GLÄDJENS BRUNN
ALBERT BONNIERS FÖRLAG
Svenskt, AB:
www.albertbonniersforlag.se
ISBN 978-91-0-019842-8
Copyright © Emmy Abrahamson & Hanna Jedvik, 2024 enligt avtal med Grand Agency
Omslag: Michael Ceken
Tryck: ScandBook, eu 2024
ann
Så fort jag vaknar på måndagsmorgonen vet jag att jag vill lämna min man Olle. Jag vet det lika säkert som den morgonen jag bara visste att jag var gravid med vårt äldsta barn för fjorton år sedan. Eller som den gången jag körde en stenhård LCHF-diet och en dag kände att jag aldrig någonsin ville äta ägg igen. Eller som den gången jag bara visste att jag inte gillade Coldplay längre.
Jag vänder på huvudet för att titta på Olles runda skepnad under täcket bredvid. För att vara en så stor man har han alltid sovit förvånansvärt tyst. Så tyst att jag ibland till och med varit tvungen att kolla om han fortfarande andas. Fina Olle. Som jag delat arton år av mitt liv med, femton år som gift, och som jag har tre barn med: Klara, Levi och Folke. Olle, som vet alla mina hemligheter, tröstade mig när pappa dog och som alltid putsar mina skor fast jag aldrig ber om det. Men denna mörka januarimorgon vet jag alltså, utan tvekan, att jag inte vill vara tillsammans med Olle längre. Att jag vill vara singel och utan band, och att livet ska vara fullt av överraskningar. Lite som jag föreställer mig att Estis liv är.
Julhelgen var fin men samtidigt kände jag mig som ett fångat djur som bara ville springa in i djungeln och vara vild. Det är inget som egentligen är fel mellan mig och Olle, men inget som heller är särskilt rätt. Jag vill känna passion och vara åtrådd. Men först måste jag bara hitta Ann Ek igen. För att hitta henne måste jag göra mig fri. Och precis som Autotune-Cher i ”Believe” tror
jag på liv efter kärlek. Speciellt om jag kan se lika snygg ut som hon och vara överströdd med paljetter.
Plötsligt brummar min mobiltelefon till och jag ser att det är ett WhatsApp-meddelande från Tala om trollen-Esti.
Kommer du till mötet klockan åtta eller inte?
Jaha, vissa saker ändrar sig visst aldrig. Inget ”hej” eller ”hoppas jag inte väcker dig” eller ”förlåt för att jag än en gång helt oönskat invaderat ditt yrkesliv precis när du trodde att du blivit av med mig och min Rain man-liknande personlighet för alltid”. I ett par sekunder försöker jag komma på någon ursäkt för att slippa ha möte med Esti men tyvärr har barnen redan börjat skolan igen efter jullovet och ingen av dem är sjuka (än, utan tvekan kommer januarikräksjukan snart). Med surmulen min messar jag tillbaka.
Hej Esti! Hoppas att du haft en fin jul och nyår! Javisst, jag kommer till mötet klockan åtta. Skulle inte missa det för allt smör i Småland. Ses snart! Kram!
Sedan kliver jag upp ur sängen och går till köket för att sätta på kaffe. En annan anledning till att gå till jobbet istället för att jobba hemifrån är att Olle dessutom kommer vara hemma hela dagen. Jag behöver mer tid till att tänka ut hur vår separation ska gå till. När borde jag säga någonting? Tyvärr är det Olles födelsedag nästa vecka och det känns grymt att göra slut innan. Men om jag gör slut efter han fyllt år kanske han bara kommer att blicka tillbaka på den här födelsedagen som en lögn. Hm.
Medan jag dricker mitt kaffe tittar jag ut genom köksfönstret på Amiralsgatan fyra våningar nedanför. Himlen är fortfarande beckmörk, men staden är upplyst av gatlyktornas orange sken. I två av fönstren i byggnaden mitt emot lyser fortfarande adventsstakar som grymma påminnelser om den underbara, mysiga, lyckliga tiden som precis varit och att vi nu trätt in i den tionde kretsen av helvetet, även känd som: januari. Det finns absolut inget att se fram emot. Inget. Fast klockan bara är lite över sex
skyndar redan flera människor fram på gatan med huvudet nere, och två bussar kör förbi likt suckande, trötta, gröna sniglar. Som vanligt var både jul och nyår vädermässigt en slaskig sörja men nu har luften blivit vassare och temperaturen betydligt kallare.
