Del I
Solen faller i långa band in mellan träden. En huggorm ligger stilla i den redan ljumma sanden. Det kommer att bli en varm dag. Här i bilden, där vi först ser dem, är de två systrarna på semester med sina föräldrar vid Vesterhavet. Sara den yngsta, Barbara den äldsta.
Huset ligger i skogsbrynet där strandheden börjar – det av ljung och pors och kråkbär övervuxna violetta fallet som sträcker sig ner mot havet – Grønne Strand, Klim, Thorup Strand, där fiskebåtarna på eftermiddagarna dras upp i sanden, som på kvällen och natten ligger där med djupa fåror efter skroven.
Hela området bakom sommarstugan på Gammelhvarrevej köptes år 1946 av en överläkare från Grenå, han hade som ung avbrutit sina läkarstudier för att volontärarbeta i Nicaragua och återvände som erfaren kirurg, en av landets bästa, sa man. Han hade fast anställning på sjukhuset i Grenå och använde en stor del av familjens förmögenhet till att köpa upp marken ett par kilometer in i landet, sydost om Svinklovene, flytta in i ett av de få existerande husen med sin familj och låta fridlysa resten av strandheden. Barbaras familj lånar huset av läkarens dotter – en kvinna med man och fyra barn vilka flickorna bara känner som namnen som står målade på muggarna och genom att vid lunchen sitta och tankspritt betrakta det fåtal fotografier som hänger på väggen över det blå matbordet. Barbara vill inte veta mer, hon vill hellre tänka på sommarstugan som deras, och det är så de alla älskar den, som om den vore deras; men samtidigt med hela den ömhet som kommer sig av att man
11
vet att det närsomhelst skulle kunna komma någon och med större rätt kalla den för sin.
Senare tänker Barbara: Allt utgår från den platsen, området mellan sommarstugan på Gammelhvarrevej och kusten – Grønne Strand och Svinklovene, Bulbjerg vid horisonten. Från Mols Bjerge förstås också; Fuglsø Vig, huset bortom sluttningen hemma i Agri, trädgården, både den ursprungliga och biten de köper till, med stenbrottet och de många stenrösena som de reser, och åkern också, som de hyr av dem på Groulegaard, allt det förstås, men kanske lika mycket från Svinkløv.
Man kan teckna en linje genom landet från Christianshavn, där Barbara bor som vuxen, till Bulbjerg, och linjen, kommer man att se, går rakt igenom Mols Bjerge, genomskär också stället nära Mellerup där de fiskar sill varje vår, i kanalen nära färjeläget, och där de efteråt ligger i sina overaller ovanpå filten i en blek sol, för att dricka svart te och äta sill från rökugnen.
Allt utgår från barrträden som rör sig i vinden, grenarna som gnids mot varandra, från lukten av de målade snickerierna, från ljudet av vågorna som bryts och kastas in över land, inte i en taktfast rytm, utan som ett evigt avlägset susande, någonstans i utkanterna av ens medvetande, ett ljud man nästan inte lägger märke till förrän sommaren är slut och som man först när det blivit tyst förstår att man kommer sakna.
Men nu är det sommar – blåbären är snart mogna, de står bland kråkbären, utspridda i ljungen som blommar under de veckorna och ger hela området sin särskilda askvioletta färg. Blekgröna nålformade blad och askvioletta blommor, denna ödmjuka hedväxt, redan under blomningen vissen i sina färgtoner, som om den i sitt innersta känner till allt som ska hända och föregriper det i sin yttre form.
12
De vita fåren, flickorna ser dem från huset, stora lamm också, förvuxna lamm, nästan lika stora som fåren: När de diar är de så våldsamma att de skulle kunna välta moderdjuret, så mycket tar de i, trycker och hackar mot juvret för att få mjölken att rinna till, lammen som går ner på knä för att nå. I ljungen driver fåren runt, de ser dem från terrassen; de ser grusvägen längre ner, som en orm i den sandiga jorden; de låga kullarna på strandängen mellan heden och havet; odlingen mot norr och längre söderut Bulbjerg.
Det är fortfarande bara förmiddag, klockan är tio, men det är redan varmt när de går där, Barbara längst fram, Sara en bit bakom. Dammet ligger och driver i solbältena över grusvägen, de går genom dem.
