9789100197742

1 hon sa att hon skulle titta in senare, och ibland när hon säger det så gör hon det. Rachel. Hon skickade ett kort till mig eftersom jag inte har någon telefon i lägenheten, jag vägrar att ha det. På kortet stod det att jag skulle ringa henne om det inte gick bra att hon kom, men det har jag inte gjort. Jag känner inget behov av att göra det. Nu är klockan mycket, så hon kommer väl inte trots allt, inte idag.

Men på kortet skrev hon faktiskt efter sex idag. Det kanske bara var en sådan där gest som var fullbordad när den var gjord, som betydde att hon hade tänkt på mig och var förvissad om att jag skulle finna tröst i det, och det gör jag. Det spelar ingen roll, det är bara det att jag inte vill att hon ska dyka upp mitt i natten och slå sönder dess förtätade tystnader genom att föra en massa oväsen när hon förklarar och ber om ursäkt och hasplar ur sig planer som stjäl ännu mer av de mörka timmar som återstår.

Jag förundras över att dygnets mörka timmar har kommit att bli mig så kära, över att tystnaderna har blivit så fulla av mummel och viskningar när de tidigare var så fasaväckande stilla, så laddade med den spöklika ljudlöshet som svävade ovanför orden. Som om en trång dörr stängdes när jag bosatte mig här och en annan öppnades mot en boulevard som blev allt bredare. I mörkret tappar jag rumskänslan, och i detta ingenstans förnimmer jag mig själv på ett mer substantiellt sätt och hör rösternas spel tydligare, som om det var första gången de var där. Ibland hör jag musik långt borta, musik som spelas i det fria och kommer till mig som en dämpad viskning. Jag längtar efter natten varje fnösktorr dag, trots att jag bävar för mörkret 9

och alla dess oändliga gemak och föränderliga skuggor. Ibland tror jag att det är mitt öde att leva i spillrorna och oredan av hus som rasar samman.

Det är svårt att veta med exakthet hur saker och ting blev som de har blivit, att med viss tillförsikt kunna säga att först var det så här och det ledde sedan till detta och detta, och nu är vi här. Ögonblicken slinker mellan fingrarna på mig. Till och med när jag rekapitulerar dem för mig själv hör jag ekon av det jag förtiger, av något jag har glömt bort att minnas, och det gör det så svårt att berätta trots att jag inte vill att det ska vara så.

Men något går att säga, och jag har ett behov av att lämna den här redogörelsen, att redogöra för de obetydliga dramer jag har bevittnat och spelat en roll i och som slutar och börjar långt bortom mig. Jag tycker inte att det är något ädelt behov. Det jag menar är att jag inte känner till någon stor sanning som jag längtar efter att avslöja, och inte heller har jag upplevt något som kan tjäna som förebild och belysa våra levnadsvillkor och vår tid. Men jag har levt, jag har levt. Det är så annorlunda här att det känns som om ett liv har tagit slut och att jag nu lever ett annat liv. Så kanske borde jag säga om mig själv att jag en gång i tiden levde ett annat liv någon annanstans, men det är över nu. Ändå vet jag att det förra myllrar och pulserar i högönsklig välmåga bakom mig och framför mig. Jag har mycket tid till mitt förfogande, tiden förfogar över mig, så jag kan lika gärna redogöra för mig själv. Förr eller senare måste vi ta itu med det.

Jag bor i en liten stad vid havet, och det har jag gjort i hela mitt liv, men mycket länge bodde jag vid ett varmt grönt hav långt härifrån. Nu lever jag främlingens halvliv, ser skymtar av inomhusbilder i teverutan och föreställer mig vad det är för outtröttlig ängslan som hemsöker de människor jag ser på mina promenader. Jag har inte den blekaste aning om deras belägenhet, och trots att jag håller ögonen öppna och ger akt på 10

så mycket jag kan är jag rädd att jag inte förstår mycket av det jag ser. Inte för att de är gåtfulla, utan för att de är så främmande att det sätter mig ur spel. Jag vet så lite om den kamp som verkar vara förknippad med deras mest vardagliga handlingar. De verkar upptagna och förvirrade, och det svider i deras ögon när de stretar mot något kaos som är obegripligt för mig. Kanske överdriver jag eller kanske kan jag inte låta bli att hänga upp mig på att jag är så olik dem, inte stå emot det dramatiska i att vi är varandras motsatser. Kanske stretar de bara mot den kalla blåst som kommer in från det dunkla havet, och kanske lägger jag för mycket möda på att begripa det jag ser. Efter alla dessa år är det inte lätt att lära sig att låta bli att se, att lära sig att vara försiktig med att tolka det jag tror att jag ser. Deras ansikten fascinerar mig. De hånskrattar åt mig. Jag tror att de gör det.

Gatorna gör mig spänd och nervös, och ibland märker jag att jag inte ens i min instängda lägenhet klarar av att sova eller sitta i lugn och ro på grund av allt prassel och alla viskningar som rör om i den lägre atmosfären. Den högre atmosfären är alltid full av rörelse eftersom Gud och hans änglar bor där och diskuterar högre principer och jagar bort förräderi och uppror. De välkomnar varken tillfälliga lyssnare eller angivare eller människor med egennyttiga syften och låter universums öde göra deras uppsyn mörk och deras hår vitt. Som en försiktighetsåtgärd släpper änglarna emellanåt ut en frätande skur för att avskräcka illasinnade tjuvlyssnare med hotet om vanprydande sår. Mellanatmosfären är en skådeplats för tvister, där bokhållare och väntrums-ifriter och mångordiga djinner och blekfeta ormar krumbuktar och flaxar och vredgas medan de jagar efter råd från dem som vet mer. Oj oj, hörde ni vad han sa? Vad kan det betyda? Det är i den lägre atmosfärens dunkel man finner de giftlösa anpasslingarna och drömmarna som tror på vad som helst och böjer sig för allting, de lättrogna och de själlösa skarorna som flockas i de allt 11

trängre rum där de samlas och smutsar ner, och det är där man finner mig. Ingen annan plats passar mig lika bra. Jag kanske borde säga att ingen annan plats passade mig lika bra. Det var där man fann mig när jag var i min krafts ståtliga dagar, för sedan jag kom hit har jag inte kunnat bortse från de onda aningar och den oro jag förnimmer i atmosfärerna och den här stadens gränder. Fast inte överallt. Jag menar att jag inte förnimmer denna oro överallt och jämt. Möbelaffärer på förmiddagen är tysta, vidsträckta platser, och jag släntrar omkring där i någorlunda jämnmod, endast besvärad av de små partiklarna av konstfibrer som fyller luften och som fräter på insidan av mina näsborrar och luftrör och som till sist jagar mig därifrån en stund.

