Av Jennifer Egan har tidigare utgivits: Slutna rum 2008 Manhattan Beach 2018 Av Jennifer Egan har tidigare utgivits: Slutna rum 2008 Manhattan Beach 2018 Av Jennifer Egan har tidigare utgivits: Slutna rum 2008 Manhattan Beach 2018 Av Jennifer Egan har tidigare utgivits: Slutna rum 2008 Manhattan Beach 2018
Av Gabrielle Zevin på andra förlag: Någon annanstans 2005 Jag minns inte varför jag älskar dig 2008 Livet enligt Fikry 2015
Citatet ur William Shakespeares Macbeth på s. 401 återges i Göran O. Erikssons översättning.
FSC English C021394 New MIX Paper Landscape BlackOnWhite
www.albertbonniersforlag.se
ISBN 978-91-0-080110-6 Originalets titel: Tomorrow, and tomorrow, and tomorrow Copyright © 2022 by Gabrielle Zevin Omslagsbild: Under vågen utanför Kanagawa (detalj) av Katsushika Hokusai, The Metropolitan Museum of Art, New York Omslag: John Gall, bearbetning av Ingrediensen AB Tryck: ScandBook EU, 2023
Återigen, till H.C. – i arbete och i spel
Att kärlek är allt som finns är allt vi vet om kärlek Det räcker att bördan är avpassad till spåret. – Emily Dickinson
INNEHÅLL I SJUKA UNGAR
11
II INFLUENSER
81
III UNFAIR GAMES
157
IV BOTH SIDES V PIVOTPUNKTER VI ÄKTENSKAP
217
257
303
VII DEN ICKE-SPELBARE
339
VIII OUR INFINITE DAYS
367
IX PIONEERS
405
X BÖRDOR OCH SPÅR
437
I SJUK A UNGAR
1
Innan Mazer uppfann sig själv som Mazer var han Samson Mazer, och innan han blev Samson Mazer var han Samson Masur – ett byte av två bokstäver som förvandlade honom från en trevlig, på pappret judisk pojke till Professionell Världs byggare – och större delen av sin uppväxt var han Sam, S.A.M. på rekordlistan i sin morfars Donkey Kong-maskin, men framför allt Sam. En eftermiddag i slutet av december, när nittonhundratalet nalkades sitt slut, steg Sam ut ur en tunnelbanevagn och såg att pulsådern till rulltrappan var igentäppt av en orörlig folkmassa som stod och glodde på en av stationens reklamskyltar. Sam var försenad. Han hade ett möte med sin handledare som han hade skjutit upp i över en månad, men som alla var överens om att man absolut måste ha före vinteruppehållet. Sam ogillade folksamlingar – att befinna sig i dem, och alla galenskaper människor brukade ägna sig åt i grupp. Men den här folksamlingen vägrade låta sig undvikas. Han skulle tvingas tränga sig igenom den om han skulle ta sig till världen ovan mark. Sam var klädd i en oformlig marinblå skepparjacka av ull som han hade ärvt av sin rumskamrat, Marx, som hade köpt den på ett överskottslager första året på universitetet. Efter knappt en termin hade Marx lämnat den att mögla bort i en plastpåse och Sam frågade om han fick låna den. Vintern hade varit sträng, och det var en snöstorm i april (april! Dessa förryckta vintrar i Massachusetts!) som till slut nötte ner Sams stolthet så pass 13
att han förmådde fråga Marx om den bortglömda jackan. Sam låtsades att han gillade stilen och Marx sa att Sam lika gärna kunde ta den, vilket Sam visste att han skulle säga. Liksom de flesta saker köpta på överskottslager luktade jackan mögel, damm och döda unga mäns svett, och Sam försökte låta bli att spekulera i varför den hade hamnat bland det överblivna. Men den var mycket varmare än vindjackan han haft med sig från Kalifornien när han anlände till universitetet. Han tänkte också att den stora jackan hjälpte till att dölja hans storlek. Jackan, dess löjeväckande omfång, fick honom bara att se mindre ut och mer likna ett barn. Det vill säga: Sam Masur som tjugoettåring hade inte en kroppsbyggnad lämpad för att knuffas och trängas, alltså slingrade han sig, i görligaste mån, genom folksamlingen, och kände sig lite som den dödsdömda amfibien i videospelet Frogger. Han hörde sig själv yttra ett antal ”ursäkta” som han inte menade. En verkligt storartad sak med hur hjärnan var kodad, tänkte