måns wadensjö
Karlaplanspraktikan
albert bonniers förlag
t idigare utgivning
ABC-staden, 2011
Människor i Solna, 2016
Monopolet, 2022
på annat förlag
Förlossningen, 2009
Albert Bonniers Förlag
Box 3159, 103 63 Stockholm
www.albertbonniersforlag.se info@albertbonniers.se
ISBN 978-91-0-080832-7
C op Y rig H t © Måns Wadensjö, 2026
o M slag Patrik Svensson
första trYC kningen
trYC k ScandBook, EU 2026
I högre kretsar
I en frisersalong på en av de kullerstenstäckta tvärgatorna mellan Tessinparken och de gamla artillerikasernerna sitter tre äldre män på rad med ryggarna mot väggen. Frisören klipper någon annan nu, och de gör sitt bästa för att inte låtsas höra det lågmälda samtal som pågår i stolen framför dem. Under tiden håller de reda på i vilken ordning de kom hit, för här finns varken något formellt kösystem eller något sätt att boka tid.
Om det stressar dem visar de det inte. De sitter raka i ryggen och stirrar in i salongens jättelika väggspegel från trettiotalet. Bakom skynket till salongens inre står radion på P1 och varvar börskurserna med Ekots klockor och rapporter om snöblandat regn. Saxklipp, det entoniga surrandet från en trimmer och rakkniven som dras över en våt och löddrig kind: De tre männen verkar inte se eller höra någonting. Hade det inte varit för att de då och då rycker till, växlar ben eller skiftar ställning där de sitter hade man nästan kunnat ta dem för tre statyer – men eftersom alla tre låter sina handflator vila stilla mot byxbenen ser det hela nästan ut som en andakt.
I väggspegelns underkant sitter klisterlappar med stödnummer för Sveriges FN-veteraner och Flygvapnets Vänner, och på marmorskivan därunder ligger Flyghistorisk Revy: 32 Lansen och Stora segelflygsboken. På bordet mellan de tre männen finns inga veckotidningar, utan en bok med färgtryckta pärmar i kartong och titeln Stockholm sett från himlen: En hisnande färd över staden
och landskapet. Bokstäverna har bleknat i solskenet, och det syns att ingen har öppnat den på länge – men om någon av dem som sitter och väntar skulle få ett infall och göra det, skulle de redan på första uppslaget se en bild av kvarteren de sitter i just nu. 2.
Där skulle de se de noggrant ansade alléerna på Narvavägen löpa mellan husen som kondensstrimmor över himlen. De skulle kunna följa dem med sina fingrar, och runtomkring skulle de se kvadrater packade med hus runt innergårdar av sten. Hustaken är svarta, ärggröna och röda om vartannat –men på gatorna och vissa av gårdarna står enstaka gröna träd som ovanifrån ser ut som runda, puffiga bollar av löv. Täta rader av kvarter som ställer upp sig omkring en jättelik, cirkelrund fontän i mitten av precis allt.
De skulle se bilarna röra sig sakta och eftertänksamt mellan rödljusen och övergångsställena, blinda och säkra som väldiga skalbaggar som kravlar över golvet i en skog. Ja – de skulle se hur allting på den här platsen ser ut att vara så stilla, fridfullt och välordnat att det enda man behöver göra för att förstå att både jorden och livet på den följer sina rätta banor är att anlägga rätt perspektiv. Allt som präglar det är ordning och harmoni.
De skulle förstås se människorna också, som beslutsamt eller dröjande söker sig fram längs trottoarerna, står och pratar med varandra på torget utanför Fältöversten, tar en korv eller bara slår sig ner i solskenet på bänkarna en stund. Däremot skulle de inte se deras ansikten. Det är bara sällan någon vänder sig uppåt, och på det stora hela skulle deras liv se lika fridfulla och bekymmerslösa ut som för figurerna på en arkitektritning. Kanske skulle de också få syn på platser där de själva har lekt
och bott, och berätta någonting för varandra om det. Tittade de tillräckligt länge skulle de till sist få syn på sig själva, och de skulle också se lyckliga och bekymmerslösa ut. Det gör nästan alla som bor här, om man bara ser dem vid rätt tillfälle och ur rätt perspektiv. Är de verkligen det? 3.