Min mobiltelefon brummar till än en gång. Esti igen.
OK
Jag himlar med ögonen när jag ser hennes svar. Vad svarar människan ens ”ok” på? Sedan ser jag på klockan att det är dags att duscha och göra sig redo för dagen innan jag måste väcka barnen och börja bocka av Livets Oändliga Lista Med Saker Som Måste Göras. Vilket idag även inkluderar att behöva låtsas vara glad över att jobba med Esti igen.
”Förlåt att jag är lite sen!” utbrister jag så fort jag kommer in i mötesrummet på Sveriges Radio Malmö. ”Men jag tog med fika!”
Runt bordet sitter redan min chef Jeppsson (Mats Jeppsson, kallad Jeppsson eftersom det en gång i tiden fanns för många Mats på avdelningen), teknikern Ur-Bengt samt Esti, svartklädd och liten som ett störande, felplacerat kommatecken. Jag håller upp Singoallapaketet för att visa att jag tagit med bakverk, om än köpta på Ica tio minuter tidigare, vilket faktiskt är anledningen till att jag är sen. Alla i affären var otroligt långsamma. Och dessutom hade jag inte skyndat. Kakorna kommer inte bara förgylla denna mörka morgon, utan också påminna Esti om vilken osjälvisk människa jag är som bryr mig om andra och alltid visar omtanke.
”Esti tog också med fika”, säger Jeppsson med ett leende.
”Va?!” får jag ur mig samtidigt som jag sänker min höjda, hittills triumferande kakbevisarm. ”Esti? Fika?”
Det är lika förvånande som att höra att talibanerna öppnat en abortklinik. Och på bordet står verkligen ett stort fat med wienerbröd, likt skinande, frasiga, läckra solsystem. Så Esti köpte
inte bara fika – hon höjde ribban genom att köpa dyra och färska bakverk. Fan ta henne!
”Hej, Ann”, säger Esti och kommer fram för att ge mig en kram. ”God fortsättning.”
”G-g-god fortsättning”, stammar jag eftersom det känns som om jag precis stigit in i en parallellvärld.
Jag slår mig ner vid bordet och inser att jag glömt plocka ett nytt kollegieblock ur materialskåpet, som jag vanligtvis alltid gör innan jag påbörjar ett stort reportage. Inte heller har jag någon ny penna. Nej, allt har börjat fel! Jag rotar snabbt fram något gammalt, knöligt informationsbrev från Folkes förskola som är tomt på baksidan och en tuggad Bic-penna från djupet i min väska. Jeppsson antar ett allvarligt ansiktsuttryck.
”God fortsättning, allesammans”, börjar han. ”Och eftersom jag alltid tycker att det är bäst att vara ärlig, vill jag meddela att nu under julen har min fru och jag bestämt oss för att separera. Istället för ett ölbryggningskit eller en personlig videohälsning från Foppa, vilket var vad jag hade hoppats på att få av tomten, fick jag något helt annat …” Jeppsson blir plötsligt tjock i rösten och harklar sig. Jag försöker minnas Jeppssons fru men kommer bara ihåg att jag inte gillade henne särskilt mycket och att jag en gång tvingats låtsas vara Jeppsson och spela Wordfeud med henne, där hon klådde mig. ”Japp, så är det”, fortsätter han och slår ihop händerna. ”Bara så ni vet.”
Efter denna personliga och känslosamma öppning stirrar Ur-Bengt ner i bordet och ser ut att önska att han vore långt, långt borta, medan Esti ser frågande på Jeppsson. Förmodligen eftersom det är henne helt främmande att öppna upp sig för arbetskollegor. Eller för att hon först nu inser att det varit jul eftersom hon legat i ide i någon känslofrusen Narnialiknande grotta.
”Men nu till ert nästa projekt och poddserie”, säger Jeppsson
och försöker att låta glad. ”Ni två! Ann och Esti! The dream team! Efter förra succén är ni säkert taggade på att jobba tillsammans igen.”
Jag får ur mig ett ljud som jag hoppas låter entusiastiskt. Jeppsson slår upp sin laptop och tittar ner i den. Esti tar också fram och öppnar sin laptop.
”Glädjens brunn”, fortsätter han. ”Vad vet vi egentligen om Glädjens brunn?”
