__MAIN_TEXT__
feature-image

Page 1


Av Thord Eriksson har tidigare utgivits: Folk dör här – en pappa, två äldreboenden och välfärdens framtid (2014)

Flera personer i boken framträder under fingerat namn.

www.nok.se info@nok.se

Copyright © Thord Eriksson 2019 Omslag: Lotta Kühlhorn Tryckt hos ScandBook, Falun 2019 Första utgåvan, första tryckningen ISBN: 978-91-27-1-5934-1 Förlaget Natur & Kultur är en stiftelse som utan ägare kan agera självständigt och långsiktigt. Vårt mål är att genom stöd, inspiration, utbildning och bildning verka för tolerans, humanism och demokrati.


Thord Eriksson

DOM SOM STOD K VAR

Natur & Kultur


Detta är ett smakprov ur DOM SOM STOD KVAR.


innehåll Den stora omställningen Därför ska sjuttonårige Aria tvingas bort från Sverige Hon skrev rapporten ingen ville se Tragedin som hade kunnat undvikas Bibliotekarien som räknar självmord ”Jag kan inte släppa honom, han har bara mig” Tiden står still sedan Qodrat for från Västanede Åsas och Tomas parallella verklighet Ali blev vuxen efter ett ögonkast ”Vi har behandlat dem som boskap i tre år” De kämpar mot makten i skånsk idyll Tyngre än döden på avdelning 53 Hon kommer med nödpaket till de inlåsta Terésie anklagades för tjänstefel Hoppet tänds i Paris Den motvillige ministern De första som inte stod ut Skammen driver henne från landet Hjälpen från frivilliga hotar systemet Ulla tappade tron på Sverige Får Aria stanna?

9 13 33 47 61 71 83 97 109 127 135 145 151 163 179 195 205 219 229 235 249

Kommentarer och källor Ensamkommande i Sverige – detta har hänt 2015–2019

257 275


DÄRFÖR SKA SJUT TONÅRIGE ARIA T VINGAS BORT FRÅN SVERIGE

E

n söndag i februari 2017 befinner jag mig på Sergels Torg i Stockholm. Det pågår en manifestation för att uppmärksamma en våg av självmord bland ensamkommande asylsökande och på den halvmåneformade avsatsen i trappan ovanför torget står en kvinna i trettioårsåldern med akustisk gitarr. Ungdomarna som har samlats för att lyssna ser obetydligt äldre ut än mina egna söner som ska fylla fjorton och sexton. Många gråter öppet, en kille alldeles intill mig snyftar otröstligt. Snart får jag veta att kvinnan heter Frida Linder och är musiklärare på en skola i Lysekil. För en vecka sedan tog en av hennes före detta elever sitt liv och sången hon framför är den vemodiga Sarzamin-e Man. Hon sjunger på dari, modersmål för de flesta ensamkommande ungdomarna från Afghanistan. Titeln betyder ”mitt hemland” och texten beskriver en nation som har förråtts av sina ledare och ödelagts av krig och konflikter. Rösten ur högtalarna dränks strax av tonåringar som sjunger med. Det som framför allt slår mig är att det knappt är några andra vuxna svenskar här. De unga är ensamma med sin förtvivlan. Det är tack vare Kajsa, en barndomsvän till min hustru Gabriella och som jag själv har känt i nästan tjugo år, som jag hamnat på torget. Sedan en tid talar hon mycket om de ensamkommande ungdomarna och delar ofta inlägg i sociala medier 13


om deras situation. Hennes engagemang väcktes på allvar luciadagen 2016 då den första stora kollektiva tvångsutvisningen till Kabul genomfördes. Hon fick syn på en direktsändning på Facebook från protesterna på Arlanda och blev sittande framför datorn, tagen av att en av dem som skulle tvingas ut ur landet var så lik hennes egen artonårige son. Hon kopplar engagemanget till att hennes släkt är judisk och att hon bär med sig historiska erfarenheter av utsatthet, förföljelse och flykt. Det är ett levande arv hos henne. Manifestationen på Sergels Torg gör djupt intryck på mig och jag känner ett allt starkare behov av att själv göra något. Mina tidigare insatser för flyktingar och nyanlända inskränker sig till några kvällar på ett språkkafé i Aspudden i södra Stockholm våren 2015. På hösten samma år anmälde jag intresse att bli god man, men behovet var redan mättat. Jag tänkte också hjälpa till med att skjutsa människor från Stockholms centralstation till olika tillfälliga boenden, men kom inte längre än till att städa ur bilen. Nu har jag en vag idé om att jag skulle kunna träffa och prata med någon som vill förbättra sin svenska. Kajsa förmedlar kontakt med sjuttonårige Aria från Afghanistan, en av de 35 369 ungdomar som kom till Sverige 2015 och registrerades som minderåriga utan medföljande vårdnadshavare. Han svarar med dämpad röst när jag ringer. Samtalet är fåordigt och en aning ansträngt. Jag får inte veta mycket mer än att han bor hos en familj i Sundbyberg. Det är några dagar kvar till påsklovet och jag ska resa bort. Vi kommer överens om att höras igen om ett par veckor. Bara någon minut efter samtalet får jag en vänförfrågan på Facebook. Profilbilden visar en tonåring med markerade drag och allvarlig uppsyn. Fotot ser ut att vara taget utanför Rosenbad, i bakgrunden syns silhuetten av den karaktäristiska byggnaden på Riddarholmen där bokförlaget Norstedts ligger. 14