De kommer ut till den platta delen som sträcker sig mellan klittodlingen och kusten, ett lågland täckt av ljung och strandråg, där sundet en gång låg och förband Vesterhavet och Limfjorden. Ljusbruna jerseykor betar mellan tuvor av pors och ljung. Vimpeln slår i vinden och får gården att likna en barnteckning.
Flickorna står på stranden, helt nere vid den hårda sanden. Saras hår som kastas runt, vinden tycks komma överallt ifrån. Barbara sveper undan det från sitt ansikte med underarmen; det är inte som att det stör särskilt mycket, ändå suckar hon och säger för tusan, och Sara samlar sitt hår med bägge händerna, håller upp det över huvudet i en stor knut, så att Barbara kan komma åt att knyta repet runt hennes mage.
Hon är noggrann.
Det är inte likt henne att svära, det är något hon testar, det vet de bägge två, att hon inte är tillräckligt tuff för att svära, långtifrån, men de vet också att det är viktigt att hon gör det.
Hon snurrar på Sara, ett grepp om midjan, ser på henne från alla håll, som när man rättar till ett högt ljus i en stake. Hon försäkrar
13
sig om att repet inte sitter för löst, att det inte kan ge efter, hon drar i det, ett hårt ryck, och Sara faller fram mot henne. Sådär.
Repet ger inte efter, det sitter helt tätt runt midjan.
Är jag klar nu, frågar Sara.
Mmm, mumlar Barbara och börjar knyta den andra änden av repet runt sin egen midja.
Så går de ut, över de små mörka stenarna, tills de kan känna sanden under fötterna. De ser inte botten, havet har vispats till ett kallt vitblekt skum som sluter sig kring benen. Så blir det plötsligt djupare och når Sara till midjan.
Fötterna domnar, det sticker i vaderna.
Barbara kan läsa havet, hon känner till reven och kan se på vågornas rörelser och linjer var ripströmmen är. På ett ungefär, och hon känner det också nu; hur sanden försvinner under fötterna. Det är så våldsamt, hon glömmer bort det mellan gångerna, hur suget inte bara är utåt, utan också nedåt. Det är som om en lucka öppnas under dem och de faller. De tar några steg till och så räknar Barbara ner från tre och säger nu, hon behöver bara viska det och de släpper taget och låter strömmen lägga sin stora hand kring deras kroppar.
Varje gång repet stramar om magen blir Barbara lugn.
Så nådigt repet stramar om kroppen.
Det finns ögonblick då hon inte längre skulle kunna säga vad som är upp och vad som är ner, vad som är yta och vad som är havsbotten, och det är underbart; när alltihop är en enda stor brusande virvel och hon är fångad i havets inre, där det dundrar loss med kraften hos hundra hästar, utåt mot vågorna. Hon föreställer sig strömmen som någon som vill ha henne och tar det som tillfaller honom.
Så stramar repet igen och hon ligger utspottad någonstans på andra sidan revet; och det är som om havet återigen blir mjukt och utan någon annan vilja än att bara vara blågrönt och oroligt.
Så ligger Barbara där och stiger och sjunker som en boj i vågorna, någonstans precis utanför yttersta revet.
14
Hon trampar vatten, famlar efter repet runt sin mage. Hon får tag och drar, men det är för lätt. Alldeles för lätt. Hon byter arm, halar repet mot sig, tag för tag, medan hon tittar ner, råkar svälja vatten.
Det är alldeles för lätt.
Och när repet inte är längre, är Sara fortfarande inte där. Vågorna är berg som stiger och sjunker. Repändan är styv, det blå nylonet har bränts för att inte repas upp. Barbara undersöker repändan med fingrarna, de enskilda fibrerna och smälta ändarna, som om Sara skulle kunna finnas därinne mellan nylontrådarna.
Hör vågorna
Hör kornet
De ligger på stranden och känner hur vinden kastar ett lager av finkornig sand in över dem.
Barbara balanserar på medvetandets yttersta lite fuktiga rand, där hon så ofta befinner sig. På ena sidan finns värmen och Sara, på andra sidan ett oändligt fall. Hon kan snudda vid en kall ödemark och dra åt sig handen igen.
Sara vet det säkert redan, hon vet det först av alla.