Jag hittade möbelaffärerna av en slump, precis i början när de hade flyttat mig hit, men jag har alltid varit intresserad av möbler. De tynger åtminstone ner oss och håller oss på marken och hindrar oss från att klättra upp i träden och yla nakna när fasan över våra meningslösa liv övermannar oss. De hindrar oss från att planlöst irra ut i stiglös vildmark och smida ränker om kannibalism i skogsgläntor och drypande blöta grottor. Jag talar för mig, men jag dristar mig till att inbegripa de stumma i min banala visdom. Hur som helst hittade flyktingfolket den här lägenheten åt mig och skjutsade hit mig från rummet där jag bodde förut, från Celias pensionat. Resan därifrån var kort men med en massa vändningar och svängar på korta gator med rader av nästan likadana hus. Det kändes som om jag blev förd till ett gömställe. Det var bara det att gatorna var så tysta och så raka att alltihop kunde ha legat i den där andra staden där jag bodde en gång i tiden. Nej, det kunde det inte alls. Det var för rent och ljust och öppet. För tyst. Gatorna var för breda, lyktstolparna stod med för jämna mellanrum, trottoarkanterna var ännu hela, allt fungerade som det skulle. Inte för att den där staden där jag bodde förut var överdrivet smutsig och mörk, men gatorna ring12

lade sig om sig själva och snodde sig tätt kring den skämda sörjan efter jästa intimiteter. Nej, det kunde inte ha legat i den staden, men det fanns något slags likhet, för det fick mig att känna mig instängd och iakttagen. Därför gick jag ut så fort de hade gått, för att se var jag befann mig och för att se om jag kunde hitta havet. Det var så jag hittade den lilla möbelaffärsbyn runt hörnet härifrån, sex butiker, som alla var lika stora som ett packhus och placerade kring ett torg med utstakade parkeringsplatser. Det hette Middle Square Park. De flesta förmiddagar är det lugnt och tomt där, och jag strövar omkring bland sängar och soffor tills fibrerna jagar bort mig. Jag går in i olika affärer varje dag, och efter första eller andra gången slutar butiksbiträdena att söka ögonkontakt. Jag strosar mellan soffor och matsalsbord, mellan sängar och serveringsskåp, slår mig ner på en vara en liten stund, testar mekaniken, kollar priset, jämför konstruktionen av den här med den där. Självfallet är några av möblerna fula och överdekorerade, men några av dem är utsökta och sinnrika, och i de här möbelmagasinen upplever jag en kort stund något slags tillfredsställelse och en möjlighet till nåd och förlåtelse.

Jag är flykting, asylsökande. Det är inga enkla ord, trots att det kan verka så när man är van vid att höra dem. Jag kom till Gatwickflygplatsen sent på eftermiddagen den 23 november förra året. Det är en välbekant liten kulmen i våra berättelser, när vi lämnar det vi känner till och kommer till främmande platser och har med oss små smulor av stökigt bagage och undertrycker hemliga och stympade strävanden. För vissa var det, precis som för mig, första gången de flög och första gången de kom fram till en plats som var så kolossal som en flygplats, men jag har rest till havs och på land och i fantasin. Jag gick långsamt genom något som kändes som kyligt upplysta och ljudlösa tomma tunnlar, men nu när jag tänker efter vet jag att 13

jag gick förbi rader av stolar och stora glasfönster och skyltar och anvisningar. Tunnlar, där fint regn öser ner i det drypande mörkret utanför och ljuset därinne lockar in mig. Det vi känner till drar ständigt in oss i vår okunskap, får oss att se världen som om vi fortfarande satt på huk i den där grunda ljumma pölen som vi har känt till ända sedan vår barndoms fasor. Jag gick långsamt och blev efter varje ängslig sväng förvånad över att det väntade en anvisning som sa åt mig vart jag skulle gå. Jag gick långsamt så att jag inte skulle missa någon sväng eller läsa fel på någon skylt, så att jag inte blev uppjagad och förvirrad och väckte uppmärksamhet alltför tidigt. De tog mig åt sidan vid passkontrollen. ”Pass”, sa mannen när jag hade stått framför honom lite för länge och väntat på att bli ertappad, på att bli gripen. Han såg bister ut, trots att avsikten med hans tomma blick var att inte avslöja något. Jag hade fått veta att jag inte skulle säga någonting, att jag skulle låtsas att jag inte talade engelska.

Jag visste inte riktigt varför, men jag var säker på att jag skulle göra som jag hade blivit tillsagd eftersom rådet lät så slugt, som ett sådant där fiffigt knep som alla maktlösa människor känner till. De kommer att fråga vad du heter och vad din far hette och vad du har gjort för nytta här i livet: Säg ingenting. När han sa pass en gång till räckte jag fram det och kröp ihop inför väntade glåpord och hotelser. Jag var van vid tjänstemän som blängde och fräste åt en för minsta förseelse, som lekte med en och förnedrade en för blotta nöjet att få utöva sin vördade makt. Så jag förväntade mig att migrationshamalen bakom sitt lilla podium skulle notera något, brumma ilsket eller skaka på huvudet, långsamt titta upp och stirra på mig med den flammande tillförsikt som de lyckligt lottade betraktar de hjälpsökande med. Men när han hade bläddrat igenom mitt skämtdokument tittade han upp med ett uttryck av undertryckt glädje i ögonen, som en fiskare som just har känt ett ryck i reven. Inget inresevisum. Sedan lyfte 14

han luren och talade i den en liten stund. Nu log han öppet och bad mig stiga åt sidan och vänta.

Jag stod och tittade i golvet, så jag såg inte när en man närmade sig, som sedan förde bort mig för förhör. Han tilltalade mig med namn och log när jag tittade upp, ett vänligt belevat leende som med viss tillförsikt sa: Ska ni inte ta och följa med mig så att vi kan reda ut det här lilla bekymret? Medan han raskt stegade iväg före mig såg jag att han var överviktig och såg sjuklig ut, och när vi äntligen kom fram till ett samtalsrum andades han tungt och drog i sin skjorta. Han satte sig på en stol och började genast besvärat skruva på sig på stolen, och jag föreställde mig att han var en person som var svettigt snärjd i en skepnad han inte tyckte om. Det gjorde mig orolig för att hans retlighet skulle göra honom ovänligt stämd mot mig, men så log han igen och var älskvärd och hövlig. Vi befann oss i ett litet fönsterlöst rum med hårt golv, med ett bord mellan oss och en bänk längs en av väggarna. Det var upplyst med vassa lysrörslampor som fick de tennfärgade väggarna att komma närmare i mina ögonvrår. Han sa att han hette Kevin Edelman och pekade på brickan han hade på kavajen. Må Gud ge dig hälsa, Kevin Edelman. Han log igen, han log mycket, kanske för att han såg hur nervös jag var trots att jag gjorde mitt yttersta, och ville lugna mig, eller kanske var det oundvikligt i hans arbete att roas av det obehag som folk som hamnade framför honom kände. Han hade ett block med gult papper framför sig, och han skrev i det en liten stund, antecknade namnet i mitt skämtpass innan han sa något till mig. ”Kan ni vara vänlig och visa mig er biljett?”

Biljett, just det. ”Jag ser att ni har bagage”, sa han och pekade. ”Ert bagage­ kvitto.”

