9789100197780

27 augusti 2018 Om en författare och hans verk kan man åtminstone veta detta: de båda vandrar tillsammans i den mest perfekta spirallabyrint man kan föreställa sig; en lång cirkulär bana där deras mål och ursprung smälter samman: ensamheten.

Jag lämnar Amsterdam. Trots det jag har fått höra kan jag fort­ farande inte avgöra om jag vet mer om Elimane eller om myste­ riet har tätnat. Jag skulle kunna hänvisa till det paradoxala i allt sökande efter kunskap: ju mer man blottlägger ett brottstycke av världen desto tydligare framträder vidden av det okända och vår okunskap; men den ekvationen kan inte till fullo beskriva mina känslor inför honom. Hans fall kräver ett radikalare, det vill säga mer pessimistiskt synsätt ifråga om möjligheten att närma sig en mänsklig själ. Han påminner om ett svart hål; det drar till sig och slukar allt som kommer i dess närhet. Man närmar sig hans liv under en tid och när man sammanbiten, resignerad och gammal, kanske till och med förtvivlad, höjer blicken mumlar man: om den mänskliga själen kan man ingenting veta, det finns ingenting att veta.

Elimane har låtit sig uppslukas av sitt Mörker. Det fascinerar mig att han så lättvindigt tog farväl av solen. Hypotesen om hans skuggliv fascinerar mig. Jag är besatt av mysteriet kring hans destination. Jag vet inte varför han tystnade när han fort­ farande hade så mycket kvar att säga. Det värsta är att jag inte kan efterlikna honom. Att möta någon som håller tyst, verkligen tyst, får en alltid att ifrågasätta meningen – det nödvändiga – i 13

de egna orden, och man undrar plötsligt om de inte bara utgör irriterande pladder, språkets bottensats.

Nu ska jag hålla mun och skjuta upp mitt skrivande av dig, Dagbok. Spindelmammans berättelser har gjort mig utmattad.

Amsterdam har tömt mig. Det som väntar är en ensam färd.

14

i Afrikanska författare i min generation, som snart inte längre kan kallas ung, gick lös på varandra i vördnadsfulla och blodiga strider för T.C. Elimanes skull. Hans bok utgjorde en katedral och en arena där vi trädde in som i ett mausoleum över en gud och där vi efteråt föll på knä i blodet som spillts; vårt dryckes­ offer till mästerverket. En enda av dess sidor var nog för att förvissa oss om att vi läste en författare som var en hapax – en av de himlakroppar som bara dyker upp en enda gång på den litterära himlen.

Jag minns en av de många middagar då vi ägnade oss åt hans bok. Mitt i diskussionen sade Béatrice, den sensuella och ener­ giska Béatrice Nanga, som var på krigsstigen, och mellan vars bröst jag en dag hoppades få kippa efter andan, att endast de sanna författarnas böcker förtjänade hetsiga diskussioner, att det bara var de som likt starksprit fick sinnet att rinna över, och att vi vanhedrade litteraturen om vi, för att slappt uppnå ett ryggradslöst konsensus, flydde den passionerade konflikt böckerna manade till. En sann författare, tillade hon, skapar debatter på liv och död hos de sanna läsarna som alltid befinner sig i krig, och om ni inte är redo att dö när ni plockar upp hans kvarlevor på buzkashi-arenan kan ni sticka och dö i det där ljumma hästpisset som ni förväxlar med förstklassigt öl: då är ni är allt utom läsare, än mindre författare.

Jag höll med Béatrice Nanga i hennes flammande appell. T.C. Elimane var inte en klassiker, han var kult. Den litterära myten är ett spelbord. Elimane hade satt sig där och vunnit med de tre starkaste trumfkort man kan ha: för det första hade han valt ett 15

namn med mystiska initialer, för det andra hade han bara skrivit en enda bok, och för det tredje hade han försvunnit spårlöst.