Sam, var att den kunde säga ”Ursäkta” samtidigt som den menade ”Dra åt helvete”. Såvida de inte var opålitliga eller tydligt identifierade som galningar eller uslingar förväntades man ta figurer i romaner, filmer och spel för vad de var – summan av vad de gjorde eller vad de sa. Men människor – de vanliga, de anständiga och på det stora hela hederliga – kunde inte ta sig igenom dagen utan den oumbärliga programsekvens som lät en säga en sak och mena, känna, till och med göra en annan. ”Kan du inte gå runt?” skrek en man i svart och grön virkad mössa till Sam. ”Ursäkta”, sa Sam. ”Fan också, jag var så nära”, muttrade en kvinna med ett spädbarn i bärsjal när Sam passerade framför henne. ”Ursäkta”, sa Sam. Emellanåt gick någon hastigt därifrån och skapade luckor i folksamlingen. Luckorna borde ha blivit flyktmöjligheter för 14
Sam, men på något sätt fylldes de genast med nya människor som törstade efter förströelse. Han var nästan framme vid stationens rulltrappa när han vände sig om för att se vad alla hade tittat på. Sam kunde föreställa sig hur han redogjorde för trängseln på tunnel banestationen och att Marx sa: ”Var du inte ens nyfiken på vad det var? Det finns en hel värld av människor och saker om du bara för ett ögonblick kunde förmå dig att inte vara så misantropisk.” Sam tyckte inte om att Marx betraktade honom som misantrop, även om han var det, så han vände sig om. Det var då han fick syn på sin gamla kamrat, Sadie Green. Det var inte så att han inte hade träffat henne alls under åren som gått. De hade varit flitiga besökare på vetenskapsmässor, Academic Games League och otaliga andra tävlingar (retorik, robotteknik, kreativt skrivande, programmering). För oavsett om man gick på en medioker kommunal high school i östra Los Angeles (Sam) eller en flott privatskola i västra (Sadie) var kretsen av smarta ungar i Los Angeles densamma. De brukade utväxla blickar genom ett rum fullt av nördar – ibland log hon till och med mot honom, som för att bekräfta deras détente – och sedan sveptes hon med i det rovgiriga kotteriet av attraktiva, smarta ungar som alltid omgav henne. Pojkar och flickor som han, men rikare, vitare och med bättre glasögon och tänder. Och han ville inte vara ännu en ful, nördig person som graviterade runt Sadie Green. Ibland gjorde han henne till en skurk och fantiserade ihop olika sätt som hon hade förolämpat honom på: den där gången när hon vände sig bort från honom, den där gången när hon undvek hans blick. Men hon hade varken gjort det ena eller det andra – det vore nästan bättre om hon hade gjort det. Han visste att hon hade börjat på MIT och undrade om han kanske skulle träffa på henne när han kom till Harvard. Under två och ett halvt år hade han inte gjort någonting för att få det att hända. Och inte hon heller. 15
Men där var hon: Sadie Green i egen hög person. Och att se henne fick honom nästan att vilja gråta. Det var som om hon var ett matematiskt bevis som hade gäckat honom i många år, men plötsligt, med fräscha, utvilade ögon, hade beviset en fullständigt uppenbar lösning. Där är Sadie, tänkte han. Ja. Han skulle just ropa på henne, men sedan gjorde han det inte. Han kände sig förstummad av hur lång tid som hade gått sedan han och Sadie senast var ensamma tillsammans. Hur kunde någon fortfarande vara så ung som han objektivt visste att han var samtidigt som det hade gått så lång tid? Och varför var det plötsligt så lätt att glömma att han avskydde henne? Tiden, tänkte Sam, var en gåta. Men efter ett ögonblicks eftertanke ändrade han uppfattning. Tiden gick att förklara matematiskt; det var hjärtat – den del av hjärnan som representerades av hjärtat – som var gåtan. Sadie slutade stirra på vad det än var folksamlingen stirrade på, och nu gick hon mot det ankommande tåget på röda