serad av att anpassa sig efter någon annan, och var fullt och fast övertygad om att han inte kunde ha fel. Men under den hårdföra fasaden fanns en man som verkligen brydde sig om människor. Oavsett hur mycket han hade att göra frågade han alltid om Jenny – kvinnan som jag fortfarande kallar »min brud«, trots att vi gifte oss innan jag ens började mina juridikstudier. När han på omvägar fick höra att jag hade det knapert såg han till att jag belönades med ett generöst stipendium. Visst, han kunde sätta den bäste på plats, och visst, han gillade att festa, men han tog alltid hand om sina vänner. Det enda problemet var att han var besatt av sitt arbete. Under de första åren rättfärdigade han sina sena kvällar på kontoret med att han gjorde det för firmans skull; nästa år skulle han definitivt ta en lång semester. Men allteftersom tiden gick och hans rykte växte fick han också mer att göra. Fallen blev allt större och viktigare, och Julian, som aldrig setts backa från en utmaning, pressade sig allt hårdare. Under en sällsynt stilla stund anförtrodde han mig att han numera inte kunde sova mer än några timmar varje natt innan han vaknade av skuldkänslor för att han inte arbetade. Snart stod det klart för mig att han blivit fånge i sin egen jakt på mer – mer prestige, mer framgång och mer pengar. Som väntat blev Julian oerhört framgångsrik. Han uppnådde allt någon kunde drömma om: stjärnstatus, sjusiffrig inkomst, ett imponerande palats bland de rika och berömda, privat jetplan, sommarställe på en tropisk ö – och därtill hans högst värderade ägodel, en lysande röd Ferrari. Men jag visste att saker och ting inte var så idylliska som de framstod på ytan. Jag såg tecknen på en förestående 14
Munken_Pocket_(CS1)_OK1.indd 14
09-05-26 11.04.12