9789100800857

Sällsynt kloka varelser

Översättning Emilia Fjeld

albert bonniers förlag

Citatet på s. 189 är hämtat ur Britt G. Hallqvists översättning av William Shakespeares Hamlet.

www.albertbonniersforlag.se

ISBN 978-91-0-080085-7

Originalets titel: Remarkably Bright Creatures

Copyright © 2022 by Shelby Van Pelt

Översättning: Emilia Fjeld

Omslag: Kerstin Hanson

Tryck: ScandBook EU, 2023

Till Anna

Dag 1 299 i fångenskap

Mörkret passar mig.

Varje kväll väntar jag på klicket då taklamporna släcks och det enda ljus som återstår är skenet från det stora akvariet. Inte perfekt, men det duger.

Dunkel, som när man närmar sig havets botten. Jag bodde där innan jag blev tillfångatagen och inlåst. Jag kommer inte ihåg särskilt mycket, men jag kan fortfarande känna smaken av de vilda strömmarna ute i det kalla öppna havet. Mörkret flyter i mina ådror.

Du undrar vem jag är. Jag heter Marcellus, men det är inte så många människor som kallar mig det. För det mesta kallar de mig han där. Till exempel: Kolla in han där! Tentaklerna sticker fram bakom stenen.

Jag är en stillahavsjättekrake – en åttaarmad bläckfisk. Det vet jag tack vare skylten på väggen vid akvariet där jag hålls instängd.

Jag vet vad du tänker nu. Ja, jag kan läsa. Jag kan mycket som du inte skulle ha väntat dig.

Skylten upplyser även om hur stor jag är, vad jag äter och var jag skulle leva om jag inte vore fast här. Den beskriver min intellektuella förmåga och klyftighet, som av någon anledning verkar förvåna människorna: Bläckfiskar är sällsynt kloka varelser, står det. Den berättar om min förmåga att kamouflera mig och uppmanar människorna att titta extra noga efter mig, för den händelse att jag har antagit samma färg som sanden.

Det står inte på informationsskylten att jag heter Marcellus. Men den där människan som heter Terry, han som är chef för akvariet, berättar det ibland för besökarna som samlas framför min glasruta. Ser ni honom? Han heter Marcellus. Han är nåt alldeles extra.

Nåt alldeles extra, minsann.

Terrys lilla dotter gav mig mitt namn: Marcellus McSquiddles. Ja, det är löjeväckande. Det får många att tro att jag är en squid, en tioarmad bläckfisk, vilket är en oerhörd förolämpning.

Du undrar vad du ska kalla mig. Det får du avgöra själv. Kanske säger du han där, precis som alla andra. Jag hoppas inte det, men jag skulle inte klandra dig. Du är trots allt bara en människa.

Jag måste upplysa dig om att vår tid tillsammans kan bli kort. Det står en sak till på informationsskylten: min arts genomsnittliga livslängd. Fyra år.

Min livslängd: fyra år, 1 460 dagar.

Jag fördes hit när jag var liten. Jag kommer att dö här, i det här akvariet. Högst 160 dagar återstår tills min strafftid är till ända.

Ett ärr stort som en silverdollar

Tova Sullivan gör sig redo för strid. När hon böjer sig fram för att syna motståndaren sticker en gul gummihandske upp ur hennes bakficka likt en fjäder från en kanariefågel.

Tuggummi.

”Men herregud.” Hon hackar med moppskaftet i den rosa klumpen. Den är fläckig av smuts och räfflad av otaliga skoavtryck.

Tova har aldrig fattat vitsen med att tugga tuggummi. Och folk har ju så sällan koll på dem. Just den här tuggaren kanske pratade oavbrutet, så att tuggummit helt enkelt ramlade ut och försvann i en sörja av överflödiga ord.

Hon böjer sig fram och försöker dra loss tuggummit med nageln, men det ger inte med sig. Allt detta bara för att någon inte iddes gå några ynka meter till papperskorgen. En gång när Erik var liten kom Tova på honom med att trycka fast ett tuggummi under bordet på en restaurang. Det var sista gången hon köpte tuggummi till honom, men vad han spenderade sina fickpengar på när han blev tonåring kunde hon, i likhet med så mycket annat, inte styra över.

Det kommer att krävas tyngre artilleri för det här. Kanske en fil att bända med. Inget av det hon har på städvagnen duger till att få loss tuggummit.

När hon rätar på sig smäller det till i ryggen. Ljudet ekar i den tomma svängda gången som badar i ett mjukt blått ljus, och hon går mot städskrubben. Självklart skulle ingen kritisera henne

om hon bara for över tuggummit med moppen. Hon är sjuttio år, de väntar sig inte att hon ska städa så noggrant. Men hon vill åtminstone försöka.

Dessutom håller det henne sysselsatt.

Tova är äldst i personalen på Sowell Bay Aquarium. Varje kväll torkar hon golven, putsar glasrutorna och tömmer papperskorgarna. Varannan vecka får hon en lönespecifikation i sitt fack i personalrummet. Fjorton dollar i timmen, minus skatt.

Lönespecifikationerna hamnar oöppnade i en gammal skokartong ovanpå kylskåpet där hemma. Pengarna går direkt in på ett bortglömt bankkonto där de samlas på hög.