Jag spelade dum. Man skulle kunna förstå biljett utan att kunna engelska, men bagagekvitto verkade avancerat.

15

”Jag ska se till att ert bagage blir hämtat”, sa han och lät biljetten ligga kvar bredvid sitt anteckningsblock. Sedan log han igen och höll inne med allt annat han hade att säga i ämnet. Ett långt ansikte, lite köttigt vid tinningarna, särskilt då när han log.

Kanske log han bara förväntansfullt inför det inte helt odelade nöjet att rota igenom mitt bagage, och förvissad om att det han hittade där skulle berätta det han behövde veta, med eller utan min hjälp. Jag föreställer mig att det kan vara lite roligt att göra en sådan noggrann undersökning, ungefär som att titta in i ett rum innan det har gjorts i ordning för att visas upp, innan dess sanna alldaglighet har förvandlats till någon sorts skådespel. Jag tänker mig att det också kan vara lite roligt att ha en säker uppfattning om de hemliga koder som avslöjar det folk försöker dölja, en bagagets hermeneutik som är som att följa ett arkeologiskt spår eller finstudera rutterna på en fraktkarta.

Jag är tyst och andas i samma takt som han, så att jag ska känna om någon irritation är på väg inom honom. Anledning till att ni önskar inresa i Storbritannien? Är ni turist? På semester?

Några tillgångar? Har ni några pengar, sir? Resecheckar? Pund?

Dollar? Känner ni någon som kan gå i god för er? Någon kontaktadress? Fanns det någon som ni hoppades få bo hos medan ni är i Storbritannien? Äh, helvete, helvetes jävla skit. Har ni någon släkt i Storbritannien? Talar ni engelska, sir? Tyvärr uppfyller era dokument inte föreskrifterna, sir, så jag måste neka er inresetillstånd. Såvida inte ni kan berätta något för mig om er situation. Har ni någon dokumentation som kanske kan hjälpa mig att förstå er situation? Papper, har ni några papper?

Han lämnade rummet och jag satt lugnt och stilla, undertryckte en lättnadens suck och räknade baklänges från 145, vilket var så långt som jag hade kommit medan han pratade med mig. Jag tvingade mig att låta bli att luta mig fram och granska hans block om det skulle vara så att han hade genomskådat min enfaldiga 16

tystnad, men jag misstänkte att det var någon som kikade på mig genom ett titthål och höll utkik efter exakt en sådan komprometterande rörelse. Det måste ha varit stundens dramatik som fick mig att tänka så. Som om någon skulle ha brytt sig om ifall jag petade näsan eller smusslade upp diamanter i tarmen.

Förr eller senare skulle de få veta allt de behövde veta. De hade maskiner för allt sådant. Jag hade blivit förvarnad. Och deras tjänstemän har för dyra pengar blivit utbildade i att genomskåda lögner från människor som mig, och dessutom har de stor och frekvent erfarenhet av det. Så jag satt stilla och räknade tyst och blundade då och då för att låta påskina att jag våndades, grubblade och var en aning resignerad. Ack Kevin, gör med mig vadhelst du behagar.

Han kom tillbaka med den lilla gröna tygväskan som jag hade haft med mig som bagage och ställde väskan på bänken. ”Skulle ni vilja vara vänlig och öppna den här”, sa han. Jag såg orolig och oförstående ut, hoppades jag, och väntade på att han skulle förklara närmare. Han blängde på mig och pekade på väskan, så jag reste mig upp, log som om jag begrep och var lättad, nickade bevekande, och drog upp väskans blixtlås. Han tog ut ett föremål i taget och lade varsamt ut dem ett och ett på bänken, som om han packade upp klädesplagg som var en aning ömtåliga: två skjortor, en blå, en gul, båda urblekta, tre vita T-tröjor, ett par bruna byxor, tre par kalsonger, två par strumpor, en kanzu, två sarunier, en handduk och ett litet schatull av trä. Han suckade när han kom till det sista föremålet, vände och vred intresserat på det i händerna och luktade sedan på det. ”Mahogny?” frågade han. Jag sa ingenting, givetvis, och blev för ett ögonblick rörd över de futtiga minnena av ett liv som låg utspridda på bänken i det kvava rummet. Det var inte mitt liv som låg utspritt där, bara det som jag hade valt ut som tecken på en berättelse som jag hoppades förmedla. Kevin Edelman öppnade schatullet och stir17

rade förvånat på innehållet. Han kanske hade väntat sig smycken eller något värdefullt. Narkotika. ”Vad är det här?” frågade han och luktade sedan noga på det öppna schatullet. Det behövdes knappast, eftersom det lilla rummet hade fyllts med underbar väldoft så fort han öppnade skrinet. ”Rökelse”, sa han. ”Det är det, va?” Han stängde schatullet och ställde ner det på bänken medan hans trötta ögon glittrade muntert. Ett intressant byte från den stinkande hettan i någon basar. Jag satte mig ner på stolen som han sa åt mig och väntade medan han gick tillbaka till bänken med sitt block och antecknade de sjaskiga föremål som han hade lagt fram där.

Han fortsatte skriva en stund till när han hade kommit tillbaka till bordet och hade nu fyllt två eller tre sidor i sitt anteckningsblock, och sedan lade han ifrån sig pennan, lutade sig tillbaka och gjorde en liten grimas när stolens ryggstöd högg till i hans slutkörda skulderblad. Han såg ut att vara nöjd med sig själv, nästan på gott humör. Jag såg att han var på väg att avkunna sin dom, och jag kunde inte undertrycka en våg av missmod och panik. ”Mr Shaaban, jag känner er inte och vet ingenting om vad ni har för skäl att komma hit eller vad det har kostat er och allt sådant. Så jag beklagar det jag nu måste göra, men tyvärr kommer jag att bli tvungen att neka er inresetillstånd i Storbritannien. Ni har inget giltigt inresevisum, ni har inga tillgångar och ni har ingen som kan gå i god för er. Jag förmodar att ni inte förstår vad jag säger, men jag är ändå tvungen att säga det här innan jag stämplar ert pass. När jag väl har stämplat ert pass med att ni har blivit nekad inresa, så innebär det att nästa gång ni försöker resa in i Storbritannien så kommer ni automatiskt att bli avvisad, såvida inte era papper uppfyller föreskrifterna, naturligtvis. Förstod ni vad jag just sa? Nej, jag trodde väl inte det. Jag beklagar det här, men vi är icke desto mindre tvungna att gå igenom de här formaliteterna. Vi ska försöka hitta någon 18

som talar ert språk så att den kan förklara alltsammans för er senare. Så länge kommer vi att sätta er på nästa flyg tillbaka dit där ni kom från och på det flygbolag ni flög med hit.” Därmed bläddrade han igenom mitt pass och letade efter en ren sida, och så tog han upp den lilla stämpeln han hade placerat på bordet när han kom tillbaka förut. ”Flykting”, sa jag. ”Asyl.”