Så ja, det gällde att ge sig in i matchen och tillskansa sig hans kvarlevor. Även om man kunde betvivla att det verkligen hade existerat en man som hette T.C. Elimane, eller om man undrade om det inte var en pseudonym som en författare tagit för att driva med den litterära världen eller för att undkomma den, kunde ingen ifrågasätta den mäktiga sanningen i boken; när man slagit igen den brusade livet rent och mäktigt inom en.

Huruvida Homeros har existerat eller ej förblir en spännande fråga. Men i slutänden påverkar det knappast läsarens hänförel­ se; för vem eller vad Homeros än var, är det honom man med tacksamhet tillskriver Iliaden och Odysséen. Likaledes var det inte legenden, personen eller mysteriet bakom T.C. Elimane som var det viktiga, det var bara namnet på den vi hade att tacka för verket som förändrat vår syn på litteraturen. Kanske på livet.

Omänsklighetens labyrint: så hette den, och vi sökte oss till dess sidor som sjökor söker sig till en vattenkälla.

I begynnelsen fanns en profetia och det fanns en kung, och profetian sade att jorden skulle skänka kungen allsmäktighet, men i gengäld krävde den askan efter åldringar, vilket kungen godtog; han började genast bränna de äldsta i sitt kungarike och spred askan kring sitt palats, där det snart växte en skog, en makaber skog som man kallade omänsklighetens labyrint.

16

ii Hur möttes vi, boken och jag? Av en slump, som alla andra. Men jag glömmer inte vad Spindelmamman hade sagt till mig: slumpen är enbart ett öde man är ovetande om. Jag läste Omänsklighetens labyrint för första gången helt nyligen, för drygt en månad sedan.

Men att säga att Elimane var helt okänd för mig innan jag läste den är emellertid fel: jag kände till honom redan i gymnasiet.

Han fanns med i läroboken Negerfolkens litteratur, en av dessa odödliga antologier som sedan kolonialtiden användes som gäng­ se läromedel för franskspråkiga elever i Afrika.

Det var år 2008 och jag gick i första ring på en militär inter­ natskola i norra Senegal. Litteraturen hade börjat utöva sin lock­ else och jag närde tonårsdrömmen om att bli poet; en ambition som var väldigt vanlig hos oss som upptäckte de stora namnen och levde i ett land som fortfarande hemsöktes av Senghors skrymmande vålnad; ett land där dikten alltså förblivit ett av de säkraste korten då man ville imponera på tjejer. Det var på den tiden de blev uppraggade med hjälp av fyrradiga strofer, hämtade ur minnet eller skrivna för egen hand.

Jag började följaktligen sluka poesiantologier och syno­ nymlexikon på jakt efter ovanliga ord och rim. Jag åstadkom förfärliga dikter med utstuderade vacklande elvastaviga rader och mängder av ”övermogna tårar”, ”vidöppna himlar” och ”transparenta morgonrodnader”. Jag åstadkom pastischer, parodierade och plagierade. Jag bläddrade ivrigt i Negerfolkens litteratur. Och det var där jag för första gången i den klassiska svarta litteraturen, mellan Tchichellé Tchivéla och Tchicaya U Tam’si, fann det okända namnet T.C. Elimane. Kommentaren 17

han ägnades i antologin var så märklig att jag hejdade mig i min läsning. Det stod (jag har behållit läroboken): T.C. Elimane är född i Senegal. Han förärades ett stipendium och for till Paris, där han 1938 publicerade en bok vars öde är ovanligt tragiskt: Omänsklighetens labyrint.

Och vilken bok! Ett mästerverk av en ung svart afrikan! Något liknande hade aldrig tidigare skådats i Frankrike! Den gav upphov till ett av de litterära gräl som endast detta land förmår upprätthålla med stil. Omänsklighetens labyrint fick lika många anhängare som belackare. Det ryktades att författaren och hans bok skulle tilldelas ansedda priser, men framgången blev kortvarig på grund av en sorglig litterär skandal. Boken utsattes för spott och spe, och den unge författaren försvann från den litterära scenen.