Barbara är mycket längre bort än de tjugo, trettio centimeter som skiljer de två badlakanen åt.
Barbara vill sträcka sig efter Saras hand, men det behövs inte, hon bara andas och det är på sätt och vis samma sak.
När de svänger in på stigen upp till sommarstugan blir Barbara osäker på om Sara skulle kunna få för sig att säga något till mamma och pappa.
Det hände ju inget, säger Barbara och ser på sin syster med en blick som inte viker undan.
Sara skakar på huvudet. Nej. Något i tonen får det att låta som en fråga, precis som något i tonen fick det Barbara sa att låta som en order.
15
Barbara tar Saras hand och de går den sista biten genom odlingen så. Det är som om Barbara kan överföra lite av sin tuffhet och lite av sin tystlåtenhet till Sara på det sättet; men så blir Barbara förvånad, för det är som om något strömmar åt andra hållet, och Barbara kan nästan inte hålla gråten tillbaka när de ser huset och bilen som står parkerad på gräset utanför, den öppna dörren med pärldraperiet som hänger från dörrkarmen.
Länge tycker Barbara att hon kan känna Saras hand i sin; hon sitter på rummet och håller handen framför sig, men det finns inget att se.
En ensam mygga surrar någonstans i rummet. Ljudet vibrerar i Barbaras bröst, i näsborrarna och vid mungiporna, det finns en gråt hoppressad i det ljudet. *
Sara ligger och sover i skuggan under äppelträdet. När jag gick ut för att lägga en filt över henne la jag för första gången märke till linjerna hon har fått runt ögonen, vid munnen också. Hon har blivit äldre, man säger över en natt, och det är så det känns. Hennes ansikte har förvärvat sig en ny hårdhet, en del av fylligheten kring kinderna och läpparna är borta, huden verkar lösare och tunnare, är ett nästan osynligt steg närmre den pergamenthud äldre kvinnor får. Kanske för att hon låg där i en av mammas gamla klänningar var det så tydligt hur mycket hon liknar henne.
Den ljusgula klänningen i grovt vävd bomull eller linne, med hålmönster i halsen. I samma ögonblick som jag såg Sara i den mindes jag. Tygets struktur och tyngd, hur världen, när man kröp in under klänningen, uppenbarade sig som ett flimrande ljus som föll in genom tygets grova väv; och jag mindes att stå under kjolen, mot Sonjas kyliga lår – den känslan, att jag stod mitt i världens
16
hjärta; och när Sonja tog tag i min arm genom klänningen var det som om själva tiden sträckte sig efter mig.
Det är en lycka att få ett barn, jag skulle nästan säga att det, oavsett omständigheterna, är en lycka att bli inskriven i detta det alldagligaste av mirakel. När kroppen åldras, när brösten blir plattare och ansiktet liksom hopsjunket efter månader med för lite sömn, så är det ett pris som förefaller rimligt att betala. Det nya ansiktet korresponderar med en tyngd som kommer inifrån, och det verkar försonande. Mitt eget ansiktes förändring är slående. Vänner jag inte har sett på ett tag lägger märke till det, och till och med när de inget säger kan jag se på dem att de är chockerade över hur tiden kan rasa genom ett ansikte och förvandla det.
Även om jag inte uppskattar förlusten av ungdomens oemotsägliga skönhet, så är det något med mitt nya ansikte jag tycker om. Något försonligt med detta ansikte. Hårdheten i dragen som plockar bort något av det naiva och liksom storögda från mig; jag tycker att det klär mig.
Men Sara har inga barn och åldern har kommit till henne nästan lika plötsligt och i stort sett samtidigt som den kommit till mig, som om vi är förbundna på sätt vi själva inte förstår.
En annan tanke: Det förefaller mig ibland, som tidigare när jag la filten över henne, att hon fortfarande är ett barn, och åldern som har lagt sig över hennes ansikte känns så mycket mer oroande.
Dockhuset. Det dockhus som de under alla år förvarade i det bortersta rummet, kvistrummet. Erik i slutet av trettioårsåldern. En stilig man. Han åker iväg varje morgon. Och mamman står med flickorna framför sig, utanför dockhuset, och vinkar; nu åker pappa. Vart ska han? Till jobbet, till jobbet heter det. I praktiken: Vi lägger honom överst i bokhyllan bakom dockhuset. Pappan läggs på samma ställe varje gång – på översta hyllan – för att man lätt
17
*
glömmer bort var man har lagt honom och för att det är viktigt att han senare, innan middagen på kvällen, kan återvända.
Pappan är saknad. Han sliter på jobbet, sex patienter i timmen när det är som mest, goddag och adjö, dag efter dag, år ut och år in, aldrig skolkar han, tar en ledig dag, inte ens på julafton. När det är någon som står eller, rättare sagt, halvligger och närmast inte kan resa sig, så åker han iväg, även om han lovat mamman något annat, för att behandla de sjuka, de försvagade, av arbetet nedslitna, av olyckan märkta, de som knappt kan gå, som släpar sig till kiropraktorkliniken, eller vars älskade släpar dem dit – en vuxen man med sina svulstiga överarmar över nacken på frun och dottern, som under honom ser ännu mindre ut. Jesus som hamnarbetare, Grenå Hamn.
När pappan får ledigt framemot kvällen sträcker sig flickorna efter honom – och han är kvar där de lagt honom, högt uppe, balanserande på bokryggarna. Och om det inte är snöstorm, om vägarna åtminstone är röjda, så kör han hem genom bergen. Och flickorna står utanför och väntar eller så springer de runt i huset för att vara redo. Redo för vad? Redo för att familjen äntligen ska vara samlad. Och de sätter sig till bords ute i köket eller på sommaren ute i trädgården, och de äter, och senare tvättar han flickornas fötter och sätter på dem nattlinnen.
På kvällarna sitter han och stirrar framför sig medan han stryker sina ömma händer, skakar dem. De är redan då slitna av arbetet. Allihop är de rädda för att han ska skada sig ordentligt, att han ska bryta handen eller skära sig på något, så att han inte kan jobba. Händerna är en koncentration av deras existens, allt står och faller med de händerna. Men nu är klockan nio och då sitter de fortfarande vid brasan, flickorna, och sticker tårna närmre elden och känner värmen i dem.
Han följer med upp till kvistrummet där flickorna sover tillsammans i en stor säng, som är den enda möbeln pappan kommer att bygga i sitt liv. Här lägger de sig på varsin sida om honom och kan han inte snälla berätta en saga, bara en kort? Och så berättar
18
han en lång, invecklad saga om skogarna och om djuren som bor i skogarna, högt uppe i träden, och som lever sina hemliga liv där.
När flickorna på förmiddagarna sitter i kvistrummet och leker med dockhuset hör de hur mamman pratar i telefon med pappan. De hör henne prata om dem, om flickorna, om vad de har gjort på förmiddagen, och ibland är hon tyst, hon lyssnar, svarar honom kortfattat och med en låg, lite utmattad röst. Dessa samtal lugnar dem, markerar en förbindelse mellan deras föräldrar, en ström av förtrolighet mellan de båda, som lugnar flickorna.
För deras mamma är orolig, det finns redan något oförlöst över henne, det vet de inte ännu, men de känner det nog ändå. Det de vet är att hon är vacker och att hon älskar dem och att hon väntar. Hon har klassiska drag, ögonen har en karakteristisk ärggrön färg som får hela ansiktet att verka undervattenslikt lysande. Vad väntar hon på? Att han ska komma hem, pappan, vid dagens slut, hon väntar på att något ska förändras, att hon inte ska vara ensam med så mycket. Hon fruktar att dagarna ska gå, den ena sluka den andra, att flickorna ska växa henne ur händerna, de händer som en gång sträckte sig ner och tog emot barnen när de kom, med två års mellanrum, små blekröda och klibbiga väsen som knappt kunde se, men som var hennes.
Mamman sätter sig på golvet hos flickorna, hon suckar. Flickorna vecklar ut hennes ben så att hon kan sitta, kammar hennes hår, där det fastnat kvistar eller blad, de slätar ut klänningen.
Hon kommer från en fattig familj på heden, i slutet på månaden, berättar hon, fick jag gå till skolan utan lunchmatsäck.
Skammen var värre än hungern.
Men så reser hon sig och de går ut. Ut till backarna som ligger kring huset, de går upp på ett gammalt bronsåldersröse och ser på vikarna som ligger där, blå och underbara. De går ut förbi Toggerbo och hon pekar ut växterna för dem; oxtunga, käringtand, åkervädd, och det är som om hon framkallar alltihop åt dem. Naturen, en djup värld hon framkallar åt dem. En norrvänd sluttning, en äng med
19
spridda enbärsbuskar, där de kan försvinna från varandra och hitta varandra igen i en oändlighet.
I dockhuset finns hyllor med böcker, ett kök med servis, det finns en barnkammare och ett kontor med en skrivmaskin. Det är här den äldsta flickan sitter, i rummet under snedtaket och skriver. Det vill säga, innan hon kan skriva ritar hon. Hon sitter där som åttaåring, den dagen då hon har fått en häst. Hästen har lastats, den är på väg med transportören, och hon har aldrig varit så lycklig i sitt liv, och det är moderns idé att hon ska skriva ner alltihop. Skriv ner det, föreslår hon, så att du inte glömmer. Och dottern sitter och skriver på den text som, på sätt och vis, är den enda text hon kommer att skriva, om och om igen. Som när hon är tjugotre och skriver om hästens ögon när den blir orolig och det vita blir synligt i dem, som lakan som skakas ut genom ett fönster på en mörk gata, månen som speglar sig i det mörka vattnet i spannen på kökstrappan, isens tyngd när hon lyfter upp den i stora block ur karet på kvällen för att de ska kunna dricka.
Kväll, ångan från potatisen väller ut från det smala köksfönstret, när flickorna ställer upp sig för att bli duschade under gaveln. Trädgårdsslangen har legat och värmts upp av solen hela dagen. Daggen faller, Erik håller trädgårdsslangen högt, kom igen, ropar han, och de är redan klara, intvålade, i skrevet och under armarna, och han släpper taget om böjen han har gjort på slangen, så att det ljumma vattnet kan rinna ner över deras kroppar.
Sara puttar till Barbara, som puttar till Sara, på det sättet turas de om att stå under strålen.
Sara har en stor oval ruta av mörkare solbrun hud på ryggen mellan skulderbladen efter badkläderna. Barbara har en vit linje över ländryggen.
Barbaras ljusa hår i solen etc.
Som barn förstår de allt, har ännu inte korrumperats av någon realism; man har tillgång till det overkliga i det verkliga och det verkliga i det overkliga.
20
När de åker och hälsar på mormor i Riisvangen och passerar
Risskov vevar Sonja ner fönstren och pekar in mellan stammarna på det hon kallar min barndoms skog. Och det är nästan omöjligt för
Barbara och Sara att förstå att hon, Sonja, deras mamma, som kan köra bil och sminka sig på samma gång, slakta höns och byta däck på den grå Daihatsun, en gång för inte särskilt länge sedan var ett barn.
Sonja, vars ansikte nu är till hälften dolt bakom kameran medan
Sara räcker upp ena armen över huvudet, sätter den andra i sidan och poserar, så att man på bilden så tydligt ser den skillnad som alltid kommer att finnas mellan de två systrarna; Barbara bredvid med sin storögda och liksom lite för öppna blick, som får henne att se idiotisk ut, som om hon långsamt och med försening kommer till en avgörande, men redan förlegad insikt – Sara som lyser.
För så är det, under de första åren är glädjen över det att ha en kropp Saras. På bilden ser man det så tydligt, hur lustfyllt det är för henne. Hon är, i ordets mest positiva bemärkelse, skamlös. I hela hennes väsen finns det en förförande brist på den skam som Barbara från början har i övermått. Barbara kan bara stå och se på sin syster som dansar i en chockrosa baddräkt med volanger eller balanserar uppe på en en och en halv meter hög blombassäng av gasbetong, på det hela taget förlitar sig på kroppen och utforskar hela den värld som finns inom räckvidd för hennes kropp. Och den världen är stor, till synes oändlig.
Barbara är tung och långsam, alltid lite tankspridd och det är ingen som riktigt vet vad det är hon tänker på. Det är som om hon inte har anlänt till kroppen ännu.
Vattnet som rinner ner över kropparna, ljummet och med en underbar doft av plast från slangen. Det pågår ett par minuter, så blir vattnet kallt, Sara tjuter, Barbara biter ihop. De skyndar sig att skölja bort tvålen, vira in sig i varsin handduk. De drar snabbt på sig kläderna, medan de kastar sidoblickar in genom fönstren och ut mot andra sidan huset, där potatisarna står i en kastrull på bordet och skickar en pelare av ånga upp i ljuset från den låga solen. Och
21
Barbara ser det, ångan och solen, och det är något med det som gör att hon vet att hon kommer minnas den bilden alltid. Precis som bilden av myggorna som dansar i en vinge av ljus, under det yttersta barrträdets lägsta grenar, en annan kväll.
Oavsett hur mycket det än blåser nere på stranden, hur mycket skum det än är på vågtopparna, så är det stilla uppe på terrassen framför sommarstugan. Det är som en gryta där man sitter i lä mellan husets tre rödmålade längor. Den doften av varmt trä. Huggormarna och snokarna ligger och solar sig på de små öppna sandbankarna mellan kråkbär och ljung. I år finns det ett rede och de går försiktigt ner och tittar på ormarna, som ligger invirade i varandra.
Erik går och målar på några stora träskivor som han har lagt ut i solen på gräsmattan framför huset. De är två gånger två meter. Gul ockra. Han grundar skivorna med en tunn vattenfärg, gouache eller akryl. Han lyssnar på Chet Baker eller Tom Waits eller Orientering på P1, och på bordet finns rester av cut-ups han har gjort tidigare under dagen. Strimlade tidningar och magasin. Då och då vänder han sig om och tittar ut över havet, liksom för att komma ihåg något. Under en bild skriver han: If you have forgotten all your colours except yellow ochre, then yellow ochre is the shit. And black of course. Immer schwarz.
Barbara sätter sig på stenen nedanför dörren för att kunna se bättre. Hon tycker om att vara i närheten när han målar, den koncentration som faller över honom strålar ut och inkluderar liksom också henne, tycker hon. Han tar en svart akrylfärg och säger att man egentligen alltid borde blanda en ton i den svarta för att undvika att den blir platt. Lite brunt och grönt, violett; liksom för att ursäkta att han inte gör det. Och så målar han med en spatel ett par breda svarta banor. Ställer upp en träskiva mot gaveln, går ner i ljungen och står där och betraktar den koncentrerat. Så går han tillbaka och lägger på mer svart färg, en mörkare och mörkare bild.
22
På kvällen, när han sitter med akvarellerna vid skrivbordet, när han sitter och tittar ut över havet, sköljer en pensel i den stora syltburken, och färgen långsamt faller ner genom vattnet och samlar sig i en ring på botten, så är det som om man återfinner samma rörelse i hans kropp, något tycks falla långsamt ner genom honom och lägga sig till ro någonstans.
Några år tidigare – det är morgon, det ligger dis i alla sänkor. Sonja står böjd över några blommor ute på ängen, där vägen går upp till Tinghulen. Hon plockar rölleka, trift, gurkört. Det ska bli bröllop. Klockan är bara sex eller halv sju, hon har vaknat tidigt. Hon står och plockar buketter till kyrkan. Letar efter trift med långa stjälkar. Ett djur går förbi nära henne och stannar upp mellan två harris, betraktar henne.
En bild av de två, Sonja och Erik, på väg över gårdsplanen bakom prästgården. Kusinerna från Odder och Kathrine från Oslo är med och de har, precis som Barbara och Sara, gula sidenband runt midjan och vita klänningar. Sonja strålar. Klänningen har morbrors flickvän från Nivå sytt – av fransk spets och sidentaft, den har långa ärmar som slutar i en liten linfärgad spets, och så vackert kjolen faller.
Två vita hästar drar vagnen ner till församlingshuset i Grønfelt, på natten blir de skjutsade upp till Agri igen, kusken har varit med på festen och insisterar på att köra tillbaka dem på natten. På vägen passerar de flera av gästerna som promenerar från församlingshuset i Grønfeld upp till tälten i trädgården, tre kilometer, flera av kvinnorna barfota. Ur vägen, ur vägen! ropar kusken. Det är så ljust, det är juli. Barbara ligger och sover med mormor uppe på kvistrummet och Sonja insisterar på att de ska smyga in och titta till dem. Hon blir oväntat rörd vid åsynen av flickan och sin mamma som ligger där tillsammans. Sonja måste hålla upp en hand framför munnen och bita sig i tummen för att inte gråta.
