Jag hade följt med min mor till doktorn och vi var på väg hem, följde stigen som först går längs general Sartorios skogsdunge och sedan längs den höga mosstäckta muren till Bottiglias villa. Det var oktober och det började bli kyligt; i byn bakom oss hade de första gatlyktorna tänts och Hotell Concordias ljusblå glob spred ett glasartat sken över det ödsliga torget. Mor sa: ”Jag har någon sorts klump i halsen. Det gör ont när jag sväljer.” Hon sa: ”Godkväll, generalen.” General Sartorio hade gått förbi och lyft på hatten över det silvergrå, lockiga håret, med sin monokel och hunden i koppel. Mor sa: ”Att han fortfarande har så tjockt och fint hår, i den åldern!” Hon sa: ”Såg du vad ful hunden har blivit?” ”Nu har jag någon konstig smak i halsen, som ättika. Och den där klumpen som gör ont hela tiden.” ”Hur kunde han säga att jag har högt blodtryck? Det har ju alltid varit lågt.” 15
Hon sa: ”Godkväll, Gigi.” För general Sartorios son hade gått förbi med sin vita duffel över axlarna; på ena armen bar han en salladsskål övertäckt med en handduk och den andra armen var gipsad och framåtböjd. ”Han ramlade riktigt illa. Undrar om han någonsin får full rörlighet i armen igen”, sa mor. Hon sa: ”Undrar vad det var i den där salladsskålen.” ”Det är tydligen fest någonstans”, sa hon sedan. ”Säkert hos Terenzis. Man ska ha med sig något dit. Nuförtiden är det många som gör så.” Hon sa: ”Men blir du aldrig bjuden?” ”Du blir inte bjuden”, sa hon, ”eftersom folk tycker att du är märkvärdig av dig. Du har till och med slutat gå till tennisklubben. Om man inte visar sig lite här och där säger folk att man gör sig märkvärdig och så slutar de ta kontakt. Bottigliaflickorna däremot, de blir alltid bjudna. Häromkvällen dansade de ända till tre hos Terenzis. Det var folk utifrån och en kines till och med.” Bottigliaflickorna kallas för flickor hemma hos oss trots att den yngsta har hunnit bli tjugonio. Hon sa: ”Jag håller väl inte på att bli åderförkalkad?” Hon sa: ”Kan man lita på den här nya doktorn, tro? Den gamle var gammal, förstås, han var inte så engage rad längre. När man berättade om sina besvär sa han genast att han led av samma sak. Den här skriver ner allt, såg du vad mycket han skriver? Såg du vad ful hans fru är?” 16
Hon sa: ”Tänk om du ändå kunde få fram ett ord ibland, ska det vara så svårt?” ”Vilken fru?” sa jag. ”Doktorns fru.” ”Den som kom och öppnade”, sa jag, ”var inte frun. Det var sjuksköterskan. Hon är dotter till skräddaren i Castello. Kände du inte igen henne?” ”Dotter till skräddaren i Castello? Vad ful hon är.” ”Och varför hade hon ingen vit rock?” sa hon. ”Hon är nog hembiträde och inte sköterska, så måste det vara.” ”Hon hade ingen vit rock”, sa jag, ”för att hon hade tagit av den, för att hon skulle gå. Doktorn har varken hembiträde eller fru. Han är ungkarl, och han äter på Concordia.” ”Ungkarl?” I tanken gifte mor genast bort mig med doktorn. ”Undrar om han trivs bäst här eller i Cignano där han var innan. Säkert i Cignano. Mer folk och mer liv. Vi måste bjuda honom på lunch någon dag. Med Gigi Sartorio.” ”I Cignano har han en fästmö”, sa jag. ”De ska gifta sig i vår.” ”Vem då?” ”Doktorn.” ”Så ung och redan förlovad?” Vi gick längs vår trädgårdsgång som var full av fallna löv, och vi kunde se det upplysta köksfönstret och vårt hembiträde Antonia som vispade ägg. 17