Nu marscherar Tova mot städskrubben i en hastighet som skulle vara beundransvärd hos vem som helst, men som hos en pytteliten gammal kvinna med krum rygg och fågeltunt skelett är rent häpnadsväckande. Regnet slår mot takfönstret, som lyses upp utifrån av lamporna vid det gamla färjeläget. Silverdroppar strömmar över glasrutan, bildar skimrande band under den disiga himlen. Juni månad har varit hemsk, det säger alla. Tova har ingenting emot gråvädret, även om det vore fint om det kunde bli uppehåll så pass länge att det hann torka upp i hennes trädgård. Handgräsklipparen kör fast när det är blött.

Byggnaden har kupoltak, är rund som en donut och har ett stort akvarium i mitten och mindre akvarier längs väggen. Den är varken stor eller imponerande, vilket kanske passar bra i Sowell Bay, som inte heller är vare sig stort eller imponerande. Städskrubben ligger på motsatta sidan från stället där Tova råkade på det intorkade tuggummit. Sulorna på hennes vita sneakers gnisslar och gör matta avtryck på det glänsande klinkergolvet.

Hon kommer definitivt att våttorka där en gång till.

Hon stannar till vid den grunda alkoven och dess bronsskulptur av ett sjölejon i naturlig storlek. De glatta fläckarna på den skalliga hjässan och ryggen, som är blanknötta efter många års

klappande och klättrande, gör den ännu mer naturtrogen. Hemma på Tovas spiselkrans står ett foto av Erik. Han är kanske elva eller tolv och ler stort där han sitter gränsle på skulpturens rygg med ena handen i vädret, som om han just ska kasta ett lasso. En havscowboy.

Det är ett av de sista fotografierna där han ser barnslig och sorglös ut. Tova förvarar sina bilder av honom i kronologisk ordning – ett montage som visar hans förvandling från tandlös bebis till stilig tonåring, längre än sin far. Foton där han poserar i sin basebolljacka, där han står tillsammans med tjejen han ska gå på bal med och sätter fast bröstbuketten på hennes klänning, där han står på en provisorisk prispall vid det djupblå Pugetsundets klippiga strand och håller upp en prispokal från skolregattan.

Tova rör vid sjölejonets kalla hjässa när hon passerar det och trycker undan tankarna på hur Erik skulle ha sett ut nu.

Hon fortsätter framåt, så som man måste göra, genom den dunkla gången. Framför akvariet med blågälade solabborrar stannar hon till. ”God kväll på er, raringar.”

Sedan är det de japanska krabborna. ”Hejsan, sötnosar.”

”Hur står det till?” frågar hon simporna.

Vargålarna är inte Tovas favoriter precis, men hon nickar ändå till hälsning. Man ska inte vara ohyfsad, även om de får henne att tänka på skräckfilmerna som hennes nu bortgångne make Will brukade titta på när cellgifterna gjorde honom så illamående att han inte kunde sova. Den största vargålen kommer framglidande ur sin håla med käftarna låsta i det karaktäristiska underbettet.

Ojämna tänder skjuter upp ur underkäken likt små sylar. Ett beklagansvärt utseende, minst sagt. Men skenet kan bedra, eller hur? Tova ler mot vargålen trots att den aldrig skulle kunna le tillbaka ens om den ville, inte med det nyllet.

I akvariet intill bor Tovas favorit. Hon lutar sig fram mot glaset. ”Jaha, min herre, vad har du haft för dig i dag?”

Det tar en stund innan hon får syn på honom: en glimt av

något orangefärgat bakom stenen. Oavsiktligt synlig, som när ett barn leker kurragömma men inte lyckas gömma sig helt och hållet – en hästsvans som skymtar bakom soffan eller en strumpklädd fot som sticker fram under sängen.

”Är du lite blyg i kväll?” Hon tar ett steg tillbaka och väntar. Bläckfisken rör sig inte. Hon föreställer sig hur det är på dagarna, hur folk knackar på glaset och surt går sin väg igen när de inte ser någonting. Det är ingen som vet vad tålamod är nu för tiden.

”Jag förstår dig. Det ser mysigt ut där bakom.”

Det rycker i den orangefärgade tentakeln, men kroppen förblir dold.

Tuggummit bjuder tappert motstånd mot Tovas fil, men till sist släpper det taget.

När Tova slänger den hoptorkade klumpen i soppåsen prasslar det tillfredsställande i plasten.

Nu moppar hon golvet. Igen.

Doften av ättika med en aning citron fyller luften, kommer i dunster från de våta golvplattorna. Mycket bättre än det hemska rengöringsmedlet de använde när Tova just hade börjat – en illgrön sörja som sved i näsborrarna. Hon sa ifrån direkt. Dels blev hon yr i huvudet av det, dels lämnade det fula ränder på golven. Och värst av allt: det luktade som Wills rum på sjukhuset, som Will när han var sjuk, fast just den invändningen höll Tova för sig själv.

Hyllorna i städskrubben var fulla av dunkar med den gröna sörjan, men akvariechefen Terry ryckte till sist på axlarna och sa att Tova fick använda vad hon ville, bara hon tog dit det själv. Det gick Tova självklart med på, och nu kånkar hon varje kväll dit en dunk med ättika och sin flaska med citronolja.

