Lisa Bjärbo Maria Farm
Innehåll
Vardag med varannan vecka 9
KAPITEL 1 • Hur mår barnen? 15
Barnens bästa 17
Att bo växelvis 19
Vad säger forskningen? 24
Barns anknytning och växelvist boende 27
Flytten mellan hemmen 31
Vad är hemma? 34
Lyckliga föräldrar, lyckliga barn? 38
När det verkligen nns skäl för oro 40
KAPITEL 2 • Skuldkänslor 47
Vad är skuld? 49
Mindre stigma idag 50
Inte barnens val 52
Allt läggs på separationen 55
Den barnfria tiden och skuldkänslorna 58
Skulden som ska betalas av 61
KAPITEL 3 • Längtan 69
Längtan efter barnen 70
Förväntan från omvärlden 72
Att hantera sin längtan 75
Hur mycket ska man visa för barnen? 77
När barnen längtar 80
Saknad eller separationsångest? 82
Hur påverkar längtan relationen mellan föräldrar och barn? 85
Den arga längtan 87
KAPITEL 4 • Ekonomi 93
Den stora ekonomiska omställningen 94
Ekonomin och boendet 99
Pengarna och jämställdheten 104
Ökad sårbarhet 106
Vanlig källa till kon ikt 108
Den eviga skulden 112
Nya tankesätt längs vägen 113
KAPITEL 5 • Stress 121
Att växla mellan olika lägen 123
Barnveckor utan avlastning 126
Pressen på tiden med barnen 131
Den potentiellt fullbokade tiden utan barnen 136
Förälder på distans – hur stressigt är det? 138
Återhämtning och stresshantering 140
KAPITEL 6 • Genus och jämställdhet 145
Pappaveckans intåg i samhället 147
Chans till nya roller 149
Att fastna i invanda mönster 152
Till vem ringer skolan? 156
Orka en ny relation, eller inte? 160
KAPITEL 7 • Nya kärlekar 163
Vad menas med ”bonusfamilj”? 164
Introducera en ny partner för barnen 166
Flytta ihop eller inte? 171
Livet under samma tak 175
Bilda ett nytt föräldrateam 178
Den utvidgade familjen 182
Att få bonusbarn 186
Vad händer om man inte gillar sitt bonusbarn? 191
Bonusfamiljen och jämställdheten 192
KAPITEL 8 • När barnen har särskilda behov 197
Hur påverkas föräldrarelationen när barnen
mår dåligt? 199
Npf 205
Ärftlighet och egna npf-utmaningar i det
frånskilda livet 209
Ätstörningar, ångest och annan psykisk ohälsa 211
De välbehövliga luckorna 214
Hur går det på jobbet, då? 219
Hantera sin oro 221
Att strida för barnen sida vid sida med sitt ex 223
Hur och var ska vi bo? 225
Att behålla hoppet 228
KAPITEL 9 • Föräldrasamarbetet 233
Att gå från kärleksrelation till föräldrateam 235
Fyra ögon som ser barnet 239
Vanliga kon iktkällor 243
Att värna sina gränser 245
När barnen hamnar i kläm 249
Hur ska man formulera sig? 252
Så … hur mår egentligen föräldrar i sitt varannan vecka-liv? 257
Här kan du få hjälp 260
Tack! 263
Lästips 264
Referenser 266
Vardag med varannan vecka
DET HAR GÅTT några år sedan separationen. Den akuta fasen är över. Visserligen minns du fortfarande in i minsta detalj den där kvällen när ni berättade för barnen att ni skulle ytta isär, men samtidigt har ni hunnit landa rätt hyfsat i er nya tillvaro. Barnen byter hem på torsdagarna efter skolan. Du och ditt ex tar varannan jul, försöker ra födelsedagar ihop och turas om med utvecklingssamtalen. Rätt ofta glömmer ni visserligen den där läsläxan som ska in varje tisdag, för det är så lätt att sådant faller mellan stolarna. Men annars är det ändå mycket av det praktiska som bara rullar på. Varannan vecka-livet har blivit vardag. Eller?!
Faktum är att livet som separerad med barn ofta är fyllt av motstridiga känslor och orosmoment långt efter att de praktiska rutinerna eventuellt har satt sig. Hur påverkas egentligen barnen av att växa upp i två hem? Hur hanterar man om det kommer in nya bonusföräldrar i bilden? Och hur gör man för att få till föräldrasamarbetet med sitt ex när kärleksrelationen har tagit slut?
Den här boken är fylld av vittnesmål och tankar från separerade föräldrar som är mitt i livet med barn som bor växelvis hemma. För att undersöka hur föräldrarna mår i sitt varannan vecka-liv skapade vi en enkät som vi spred
på sociala medier. Vi ck svar från nästan 500 frånskilda föräldrar och djupintervjuade ett trettiotal av dem. Intervjuerna har vi varvat med fördjupande texter, fakta och tips på vägar framåt för dig som är i samma sits.
