9789127461895

Positivt beteendestöd i förskolan

För lärande, lek och livskvalitet

Peter Karlsson & Eva Thormann

Förskolans uppdrag 8

Positivt beteendestöd – ett forskningsbaserat förhållningssätt 12

Teorier och teoretiska begrepp 15

Bokens syfte och upplägg 17

Verktyg för kollegialt lärande 19

Utvecklingspsykologisk teori 24

Inlärningens centrala roll i utvecklingen 28

PBS och utvecklingspsykologi 33

Sammanfattning 35

Konkreta och observerbara beteenden 37

Beteenden är funktionella 41

Konsekvenser – det som kommer efter beteendet 42

Konkurrerande konsekvenser 49

Situationsfaktorer – det som kommer före beteendet 52

Vårt samspel med miljön är komplext 56

Behaviorismen – ett ofta missförstått synsätt 57

Sammanfattning 63

Inledning

De allra flesta barn i Sverige går idag i förskolan. Det innebär att det på varje förskola finns ett brett spektrum av barn med olika förutsättningar och behov. Barn är, precis som alla människor, olika sinsemellan, bland annat när det gäller kognitiva, sociala och kommunikativa förmågor, samtidigt som de kommer från skilda kulturella och sociala sammanhang med olika erfarenheter med sig i bagaget. Barn utvecklas i olika takt. En del har lätt för att lära sig nytt, medan andra tar längre tid på sig. Det finns barn som tidigt visar prov på självständighet och undersökande på egen hand och de som är mer vuxenberoende och försiktiga i hur de tar sig an olika utmaningar. Många barn har ett stort sug efter kamrater och tar lätt kontakt och ger sig in i lek, medan vissa är mer avvaktande, tillbakadragna eller kanske inte ens särskilt intresserade av att leka med andra. När ett barn börjar förskolan är det, i de allra flesta fall, barnets första erfarenhet av att tillhöra ett socialt sammanhang utanför den egna familjen. Barnet kommer under delar av dagen att vara omgivet av och ingå i en grupp med andra barn under ledning av vuxna som inte är barnets föräldrar. Barnet får i förskolan möjlighet att göra erfarenheter och utveckla färdigheter och förmågor som kommer att vara betydelsefulla såväl i stunden som i framtida gruppsammanhang. Det handlar om glädjen i att få utveckla vänskapsrelationer, att få leka, utforska och upptäcka tillsammans med andra, samtidigt som en grupptillhörighet också ställer krav på anpassning och hänsynstagande samt utvecklande av kommunikation och samspelsfärdigheter.

För de allra flesta barn är förskolans vanliga miljö och pedagogiska förhållningssätt fullt tillräckliga för att de ska kunna utvecklas på ett gynnsamt sätt, även om många barn under vissa perioder kan behöva någon form av särskilt stöd utifrån omständigheter i livet som påverkar dem och deras vistelse på förskolan (Gustafsson, 2011). Förskolans rutiner och aktiviteter, liksom samspelet med vuxna och andra barn utanför den egna familjen, utgör en ”lagom” blandning av stöd och utmaning för att de flesta barn på det stora hela ska känna sig trygga och utvecklas socialt, emotionellt och kognitivt utan några särskilda bestående anpassningar. För ett mindre antal barn är detta förhållningssätt dock inte tillräckligt, utan de behöver mer anpassad pedagogik och anpassat bemötande för att de ska kunna utvecklas optimalt och för att en negativ utveckling och uppkomst av problemskapande beteenden och psykisk ohälsa ska kunna förebyggas.

Förskolans uppdrag

Förskolan är idag en del av det svenska undervisningssystemet. Utbildningen i förskolan ska lägga grunden för ett livslångt lärande. Den ska vara rolig, trygg och lärorik för alla barn. I samarbete med hemmen ska förskolan främja barnens utveckling till aktiva, kreativa, kompetenta och ansvarskännande människor och samhällsmedlemmar (Skolverket, 2018). Studier visar att en kvalitativ förskoleverksamhet har betydelse för barns kognitiva utveckling och framtida skolgång (Andersson, 1989; Broberg m.fl., 1997).