Mor sa: ”Nu har den där klumpen i halsen blivit all deles torr, den går varken att svälja eller få upp.” Hon suckade när hon satte sig i hallen och slog ga loscherna mot varandra för att få av leran, medan far kom ut ur arbetsrummet med sin pipa och med rökrocken av ylle på sig. ”Jag har högt blodtryck”, sa mor med en viss stolt het. ”Högt?” sa moster Ottavia, som stod ovanför trappan och höll på att sätta upp sina små svarta flätor, ulliga som på en docka. ”Högt. Inte lågt. Högt.” Moster Ottavias ena kind var röd och den andra blek, som alltid när hon somnat i fåtöljen bredvid kaminen, med en bok från Selectabiblioteket. ”Bottiglias var här efter mjöl”, sa Antonia i köksdörren. ”De hade inte så mycket och skulle baka petit-chouer. Jag skickade med en rejäl skopa.” ”Igen? De har ju alltid slut på mjöl. De kunde väl låta bli att baka petit-chouer. Det är för mäktigt att äta på kvällen.” ”Det är väl inte så mäktigt”, sa moster Ottavia. ”Jo, det är mäktigt.” Mor tog av sig hatten, kappan och ett löst kattpälsfoder som hon alltid bär under den, och sedan sjalen som hon fäster ihop med en säkerhetsnål över bröstet. ”Men kanske bakade de petit-chouer till den där fes ten hos Terenzis”, sa hon. ”Vi såg Gigi Sartorio med en 18
salladsskål. Vem var det som bad om mjöl? Carola? Sa hon något om en fest?” ”Till mig sa hon då inget”, svarade Antonia. Jag gick upp till mitt rum. Mitt rum ligger på översta våningen och vetter mot fälten. Långt borta syns ljusen i Castello på kvällarna och högre upp de få ljusen i Castel Piccolo, där kullen buktar ut, och på andra sidan kullen ligger staden. Mitt rum har en sovalkov med muslinsgardiner, en låg fåtölj i råttfärgad sammet, en byrå med spegel och ett skrivbord i körsbärsträ. Där finns också en brun kakelugn, några vedträn i en korg och en snurrbokhylla; ovanpå den står en gipsvarg gjord av vår arrendators son, som är intagen på mentalsjukhus, och på väggen hänger en reproduktion av Rafaels Madonna della Seggiola, en vy över Markusplatsen och en stor sypåse med spets och ljusblå kärleksknutar, en present från signora Bottiglia. Jag är tjugosju år. Jag har en syster som är lite äldre än jag och gift i Johannesburg, och mor läser alltid tidningarna för att se om det står något om Sydafrika, oroar sig alltid för det som händer där borta. På nätterna vaknar hon och säger till far: ”Men där Teresita är, dit kommer väl inte Mau- Mauerna?” Jag har en bror som är lite yngre än jag och arbetar i Venezuela; här hemma ligger hans fäktningsmasker och dykutrustning kvar i garderoben, och boxhandskarna, för 19
han var mycket sportig som pojke, och när man slår upp dörren till garderoben får man boxhandskarna i huvudet. Mor klagar alltid över att hon har sina barn så långt borta, och ofta går hon och gråter hos sin väninna, Ninetta Bottiglia. Men den gråten är lite behaglig, eftersom det är en gråt som smickrar hennes fåfänga, en gråt som blandas med stoltheten över att ha spridit sin avkomma till avlägsna och farliga platser. Hennes största bekymmer är dock att jag inte ska bli gift och det är ett förödmjukande bekym mer, som lindras enbart av att Bottigliaflickorna är ogifta de med, vid trettio års ålder. Länge närde mor en dröm om att jag skulle gifta mig med general Sartorios son, en dröm som grusades när hon fick höra att general Sartorios son var morfinist och inte var intresserad av kvinnor. Ändå kan hon fortfarande tänka på det, hon vaknar om natten och säger till far: ”Vi måste bjuda general Sartorios son på lunch.” Och hon säger: ”Men tror du på att han är pervers?” Far säger: ”Hur ska jag veta det?” ”Folk säger det om många, de kanske har sagt det om vår Giampiero också.” ”Det har de nog”, säger far. ”Nog? Vadå nog? Menar du att någon har sagt det?” ”Hur ska jag veta det?” ”Vem skulle ha kunnat säga något sånt, om min Giam piero?” 20