Jag kommer hem från min resa ett par veckor senare, men hör inte av mig till Aria. Dagarna går, och jag har egentligen ingen bra förklaring till min passivitet. Förmodligen har jag bara fullt upp med det vanliga: jobbmöten, artiklar som ska skrivas, middagar med vänner. Till slut skickar jag ändå ett sms: ”Vad händer? Vill du träffas?” Han svarar att han mår dåligt. ”Jag fick avslag från migrationsdomstolen och vet inte vad jag ska göra.” Han berättar att domen kommer att överklagas av hans advokat, vilket inte säger mig särskilt mycket. Asylprocessens olika steg är fortfarande okänd terräng för mig. ”Är det något annat du behöver hjälp med?” frågar jag. ”Eller har du lust att bara ses?” Arias svar kommer blixtsnabbt: ”Hjälp med vadå?” Frågan gör mig ställd och jag blir tvungen att medge att jag inte riktigt vet. Vi har stämt träff i rotundan, Stockholms stadsbiblioteks cylinderformade centralhall. Han sitter på en stol framför den lilla scenen vid trappan och bläddrar i en bok. Vi hälsar och jag reagerar på smidigheten i hans sätt att röra sig. Hur han reser sig, skakar min hand, stoppar undan boken och hänger väskan över axeln, allt i samma effektiva rörelse, som någon som är van vid hastiga uppbrott. Vi går ut från biblioteket, korsar Sveavägen och fortsätter längs Odengatan. Trots att det är april har det börjat snöa. Aria har en kort, tunn täckjacka och ankelhöga strumpor i sina svarta sneakers. Det syns att han fryser. Bortanför Roslagsgatan går vi in på ett konditori. Glasdisken är fylld med bakverk och smörgåsar, jag pekar och frågar om han är hungrig. Han skakar på huvudet men verkar villrådig 15


”Du måste”, säger jag. Han ser undrande på mig. ”Du måste”, upprepar jag och sträcker mig efter en kaffekopp. ”Vi kan inte sitta här utan att beställa något.” Efter ytterligare någon sekunds tvekan säger Aria att han gärna tar en kopp te. Vi slår oss ned vid ett bord nära fönstret och jag berättar att jag bor söder om innerstan med min fru och mina två söner som bara är något år yngre än han, att jag jobbar som journalist, att jag inte kommer från Stockholm utan från en liten stad vid Mälaren. Aria nickar och säger att han har bott i Jakobsberg som också ligger vid sjön som heter så. Han låter tepåsen dra i muggen på bordet. Under tiden berättar han att han kommer från en by i provinsen Ghazni i Afghanistan och att han har en mamma, en lillebror och två yngre systrar. Hans pappa dog när han var tretton och han blev tvungen att bidra till att försörja familjen. Han vallade får på kullarna runt sin by. Talibanerna har ett starkt fäste i Ghazni och det var när de försökte tvångsrekrytera honom som han flydde landet. Då tog talibanerna i stället hans två år yngre bror som sedan dess är försvunnen. Han kryper ihop på stolen, vrider sina händer, håller blicken nedslagen i bordsskivan. Det ser ut som att han krymper framför mina ögon. Den uppenbara smärta som han ger uttryck för hindrar mig från att fråga vidare. När vi en stund senare står vid Rådmansgatans tunnelbanestation öppnar han sin svarta datorväska och tar fram en bunt papper. Överst på första bladet syns Migrationsverkets logotyp. ”Här är avslagen”, säger han.

16


Samma kväll breder jag ut papperen hemma på köksbordet. En bärande del i utvisningsbesluten är att Arias mamma finns kvar i hembyn och följaktligen anses kunna utgöra ett ordnat mottagande för honom. Jag har förstått att den detaljen är en förutsättning för att Sverige ska kunna utvisa honom eftersom han fortfarande är minderårig. Men sedan beslutet meddelades har mamman och Arias systrar lämnat landet. Det tänkta ordnade mottagandet finns alltså inte längre och därmed har också grunden för utvisningen försvunnit. Men nästa instans i den asylrättsliga prövningen, migrationsdomstolen, introducerar en ny faktor som i ett slag löser kravet på det ordnade mottagandet: ett manligt nätverk. Enligt domstolens resonemang har en ensamstående kvinna i Afghanistan små möjligheter att klara sig på egen hand, försörja sin familj, värja sig mot påtryckningar om tvångsgifte och låna pengar för att äldste sonen ska kunna lämna landet. ”Dessa omständigheter tyder i stället enligt domstolen på att familjen faktiskt har ett nätverk i hemlandet där det ingår en eller flera män”, står det i domen. Hon har tvärtom tvingats klara sig ensam sedan hennes make gick bort och hennes situation har varit väldigt utsatt. När vi träffades tidigare på dagen berättade Aria förtvivlat att detta nätverk inte existerar. Ett år senare, när jag intervjuar Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik, påminns jag om det här ögonblicket. Han berättar då att han parallellt med sina juridikstudier i Lund i slutet av nittiotalet tog ett extrajobb på Statens invandrarverk, som Migrationsverket hette då. Han fick ett rum vid färjeterminalen i Helsingborg och en av de första som hamnade i stolen på andra sidan skrivbordet var en man från Irak som sa att hans syster sedan länge bodde någonstans i Skandinavien. Uppgiften visade sig stämma, systern bodde till och med 17


i Helsingborg, bara några minuter bort med bil, och Mikael Ribbenvik var med när syskonen återförenades efter trettio år. Upplevelsen rörde honom nästan till tårar, men när han berättade om händelsen för kollegerna blev deras reaktion inte den han väntat sig. En vände sig till honom och sa att snyftscenen förstås var riggad. ”Så du blev alltså förd bakom ljuset?” frågar jag under intervjun. Mikael Ribbenvik ser uppriktigt överraskad ut och säger sedan med eftertryck: ”Nej! Jag var där, jag träffade människorna, jag såg deras ansikten och vad som hände i deras möte.” Precis så är det för mig när Aria talar om det manliga nätverk vars påstådda existens gör det möjligt för Sverige att utvisa honom. Jag tror honom, utan minsta tvekan, när han säger att något sådant nätverk inte finns. Med en växande övertygelse om att något har blivit väldigt fel och att allt måste gå att ordna upp, läser jag igenom hans papper en gång till. Jag begär inträde i flera grupper på Facebook som administreras av nätverket Vi står inte ut, bildat av människor som på olika sätt kommit i kontakt med ensamkommande. Grupperna blir ingångar till en verklighet som nyhetsmedierna sällan rapporterar om. Jag förundras över alla som anstränger sig för att sätta sig in i juridik, psykiatriska diagnoser och geopolitiska omständigheter i Afghanistan (och i viss utsträckning även Irak, Syrien, Marocko, Somalia och andra länder där ett mindre antal ensamkommande unga också har sitt ursprung). Inläggen berättar om underliga asylprocesser, godtyckliga åldersuppskrivningar, slarviga advokater, tolkar vars insatser inte håller måttet. I öppna Facebookgrupper syns om nätterna spåren av den 18