Sedan 1 januari 2020 är FN:s konvention om barnets rättigheter, barnkonventionen från 1989, lag i Sverige (SFS 2018:1197), vilket innebär ett ökat fokus på barnrättsliga frågor inom förskolan. Många rättigheter i barnkonventionen är relevanta för arbetet med positivt beteendestöd, PBS. Det gäller inte minst de fyra huvudprinciperna som anges i artiklarna 2, 3, 6 och 12, om alla barns lika värde och lika rättigheter, barnets bästa, rätten till liv och utveckling samt rätten att göra sin röst hörd – men även artikel 29.1 om mål med barnets utbildning.

Utgår man från FN:s barnrättskommittés kommentarer innebär målet att arbeta barnrättsbaserat i utbildningen att:

[. . .] ge barnet egenmakt genom att utveckla barnets kunskaper, lärande och andra förmågor, mänsklig värdighet, självkänsla och självförtroende. ”Utbildning” handlar i detta sammanhang om mycket mer än formell utbildning och omfattar hela det spektrum av livserfarenheter och lärande som gör det möjligt för barn, både som individer och som grupp, att utveckla sina personligheter, anlag och färdigheter och att leva ett fullvärdigt och tillfredsställande liv i samhället. (FN:s kommitté för barnets rättigheter, 2001)

Barnkonventionen handlar i första hand om barnen och deras rättigheter, men också om de vuxna och deras skyldigheter. Det är vuxenvärlden som har ansvar för att tillgodose de rättigheter som beskrivs i barnkonventionen och även att se till att barnen känner till och kan använda sig av dem (Ekman, 2020).

Omsorg, lärande och fostran

Undervisning som syftar till utveckling och lärande är en del i förskolans utbildningsuppdrag, vilket, enligt förskolans läroplan, innebär att stimulera och utmana barnen med läroplanens mål som utgångspunkt och riktning (Skolverket, 2018). Enligt skollagen (SFS 2010:800, 8 kap. 2 §) ska förskolan stimulera barns utveckling och lärande samt erbjuda barnen en trygg omsorg. Verksamheten ska utgå från en helhetssyn på barnet och barnets behov samt utformas så att omsorg, utveckling och lärande bildar en helhet. Lärande är i det här sammanhanget ett relativt brett begrepp som innefattar både kunskapsmässigt och socioemotionellt lärande, till exempel förmåga till självreglering och att kunna ta hänsyn till andra i ett gruppsammanhang. Detta helhetstänk kring lär ande är viktigt då den socioemotionella utvecklingen inte minst har betydelse både för barnets psykiska hälsa, på kort och lång sikt, och för barnets möjlighet till eget lärande och utforskande i samspel med andra.

Ett av förskolans uppdrag är att fostra – eller socialisera, som ofta används synonymt – vilket betyder att överföra normer och värderingar om hur man som individ förväntas bete sig i olika sammanhang (Biesta, 2011). Begreppet fostran nämns inte uttryckligen i förskolans nuvarande läroplan (Skolverket, 2018) till skillnad från i den tidigare läroplanen (Skolverket, 2016a). Detta behöver dock inte betyda att fostransuppdraget inte längre finns där, utan bara att det beskrivs på annat sätt och inkluderas i andra formuleringar som tydliggör förskolans roll när det gäller att förmedla normer och värderingar (Skolverket, 2020).

Det är inte självklart att göra skillnad mellan lärande och fostran (Bigsten, 2015), utan fostran bör ses som en viktig del i små barns lärande och utveckling. Det handlar om att barnet behöver vägledning av vuxna för att tillägna sig användbara kunskaper, färdigheter och förmågor för att kunna ta hänsyn till andra och anpassa sig till de normer och förväntningar som finns i olika sociala sammanhang.

För de flesta som arbetar inom förskola och skola är det tydligt att vuxenvärlden behöver ta ansvar för att gruppsammanhanget blir positivt och gynnsamt för alla barn som ingår i gruppen. För att skapa ett sammanhang med förutsättningar för trygghet, utveckling och lärande finns dagligen en mängd krav och förväntningar på barnen. De behöver få hjälp av vuxna att utveckla färdigheter för att kunna samspela med andra och anpassa sig till de rutiner och förväntningar som finns i förskolan. De behöver kunna ta hänsyn till varandra, kunna lyssna på vuxna och acceptera att man ska göra vissa saker när alla andra gör dem. Detta innebär även att de behöver kunna hantera frustration och motgångar och gå med på att ibland göra sådant som de tycker är svårt eller tråkigt.

