En egen trädgård
Elin Unnes
Av samma författare
The secret gardener (2014)
Kongo, rumban och jag (2015)
Herbariet (2016)
Paris för foodisar (2017)
I odödliga odlares sällskap (2018)
Den parfymerade trädgården (2020)
Att så ett frö (2023)
Innehåll
Förord 8
Del ı
Att hitta hem 14
Del ıı
Göra upp en plan 36
Kapitel 1 – Att komma igång 40
Kapitel 2 – Hitta stilen 46
Kapitel 3 – Grunderna 56
Kapitel 4 – Trädgårdens rum 80
Kapitel 5 – Jord för framtiden 104
Kapitel 6 – Problemet med vatten 124
Kapitel 7 – Plantera ett träd 132
Kapitel 8 – Dags för godsakerna 148
Kapitel 9 – Örtagården 166
Kapitel 10 – Uppåt väggarna 176
Kapitel 11 – Och till sist, några praktiska listor 190
Efterord 200 Appendix 202
Hackan som jämnar
”Vet du vad som är skillnaden på rika och ... ja, skillnaden på dig och mig, egentligen? Grönsaker.”
Så börjar odlingsboken First garden av CZ Guest, en it girl från Boston som gifte sig rikt och började anlägga sin första egna trädgård 27 år gammal, vid ”ett charmigt litet hemman” på Long Island, New York.
CZ var nästan obegripligt glamorös. Hon är känd som en av de arketypiskt vackra kvinnorna i Slim Aarons foton och det var Truman Capote som skrev förordet till hennes trädgårdsbok. Det är därför det är så bitchigt. Hans poäng är att när du blir bjuden på fest hemma hos en rik människa finns det alltid grönsaker på bordet. Exceptionella primörer. Vansinneskrispiga rädisor. Babyspenat så ung att den i stort sett är ofödd. Minimajs som skulle kunna ha ihjäl en diabetiker. Alltihop galet färskt. ”Så blir det när man har ett par tusen kvadratmeter växthus att tillgå”, filosoferar Truman. CZ rättar honom senare. Växthusen är för orkidéerna och snittblommorna. Allt annat är på friland.
I förordet, som är både sarkastiskt och ironiskt och genuint, om vartannat, skriver Truman om faktisk rikedom. Pengar. Fastigheter. Ett charmigt litet hemman på Long Island, New York. Men sanningen är att den där andra, unika
rikedomen finns inom räckhåll för alla, även för den som inte har en spänn. Varje person med en egen trädgård kan uppleva berusande, överväldigande förmögenhet. En förmögenhet som handlar om att skörda grönsaker så färska att de faktiskt inte går att köpa för pengar.
Visste du till exempel att sockerarterna i majs börjar omvandlas så fort den skördas? Samma sak med sparris. Det finns berättelser om pappor som springer gatlopp genom sparrislisten, mot en gryta med kokande vatten på ett stormkök i slutet av landet. Snittblommor som kostar multum slår ut helt gratis i den egna trädgården. För att inte tala om vad motsvarande mängd terapi skulle kosta, som några timmar i trädgården ger.
Det här är en bok om hur du skaffar dig den rikedomen, oavsett om du gift dig till ett charmigt litet hemman eller köpt ett ödehus i ett blåshål. Den är ett försök att plana ut skillnaden mellan rika och … ja, mellan alla, egentligen.
Gerrard Winstanley, den engelska 1600-talsanarkisten, såg odling som ”the great leveller”. En egen trädgård är hackan som jämnar ut dikena.
I all ödmjukhet,
Överflöd, känslan av rikedom, är tillgänglig för alla som har en trädgård.
Du måste inte ha kapital för att odla. Att odla sina egna grönsaker är, i själva verket, som att trycka sina egna pengar enligt gangsterodlaren Ron Finley.
Och mat är inte det enda som går att odla. Med en egen trädgård kan du odla jord och byggmaterial och skönhet. Det går att odla sammanhang. Kultivera kommunitet. Din trädgård kan ge dig nästan allt du behöver. Bara du har rätt kunskap och rätt verktyg.