Mer skräp att samla ihop. Hon tömmer papperskorgarna i entrén och utanför toaletterna och går slutligen till personalrummet med den outsägligt smuliga köksbänken. Det är inget

som förväntas av henne, proffsstädarna från Elland som kommer varannan vecka sköter det, men hon tar alltid några tag med trasan runt den uråldriga kaffebryggaren och inuti den nedstänkta mikrovågsugnen som luktar gammal pasta. Fast i dag har hon större problem att lösa: tomma hämtmatskartonger på golvet. Tre stycken.

”Det var det värsta”, säger hon anklagande till det tomma rummet. Först tuggummit och nu det här.

Hon tar upp kartongerna och slänger dem i soptunnan, som konstigt nog står någon meter från sin vanliga plats. När hon har tömt tunnan i uppsamlingssäcken ställer hon tillbaka den där den brukar stå.

Precis intill tunnan står ett litet matbord. Tova ställer i ordning stolarna. Då får hon syn på det.

Någonting. Under bordet.

En brunorange klump, intryckt i hörnet. En tröja? Mackenzie, den trevliga unga damen som jobbar i biljettkassan, lägger ofta sina tröjor över stolsryggen och glömmer dem där. Tova faller på knä och ska just ta den för att lägga den i Mackenzies fack. Men då rör klumpen på sig.

En tentakel rör sig.

”Kära nån!”

Ett bläckfisköga blir synligt i den oformliga massan. Den marmorerade pupillen vidgas och sedan smalnar ögat. Förebrående.

Tova blinkar, osäker på om hennes egna ögon verkligen fungerar som de ska. Hur har stillahavsjättekraken lyckats ta sig ut?

Armen rör sig igen. Varelsen har trasslat in sig i sladdhärvan. Hur många gånger har hon inte svurit över de där sladdarna? De gör det omöjligt att städa ordentligt.

”Du sitter fast”, viskar hon, och bläckfisken lyfter sitt enorma, runda huvud. Runt en av hans armar sitter en tunn sladd, en sådan som man använder för att ladda mobiltelefoner med, lindad flera varv. Bläckfisken drar hårdare och sladden stramas åt

ännu mer, så att öglorna skär in i tentakeln. Erik hade en leksak som fungerade så, från en skämtbutik. En liten cylinder i nättyg där man stack in ett pekfinger i varje ände och sedan försökte dra ut dem igen. Ju hårdare man drog, desto hårdare satt man fast.

Hon makar sig närmare. Bläckfisken slår med en arm i linoleumgolvet som för att säga ”Kom inte närmare, damen”.

”Okej, okej”, mumlar hon och kravlar ut igen.

Hon reser sig och tänder lampan i taket så att personalrummet fylls av ett fluorescerande sken och böjer sig ner igen, långsammare den här gången. Men då smäller det som vanligt till i hennes rygg.

När bläckfisken hör det gör den ett nytt utfall. Skrämmande kraftfullt knuffar den till en stol så att den kanar tvärs över golvet och studsar mot väggen.

Djurets overkligt klara öga glimmar i dunklet under bordet.

Tova kryper beslutsamt närmare och försöker stilla sina skakande händer. Hur många gånger har hon gått förbi informationsskylten under bläckfiskens akvarium? Såvitt hon kan minnas står där ingenting om att bläckfiskar skulle vara farliga för människor.

Hon är bara några decimeter från bläckfisken. Han ser ut att ha krympt och färgen har bleknat. Har bläckfiskar några tänder?

”Min vän”, säger hon mjukt. ”Jag tänker sträcka mig in bakom dig och dra ur sladden.” Hon kikar bakom honom och ser direkt vilken sladd som har ställt till det för honom. Den är inom räckhåll.

Bläckfiskens öga följer varje rörelse hon gör.

”Jag ska inte göra dig illa, vännen.”

En av de fria armarna slår mot golvet som svansen på en katt.

När hon drar ur sladden rycker bläckfisken till. Det gör Tova också. Hon väntar sig att han ska slinka iväg längs väggen mot dörren, i den riktning han försökte dra sig när han satt fast.

I stället drar han sig närmare.

Likt en orm kommer en av hans gulbruna tentakler krypande mot henne. På bara några sekunder har han lindat den kring hennes underarm, den slingrar sig om armbågen och överarmsmusklerna som ett band runt en majstång. Hon känner varje enskild sugskål få fäste. Reflexmässigt försöker hon göra sig fri, men bläckfiskens grepp hårdnar så mycket att det nästan känns obehagligt. Fast hans besynnerliga ögon glittrar lekfullt, som hos ett olydigt barn.

Tomma matkartonger. Soptunnan på fel plats. Nu fattar hon. Och så släpper han plötsligt taget. Tova ser klentroget hur han smyger ut genom dörren till personalrummet. Han tar sig fram på den tjockaste delen av sina åtta armar. Manteln tycks släpa efter honom och han ser ännu blekare ut nu, det är ansträngande för honom att förflytta sig. Hon skyndar efter, men när hon hunnit ut i gången syns bläckfisken inte till längre.

Tova drar med handen över ansiktet. Hon håller på att tappa förståndet. Ja, så måste det vara. Det är väl så här det börjar? Med hallucinationer om en bläckfisk?

För många år sedan såg Tova sin mamma glida bort. Det började med glömska då och då, välbekanta namn och datum som försvann för henne. Men Tova varken glömmer telefonnummer eller famlar i minnet efter namn. Hon tittar ner på sin arm, som är täckt av små, små runda märken. Sugmärken.