För att ta reda på den saken skulle man ha behövt fråga dem om det. Men till det finns det knappast tid nu, för redan innan den hisnande färden över staden och landskapet hunnit börja har den man som satt i frisörstolen blivit tvättad, rakad och klippt. Han har rest sig och gått därifrån, och medan frisören sveper bort de tunna, silvergrå testar som samlats på golvet sitter de tre männen kvar intill väggen utan att röra en min. De inväntar ett tecken på att det nu har blivit deras tur – men inte ens när det kommer är det någon av dem som reser sig upp. De har glömt bort i vilken ordning de kom hit, och efter ett par sekunder av förvirring skrattar frisören åt dem, klappar händerna och säger:
– Seså! Näste man till rakning nu!
Då vaknar mannen på stolen längst in i salongen till liv, ursäktar sig och går fram emot spegeln. Det var hans tur hela tiden, men det måste han ha glömt. Det är ingenting att fästa sig vid. Ibland behöver man helt enkelt ett par sekunder för att orientera sig, och förstå vilken plats i tillvaron man befinner sig på. Det var bara en liten absens, en sådan behöver inte betyda någonting. Medan han närmar sig stolen ler frisören brett mot honom, håller upp sin plastkappa och säger med djup och genomträngande röst:
– Varsågod.
hyreskasernernas versaIlles
rök 1.
Det första som möter dig när du tar rulltrappan från Karlaplans tunnelbanestation är en hög pelare av rök som delar himlen itu.
Dess kontraster är så skarpa att allt som finns bakom ser ut att vara utskuret ur kartong. Det spelar ingen roll vilket väder eller vilken tid på dygnet det är – röken stiger alltid mot himlen, och är både tjockare och ljusare än luften intill. På kvällarna är det som om rökpelaren vore upplyst inifrån av en ljuskälla ingen kan se, eller av hundratals strålkastare nere på marken som riktats mot den. Så är det inte. Det är bara spilljuset från alla gatlyktor, lägenheter och trafikljus som reflekteras över dess yta.
Pelaren stiger lugnt mot himlen året om, och är som allra vackrast de kalla och klara dagar då röken till en början sprids brett och våldsamt för att sedan kylas ner, mattas av och bli så tung att den lägger sig över himmelsskivan som en svullen ballong. Sådana dagar är den alldeles skimrande grå, och liknar nästan en av de klumpar som bildas när man på nyårsafton häller smält bly i en hink med kallt vatten för att spå det kommande året.
Hade den inte befunnit sig så högt upp skulle jag gärna ha brutit loss en bit av rökpelaren och gett den till dig. Du hade kunnat bära den i din ficka, så som man varje år sparar en av de nerfallna kastanjerna, och stryker den med fingertopparna medan man går. När du tröttnade på det skulle du ha kunnat lägga den på fönsterbrädet hemma. Då skulle du veta att det
hos dig alltid fanns ett litet stycke av den rök som fyller himlen över Tessinparken varje dag. Där skulle den kunna ligga kvar, som en meteorit, ett stycke tid som har passerat men fortsätter att stråla över allt det som finns just nu.
Men så högt upp är det ingen av oss når. Rulltrappan fortsätter bara en liten bit till, och när man närmar sig dess krön glider resten av allt som finns här in i synfältet: skorstenen, de dubbla raderna av kastanjealléer och lamellhusen på varsin sida om en långsmal park. Fyra ensamma popplar runt en grusplan, oändligt långa rabatter av rosenbuskar och den cirkelrunda fontänen i mitten av precis allt. En efter en blir också människorna som lever här synliga, och de diskret labyrintiska gräsmattor och grusgångar de går vilse på ibland. Det är ingenting att oroa sig för. För vissa människor finns det helt enkelt ingen väg som är rätt, men så länge skorstensröken ligger stilla under himlen går det alltid att hitta vägen hem.
I ett hus på den västra sidan av parken ligger en pizzeria en halv trappa ner, och ovanför dess fönster sitter en markis. Från början lär den ha hängt rakt, med tyg i den italienska flaggans färger och texten » Pizza bakad i äkta vedugn « broderad längst ner. Men eftersom markisen har suttit där i många år utan att tas in på natten eller ens om vintrarna är den numera rätt sned, och färgfälten har blandats ihop till ett mellanting mellan grått, brunt och svart. Det gör ingenting, för under den hänger en blinkande ljuskedja som är lika frodig och klargrön som en julgran i plast – ja, vid närmare påseende upptäcker man att det faktiskt måste vara en julprydnad de har köpt in, och som året runt, dag och natt, fortsätter att blinka mekaniskt över trottoaren nedanför.