Begrepp som fostran och uppfostran används inte särskilt frekvent inom förskolan idag, utan är begrepp som lätt för tankarna till en auktoritär och föråldrad syn på barnuppfostran med oflexibla regler, förväntningar och krav på att barn behöver lära sig att lyda och rätta in sig i ledet under hot om bestraffning. Det är bra att synen på barnuppfostran och lydnad har utvecklats och förändrats. Barn ska inte behöva vara rädda för vuxna eller för att göra fel.

Auktoritär barnuppfostran från äldre tider vill vi alltså inte ha tillbaka. Samtidigt är det uppenbart att barn behöver ledning av vuxna och tydlighet vad gäller regler, normer och förväntningar för att förskolan, skolan och samhället i stort ska kunna fungera. Både rädsla och hot om bestraffning, såväl som brist på tydlighet, förutsägbarhet och vuxenstöd skapar otrygga barn (Baumrind, 1967; Pellerin, 2005) och ökar risken för psykisk ohälsa. Vi behöver alltså hitta vägar för att med positiva metoder hjälpa barn att lära sig hur de förväntas bete sig och samspela med andra i olika sammanhang, och skapa bästa möjliga förutsättningar för att de ska lyckas med detta.

Individ och grupp

I de flesta gruppsammanhang som vi människor ingår i under våra liv finns normer och förväntningar som vi behöver förhålla oss till och anpassa oss efter för att samspelet i gruppen ska fungera för alla. Detta medför att vuxna har, och behöver ha, förväntningar på barn och deras beteenden i olika sociala sammanhang. I förskolan syftar förväntningarna ofta till att få vardagen, och dess olika rutiner med många barn i gruppen, att fungera så att en trygg miljö med plats för utveckling och lärande kan skapas. Ibland är de vuxnas förväntningar underförstådda eller otydliga, men de finns likväl där för barnen att förhålla sig till.

Förskolan är, liksom skolan och arbetslivet, en gemensam plats för många. Vi är alla individer med personliga önskningar, viljor och behov som i förskolan, skolan, på arbetet och i samhället i stort behöver kunna samexistera, kompromissa och samsas om utrymmet. En utmaning inom förskolan är just hur barnens individuella önskningar, perspektiv och behov så långt det går ska kunna uppfyllas inom ramen för det gruppsammanhang de befinner sig i.

Barnrättsperspektivet innebär att förskolan ska främja utveckling genom att tillgodose rätten till utbildning utifrån vad som är det bästa för det enskilda barnet och dess möjlighet att nå sin fulla potential. Denna rätt gäller, i enlighet med barnkonventionen, alla barn utan åtskillnad av något slag, vilket också innebär att avvägningar ibland kan

behöva göras mellan olika barns bästa och att kompenserande åtgärder kan behöva vidtas om en åtgärd får negativa konsekvenser för något barn.

För att kunna uppnå detta blir grupperspektivet viktigt. Barn lär av varandra och i grupp, men det finns också praktiska och ekonomiska incitament till utformningen av de barngrupper vi har på förskolorna idag. Om varje barn ska kunna få det utrymme och stöd hen behöver och har rätt till krävs att man arbetar för att skapa en lugn och trygg miljö och att alla barn får stöd i att utveckla de sociala färdigheter och förmågor som krävs för att kunna samspela och samsas med andra barn.

Positivt beteendestöd – ett

forskningsbaserat förhållningssätt

Förskolan ska främja alla barns utveckling och lärande samt en livslång lust att lära, står det i förskolans läroplan. Utbildningen i förskolan syftar till att barn ska inhämta och utveckla kunskaper och värden (Skolverket, 2018). Enligt skollagen ska utbildningen i svensk förskola och skola vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet (SFS

2010:800, 1 kap. 5 §). Detta innebär, enligt Skolverket (2020), att kunskap från vetenskapliga studier ska vara en utgångspunkt när förskolan och skolan planerar, genomför och utvärderar sin verksamhet. Kunskap från relevanta forskningsresultat ska med andra ord ligga till grund för arbetet när det gäller både innehållet i och formen för utbildningen. Det betyder också att verksamheten i förskolan och skolan inte ska stå i strid med vetenskap.