Omtumlad avslutar hon kvällens arbete. Sedan går hon det vanliga varvet för att säga god natt.

God natt, blågälade solabborrar, ålar, japanska krabbor, simpor. God natt, anemoner, sjöhästar och sjöstjärnor.

Hon fortsätter runt kröken. God natt, tonfiskar och flundror och stingrockor. God natt, maneter och sjögurkor. God natt, hajar – era arma stackare. Tova har alltid känt stort medlidande med hajarna, som simmar varv efter varv i akvariet. Hon vet hur det är att ständigt vara i rörelse eftersom man får andnöd så fort man stannar upp. Där är bläckfisken, åter gömd bak-

om sin sten. En bit av en arm sticker fram. Hans orange färg är starkare nu än i personalrummet, men han är fortfarande blekare än vanligt. Det kanske är rätt åt honom. Han borde hålla sig på sin plats. Hur sjutton tog han sig ut? Hon kikar genom det strömmande vattnet, upp mot ytan, men ingenting ser konstigt ut.

”Din buse”, säger hon och skakar på huvudet. Hon dröjer kvar ett ögonblick framför hans akvarium innan hon går hem.

Tovas gula halvkombi kvittrar till och dess blinkers börjar lysa när hon trycker på bilnyckelns knapp – en finess som hon fortfarande inte har vant sig vid. Hennes vänner, damerna som brukar äta lunch tillsammans och som skämtsamt kallar sig Garningarna, intalade henne att hon behövde en ny bil när hon började jobba. Det var en säkerhetsrisk, hävdade de, att köra runt i en gammal bil om nätterna. De tjatade på henne i flera veckor.

Ibland är det lättare att helt enkelt ge med sig.

Efter att som vanligt ha ställt dunken med ättika och flaskan med citronolja i bagageutrymmet – Terry har sagt många gånger att hon gärna får ställa dem i städskrubben, men man vet aldrig när lite citron och ättika plötsligt kan komma till användning – kastar hon en blick neråt bryggan. Det är ingen där så här sent på kvällen, fiskarna har åkt hem för länge sedan. Framför akvariet ligger det gamla färjeläget, som mest liknar något slags uråldrig ruttnande maskin. Det murknande pålverket är täckt av havstulpaner. När tidvattnet är högt fastnar sjögräs i dem, och när vattnet dras ut igen torkar sjögräset till en svartgrön beläggning.

Hon går över de nötta plankorna. Den gamla biljettkiosken står exakt tjugoåtta steg från hennes parkeringsruta, precis som vanligt.

Tova ser sig än en gång om efter eventuella åskådare, någon

som kanske står gömd i de långa skuggorna. Hon trycker handen mot biljettkioskens glasruta vars diagonala spricka är som ett gammalt ärr på någons kind.

Sedan går hon ut till sin vanliga bänk på bryggan. Den är slipprig av salt och full av måsspillning. Hon sätter sig, drar upp tröjärmen och tittar på de besynnerliga runda märkena, väntar sig halvt om halvt att de ska ha försvunnit. Men där är de. Hon låter fingertoppen cirkla runt det största märket på insidan av handleden. Det är ungefär lika stort som en silverdollar. Hur länge kommer det att synas? Kommer det att bli ett blåmärke?

Hon får så lätt blåmärken numera, och det här skiftar redan i brunrött, som en blodblåsa. Det kanske blir kvar för evigt. Ett silverdollar-ärr.

Dimman har lättat och fösts inåt landet av vinden, mot kullarna. Söderut ligger en lastbåt för ankar. Dess skrov ligger lågt i vattnet, nedtyngt av containrarna som är staplade i rader på däck som leksaksklossar. Månljuset flimrar över vattnet, som om tusen små ljus guppade på ytan. Tova sluter ögonen och föreställer sig att han är där under och håller upp ljusen åt henne. Erik. Hennes enda barn.

Dag 1 300 i fångenskap

Krabba, räkor, kammusslor, hjärtmusslor, abalone, fisk, fiskrom. Det är vad en stillahavsjättekrake äter enligt informationsskylten vid mitt akvarium.

Vilken underbar buffé havet måste vara. Så många läckerheter, bara att hugga in.

Men vad serveras här? Makrill, flundra och – framför allt –sill. Sill, sill, sill i mängder. Motbjudande varelser, vidriga små fiskslamsor. Jag är säker på att de bjuds i överflöd här därför att de är så billiga. Hajarna i det stora akvariet belönas för sin håglöshet med färsk havsabborre, men jag får upptinad sill. Ibland är den fortfarande halvfrusen. Därför måste jag ta saken i egna armar när jag hungrar efter den sagolika konsistensen hos färska ostron, när jag längtar efter att få känna det skarpa krasandet då min näbb krossar en krabba i dess skal, när jag suktar efter en sjögurkas fasta, delikata kött.

Ibland ger fångvaktarna mig en ynka kammussla, om de försöker få mig att samarbeta vid en medicinsk undersökning eller vill muta mig till att delta i någon av deras lekar. Och någon gång emellanåt smyger Terry åt mig en blåmussla bara för att.

Jag har förstås ätit både krabba, räkor, abalone och olika sorters musslor många gånger. Jag får helt enkelt hämta dem själv efter stängningsdags. Fiskrom är ett perfekt mellanmål både i fråga om smaklighet och näringsvärde.

Här skulle man kunna göra upp en tredje lista – över sådant som människor suktar efter men som de flesta intelligenta var-

elser skulle betrakta som rent olämpliga att förtära. Ett exempel: precis allt som erbjuds i varuautomaten i entréhallen.

Men i kväll kände jag en ny doft som lockade. Söt, salt, kryddig. Jag fann själva källan till doften i soptunnan: matrester i en sladdrig vit kartong.

Vad det än var, så var det utsökt. Men om jag inte hade haft sådan tur skulle det ha inneburit slutet för mig.

Städerskan. Hon räddade mig.

Förljugen fika

En gång i tiden hade Garningarna sju medlemmar. Nu är de fyra. Med några års mellanrum blir ännu en plats vid bordet tom.

”Men herregud, Tova!” Mary Ann Minetti ställer tekannan på matsalsbordet och stirrar på Tovas arm. Kannan har en gul tehuva som någon av dem antagligen virkade på den tiden då Garningarna fortfarande handarbetade på lunchträffarna varje vecka. Den matchar det gula hårspännet med stenar som håller Mary Anns guldbruna lockar i styr bakom örat.

Janice Kim häller upp te i sin mugg och tittar på Tovas arm. ”Är det nån allergi?” Ångan från oolong-teet gör hennes runda glasögon immiga. Hon tar av sig dem och torkar dem på sin t-shirt. Tova misstänker att den tillhör Janices son Timothy, för den är minst tre nummer för stor och pryds av loggan för det koreanska shoppingcentret i Seattle där Timothy investerade i en restaurang för några år sedan.

”Blåmärket?” säger Tova och drar ner tröjärmen. ”Inget att bry sig om.”

”Du borde gå och kolla upp det.” Barb Vanderhoof låter en tredje sockerbit plumsa ner i temuggen. Hennes korta grå hår står rakt upp i spretiga taggar, stela av gelé – en av hennes favoritfrisyrer just nu. Första gången hon visade sig med denna frisyr skojade hon om att hon vägrade tagga ner, och Garningarna skrattade. Tova har ofta lekt med tanken på att peta på en av taggarna på vännens huvud. Skulle den stickas som sjöborrarna på akvariet eller skulle den vika sig?

”Inget att bry sig om”, upprepar Tova. Hennes örsnibbar börjar hetta.

”Men nu ska ni få höra.” Barb sörplar i sig lite te och fortsätter: ”Min Andie, ni vet, när hon kom hit i påskas hade hon utslag. Jag såg dem aldrig med egna ögon – de satt på ett känsligt ställe, om ni förstår vad jag menar, fast det var inte såna utslag som oanständigt beteende kan leda till. Nej, det var bara vanliga utslag. Hur som helst sa jag att hon borde gå till min hudläkare. Han är underbar. Men hon är ju så envis, min Andie, och utslagen blev bara värre, och …”

Janice avbryter Barb. ”Vill du att Peter ska rekommendera nån, Tova?” Janices man, dr Peter Kim, har gått i pension men har gott om kontakter.

”Jag behöver inte träffa nån läkare.” Tova ler ansträngt. ”Det var bara en liten incident på jobbet.”

”På jobbet!”

”En incident!”

”Vad hände?”

Tova drar efter andan. Hon kan fortfarande känna hur tentakeln lindades om hennes handled. Fläckarna har bleknat under natten men är fortfarande tillräckligt mörka för att synas. Hon drar i tröjärmen igen.

Borde hon berätta?

”Lite krångel med städutrustningen”, säger hon till slut.

De tre vännerna kring bordet betraktar henne med smalnande ögon.

Mary Ann torkar bort en osynlig fläck från bordsskivan med en kökshandduk. ”Det där jobbet du har, Tova. Senast jag var på akvariet luktade det så illa att jag nästan fick upp lunchen. Hur står du ut?”

Tova tar en chokladkaka från fatet som Mary Ann har ställt fram. Mary Ann brukar värma kakorna i ugnen innan vännerna kommer. Man kan inte dricka te utan något hembakt att knapra

på, säger hon. Kakorna kommer direkt ur ett paket som Mary Ann har köpt på Shop-Way. Alla i Garningarna vet det.

”Det där gamla råtthålet. Klart att det stinker”, säger Janice. ”Men allvarligt talat, Tova, mår du bra? Fysiskt arbete i vår ålder! Varför måste du absolut jobba?”

Barb lägger armarna i kors. ”Jag jobbade ju på St. Ann’s ett tag efter att Rick dog. För att få tiden att gå. De bad mig att ta över ansvaret för hela kontoret, om ni minns.”

”Arkivet”, muttrar Mary Ann. ”Du skötte arkivet.”

”Och du slutade för att de inte höll ordning så som du ville”, säger Janice torrt. ”Men själva poängen var att du inte kravlade omkring på alla fyra och skurade golv.”

Mary Ann inflikar: ”Tova, du vet väl att om du behöver hjälp …”

”Hjälp?”

”Ja, hjälp. Jag vet inte hur Will hade ordnat det ekonomiska.”

Tova stelnar till. ”Tack, men jag behöver inget sånt.”

”Men om du skulle göra det.” Mary Anns läppar är hopknipna.