Vi har bott i byn i många år. Far är bolagsjurist på fabriken. Advokat Bottiglia är verkställande direktör. Hela byn lever av fabriken. Fabriken tillverkar textilier. Lukten därifrån fyller byns gator och när sciroccon blåser når den nästan ända till vårt hus, trots att det ligger mitt ute bland fälten. Ibland luktar det ruttna ägg och ibland sur mjölk. Det går inte att göra något åt, det beror på syrorna de använder, säger far. Fabriken ägs av familjen De Francisci. Fadern i familjen kallades för gamle Kulan. Han var liten och tjock, hade en stor rund mage som stack ut ovanför byxorna och kraftiga slokmustascher som var gula av cigarrerna som han alltid bet i och sög på. Han började med ett litet skjul som inte var större än härifrån till dit, säger far. Han brukade cykla runt med en gammal militärryggsäck som han hade frukosten i, och han åt i solen lutad mot en mur inne på gården, smulade ner jackan och halsade ur vinflaskan. Den muren står kvar där än och kallas för gamle Kulans mur, eftersom han brukade stå där på kvällen när arbetsdagen var slut med kepsen bakåtskjuten, och röka cigarr och småprata med arbetarna. Far säger: ”Vissa saker hände aldrig på gamle Kulans tid.” Gamle Kulan var socialist. Och socialist förblev han, även om han när fascismen kom vande sig av med att säga 21
rakt ut vad han tyckte, men på slutet blev han tungsint och vresig, och när han steg upp på morgonen vädrade han i luften och sa till sin fru, signora Cecilia: ”Vad det stinker.” Och han sa: ”Jag står inte ut.” Signora Cecilia sa: ”Står du inte ut med lukten från din egen fabrik?” Och då sa han: ”Nej, jag står inte ut med den längre.” Och han sa: ”Jag står inte ut med att leva.” ”Bara man har hälsan så”, sa signora Cecilia. ”Du har då alltid något nytt och originellt att komma med”, sa gamle Kulan till sin fru. Sedan fick han problem med gallan och sa till sin fru: ”Nu har jag inte ens hälsan längre, och jag står inte ut med att leva.” ”Man lever så länge Gud vill”, sa signora Cecilia. ”Gud och Gud! Ska du dra in Gud i det här också!” Han brukade fortfarande luta sig mot muren på gården, och den muren och hörnet på gården är allt som finns kvar av det ursprungliga skjulet, resten är en betongbyggnad som är nästan lika stor som hela byn. Men han åt inte de där brödbitarna längre, för doktorn hade ordinerat en diet med kokta grönsaker som han var tvungen att äta hemma, vid matbordet, och hade för bjudit vin också, och cigarrer och cykling; numera blev han körd till fabriken i bil. 22
Gamle Kulan hade tagit hand om en pojke, en avlägsen släkting som tidigt blivit föräldralös och fick gå i skolan ihop med hans egna barn. Han heter Fausto, men alla kallar honom Baskern eftersom han alltid har en basker neddragen över öronen, en sådan där med stropp. I och med fascismen blev Baskern fascist, och då sa gamle Kulan: ”Det var givet, för Baskern är som en guldbagge, när han sätter sig sätter han sig på skit.” Gamle Kulan brukade gå runt på fabrikens innergård med händerna på ryggen, kepsen bakåtskjuten nästan ända till nacken och sin flottiga och slitna scarf knuten som ett