”Ganska mycket”, svarar Esti och på Jeppssons ansiktsuttryck kan jag se att han egentligen menat det som en retorisk fråga. Istället börjar Esti läsa från sin dator. ”Glädjens brunn är en organisation som specialiserar sig på wellness och mental och fysisk hälsa. De har sitt huvudsäte i slottet Gunningshov som ligger utanför Sjöbo.”
”Men det är inget spa”, muttrar Ur-Bengt och skakar på huvudet.
”Nej, absolut inte ett spa, även om man visst kan kallbada och basta på slottet”, svarar Esti. ”Slottet är inte öppet för allmänheten utan bara för medlemmar. Organisationen grundades av det gifta paret Marcus Ocklind Semmerling och Lorelei Semmerling – båda nu i femtioårsåldern – redan 2001 i Tyskland, men de flyttade till Sverige för tio år sedan och registrerade bolaget i Sverige. Den har blivit mycket populär på sistone …”
Innan Esti kan fortsätta läsa från sin laptop känner jag behovet att visa att jag också redan gjort research om Glädjens brunn, så jag avbryter henne med:
”Ja, och Marcus Ocklind Semmerling är ju en av barnboksförfattaren Barbro Ocklinds många barn. Precis som Esti sa, har Glädjens brunn blivit väldigt inne på sistone, lite som wellnessvärldens svar på fidget spinners, men än så länge mest bara i Sydsverige. Tyvärr gick det inte att ta reda på hur många medlemmar de egentligen är uppe i, fast hemsidan skryter om
att ’tusentals människor redan har förbättrat sina liv’ tack vare Glädjens brunn.”
”Som Netflix”, muttrar Ur-Bengt.
”Ursäkta?” frågar jag.
”Netflix och alla andra streamingtjänster som undanhåller tittarsiffror. Skurkarna”, säger Ur-Bengt och skakar på huvudet.
Jeppsson ler mot mig och Esti.
”Toppen att ni redan är igång”, säger han. ”Det har kommit fram att en kvinna – Monica Witt, som är medlem i Glädjens brunn – har varit spårlöst försvunnen i flera månader. En annan kvinna har trätt fram i media och hävdar att hennes dotter, Saga Axelsson, också medlem, har försvunnit. Saga Axelssons mamma hävdar till och med att Glädjens brunn har mördat hennes dotter, men polisen har inte hittat några bevis för de anklagelserna och förundersökningen är nedlagd.” Jeppsson tittar på Esti och mig. ”Ni har en månad på er att göra ett reportage om organisationen och om den kan ha en koppling till de här kvinnornas försvinnande. Ta reda på allt ni kan. Vi vet redan att Glädjens brunn har vuxit och lockar till sig alltfler medlemmar, att Lorelei och Marcus är stora andliga influencers, men vilka värderingar är det som driver dem? Och vad har det här paret för bakgrund egentligen? Vad fick dem att vilja starta den här organisationen? Vad erbjuder de sina medlemmar? Vilken sorts människor söker sig till Glädjens brunn? Hur finansieras organisationen? Prata med både före detta och nuvarande medlemmar för att få en helhetsbild. Vilka sorts människor var Monica Witt och Saga Axelsson? Och – som sagt – har organisationen något att göra med att de har gått upp i rök? Det är det jag vill att ni undersöker i poddserien. Ann och Esti, utför er magi.”
Än en gång försöker jag dra smilbanden uppåt och göra ett glatt ljud, men den enda magi jag just nu känner för att prova är en Evanesco-besvärjelse för att få Esti att försvinna (wow, barnen
har verkligen tvingat på mig så många Harry Potter-filmer att jag till och med minns alla besvärjelser). Ändå skriver jag noggrant ner namnen: Marcus Ocklind Semmerling, Lorelei Semmerling, Monica Witt och Saga Axelsson (namnet Barbro Ocklind måste jag inte skriva ner, hon är så pass känd som barnboksförfattare att det var som om jag skulle behöva skriva ner namnet Barack Obama).
”Men ska vi verkligen gräva i de här försvinnandena?” frågar Esti. ”Hävdar inte polisen att de allra flesta som försvinner gör det frivilligt?”
”Jag kan göra serien själv”, säger jag snabbt med ett leende och höjer min ena hand.
Det här uppdraget borde ha varit bara mitt. Efter vårt avslöjande av hemligheten bakom den store konstnären Niki Falcs död var det meningen att Esti skulle försvinna tillbaka till Göteborg och att jag skulle få göra nästa reportage precis som jag ville. Att jag inte skulle behöva dela strålkastarljuset igen. Nu kommer Esti istället säkert genast börja sätta upp Excelark och säga att vi måste ta kontakt med Skatteverket eller Bolagsregistret och sådana tråkiga saker. Och sedan vara helt värdelös när vi intervjuar människor. Okej, hon blev lite bättre på det medan vi jobbade tillsammans (hon lärde sig så klart från mig!), men det var ändå meningen att reportaget om Glädjens brunn skulle vara MITT.
”De här kvinnorna kanske bara är på Mallis”, fortsätter Esti. ”Och har glömt uppdatera sina sociala medier.”
”Även om det stämmer”, svarar Jeppsson, ”är Glädjens brunn värd en närmare granskning. Hur speglar dess popularitet tidens anda? Varför söker sig människor dit?”
”Okej. I så fall vore det bra om vi kan ta oss in på insidan på något sätt”, säger Esti.
”Ja! Jag vill gärna bo på ett slott ett tag! Gud vet att jag är värd några veckor på vilohem.”
”Jag tänker kanske snarare att vi ska wallraffa, alltså jobba undercover, för att ta reda på okända fakta om organisationen”, säger Esti vasst.
”Bra tänkt, Esti. Vi får lägga upp en plan för hur ett sådant upplägg skulle kunna se ut samtidigt som er säkerhet kan garanteras”, säger Jeppsson och nickar bekräftande åt Esti.
”Lunchbuffé på Golden Lotus?” frågar Ur-Bengt när Jeppsson stänger sin laptop för att visa att mötet är över.
”Ja, gä…”, börjar jag innan jag inser att Ur-Bengt frågade Esti och inte mig. ”Jag måste på toa”, muttrar jag snabbt och försvinner in på toaletten vars lukt alltid påminner mig om toaletterna på gymnasiet.
Jag fäller ner locket för att sätta mig på det. Och undrar hur länge jag kan stanna här innan det blir för konstigt.
”En dagens, tack!” säger jag till servitrisen på Golden Lotus.
Hon nickar igenkännande, men slösar i övrigt inte med några artighetsgester. Bengt och jag sitter vid radions stambord i hörnet. Buffén är framdukad som alltid på måndagar. Ur högtalarna strömmar samma plingplong-musik som vanligt och i luften ligger en svag doft av vårrullar och wokad kyckling. I fönstret hänger en orange adventsstjärna i papp och ett par elektriska ljusstakar trängs mellan en yuccapalm och en ljusblå buddastaty.
Julen ligger bakom oss. Oxveckorna framför oss.
Bengt flyttar undan en plastblomma, plockar fram en tändare och får fyr på värmeljuslyktan.
”Jag hade ingen aning om att du är så pysslig, Bengt”, säger jag.
”Pysslig och pysslig. Det vet jag inte, men någon jäkla ordning får det väl ändå vara på en lunchrestaurang.”
Han kniper ihop ögonen och ser ut att svälja sitt tuggummi. I övrigt ser han ut som vanligt i en mörkblå hoodie med SR-logga och stuprörsraka jeans. De ljusa, lite vattniga ögonen söker av lokalen. I hemlighet njuter jag av att få ha Bengt för mig själv en stund. Om Ann trodde att jag skulle tjata med henne på lunch får hon skylla sig själv. Något trugande med vuxna människor orkar jag sällan ägna mig åt, om det inte är i journalistiskt syfte.
Dessutom har jag och Bengt något av en special connection, som inte Ann och han kommer i närheten av. Det har vi haft ända sedan han smög upp vid mitt skrivbord och stack till mig en
extra hårddisk under någon av mina första dagar på SR Malmö i höstas. Och nu, när jag återigen har tvingats bort från mitt hem i Majorna i Göteborg för att genomlida ytterligare en period i detta skånska blåshål till stad, är det befriande att få göra det med Bengt, som har lyckats hålla sin söderstockholmska intakt sedan han flyttade hit för att praktisera på Sveriges Radio Malmöhus 1977.
”Vad vet du om Glädjens brunn då?” frågar jag.
”Inte så värst mycket”, svarar han och petar i sin råkostsallad med morot, groddar och konserverade ananasbitar. ”Även om man har hört ett och annat genom åren …”, säger han och tar en klunk av sin lättöl, ser menande på mig.
”Vad har du hört?” frågar jag.
”Där är ni ju!”
Anns dialekt, med skorrande r och slöa diftonger, överröstar panflöjten i högtalarna. Instinktivt hukar jag mig över bordet, önskar att det kunde få vara bara jag och Bengt en stund till.
”Du skulle ju inte med?” säger jag efter en stund och vänder blicken mot Ann.
”Äh, trams. Klart att jag hänger på till Golden Lotus en måndag”, säger hon och blinkar flera gånger med höger öga. Oklart varför. ”Man missar väl inte en måndagsbuffé på Lotan.”
Jag har aldrig hört henne kalla Golden Lotus för Lotan tidigare, men okej.
”Speciellt inte med Esti och Benke”, lägger hon till och blinkar ännu en gång.
Bengt skruvar på sig. Visst går Bengt ofta under namnet Ur-Bengt, eftersom han som sagt har jobbat på radion sedan urminnes tider, men någon Benke har han aldrig varit. Lika lite som drottning Silvia har smeknamnet Silla eller att Lars Norén skulle ha lyssnat till Lasse.
Ann babblar vidare om friterade räkor och bambuskott.
”Berätta om julen, Esti. Hur firade du?”
”Med mamma, på juldagen. Som de flesta katoliker. Fast vi inleder med att se på midnattsmässan från Rom på julafton.”
”Åh, minns ni när man firade in julen med Bingolotto dagen innan?” frågar Ann och ser på oss.
Bengt mumlar något till svar. Själv orkar jag inte förklara att min mor antagligen inte vet vad en bingolott är. Ann pratar med ovanligt hög röst och hennes ögon ser misstänkt rödkantade ut. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att Ann ägnat stora delar av förmiddagen åt att sitta inne på toaletten och gråta. Men nu råkar det ju vara så att Ann är hopplöst gladlynt till sinnet, lyckligt gift med Olle och aldrig tycks ha upplevt ångest. Så vitt jag kan bedöma är det därför uteslutet att hon skulle ha brutit ihop mitt på blanka förmiddagen en måndag i januari.
”Ska du inte hämta mat, Ann?” frågar jag när servitrisen slänger ner tallrikarna med Gaeng Ped på bordet.
”Va?”
Ann ser på mig med uppspärrade ögon. Som om jag just föreslagit att vi skulle ta ett vinterbad på Ribban.
”Mat. Du skulle väl ha buffén, då måste du hämta själv”, säger jag.
”Visst fan. Det kändes som att jag hade glömt något”, säger hon och reser sig upp och går med snabba steg fram till buffébordet. Fortfarande med mössan och sin lila dunjacka på. Det fluffiga vinterplagget spänner över höfterna när hon rör sig över linoleummattan.
”Nå, vad var det nu du hade hört om Glädjens brunn?” frågar jag Bengt.
”Just det. Jo, min dotters kompis var väldigt inne på det där ett tag. Vet att hon åkte på flera retreats över helgerna, var där på sommarkurser och hela den grejen. Det var mycket prat om yogaläger, tystnadsretreat, internetdetox och hela baletten. Tror
till och med att det var en kärlekshelg som hon skulle åka på vid något tillfälle”, säger Bengt och får en rosa anstrykning över kinderna.
”Vad hände sedan då? Är hon fortfarande aktiv?”
”Jag vet faktiskt inte alls. Det var länge sedan jag hörde något om Josefina nu. Men hon var oerhört hängiven för ett par år sedan, vill jag minnas.”
”Har du en dotter, Bengt?!” utbrister Ann och rasar ner på stolen intill. Tydligen har hon lyckats överhöra vår konversation på väg tillbaka från buffén.
”Ja. Malou. Hon är trettiofem”, säger han och rodnar ännu en gång.
”Det hade jag ingen ANING OM!” hojtar Ann. ”HUR har det här kunnat undgå mig i alla år? Nu måste du berätta allt!”
Åter på redaktionen sitter jag insvept i den flottiga lukten från
Golden Lotus. Lyckligtvis har jag ändå börjat vänja mig vid att jobba här i Malmö. Känner mig rent av lite hemma på redaktionen, med den oformliga skånskan som far omkring i luften. Och om jag och Ann lyckas landa det här reportaget lika bra som, eller åtminstone i närheten av, det förra vi gjorde kanske jag kan få någon av de där Omöjliga att få-tjänsterna på Ekot eller Studio Ett. Eller om jag rent av skulle ro i land ett jobb på Uppdrag granskning? Det skulle vara värt att behöva se lite fånig ut i bild, köra bil och filma fejkade telefonsamtal för att få komma in på Sveriges tyngsta redaktion för undersökande journalistik. Då skulle jag kunna lämna Ann och Malmö bakom mig.