Ett förhållningssätt som bland annat används i förskola och skola, och som har forskningsstöd när det gäller barns socioemotionella utveckling och lärande liksom när det gäller att förebygga och minska problemskapande beteenden och psykisk ohälsa, är positivt beteendestöd – PBS (Stormont m.fl., 2007; Brown m.fl., 2015). PBS bygger dels på kunskaper om barns utveckling och lärande utifrån utvecklings- och inlärningspsykologisk forskning, dels på preventionsforskning, det vill

säga forskning om vilka åtgärder på gruppnivå som främjar utveckling och lärande och förebygger negativ utveckling inom olika områden. Inlärningspsykologi, som beskrivs mer ingående i kapitel 2, innebär i korthet att vi kan förstå och också påverka barns beteenden, utveckling och lärande genom att kartlägga och förändra de sammanhang där barnen vistas och där beteendena förekommer.

PBS utformades från början som ett förhållningssätt för att skapa förutsättningar för utveckling och ökad livskvalitet för personer, barn såväl som vuxna, med allvarliga beteendeproblem och svåra funktionsnedsättningar (Hieneman, 2015). Modellen anpassades för personer i behov av insatser från samhället och som tidigare ofta befunnit sig på institutioner eller andra relativt slutna miljöer med bristande insyn, där de ibland utsattes för tvång, begränsningar och även rena bestraffningar. PBS utvecklades som en reaktion på både det oetiska bemötande som många individer utsattes för och avsaknaden av evidensbaserade metoder för att stötta dem i deras utveckling, liksom för att förebygga uppkomst av problemskapande beteenden.

Alla insatser och åtgärder som används inom ramen för PBS har som övergripande mål att de ska leda till ökad livskvalitet för de individer som berörs och att de ska baseras dels på etiska principer och riktlinjer, dels på vetenskap och forskning (Carr m.fl., 2002; Horner m.fl., 2005). De åtgärder som används måste stämma överens med mottagarens och omgivningens värderingar och livsmål samtidigt som de ska vara väl beprövade utifrån ett vetenskapligt synsätt. En stor del av de metoder och den forskning som ligger till grund för PBS har utvecklats inom ramen för det som kallas för tillämpad beteendeanalys (Carr m.fl., 2002; Horner & Sugai, 2015). Det gäller både den teoretiska grunden och olika metoder för att kartlägga och förstå problemskapande beteenden samt de olika åtgärder och insatser som ingår i modellen. (Vill du läsa mer om vad PBS innebär och hur man kan arbeta utifrån PBS kring enskilda individer finns det några böcker på svenska: Karlsson, 2010, 2018; Grafström & Kallenbäck, 2018).

PBS stämmer väl överens med det som beskrivs som en barnrättsbaserad utbildning i förskolan när det gäller den uttalade strävan att öka

individers och gruppers möjligheter till utveckling, lärande och livskvalitet, både här och nu och i framtiden: att i så hög grad som möjligt kunna få utvecklas och vara en person som har valfriheten att kunna delta i och bidra till många olika sammanhang, beroende på vad man själv önskar, vill och intresseras av.

I sin ursprungsversion handlade PBS alltså främst om åtgärder på individnivå för personer med beteendeproblem. Så småningom växte en idé fram om att förhållningssättet även kunde användas för att främja utveckling och lärande samt förebygga uppkomsten av problemskapande beteenden och psykisk ohälsa på gruppnivå, vilket ledde fram till det som kom att kallas för skolövergripande positivt beteendestöd (school wide positive behavior support, SWPBS). SWPBS är ett ramverk för skolutveckling som bygger på en organisationsmodell i tre nivåer med ett antal grundläggande kärnkomponenter och strategier för att implementera dessa i hela skolorganisationen på ett systematiskt sätt och anpassat till den enskilda verksamhetens specifika behov och förutsättningar (Horner m.fl., 2010; Karlsson, 2020). Modellen har över tid utvecklats från att ursprungligen gälla skolformer motsvarande den svenska grundskolan till att så småningom även omfatta gymnasieskolan, förskolan och olika former av särskilda undervisningsgrupper. Den här boken bygger till stora delar på en PBS-modell för förskolan som kallas för pyramidmodellen (Hemmeter m.fl., 2021; Fox m.fl., 2010) och som inbegriper insatser på både grupp- och individnivå (Hemmeter m.fl., 2006).