”Det gör jag inte”, svarar Tova lågt. Och det är sant. På Tovas bankkonto finns tillräckligt med pengar för att täcka hennes blygsamma levnadskostnader flera gånger om. Hon behöver inga allmosor, vare sig från Mary Ann eller någon annan. Och så konstigt, förresten, att börja prata om ekonomin bara för att hon har några märken på armen.

Efter att ha rest sig från bordet ställer Tova ner temuggen och lutar sig mot köksbänken. Fönstret ovanför diskhon vetter ut mot Mary Anns trädgård där rhododendronbuskarna hukar under den låga grå himlen. De veka mörkrosa blombladen ser ut att skälva när vinden rufsar om bland grenarna, och Tova önskar att hon kunde stoppa tillbaka dem i knopparna. Det är ovanligt att luften är så här kylig i mitten av juni. Sommaren gör sig verkligen ingen brådska i år.

På fönsterbrädan har Mary Ann ställt upp en samling med

religiösa prylar: små glasänglar med kerubansikten, stearinljus, en hel liten armé av glänsande silverkors i olika storlekar, uppradade som soldater. Hon är säkert tvungen att putsa dem varje dag för att hålla dem blanka.

Janice kupar handen över hennes axel. ”Tova? Jorden anropar Tova!”

Tova kan inte låta bli att le. Janices sätt att artikulera får Tova att misstänka att hon har tittat på komediserier nu igen.

”Var inte ledsen. Mary Ann menade inget illa. Vi är bara oroliga.”

”Tack, men det är ingen fara med mig.” Tova klappar Janice på handen.

Janice höjer ett av sina prydligt plockade ögonbryn och leder Tova tillbaka till bordet. Hon förstår tydligen hur angelägen Tova är om att byta samtalsämne, för hon tar till ett säkert kort.

”Hur är det med flickorna, Barb?”

”Åh, har jag inte berättat?” Barb drar dramatiskt efter andan. Ingen har någonsin behövt be Barb två gånger att berätta om sina döttrars och barnbarns liv. ”Andie skulle ha kommit hit med flickorna på sommarlovet, men det strulade till sig. Exakt så sa hon: strul.”

Janice putsar sina glasögon med en av Mary Anns broderade servetter. ”Jaså, Barb?”

”De har inte varit här sen thanksgiving förra året! Hon och Mark åkte till Las Vegas med barnen över julen, tro det eller ej. Vem firar jul i Las Vegas?” Barb uttalar båda orden, Las och Vegas, med lika delar eftertryck och avsmak, på samma sätt som man skulle säga sur mjölk.

Janice och Mary Ann skakar på huvudet och Tova tar en kaka till. Alla tre nickar instämmande åt Barbs harang om dotterns familj, som bor i Seattle. Det ligger två timmar bort men det kunde lika gärna vara på andra sidan jorden, så sällan som Barb får träffa dem.

”Måtte jag få krama om barnbarnen snart, sa jag till dem. Gud vet hur länge till jag är i livet!”

Janice suckar. ”Nu räcker det, Barb.”

”Ursäkta mig.” Tovas stol skrapar mot linoleumgolvet.

Som namnet antyder var Garningarna en stickjunta från början. För tjugofem år sedan började några kvinnor i Sowell Bay träffas och byta garn med varandra. Med tiden blev träffarna en tillflykt från deras ödsliga hem, de bitterljuva tomrummen efter barn som blivit stora och flyttat hemifrån. Det var en av anledningarna till att Tova först var tveksam till att gå med. I hennes tomrum fanns inget ljuvt, bara bitterhet. Vid denna tid hade Erik varit försvunnen i fem år. Så ömma såren var, så lite det krävdes för att de skulle gå upp och börja blöda igen.

Kranen på Mary Anns gästtoalett gnisslar när Tova vrider på vattnet. Vännernas klagoämnen har inte förändrats särskilt mycket genom åren. Först var det synd att universitetet ligger så långt bort och tråkigt att de bara ringer på söndagseftermiddagarna. Nu är det barnbarn och barnbarnsbarn. Dessa kvinnor har alltid gjort stort väsen av sitt moderskap, burit det utanpå kroppen, men Tova gömmer sitt inom sig, djupt nere i maggropen som en gammal inkapslad gevärskula. I avskildhet.

Några dagar innan Erik försvann bakade Tova en prinsesstårta till hans artonårsdag. Hon minns fortfarande hur marsipanlukten dröjde sig kvar i hennes kök flera dagar efteråt, som en ohyfsad gäst som inte fattar när det är dags att gå.

Först trodde man att Erik hade stuckit hemifrån. Den sista som såg honom var däckskarlen på elvafärjan söderut, sista turen för kvällen, och han hade inte lagt märke till något ovanligt. Erik borde ha låst biljettkiosken lika plikttroget som vanligt. Han var så glad att vara betrodd med nyckeln, det var ju trots allt bara ett sommarjobb, men sheriffen sa att biljettkiosken hade varit olåst och att hela dagskassan fanns kvar. Eriks ryggsäck låg instuvad

under stolen tillsammans med hans bärbara kassettbandspelare och hörlurar, och till och med hans plånbok. Innan de avskrev misstanken om brott sa sheriffen att Erik kanske hade gått ut en kort stund men haft för avsikt att komma tillbaka.

Men varför skulle han lämna biljettluckan när han var i tjänst?

Tova har aldrig förstått det. Wills teori var att det handlade om en tjej, men man fann aldrig några spår efter någon tjej – och ingen kille heller, för den delen. Eriks vänner hävdade att han inte var ihop med någon just då. Om Erik hade varit ihop med någon skulle hela världen ha vetat det. Han var populär.

En vecka senare hittade de båten: en rostig gammal Sun Cat som hade försvunnit från den lilla marinan intill färjeläget utan att någon märkt det. Den spolades upp på land. Ankarlinan var kapad och Eriks fingeravtryck fanns på rodret. Bevisningen var tunn, men allt tydde på att pojken hade tagit sitt liv, sa sheriffen.

Sa grannarna.

Sa tidningarna.

Sa alla.

Tova har aldrig trott på det. Inte för ett ögonblick.

Hon torkar sig i ansiktet, blinkar mot sin spegelbild inne på gästtoaletten. Garningarna har varit hennes vänner i åratal, men ibland känner hon sig som en pusselbit som har hamnat i fel kartong.

Tova tar sin mugg igen, häller upp lite nytt te och återvänder till sin stol och samtalet. Det handlar om Mary Anns granne, som ska stämma sin ortoped efter en illa utförd operation. De enas om att läkaren borde ställas till svars. Därefter tittar de under förtjusta utrop på foton av Janices lilla yorkshireterrier Rolo. Han får ofta följa med till träffarna i Janices handväska, men i dag är han hemma eftersom han är dålig i magen.

”Stackars Rolo”, säger Mary Ann. ”Har han ätit nåt olämpligt?”

”Du måste sluta ge honom människomat”, säger Barb. ”Rick brukade ge Sully matrester när jag inte såg, men jag fattade ändå. Jösses vad skiten stank!”

”Men Barbara!” säger Mary Ann storögt. Janice och Tova skrattar.

”Ja, ni får ursäkta språket, men den hunden kunde få ett helt rum att stinka, frid över hennes minne.” Barb pressar handflatorna mot varandra som i bön.

Tova vet hur mycket Barb älskade sin golden retriever Sully. Kanske mer än hon älskade sin framlidne man Rick. Och inom loppet av några månader förra året förlorade hon dem båda två. Ibland undrar Tova om det kanske är bättre så, att alla sorgerna kommer på en gång när såren ändå är öppna. Så att man får alltihop överstökat. Tova minns att förtvivlan hade en botten. När själen var till brädden fylld av sorg svämmade det helt enkelt över, så som lönnsirapen på lördagsmorgonens pannkakor rann ut på bordet när Erik fick hälla själv.

Framåt tretiden på eftermiddagen tar Garningarna sina jackor och handväskor som har hängt över ryggstöden. Mary Ann drar Tova åt sidan.

”Lova att säga till om du behöver hjälp.” Mary Ann kramar Tovas hand. Hennes något mörkare, italienska hud ser ung och slät ut jämfört med Tovas.

Tovas skandinaviska gener som var så snälla mot henne i ungdomen vände sig mot henne när hon började åldras. Vid fyrtio års ålder hade hennes rågblonda, mjuka hår blivit grått. Vid femtio såg linjerna i hennes ansikte ut att vara ristade i lera. Ibland får hon en skymt av sin profil i något skyltfönster, ser hur axlarna har börjat sjunka ihop. Hon har svårt att förstå hur det här kan vara hennes kropp.

”Tro mig, jag behöver ingen hjälp.”

”Om det där jobbet blir för tungt så slutar du. Eller hur?”

”Absolut.”

”Okej.” Mary Ann ser inte övertygad ut.

”Tack för teet, Mary Ann.” Tova tar på sig jackan och ler mot dem alla tre. ”En underbar eftermiddag, som alltid.”

Tova ger instrumentbrädan en lätt klapp och trampar på gaspedalen när hon växlar ner. Den branta uppförsbacken får bilen att mullra.

Mary Anns hus ligger på botten av en bred dalgång där det en gång i tiden inte fanns något annat än ängar fulla av påskliljor. Tova minns hur hon åkte över dem som liten, bredvid sin storebror Lars i baksätet på familjens Packard. Pappa vid ratten, mamma som satt bredvid honom med rutan nervevad och höll fast sjaletten under hakan för att den inte skulle flaxa bort. Tova brukade också veva ner sin ruta och sticka ut huvudet så långt hon vågade. Dalen luktade sött av gödsel. Miljoner gula hättor i ett hav av solsken.

Nu för tiden breder en förortsstad ut sig i dalen. Med några års mellanrum blir det stor debatt angående vägen som ringlar sig uppför bergssidan och huruvida den borde dras om eller ej.

Mary Ann skriver ständigt till kommunen om det. För brant, påpekar hon, för stor risk för jordskred.

”Inte för brant för oss”, säger Tova när hon kör över krönet.

På andra sidan tränger en solstråle fram genom en spricka i molntäcket och skapar en glödande punkt i vattnet. Plötsligt, som om någon drar i marionettrådar, går sprickan upp och Pugetsundet badar i klart ljus.

”Det må jag säga”, säger Tova och fäller ner solskyddet. Kisande svänger hon höger in på Sound View Drive, som går längs vattnet. Hemåt.

Äntligen sol! Astrarna hemma i trädgården behöver ansas och i flera veckor har det kalla blötvädret, som är ovanligt till och med i den här delen av landet, fått henne att skjuta upp trädgårdsarbetet. Vid tanken på att göra något produktivt trycker

hon ner gaspedalen. Kanske hinner hon färdigt med hela rabatten innan middagen.

Hon skyndar genom huset för att ta ett glas vatten på väg ut i trädgården på baksidan men stannar till och trycker på den blinkande röda knappen på telefonsvararen. Den är alltid full av dumheter, folk som försöker sälja på henne en massa skräp, men hon raderar meddelandena direkt. Vem kan få något gjort med en röd lampa som blinkar i bakgrunden?

Första meddelandet är från någon som värvar donationer. Radera.

Andra meddelandet är helt klart ett bedrägeriförsök. Vem skulle vara dum nog att ringa tillbaka och lämna sitt kontonummer? Radera.

Tredje meddelandet är en felringning. Otydliga röster och sedan ett klick. En rumpringning, som Janice Kim brukar kalla dem. En risk som följer med den löjliga vanan att gå omkring med en telefon i fickan. Radera.

Fjärde meddelandet börjar med en lång tystnad. Tova ska just radera det också när en kvinnas röst hörs. ”Tova Sullivan?”

Kvinnan harklar sig. ”Det här är Maureen Cochran. Från äldreboendet Charter Village.”

Tovas vattenglas klirrar när det träffar diskbänken.

”Jag har tyvärr tråkiga nyheter …”

Tova trycker hårt på knappen för att få tyst på apparaten. Hon behöver inte höra mer. Det är ett meddelande som hon har varit beredd på länge.

Hennes bror Lars.

Dag 1 301 i fångenskap

Så här går jag tillväga.

Uppe vid ytan i utrymmet där jag hålls fången är det ett hål för pumpen. Det är en glipa mellan pumphöljet och glasrutan, tillräckligt stor för att jag ska kunna sticka ut spetsen på en tentakel och skruva loss höljet så att pumpen flyter in i mitt akvarium och hålet ligger öppet. Det är ett litet hål, ungefär som två eller tre människofingrar i diameter.

Men det är ju pyttelitet, säger ni nu. Du är för stor.

Det är sant, men jag kan forma min kropp för att ta mig igenom. Det är den enkla delen.

Jag glider nerför glasväggen, ner i pumprummet bakom mitt akvarium. Nu börjar utmaningen. Klockan tickar, kan man säga. Jag har arton minuter på mig innan jag måste tillbaka ner i vattnet, annars får jag ta Konsekvenserna. I arton minuter klarar jag mig utan vatten. Detta faktum nämns förstås inte på min informationsskylt. Det är en slutsats som jag har kommit fram till själv.

Väl nere på det kalla betonggolvet måste jag bestämma mig för om jag ska stanna i pumprummet eller ta mig ut genom dörren. Det finns för- och nackdelar med båda alternativen.

Om jag väljer att stanna i pumprummet kommer jag lätt åt akvarierna närmast mitt eget. Men de är inte särskilt lockande, tyvärr. Vargålarna är helt enkelt inte att tänka på – av skäl som borde vara uppenbara för var och en. De där gaddarna! Havsnässlorna smakar för starkt och slemmaskarna är för sega.

Blåmusslorna är rätt intetsägande smakmässigt, och trots att sjögurkorna är utsökta måste jag lägga band på mig. Om jag tar för många kan Terry upptäcka vad jag håller på med.

Om jag i stället väljer att ta mig ut genom dörren ligger hela gången och stora akvariet öppna för mig. En större meny – men gratis är den inte. För det första måste jag avsätta flera minuter åt att öppna dörren. Och eftersom den är tung och slår igen av sig själv måste jag även avsätta flera minuter åt att öppna den när jag kommer tillbaka.

Men varför ställer du inte upp bara den?

Ja, det säger väl sig självt?

Jag har ställt upp den en gång. Med hjälp av pallen intill mitt akvarium. De extra minuterna i frihet ägnade jag åt att länsa en hink med färsk flundra som Terry hade ställt under det stora akvariet. (Den skulle antagligen bli frukost åt hajarna morgonen därpå. Men de där korkade hajarna ser knappt skillnad på dag och natt. Jag ångrar ingenting.)

Tack vare denna inbillade frihet blev kvällen nästan trevlig. Kanske den roligaste jag har haft sedan jag blev tillfångatagen.

Men när jag skulle tillbaka igen möttes jag av en syn som jag fortfarande inte kan begripa: av någon anledning hade pallen inte förmått hålla dörren öppen.

Lärdom: Jag kan inte förlita mig på en uppställd dörr.

När jag till sist fick upp den hade mina krafter börjat sina. Konsekvenserna gjorde sig påminda.

Mina tentakler rörde sig trögt och synen blev suddig. Manteln blev tung och släpade i golvet. I töcknet kunde jag se att min kropp hade bleknat och blivit stumt brungrå.

När jag kravlade mig fram genom pumprummet upptäckte jag att golvet inte kändes kallt längre. Kroppen registrerade inga temperaturer. Mina sugskålar trevade klumpigt över glasrutan och på något sätt lyckades jag ta mig upp.

Jag lirkade in tentaklerna och manteln i hålet. Halvvägs igenom