psykiska ohälsa som manifestationen på Sergels Torg riktat ljuset mot: ungdomar skriver i desperation om att skada sig och att inte vilja leva. Frivilliga svenskar ägnar sig åt akut suicidprevention. Natt efter natt. I början av juni 2017 besöker Aria och jag Spånga IP väster om Stockholm. Det är sista dagen på Järvaveckan och statsminister Stefan Löfven ska tala. Utanför området patrullerar uniformerade poliser med automatvapen och inne på idrottsplatsen är de civilklädda poliserna lätt urskiljbara med sina solglasögon och tunna spiralsladdar som slingrar sig uppför halsen till hörsnäckorna. Nedknölad i min väska har jag en tröja från Vi står inte ut med ”amnesti nu” tryckt över bröstet. Jag kan inte bestämma mig för om jag ska ta den på mig eller inte. Ett offentligt tal av statsministern innebär mediebevakning och jag känner igen flera reportrar och fotografer. Jag funderar över min trovärdighet som journalist. Vad händer om någon känner igen mig och ser att jag deltar i den tysta protesten på bänkraderna längst fram? Tankarna fortsätter att mala medan jag betraktar människorna framför scenen som väntar på Stefan Löfven klädda i likadana t-shirts som den jag har i väskan. Om jag vore politisk reporter på en dagstidning eller inom public service hade ett öppet ställningstagande inte varit tänkbart; att ena dagen sitta framför Stefan Löfven med ett tyst krav på amnesti för att nästa dag intervjua honom för en nyhetsartikel – det är en omöjlighet. Men jag har inte den positionen och även om det händer att jag skriver nyhetsartiklar så har jag alltid rört mig på ett journalistiskt fält där egna åsikter och reflektioner är tillåtna. De flesta som sitter i vita tröjor framför scenen är kvinnor i medelåldern och så ser det även ut på andra manifestationer och i Facebookgrupperna. Jag har inte kunnat undgå att se hur 19


de hånas på nätet. Det sprids bilder av kvinnor ihop med unga ensamkommande pojkar och antydningar om utnyttjande. Och är det inte sex kvinnorna är ute efter så är det i stället tillfredsställelsen som den egna godheten ger dem. Hur hade mediebilden sett ut om de ensamkommande i stället varit omgivna av manliga börsbolagsdirektörer i fyrtiofemårsåldern som velat hjälpa? Hade de blivit lika misstänkliggjorda? Och vad hade hänt om de mest profilstarka opinionsbildarna på kulturområdet samstämmigt höjt sina röster och krävt förändringar? Hade regeringens socialdemokrater kunnat hålla emot om sådana personer pekat på parallellerna mellan hanteringen av de ensamkommande och tidigare exempel på när Sverige egennyttigt lagt humanismen åt sidan? Som när gränsen stängdes för flyende tyska judar 1938 eller när Ingvar Carlssons regering 1989 beslutade att bara ta emot kvotflyktingar? Aria går bredvid mig på Spånga IP. Hans sommarlov har precis börjat, men han gläder sig inte utan säger att han helst skulle gå i skolan jämt, även på helgerna och sommaren. Det märks att han är orolig. Om knappt tre månader fyller han arton och kommer då att förlora sin plats i familjehemmet i Sundbyberg och bli tvungen att flytta till ett av Migrationsverkets boenden någon helt annanstans, troligen långt norröver. Och än värre: avslaget på hans ansökan om asyl innebär att han är tvingad att åka tillbaka till Afghanistan någon gång under hösten. Jag kastar en sista blick mot journalisterna. Sedan plockar jag fram tröjan ur väskan, drar den över huvudet och sätter mig bredvid Aria tillsammans med de andra vitklädda i publiken. Ett par veckor efter besöket på Spånga IP skickar jag meddelanden till vänner på Facebook där jag ber dem bidra med pengar så att Aria kan anlita juristen Daniel Carnestedt. Planen är att anmäla ett så kallat verkställighetshinder med ett yrkande om att han inte kan återvända till Afghanistan eftersom han ännu 20


inte har fyllt arton och saknar familj i hemlandet. Min hustru, jag och Aria har ansträngt oss och samlat så konkreta bevis som möjligt – bland annat datummärkta foton av hans systrar och mamma på kända platser i Teheran – för att visa att det stämmer. ”Migrationsverket har inte heller angett någon annan person utanför kärnfamiljen, eller någon mottagningsenhet som kan ta emot Aria”, argumenterar Daniel och kommer till slutsatsen att han inte kan utvisas och i stället bör beviljas uppehållstillstånd. Avslaget kommer efter tre veckor. Migrationsverket upprepar påståendet om det manliga nätverket och ifrågasätter Arias trovärdighet då han inte kunnat påvisa att detta inte existerar. I överklagandet skriver Daniel att det inte är tack vare utan på grund av frånvaron av ett nätverk som Arias mamma har lämnat sitt hemland. ”Att Arias mor numera befinner sig i Iran beror på att situationen för henne som ensamstående kvinna i Afghanistan blev ohållbar, vilket är väl förenligt med tillgänglig landinformation för denna utsatta grupp. Det saknas således stöd i utredningen för slutsatsen att Aria har något nätverk – manligt eller inte – i Afghanistan.” Argumentet för att låta Aria stanna i Sverige är fortfarande att han är minderårig och att det saknas förutsättningar att verkställa en utvisning av honom. När överklagandet skickas till migrationsdomstolen är det bara tolv dagar kvar tills han fyller arton. Mitt i sommaren får jag syn på en uppmaning i en av grupperna på Facebook om att bege sig till Migrationsverkets förvar i Åstorp utanför Helsingborg där en tvångsutvisning ska vara på gång. Klockan har passerat tio på kvällen men jag har semester och råkar befinna mig i närheten, så jag sätter mig i bilen och kör dit. Den gula tvåvåningsbyggnadens fasad övergår i ett stängsel 21