Så drar hon försiktigt igen dörren och de går in och lägger sig,
23
hon är så trött att om man vred om henne så skulle hon komma ut genom klänningstyget som en enda liten mjölkvit droppe.
Ljudet av en torr gren, lagd över ett knä; segt och knakande ger fibrerna efter och knäcks, medan natten lutar sig in över huset och lägger i hela sin vikt. Barbara vaknar av åskan.
Lågtrycket närmar sig från öster, inifrån landet, och sluter sig kring sommarstugan. Stora droppar som faller tungt mot takpappen, det låter organiskt, som en kropp, inte hårt som småsten utan mjukare, som om det var djur, insekter som slås sönder när de träffar taket och kastas tillbaka upp i luften i en ny form, små nästan osynliga droppar som faller mot taket rinner ner över den grova takpappen, rinner längs takrännan och ner genom stupröret.
Barbara ligger stilla i sängen, lyssnar på risslandet från rören ute på andra sidan, bakom bräderna och isoleringen, lyssnar på det murrande ljudet från åskan som kommer och går ute på havet någonstans, och hon tycker att alltihop talar med vartannat och förbinder sig i henne. Hon ligger och försöker låta bli att röra sig, till och med den minsta rörelse, förefaller det henne, skulle vara nog för att förstöra den svagt vibrerande erfarenheten av alltings samtidighet och förbindelse, som hon inte har språk för men känner så tydligt nu, dropparna som faller mot ljungen, mot sandjorden långt borta, viken som lyses upp när blixten slår ner någonstans långt ute på havet, åskan som rullar in över dem och lyser upp hela vardagsrummet. Hon ligger och känner hur hon nästan försvinner, nästan ingenting är, och hur hon istället närmast blir ljungens rötter och huggormarna, blixten och regnet och dropparna som slås sönder och rör sig ner genom den torra jorden.
Men så, lika plötsligt som den uppstod, försvinner känslan.
Barbara ligger kvar, men känslan är borta, eller det är ett myller igen, världen är som den alltid är, ett formlöst myller eller, rättare sagt, så många former att det blir ett brus. Och det är medan hon ligger där som hon kommer att tänka på det ordet, uppenbarelse,
24
att det kanske är vad det är fråga om. Att det är det här som menas med uppenbarelse. Hon har så ofta suttit i kyrkan och inte förstått ett skvatt, men nu, nu förstår hon, vid ljudet av regnet som slöt sig kring huset och på samma gång var den enskilda droppens pickande som de tusentals dropparnas strilande, bägge delar och allt däremellan, en enda människa och varenda en på samma gång, en kärlek till allting. Tusen lysande centrum och ett enda.
Hon är skakad men säger inget. Att världen plötsligt kan öppna sig, att den plötsligt kan bli så djup.
En fluga som surrar och flyger in mot rutan gång på gång.
Flickorna som sträcker upp benen längs väggarna. Håren på deras vader är gyllene. När solen faller in genom fönstret på gaveln och träffar dem så skiner de.
Sara räknar Barbaras blåmärken, 42 sammanlagt.
Var har du fått det där?
Det minns jag inte, svarar Barbara.
Barbara är stolt över märkena, hon tycker de är adlande, ett bevis på att hon inte är något småbarn.
Huset hemma på Mols ligger djupt i landskapet, precis nedanför en sluttning, några hundra meter från Agri Bavnehøj. Fönstren löper från ena gaveln till den andra, enbart avbrutna av stora dubbeldörrar av trä som målas och växlar färg flera gånger medan flickorna är små och på det sättet markerar perioder i deras liv; de är faluröda, de är blå, de är koksgrå. Och på gräsmattan utanför –kastanjen med sin stora kupolformade krona, på våren lyser den upp och trädet är så vackert då att man nästan inte tror att det är verkligt; mäktigt och lysande står det och kastar sin skugga in över gräsmattan. Det man kallar överjordisk skönhet.
Erik stiger upp och målar på natten, bilden står framme på staffliet på morgonen. En stor duk med fält av grönt och rött och en nästan
25