PBS i förskolan syftar till att skapa förutsättningar för ett gruppsammanhang som så långt som möjligt fungerar och är utvecklande för alla barn. Om förskolan utgör en trygg och förutsägbar lärmiljö ökar möjligheterna till delaktighet, i meningen att få vara en del av sammanhanget med dess aktiviteter, gemensamma lärande och kamratgemenskap. Det skapar även utrymme för att efterfråga och lyssna till barnens synpunkter och perspektiv och ge dem inflytande, utifrån ålder och mognadsnivå. När man implementerar pyramidmodellen i sin helhet i förskolan innebär det att man på ett systematiskt sätt: (1) inför och utvecklar metoder och arbetssätt som främjar alla barns sociala och emotionella utveckling och lärande; (2) tar fram rutiner för att fånga upp och ge

stöd till barn som riskerar att utveckla beteendeproblematik och psykisk ohälsa i ett så tidigt skede som möjligt; (3) erbjuder effektiva och forskningsbaserade riktade insatser för barn som har en mer omfattande beteendeproblematik i samverkan med vårdnadshavare och andra samhällsinstanser. I den här boken kommer vi främst att fokusera på det generella främjande och förebyggande arbetet för hela barngruppen på nivå 1 och de åtgärdande insatserna på nivå 3 för barn med stora individuella behov.

Nivå 3: Individuellt utformade och ofta omfattande åtgärder för barn och familjer med stora behov.

Nivå 2: Rutiner för att fånga upp och ge stöd till barn som riskerar att utveckla problembeteenden och psykisk ohälsa.

Nivå 1: Främjande och förebyggande insatser för alla barn i verksamheten.

Teorier och teoretiska begrepp

I de flesta yrken behöver man förhålla sig till och ha specifika kunskaper om hur verkligheten fungerar inom det område där man är verksam. En arkitekt som till exempel ritar hus eller broar måste ha kunskaper om fysikens lagar och kännedom om olika material och deras hållfasthet för att kunna rita hus som människor vill bo i och broar som är säkra att åka på. På samma sätt behöver den som arbetar med barn i förskolan och skolan ha kunskaper om hur barn utvecklas och lär sig och om varför vi människor beter oss som vi gör i olika sammanhang.

Få

Några

Alla

Figur 0.1. Pyramidmodellen. Barn behöver olika typer av insatser beroende på deras individuella förutsättningar och behov.

Många tycker säkert att det är svårt och kanske lite onödigt med teorier och teoretiska begrepp. Det är ofta något man har fått med sig i sin utbildning, men som man kanske inte alltid upplever att man har så stor praktisk nytta av när man kommer ut i yrkeslivet. Behöver man verkligen fördjupa sig så mycket i teorier, är det inte bättre att bara göra det som behöver göras? Ofta kan ju ”magkänsla” och de erfarenheter man har skaffat sig som förskollärare eller barnskötare i förskolan – i mötet med barn med olika behov och förutsättningar – räcka långt. Egna erfarenheter och sunt förnuft är så klart ovärderliga i arbetet med barn. Problem uppstår dock när dessa inte räcker hela vägen. Då kan man behöva mer systematisk kunskap att luta sig mot, både i det egna arbetet och för att kunna kommunicera och dela kunskaper och erfarenheter med kollegor och andra professioner.

En användbar teori ska baseras på vetenskap och forskning som finns redovisad i vetenskapliga artiklar och tidskrifter samt göra det möjligt att:

• systematisera den kunskap som finns inom ett specifikt område

• förenkla det vi vill förstå så att vi kan upptäcka olika samband och

mönster

• förstå och förklara händelser som redan har inträffat

• förutsäga och göra det möjligt att påverka framtida händelser.

Ovanstående innebär helt enkelt att komplexa företeelser, till exempel hur och varför människor beter sig på olika sätt beroende på situation och sammanhang, måste kunna beskrivas på ett systematiskt och överskådligt sätt för att mönster och samband ska bli urskiljbara. Om vi kan urskilja mönster och förstå hur olika omständigheter i miljön påverkar olika beteenden ökar chansen att vi bättre förstår varför en enskild individ beter sig på ett visst sätt i ett visst sammanhang, och också våra möjligheter att förändra sammanhanget för att på så sätt hjälpa personen att utveckla mer adaptiva beteenden (Cooper m.fl., 2014). Det betyder inte att vi alltid med absolut säkerhet kan förstå och påverka ett enskilt barns beteenden, eftersom vi inte kan känna till

alla omständigheter som har påverkat hens utveckling och som påverkar hens agerande idag. Däremot betyder det att sannolikheten för att vi ska kunna göra det ökar – jämfört med om vi bara går på magkänsla eller använder oss av teorier och synsätt som inte har stöd i forskning. Vi behöver alltså utgå ifrån vad forskningen säger. Om vi inte gör det är risken stor att vi använder metoder och förhållningssätt som i bästa fall inte har några effekter alls eller som i värsta fall ger skadliga effekter för dem vi arbetar med.

Psykologiska och pedagogiska teorier

Psykologi som vetenskap handlar om att förstå de allmänna principer som gäller för människans utveckling och lärande – hur samspelet mellan individuella förutsättningar och miljön ser ut – medan pedagogik mer handlar om med vilka metoder och förhållningssätt vi medvetet kan påverka människors utveckling och lärande. Kunskap om psykologiska teorier är alltså inte något som berör endast psykologer eller yrkesgrupper som sysslar med psykologisk behandling, utan alla som arbetar med människor och deras utveckling och lärande, inte minst de som arbetar inom förskola och skola. Psykologiska teorier handlar inte heller bara om psykologisk problematik och utvecklingsavvikelser, utan i allra högsta grad även om att förstå normalutveckling, det vill säga vilka principer det är som styr människans utveckling och lärande i allmänhet. Vi kommer i bokens två första kapitel att titta närmare på två av de mest centrala teoriområden som är särskilt viktiga att känna till när man arbetar med barn inom förskola och skola, nämligen utvecklingsoch inlärningspsykologi.

Bokens syfte och upplägg

Boken riktar sig till alla som arbetar inom förskolan, såsom förskollärare, barnskötare, chefer, rektorer och pedagogiska utvecklingsledare, liksom till studerande inom området. Den kan också med fördel läsas av personer som har en mer indirekt stödfunktion i förhållande

till förskolans personal, till exempel förskolepsykologer och specialpedagoger, liksom av personal och pedagoger som arbetar med de yngsta barnen i grundskolan. Boken syftar till att ge en god överblick över hur positivt beteendestöd kan användas i förskolan. Förhoppningsvis kan den också ge konkreta verktyg för personalen i förskolan att utveckla sitt arbetssätt både på gruppnivå och kring enskilda barn. Boken ska dock inte ses som en manual för implementering av pyramidmodellen i sin helhet i en verksamhet.

Boken består av tre delar:

• DEL 1 ger en översiktlig beskrivning av den teoretiska grunden, i form av utvecklingspsykologi och inlärningspsykologi, som PBSmodellen vilar på.

• DEL 2 handlar om hur man med hjälp av positivt beteendestöd som organisatorisk modell kan skapa en omsorgs- och inlärningsmiljö som främjar alla barns socioemotionella utveckling i förskolan. I den delen presenteras ett antal grundläggande kärnkomponenter som utgör PBS-ramverket i förskolan.

• DEL 3 behandlar arbetet med de barn för vilka förskolans ordinarie pedagogiska förhållningssätt och bemötande inte är tillräckligt, utan som behöver mer stöd i sin utveckling. Metoder för kartläggning liksom olika typer av åtgärder för att förebygga och hantera krissituationer samt stötta dessa barns utveckling och lärande på lång sikt beskrivs.

Vi har så långt som möjligt försökt att använda oss av ord och begrepp från vardagsspråket och att minimera användandet av facktermer. Detta har inte varit möjligt fullt ut, då det i många fall saknas vardagsbegrepp som tillräckligt väl stämmer överens med en del av de ofta mycket specifika facktermer som används inom inlärningspsykologin och beteendeanalysen. Vi har då försökt förklara dessa uttryck med hjälp av vardagsspråket och i många fall också med konkreta exempel. Längst bak i boken finns en begreppslista för att underlätta läsningen.

Verktyg för kollegialt lärande

Vår förhoppning är att läsaren ska använda boken aktivt, gärna tillsammans med arbetskamrater i den egna verksamheten, som ett verktyg

för kollegialt lärande. Här och var i boken kommer du att hitta sådana här aktivitetsrutor.

Aktivitetsruta

Rutorna kan innehålla uppgifter kopplade till den egna verksamheten att reflektera kring, övningsuppgifter eller praktiska arbetssätt som du tillsammans med kollegor kan använda dig av i ditt arbete.

UTVECKLINGS- OCH

INLÄRNINGSPSYKOLOGI

Vad är det som får en barngrupp att bli harmonisk – med god stämning och fungerande samspel där barnen mår bra, utvecklas och lär sig? Och hur kan vi förstå vad det är för omständigheter som spelar in när problem uppstår kring enskilda barn eller i barngruppen?

För att kunna ha förståelse för de barn man arbetar med och ge dem goda förutsättningar för lek och samspel, utveckling och lärande behöver man ha teoretiska kunskaper som en grund för det praktiska arbetet. Det är ofta svårt att införa och använda sig av olika metoder och förhållningssätt på ett effektivt sätt om man inte känner till de teoretiska principer som ligger bakom metoden, principer som hjälper en att förstå varför man bör göra på ett särskilt sätt i ett visst sammanhang.

I de kommande två kapitlen, som utgör bokens första del, ska vi titta närmare på de viktigaste teoretiska principerna som positivt beteendestöd, och egentligen allt arbete med barns utveckling och lärande i förskolan, vilar på – utvecklings- och inlärningspsykologi.

Kapitel 1

Utvecklingspsykologi

Fatima är 11 månader och precis på väg att ta sina första steg. Hon har ställt sig upp med stöd av en stol och ser sig förundrat omkring från sin upphöjda position. Fram tills nu har hon valt att, efter att hon har ställt sig upp, gå ner på alla fyra och krypa fram till det hon vill få tag på. Men nu händer det något nytt. Hennes pappa sitter ett par steg ifrån henne och lockar. Fatima släpper stolen och tar ett par ostadiga steg, sedan faller hon i pappas armar. Han jublar och pussar henne och hjälper henne på nytt att ta stöd mot stolen. Sedan flyttar han sig lite längre bort. Fatima tittar på honom med skräckblandad förtjusning och släpper sedan stolen igen och stapplar mot pappa – tre steg den här gången. Hon möts av samma jubel och lika många pussar. Detta upprepas sedan flera gånger med pappa och senare med mamma och naturligtvis med farmor och morfar. Alla överöser de Fatima med pussar och jubel. Fatima får på så sätt massvis med positiv respons på varje steg hon tar när hon håller på att lära sig att gå. Men gradvis ökar samtidigt kraven. Hon måste klara fler steg och längre sträckor för att mötas av jubel och pussar. Så småningom vänjer sig omgivningen vid att Fatima kan gå och det väcker ingen uppmärksamhet alls längre. Kanske får hon höra att hon är duktig som kan gå själv uppför trapporna till mormor, eller när hon går själv bredvid vagnen när de har varit och handlat. Fatima behöver inte längre någon särskild uppmuntran från den sociala omgivningen för att hon ska fortsätta gå. I stället har det blivit hennes naturliga sätt att förflytta sig, eftersom det är ett mycket enklare och effektivare sätt att ta sig dit hon vill än att krypa.

Varje människa är en unik individ med sin individuella uppsättning personlighetsdrag, intressen och förmågor. Det gäller såväl barn som vuxna. Till exempel har barn olika temperament och humör. Vissa barn upplevs som stabila, lugna och nöjda medan andra barns humör tycks variera mer och de har närmare till frustration och missnöje. En del barn tar för sig och utstrålar säkerhet och trygghet i de flesta sammanhang, medan andra är mer försiktiga och osäkra. Somliga barn har lätt att lära nytt, medan andra tar längre tid på sig. Det finns barn som helst leker för sig själva eller med ett annat barn, medan andra gärna leker i större grupper.

Barn är också i stor utsträckning lika. Alla barn har samma grundläggande behov av mat och dryck, trygghet och värme, att ingå i ett socialt sammanhang samt att få vara nyfikna, utforska, lära sig och göra nya erfarenheter. De flesta barn utvecklas i stort sett i samma takt och tillägnar sig nya förmågor och färdigheter i ungefär samma ordning. De grundläggande principerna för utveckling och lärande gäller för alla barn, samtidigt som de också förklarar den variation vi ser och hur alla utvecklas till de unika individer de är.

Utvecklingspsykologisk teori

Utvecklingspsykologi är ett stort område som täcker människans psykologiska utveckling från fosterstadiet till ålderdomen och livets slut. Vi ska här bara fördjupa oss i de aspekter av utvecklingspsykologin som har betydelse för den här bokens framställning och när det gäller yngre barns utveckling. Framför allt kommer vi att fokusera på inlärningens betydelse och samspelet mellan individens fysiska och mentala mognad och den miljö där utvecklingen sker. De två mest centrala frågorna som utvecklingspsykologin försöker besvara är: Vad är det som utvecklas och hur går utvecklingen till?

Utveckling innebär att förändring sker över tid och inom många olika områden. Barnets kropp och armar blir längre och därigenom ökar räckvidden och barnets möjlighet att få tillgång till en större del av sin

miljö. Benens muskler växer och blir starkare, vilket så småningom gör det möjligt för dem att bära kroppens tyngd och ytterligare öka barnets räckvidd. Hjärnans nervceller växer till sig, både i utbredning och i antal, vilket skapar förutsättningar för alltmer komplicerat tänkande samt reglering av känslor och impulser.

Den fysiska och psykologiska mognaden är en betydelsefull förändring som så att säga sätter ramarna för utvecklingen. Den utvecklingspsykologiskt mest intressanta förändringen är dock inte främst den motoriska, kognitiva och emotionella mognad som sker hos barnet, utan vad denna mognad innebär när det gäller barnets samspel med den fysiska och sociala miljön. Mognad och ökade förmågor tillsammans med förändringar och utmaningar i miljön är det som driver utvecklingen framåt. Det som utvecklas är nya relationer mellan barnet, och den miljö som hen påverkar och påverkas av, vilket leder till nya beteenden, erfarenheter och lärdomar (Novak & Pelaez, 2004).

Den mest betydelsefulla processen i utvecklingen är därför inlärningen, vilket är det som tillsammans med den fysiska och psykiska mognaden och den miljö som barnet lever i driver utvecklingen. Periodvis har inlärning och utveckling betraktats som åtskilda processer, men senare forskning har visat att inlärningen är den allra viktigaste processen i all utveckling (Siegler, 2000).

Utvecklingen är livslång

Utveckling sker under hela livet. Vi lär oss nya saker, vi utsätts för förändringar i miljön och våra fysiska förmågor förändras. Utvecklingen är dock mest påtaglig under småbarnsåren. Vi lär oss under denna relativt korta period många fler färdigheter och förmågor än under resten av livet. Vi lär oss till exempel att viljemässigt och med precision manipulera föremål med händerna, att gå, springa och klättra, att tala och resonera, att be om saker och protestera mot sådant vi inte vill, att äta och gå på toaletten själva, att samspela och leka med andra, att planera och att reglera känslor och impulser. Detta innebär dock inte att utvecklingen är färdig när barndomen är över, bara att förändringar inte sker i samma takt och lika tydligt längre. Lärandet fortsätter att spela

Vad är det som får en barngrupp att bli harmonisk – med god stämning och fungerande samspel där barnen mår bra, utvecklas och lär sig? Och hur kan vi förstå vad det är för omständigheter som spelar in när problem uppstår kring enskilda barn eller i barngruppen?

Positivt beteendestöd (PBS) är ett förebyggande förhållningssätt där man använder sig av de kunskaper som finns om barns utveckling, lärande och omsorgsbehov för att på ett systematiskt sätt utforma en trygg och förutsägbar lärmiljö som främjar utveckling, lärande och välbefinnande.

I Positivt beteendestöd i förskolan – för lärande, lek och livskvalitet ges en god överblick över hur det evidensbaserade förhållningssättet kan användas i förskolan. Boken innehåller aktivitetsrutor som kan användas för kollegialt lärande, och ger konkreta verktyg för förskolepersonal att utveckla sitt arbetssätt både på gruppnivå och kring enskilda barn.

Boken består av tre delar:

• Del 1 ger en översiktlig beskrivning av den teoretiska grunden, i form av utvecklingspsykologi och inlärninsgpsykologi, som PBS-modellen vilar på.

• Del 2 handlar om hur man med hjälp av PBS som organisatorisk modell kan skapa en omsorgs- och inlärningsmiljö som främjar alla barns socioemotionella utveckling i förskolan.

• Del 3 behandlar arbetet med de barn för vilka förskolans ordinarie pedagogiska förhållningssätt och bemötande inte är tillräckligt, utan som behöver mer stöd i sin utveckling. Metoder för kartläggning liksom olika typer av åtgärder för att förebygga och hantera krissituationer samt stötta dessa barns utveckling och lärande på lång sikt beskrivs.

Boken riktar sig till alla som arbetar inom förskolan, såsom förskollärare, barnskötare, chefer, rektorer och pedagogiska utvecklingsledare, liksom till studerande inom området. Den kan också med fördel läsas av personer som har en mer indirekt stödfunktion i förhållande till förskolans personal, till exempel förskolepsykologer och specialpedagoger, liksom av personal och pedagoger som arbetar med de yngsta barnen i grundskolan.