Människorna som står i allén utanför ser det, och ser också hur papperstunna väggarna mot husets utsida är. De ser de stora ugnsluckorna i aluminium och den flagnande orangea färgen på innerväggarna, som någon i slutet av nittiotalet målade marmorkapitäler, vinrankor och en vedstapel på. Det är det närmaste man kommer en vedugn här, och kanske ser de också att pizzorna inte är någonting att skryta med. Likväl låser en ung man kvart i fem varje morgon upp glasdörren för att sätta morgondagens deg och preppa färskvarorna till dagens lunch.
Helst skulle han nog vilja äga något eget eller åtminstone göra pizzor som är bättre än de här. Men när han kommer hit på morgonen och tänder taklampan ger den ett raspande ljud ifrån sig, och knäpper tre gånger innan ljuset flödar ut över lokalen. Det speglas i stolsryggarna, i degskålarnas kanter och i läskkylsfönstren – utanför blinkar den gamla julgransbelysningen som den har gjort hela natten, och varje gång han ser det tänker han att det inte finns någon annan plats på jorden han älskar som den här.
3.
Strax slår klockan fem, och i parken utanför är allting fortfarande stilla och tyst. Några enstaka morgonpigga eller sömnlösa hundägare är ute på promenad, men ingen av dem säger någonting. Mellan träden går en ensam äldre kvinna med krämfärgad Hermèssjal och en rullväska från Paul & friends och tömmer soptunnorna på pant. Fåglarna har inte börjat sjunga, fontänens yta störs inte av någon stråle och den första tunnelbanan har ännu inte kommit hit. Gryningen äger rum utan ett ljud, men solen som går upp mellan lamellhusen får stuprören att kasta märkligt breda skuggor längs sjuvåningshusens gula fasader,
börjar långsamt värma upp kullerstenarna inför ännu en dag. Till och med vinden håller sig stilla, och om popplarnas och kastanjernas grenar ändå rör sig fram och tillbaka gör de det ljudlöst, liksom av sin egen vilja och kraft.
Solskenet är redan på god väg att skingra det sista morgondiset, men det som slutgiltigt väcker parken är mistluren från en färja på väg att lägga till i Värtahamnen. Ljudet är dovt, som ropet från en jättelik vassfågel i skymningen, och i den tystnad som rådde nyss vibrerar signalen så starkt att den tränger igenom alla trädstammarna, avloppsledningarna och fönsterkarmarna och skakar dem till liv.
Ett par minuter senare går en rysning genom gräsmattan, rosenrabatterna och trottoarens stenläggning. Den får kaninerna, kvinnan med Hermèssjalen, råttorna och en skabbsjuk, haltande räv att lystra och stanna upp, sträcka på öronen och smita därifrån. Det är det första tunnelbanetåget som anländer från lokstallarna i Ropsten och passerar genom tunnlarna under parken, och trots att tåget nästan är tomt vet de att den del av dygnet som är deras nu har tagit slut.
På slaget halv åtta släcks alla gatlyktorna på en och samma gång. Exakt en halvtimme senare spritter fontänens stråle till och börjar resa sig mot himlen. Från Värtavägen hörs bruset av bilar, bussar och lastbilar på vägen mellan hamnen och stan, och genom portarna strömmar människorna som termiter på väg ut ur sina bon. Allting sker med samma regelbundenhet och exakthet som om det vore bestämt på förhand, var och en utför sin del av morgonens ritual. Men från hörnet där Sandelsgatan och Hedinsgatan möts stiger plötsligt ett oväsen som inte riktigt verkar höra dit. Det börjar svagt och långt borta, men kommer närmare för varje sekund som går och fyller snart hela parken, som gas fyller en ballong och tvingar den att stiga mot himlen.
Det låter som om själva morgonluften har vaknat till liv, och genom en kemisk reaktion hamnat i rörelse; det sprakar, vältrar sig och exploderar som fyrverkerier mellan husfasaderna. Trots det är det inte obehagligt, som tjutandet från en backande lastbil eller dånet från en motorgräsklippare när den väcker en om morgonen. Nej, hur högt ljudet än är, är det ändå så mjukt och rytmiskt som bara ljudet från levande varelser kan vara. Ute i allén stannar barnen på väg till skolan och vinkar med ena handen, medan den andra fortfarande håller fast i mamma eller pappa intill. Bilarna på väg ner mot Valhallavägen ställer upp sig på rad och stänger av sina motorer, för på gatan och mellan träden passerar en till synes oändlig rad hästar och ryttare i uniform; det är Livgardet till häst som är ute på sin morgonritt, och svänger in på Sandelsgatan i jämna par om två.