i samma höjd och färg. Högst upp sitter det taggtråd. Det är mitt i veckan och precis så ödsligt som man kan föreställa sig att det är i ett industriområde i en svensk småstad i juli, sånär som på visslingarna som kommer inifrån huset. Ibland anas också röster på främmande språk. Jag ropar på engelska: ”Hello!” Ingen svarar. Jag vankar villrådigt av och an, lyssnar, ser hur det rör sig i ett fönster på andra våningen. En väktare kör långsamt förbi, annars händer inget alls. Efter en stund kommer en silverfärgad Mazda i hög fart bortifrån rondellen på Malmövägen. Den svänger in och ställer sig på parkeringen. Kvinnan som kliver ur är i dryga fyrtioårsåldern och presenterar sig som Jennie Lenander och börjar prata om Ali och Nasir, två unga kristna konvertiter som sitter innanför förvarets gula väggar och väntar på att tvångsutvisas. Ingen vet exakt när, bara att det kan komma att ske snart. Någon månad tidigare ägde en stor grupputvisning rum. Jennie var på plats då också, det var första gången hon öppet visade sin sympati för de ensamkommande, och hon berättar om ångesten och skräcken hos dem som skulle tvingas tillbaka till Afghanistan. ”Det var som att se människor gå mot sin avrättning.” Morgonen därpå tillåts vi komma in och hälsa på. Förvarstagna får inte ta emot gemensamma besök, så medan Jennie och en journalist från Sveriges Radio går in i ett besöksrum för att träffa Ali, möter jag Nasir. Han har avklippta jeans och flippfloppsandaler och sitter i besöksrummet under en inramad bild på en solnedgång. Han kom till Sverige redan 2012 och när det stod klart att han skulle skickas tillbaka till Danmark där han först sökt asyl höll han sig undan i något år och sökte sedan asyl på nytt några dagar före sin artonårsdag. Som skäl för att stanna 22


angav han att hans pappa varit poliskommendant i provinsen Ghazni och dödats av talibaner och att det finns ett liknande hot mot honom själv. Det blev avslag. Efter ett andra avslag i migrationsdomstolen höll han sig åter undan i nästan tre år, till för bara sex veckor sedan då han satt i en bil som stoppades i en poliskontroll i Malmö. Sedan dess sitter han inlåst i väntan på att gränspolisen ska verkställa hans utvisning. Han säger lite dröjande att det ibland känns okej och ibland inte att befinna sig i huset, att det hänger på personalen. Några är hyggliga medan andra vällustigt säger till honom och de andra förvarstagna att Sverige är för litet för dem och att de därför ska få åka hem snart. Efter en halvtimme får jag träffa Ali. Han är tunn och har en mild framtoning. Med stigande olust tänker jag på hur det skulle vara om Aria hamnar i den här situationen, om han skulle bli inlåst och tvingas vänta på sin utvisning medan dagar, veckor och månader förflyter. Jag har redan sett honom plågad av oro och ångest och kan knappt föreställa mig hur dåligt han skulle må här inne. I P4 Malmöhus senare samma dag hör jag Ali berätta om hoten han fått efter att ha varit öppen med sin kristna tro i en afghansk nättidning. Men Migrationsverket står fast vid sitt utvisningsbeslut med motiveringen att få människor (11 procent av befolkningen, enligt Världsbanken) använder internet i Afghanistan och att publiceringen därför inte innebär någon fara för honom. I Stockholm startar sittstrejken där ensamkommande själva protesterar mot utvisningarna till Afghanistan. Först sitter de på Mynttorget mellan slottet och riksdagshuset, och jag möter dem när de tågar uppför Götgatan vid Slussen mot en ny plats på trapporna till Medborgarhuset. De måste höras över halva 23


Stockholms innerstad men jag kan ändå inte lista ut vad de ropar. Jag gissar att det är något på dari eller persiska. Tåget leds in på Sankt Paulsgatan, sedan till vänster in på Repslagargatan och när de sista deltagarna har kommit runt hörnet hör jag en polis säga till en ung funktionär i gul reflexväst att demonstranterna måste vara tysta när de kommer till Medborgarplatsen. Funktionären nickar allvarligt och börjar sedan springa framåt, mot början av tåget. Jag hinner tänka att uppmaningen är lönlös, men en halv minut senare upphör ropen och det enda som hörs är fötter mot asfalt. Som om någon har tryckt på en knapp. Demonstranterna väntar under tystnad i nästan en timme framför Medborgarhuset för att inte störa dem som dansar linedance på konstgräsplanen vid trappan. Jag frågar ett par killar om den rytmiska ramsan de skanderat på vägen hit. De tittar förvånat på mig och säger att de ropade efter Mikael Ribbenvik. ”Ribb-en-vik, Ribb-en-vik, kom-hit, kom-hit!” Det ska visa sig att de ropar förgäves. Migrationsverkets generaldirektör går aldrig demonstranterna till mötes. Under de femtioåtta dygn som sittstrejken pågår träffar jag många ensamkommande och människor som har engagerat sig för deras sak. Trappan på Medborgarplatsen blir en mötesplats mitt på Södermalm där det alltid går att stanna till för en pratstund. När demonstranterna senare flyttar till Norra Bantorget – visserligen centralt men ingen plats som särskilt många människor passerar till fots – förlorar deras protest mycket av sin funktion som samlingsplats. En fredag i augusti ligger flera människor utslagna på stenläggningen vid trappan på Medborgarplatsen. Blod strömmar ur deras öppna sår. Intill dem står en svartklädd jihadist med ett bombbälte runt kroppen. Gestalterna på marken har teaterblod i ansiktet och den svartkläddes sprängladdning är inte äkta. Scenen är arrangerad för att påminna om våldet i Afghanistan, 24


i synnerhet en självmordsattack tidigare samma dygn mot den shiamuslimska Imam Zaman-moskén i norra Kabul då närmare trettio människor dödades. Någon spelar Sarzamin-e Man i en mobiltelefon som hålls mot en megafon så att musiken hörs över Medborgarplatsen. På trappan sitter David Karlsson, speciallärare i en grundskola i Märsta . Han har skägg och dreadlocks, är rödgråten och har lagt sin arm över axlarna på Farid Ferrahmand. Farid har tidigare uppmärksammats i medierna när Migrationsverket skulle stänga asylboendet i Uppsala där han tidigare bodde. Det bestämdes att Farid skulle skickas till Piteå medan hans två år yngre bror Wahid bodde i Flen, så att det skulle bli svårt för bröderna att träffas. ”Vi får 700 kronor i månaden, det räcker inte till resor”, sa Farid till Upsala Nya Tidning. Den två år yngre Wahid har blivit åldersuppskriven så att han på papperet bara är en månad yngre än Farid. Båda ska utvisas. ”Jag önskar att politikerna kunde gå i våra skor och se det vi ser ute på skolorna”, säger David Karlsson. Han beskriver ungdomarna som kom till Sverige 2015: de var trötta och slitna, men tryggheten gjorde att de gradvis fick tillbaka styrkan. Luften gick ur dem allihop i oktober 2016, hävdar han. Det var då det så kallade återvändaravtalet skrevs under som innebär att Afghanistan åtar sig att ta emot de medborgare som inte har beviljats uppehållstillstånd i Sverige, något landet tidigare vägrade. Avtalet gör stora tvångsutvisningar möjliga, som den min vän Kajsa följde på Facebook på lucia 2016. David var där, det var då hans engagemang väcktes. ”När man ser skärsåren på armarna vet man att allt inte står rätt till. En kille hängde sig. Han sa att han inte tänkte åka tillbaka till det där, att han inte hade något kvar.” Jag har träffat David en gång tidigare, utanför Migrationsverkets förvar på ett industriområde i Märsta, när en ung pojke 25


