänka nytt och vice versa. Så varför inte hjälpa varandra i öppenhet, där vi alla kan få vara experter. Min förhoppning är att boken ska bidra med lite ömsint och kärleksfull regi. Men av förklarliga skäl går det nog också att urskilja en viss ton av psykologisk expertis här och där. Det vill jag gärna bjuda på. Till alla er som fortfarande är unga … det är inte så hemskt som ni tror. Sitt bara still i båten, se er omkring, njut lite av färden. Den tar er dit ni ska. Välkommen att slå följe med mig en stund in i åldrandets labyrinter.
13
9789127465046_001-184.indd 13
2024-01-24 09:50
Vår bästa tid, är den nu? på mitt gym sitter ett litet foto fasttejpat på en av de stora speglarna i entrén. Det är ett tidningsurklipp med en till synes mycket gammal kvinna. Jag antar att det sitter där för att peppa alla oss som regelbundet kommer dit för att bekämpa smärtor och trimma – eller snarare bevara – våra kroppar i ett skick som åldrandet inte ska rå på. Fotot lockar till skratt. Hon står där klädd i en chockrosa tröja och rosablommiga shorts. Rosa små sandaletter. Huden brunbränd och läderartad, näst intill svart. Pärlor i öronen och det vita håret i en prydlig och noga uttänkt frisyr. Damen har placerat sig mycket tätt intill någon form av busskylt – en hög stolpe med en tidtabell förankrad i toppen. Hon håller tag i stolpen men ingalunda på något sedvanligt luta-sig-mot-sätt. Nej, snarare som om hon bara vill passa på låter hon den ena foten vila stadigt mot asfalten medan den andra pekar upp mot himlen. Benet är uppslängt längs stolpen, ett slags stående spagat. 14
9789127465046_001-184.indd 14
2024-01-24 09:50
Jag stannar till och funderar lite över bilden. Vad vill den säga mig? Att vi alla kan om vi vill? Att ålder bara är en siffra, åtminstone om vi ägnar tid åt våra kroppar? Eller att vissa helt enkelt är födda med förmågan att göra vad de vill med sina åldriga lemmar? Men, frågar jag mig, är det verkligen detta jag vill i mitt åldrande, att kunna stå så där … i stående spagat? Vad skulle jag vinna på det, och är det ens viktigt? Jo, lite kul vore det förstås – och en sak att imponera på barnbarnen med. Jag fastnar en stund där framför spegeln med den söta gamla damen inkilad i ett hörn. Det är något med bilden som skaver. Hennes omöjliga ställning, ja, hela bilden får en innebörd som jag inte alls tror är avsiktlig. Den symboliserar något i tiden som jag inte sympatiserar med. Fixeringen vid att lura åldrandet och lovprisandet av den eviga ungdomligheten.
Ja, vad är egentligen grejen med att bli gammal? Jag tycker mig kunna se vitsen med de tidigare åldrarna på ett mycket klarare sätt, då när vi lever i uppbyggnad. En livsfas förbereder oss för nästa. Börjar vi från början är det ganska enkelt. Barndomen är sprängfylld med meningsfulla grejer. I huvudsak går det ut på att lära oss bemästra våra kroppar, vår hjärna och vår omgivning i syfte att klara av ett vuxet självständigt liv. Efter hand som vi stretar vidare upp i åldrarna minskar klarheten, men riktningen i vårt liv pekar trots allt mycket länge framåt, uppåt, vidare. 15
9789127465046_001-184.indd 15
2024-01-24 09:50
Vid någon tidpunkt inträffar en sakta förskjutning från utveckling till avveckling. Är det detta som är grejen? undrar jag. Är det ålderdomens uppdrag att sakta vänja oss vid en åtstramning av liv och förbereda oss för den oundvikliga slutpunkten? Nu fastnar jag i en rad fördomar, i fällan jag vill undvika, nämligen att definiera åldrandet på ett stereotypt, gnälligt och negativt sätt. Jag vill inte sjunga en sorgesång, men heller inte ge en naiv och överdrivet optimistisk bild av hur livet gestaltar sig på vägen mot utgången. Vad säger egentligen de som sökt fakta i frågan? Finns det andra perspektiv?