Del ı
Att hitta hem
Men, kanske du säger nu, du skulle ju skriva en bok om trädgård – vad har det med ett eget hem att göra? Jag ska försöka förklara. För det var ju faktiskt min plan också – att skriva en bok om trädgård. Att handplocka de bästa av Ulla Molins praktiska råd (skapa trädgårdsrum, täck marken med kattfot). Bara sno nåt rakt av ur Margery Fishs We made a garden (originaltitel: Gardening with Walter), en självhjälpsbok om ståndorter och äktenskapskonflikter. Berätta om hur Ruth Stout och hennes How to have a green thumb without an aching back borde finnas i väntrummet hos landets alla utbrända kiropraktorer. Avslöja hur författaren Jamaica Kincaid länge förbannade sig själv för att hon av misstag planterat en magnolia, ett Chionanthus och en skenkamelia alldeles för nära sitt nyköpta hus i New England. Och hur hon nu, 15 år senare, vaknar i en förtrollad trädkoja varje morgon och har bestämt sig för att träden själva alltid vet hur de ska växa på bästa sätt. Samt tillhandahålla ledtrådar till Beverley Nichols bitchiga nyckelroman Mina drömmars trädgård, som handlar om hur han dumdristigt nog köpte ett hus via telegram från en båt under en storm. Vilket visade sig vara det bästa han nånsin gjort.
Jag tänker på allt det här när jag är ute och går med min man, alias mannen. Jag säger att jag drömmer om en egen trädgård men att jag inte vill att den ska bli som ett jobb. Att den ska få vara en fristad. Och mannen tittar bekymrat på mig och säger ”Men alla dina hjältar är skribenter först och odlare sen.” Trädgården är deras musa. Deras innehåll. Det finns ingen separation mellan litteratur och odling. Det är poesi alltihop. Men för att kunna skriva om sina drömmars trädgård måste man ha en trädgård. Och för att ha en trädgård måste man ha ett hus, nåt som blivit allt svårare år efter år, ända tills nu, när det känns nästan omöjligt.
Jag är trött på att simma i samtidens hav, i ständig kamp med höga vågor. Så beskrev den norska författaren Annemarta Borgen sina känslor precis innan hon hoppade av, köpte ett hus och flyttade till en norsk ö. Där målade hon tavlor direkt på väggarna, tillsammans med mannen hon älskade, och anlade en världsberömd trädgård. Journalisten Karin Berglund brukar berätta en historia om Annemarta Borgen och den
legendariska trädgården. Jag tror inte att den är helt sann, men det gör den bara ännu bättre. I samma anda brukar även jag återberätta denna historia ur minnet.
Karin var en ung, hungrig journalist som fått i uppdrag att intervjua Annemarta, den allsmäktiga trädgårdsdrottningen av Norden. Annemartas rosenträdgård hade blivit känd efter att hon skrivit om den i Min rosengård, boken som startade en manisk skandinavisk rosfeber. Tänk beatlemania, fast med sekatörer och stråhattar.
Karin skulle göra ett hemma hos-rep i Annemartas trädgård och tog båten till ön där hon bodde. Annemarta mötte upp på kajen, omgiven av sex svarta hundar och med det midjelånga svarta håret piskande i vinden, som en samisk trollkone. De promenerade tillsammans mot huset och eftersom Karin läst Min rosengård från pärm till pärm visste hon att de skulle passera genom rosenträdgården. Det pirrade i hennes mage. Men pirret ersattes av chock. På sidan av trädgårdsgången fanns … ingenting. Där den världsberömda trädgården skulle ha blommat fanns bara brun, ofruktbar jord.
Karin hade så stor respekt för sin hjältinna att hon inte vågade säga nåt. Hon åkte tillbaka till fastlandet och skrev sin artikel. Utan några specifika detaljer, såklart. Och hela tiden tänkte hon ”Det var påhittat – trädgården har aldrig funnits. Böckerna är skönlitterära! Annemarta Borgen är ett geni, hon har hittat på alltihopa! Ge den här kvinnan Nobelpriset.” Och så vidare.
Senare fick hon veta att Annemarta hade planterat rosenträdgården som en kärleksgåva till sin man. När han dog, och Annemarta föll ner i svart hål av sorg, vällde skadedjur in över klipphällarna. De slaktade rosengården. Missväxt följde på skadedjuren. Kärleken var borta. Rosengården dog.
Det är den sortens historier en person med en bra trädgård kan berätta. Eller en person med en dålig, död trädgård för den delen. Det är den typen av trädgård jag vill odla. En trädgård där berättelser föds. Men för att kunna göra det måste jag, likt Bilbo, ge mig ut på en resa till mörkrets hjärta, till en av världens mest vederstyggliga platser. Stället vi bara nämner i låsta rum, med darrande underläpp.
Bostadsmarknaden.
LIMABÖNOR
Kallas även judionbönor eller bara stora vita bönor. De är värmekrävande och jag har aldrig lyckats odla dem i Sverige, men torkade judionbönor brukar gå att hitta i livsmedelsbutiker som är specialiserade på till exempel sydamerikansk mat. Du kan också byta ut dem mot små vita bönor eller till och med kikärter.
REST-STOPP
Den här grytan går inte att frysa, men du kan använda resterna i en pasta följande dag. Värm grytresterna i en panna tillsammans med en skvätt grädde, och koka samtidigt pasta i saltat vatten i en separat kastrull. Sleva över pastan i pannan strax innan den är helt genomkokt, och koka färdigt i grädden. Pressa i mer citron för krämigare pastasås och spä med mer pastavatten om det blir torrt. Servera direkt ur pannan med överbliven pangrattato på toppen.
LEMON DROPS
Du kommer att ha citron över också. Av den kan du göra lemon drops, en skakad shot som skapades på en legendarisk ”fern bar” i San Francisco på 70-talet (en fern bar är alltså en bar fylld med krukväxter och Tiffanylampor). Sockra kanten på 2 shotsglas. Blanda 3 cl citronsaft, 1 ½ cl honung, 1 ½ cl cointreau och 6 cl vodka. Skaka över is och slå upp i glasen.
Skala 1:1
Del ıı
I närmare åtta år hade jag samlat på inspirationsbilder, tagit anteckningar och drömt, drömt, drömt om ett eget hus. En egen trädgård. Mannen, som inte delar mitt odlingsintresse, brukar driva med mig för att mina odlingshjältar är en aning … ouppnåeliga. Aristokrater från förra sekelskiftet, bästsäljande författare och i några få problematiska fall rena slavdrivare.
Mina anteckningsböcker är fyllda med bilder på perfekta stentrappor, månbroar och trädgårdsgrottor med väggar täckta av musselskal. Nedsänkta trädgårdar precis så som den rumänska prinsessan Jeanne Ghyka skapade i sin trädgård efter att hon (32 år gammal) köpt sig ett gammalt kloster utanför Florens. Grönsaksterrasser som på president Thomas Jeffersons plantage Monticello (som han ärvde 14 år gammal, vår yngste husägare hittills). Blåregn som klänger på en förfallen fasad, precis som hemma hos Isabel och Julian Bannerman. Bannermans är ruinromantiker, precis som jag, men de är också professionella slottsträdgårdsdesigners och deras hyresvärd är Charles III, den faktiska kungen av England. Det är folk med fantastiska trädgårdar och avgrundsdjupa fickor.
Men nu är jag alltså hemmansägare jag med. 43 år gammal har jag fått min första egna trädgård. Äntligen är jag redo att ansluta mig till deras ärevördiga skara. Att uppleva och göra allt de upplevt och gjort. Minus det där med
människohandeln, som jag fördömer från djupet av mitt hjärta.
Det ser avskräckande ut, både huset och trädgården. Men jag har gott om tid, jag är i min krafts dagar och jag har en förhållandevis rejäl budget. Det är ju därför man köper ett ödehus, eller hur? För att kunna lägga alla stålar på att skapa den ultimata trädgården. Strax efter detta lite grandiosa konstaterande sitter jag i solen på den spruckna betongtrappen till mitt nya hus, äter en pain au chocolat som smakar damm och försöker låta bli att gråta.
Jag hade bett en snickare byta det trasiga fönstret som använts som dörr av husets förra inneboende. Men så fort han dök upp märkte han att fönsterkarmen var i metall och eftersom han är snickare, inte plåtslagare, kunde han inte göra nåt. Jag reagerade som alla nyblivna husägare med självrespekt: jag mörkade. Jag låtsades att jag visste att fönsterbågarna var i aluminium och att han i själva verket var där för att kolla om nåt annat behövde fixas. Allt, visade det sig, behövde fixas. ”Ni hade väl tänkt riva taket, innerväggarna och golven ändå?” frågade han. Ungefär då hörde banken av sig med dåliga nyheter och jag blev så stressad att jag kortslöt kylen, som av nån anledning stod i en pöl med vatten.
Efter allt detta segnade jag ner på trappen bredvid mannen. Det enda jag hade att erbjuda honom var en pain au chocolat. Från macken, dessutom. Men
det kändes viktigt att inte gråta. I flera år hade jag släpat med honom på husvisningar. För att jag, likt en brittisk lord med storhetsvansinne, skulle få kolonisera en liten bit av vildmarken. För att jag ville skapa mig en egen paradisisk grön ö i ett hav av monokultur. En liten ark av rikedom att segla in i framtiden på.
Men nu skulle reglar reglas och syllar timras. Förbättringar, absolut. Men krigskassan skulle tömmas vid första slaget. Skisserna i de där proppfulla anteckningsböckerna skulle förbli skisser. Men generalen kan ju inte brista ut i gråt inför trupperna. Sun Tzu tar inte upp det specifikt i The art of war, men det känns implicerat. Så jag sitter där på trappen och trugar i mannen min del av bullen också.
Våra föräldrar gillar att säga ”Är det inte det ena så är det det andra.” Men jag kan berätta att det i själva verket är både det ena och det andra, samtidigt.
Hela tiden. När jag väl accepterat detta tillstånd kändes allt faktiskt lite bättre. Jag lyckades börja tänka klart igen.
Eller klarare. Klart blir det som bekant aldrig med trädgård.
Ett nytt blad, inte bara för mig utan för trädgården också. Bokstavligen en helt ny, tom anteckningsbok. Denna nya anteckningsbok har nu fyllts, den också. Försiktigt först, sen alltmer entusiastiskt. Med risgärdesgårdar av sly klippt i närområdet, såna som bönderna i Kantabriska bergen i Spanien har
mellan sina tegar. Mjuka gångar av udda trampstenar, som utanför ett blygsamt japanskt tehus. Rejäla stenmurar, traditionsenligt byggda med handkraft och äktsvenskt diskbråck sen hundratals år tillbaka. Buskar, träd och örter som kan sås från frö istället för att köpas som färdiga plantor. En vild lund fylld av björk och hassel, oregano och gurkört. Vernakulär ingenjörskonst, folkarkitektur, lösningar skapade av grupper, inte individer. Sånt som till och med en lite lagom begåvad person kan sno ihop, eftersom det är vad de flesta av oss är.
Voltaire, av alla människor, brukade citera ett gammalt italienskt uttryck som jag ofta lutar mig mot när prestationsångesten blir för stor: låt inte det bästa bli det godas fiende. Eller den snärtigare engelska versionen, ”perfect is the enemy of good”.
Perfekt är paralyserande. Perfekt är utmattande. Perfekt är en ständig tävling mot en osynlig fiende som flyttar målen varje gång du vänder ryggen till. Inget i trädgården blir perfekt. Men det blir gott nog. Och det som är gott nog för mig är gott nog för huset.
ALLT JAG VET OM ATT GÖRA
UPP PLANER
• Det är det bästa sättet att ge gudarna ett gott skratt.
4–6 portioner
RISHTA BIL ADAS
Det här är den enklaste, mest tillfredsställande linsgryta du kommer att äta. Den har ett eklektiskt ursprung – den äts både i judiska, kristna och muslimska hem i och omkring Libanon och Syrien. Den är en god påminnelse om att italienarna inte har patent på pasta. Den är också oerhört billig. Det krävs en liten investering vid första tillagningen, men efter det är varje tallrik närapå gratis.
Tillbehören är avgörande: citron och färsk koriander är obligatoriska, precis som rostad lök och nån sorts chili. Crispy chili, het sesamchiliolja eller skivad färsk chili. Allt som är starkt och syrligt förhöjer denna anspråkslösa, välgörande gryta.
2 stora gula lökar, halverade och finskivade
2 tsk salt
3 msk olivolja
½ kanelstång
5 vitlöksklyftor, skivade
1 msk hel spiskummin, rostad och mortlad
1 msk hela korianderfrön, rostade och mortlade
200 g bruna linser, sköljda ca 2 liter vatten
100 g torkad vermicellipasta eller äggnudlar
chiliolja, färsk koriander, rostad lök och citron
1. Stek löken och hälften av saltet i oljan i en stor gryta på låg värme 12–15 minuter tills löken är helt mjuk.
2. Häv i kanelstång och vitlök och stek 2 minuter. Tillsätt spiskummin och korianderfrön och stek ytterligare 2 minuter.
3. Tillsätt linserna, täck med vatten och puttra 20 minuter tills linserna nästan är klara. Späd med vatten under tiden.
4. Lägg i pastan de sista 6 minuterna. Rör runt så att de inte fastnar i varandra och späd med mer vatten vid behov. Smaka av med resten av saltet.
5. Servera i djupa skålar och med mycket tillbehör.
Kapitel 1
Las Pozas vid Xilitla i Mexiko.
Att komma igång
Inte för att motsäga allt det där om att inte bete sig som en aristokrat, men en bra sak att göra, så fort du har din första egna trädgård, är att börja leta efter en trädgårdsdesigner. I alla fall för en konsultation.
Proffs ser saker som är osynliga för lekmän. De har perspektiv på sånt som kan verka tråkigt, men som i slutändan är det som gör att trädgården funkar. De är trädgårdens rörmokare. Du kan såklart välja en fin kran på egen hand, men om allt vatten hamnar på golvet är designen inte bra. Så be om hjälp och acceptera den när den erbjuds.
Allra bäst är en lokal trädgårdsdesigner. Nån som har förståelse för jordmån, kontakter med folk och kunskap om platsens historia. Leta på skolor, i lokala trädgårdsföreningar och små trädgårdsbutiker. Fråga vänner till vänner. Inget är så värdefullt som en personlig rekommendation och bekantskaper i byn.
Med begränsad budget kan det vara en bra idé att kommunicera på samma sätt som med en sommelier på en finkrog. ”Min budget är 700 kronor. Ge mig det roligaste vinet du har för den summan!” Det funkar inte alltid. Du kan bli fnyst åt. Lyckligtvis är fnysningar inte dödliga. Då skulle jag inte sitta här idag.
När du hittat en designer säger du helt enkelt ”Jag behöver hjälp att komma igång med min trädgård och jag har 3 000 kronor. Kan vi göra nåt tillsammans för den summan?” Kanske får du ett samtal på ett kontor (spela in samtalet och be en robot att transkribera åt dig, då har du ett skriftligt protokoll som är lätt att söka i). Kanske får du en snabb skiss på en servett. Kanske nåt mer generöst. Kanske inser du att hjälpen är så pass värdefull att du vill fortsätta, eller att du i själva verket redan hade alla svaren själv. I allra bästa fall har du hittat en ny odlarvän.
Tänk långsamt, agera snabbt
Även om arbetet med att anlägga en ny trädgård är anspråkslöst, och metoderna DIY, finns det saker att lära av folk som genomför megaprojekt, som att dra nya järnvägar eller bygga nya stadsdelar. Megaprojekt blir försenade och hamnar långt utanför budget av samma anledningar som köksrenoveringar eller trädgårdsanläggningar. För att man inte tänkt igenom allt i förväg och för att det politiska styret förändras över tid. Det sista är kanske mer relevant för megaprojekt än för trädgårdsland, men några saker kan vara bra att påminna sig om inför starten av ett nytt projekt, mega eller ej.
• Tänk långsamt, agera snabbt. Utforska flera alternativ, gör skisser och prototyper, testa och lek runt. När det långsamma arbetet är klart, först då börjar du bygga, men då bygger du snabbt.
• Fråga varför. Att veta varför du gör nåt är avgörande för hur det görs.
• Gör inget utan kunskap. Det finns inget som är så enkelt att man inte kan göra fel.
• Gör inget förrän du har tid att göra det.
• Tänk helhet, agera i delar. Ha en målbild, men dela upp vägen dit i delar, och sätt en prioordning.
• Skissa upp ett worst case-scenario. Det här är en form av krigsspel för hemmapularen. Börja med att fundera ut ett par riktigt dåliga resultat: Pengarna tar slut, det blir jordskred, alla växter dör. Fundera nu på varför det blev såhär. Gör inte så.
• Varning för att en del av de här tipsen, och framförallt det sista, kan göra en människa så paralyserad av oro att hon inte gör nånting alls. Vilket är det värsta worst case-scenariot av alla. Så om du vet att du har en släng av GAD (generalised anxiety disorder), riv ut den här sidan och bränn den.
Bli din egen trädgårdsdesigner
Oavsett om du får en konsultation eller jobbar på egen hand är din första hemläxa densamma. För att tänka som en designer ska du inte tänka design. Du ska tänka funktion. I en övergiven trädgård saknas ofta de allra mest grundläggande funktionerna. Börja alltså med att göra en lista på alla funktioner du behöver i din trädgård.
• Ett arbetsbord, det måste du ha.
• Grönsaksland. Fundera också på hur stora land du vill ha.
• Komposter. Precis så många som ditt hjärta längtar efter. Olika komposter för trädgårdsavfall, matavfall och latrin. För lövmull och stallgödsel. Komposterna är också bra till förvaring av anläggningsjord, grus, flis och liknande grejer.
• En kuvös för småplantor: en pallkrage som du kan dra fiberduk över eller liknande.
• En rishög. I en ödeträdgård kommer den att bli modell större.
• Inhägnader och staket för och emot olika typer av djur.
• Definitivt en uteplats.
• Lika bra att ta med tråkigare saker också, som plats att ställa bilen, en flistugg eller kompostkvarn, soptunna och postlåda.
• En hügelbädd kanske? Det är klart du ska ha en hügel!
• Glöm inte vattnet: droppbevattning till grönsakslanden och en utedusch kanske?
• Träd för skörd och skugga.
• En sparrislist, en örtagård och en häck av bärbuskar.
• Kanske kommer du att vilja odla ditt eget material? Lägg till såna land också. Bambu till växtstöd, hassel till flätning, blad till jordfabriken.
• Skydd mot buller, insyn och blåst. Men kom ihåg insyn kontra utsikt: du vill fortfarande kunna se ut från din tomt.
Är din personliga lista klar? Bra. Nu kan du fortsätta på samma lista, men inkludera mål som känns viktiga, eller saker som gör att din trädgård blir en tillgång för hela det mikrokosmos du är medskapare till.
Om den första listan är funktioner, är den andra listan värderingar. Som till exempel:
• En grop för tillverkning av biokol.
• Insamling av regnvatten.
• En blomsteräng.
• En liten damm i miniatyr.
Gör en klippdocka
När allt detta är klart börjar du samla bilder på din trädgård – satellitbilder, flygfoton, gamla och nya kartor.
Börja med en enkel tomtkarta från Lantmäteriet där både tomtgränser och byggnader är utmärkta. Skriv ut bilden. Leta nu upp ett nytaget flygfoto över tomten, även det med tomtgränserna utmärkta. Använd skärmen på din dator som ett ljusbord: öka ljusstyrkan och lägg den första utskriften, den tomma kartan med tomtgränserna, över skärmen. Dra upp flygfotot på skärmen tills tomtgränserna stämmer överens med den utskrivna kartan. Nu kan du kalkera in buskar och träd, infarter och utfarter, brunnar och avlopp på tomtkartan. Börja med ett litet test och dubbelkolla att pennan inte blöder igenom så att du för evigt har en skiss av tomten på datorskärmen.
Nu kan du göra en grov skiss av din tänkta trädgård genom att rita och klippa ut alla grejer från funktionslistan och placera dem på tomten, likt kläderna på en klippdocka. Det är enkelt att möblera om tills du har en uppfattning om vad som funkar. Du behöver inte ens sudda. Den franska trädgårdsdesignern Le Nôtre limmade ibland fast flera lager av små lappar på sina skisser. På det sättet kunde han bläddra mellan olika alternativ: ett träd, en bänk eller en fontän, vilket känns bäst på den här platsen?
När alla funktioner är utplacerade kommer du också kunna se rörelsen i din trädgård, alltså var dina gångar bör gå. Och var staket och andra inhägnader bör placeras för att hålla djur ute, eller inne.
Framför dig ligger nu en allra första, grov idé om hur trädgården skulle kunna se ut. Grattis, nu är du din egen trädgårdsdesigner.
Kapitel 4
Trädgårdens rum
Alla böcker om trädgårdsdesign tar upp trädgårdens tre beståndsdelar: golv, väggar och tak. Golvet, det är marken. Taket, det är trädkronorna. Om du odlar på en övergiven plats kan det finnas alldeles för mycket tak, eller inget alls. Det senare är lätt att lösa genom att bara skaffa det största parasoll du kan hitta och har råd med och spänna upp det. Med ens har i alla fall en liten del av trädgården ett tak.
Väggarna är staket, plank, murar eller tio stycken humlestörar på rad – allt sånt som gör att det är skillnad på här och där. När jag odlade på kolonilott förstod jag aldrig varför trädgårdsdesigners är så besatta av avgränsningar. Det var helt uppenbart var allt började och slutade, och den som inte rensade den gemensamma gången till dess absoluta mittpunkt utsattes för kolonisternas motsvarighet till tjära och fjädrar (stirr och snörp). Varenda millimeter var intecknad och avgränsad.
I en ödeträdgård, däremot, blir behovet av en tydlig gräns mellan den här vildmarken och den där vildmarken nästan existentialistisk. Det är dags att börja dra gränser. Låt oss sätta upp ett staket.
Fig 1
Fig 2
Fig 3
Risgären
En sak som ofta finns i överflöd i en övergiven trädgård är sly. Stort sly och litet sly, sly som måste fällas med motorsåg (vilket inte är sly alls, rent tekniskt) och sly så litet att du får musarm av klippandet.
Risgären, eller risgärdesgårdar, är ett utmärkt sätt att använda sly. Risgärdesgårdar är som gärdesgårdar, minus hantverksskickligheten. De har använts för att hålla djur borta från åkrar eller för att markera gränser mellan tegar i traditionella jordbrukslandskap. De har byggts när det är brist på virke eller överskott på taggiga buskar. De är djupt romantiska och blir perfekta nästan hur slarviga de än är.
Du kommer behöva stora mängder sly av vilken sort som helst och ett gäng rejäla, raka störar. Slyet kommer att användas horisontellt medan störarna är vertikala. Kvistade smågranar är bra som störar. De säljs ibland under namnet danska pinnar och kan finnas i formen av självplock. Humlestörar är också idealiska och kan finnas att köpa av lokala bönder eller från lantliga antikhandlare.
Utformningen av risgäret varierar från plats till plats, på det där underbara sättet som vernakulär design och folkform ofta gör. Den enklaste varianten är två parallella störar som körs ner i jorden med nån decimeter emellan sig (figur 1). Nästa störpar placeras nån meter längre bort. Precis som i en vanlig gärdesgård. Sen fylls glappet däremellan med sly. Har du kort sly placerar du störparen med kortare avstånd än en meter. Har du långa, smäckra, böjliga grenar av hassel eller pil – slyets
Rolls-Royce – kan du sätta ensamma störar på rad, med nån halvmeter emellan, och sen fläta ner slyet mellan störarna som i en trasmatta, där störarna är varpen och slyet är trasorna. Vi som har blandad stubbsly från bok, lönn, rönn och al får nöja oss med nåt som ser mer tuftat ut.
Har du extremt spretigt eller taggigt sly, med mycket småkvistar som sticker ut ifrån en grövre stam, som enbuskar eller slån, kan du göra risgäret på samma sätt som man hässjar hö: ensamma störar placeras på rad och sen trär du bara buskarna över varje pinne, tills de hänger i stora ruggar (figur 2). Detta risgäre ser coolt och kaotiskt ut men du måste, som man säger på engelska, commit to the bit. Du kan inte börja med ett kaosgäre och sen halvvägs igenom övergå till en tjusigt flätad pilgärdesgård. Det kommer att se ut som ett spindelnät vävt av en spindel på tjack (det finns roliga bilder på det som Nasa tagit, sök online).
ALLT JAG VET OM ATT BYGGA RISGÄRE
• Börja med att kvista och vässa dina störar. De bör vara omkring 1,5–3 meter, beroende på din look.
• Vässa gör du enklast med en vass yxa mot en huggkubbe. Håll stören upprätt och ta i rejält när du hugger. Gör stora hugg, det ska räcka med fyra–fem stycken. Stören behöver inte vara avrundad som om du använt en pennvässare, bara grovt tillyxad.
• Det finns faktiskt en sorts pennvässare för störar. Den kallas tiomannaskiva och instruktionen jag fått är ”Räkna fingrarna. Köp en tiomannare. Räkna fingrarna.” Tiomannare verkar vara ohyggligt farliga på det där lättsamma, LOLiga sättet som nästan allt var fram till omkring 1992.
• Det finns olika sätt att få fast störarna i jorden. Jag använder en jordborr och borrar ett 30 cm djupt hål, stoppar ner stören och fyller sen hålet med stenar. Genom att snurra lite på stören ”låser” sig stenarna. I styv lera går det att använda spett under höst eller tidig vår när jorden är mjuk.
• På ställen med tuff jordmån händer det att folk bygger låga stenmurar och sticker ner slyet vertikalt bland stenarna, så att risgäret ser ut som en piassavakvast. Det blir ett stående risgäre där störarna istället används horisontellt, som en tvärslå, som surras fast längsmed slyet för att stabilisera gärdet (figur 3).
• För längre hållbarhet kan du behandla ändan på störarna som är jorden. Antingen med tjära eller genom att elda på dem, med tekniken yakisugi.
• Allteftersom slyet förmultnar och du röjer fyller du på med mer uppifrån.
• Ett annat namn för risgärdesgård är bråtegäre, vilket är skäl nog att skaffa ett.
• Risgären gynnar biologisk mångfald och kulturlandskap på så många sätt att det inte ens får plats här.
Att bli intresserad av sten
Jag har alltid sagt att det finns tre saker jag aldrig kommer att bli intresserad av.
1. Geologi
2. Grekiska mysteriekulter (med undantag för Dionysoskulten)
3. Sjöfartshistoria
Det där med geologin har alltid varit det mest kontroversiella. ”Men kristaller då?” brukar oroliga hippievänner säga och rynka på pannan. Ok, jag erkänner, jag gillar kristaller. Men det går inte att säga att man är matintresserad bara för att man äter lunch ibland.
”Men sten är ju bara jord på en grövre skala”, brukar oroliga odlarvänner säga och rynka på pannan. Självklart är jag intresserad av jord. Jag är intresserad av att den funkar. Jag är inte intresserad av vad den är gjord av (he he), på molekylär nivå.
Men så en dag hände en rad oväntade saker. Jag hade precis läst en artikel om Dorothy Carrington, brittisk författare, smart, excentrisk. Inte nödvändigtvis i den ordningen. Det var tidig höst men varmt, så jag tog ett glas rosé på en nyöppnad vinbar och på bardisken, rakt framför mig, hade universum lagt fram en vacker utgåva av Dorothy Carringtons bok Granite island åt mig. Jag sa detta högt till sommelieren, då en främling men snart en vän, och han rättade mig genast. Det var inte universum som lagt boken där. Det var han. Och jag fick gärna låna den om jag ville. Nåt började röra sig, inuti mig, medan jag läste, redan där i baren. Boken handlar om hur Dorothy förälskar sig i ön Korsika och blir besatt av de historiska korsikanska stenstoderna som fyller landskapet. Hon beskriver dem som budbärare från en annan tid, en tid då människor och gudar fortfarande vandrade sida vid sida och slöjan som skiljer våra världar åt fladdrade fritt i den forntida vinden. Stoderna på Korsika är mycket äldre än de på Påskön. Förkristna. Deras former är primitiva men ändå fullständigt mänskliga i sina uttryck. De har knackats fram av en skicklig konstnär, med enkla verktyg, med absolut gehör.
Vid tiden bodde Dorothy och hennes pojkvän i London. Staden hade precis blitzats sönder och samman, de levde på maskrosblad och frodades på kärlek och kaos. När han friade på tuben och hon sa ja tog han
En självhjälpsbok för trädgårdsägaren. En förtäckt självbiografi i form av en odlingsmanual. En bok om att skapa en egen trädgård. En bok om att hitta hem.
Övergivna trädgårdar är djupt romantiska, men har också sina unika utmaningar. Och lösningarna funkar lika bra för att skänka nytt liv åt en befintlig odling. Med hjälp av existerande material, snillrika lösningar från förr och moderna metoder blir trädgården både vacker och bördig.
Detta är en personlig guide till hur du på bästa sätt skördar regnvatten, gör egen jord och bygger en rejäl gärdesgård av sly.
En inspirerande instruktionsbok för din nya trädgård – oavsett om den ännu bara är en dröm eller högst påtaglig verklighet.
ELIN UNNES är rockskribenten som blev wallraffande odlare. Sen debuten
The secret gardener har hon skrivit flera hyllade trädgårdsböcker och flyttat från kolonilott i stan till ett gammalt eternithus i Sörmland. Det här är hennes första bok på sex år och en sammanfattning av erfarenheterna från arbetet med att återuppliva en övergiven trädgård.