Sedan bröt kriget ut. Det finns inga underrättelser om T.C. Eli­ mane efter slutet av 1938. Hans öde förblir ett mysterium trots intressanta hypoteser (härvidlag kan man med fördel läsa den korta redogörelsen av journalisten B. Bollème, Vem var egentligen den svarte Rimbaud? En vålnads odyssé, Éditions de la Sonde, 1948). Förläggaren, som blev smutskastad i debatten, drog tillbaka boken och lagerexemplaren makulerades. Omänsklighetens laby­ rint blev aldrig återutgiven. Verket är numera omöjligt att få tag i.

Vi säger det igen: denne brådmogne författare hade talang.

Kanske var han ett geni. Det är beklagligt att han ägnade den åt att skildra hopplöshet: hans bok är alltför pessimistisk och ger näring åt den koloniala synen på ett mörkt, våldsamt och barba­ riskt Afrika. En kontinent som redan hade utstått så mycket, som utstod och skulle få utstå än mer, hade rätt att av sina författare förvänta sig en positivare bild.

De raderna drev mig genast in på spåret Elimanes aska, eller sna­ rare: spåret av vålnaden. Jag ägnade veckor i sträck åt att försöka ta reda på mer om vad som hänt honom, men jag hittade ingenting på internet som inte stod i läroboken. Det fanns inga foton på Elima­ ne. De få sidor som nämnde honom gjorde det med anspelningar 18

som fick mig att förstå att ingen visste mer än jag. Nästan alla talade om en ”skamlig afrikansk författare från mellankrigstiden”, utan att förklara vari det skamliga bestod. Jag lyckades inte få reda på mer om boken heller. Jag hittade inga vittnesmål som analyserade den på djupet; ingen uppsats eller avhandling ägnad boken.

Jag talade om honom med en vän till min far som undervisa­ de i afrikansk litteratur på universitetet. Han sade att Elimane varit en dagslända i den franska litteraturen (han underströk ”franska”) och att man därför inte heller upptäckt hans verk i Senegal. ”Det är ett verk av en eunuckgud. Man har ibland talat om Omänsklighetens labyrint som en helig bok. I själva verket har den inte givit upphov till någon religion. Ingen tror längre på den där boken. Ingen har kanske någonsin trott på den.”

Mina efterforskningar begränsades av att jag befann mig på militärinternatet ute i bushen. Jag avbröt dem och nöjde mig med följande enkla och grymma sanning: Elimane hade suddats ut ur det litterära minnet, men han tycktes också ha raderats ur alla mänskliga minnen, inklusive sina landsmäns (fast det är ett väl känt faktum att det är landsmännen som glömmer en först).

Omänsklighetens labyrint tillhörde den andra litteraturhistorien (som kanske är den sanna litteraturhistorien): den som handlar om böcker som gått förlorade i en tidskorridor, böcker som inte ens är fördömda utan bara bortglömda, och vilkas kadaver, ske­ lett och ensamhet belamrar golven i fängelser utan fångvaktare eller snitslar oändliga, tysta och frusna stigar.

Jag frigjorde mig från den sorgliga historien och återgick till att skriva kärleksdikter på haltande vers.

Den enda stora upptäckt jag gjorde – på ett skumt nätforum – var när allt kom omkring den långa första meningen i Omänsklighe­ tens labyrint, den tycktes vara det enda som överlevt utplånandet för sjuttio år sedan: I början fanns en profetia och det fanns en kung, och profetian sade att jorden skulle skänka kungen allsmäk­ tighet, men i gengäld krävde den askan efter åldringar, etcetera.

19

iii Så här gick det till när Omänsklighetens labyrint dök upp i mitt liv igen.