linjen. Sam ropade på henne: ”SADIE !” Förutom dånet från det annalkande tåget bullrade stationen av den gamla vanliga mänskligheten. En tonårsflicka spelade Penguin Cafe Orchestra på cello för växelpengar. En man med en skrivplatta i handen frågade förbipasserande om de hade ett ögonblick att undvara för de muslimska flyktingarna i Srebrenica. Bredvid Sadie fanns ett stånd som sålde fruktshakes för sex dollar styck. Mixern hade börjat vina och doften av citrus och jordgubbar spreds i den unkna underjordiska luften just när Sam ropade hennes namn. ”Sadie Green!” ropade han igen. Hon hörde honom fortfarande inte. Han skyndade på stegen så mycket han kunde. När han gick fort kände han sig, trots att han visste bättre, som en person i ett trebenslopp. ”Sadie! SADIE!” Han kände sig som en idiot. ”SADIE MIRANDA GREEN! DU HAR DÖTT I DYSENTERI! ” Äntligen vände hon sig om. Hon lät sakta blicken gå över folksamlingen, och när hon fick syn på Sam spred sig ett leende 16
över hennes ansikte som en intervallfotograferad film av en blommande ros han en gång hade sett på fysiken i high school. Det var vackert, tänkte Sam, men han undrade om det kanske var en aning förkonstlat. Hon gick mot honom, fortfarande leende – en smilgrop i högra kinden, ett nästan oförnimbart mellanrum mellan framtänderna i överkäken – och det såg ut som om folksamlingen delade sig för henne på ett sätt som världen aldrig flyttade sig för honom. ”Det var min syster som dog i dysenteri, Sam Masur”, sa Sadie. ”Jag dog av utmattning efter ett ormbett.” ”Och för att du inte ville skjuta bisonoxen”, sa Sam. ”Det är slöseri. Allt kött bara ruttnar.” Sadie slog armarna om honom. ”Sam Masur! Jag har hela tiden hoppats att jag skulle stöta på dig.” ”Jag står i telefonkatalogen”, sa Sam. ”Okej, men jag kanske hoppades att det skulle ske naturligt”, sa Sadie. ”Och nu gör det det.” ”Vad gör du på Harvard Square?” frågade Sam. ”Tittar på Magiska ögat, förstås”, sa hon uppsluppet. Hon gjorde en gest mot reklamaffischen. För första gången noterade Sam den en och en halv gånger en meter stora affisch som hade förvandlat pendlarna till en hord av zombier. SE VÄRLDEN PÅ ETT HELT NYTT SÄTT. I JUL ÄR MAGISKA ÖGAT GÅVAN ALLA VILL HA. Bilden på affischen var ett psykedeliskt mönster i julfärger: smaragdgrönt, rubinrött och guld. Om man stirrade på mönstret tillräckligt länge lurade hjärnan sig själv att se en dold 3D-bild. Det kallades ett autostereogram och det var lätt att skapa ett om man var en halvhyfsad programmerare. Det här? tänkte Sam. Tänk vad folk är lättroade. Han suckade. ”Du gillar det inte?” sa Sadie. ”Såna där hittar man i vartenda sällskapsrum på campus.” 17
”Inte just den här, Sam. Den här är unik för –” ”Varenda tågstation i Boston.” ”Kanske i USA?” Sadie skrattade. ”Men Sam, vill du inte se världen med magiska ögon?” ”Jag ser alltid världen med magiska ögon”, sa han. ”Jag brinner av barnslig förundran.” Sadie pekade på en pojke i sexårsåldern: ”Titta så glad han är! Nu ser han det! Bra gjort!” ”Har du sett det?” frågade Sam. ”Jag har inte sett det än”, erkände Sadie. ”Och nu måste jag ta nästa tåg, annars kommer jag för sent till föreläsningen.” ”Nog kan du väl avvara fem minuter för att se världen med magiska ögon”, sa Sam. ”Kanske nästa gång.” ”Kom igen, Sadie. Det kommer fler föreläsningar. Hur många gånger får man titta på något samtidigt som man vet att alla omkring en ser samma sak eller i alla fall att deras hjärnor och ögon reagerar på samma fenomen? Hur mycket bevis får man någonsin på att vi alla existerar i samma värld?” Sadie log sorgset och slog till Sam på axeln. ”Du kunde knappast ha sagt något som var mer Sam.” ”Sam är jag.” Hon suckade när hon hörde sitt tåg dånande lämna stationen. ”Om jag blir kuggad i avancerad datorgrafik så är det ditt fel.” Hon bytte ställning så att hon kunde titta på affischen igen. ”Du måste också göra det, Sam.” ”Ska bli, ers nåd.” Sam rätade på axlarna, och han stirrade rakt fram. Han hade inte stått så här nära Sadie på flera år. Enligt anvisningarna på affischen skulle man låta ögonen slappna av och koncentrera sig på en enskild punkt tills en hemlig bild framträdde. Om det inte fungerade uppmanades man att gå närmare affischen och sedan långsamt backa, men det fanns inte utrymme för det på stationen. Sam brydde sig ändå inte om den hemliga bilden. Han gissade att det var en 18
julgran, en ängel, en stjärna, fast förmodligen inte en davidsstjärna, något årstidsbetonat, banalt och brett, något som skulle sälja fler Magiska ögat-produkter. Autostereogram hade aldrig fungerat för Sam. Han hade en teori om att det hade något att göra med glasögonen. Hans glasögon, som korrigerade en kraftig närsynthet, lät inte hans ögon slappna av tillräckligt för att hans hjärna skulle uppfatta illusionen. Så efter en ansenlig stund (femton sekunder) slutade Sam försöka se den hemliga bilden och studerade istället Sadie. Hennes hår var kortare och moderiktigare, tänkte han, men med samma mahognybruna vågor som hon alltid hade haft. De ljusa fräknarna på hennes näsa var sig lika, och hennes hy var fortfarande olivfärgad, fast hon var mycket blekare än när de var barn i Kalifornien och hennes läppar var nariga. Hennes ögon hade samma bruna färg, med gyllene fläckar. Anna, hans mamma, hade haft liknande ögon, och hon hade sagt till Sam att det kallades heterokromi. Just då hade han tyckt att det lät som en sjukdom, något hans mamma kanske skulle dö av. Under ögonen hade Sadie knappt synliga halvmånar, men dem hade hon haft redan som barn. Men han tyckte att hon verkade trött. Sam tittade på Sadie, och han tänkte: Detta är vad en tidsresa är. Det är att titta på en person och se dem i nuet och i det förflutna samtidigt. Och den sortens förflyttning fungerade bara med människor man hade känt länge. ”Jag såg det!” sa hon. Hennes ögon strålade och hon hade ett ansiktsuttryck som han mindes från när hon var elva. Sam vände snabbt blicken mot affischen igen. ”Såg du det?” frågade hon. ”Ja”, sa han. ”Jag såg det.” Sadie tittade på honom. ”Vad såg du?” ”Det”, sa Sam. ”Det var otroligt fantastiskt. Fruktansvärt festligt.” ”Såg du det på riktigt?” Sadies mungipor ryckte uppåt. De heterokromiska ögonen tittade illmarigt på honom. 19
”Ja, men jag vill inte förstöra för någon annan som inte har gjort det.” Han gjorde en gest mot horden. ”Okej, Sam”, sa Sadie. ”Väldigt omtänksamt av dig.” Han visste att hon visste att han inte hade sett det. Han log mot henne, och hon mot honom. ”Är det inte märkligt?” sa Sadie. ”Det känns som om jag aldrig slutade träffa dig. Det känns som om vi kommer till den här tunnelbanestationen för att stirra på den här affischen varje dag.” ”Vi grokkar”, sa Sam. ”Ja, vi grokkar. Och jag tar tillbaka det jag sa. Det där var det samigaste du kunde ha sagt.” ”Samigast är jag. Du är –” När han sa det började mixern vina igen. ”Vad?” sa hon. ”Du är på fel Square”, upprepade han. ”Vadå ’fel Square’?” ”Du är på Harvard Square när du borde vara på Central Square eller Kendall Square. Jag tyckte jag hörde att du går på MIT .” ”Min pojkvän bor i krokarna”, sa Sadie på ett sätt som antydde att hon inte hade mer hon ville säga om saken. ”Jag undrar varför de kallas ’squares’. De är ju inte fyrkantiga, eller?” Ännu ett tåg rullade in. ”Det är mitt tåg. Igen.” ”Det är så tåg fungerar”, sa Sam. ”Det är sant. Det kommer ett tåg och ett tåg och ett tåg.” ”Och i så fall är det enda rätta i det här läget att gå och ta en kaffe”, sa Sam. ”Eller vad du än dricker, om kaffe är för klyschigt för dig. Chai. Matcha. Snapple. Champagne. Det finns en hel värld av oändliga dryckesmöjligheter rakt ovanför våra huvuden. Vi behöver bara ta rulltrappan upp och förse oss.” ”Jag önskar jag kunde, men jag måste gå på föreläsningen. Jag har läst kanske hälften av det jag ska. Det enda som talar till min fördel är min punktlighet och närvaro.” 20
”Det betvivlar jag”, sa Sam. Sadie var en av de mest begåvade människor han kände. Hon gav Sam en snabb kram till. ”Fint att se dig.” Hon började gå mot tåget och Sam försökte komma på ett sätt att få henne att stanna. Om det här vore ett spel kunde han pausa. Han kunde starta om, säga andra saker, rätt saker den här gången. Han kunde söka i inventariet efter det föremål som skulle få Sadie att stanna. De hade inte ens bytt telefonnummer, tänkte han desperat. Hans hjärna bläddrade igenom de sätt på vilka man kunde leta reda på någon 1995. När Sam var barn kunde folk försvinna för alltid, men det var inte lika lätt att försvinna som förr. I allt högre grad var det enda som krävdes en önskan att förvandla en person från digital hypotes till ostyrigt kött. Så han tröstade sig med att hans gamla vän visserligen blev mindre och mindre på tågstationen, men världen rörde sig i samma riktning – i och med globaliseringen, informationsmotorvägen och liknande. Det skulle bli lätt att hitta Sadie Green. Han kunde gissa sig till hennes mejladress – MIT -adresser följde samma mönster. Han kunde söka i MIT :s katalog på nätet. Han kunde ringa institutionen för datavetenskap – han förmodade att det var datavetenskap. Han kunde ringa hennes föräldrar, Steven Green och Sharyn Friedman-Green, i Kalifornien. Fast han kände sig själv och han visste att han var en person som aldrig ringde någon, såvida han inte var absolut säker på att initiativet var välkommet. Hans hjärna var svekfullt negativ. Han skulle hitta på att hon hade varit kylig mot honom, att hon inte ens hade någon föreläsning den dagen, att hon bara hade velat slippa Sam. Hans hjärna skulle insistera på att om hon hade velat träffa honom skulle hon ha gett honom någon sorts kontaktuppgifter. Han skulle dra slutsatsen att han representerade en plågsam period i Sadies liv, och därför ville hon såklart inte träffa honom igen. Eller kanske, vilket han ofta hade misstänkt, betydde han ingenting för henne – 21
han hade varit en rik flickas goda gärning. Han skulle älta att hon hade nämnt en pojkvän vid Harvard Square. Han skulle leta upp hennes nummer, hennes mejladress, hennes fysiska adress, men han skulle inte använda dem. Så med fenomenologisk tyngd insåg han att detta mycket väl kunde vara sista gången han träffade Sadie Green, och han försökte memorera exakt hur hon såg ut när hon gick iväg på en tågstation en bister decemberdag. Beige kashmirmössa, vantar och halsduk. Kamelfärgad trekvartslång skepparjacka, definitivt inte från överskottslagret. Blåjeans, ganska slitna, bootcut, fransiga längst ner. Svarta sneakers med ett vitt streck på. Konjaksfärgad cykelbudsväska som var lika bred som hon, proppfull, med ärmen på en ljusbrun tröja utstickande på sidan. Hennes hår – glansigt, en aning fuktigt – nådde henne strax under skulderbladen. Det fanns ingen autentisk Sadie i den bilden, tänkte han. Hon såg exakt likadan ut som otaliga smarta, välmående collegetjejer på stationen. Just när hon var på väg att försvinna vände hon, och hon sprang tillbaka till honom. ”Sam!” sa hon. ”Spelar du fort farande?” ”Ja”, svarade Sam med för stor entusiasm. ”Absolut. Hela tiden.” ”Här.” Hon tryckte en 3,5-tumsdiskett i hans hand. ”Det här är mitt spel. Du har säkert supermycket att göra men testa det om du har tid. Jag vill hemskt gärna höra vad du tycker.” Hon sprang in i vagnen igen, och Sam traskade efter. ”Vänta! Sadie! Hur kontaktar jag dig?” ”Min mejladress finns på disketten”, sa Sadie. ”I readme- filen.” Tågets dörrar stängdes, och Sadie forslades tillbaka till sitt rätta Square. Sam tittade ner på disketten: spelet hette Solution. Hon hade skrivit etiketten för hand. Han skulle känna igen hennes handstil var som helst. 22
När han kom tillbaka till lägenheten senare på kvällen installerade han inte Solution direkt, men han lade den bredvid datorns diskettstation. Fast att inte spela Sadies spel var en bra drivkraft, upptäckte han, och han arbetade med synopsis till sin tredjeårsuppsats, som redan var en månad försenad och annars skulle ha fått vänta till efter ledigheten. Han hade efter mycket vånda valt ämnet ”Alternativa perspektiv på BanachTarskis paradox i frånvaro av urvalsaxiomet”, och eftersom det tråkade ut honom att skriva synopsis fasade han för slitet det skulle innebära att skriva själva uppsatsen. Han hade börjat misstänka att han, även om han hade en uppenbar fallenhet för matematik, inte var särskilt intresserad av det. Hans handledare på matematiska institutionen, Anders Larsson, som senare skulle tilldelas en Fieldsmedalj, hade i praktiken sagt det till honom vid eftermiddagens möte. Hans avskedsord: ”Du är otroligt begåvad, Sam. Men det finns en sak man ska tänka på: att vara bra på något är inte riktigt samma sak som att älska det.” Sam åt italiensk hämtmat med Marx – Marx beställde för mycket så att Sam skulle ha rester att äta medan Marx var borta. Marx upprepade sin inbjudan till Sam att följa med och åka skidor i Telluride under ledigheten: ”Du borde verkligen följa med, och om det är skidåkningen du är orolig för så hänger de flesta ändå mest i stugan.” Sam hade sällan råd att åka hem under ledigheterna, så inbjudningarna kom och avvisades med jämna mellanrum. Efter att ha ätit började Sam plugga till sin kurs i moralfilosofi (de läste Wittgensteins tidiga filosofi, eran innan han kom fram till att han hade fel om allt), och Marx gjorde sig i ordning för resan. När Marx hade packat färdigt skrev han ett julkort till Sam och lade det på hans skrivbord tillsammans med ett presentkort värt femtio dollar på brygghuset. Det var då Marx fick syn på disketten. ”Vad är Solution?” frågade Marx. Han tog den gröna disketten och höll fram den mot Sam. 23
”Det är en väns spel”, sa Sam. ”Vilken vän?” sa Marx. De hade bott ihop i snart tre år och Marx hade nästan aldrig hört Sam nämna några vänner. ”Min vän från Kalifornien.” ”Ska du spela det?” ”Senare. Det suger säkert. Jag ska bara ta en titt på det, som en tjänst.” Det kändes som om han svek Sadie genom att säga det, men det skulle säkert suga. ”Vad handlar det om?” sa Marx. ”Ingen aning.” ”Coolt namn, i alla fall.” Marx slog sig ner vid Sams dator. ”Jag har en stund över. Ska vi installera det?” ”Varför inte.” Sam hade tänkt spela ensam, men Marx och han spelade tillsammans ganska regelbundet. De gillade fightingspel: Mortal Kombat, Tekken, Street Fighter. De hade också ett pågående parti Dungeons & Dragons som de återupptog då och då. Partiet, som Sam var spelledare för, hade pågått i över två år. Att spela Dungeons & Dragons på två personer är en besynnerlig, intim upplevelse, och de hemlighöll partiet för alla de kände. Marx stoppade in disketten i datorn och Sam installerade spelet på hårddisken. Flera timmar senare hade Sam och Marx spelat igenom Solution en första gång. ”Vad i helvete var det här?” sa Marx. ”Jag kommer att bli så försenad hem till Ajda. Hon kommer att döda mig.” Ajda var Marx senaste flamma – en en och åttio lång turkisk squash spelare som ibland tog modelljobb, ett normalt cv för en person som var föremål för Marx kärlek. ”Jag trodde på riktigt att vi skulle spela i fem minuter.” Marx drog på sig rocken – kamelfärgad, precis som Sadies. ”Din vän är helt sjuk. Och kanske ett geni. Hur var det nu du kände honom?” 24