Under min studietid här i Uppsala, i början och mitten av sjuttiotalet, kom jag i kontakt med professorn i sociologi och åldringsforskaren Lars Tornstam. Han var internationellt erkänd och uppmärksammad, skrev ett stort antal böcker och ägnade mycket tid åt att undersöka åldrandets psykosociala utveckling. Ett arbete som bland annat utmynnade i teorin om gerotranscendens. Ordet kommer av latinets geron, som betyder gamling, och transcendens, som betyder översinnlighet och gränsöverskridande. Enligt Tornstam är det helt enkelt en teori som beskriver en naturlig livslång process mot mognad och vishet. Många äldre upplever verkligen sin tid som den bästa, menade Tornstam. En teori att bli glad och inspirerad av, kan jag tycka. I ett stort antal existentiellt präglade djupintervjuer med gamla människor fick Tornstam belägg för det 16
9789127465046_001-184.indd 16
2024-01-24 09:50
han anade: att människan inte alls så tvärsäkert vandrar mot mental och själslig stagnation eller sönderfall. Tvärtom fortsätter vi att utvecklas, men i en delvis ny riktning. Vi får nya insikter i fundamentala existentiella frågor och nya perspektiv; vi gör en omdefinition av jaget, tiden, rummet, livet och döden. På frågan om hur de upplevde sitt liv svarade många att de inte alls kände sig ensamma, inaktiva eller att livet var dränerat på mening. Tvärtom verkade deras inställning till livet under årens lopp ha förskjutits i en positiv riktning. Svaren pekade på att de samlade erfarenheterna av ett långt liv minskade känslan av vilsenhet och att det materialistiska begäret avtog. Prylarna miste sin lockelse och ersattes av en nyfikenhet och en drivkraft att öka sin förståelse av sitt liv. Man blev förundrad över livets och människans mysterium, intresserade sig för det transcendentala. Livet tycktes alltså, enligt de intervjuade, bli mera sinnligt, med en ökad samhörighet med något ”högre” eller med ”alltet” – man blev ett med omvärlden. Många fick också en starkare känsla för sin historia och banden till tidigare generationer. Tornstam beskrev livet som en bergsbestigning. En arbetsam klättring som kräver hela vår koncentration mot målet. Men väl där uppe på toppen får vi bättre utsikt och klarare syn på helheten. Vi börjar förstå hur allt hänger ihop på ett sätt som vi tidigare inte gjort. De intervjuade menade att de lärt känna sig själva bättre under sitt åldrande, att de fått en tydligare självuppfattning och klarare känsla för hur de vill ha det med andra. Man tycks, menar Tornstam, helt enkelt 17
9789127465046_001-184.indd 17
2024-01-24 09:50
bli mer sparsmakad i valet av med vilka och hur ofta man vill umgås.Tiden som krymper allt mer påverkar. Den självvalda goda ensamheten, självsamheten, blir viktig. En slutsats Tornstam drog var att omgivningen måste sluta behandla äldre människor som automatiskt hjälplösa, tråkiga, gnälliga, övergivna, ensamma och deprimerade. Det faktum att man som gammal inte vill låta sig aktiveras stup i kvarten eller alltid längtar efter sällskap behöver inte vara ett tecken på depression eller uppgivenhet. Snarare kan det vara en fråga om preferenser. Livet kan kännas rikt och meningsfullt även i självsamhet och i en lugn och lite stillastående vardag. Teorin om gerotranscendens kastar definitivt ett välbehövligt ljus över åldrandet men behöver nog kompletteras en aning. Allt är inte lätt och ljust. Självreflektioner och tillbakablickande av detta slag kan ta oss i olika riktningar, antingen till en känsla av förnöjsamhet eller till ångest, ånger, bitterhet och förtvivlan. Den bästa tiden är säkert inte alls nu för alla, men för många kan den vara det.