Han tittade upp, och jag slog ner blicken. Hans ögon var arga. ”Ni pratar alltså engelska”, sa han. ”Mr Shaaban, ni har jävlats med mig.” ”Flykting”, upprepade jag. ”Asyl.” Jag tittade snabbt upp när jag sa det och började säga det en tredje gång, men Kevin Edelman avbröt mig. Han hade blivit en aning mörkare i ansiktet och hans andning hade förändrats, blivit svårare att hålla takten med. Han tog två djupa andetag och ansträngde sig tydligt för att lägga band på sig, när han egentligen hade velat dra i en spak så att golvet under mig öppnades till ett luftigt och bottenlöst djup. Jag vet, jag har själv önskat samma sak vid många tillfällen i mitt tidigare liv. ”Mr Shaaban, talar ni engelska?” frågade han, och hans röst blev mildare igen, men den här gången var den mer ansträngd än sliskig, nu var han officiellt vänlig, han ansträngde sig. Kanske, kanske inte. Jag började komma ikapp hans andning igen. ”Flykting”, sa jag och pekade på mitt bröst. ”Asyl.”

Han flinade mot mig som om jag plågade honom och gav mig ett långt ögonkast som jag den här gången besvarade, och jag log tillbaka. Han suckade trött och skakade sedan sakta på huvudet och småskrattade, kanske för att han tyckte att mitt oförstående leende var roligt. Hans uppträdande fick mig att känna att jag var en tröttsam och enfaldig fånge som han höll på att förhöra och som för ett ögonblick hade gjort honom frustrerad med någon fånig ordvits. Överflödigt nog påminde jag mig själv om att se 19

upp för en överraskningsattack. Det var överflödigt eftersom han hade många valmöjligheter medan jag bara hade en: att se till så att Kevin Edelman inte blev arg och övervägde att ta till våld. Det måste ha varit det pyttelilla rummet och den falska hövligheten när han pratade med mig som fick mig att känna mig som en fånge, när både han och jag visste att jag försökte komma in och han försökte stänga mig ute. Han bläddrade trött igenom mitt pass, och jag kände återigen att jag var en trist olägenhet som ställde till med onödigt besvär och omak för förnuftiga människor. Sedan lämnade han mig återigen i rummet medan han gick för att överlägga och kolla av.

Jag visste att han skulle få veta att den brittiska regeringen, av skäl som jag fortfarande inte riktigt förstår, hade beslutat att människor som kom därifrån jag kom hade rätt att få asyl om de hävdade att de var i livsfara. Britterna ville klargöra för den internationella allmänheten att de betraktade vår regering som farlig för sina egna medborgare, något som både de och alla andra har vetat länge. Men tiderna har förändrats, och nu var varenda uppblåst medlem av världssamfundet tvungen att visa att man inte godtog mer dumheter från det bångstyriga och ständigt trätande pack som de där förtorkade savannerna vimlar av. Nu fick det verkligen vara nog. Vad gjorde våra makthavare som var värre än allt ont de hade gjort förut? De ägnade sig åt valfusk och förfalskade siffrorna rakt framför de internationella observatörerna, när de tidigare bara hade fängslat, våldtagit, mördat och på andra sätt förödmjukat sina medborgare. På grund av detta försumliga beteende beviljade den brittiska regeringen asyl för alla som hävdade att de var i livsfara. Det var ett billigt sätt att visa strängt ogillande, och vi var inte så värst många eftersom vi bara var en liten ö med ganska fattiga människor varav bara ett fåtal skulle kunna få ihop pengar till biljetten. Flera dussin unga människor lyckades faktiskt skrapa ihop pengar till 20

biljetten genom att tvinga föräldrar och släktingar att offra sina hemliga skatter eller låna, och när de kom till London blev de mycket riktigt insläppta som asylsökande som fruktade för sina liv. Jag fruktade också för mitt liv, hade gjort det i många år, men det var först på senare tid som min fruktan hade nått krisartade dimensioner. Så när jag hörde att de unga fick lov att komma in bestämde jag mig för att också göra resan.

Så jag visste att Kevin Edelman skulle komma tillbaka om ett par minuter med en annan stämpel i handen och att jag sedan skulle vara på väg till ett förvar eller något annat boende. Såvida inte den brittiska regeringen hade ändrat sig medan jag var uppe i luften, att de hade bestämt sig för att det här skämtet hade pågått för länge. Vilket de inte hade, för Kevin Edelman kom tillbaka efter ett par minuter och såg ironisk och road ut, och dessutom uppgiven. Jag förstod att han trots allt inte skulle sätta mig på flyget tillbaka dit där jag kom från, den där andra platsen där de förtryckta lyckades överleva. Det blev jag lättad över. ”Mr Shaaban, varför vill ni göra det här, en man i er ålder?” sa han, satte sig klumpigt ner med ett ansiktsuttryck som var sorgset och fårat av bekymmer och lutade sig sedan mot ryggstödet och rörde långsamt på axlarna. ”Hur mycket livsfara är ni egentligen i? Inser ni vad det är ni gör? Den som övertalade er att göra det här gör er inte någon tjänst, det ska jag säga er. Ni talar inte ens språket, och det kommer ni antagligen aldrig att göra. Det är väldigt sällan som gamla människor lär sig ett nytt språk. Visste ni det? Det kan ta flera år att behandla er ansökan, och sedan kanske ni ändå blir tillbakaskickad. Ingen kommer att ge er jobb. Ni kommer att vara ensam och olycklig och fattig, och när ni blir sjuk finns det ingen här som kan ta hand om er.

Varför stannade ni inte kvar i ert eget land, där ni kunde åldras i lugn och ro? Det här är en sport för unga män, hela den här asylgrejen, för det handlar egentligen bara om att försöka hitta 21

arbete och rikedom i Europa och allt sådant där, eller hur? Det finns inget moraliskt i det, bara girighet. Ingen fruktan för liv och säkerhet, bara girighet. Mr Shaaban, en man i er ålder borde veta bättre.”

Vid vilken ålder är det meningen att man ska sluta vara rädd för att bli dödad? Eller sluta vilja leva utan rädsla? Hur visste han att jag var mindre i livsfara än de där unga männen de släppte in?

Och varför var det omoraliskt att vilja leva bättre och i trygghet?

Varför var det girighet eller en sport? Men jag blev rörd av hans omtanke och önskade att jag hade kunnat bryta min tystnad och säga åt honom att inte oroa sig. Jag är inte född igår, jag vet hur jag ska ta vara på mig. Var så vänlig och stämpla det där passet, min gode herre, och skicka mig till något tryggt förvar. Jag slog ner blicken för att vakenheten i den inte skulle avslöja att jag förstod vad han sa. ”Mr Shaaban, titta bara på er själv, och titta på de där sakerna ni har med er”, sa han, tydligt besviken, och slog ut med armen mot mina jordiska ägodelar. ”Det här är allt ni har om ni stannar här. Vad tror ni att ni ska hitta här? Jag ska berätta en sak för er. Mina föräldrar var flyktingar från Rumänien. Jag skulle kunna berätta om det om vi hade haft mer tid på oss, men det jag menar är att jag vet en del om att rycka upp sig själv med rötterna och bosätta sig någon annanstans. Jag vet en del om vilka umbäranden det innebär att vara främmande och fattig, för det var det de gick igenom när de kom hit, och jag vet en del om belöningarna. Men mina föräldrar är européer, de har rättigheter, de ingår i familjen. Mr Shaaban, titta på er själv. Det gör mig bedrövad att säga det här till er, för ni kommer inte att förstå det och jag önskar av bara helvete att ni gjorde det. Folk som ni väller in här utan en tanke på all skada ni vållar. Ni hör inte hemma här, ni sätter inte värde på någonting av det vi sätter värde på, ni har inte betalat för det under många generationer, och vi vill inte ha er här. Vi kommer att göra livet besvärligt för 22

er, utsätta er för förödmjukelser, kanske till och med begå våld mot er. Mr Shaaban, varför vill ni göra det här?”

Ack, att det alltför fasta köttet smulte och tinade och dunstade till dagg! Det var inte svårt att se till så att jag andades i takt med honom medan han pratade, inte förrän alldeles på slutet, för hans tonfall var för det mesta lugnt och normalt som om han bara läste upp bestämmelser. Edelman, var det ett tyskt namn? Eller ett judiskt namn? Eller ett påhittat namn? Smulte, jude, juju. Hur som helst namnet på Europas ägare, som visste att sätta värde på det och hade betalat för det i generationer.

Men hela världen hade redan betalat för det som var värt något i Europa, även om den oftast bara betalade och betalade och inte fick någon glädje av det. Betrakta mig som ett sådant där föremål som Europa stal och som hon tog med sig hem. Jag funderade på att säga något i den stilen, men det gjorde jag förstås inte. Jag var asylsökande, jag var i Europa för första gången, på en flygplats för första gången, men inte i förhör för första gången. Jag visste vad tystnad betydde, att ord var farliga. Så jag tänkte bara detta för mig själv. Minns ni den där oändliga förteckningen över föremål som fördes till Europa för att de var alltför ömtåliga och sköra för att lämnas kvar i händerna på klumpiga och oaktsamma infödingar? Jag är också ömtålig och dyrbar, ett heligt verk, alltför skör för att bli lämnad i händerna på infödingar, så nu är det bäst att ni tar emot mig också. Jag skämtar, jag skämtar.

När det gäller förödmjukelser och våld så blev jag bara tvungen att ta risken – men det fanns inte många ställen man kunde ta vägen för att undvika det första, och det andra kunde drabba en ur tomma intet. När det gäller någon som tar hand om en när man är gammal och skröplig är det bäst att inte hoppas för mycket på den trösten. Ack Kevin, må ditt livs roder städse vara rakt och må hagel aldrig överrumpla dig i det fria. Må du inte tappa tålamodet med denna hjälpsökande, och må du vara hygglig nog att trycka den där stämpeln i mitt skämtpass och 23

låta mig känna doften av det som Europas generationer sätter värde på, alhamdulillah. Jag är i akut behov av att förrätta mina naturbehov. Jag vågade inte ens säga det sista, trots att det stämde just då. Tystnad åsamkar en oförutsedda obehag.

Han fortsatte prata medan han rynkade ögonbrynen och skakade på huvudet, men jag slutade lyssna. Det är något som jag med åren har lärt mig att göra för att få lite andrum från de braskande lögner jag var tvungen att stå ut med i mitt tidigare liv. I stället stirrade jag stumt på mitt pass för att påminna Kevin Edelman om att den här hade sluppit undan, så kunde han ta och göra slut på det roliga och skriva under. Han tystnade plötsligt, gäckad i sitt goda uppsåt att övertala mig att gå ombord på flyget igen och lämna Europa åt dess rättmätiga ägare, och så bläddrade han igenom mitt pass medan han höll den andra stämpeln, den goda stämpeln, mellan fingrarna. Så kom han att tänka på något, och det fick honom att le. Han gick tillbaka till min väska och tog fram schatullet. Precis som förut öppnade han det och snusade. ”Vad är det här?” frågade han, med hårdare eftertryck, och tittade bistert på mig. ”Vad är det här, mr Shaaban? Är det rökelse?”

Han höll fram schatullet mot mig och så inhalerade han djupt och höll fram det igen. ”Vad är det för något?” frågade han försonligt. ”Det luktar bekant. Det är något slags rökelse, va?”

Han kanske var jude. Jag stirrade stumt tillbaka och slog sedan ner blicken. Jag kunde ha förklarat för honom att det var udi, och sedan kunde vi haft ett trevligt samtal om hur det kom sig att han mindes doften, kanske någon ritual i hans ungdom när hans föräldrar fortfarande förväntade sig att han skulle delta i böner och helgdagar, men då skulle han inte ha stämplat mitt pass, han skulle ha velat veta exakt på vilket sätt jag var i livsfara på min lilla plätt av förtorkad savann, han kanske till och med skulle ha skickat tillbaka mig på flyget i bojor för att jag hade låtsats att jag inte talade engelska. Så jag berättade inte för honom att det 24

var ud-al-qamari av bästa kvalitet, det enda som återstod av ett varuparti som jag hade kommit över för mer än trettio år sedan och som jag inte klarade av att lämna kvar när jag gav mig ut på den här resan till ett nytt liv. När jag tittade upp igen såg jag att han tänkte stjäla det från mig. ”Vi måste låta testa det här”, sa han, log och väntade en lång stund för att se om jag förstod, och så tog han med sig schatullet tillbaka till bordet. Han ställde ner det intill sig, bredvid sitt gula block, drog i skjortan för att göra det mer bekvämt för sig och fortsatte skriva.

Ud-al-qamari: doften kommer tillbaka till mig vid märkliga tidpunkter, oväntat, som ett fragment av en röst eller minnet av min älskades arm kring min hals. Varje eid brukade jag göra i ordning en rökelsebrännare och gå omkring i huset med den, vifta in moln av väldoft i de djupaste vrårna och stega upp de mödor som hade krävts av mig för att jag skulle få äga så vackra saker, fröjdas åt den glädje de gav mig och mina närmaste – med rökelsebrännaren i ena handen och ett mässingsfat med ud i den andra. Aloeträ, ud-al-qamari, månens trä. Det var det jag trodde att orden betydde, men mannen som jag köpte partiet av förklarade att översättningen egentligen var en förvanskning av qimari, khmer, Kambodja, för det var en av de få platser i hela världen där man kunde hitta rätt sorts aloeträ. Ud var en kåda som bara utsöndrades av aloeträd som var angripna av svamp. Ett friskt aloeträd var oanvändbart, men det angripna utsöndrade denna underbara doft. Ännu en liten ironi signerad ni vet vem.

Mannen som jag fick mitt ud-al-qamari av var en persisk köpman från Bahrain som hade kommit till vår del av världen med musim, monsunvindarna, han och tusentals andra köpmän från Arabien, Gulfen, Indien och Sind och Afrikas horn. De hade gjort det varje år i åtminstone tusen år. Under årets sista månader blåser 25

det stadigt över Indiska oceanen mot Afrikas kust, där strömmarna tjänstvilligt skapar en segelränna mot hamn. Under det nya årets första månader vänder så vindarna och blåser åt motsatt håll, redo att skyndsamt forsla hem köpmännen. Alltihop var som om det var tänkt att vara exakt så, att vindarna och strömmarna bara skulle nå kuststräckan från södra Somalia till Sofala i norra ändan av det som har kommit att kallas Moçambiquekanalen. Söder om den här sträckan blir strömmarna ondskefulla och kalla, och fartyg som förirrade sig längre bort än så hördes aldrig av igen.

Söder om Sofala fanns ett ogenomträngligt hav med märkliga dimmor, malströmmar som var en kilometer breda och jättelika självlysande stingrockor som steg upp till ytan i nattens mörker och ofantliga bläckfiskar som förmörkade horisonten.

I hundratals år gjorde oförskräckta handelsmän och sjömän, de flesta av dem säkerligen ociviliserade och fattiga, den årliga resan till den kuststräckan på kontinentens östra sida, som för mycket länge sedan hade bildat en spets som tog emot musimvindarna. De kom med sina varor och sin gud och sitt sätt att betrakta världen, sina berättelser och sina sånger och böner, och bara en liten skymt av den lärdom som var juvelen i deras strävanden. Och de kom med sina begär och sin lystnad, sina fantasier och lögner och sitt hat och lät några av de sina vara kvar under hela liv och tog med sig vad de kunde köpa, byta sig till eller stjäla, däribland människor som de köpte eller kidnappade och sålde till slaveri och förnedring i sina egna länder. Efter så lång tid visste människorna som bodde vid den där kusten knappt vilka de var, men de visste tillräckligt för att klamra sig fast vid det som skilde dem själva från dem som de föraktade, såväl bland de sina som bland de avlägsna avkomlingarna av människosläktet i det inre av kontinenten.

Sedan kom portugiserna instörtande så oväntat och så katastrofalt från det okända och ogenomträngliga havet, efter att 26

ha seglat runt kontinenten, och satte stopp för den medeltida geografin med sina sjöburna kanoner. De ställde till med sin trosfanatiska massaker på öar, i hamnar och städer och jublade över sin grymhet mot invånarna som de plundrade. Sedan kom omanierna och undanröjde dem och tog befälet i den sanne gudens namn, och de hade med sig indiska pengar, och britterna kom strax efter, och strax efter dem tyskarna och fransmännen och vem som helst som hade de monetära medlen.

Det gjordes nya kartor, fullständiga kartor, så att varenda centimeter redovisades, och nu visste alla vem de var eller åtminstone vem de tillhörde. De där kartorna, vad de förvandlade allting. Och så hände det sig att de där utspridda små städerna vid havet längs Afrikas kust med tiden kom att ingå i jättelika territorier som sträckte sig hundratals kilometer in i inlandet, och som myllrade av människor som de hade trott var dem underlägsna, och som när den tiden kom omgående återgäldade den favören. Ett av alla avbräck som städerna vid havet drabbades av var att musimhandeln förbjöds. Under årets sista månader skulle det inte längre ligga mängder av segelbåtar reling mot reling i hamnen medan havet mellan dem fläckvis glänste av deras avfall, och inte heller skulle gatorna myllra av somalier eller araber från Sur eller sindhier som köpte och sålde och plötsligt hamnade i obegripliga bråk och som slog läger på de öppna platserna om nätterna, där de sjöng muntra sånger och bryggde te eller sträckte ut sig på marken i sina smutsiga trasor och ropade plumpa skämt till varandra med skrovliga röster. I ett eller ett par år efter det var gator och öppna platser stumma av deras frånvaro under de månaderna i slutet av året, särskilt när vi kände av bristen på de saker de brukade ha med sig, ghee och gummigutta, tyger och grovt tillyxad grannlåt, kreatur och saltfisk, dadlar, tobak, parfym, rosenvatten, rökelse och hela nävar av alla sorters förunderliga saker. Vi saknade den 27

oborstade livlighet som de fyllde staden med. Men snart glömde vi nästan bort dem, eftersom det inte gick att föreställa sig dem i de nya liv som vi levde de där första åren efter självständigheten.

Hur som helst skulle de kanske inte ha fortsatt att komma så länge till. Vem skulle välja att färdas hundratals kilometer över havet för att sälja tyg och tobak till oss när de kunde leva lyxliv i de rika Gulfstaterna?

Det här är historien om köpmannen som jag fick mitt ud av. Jag ska berätta den såhär, för jag vet inte längre vem som lyssnar.

Han hette Hussein och var perser från Bahrain, vilket han var snabb att påpeka för alla som tog honom för arab eller indier.

Han hörde till de mer förmögna köpmännen och gick klädd i den ljust krämfärgade broderade kanzu som användes vid Persiska viken och var alltid ren och parfymerad och oklanderligt hövlig, vilket inte var fallet med alla handelsmän som kom med musimvindarna. Hans hövlighet var som en gåva, som ett slags begåvning, en vidareutveckling av formaliteter och manér till något abstrakt och poetiskt. Hans bransch var parfym och rökelse, och sanningen att säga gjorde den där kombinationen av hövlighet, rikedom och salvor att han framstod som hal och lismande. Av någon anledning blev han vän med mig. Jag menar inte att jag inte hade någon aning om varför han blev vän med mig, men Hussein var inte den typen av man som kungjorde sådana saker, och jag är rädd att framstå som skrytsam om jag spekulerar. Jag är rädd att det slutar med att jag smickrar mig och gör Husseins diskreta odlande av vår bekantskap till något plumpt.

Det här var under 1960 års musim, och jag hade helt nyligen börjat göra affärer öppet. I ungefär fyra år dessförinnan hade jag gjort lite affärer vid sidan om, samtidigt som jag arbetade som administrativ tjänsteman på finansministeriets kansli. Men 28

britterna oroade sig när personal från deras administration dessutom sysslade med privata affärer, i synnerhet om det hade något med ekonomiska tjänster att göra, och eftersom tillfällena dök upp var jag tvungen att gripa dem i lönndom medan jag samlade ihop lite kapital. Sedan dog min far 1958, och jag fick ärva så pass mycket att jag kunde göra affärsverksamheten till mitt levebröd.

Ett liv med affärer är grymt, skoningslöst, tärande, utsatt för missförstånd och skvaller. Jag visste inte det när jag började.

Strax efter det dog min styvmor. Jag begravde dem båda med all tillbörlig aktning och enligt skick och bruk, vilket jag ska berätta om när jag kommer dit, trots illasinnade viskningar om motsatsen. När jag träffade Hussein var jag trettioett år gammal, hade just mist min far och strax efter det min styvmor, jag bodde ensam i ett trivsamt hus och var föremål för mångas avund eftersom jag hade haft turen på min sida. Elakt skvaller om mig var i omlopp, och på en sådan liten ort som den där jag bodde var det ett omisskännligt tecken på växande makt, tänkte jag.

I min högfärd förlorade jag den annalkande illviljan omkring mig ur sikte.

Många år tidigare hade de brittiska myndigheterna varit vänliga nog att välja ut mig i hopen av infödda skolpojkar som gärna ville ha mer av den sortens skolgång som de erbjöd, fast jag tror inte att vi allihop visste vad det var vi så gärna ville ha.

Det var studier, något som vi vördade och fick lära oss att vörda genom Profetens läror, men den här sortens studier var glamorösa, något som hade att göra med att ha ett vaket sinne för den moderna världen. Jag tror också att vi i hemlighet beundrade britterna för att de var dristiga nog att befinna sig där, så långt hemifrån, och föra befälet till synes med så stor tillförsikt, och för att de visste så mycket om hur man gjorde det som betydde något: bota sjukdomar, flyga flygplan, göra filmer. Beundra är kanske ett alltför okomplicerat sätt att beskriva det jag tror att vi 29

kände, för det var snarare så att vi erkände att de härskade över våra fysiska liv, erkände det såväl inom oss som rent konkret, att vi böjde oss för deras flagranta självsäkerhet. I deras böcker läste jag nedsättande redogörelser för min historia, och eftersom de var nedsättande kändes de sannare än de historier vi själva berättade. Jag läste om sjukdomarna som vi plågades av, om framtiden som väntade oss, om världen vi levde i och vår plats i den. Det var som om de hade gjort en ny version av oss, och det på ett sätt som vi inte längre hade något annan utväg än att finna oss i, så fullkomlig och passande var historien som de berättade om oss. Jag skulle inte tro att de berättade historien på ett cyniskt sätt, för jag tror att de själva också trodde på den. Det var så de uppfattade oss och det var så de uppfattade sig själva, och det fanns inte direkt något i den överväldigade verkligheten som vi levde i som gjorde att vi kunde komma med invändningar, inte så länge berättelsen ägde nyhetens behag och var oemotsagd.

Berättelserna som vi kände till om oss själva innan de tog befälet över oss verkade medeltida och fantasifulla, heliga och hemliga myter som var liturgiska metaforer och trohetsriter, en annan sorts kunskap som, trots att vi så tvärsäkert förlitade oss på den, inte kunde tävla med deras. Så det är så det framstår nu när jag tänker tillbaka på hur jag var som barn, att jag inte kunde ta min tillflykt till ironi eller kunskap om den mer fullständiga historien om den myllrande världen. Och i skolan hade de inte mycket eller inget alls till övers för de andra berättelserna, bara för ett välordnat samlande på hög av den sanna kunskap som de förmedlade till oss, i böcker som de gav oss tillgång till, på ett språk som de lärde oss.

Men de lämnade alltför många ytor utan uppsikt, och det låg i sakens natur att de inte kunde göra något åt dem, så med tiden började det dyka upp stora hål i berättelsen. Den började bli trådsliten och fransig av angreppen, och det blev oundvikligt 30

med reträtt under knot. Men det var inte slutet på historierna.

Suez låg fortfarande i framtiden, liksom illdåden i Kongo och Uganda och andra bittra blodsutgjutelser på små platser. Då skulle det se ut som om britterna inte hade gjort annat än gott för oss, jämfört med de grymheter vi kunde tillfoga oss själva. Men det goda de gjorde genomsyrades av ironi. I klassrummet förklarade de för oss hur ädelt det var att göra motstånd mot förtryck, och sedan införde de utegångsförbud efter solnedgången, eller satte författare till stridsskrifter om självständighet i fängelse för uppvigling. Strunt samma, de torrlade faktiskt bäckarna och förbättrade kloaksystemet och kom med vacciner och radio. När de till sist gav sig av kändes det så plötsligt, brådstörtat och liksom lite snarstucket.

Hur som helst valde de ut mig ur hopen med ivriga elever, tillsammans med tre andra i samma årskurs som fick stipendier till Makerereuniversitetet i Kampala. Jag var arton år gammal, och nu tänker jag att jag hade sådan tur som fick upp ögonen för ett annat sätt att betrakta världen och se hur vi såg ut ur det perspektivet. Ynkliga och luggslitna.

Hussein. År 1960 var det en välsignad musim: milda stadiga vindar, dussintals ymnigt lastade fartyg som utan missöden seglade i hamn, inget förliste, inget tvingades vända. Skördarna var också goda det året, handeln var livlig och det var knappt några sådana där hetlevrade bråk mellan fartygsbesättningar som ibland bröt ut bland de råbarkade sjömännen. Det var Husseins tredje musim, och han kom till den nya möbelaffären som jag hade öppnat och tittade på några av sakerna jag hade där. Det var egentligen ingen ny affär, utan min fars halwabutik som hade byggts om och målats om och fått ny belysning för försäljning av möbler och andra vackra saker. Trots all möda var lukten av het ghee fortfarande kvar i butiken, och i missmodiga stunder kändes den inte annorlunda än den sjaskiga mörka 31

grotta där min far sålde halwa på små tefat. Men jag visste att den var annorlunda, att mitt missmod bara var den dysterhet och uppgivenhet som hemsökte mig, och att sådana modfällda stunder var oundvikliga. Följaktligen försökte jag vara klok. Jag visste att butiken såg elegant och dyr ut, och varorna som jag skyltade med talade för sig själva. Jag har alltid varit intresserad av möbler. Möbler och kartor. Vackra, snirkliga saker. Jag anställde två finsnickare och installerade dem i ett skjul bakom butiken, och de byggde varor på beställning: klädskåp, soffor, sängar, sådana saker. De var duktiga på det, modeller de kände väl till och träslag som de visste hur man bearbetade. Men de riktiga pengarna, och det som var min passion i verksamheten, låg i att köpa upp auktionspartier av bohag och sedan plocka ut det som var värdefullt och antikt. Ett litet skåp i sandelträ tillverkat i Cochin eller Trivandrum gav en hel del mer, både välbehag och vinning, än ett helt skjul fullt med nya flottiga schabrak i mahogny och med pråliga glasrutor, som även de likväl inbringade en liten vinst från kunder och handelsmän som köpte sådana varor av mig. Om det krävdes något renoveringsarbete gjorde jag det själv – i början mest genom att gissa mig fram, men kunderna visste ännu mindre om det än jag, så det var ingen skada skedd.

Mina kunder? När det gällde antikviteter och exklusiva saker var det europeiska turister och bofasta brittiska kolonialtjänstemän. Vi var ett strandhugg för kryssningar med Castle Line som gick från Sydafrika till Europa och tillbaka igen. Det fanns andra linjer också, men Castle anlöpte regelbundet två gånger i veckan, ena gången på vägen upp, den andra på vägen ner. Turisterna gick i land, togs om hand av auktoriserade guider, som inom kort (mot provision) tog med många av dem till min butik. De var mina bästa och mest välkomna kunder, men jag gjorde också lite affärer med bofasta kolonialtjänstemän och en eller ett par kon32

sulatstjänstemän från andra kolonialmakter, närmare bestämt fransmännen och holländarna. En gång skickade den brittiske residenten, Vågornas härskare i egen hög person, ett ombud att inspektera en spegel i silverbeströdd rottingram tillverkad under förra århundradet. Priset var för högt för honom, tyvärr.

Underhuggaren som han hade skickat krökte sina röda läppar och strök sitt ljusa hår med förvirrad avsmak när jag nämnde priset, som om jag begärde för mycket, men jag antog att det helt enkelt övergick hans förstånd. Han stampade upp och ner ett par gånger, blåste upp sina varma kinder och sa skandalöst, skandalöst för sig själv, medan han väntade på att jag skulle böja mig för amiralens rätt att själv välja sitt pris, men jag log tillmötesgående och slutade lyssna. Alla som visste något om rotting skulle ha sett att den inte var värd ett öre mindre.

Inte för att mina landsmän var oförmögna att se skönheten i de här sakerna. Jag ställde fram de allra vackraste som utställningsföremål i butiken, och folk kom in och tittade på dem och beundrade dem. Men de ville inte, kunde inte, betala de priser som jag begärde för dem. De hade inte samma tvångsmässiga behov av dem som mina europeiska kunder – att införskaffa all världens vackra föremål så att de kunde ta med sig dem hem och äga dem som tecken på hur kultiverade och vidsynta de var, som troféer för sin världsvana och sin erövring av otaliga förbrända savanner. I en annan tid hade den brittiske residentens underhuggare inte blivit avskräckt av priset på den silverbeströdda rottingspegeln, särskilt inte när jag hade förklarat för honom att det bara fanns ett fåtal sådana kvar i världen. Han skulle ha tagit den till sitt eget pris eller inget pris alls, som erövrarens rätt, som en återspegling av vårt relativa värde i världsordningen. Det var något i den stilen som Kevin Edelman gjorde med mitt schatull med ud-al-qamari. Inte för att jag inte förstår det begäret.

Jag kände igen Hussein när han steg in i butiken, en lång, 33

omisskännlig karl som såg ut att vara en man av värld. När han kom in i butiken fylldes mitt huvud av ord: Persien, Bahrain, Basra, Harun ar-Rashid, Sindbad och flera andra. Jag var inte bekant med honom, men jag hade sett honom på gatorna och i moskén. Jag visste till och med vad han hette, för folk pratade om honom som handelsmannen som året innan hade hyrt rum hos Rajab Shaaban Mahmud, notarie vid byggnadskontoret, en man som jag hade haft vissa grannlaga kontakter med i det förflutna. Han bodde inte hos honom 1960, enligt ryktena var det någon sorts oenighet med en gnutta skandal inblandad, men han bodde i området och var känd för att vara generös. När jag hörde talas om hans generositet visste jag att de vanliga simulanterna säkert redan hade viggat allmosor av honom, de där skamlösa gnällmånsarna som på grund av våra seder och bruk kan försörja sig på svaghet och ynkedom. Han tilltalade mig på arabiska, med hövliga hälsningsfraser, frågade efter min hälsa, önskade mig välgång i mina affärer, på det hela taget kanske lite väl översvallande. Jag bad om ursäkt för min arabiska, som på sin höjd var ojämn, och tilltalade honom på kiswahili. Han log beklagande och sa: Ah suahil. Ninaweza kidogo kidogo tu. Jag kan lite, lite bara. Sedan tilltalade han mig på engelska, överraskande nog. Det var överraskande eftersom handelsmännen och sjömännen som kom under musim var ett ohyfsat och råbarkat patrask, men därmed inte sagt att de inte hade en alldeles egen sorts värdig hederlighet. Hussein såg givetvis varken ut eller betedde sig på det sättet, men engelska betydde ändå skola, och folk som gick i skolan blev inte sjömän och musimhandelsmän som färdades på trånga och eländiga dhower i smutsigt sällskap med skränfockar, muskelstyrka och örfilar.

Han satte sig på stolen jag erbjöd honom, strök sig över den kolsvarta mustaschen, log och väntade på att jag skulle be honom förklara sitt ärende. Han hade hört talas om min butik, sa han, 34

och att jag hade många vackra saker. Han var på jakt efter en present till en vän, något utsökt och tilltalande. ”Till en väns familj”, sa han.

Av det förstod jag att han önskade en present till en kvinna, kanske hustrun till en affärsbekant, kanske inte. Jag visade honom runt, och han blev först förtjust i ett nätt skrin i ebenholts som hade fått mig att tro att det hade innehållit en lönnmördares dolk när jag köpte det. Sedan stannade han till vid ett runt skåp av teak med ett mönster av välvda portgångar och hjul. Men jag hade redan sett att hans blick sökte sig mot ett lågt bord på tre utsökt böjda ben, tillverkat av ebenholts som var så blankpolerat att det sken med en flimrande glöd till och med på långt håll.

Innan han kom dit tittade han länge på en uppsättning gröna kannelerade pokaler på en silverbricka, och han drog fingret längs den förgyllda kanten och suckade. ”Underbara”, mumlade han. ”Utsökta.” ”Och det här”, sa han när vi kom fram till ebenholtsbordet som jag nu visste att han traktade efter. ”Den här lilla saken?” frågade jag. Han log artigt när jag sa vad det kostade, och så nickade han. Vi gick tillbaka till våra stolar och inledde ett angenämt och hövligt åsiktsutbyte i frågan. Efter ett tag, när det blev uppenbart att vi stod för långt ifrån varandra för att kunna komma överens, släppte Hussein ämnet och började prata om något annat som jag inte längre minns. Det var så vi blev vänner, när vi hade det där otvungna meningsutbytet om det vackra bordet och förtjust uppskattade de små artigheter vi framförde till varandra. Kanske fann vi också ett visst nöje i att prata engelska med varandra. Någon gång under dagen kunde jag vara säker på att Hussein skulle stiga in i butiken, se efter så att mitt bord, som han kallade det, var kvar, och sedan slå sig ner för att småprata. Ibland var det någon annan där som fördrev tiden, kom med nyheter och fick 35

höra andra, gjorde lite affärer, småstadslivets gemytliga rutin.

Då brukade Hussein luta sig tillbaka och följa med i samtalet så gott han kunde. Det sades inget av vikt i de där samtalen, men Hussein lyssnade uppmärksamt och bad mig om hjälp om det var något som han var särskilt angelägen om att inte missa.

Detta ingick i hans begåvning för artighet, och ibland var det för att han inte ville gå miste om en pikant vändning i någon skvallerhistoria. Men om det inte var någon annan i butiken lutade han sig tillbaka på stolen med högra vristen instoppad under låret på vänsterbenet, rullade sig en tjock cigarett och pratade.

36