Efter mitt första möte med Elimane i gymnasiet gick det en tid innan jag åter kom i kontakt med hans historia. Det hände förstås att jag tänkte på honom, men alltmer sällan, och alltid med en smula sorg, så som när man minns oavslutade historier eller historier som är omöjliga att avsluta – en gammal vän som försvunnit, ett manuskript som gått förlorat i en eldsvåda, en kärlek man avstått av rädsla för att äntligen bli lycklig. Jag tog studenten, lämnade Senegal och åkte till Paris för att fortsätta mina studier.

Där tog jag helt kort upp ärendet Elimane igen, men utan framgång: boken förblev omöjlig att finna till och med hos de bouquinister vilkas sortiment man lovordat. När det gällde B. Bollèmes skrift Vem var egentligen den svarte Rimbaud? fick jag höra att den inte återutgivits sedan mitten av sjuttiotalet.

Mina studier och mitt liv som invandrare avlägsnade mig snart från Omänsklighetens labyrint, spökboken vars författare bara tycktes ha varit det kortlivade spraket från en tändsticka i litte­ raturens djupa mörker. På så vis glömde jag den.

Mina universitetsstudier i Frankrike ledde till att jag påbör­ jade en litteraturvetenskaplig avhandling som jag snabbt upp­ levde som en exil från författarlivets Eden. Jag blev en lättjefull doktorand som snabbt avvek från den nobla akademiska vägen på grund av något som inte längre var en övergående frestelse utan ett lika pretentiöst som starkt begär: att bli författare. Man varnade mig: Du lyckas kanske aldrig med det litterära, det slutar 20

kanske med att du blir bitter! besviken! marginaliserad! miss­ lyckad! Ja, det är möjligt, svarade jag. Den outtröttlige ”man” envisades: Du kanske tar livet av dig! Ja, kanske, men livet, til�­ lade jag, är bara bindestrecket mellan kan och ske. Jag försöker balansera på den tunna linan. Om den brister under min tyngd är det ingenting att göra åt: då får jag se vem som lever eller har dött där nedanför. Och sedan föreslog jag att ”man” skulle dra åt skogen. Jag sade: I litteraturen lyckas man aldrig, så ta tåget till framgången och åk så långt du kan.

Jag skrev en tunn roman, Tomhetens anatomi, som gavs ut av ett ganska oansenligt förlag. Boken blev ett fiasko (sjuttionio exemplar prånglades ut de två första månaderna, de jag själv köpt inräknade). Och då hade ändå ettusenetthundraåttiotvå perso­ ner gillat inlägget på Facebook där jag berättade att bo­ken snart skulle komma ut. Niohundranitton kommenterade. ”Grattis!”, ”Stolt!”, ”Proud of you!”, ”Congrats bro!”, ”Bravo!”, ”Du inspirerar mig!” (och jag transpirerar), ”Tack broder, du gör oss stolta”, ”Ska genast läsa, Insh’Allah!”, ”När kommer den ut?” (då hade jag ändå skrivit datum i slutet på inlägget), ”Hur får man tag i den?” (det stod också), ”Hur mycket kostar den?” (samma sak där), ”Intressant titel!”, ”Du är ett föredöme för våra unga!”, ”Vad handlar den om?” (den frågan inkarnerar det Onda i litteraturen), ”Kan man beställa den?”, ”Finns den som pdf?” etcetera. Sjuttionio exemplar.

Jag fick vänta i fyra eller fem månader efter utgivningen innan den räddades ur anonymitetens skärseld. En inflytelserik jour­ nalist, specialiserad på så kallad franskspråkig litteratur, skrev en recension på ettusentvåhundra tecken inklusive blanksteg i Le Monde (Afrique). Han hade några förbehåll angående min stil, men i sin sista mening tillskrev han mig den fruktansvärda, för att inte säga farliga, till och med djävulska rollen som ”ett löfte att följa inom den franskspråkiga afrikanska litteraturen”.