Ledets början har redan försvunnit utom synhåll, ändå ser man inte var det tar slut. Det måste vara minst ett hundratal hästar som i långsam skritt – och med vissa ryckningar och protester mot sina unga ryttare – viker av från asfalten och in på den kullerstensklädda gatan. Där får ljudet från deras stålskodda hovar någonting nytt, klart och hårt över sig, som ringer och skallar mellan husväggarna innan det sjunker ner mot trädtopparna och lägger sig till vila på kastanjernas löv igen. Vid gatans slut stannar en joggare irriterat till, innan hon tar av sig sina hörlurar och börjar filma kavalleriet som drar fram. Ryttarna är raka, nästan stela i ryggen, och gör sitt bästa för att hålla in skänklarna och fästa blicken rakt fram där de sitter i sina bylsiga kamouflagekläder, på marinblå sadeltäcken med riksvapnet Tre Kronor broderat i silver.
Så har den gata som alldeles nyss var tom fyllts av ljus, motorer, metall och flera hundra ton hästkött som satts i rörelse. I
allén glittrar de tunna toppgrenarna i solskenet som tusentals spjutspetsar i en osynlig armé, och bakom dem höjer sig den översta tippen av vattenstrålen från en fontän. Det hela verkar på en och samma gång utspela sig i vår egen tid och i en helt annan, sedan länge försvunnen; som om gränserna mellan flera dimensioner har kollapsat och blandats samman med varandra. 5.
Ljudet når hela vägen upp till den fjärde våningen, där en man som just har flyttat hit fortfarande ligger och slumrar i sin säng. Journalistexamen tog han i mitten på nittiotalet, och under åren som följde var han i Sverige nästan bara om somrarna. I stället reste och flyttade han fram och tillbaka över Balkan och sydöstra Europa, och byggde upp ett kontaktnät som var både brett och djupt. Han skrev om och fotograferade människorna han träffade, och när någonting hände var han ofta först på plats. Anställd blev han aldrig, men han behövde aldrig sakna uppdragsgivare. Han blev till och med intervjuad i tv ibland.
Sedan inträffade 11 september, och plötsligt hörde ingen av hans redaktörer av sig längre. De språk han lärt sig var fel språk, och det han kunde något om var ingen längre intresserad av. I alla fall inte tillräckligt intresserad för att betala honom. Det nätverk av källor och fixare han byggt upp tjänade inte längre något till, men han höll sig kvar i Ljubljana i ett par år ändå. Det var billigt att leva där, och när han till sist flyttade hem hade han samlat på sig tillräckligt många ködagar för en större etta vid Tessinparken.
Den förre hyresgästen var en änkling som flyttat till ett servicehem, och i lägenhetens väggar satt alla de dofter han lämnat efter sig kvar. När journalisten nu såg sina möbler
och flyttkartonger uppställda omkring sig fick han en stark föraning om att detta var den lägenhet som också han skulle åldras och bli gammal i. Han försökte skaka av sig känslan medan han började packa upp, men fick en god del av den med sig när han gick till sängs. Den fanns kvar när han morgonen därpå väcktes av klappret från hästhovar på gatan utanför. I hans sista drömmar innan uppvaknandet hade känslan blandats samman med oväsendet, och med det rombiska fält av ljus som solen kastade över parkettgolvet genom den öppna balkongdörren. Sammantaget fick de hela det liv han hade levt utanför Sverige att verka som en väldigt lång dröm, och som om det var först nu när han hade kommit hem som han vaknade till verkligheten igen.
Men när han som en illa ledad skyltdocka stapplade ut på balkongen i sina nattkläder skingrades känslan, där han stod och såg på medan Kungliga Livgardet red förbi. Han kunde inte låta bli att skratta: Där ute tömde de allra sista hästarna sin spillning mitt på övergångsstället innan ryttarna drog vidare och släppte fram biltrafiken på nytt. Den joggare som nyss stannat upp – hon var smal och bar håret i en enkel tofs som vaggade fram och tillbaka för varje steg hon tog – fortsatte över gatan i sin egen skritt. Barnen och deras föräldrar gick vidare mot skolan och den ännu varma hästspillningen plattades samman av däcket på en bil. Ur tunnelbaneuppgången strömmade människor på väg till jobbet från ett nyss anlänt tåg, och på andra sidan allén höll förskolebarnen i ett rep medan personalen ledde dem framåt. En hunddagisfröken följde dem på håll med tio hundar runt sig, och pensionärer strövade redan omkring i parken lika planlöst och koncentrerat som humlor på en försommaräng. Om detta var verkligheten liknade också den mest av allt en dröm, och han kunde inte låta bli att undra vad det egentligen var för en plats han vaknat på.