skulle tvångsutvisas. Jag tog för givet att han var en erfaren asylrättsaktivist och när jag berättar det för honom ser han oförstående ut. ”Om man kan kalla mig aktivist vet jag inte, men jag tänker fan kämpa för de här ungdomarna om jag så dör på kuppen. De har varit här för länge. Det är bara att dra ett streck och göra rätt.” ”Vi ska klara det här”, säger Lotta Lilja Pittuco som också är lärare och tidigare på dagen träffade representanter för Feministiskt initiativ, som sedan valet 2014 ingår i det rödgrönrosa styret av Stockholm. ”Flera började gråta när jag berättade hur läget är. Jag tror att jättemånga människor inte vet vad som pågår.” Det är oundvikligt att se parallellerna mellan den snabba och dramatiska förändringen av flyktingpolitiken och Sveriges agerande i slutet av trettiotalet då gränserna stängdes för flyende tyska judar, anser hon. ”Det är otäckt att se att det kan hända en gång till utan att man reflekterar över det.” ”Men de som är här kan vi hjälpa”, fortsätter David. ”Och vad är problemet? De är inne i samhället, de flesta pluggar och det finns till och med en forskningsrapport som visar att den invandrargrupp som klarar sig bäst är ensamkommande afghaner. Vad fan håller vi på med?” Sittstrejken blir tidigt attackerad av nazister och det finns hela tiden en oro för att det ska upprepas. Frivilliga vakar om nätterna så att demonstranterna ska kunna sova tryggt. En sen kväll när jag cyklar förbi Medborgarplatsen står Veronica Palm vid trappans ena ände. Hon har suttit i riksdagen, ingått i Socialdemokraternas verkställande utskott och varit ordförande i partiets Stockholmsdistrikt, men lämnade politiken 2015. En grön bindel om armen visar att hon är ”vuxenvolontär”. Hon tror inte på det amnestikrav som både nätverket Vi står inte ut och ungdomarna i trappan driver hårt. 26


”Den som får avslag måste lämna landet. Men systemet bygger på att det ska vara rättssäkert och de berättelser jag hör här gör att jag inte känner mig trygg med att det är det.” På Arias födelsedag hämtar min hustru Gabriella och jag honom på familjehemmet i Sundbyberg. Han är tyst och gråter när vi lämnar radhuset, men knappast för att han kommer att sakna paret som varit hans familjehemsföräldrar. Aria har berättat att han ibland varit utan fickpengar trots att det ingår i deras åtagande att ge honom det, och inte heller har han blivit upptagen i någon familjegemenskap. På parkeringen framför huset står en exklusiv Audi som familjen köpte kort efter att han och en annan ensamkommande flyttade in. Arias tårar hänger snarare ihop med den ovissa framtiden, även om det överhängande hotet om att behöva flytta till någon annan del av landet är avvärjt tack vare goda vänner, Anna och Magnus, som erbjudit honom att flytta in hos dem. Innan vi skjutsar honom dit åker vi hem till oss och äter tårta – han fyller trots allt arton. Aria ser frågande ut när han först ska blåsa ut ljus och det sedan dyker upp ett paket på bordet. Det visar sig att han aldrig tidigare har firat sin födelsedag. Aria har två vänner, Fardin och Ali. De tre lärde känna varandra när de nyss hade kommit till Sverige och sedan dess har de följts åt. Aria har redan berättat om Fardin som är så smart att han efter mindre än två år i Sverige lärt sig så bra svenska att han kunnat börja NA-programmet på gymnasiet. Han har också nämnt att Fardin bor långt söder om Stockholm, nära Nynäshamn, och därför måste resa en och en halv timme enkel väg för att ta sig till skolan på Kungsholmen. Med skjorta och lammullströja, välklippt hår och glasögon ser Fardin inte ut som en asylsökande gymnasist utan motsvarar snarare bilden av en student på ett amerikanskt toppuniversitet. 27


Gabriella och jag träffar Aria och Fardin på ett kafé på Södermalm. Han berättar han att bor i en friggebod hos en familj som ger honom mat i en bytta utanför dörren, och att han bara kan gå på toaletten när familjen är hemma eftersom de inte har gett honom någon nyckel till huset. Upprepade gånger har han hört av sig till socialtjänsten och påtalat situationen, utan att något har hänt. Nu ska även Fardin fylla arton. Om han blir flyttad till ett asylboende någonstans ute i landet är hans plats på gymnasiet i fara. Kanske kommer han att kunna börja på en skola i den kommun där han hamnar, men inte självklart på NA-programmet – och oavsett vad, skulle det innebära ett avbrott i studierna. Gabriella och jag har delat många efterlysningar i sociala medier från hjälpare som försöker hitta bostad åt ensamkommande i just den situation som Aria nyss var i och som Fardin snart ställs inför. Vi förfäras över att gensvaret är så tamt – men inte heller vi har öppnat vårt hem för någon. Vår ursäkt är att vi bor lite trångt och att vardagsrummet är den enda lediga ytan i radhuset. Just det argumentet kan verka rationellt på distans, men i det direkta mötet väger det lätt. Efter en kvart säger vi att Fardin är välkommen hem till oss. Även den tredje killen, Ramin, fyller snart år. Gabriella skriver om honom på Facebook, förklarar hans situation utan att egentligen förvänta sig respons. Vi har börjat befara att många av våra vänner på Facebook tycker att vi spammar dem. Men en kvinna, Helen, hör faktiskt av sig. Hon berättar att hon bor på västra sidan av Stockholm med sin make Ulf, att deras barn är vuxna och har flyttat hemifrån och att de länge har pratat om att hjälpa till på något konkret sätt men aldrig gjort slag i saken. Vi kommer överens om att de ska komma till oss och äta middag och träffa Ramin redan samma kväll. 28


