Kapitel 1 Augusti 2014 och oktober 1943 Mental tigerkaka, tänkte Kerstin Lindgren. Hon var svag för metaforer, en egenhet som delvis kommit med jobbet. Liknel sen slog henne när hon körde från Riddarhyttan och Gruvkarlarna, teatergruppen Släggans pjäs om den stora gruvbranden i Källfallet 1943. Hembygdsföreningens medlemmar hade fått göra rollerna; teatergruppen hjälpte till med manus och regi. Spelplatsen – den numera övergivna betonglaven som byggdes efter branden – var dekorerad med bräder, hinkar och några yxor. Någon hade bundit ihop trädgrenar till en stege. Aktörerna klängde ivrigt i sitt grunda låtsasschakt, hojtade till varandra på väst manländska. Kerstin hade under tilltagande förstämning åsett ensemblens hjälteförklaring av ett ordknappt proletariat med valkar i hän derna. Gruvarbetaren framställdes här som viljan och kraften personifierad, den kämpande människan i ett klimat där vargen ylade och lon bet huvudet av nyfödda spädbarn. I Bergslagen stod striden mellan natur och kultur, men också mellan hjärt löst kapital och oegennyttigt arbete. Hon hade givetvis applåderat. Men när hon ställde dessa scener mot sina egna barndomsminnen, då skavde jämförel sen.
5