Jag ser mig omkring. Även här står adventsljusstakar i fönstret och en plastgran ser blygsam ut i ett hörn. Kollegorna på SR Malmö är utspridda i kontorslandskapet, med lurar över öronen och en kaffekopp på skrivbordet. Efter att min och Anns nyhet om Niki Falc slog ner som en bomb har alltfler börjat heja och
prata med mig, genomslaget har knappast undgått någon. Nu är de alla upptagna med att skicka mejl, ringa samtal eller sitta och redigera inslag som ska med i dagens nyhetssändningar.
Ann står borta vid desken och pratar med dagproducenten, som med stressad blick och hastiga rörelser försöker svara Ann så artigt hon kan.
Fortfarande kryper irritationen i mig.
Anns uppstressade beteende nyss förbryllar mig. Hur hon pladdrade och pratade sönder lunchen med Bengt. Lunchen som dessutom visade sig bjuda på viktiga detaljer om reportaget som vi jobbar med gick om intet av Anns uppjagade sätt och påflugna frågor om Bengts privatliv och mitt julfirande. Samtidigt satte hennes totala ovetskap om Bengts dotter ljus på en skärva i Anns beryktade intresse för folk och hennes förmåga att ”komma människor inpå livet”, hennes signum som reporter. Att hon inte hade en susning om att han i trettiofem år haft en dotter visar onekligen på att hon antingen är mer självupptagen än vad man först tror, eller att personer som Bengt håller sig på ett visst avstånd från Ann. Svårt att veta vilket. Om det här hade varit innan hon räddade livet på mig och vi var nära döden båda två hemma i Niki Falcs kök hade hon förmodligen stört mig ännu mer. Men det går liksom inte att hata en person som man har gått igenom något sådant med. Och dessutom visade hon sig vara en betydligt vassare journalist än vad jag först trodde.
Sleepover hos mig i natt? Xoxo
Jag känner hur pulsen stiger. Rasande fort klickar jag bort Zukes meddelande på telefonen och ser mig över axeln. Att Zuke, den bortgångne Niki Falcs tidigare flickvän som jag lärde känna i vårt förra projekt, hör av sig så fort jag är tillbaka i Skåne är ett farligt tecken.
Hur vet du att jag är här?
Din Instagram, babe. En bild på Malmö centralstation?
Fasen också. Om det kommer fram till chefer eller allmänhet att Zuke och jag har kontakt är det stor risk att min opartiskhet i rapporteringen kring Niki Falcs mystiska död ifrågasätts. Vilket är det sista jag vill efter att vi lyckades få så stort genomslag med vårt avslöjande om århundradets konstkupp. Kanske väntar rent av en nominering till Guldspaden? Eller åtminstone Stora journalistpriset? Därför är det uteslutet att ha någon ytterligare kontakt med Zuke. Trots att hon numera bor bara några mil bort, i Niki Falcs stora hus på Österlen.
Tankarna rusar. Blodet pulserar.
Hon får inte höra av sig igen.
Jag ska inte närma mig Zuke. Förresten ska jag inte involvera mig i romantiska övningar över huvud taget. Speciellt inte med någon som har med mitt jobb att göra.
Jag styr stegen bort till toaletterna. Sjunker ner på sitsen och släcker ljuset. Trycker in hörlurarna i öronen och drar igång min mindfulnessapp.
”Take a few deep breaths”, säger den bekanta mansrösten.
Jag sluter ögonen. Andas djupt. Låter bröstkorgen höja och sänka sig.
”Esti?! Lever du?!” hörs Ann ropa genom dörren.
Ljuset tänds och hon ser på mig med uppspärrade ögon. Skammen bränner på mina kinder.
”Vad fan, Ann. Du kan inte bara stolpa in så här!”
Det här är värre än när min polska konservativa katolik till mor kom på mig med att kolla på lesbisk mjukporr i mellanstadiet.
”Men du har ju inte låst. Vad håller du på med? Varför sitter du här i mörkret? Jag trodde att du var DÖD! IGEN!”
”Vad då igen? Jag dog ju inte ens förra gången.”
”Men ändå! TÄNK OM!”