Jag hade förvisso undsluppit det förfärliga och förödande ”sti­ 21

gande stjärna”, men hans lovord var ändå dräpande. Det räckte för att ge mig en viss uppmärksamhet i den litterära afrikanska diasporan i Paris – Gettot, som vissa skitspråk, därav mitt eget, tillgivet kallade den. Efter den stunden visste alla, till och med de som inte hade läst mig och säkert aldrig skulle läsa mig, tack vare notisen i Le Monde Afrique, att jag var den femtioelfte nye unge författaren som anlänt drypande av löften. Vid festivaler, litterära möten, salonger och mässor dit jag inbjöds blev jag under de eviga rundabordssamtalen den naturlige företrädaren för det man betecknade som ”nya röster” eller ”det nya gardet” eller ”nya pennor” och allt annat förment nytt som i själva verket redan föreföll gammalt och trött inom litteraturen. Det svaga ekot nådde mitt hemland Senegal, där man började intressera sig för mig eftersom Paris, där boken blivit tryckt, hade gjort det.

Från den stunden bedömdes Tomhetens anatomi vara något att räkna med (bedömdes betydde inte läst).

Trots det var jag missnöjd med romanen, kanske olycklig över den. Jag började snabbt skämmas för Tomhetens anatomi – som jag hade skrivit av skäl som jag kommer att redovisa senare – och som för att rena mig från den eller begrava den började jag drömma om en annan stor och betydande roman. Återstod bara att skriva den.

22

iv Det var alltså det jag hade försökt göra i en månad – skriva mitt magnum opus – när jag en julinatt då jag inte kunde få ur mig den inledande meningen flydde ut på Paris gator. Jag vandrade omkring på jakt efter ett mirakel. Det dök upp innan­ för fönstret till en bar där jag kände igen Marème Siga D., en senegalesisk författare i sextioårsåldern som på grund av de skandaler alla hennes böcker givit upphov till i somligas ögon hade förvandlats till ett ondskefullt orakel, en vampyr eller helt enkelt en demon. I mina ögon var hon en ängel; den senegale­ siska litteraturens svarta ängel, utan vilken den vore en dötrist kloak där böckerna guppar likt lös avföring; böcker av det slag som oundvikligen inleds med beskrivningar av en evig sol som ”avlossar sina strålar genom lövverket” eller av det där univer­ sellt romantiska ansiktet vars kindknotor är ”framträdande”, näsan ”en örnnäsa” (eller ”platt”), pannan ”hög” eller ”välvd”.

Siga D. räddade de nya senegalesiska litterära alstren från den olidliga balsameringen i form av klichéer och blodlösa fraser, formuleringar nervdöda som ruttna gamla tänder. Hon hade lämnat Senegal för att skriva någon annanstans och hennes verk var oanständiga enbart på så vis att de var totalt ärliga. De hade förärat henne en viss kultstatus – och några rättegångar, som hon alltid infann sig till utan advokat. Hon förlorade dem för det mesta, men det jag har att säga, hävdade hon, finns här, i mitt liv, så jag kommer att fortsätta skriva om det och jag ger fan i era ynkliga attacker.

Jag kände alltså igen Siga D. Jag gick in på baren och slog mig ner ganska nära henne. Utöver oss satt det tre eller fyra gäster 23

utspridda i lokalen. Resten tog en nypa luft på uteserveringen.

Siga D. satt ensam och orörlig vid sitt bord. Hon påminde om ett lejon som hukande i det höga gräset med stora gula ögon finkammar stäppen på jakt efter ett byte. Den påtagligt kyliga attityden svor mot hettan i hennes verk och minnet av dem – storslagna och vulkaniska sidor, sidor av flinta och diamant – fick mig att helt kort tvivla på att det var den kallsinniga kvinna jag iakttog som hade skrivit dem.

I samma stund drog Siga D. upp ärmen på sin vida grand-bou­ bou. Under några sekunder skymtade jag hennes bröst i en glipa.

De dök upp som i andra änden av en tunnel eller en sjukhuskor­ ridor, en plats för väntan och begär. Siga D. hade skrivit min­ nesvärda sidor om dem, lovprisningar värdiga glödheta erotiska antologier. Det jag såg var alltså bröst som hade bevarats till den litterära eftervärlden. Många läsare hade sett dem framför sig och deras yppighet hade hos somliga givit upphov till starka fantasier. Så även hos mig i den stunden. Armen föll ner och brösten doldes igen.

Jag tog mod till mig, förstärkte det genom att tömma mitt glas i ett svep, och gick fram till Siga D. Jag presenterade mig, Diéga­ ne Latyr Faye, jag sade att jag älskade hennes verk, berättade hur fantastiskt det kändes att stöta på henne, hur fascinerad jag var av hennes person, hur otåligt jag väntade på att få läsa nästa bok, kort sagt hela soppan av vedertagna långrandiga hyllningar som hennes beundrare säkert brukade förära henne; sedan, då jag kunde avläsa den irriterat artiga min man visar då man vill avspisa en påflugen person utan att behöva säga det högt, satsade jag allt på ett kort och började prata om hennes bröst som jag nyss sett och gärna ville se igen.

Hon kisade förvånat på mig, en spricka blottades och jag dök in i den: jag har drömt om era bröst, madame Siga. ”Du tyckte om det du skymtade?” sade hon lugnt. ”Ja, väldigt mycket och jag vill ha mer.” ”Mer?” ”Mer.” ”Varför det?” ”Därför att jag 24

får stånd.” ”Verkligen, Diégane Latyr Faye? Du behöver då inte mycket, unge man!” ”Nej, jag vet, madame Siga, era bröst har hemsökt mig så länge, om ni bara visste.” ”Sluta nia mig, sluta kalla mig madame Siga, det är ju löjligt, och sluta ha stånd, låt det sjunka ihop, mënn na la jurr, jag skulle kunna vara din mor, Diégane.” ”Kone nampal ma, låt mig då dia dig som om du vore en mor”, svarade jag, precis som under tonåren när flickorna avvisade mina närmanden (eller inte förstod någonting av mina elvastaviga rader) och ansåg att de, eftersom de var fyra eller fem år äldre än jag, hade kunnat vara mina mödrar.

Siga D. tittade på mig en stund och log för första gången. ”Jag märker att monsieur är rapp i käften. Jag märker att monsieur kan tala för sig. Vill du dia? Okej. Följ med mig. Mitt hotell ligger bara några minuter härifrån. Insh’Allah, monsieur ska få dia.”

Hon var på väg att resa sig men hejdade sig: ”Såvida du inte hellre vill att jag ger dig nampal här och nu?”

Hon gjorde slag i saken och drog ner halslinningen på den vida tunikan så att ett tungt bröst, det vänstra, vällde ut ur öpp­ ningen. ”Vill du?” sade madame Siga. ”Varsågod.” Bröstvårtans stora medalj låg som en bruntonad ö i en vid ocean av ljusare nyanser. Siga D. betraktade mig med huvudet på sned, oberörd och liksom likgiltig inför allt runt omkring. Hon hade kunnat göra ett iögonfallande och smått vulgärt intryck, men hennes oanständiga och vällustiga förevisning ägde en återhållen kraft som jag till och med fann elegant. Nå? Vill du eller vill du inte?

Hon tog tag i bröstet. Hon masserade det långsamt. Efter några sekunder sade jag att jag hellre ville dia i avskildhet på hotellet. ”Vad synd”, sade hon oroväckande mjukt och stoppade tillbaka bröstet innan hon reste sig. En doft av myrra och kanel svävade i luften. Jag betalade. Jag följde med henne.

25