Eftertankar Jag är glad över att jag hittade tillbaka till Lars Tornstams forskning. Jag tänker rätt ofta på fördomsfullheten och de stereotypa föreställningarna om gamla människor, på att vi skulle behöva en omgivningens kärleksrevolution för att bryta den. Och en protest från oss själva mot att styras in i fållor där vi inte trivs, 18
9789127465046_001-184.indd 18
2024-01-24 09:50
inte känner oss hemma. De ålderskamrater som vill stå i spagat mot en busstolpe är självklart fria att göra detta utan att påklistras värderingar i någon riktning. De som hellre tillbringar sin tid i läsfåtöljen förtjänar respekt för det. Själv vill jag försöka stå upp för mitt sätt att åldras, för den transcendent som jag numera är på väg att bli. Den rätten tillhör oss alla. Nog är den här tiden ok, kanske inte den bästa, men ändå bra. Grejen med livet är att leva det. Grejen med ålderdomen är precis densamma.
19
9789127465046_001-184.indd 19
2024-01-24 09:50
Livsbågen och biologin åldrandet börjar vid trettio, menar åldringsforskarna. Åldrandets processer ligger programmerade i oss redan vid födseln. I en artikel från 2014 av Dag Kättström på nätsidan Forskning.se säger professorn och gerontologen Brun Ulfhake på Karolinska Institutet att vi är designade för att köra hårt i max trettio år. Fram till trettioårsåldern fungerar vi fint rent kroppsligt, men sedan börjar den biologiska nedbrytningsprocessen. Hur den ser ut och i vilken takt den kommer avgörs av hur vi lever och vilka gener vi utrustats med. ”Cellerna i vår kropp är inte alls förberedda på att hålla i gång så länge som vi lever i dag”, menar Ulfhake. Historiskt sett levde vi inte så länge att åldrandet blev en relevant fråga. Sjukdomar och andra faror tog död på oss innan ålderdomen hann i kapp. I dag är det en helt annan sak i och med förbättrade livsvillkor och medicinska framsteg. Det är fullt möjligt att leva ett meningsfullt och självständigt liv långt upp 20
9789127465046_001-184.indd 20
2024-01-24 09:50
i åldern. Den så kallade tredje åldern, de aktiva åren efter pensionen, blir allt längre. Den fjärde åldern är den fas i livet då våra kroppar och/eller vårt psyke har blivit så bräckliga att vi blir beroende av andra. Det är detta åldrande som vi inte vill ha, som skrämmer oss. I den åldern har vi nog svårt att hitta vår frihet. Rätten att välja vårt liv som vi vill ha det blir underordnat förmågan att över huvud taget leva det. Journalisten Peter Ottsjö beskrivs som den nyfikne långlevnadsexperten. I sin bok Evigt ung: min och människans dröm om odödligheten (2022) redogör han på ett personligt sätt för den tekniska och vetenskapliga forskning som pågår med målet att öka vår friska livslängd och framför allt att skjuta upp döden. I en intervju av Oscar Lernstad på Dagens Nyheters Insidan den 5 december 2022 berättar han om sin bok. Det är det kroppsliga åldrandet som tar oss mot döden, menar han. Kan vi hindra det så verkar det inte finnas några begränsningar. De säkraste människorna i Sverige är tioåringar. Bland dem är risken för att dö ungefär en på tiotusen och från att man fyller trettio dubblas risken vart åttonde år. Kan man stoppa åldrandet så kommer risken för att dö vara konstant låg.
Ottsjö förutspår att lösningen på åldrandet blir en kombination av flera metoder och läkemedel. Kalori begränsning, reparation och transformation av celler till stamceller, utveckling och ökad användning av metamorfin, som i forskning ses kunna minska risken för hjärt-kärlsjukdom, cancer och kognitiva sjuk 21
9789127465046_001-184.indd 21
2024-01-24 09:50
domar. Ottsjö nämner även artificiell intelligens, AI, som en möjlighet att övervaka vårt hälsotillstånd, och slutligen tar han upp forskningen för att lösa problemet med cellers livsnödvändiga men av åldrandet successivt förbrukade buffertar – telomererna. Om forskarna hittar vägar att reparera telomererna, kommer vi att kunna bli riktigt, riktigt gamla. Frågan, undrar jag, är väl om vi verkligen vill det. Peter Ottsjö verkar svara ja på frågan för egen del. För min del blir det nej. Långt innan dess är jag nog tillräckligt mätt och belåten på livet. Jag vill hellre förhålla mig till den verklighet jag lever i, med mitt åldrande. Jag har ett val att göra – kämpa emot åldrandet eller åka med. Eller kanske göra både och.