”Det känns som när man var liten och hoppade från femmans trampolin. Nu kör vi!” skriver Helen på Messenger. Både jag och Gabriella är nervösa inför middagen. Kommer det att lösa sig för Ramin? Hur ska vi agera om det inte gör det? Det visar sig att vi oroar oss i onödan. Ulf frågar oss rättframt om han och Helen kommer att göra sig skyldiga till något olagligt om de upplåter husrum åt en asylsökande. Nej, inte ens om Ramin varit papperslös och de bestämt sig för att gömma honom undan myndigheterna hade det varit ett lagbrott, förklarar vi. Helen jobbar med feministisk stadsplanering och säger att han kan följa med henne på jobbet någon gång. Han ser lite förvirrad och blyg ut. Innan de reser sig för att gå vänder hon sig till honom och frågar om han ska följa med hem. ”Det är redan bäddat för dig.” I september ska Aria gå på återvändandesamtal, ett möte som varje asylsökande med avslag kallas till. Han är arton nu och det saknar nu betydelse att han saknar ett ordnat mottagande i Afghanistan. För Migrationsverket är han en vuxen man som kan klara sig själv. Tre väktare sitter på en bänk till vänster om entrén. Det är mycket folk men ändå påfallande tyst förutom stojet från några lekande barn. En handläggare kommer ut och ropar upp Arias namn. Vi följer henne till ett rum som är litet och kalt. Alla med utvisningsbeslut förväntas efter återvändandesamtalet bege sig till Afghanistans ambassad för att få en resehandling som är nödvändig inför återresan. De ska då ha med sig ett brev – i praktiken författat av Migrationsverket, bara att underteckna – där det står att återvändandet sker frivilligt. Ett par veckor tidigare läste jag en artikel på Blankspot om en annan tonåring med utvisningsbeslut, Ali Reza, som kom till ambassaden och fick frågan om han verkligen ville 29


åka tillbaka. Han svarade ärligt nej och fick därför ingen resehandling. När han ringde Migrationsverket och berättade vad som hade hänt föreslog handläggaren att han skulle åka tillbaka till ambassaden någon vecka senare. ”Vad ska jag säga till dem då?” frågade Ali. ”Du måste säga att du vill återvända och att du vill ha en resehandling”, förklarade handläggaren. ”Du menar att jag måste ljuga för dem?” sa Ali. ”Ja, i princip”, svarade handläggaren. Jag lägger min telefon framför mig på skrivbordet med inspelningsfunktionen påslagen. Om även Aria blir uppmanad att ljuga så vill jag ha det dokumenterat. Handläggaren är i trettiofemårsåldern och uppenbart illa till mods. Samtalet tycks följa en fastslagen rutin, hon läser innantill med spänt tonfall. Aria får ett papper med en skiss över asylprocessens olika steg och ett litet flygplan i marginalen nere till höger som symbol för hur den svenska vistelsen slutar för den som inte beviljas uppehållstillstånd. Handläggaren räcker sedan över en brevmall med formuleringar om att han har fått ett avslag som han accepterar och att han försäkrar att han återvänder frivilligt. Brevet har Migrationsverkets logotyp högst upp och Arias namn kursivt längst ned, där det är tänkt att han ska skriva sin namnteckning. Handläggaren förklarar att han ska ta med sig brevet till den afghanska ambassaden på Lidingö och säga att han vill åka hem. Hon uttalar ”jag vill åka hem” med konstlat eftertryck. ”Afghanska ambassaden utfärdar ingen resehandling om de ser minsta tvekan.” Jag ber henne förtydliga hur hon menar att Aria bör agera på ambassaden. ”Man går dit och säger bestämt: ’Jag vill åka hem.’” 30


Hon gör en paus för att tolken ska hinna översätta. ”Du går dit frivilligt, du bestämmer själv om du vill gå dit eller inte. Och sen säger du att ’ja, jag ska åka tillbaka, jag är trött på Sverige’, till exempel.” På tunnelbanan hem är Aria både arg och ledsen över att ha blivit uppmanad att påstå att han är trött på Sverige. ”Varför skulle jag vara det? Varför skulle jag hellre vilja åka tillbaka till kriget och våldet?” Under mötet gick handläggaren med på att skjuta fram sista datumet för Arias resa till Afghanistan så att han kan avsluta skolterminen. Utan att berätta hur hans alternativa plan ser ut är Aria tydlig med en sak: han tänker inte åka till Afghanistan. Jag har rannsakat mig själv, ställt mig frågan om jag kommer att medverka till att gömma honom om det blir nödvändigt. Det fanns en tid då det inte alls är säkert att jag skulle ha svarat ja på en sådan fråga, när jag ännu var övertygad om att samhället vilar på system som kanske inte fungerar perfekt, men acceptabelt. Nu kan jag absolut tänka mig att gömma Aria som en sista utväg. Jag har svårt att se att det skulle ge honom ett bra liv men är samtidigt övertygad om att det vore bättre än att han skickas till Afghanistan. Jag tänker på en nyhetsartikel om två unga bröder i Arias situation som fått avslag och skulle skickas tillbaka. I texten intervjuas Svenska Afghanistankommitténs tidigare landchef Anders Fänge och det är särskilt ett ord från honom som har fastnat hos mig: Tillspillogivna. Det var så han beskrev utsikterna för den som utvisas till Kabul utan att ha familj eller något annat fungerande nätverk där. I samma artikel använder han ordet skogstokigt när han talade om att Sverige utvisar unga personer till Afghanistan, trots att de vuxit upp i ett annat land. 31


Detta gäller inte Aria men däremot både Fardin och Ramin som båda har vuxit upp i Iran och nu har fått sina första utvisningsbeslut. Fardin visar ingen oro över sin framtid, jag förmodar att han har bestämt sig för att skjuta tankarna åt sidan och koncentrera sig på skolan. Matematik är hans grej, han talar om det med passion och stör sig på att nivån i hans skola är för låg och att det är stökigt på lektionerna. Han fyller arton på Nobeldagen, den tionde december, och följer koncentrerat tv-sändningen från prisutdelningen och lyssnar på varje tal under banketten. I slutet av 2017 kan Aria snart vara på väg bort eller tvingas leva gömd, och det finns en risk att Fardin och Ramin måste följa efter.