Vi hoppas att du som läser ska få en djupare inblick i livet som separerad förälder och kanske känna dig mindre ensam när du slår igen boken. Hitta stöd, tröst eller konkreta råd. Helst alla tre.
Vi som skriver är Lisa Bjärbo (författare och journalist) och Maria Farm (psykolog och psykoterapeut). Vi lever båda två som frånskilda föräldrar sedan era år tillbaka.
MARIA:
Jag svänger ut på motorvägen och lämnar huset där mina döttrar ska vara i en vecka bakom mig. Den sträcka jag har framför mig innan jag är hemma hos min yngste och hans pappa må vara kort, men känslomässigt är den en lång bro mellan två olika sinnestillstånd. Jag svävar liksom fritt mellan de två världar som är jag och mitt liv. I bilen är jag ensam för en stund och får vara bara mig själv, utan alla andra. För att senare när jag kommer hem kunna växla över till hon som är mamma till ett litet barn, eftersom tonåringarna är hos sin pappa.
När jag var barn var den här sträckan i stället cykelvägen och det långa fältet mellan min mamma och min pappa. En stund när jag var själv och växlade om. Jag lämnade en värld för en annan. Båda var mina, men inte samtidigt.
Så här lever många av oss våra liv, men det finns lite skrivet om det. Om de olika tillstånden, varandet som är delat i två. Inte bara separationen som föregick det hela, utan vardagen som följde – den där vi lever våra liv.
LISA:
Jag städar mig genom huset, in i barnens rum. Det är en ritual. Jag byter deras lakan, bäddar deras sängar, torkar bort allt kladd från deras skrivbord. Bär ner deras packade väskor för trappan, och samlar allt i en hög i hallen. När jag har lämnat allt hos deras pappa och stängt dörren bakom mig är jag klar. Nu är barnveckan slut. Nu är allt det här utrymmet mitt. Då händer det att jag fastnar vid köksbordet och bara sitter där och glor. Det är så tyst överallt. Rent och tyst, inte en enda boll som studsar, ingen som kollar Youtube, inga halvätna mackor på so bordet.
Det är obeskrivligt tomt.
Och obeskrivligt skönt.
Det tog flera år innan jag fattade att båda de känslorna kunde få finnas, samtidigt. Att jag inte behövde välja. Fortfarande tänker jag ofta att tiden utan barnen känns påhittad. En lucka i det verkliga livet, ett undantagstillstånd, en lek.
Är det sorgligt, att behöva leka ett annat liv varannan vecka?
Eller är det härligt, att få den chansen?
Om något år kanske jag landar i att det också kan få vara både och, samtidigt. Men där är jag inte ännu.
Vad finns det för aspekter
på varannan vecka-livet som du tänker extra mycket på?
Jag tänker ofta på hur otroligt mycket bättre relationen till barnens pappa funkar nu när vi inte längre lever ihop. Han tar så mycket mer ansvar som förälder.
Att jag valde bort heltid med barnen. Det kommer alltid att ge mig dåligt samvete.
Jag upplever att det är lite
tabubelagt att tycka att varannan vecka-livet är kanon.
Jag tänker på längtan. Hur det påverkar oss och barnen att längta efter någon nästan hela tiden.
Tidigare tänkte jag: aldrig i livet att jag ska vara en varannanveckaspappa! Jag vill inte överge mina barn. Men nu ser jag att jag hade en inskränkt bild av hur man finns för sina barn och jag ser att de inte alls far illa av att inte ha mig eller sin mamma fysiskt närvarande alla dagar.
Jag anade inte hur jobbigt det skulle vara med den delade vårdnaden för barnen i bemärkelsen att de känner skuld och tar ansvar för föräldrarnas känslor.
Att det är magi för en mamma som slitit ut sig i över tio år för att alla ska må bra, och nu plötsligt får börja tänka på sig själv igen. Blir typ lipig av lyxen.
Jag har ännu inte berättat för mina barn att jag trä at någon ny. Jag funderar mycket på hur och när det är lämpligt att göra det.
Jag tänker att allt hänger på relationen till den andra föräldern. Är den god så finns alla förutsättningar för att det ska bli bra för alla. Är den dålig så förpestar det allt eftersom man är så nära via barnen.
Det är ett liv fullt av arbete men också en meningsfull utveckling. För mig som individ och därmed också i relation till barnen. Jag blir mer och mer en person jag känner igen. Det är ändå bra.
Att jag själv inte vet hur det är att ha två hem. Kanske är det mycket jobbigare och rotlösare än jag kan föreställa mig.
Det är en sak vi vill berätta …
Är det nu vi sabbar dem?
Hur mår barnen?
VARJE ÅR ÄR ungefär 50000 barn i Sverige med om att deras föräldrar berättar att de ska separera. Många minns era år efteråt exakt var de befann sig och hur det kändes när de ck höra nyheten. ”Jag hade min röda tröja”, ”Mamma grät”, ”Jag satt där i so an, bredvid pappa.” Det är verkligen inget roligt samtal att behöva vara med om, för vare sig barn eller vuxna. Det liv vi alla är vana vid girar åt ett helt nytt håll här. Vad händer nu? Vad är det vi har gett oss in på?