rep runt halsen, och han stannade framför Bas kern som nu arbetade på fabriken och sa: ”Hördu, Baskern, du är otrevlig. Jag tål dig inte.” Då log Baskern, krökte sina små läppar som blottade vita och raka tänder, slog ut med armarna och sa: ”Alla behöver väl inte tycka att jag är trevlig.” ”Det är sant”, sa gamle Kulan och gick sin väg med händerna på ryggen och sin klumpiga gång, hasade som om han hade tofflor i stället för skor. Fast när han började bli sjuk utnämnde han Baskern till högste chef på fabriken. Signora Cecilia kunde inte förlika sig med denna skymf mot hennes barn och frågade: ”Varför Baskern? Varför inte Mario? Eller Vincenzo?” Men gamle Kulan sa: ”Lägg dig inte i! Lägg inte näsan i blöt jämt! Baskern 23
är kolossalt intelligent. Dina barn är värdelösa. Baskern är kolossalt intelligent även om jag inte tål honom.” Och så sa han: ”Allt lär ändå gå åt pepparn nu, med kriget.” Baskern hade alltid bott tillsammans med dem i La Casetta som gamle Kulans hus kallades och som den gamle köpt billigt redan under förra kriget, när det hade varit en liten bondgård med köksträdgård, fruktträd och en vinodling, men sedan hade han byggt ut huset så att det blev stort och fint, med verandor och altaner, även om han låtit det behålla lite av sin rustika prägel. Baskern hade jämt bott tillsammans med dem, men en vacker dag körde gamle Kulan ut honom. Baskern fick i stället bo i Le Pietre, ett hus på andra sidan kullen som gamle Kulan hade köpt åt sina två syskon, Skäggige Tommaso och Mulliga Maria, ett ställe som han betraktade som en sorts förvisningsort och dit han förpassade sina barn för en tid när det blev för mycket bråk. Men när Baskern blev ditskickad stod det klart att det var för gott, och på kvällen när han hade gett sig av grät signora Cecilia vid middagsbordet, inte för att hon hyste särskilt varma känslor för Baskern, men det kändes konstigt att inte ha kvar honom hemma eftersom han alltid funnits där, ända sedan han var barn. Och gamle Kulan sa: ”Ska du spilla dina tårar på Baskern? Jag har då lättare att äta utan hans fula tryne framför ögonen.” Varken Skäggige Tommaso eller Mulliga Maria blev tillfrågade om de ville ha Baskern hos sig, men gamle 24
Kulan brukade heller aldrig fråga om de var överens med honom eller vad de tyckte om saker och ting. Han brukade säga: ”Ursäkta att jag säger det, men min bror Skäggige Tommaso är tåpig.” ”Ursäkta att jag säger det, men min syster Mulliga Maria är ett våp.” Och Baskern fick förstås inte heller svara på om han ville bo med Skäggige Tommaso och Mulliga Maria. Förresten tillbringade Baskern inte mycket tid med de båda gamlingarna. Han åt tillsammans med dem, och efter lunchen tog han fram ett ormskinnsetui som bar hans förgyllda initialer. ”En cigarett, Skäggige Tommaso?” ”En cigarett, Mulliga Maria?” Något mer iddes han inte säga. Och så satte han på sig baskern och gick till fabriken. Hos Skäggige Tommaso och Mulliga Maria väckte han både rädsla och respekt. De vågade inte säga något när han hängde upp ett foto på sig själv i matsalen, ett stort ett där han stod i svart skjorta och med utsträckt arm bland fascistiska partipampar på besök i fabriken. Skäggige Tommaso och Mulliga Maria hade aldrig haft några bestämda politiska åsikter. Men de viskade till varandra: ”Vad ska vi göra om Kulan kommer hit?” Att det skulle ske var dock helt osannolikt, eftersom gamle Kulan aldrig satte sin fot på Le Pietre. 25