32


Detta är ett smakprov ur DOM SOM STOD KVAR.


TRAGEDIN SOM HADE KUNNAT UNDVIK AS

A

nn Marcus Pedersén är i fyrtiofemårsåldern, har man och tre barn och är affärsjurist med eget kontor i centrala Göteborg. Hösten 2015 hade hon börjat söka något att engagera sig i utanför jobb och hem. När behoven av gode män växte tänkte hon att det skulle passa henne. Det stod klart att uppdraget skulle ta tid från annat och innan hon bestämde sig diskuterade hon igenom saken med sin make Jonas, som är vd i ett konsultbolag med huvudkontor i London. De kom överens om att se hennes uppdrag som en gemensam samhällsinsats och att han skulle ta ett större ansvar hemma. I början av 2016 blev Ann god man för en pojke från Afghanistan. När han efter en tid flyttade till ett familjehem i stadsdelen Kortedala visade det sig bo ytterligare tre pojkar där som också behövde en god man. Hon tog sig an även dem trots en viss oro över att det skulle ta för mycket tid. Det hon ännu inte visste var att en tragedi väntade och att den i grunden skulle komma att förändra hennes förtroende för samhället. Två av pojkarna var bröder, fjortonårige Esmat och sextonårige Asad. De hade vuxit upp i provinsen Kunduz i nordöstra Afghanistan där de fem år tidigare blivit ensamma med två yngre syskon sedan deras mamma och pappa omkommit i en 47


trafikolycka. Från den dagen intog Esmat något som närmast liknade en föräldraroll, inte minst för storebror Asad som hade en svår ögonsjukdom. När de tillsammans bestämde sig för att lämna Afghanistan handlade det om att söka sig en tryggare och bättre tillvaro – och om att hitta hjälp till Asad. Efter en lång färd som först tog dem till Iran och sedan till Turkiet kom Esmat och Asad slutligen till Sverige där de påbörjade en ny svår resa, den genom det svenska asylsystemet. De hamnade i familjehemmet i Kortedala och Esmat började plugga svenska. Medan han försvann iväg på morgnarna blev Asad ensam kvar hemma; att han skulle kunna tillgodogöra sig samma undervisning som Esmat var uteslutet. Han blev allt mer nedstämd. På våren fick han sin diagnos och beskedet var inte vad bröderna hoppats på när de lämnat Afghanistan: han var drabbad av den obotliga näthinnesjukdomen retinitis pigmentosa, synen gick inte att förbättra och det var osäkert om det som återstod av den gick att rädda. När höstterminen startade 2016 hade Asad fått en plats på en specialskola med lärare som kunde undervisa elever med synnedsättningar i svenska som andraspråk. Till slut fungerade båda brödernas tillvaro. Men det fanns skäl till oro och det var det vanliga, det som riskerar att kullkasta vardagen för alla minderåriga ensamkommande asylsökande som tvingas vänta länge: mindre än ett halvår senare skulle Asad fylla arton. Förutom kraftigt minskad möjlighet att beviljas uppehållstillstånd skulle det betyda att kommunens ansvar upphörde och togs över av Migrationsverket. För Asad innebar det risken att förlora platsen i familjehemmet och att i stället tvingas bo någon annanstans, i värsta fall långt från Göteborg, sin skola och Esmat. 48


De kommunala tjänstemännen förstod allvaret. De rekommenderade politikerna att bortse från artonårsdagen och låta Asad stanna i familjehemmet. Utöver sin ögonsjukdom hade han en historia av psykisk instabilitet med självskadebeteende. Dessutom var han beroende av Esmat och borde därför inte skiljas från honom, argumenterade de. Utlåtandet var undertecknat av en enhetschef och den socialsekreterare som regelbundet träffat bröderna. Men politikerna i Esmats och Asads ankomstkommun Ale gjorde en annan bedömning. Några dagar före julafton 2016 yrkade den socialdemokratiska ordföranden i omsorgs- och arbetsmarknadsnämndens arbetsutskott på avslag med motiveringen att Asad inte hade ett så omfattande vård- och behandlingsbehov att fortsatt plats i familjehemmet var nödvändigt. Det framgick inte av beslutet hur ordföranden, en fritidspolitiker som om dagarna jobbade med medlemsservice på IF Metalls kontor i Trollhättan, kommit fram till denna slutsats som helt avvek från förvaltningens sakkunniga rekommendation. (Vid valet 2018 avancerade hon i den politiska hierarkin och blev kommunalråd i Ale. Hennes löfte i valrörelsen var att införa ett nytt ledarskap byggt på ”lyhördhet, ödmjukhet och att laget alltid är större än jaget”.) Utskottets övriga ledamöter, en moderat och en representant för det lokala partiet Aledemokraterna, invände inte mot ordförandens slutsats. ”Det var väldigt dränerande”, säger Ann. ”Till dess hade det varit så mycket glädje, engagemang och entusiasm. Jag kände att jag hade hittat en perfect match, att jag kunde göra en insats. Men plötsligt var det som att kämpa mot hela det svenska systemet.” I början av januari 2017 gjorde hon en orosanmälan hos socialtjänsten i Ale. Politikernas beslut hotade att rycka Asad ur den trygghet han byggt upp sedan han kom till Göteborg, ansåg hon. Hon skrev att han var beroende av sin bror Esmat och att 49


Detta är ett smakprov ur DOM SOM STOD KVAR.