Många föräldrar känner stor skuld och oro över hur barnen ska påverkas av en separation. Man vill veta, helst i konkreta si ror, hur många veckor, månader eller år det tar för barnen att repa sig efter att man släppt bomben om skilsmässan. Men det går förstås inte att på förhand besvara hur det kommer att bli för barnen att leva med särboende föräldrar. Och knappt i efterhand heller. Barn är olika. De reagerar olika starkt och på olika sätt på stora förändringar, och deras liv är (förhoppningsvis) långt och fyllt av er stora händelser som alla bidrar till att forma dem som människor.
Även om det inte nns ett exakt svar på hur barnen påverkas kan man säga ungefär så här: Det är inte alls säkert att föräldrarnas skilsmässa blir ett trauma för barnen. Men
hur man än vänder och vrider på det innebär den i de allra esta fall en stor livsförändring, och den kan bli mer eller mindre jobbig att hantera. Därför behöver du som förälder hjälpa barnen genom den förändringen och efter bästa förmåga ge dem hopp om att det så småningom kommer att bli bra, det här också. Det blir inte likadant som innan, men det blir okej.
I de studier som har gjorts över hur barn till skilda föräldrar mår framgår att det allra viktigaste för barns välmående efter separationen är att föräldrarna kan kommunicera och samarbeta, även om de inte längre lever ihop. Det kan låta både självklart och oöverstigligt på samma gång. Att gå från att ha en kärleksrelation, uppenbarligen inte så välfungerande, till att ha en väloljad föräldrarelation som dessutom utgår från två olika hem – hur ska det gå till?
Men även om det kan låta svårt är det ändå ett hyfsat tydligt mål att ha i bakhuvudet när det svajar som mest.
När ni landat på andra sidan behöver ni försöka hitta ett sätt att lagspela kring barnen, även i fortsättningen. Kärleksrelationen är slut. Nu är ni i stället medföräldrar i olika hem. Det är en annan typ av relation som ni behöver bygga upp och försöka vårda framöver. Många separerade föräldrar pratar om det som en insikt som slog dem till fullo först i efterhand, att de faktiskt även i fortsättningen behöver relationsarbeta med sitt ex.
Henrik, pappa till en 10-åring:
På ett sätt kan det också vara en trygghet att veta att nu kommer det alltid att vara så här. När jag är i ett kärleksförhållande
håller jag hela tiden på och rannsakar mig själv och ifrågasätter förhållandet. Är vi tillräckligt kära? Ska vi leva ihop? Det
behöver jag inte göra nu. Jag är mycket tryggare i min relation till Sigges mamma sen vi gjorde slut. Det är som att jag fattat först nu att jag alltid kommer att ha henne i mitt liv, för vi har ett barn ihop, och det är ingenting jag behöver ifrågasätta, det är bara att få det att funka. Att Sigge har det så bra som möjligt går före allt annat mellan oss. På flera sätt är det lättare att vara ett team kring ett barn med någon man inte är kär i eller lever ihop med.
Barnens bästa
I barnkonventionen står det att barnets bästa ska ligga till grund för alla beslut som rör barnet, och att barn har rätt att uttrycka sin mening och höras i alla frågor som rör dem. Men det betyder inte att barnet ska få bestämma fritt över hur hens liv ska se ut efter skilsmässan. Det är föräldrarnas roll som vuxna att sätta ramarna och ta det stora ansvaret. Det är ni som fattar beslut om var barnen ska bo, till exempel. I det beslutet är det massor som ska vägas in: arbetstider, ekonomiska förutsättningar, omsorgsförmåga och engagemang hos föräldrarna. Och barnets egen vilja. Det är en balansgång – att lyssna in vad barnen vill, utan att lägga över för mycket av ansvaret på dem.
Det nns en vanlig uppfattning att barn har rätt att bestämma själva över var de ska bo efter 12 års ålder, men det stämmer inte helt och hållet. Det är först när barnen fyller 18 och blir myndiga som de har laglig rätt att fritt bestämma över sitt boende. Däremot är det praxis att barns vilja väger tyngre i en eventuell rättstvist ju äldre de blir. Så en rekommendation är att barnen ska få vara med och bestämma mer från att de är 12 år. Men juridiskt är det 18
MÅR BARNEN? • 17
år som gäller för att få bestämma själv och fram till dess är det vårdnadshavarna som avgör. Om du och ditt ex har gemensam vårdnad behöver ni alltså komma överens, med barnets bästa för ögonen.
Det är en snårig stig att nästla sig fram på som förälder, att försöka tackla alla känslor under separationen och börja bygga upp ett nytt liv utan att lägga för mycket på barnen. Det är ingenting man löser på en ka erast, och det nns ingen enkel checklista på hur man bör gå till väga. Men här är några viktiga punkter att hålla fast vid, både under den första akuta fasen och åren efter skilsmässan:
Prata med barnen och lyssna även på det som inte uttrycks med ord. Hur verkar hen må? Vad sänder hen ut för signaler? Berätta för barnen vad som händer (på en rimlig nivå) och svara på frågor. Fråga hur de upplever situationen och vad de tänker på. Inte bara precis under separationen, även kontinuerligt. Försök förmedla att det här nya kommer att bli bra. Många skilsmässor grundar sig ju i en strävan att livet så småningom ska bli bättre än det hittills varit, att ni alla ska må bra, ha färre kon ikter och att det nns en potential i att framtiden kan bli ljusare än vardagen man lämnat bakom sig. Försök förmedla inför barnen att det är dit ni är på väg.
Lägg inte över för mycket ansvar på barnen, vare sig när det gäller praktiska beslut eller när det kommer till känslomässigt arbete. Det är du som är vuxen. Det är inte deras jobb att trösta dig. De ska inte heller behöva välja sida i kon ikter som rör er föräldrar. Det gäller även boendefrågan – gör inte den till ett val för barnen.
Tala inte illa om varandra som föräldrar. Att som barn höra sina föräldrar tala nedsättande om varandra är inte bara jobbigt att lyssna på, i längden kan det också få konsekvenser för barnets självkänsla. Ett barn identi erar sig ofta med båda sina föräldrar. Om du står och svär över hur dum i huvudet den andra är blir det som att säga att barnet också har det där i sig.
Försök vara en representant för att livet är komplext, härligt och då och då svårt. Ibland samtidigt! Om du undviker att tala om hur ert liv var tidigare och framhåller att allt är bättre nu så berövar du både dig och ditt barn en möjlighet att bli hel. Livet förändras. Människor blir kära, och slutar vara kära. Det är inte bättre eller sämre än något annat, det bara är. Om du pratar negativt om livet innan skilsmässan nedvärderar du samtidigt dig själv och det liv ni alla levde ihop då. Stå för dina beslut, stå för ditt liv med både det na och det du vill kalla fult. Det hjälper ditt barn att få ett moget känsloliv där hen inte behöver förskjuta vissa sidor av sig själv för att må bra.
Att bo växelvis
För drygt fyrtio år sedan var det i det närmaste en självklarhet i Sverige att barnen skulle bo mest eller enbart med mamman efter en separation mellan föräldrarna. Sedan dess har det hänt otroligt mycket med den inställningen. Idag bor uppskattningsvis 200000 svenska barn ungefär lika mycket hos båda (eller alla) föräldrarna efter att föräldrarna separerat. Om man vill jämföra procent så ser det ut så här: 1980 bodde endast 1 procent av barnen med sär-
boende föräldrar ungefär lika mycket hos båda sina vårdnadshavare. Nu är den si ran uppe på cirka 35–40 procent, och förväntas fortsätta uppåt.
Det är en enorm utveckling som har gått förhållandevis snabbt. Ingen annanstans i världen är det växelvisa boendet för barn vanligare än i Sverige. För det jämställda föräldraskapet kan man till och med kosta på sig att tala om en revolution.
De studier som har gjorts på hur barn mår av att bo växelvis visar att den här utvecklingen är positiv. Generellt mår barn i växelvist boende bättre än barn som bor med bara en förälder efter en skilsmässa. Det gäller så klart inte alla, men det gäller en majoritet. Att bo växelvis ger en nära vardagskontakt med båda föräldrarna, och det tycks väga upp för allt det som är mindre bra med dubbla boenden. Ändå är det här en oro som återkommer hos många föräldrar vi pratat med. Vad gör det växelvisa boendet med barnen i längden? Hur påverkas de av att ständigt behöva ytta mellan två hem?
So a, mamma till två barn på 8 och 10 år:
Om jag försöker föreställa mig hur det skulle vara att leva som mina barn gör så känns det väldigt splittrat. Som nu, innan den här intervjun – då åkte jag bort med massor av grejer till barnens pappa. Jag fick skriva en lista för att komma ihåg allt. Det var innebandyklubba, innebandyglasögon, gympapåse, pianobok och en kniv till scouterna. Och då tänkte jag på att så här gör de hela tiden, de flyttar konstant. Det hade jag inte orkat med. Att hela tiden behöva tänka att ”om jag ska leka med Tilda på torsdag och vi ska göra Tiktokdanser och jag vill ha den där tröjan, då måste jag komma ihåg att lägga ner den
redan nu på söndag”. Det känns som att man lägger alldeles för mycket på små hjärnor. Och jag hade inte klarat av att ha två … jamen två scenografier att gå in i. Det måste ju vara som att gå in i olika pjäser konstant? ”Nu går jag in till Norén en vecka och sen går jag till Stefan och Krister.” Jag blir jättetrött bara av att tänka på detta.
Alla väskor som ska packas, alla resor, alla datum man ska komma ihåg och inte minst – allt strul när det blir fel. Det nns absolut en risk att den logistiken kan bli jobbig för barnen och i sin tur leda till kon ikter. I vår föräldraenkät handlade en av frågorna om återkommande irritationsmoment och kon ikter mellan barn och föräldrar, som rör det växelvisa boendet. Slående många föräldrar svarade ”packningen!” på den frågan. Det är en laddad stund i många hem, den när man ska ta tag i packningen inför nästa vecka. Men samtidigt vittnar både barn och vuxna om att man faktiskt vänjer sig, även vid detta. ”Det var mycket jobbigare med allt det praktiska i början, men nu har vi vant oss. Nu packas den där väskan mer på rutin.”
Som vuxen bör man räkna med att behöva avlasta barnen kring det praktiska och ta ansvar för att få till en bra rutin kring själva yttarna. Att föräldrarna har separerat och fattat ett beslut om att barnen i fortsättningen ska ytta mellan olika hem är oftast ingenting som barnen har fått vara med och tycka till om. Nu behöver ni göra det bästa möjliga av den situationen. Ett sätt att hjälpa barnen kan till exempel vara att de vuxna tar på sig att skeppa över barnens packning till den andra föräldern, hjälper till med den där cykeln, eller om möjligt ska ar dubbla uppsättningar av den superviktiga tevespelskonsolen. En
annan konkret sak kan vara att skriva en komihåglista, som barnen kan följa när de packar, så att de slipper hålla allt i huvudet.
En bra grundregel är att utgå från barnets ålder. En 7-åring kan inte komma ihåg allt den behöver hos mamma eller pappa under en veckas tid, medan en äldre tonåring oftast kan förväntas göra det. Men man behöver också ta hänsyn till personlighet och unika behov. Hur mycket klarar just det här barnet av att ta ansvar för kring packning och planering i samband med ytten? Det kan skilja sig åt mellan syskon i samma familj, till exempel, och det behöver du som förälder vara lyhörd inför.
Att som barn behöva anpassa sig till två olika hem (eller scenogra er, som So a är inne på) är också en sak som går att vänja sig vid. Under förutsättning att ingen av föräldrarna brister i omsorgsförmåga är det inte skadligt för ett barn att behöva förhålla sig till att människor är olika, och inse att man kan lägga upp sitt liv och sin vardag på olika sätt – det är till och med bra. Och att föräldrarna är olika individer, med olika beteenden och åsikter och känslor, hade barnen behövt förhålla sig till ändå, oavsett om ni gått skilda vägar eller ej. Varannan vecka-livet kan till och med skapa en tydlighet jämfört med hur det var när ni som föräldrar levde under samma tak (och kanske ofta krockade i era olika personligheter). ”Nu är jag hemma hos pappa, då gör vi så här.”
Men det är förstås också en ytande skala. Är det regler och rutiner som skiljer sig åt mellan hemmen? Eller är det snarare sinnesstämningar och trygghetskänsla?
So a igen:
Jag tror att mina barn anpassar sig framför allt efter hur deras pappa mår, och håller inne med en massa saker när de är där. Min son har sagt att ”jag kan bara vara mig själv när jag är hemma hos dig”, och det tror jag handlar om att pappan har starkare humöryttringar än jag. Inte på ett våldsamt sätt, men … det är lite oförutsägbart och otryggt. Jag har ofta känt att jag behövt vara en motpol till det. Om deras pappa har varit som en normal EKG-kurva och blippat upp och ner i humöret, så har jag behövt vara den där kurvan när man dragit ut pluggen och bara piiiiiiiiiiip! Jag har hållit en linje, varit stabil, haft samma rutiner jämt, så att de vet att ”här är det så här, på kvällen borstar vi tänderna, och sen läser vi en bok, och sen sover vi”, typ. Förutsägbart, samlat, samma hela tiden. Här kan de slappna av.
Barn kan i olika perioder behöva mer känslomässigt stöd av den ena föräldern än den andra. Det är inte konstigt, och det är ingenting man behöver kämpa mot. En förälder kanske har svårare att tackla puberteten än den andra, till exempel. Eller så har barnet fått ett bonussyskon på den ena sidan och föräldern där blir uppslukad av det ett tag. Då är det värdefullt att det nns ett hem där det går att ”tanka” lite lugn och rutiner.
När barn berättar hur de har det hos den andra, som i So as fall, är det ofta ett tecken på att man inte behöver oroa sig alltför mycket. Det man kan sätta ord på och be om hjälp med är vanligtvis också det man kan hantera och klara av. Om det som känns svårare tiger man oftare, eller gömmer undan. Hos barn och unga kan det också bli synligt i förändrade beteenden som hur de äter, sover, om de lätt blir arga eller drar sig undan mer än de brukar.
Kanske behöver du ibland stötta ditt barn i hur det kan förstå eller tackla sin andra förälder? Du har ju också levt ihop med hen. Det kan räcka med att lyssna på ditt barn en stund och bekräfta att du förstår hur det kan vara eller kännas. Kanske kan du ge lite tips om hur man kan hantera en stark känsla, sätta ord på sin tanke eller hur barnet kan formulera sig i samtal med sin andra förälder.
Om du har en sådan relation till din medförälder att du själv kan ta upp sådana här saker, är det också mycket värt. Tänk bara på hur du lägger fram ditt budskap. Utgå ifrån att den andra också vill att ert gemensamma barn ska må så bra som möjligt. Prata med få pekpinnar. Berätta vad du ser och hör och ställ öppna frågor. ”Frans har varit lite ledsen hos mig på sista tiden. Hur är han hos dig? Han sa senast att ni bråkat en del. Är det något särskilt som har hänt?”
Det kan göra din medförälder uppmärksam på att hens humör och mående påverkar barnet. Det kan också hjälpa din medförälder att förändras eller i alla fall bli mer observant på sig själv under sina föräldraveckor.
Men betona att du också gärna tar emot den andras tankar om hur barnet mår när det är hos dig – det blir lätt obalans om den här typen av kommunikation bara går åt ett håll.
Vad säger forskningen?
I Sverige har forskningsprojektet ELVIS (som i växelvist boende) sedan 2011 studerat välbe nnandet hos barn som yttar mellan sina föräldrar, och även sammanfattat annan forskning som nns på området. I en forskningsöversikt från 2015 konstateras att det nns betydligt er studier (och säkrare resultat) när det gäller barn i skolåldern, särskilt
från 10 år och uppåt. För de yngre barnen är forskningen svårare och mer resurskrävande att göra, och studierna är därmed färre och svårare att dra säkra slutsatser utifrån.
Allra svårast är det att dra några slutsatser om hur barn mellan 0–3 år mår av att bo växelvis.
De esta av de studier som gjorts i Sverige har jämfört måendet hos skolbarn i tre grupper: de som bor i kärnfamilj med båda sina föräldrar, de som bor växelvis (ungefär lika mycket hos båda föräldrarna) och de som bor enbart med en förälder. Bland annat visar resultaten följande:
• De barn som lever i kärnfamiljer har något bättre upplevd livskvalitet jämfört med de barn som lever med separerade föräldrar. Det kan delvis bero på att föräldraseparationen i sig ofta innebär en påfrestning för barn. Men det kan också bero på att det finns fler riskfaktorer för psykisk ohälsa i de familjer som separerar än hos dem som fortsätter att leva tillsammans. Sådana faktorer kan till exempel vara mindre tillgång till materiella resurser och sämre fysisk och psykisk hälsa hos föräldrarna.
• De barn som lever växelvis ungefär lika mycket hos båda sina föräldrar efter en skilsmässa/separation rapporterar högre resultat när det gäller livskvalitet, familjeliv och kompisrelationer, jämfört med de barn som lever med enbart en förälder. Här spelar den nära vardagskontakten med båda föräldrarna in som en positiv faktor. Barn i växelvist boende har också genomsnittligt bättre materiella resurser än barn som bor med bara en förälder.
• Skillnaden mellan kärnfamiljerna och familjerna med växelvist boende är små. Att barn i växelvist boende kan må lika bra som de i kärnfamilj pekar på att barn, trots de påfrestningar det innebär att uppleva en föräldraseparation och flytta mellan två hem, vanligen klarar av detta utan negativa hälsokonsekvenser.
• Föräldrafaktorer som samarbetsförmåga, konfliktnivå och lyhördhet för barnet spelar större roll för barnens psykologiska och allmänna hälsa än hur och med vem de bor.
I en svensk avhandling från 2019 intervjuades 20 barn mellan 9 och 17 år om sina erfarenheter av att bo växelvis. De här barnen upplevde att deras relationer till föräldrarna var varmare och närmare än när föräldrarna bott tillsammans: de gjorde er saker tillsammans med föräldrarna nu och ck mer uppmärksamhet av dem. Men de beskrev också själva ytten mellan hemmen som negativ. En vanlig tanke inför en separation är att man kanske borde försöka hålla ihop för barnens skull. Men även om studierna som nämnts ovan visar att kärnfamiljsbarn mår något bättre än skilsmässobarn nns det skäl att ifrågasätta den idén. Eller i alla fall skäl till att vända och vrida på den. Forskning visar nämligen också att barn mår dåligt om de tvingas leva i spänningsfältet mellan två föräldrar som inte mår bra tillsammans och har många kon ikter med varandra. Det måste inte handla om öppna bråk – brist på tillit, fultolkning av det som sägs, utfrysning, nedvärderande omdömen och mycket mer räknas också in. För barn är dessa kon ikter svåra att leva med och hantera. Det skapar en långvarig skadlig stress, och den stressen behöver vi skydda våra barn ifrån. Samtidigt ska man komma ihåg att just växelvist boende inte passar alla familjer och barn, oavsett vad forskningen säger. Och det behöver inte heller se likadant ut över tid, bara för att ni bestämt en sak under separationen. Livet och barnen förändras ju. Just nu kanske det passar er att ha varannan vecka-schema, men om ett år kan något ha ändrats och ni behöver prova en ny lösning. Ska barnen byta hem
•
oftare? Mer sällan? Bo mer eller mindre hos någon förälder för att arbetsförhållanden, ekonomiska förutsättningar, boendeförhållanden eller mående har förändrats? Hur ser barnens behov ut just nu? Det där kommer ni att behöva ompröva och prata om kontinuerligt under barnens uppväxt.
De allra esta föräldrar vi pratat med har testat sig fram genom åren, och mixtrat med bytesdagar och perioder fram och tillbaka för att landa i det som känns bäst för tillfället. Det kan vara en nog så viktig insikt att ha med sig – barnens uppväxt pågår under många år. Idén om att man vid en skilsmässa kan sätta sig ner, läsa på om vad som verkar vara bäst för barnen, och permanent spika ett perfekt system för hur deras boende ska se ut från och med nu är tämligen absurd. Om barnen ska må bra behöver föräldrarna vara betydligt mer lyhörda än så, och beredda att testa nya lösningar längs med vägen.
Barns anknytning och växelvist boende
Idag pratas det ofta om huruvida vi har en trygg eller otrygg anknytning, vilka människor det gör oss till, och vad det får för konsekvenser för våra relationer senare i livet. Det man ska komma ihåg är att anknytningen till våra föräldrar och andra viktiga personer under uppväxten är en av era aspekter som är viktiga för vårt psykiska välmående och vilka vi formas till att bli. Andra sådana är hur vi har det i skolan, om vi har kompisrelationer, vårt temperament och humör, om det nns neuropsykiatriska funktionsvariationer (adhd eller autism, till exempel), genus (de egenskaper vi tillskriver ickor och pojkar och hur vi behandlar dem olika) och så vidare. Föräldrar som har mer än ett barn vet detta:
inget barn är det andra likt. Trots samma föräldrar och samma hem och uppväxtmiljö blir våra barn olika varandra, och det innebär också att vi föräldrar kommer att svara olika mot dem. Allt hänger alltså inte på anknytning. Men det nns ändå fog för att prata om vikten av en trygg anknytning i den här boken, inte minst för att det är en aspekt som många separerade föräldrar oroar sig över. Vad innebär det för mitt barns anknytning till oss som föräldrar att vi har gått isär?
Kommer det här växelvisa livet sabba mina barns förutsättningar att skapa egna fungerande relationer senare i livet?
Anknytning handlar i grund och botten om trygghet. Ett litet barn behöver få gensvar på sina behov från den vuxna: Finns du där? Hjälper du mig? Hur länge måste jag vänta? Löpande under uppväxten blir sedan behovet hos barnet mer komplexa: Hur hanterar man svåra känslor av ledsenhet eller rädsla? Hur lär man sig att trösta sig själv? Hur länge kan man vara ifrån varandra? Hur gör jag när jag är ensam? Ju äldre barn blir, desto mer klarar de av att vara ifrån hemmet och föräldrarna eller andra, viktiga nära personer. Förskolan är ofta den första betydelsefulla anhalten på den här resan, där både föräldern och barnet i början måste träna på att vara ifrån varandra.
Nu för tiden vet man att barn redan från start har en förmåga att anknyta starkt till era personer samtidigt. Förr pratade man ofta om att mamman är, och bör vara, den absolut viktigaste anknytningspersonen för barnen under de första åren. De teorierna är förlegade idag. Nu vet man att det som spelar roll för anknytningen är att anknytningspersonerna är där stadigvarande och tillräckligt ofta, samt har förmåga att ta hand om barnet. Och det är här det blir intressant att tänka på anknytning i samband med en sepa-
ration. Hur länge klarar sig våra barn utan en av sina föräldrar, utan att anknytningen blir lidande? Svaret är att det beror på barnets ålder – ju yngre barn, desto oftare behöver hen trä a sina anknytningspersoner.
Tänk på anknytningsrelationen som ett gummiband mellan er och barnet. I början är det kort och kan inte sträckas ut så långt. Allt eftersom tiden går och barnet förvärvar er och er färdigheter och mognar blir gummibandet längre, barnet klarar sig utan er lite längre perioder. Ni behöver känna efter hur det känns för er, men generellt gäller det här: När man separerar med mycket små barn, som är under ett år eller just börjat på förskolan, är det klokt att ha kortare perioder hos respektive förälder. Kanske bara en eller två dagar i taget där den andra föräldern är ”jour” ifall barnet visar att det behöver trä as. Då ger man barnet maximala möjligheter att få en trygg anknytning till er båda. En del väljer att ses tillsammans med barnet i några timmar på dagen, eller till och med fortsätta att bo ihop ett tag för att barnet ska hinna bli större innan man ska ar två boenden. Anna, mamma till en idag ung vuxen son:
Peter och jag bestämde oss för att gå isär redan under graviditeten. Konflikterna var många och vi hade inte varit tillsammans så länge innan jag blev gravid. Det var förstås jobbigt att gå isär redan innan förlossningen. Men han var med på förlossningen ändå och vi fortsatte att bo ihop ett halvår eftersom det var enklast för vår son. Därefter tog vi varannan dag, och jag fick ibland även komma hem till mitt ex för att trösta eller amma, men över lag gick det bra. Det var inte så vanligt att göra så då, vår son är över 20 nu, men det var värt det. Idag har han en bra relation till oss båda.
VAD ÄR ANKNYTNING?
När det lilla barnet upplever obehag av något slag (hunger, smärta, ensamhet) uttrycker det sig via till exempel kink eller skrik och triggar i bästa fall omsorgsbeteenden hos vuxna som går ut på att hjälpa, lindra och trösta. Barnet belönar och förstärker den vuxna via bland annat ansiktsmimik, joller och skratt, som hen ofta speglar och härmar tillbaka till barnet.
En livsviktig relation uppstår ur denna uppsättning av beteenden och blir en modell för hur barnet tolkar och uppfattar omvärlden.
Majoriteten av barn, runt 60 procent, är tryggt anknutna. Övriga har en otrygg anknytning av typen undvikande eller ambivalent och det finns även en så kallad desorganiserad anknytningstyp.
En trygg anknytning skapas när barnet tillräckligt ofta får känslomässiga behov mötta och hjälp att sätta ord på dem. Barnet litar på att det kommer förbli så framöver.
Otrygg anknytning blir resultatet när barnet oftare möts av oförståelse, negativa känslor eller av anknytningspersoner som av olika skäl inte klarar av att möta barnets behov.
Barnet lär sig att trycka undan egna behov, kan distansera sig och bli överdrivet självständigt (på ytan), alternativt klängigt och osäkert.
Även i separationer som involverar lite äldre barn (och nu pratar vi i första hand om förskoleåldern) är det klokt att tänka på att inte vara ifrån varandra för långa perioder, framför allt i början. Kanske kan barnen bo några dagar i taget hos vardera förälder, snarare än en hel vecka. Här kan man behöva ta hänsyn till hur fördelningen har varit mel-
lan föräldrarna innan skilsmässan. Vem har varit mest hemma med barnet? Hur har ni fördelat föräldraledighet och vabb? Om barnet är ovant vid att vara ifrån en av er kanske ni behöver mjukstarta med att den förälder som haft mest ansvar för barnet under er relation också får det i en första period efter skilsmässan. Både barn och vuxna behöver helt enkelt få tid på sig att vänja sig, och tänja ut det där gummibandet i lagom takt. Det är inte nödvändigtvis alltid enkelt eller smidigt – eller speciellt kompatibelt med din eventuella önskan som vuxen om att få ägna dig helhjärtat åt ditt eget liv på din barnfria tid efter separationen – men det är verkligen inte heller omöjligt.
Många skilsmässobarn har en trygg anknytning till såväl alla inblandade föräldrar som andra vuxna i sin närhet.
Flytten mellan hemmen
Många föräldrar vi pratat med vittnar om att dagarna kring barnens ytt är skakigare än andra. ”Först kommer barnen hem, och då är allt bräckligt i någon dag. Sedan är det några dagars lugn innan allt blir skakigt igen inför att de ska i väg.” Och det är inte bara barnen som svänger i humöret kring yttarna. Det är också många föräldrar som kämpar med omställningarna.
För ett barn kan dessa svårigheter ta sig uttryck genom att hen blir ledsen, tyst och drar sig undan när hen just kommit hem till dig. Eller tvärtom – att kon ikterna haglar och barnet kommenterar allt som är annorlunda jämfört med hos den andra föräldern. ”Hos pappa brukar vi alltid få pannkakor på helgen.” ”Hos mamma är tv:n mycket
Packade väskor och kramar i hallen, att vakna på barnets födelsedag utan att ha någon hemma att sjunga för, en kalender som präglas av två helt olika vardagslägen. Det här är vårt liv nu. Det var så här det blev för oss.
Ingen annanstans i världen är det växelvisa boendet vanligare än i Sverige. Hur mår frånskilda föräldrar av att leva varannan veckas-liv? Hur mår barnen? Vad finns det för fallgropar, ljusglimtar och vägar framåt i vardagen åren efter skilsmässan?
Lisa Bjärbo och Maria Farm har samlat in erfarenheter från nästan 500 separerade föräldrar som är mitt uppe i livet med barn boendes hemma på deltid. Du får ta del av deras längtan, skuldkänslor, oro och stress – men också känslan av nyvunnen egentid, ökad jämställdhet och nya synsätt på hur man »gör familj«.
Dessutom får du med dig psykologiska perspektiv och tips på hur du kan hantera omställningen till en ny föräldravardag.
Illustrationer av Louise Edlund Winblad (känd från instagramkontot »Hejhejvardag«)!