Biologin bär vi med oss på olika sätt. Vi föds in i livet med olika personligheter och temperament, på samma sätt som vi föds med en ögonfärg och en längd. Ett slags nedärvda och biologiskt förankrade egenskaper som följer med oss genom hela livet oavsett tid och plats. Vår personlighet beskrivs bäst som individuellt designade mönster att känna och agera. Det genetiska lotteriet har tilldelat oss helt personliga ”varumärken” som visar det karaktäristiska för just oss. Varumärken som är tydliga även för vår omgivning och blir en sorts markörer för vår identitet. Bland annat handlar de om känslighet och reaktivitet. I vår bok Tillsammans: om medkänsla och bekräftelse (2007), beskriver Åsa Nilsonne och jag det hela i en 22
9789127465046_001-184.indd 22
2024-01-24 09:50
metafor: att vara en orkidé eller maskros. Orkidén är en känslig natur, öppen och sårbar för intryck. Maskrosen är en mer stryktålig sort som plockar näring från allt i sin omgivning, en överlevare. Båda blommorna har fördelar lika väl som nackdelar i sig. Precis som att längden kan ge dig plus som basket spelare och samtidigt göra dig sårbar för ryggproblem, särskilt på äldre dagar. En del gillar nya saker och förändring, andra föredrar det de redan känner till. En del är blyga, andra socialt orädda. Så kan exemplen fyllas på. Det viktiga är att inte betrakta det ena som rätt och det andra som fel. Det är nämligen bara olika. Till vardags brukar vi tala om våra olika temperament med hjälp av begreppen introvert och extrovert. Det är lätt att tro att det rör sig om två helt olika och särskiljande personlighetstyper, men så enkel är inte verkligheten. Vi har båda typer av temperament i oss, glider fram och tillbaka på skalan mellan utåtriktad och inåtriktad, snabb eller långsam, tungsint eller gladlynt och så vidare. Situationen avgör. Våra preferenser och vår dagsform gör att vi varierar oss, även om ett temperament dominerar. När jag talar med mina ålderskamrater om detta låter det lite olika. En del upplever att de fortfarande är sitt unga jag – att dragen till och med har förstärkts. Andra menar att de har förändrats rätt mycket: en blyghet har försvunnit, en ängslighet har dykt upp, ett kontrollbehov har förstärkts medan en nedstämdhet har minskat, en tungsinthet har bytts ut mot en lättsamhet. Om vi kan respektera dem vi i grunden 23
9789127465046_001-184.indd 23
2024-01-24 09:50
volymen på tankar om existensen i takt med åldrandet. Om livet och döden och vad det innebär att vara människa. Om valen man gjort och ansvaret som följde. Har vi levt meningsfullt – och vad vill vi med de år som återstår?” Anna Kåver tar oss med på existentiella och psykologiska strövtåg in i åldrandet. Utifrån personliga erfarenheter och
Anna Kåver
”Jag är övertygad om att många med mig skruvar upp
ett långt yrkesliv som psykoterapeut utforskar hon teman som förluster, sorg, ensamhet, det ouppklarade, självrespekt, acceptans, fåfänga och inte minst vänskap, frihet och glädje.
foto: Stewen Quigley.
Med livet i behåll
anna kåver är leg. psykolog, specialist i klinisk psykologi, leg. psykoterapeut och författare till ett stort antal böcker, bland andra Att leva ett liv, inte vinna ett krig.
ANNA KÅVER
Med livet i behåll Om åldrandets frihet och förluster
ISBN 978-91-27-46504-6
9 789127 465046
Med livet i behåll_omslag_kopia.indd Alla sidor
2024-01-31 13:23