BIBLIOTEKARIEN SOM R ÄKNAR S JÄLVMORD

U

nder hösten 2017 kretsar mycket i mitt och min familjs liv kring artonåringarna Aria och Fardin. Fardin bor sedan ett par månader på en madrass i vårt vardagsrum. Det är inte optimalt, varken för honom eller för oss, men vi har inget annat ledigt utrymme. Vi har sagt att det är en temporär lösning och att vi ska försöka hitta något bättre, men det är lättare sagt än gjort. Så gott som varje vecka delar min hustru och jag andras nödrop på Facebook om ensamkommande ungdomar som hotas av bostadslöshet, och för varje gång blir responsen allt tunnare. Fardin har överklagat Migrationsverkets avslag på hans asylansökan men det verkar osannolikt att han ska få ett annat besked i migrationsdomstolen – nästan ingen får ju uppehållstillstånd. Undantaget är de tonåringar det ryktas om som i likhet med Fardin är afghanska medborgare men som vuxit upp i Iran och av det skälet har fått sina utvisningsbeslut upprivna. Motiveringen har varit att deras unga ålder och brist på anknytning till landet gör Afghanistan alltför farligt för dem. Hur det än går verkar det som att Fardin ändå kommer att omfattas av den nya gymnasielagen som regeringen presenterat i slutet av november. Utan att våga ta ut något i förskott känns det som att vi inte behöver oroa oss så mycket för honom. Det är lätt att föreställa sig att han kommer att följa en spikrak bana in på en ingenjörsutbildning, få ett bra liv och vara en tillgång för 61


antingen Sverige eller vilket annat land han väljer eller tvingas slå sig ned i. För Aria, den första ensamkommande vi lärde känna, är situationen en helt annan. Han bor fortfarande hos våra vänner Anna och Magnus som lät honom flytta in när han fyllde arton, men av säkerhetsskäl är han registrerad på vår adress så att gränspolisen inte ska hitta honom om det går så långt att de börjar leta. I slutet av november, bara några dagar innan fristen för hans återvändande till Afghanistan löpte ut, anmälde hans jurist ett så kallat verkställighetshinder till Migrationsverket vilket tillfälligt har skjutit upp hans utvisning. Skälet är att Aria har blivit en övertygad ateist under sina drygt två år i Sverige. Att detta inte framkom under hans första asylutredning berodde på skräcken och skammen över de förbjudna tankar som hade börjat ta form hos honom – i Afghanistan är ateism belagt med dödsstraff. Det var inte heller självklart för honom att det fanns en koppling mellan synen på religion och möjligheten att få uppehållstillstånd. Nu återstår en spänd väntan på besked från Migrationsverket. Hoppet är att han ska beviljas en ny asylprövning. Under hösten har jag börjat fundera på att skriva en bok om de ensamkommande ungdomarna och de frivilligas insatser. Jag är fascinerad av de förmågor och den beslutsamhet som vanliga människor visar upp och förbluffad över hur de ensamkommande ungdomarnas asylärenden hanteras. En torsdag i början av december tar jag tunnelbanan in till stan för ett första möte med min förläggare Richard Herold om idén som så småningom leder fram till den här boken. Samma morgon tar Elisabet Rundqvist som vanligt tåget från Uppsala till Stockholm, men till skillnad från andra morgnar går hon inte till sitt jobb på Kungliga Biblioteket i Humlegården. I stället beger hon sig till Riksbron mellan riksdagshuset 62


och statsministerns bostad i Sagerska palatset, där hon sedan genomför en tolv timmar lång manifestation för att uppmärksamma det stora antalet ensamkommande ungdomar som under året begått självmord i Sverige. Elisabet har samlat in uppgifter om dessa händelser och kommit fram till att fjorton unga tagit sitt liv från januari till i mitten av december: två flickor och resten pojkar, två från Eritrea, övriga från Afghanistan. Snöfallet under natten har övergått i duggregn. En fuktig vind drar in från Riddarfjärden som får henne att skälva lätt trots en vit dunjacka som ser ut att vara gjord för polarexpeditioner. Hon fäster en banderoll på broräcket med texten:

vAR GÅR ER GRÄNS? hUR MÅNGA FLER LIV FÅR RÄTTSOSÄKERHETEN KOSTA? Intill hänger skyltar med svarta silhuetter, en för varje ensamkommande ung person som under 2017 har begått självmord. Under dem har hon skrivit namnen på geografiska platser och datum: Vännäs, 26/1 2017 Trollhättan, 5/2 2017 Ed, 7/2 2017 Stockholm, 27/3 2017 Uppland, maj 2017 Västra Götaland, 14/7 Västra Götaland, 8/9 Västra Götaland, 20/9 Jämtland, 31/10 Stockholm, november 2017 63


Uppland, 19/11 2017 Hälsingland, november 2017 Stockholm, 27/11 2017 Västra Götaland, november 2017 Innan hon slutligen bestämde sig för att ta ut en semesterdag och ställa sig här har Elisabet gjort många försök att få allmänheten, myndigheterna och politikerna att uppmärksamma vågen av självmord. På den socialdemokratiska migrationsministern Heléne Fritzons Facebooksida har hon ett par veckor tidigare skrivit om fem ensamkommande ungdomar som under loppet av nitton dagar tagit sina liv: ”Min fråga till dig, minister Fritzon, är: Vill du rädda liv? Vad är dina konkreta och direkta åtgärder för att stoppa det som händer nu?!” När hon inte fick svar klistrade hon in texten från Facebook i ett mejl som hon skickade till justitiedepartementet. Även det har mötts av tystnad och det är den tilltagande känslan av desperation som gör att hon, trots avrådan från sina tre döttrar i tjugoårsåldern, nu står här på Riksbron. Hon säger att det är som att ha fått veta att en terrorist är på väg att utföra ett attentat men utan att någon lyssnar på vad hon har att säga. Inte heller här på Riksbron är det många som visar henne och skyltarna något större intresse. En del frågar om det verkligen kan stämma? Varför gör i så fall inte myndigheterna något och varför skriver inte tidningarna om det? Andra är öppet fientliga. En välklädd medelålders kvinna stannar, tittar och läser. När Elisabet börjar beskriva ungdomarnas situation säger hon bara: ”Vet du vad, jag skiter verkligen i det.” Från värmen inne i riksdagshuset är det bara enstaka ledamöter som letar sig ut för att prata med henne, bland andra 64


Detta är ett smakprov ur DOM SOM STOD KVAR.

Profile for Smakprov Media AB

9789127159341  

Dom som stod kvar är en bok om de ensamkommande unga, vars tillvaro i Sverige drastiskt förändrades när en ny asylpolitik klubbades igenom....

9789127159341  

Dom som stod kvar är en bok om de ensamkommande unga, vars tillvaro i Sverige drastiskt förändrades när en ny asylpolitik klubbades igenom....

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded