9789100196837

De levandes stad

Nicola Lagioia

De levandes stad

Översättning av Pär Svensson

albert bonniers förlag

Av Nicola Lagioia har på annat förlag tidigare utgivits: Allt kommer tillbaka 2012

Denna bok har översatts tack vare ett bidrag från Italienska Utrikesdepartementet Questo libro è stato tradotto grazie a un contributo per la traduzione assegnato dal Ministero degli Affari Esteri e della Cooperazione Internazionale italiano

www.albertbonniersforlag.se

ISBN 978-91-0-019683-7

Copyright © 2020 Giulio Einaudi editore s.p.a., Torino Originalets titel: La città dei vivi

Översättning: Pär Svensson

Omslag: Michael Ceken, Tegel & Hatt

Tryck: ScandBook, EU 2024

Första delen

Där det finns människor, finns det råttor

Rom är den enda stad i Mellanöstern som inte har en europeisk stadsdel.

Francesco Saverio Nitti

Förklara inte Roms elände med att här bor så mycket folk, för när romarna bara var två dödade den ene den andre.

Giulio Andreotti

Den 1 mars 2016, en nästan molnfri tisdag, hade Colosseum just slagit upp grindarna för turister som ville beundra världens mest berömda ruiner. Tusentals kroppar rörde sig mot biljettluckorna. En del snubblade på stenarna. Andra ställde sig på tå för att se hur långt det var till Venustemplet. Ovanför kokade staden av vrede över sin egen trafik, över de bussar som gått sönder redan klockan nio på morgonen. Viftande underarmar gav skjuts åt tillmälena som avfyrades genom de nedvevade bilrutorna. På trottoarerna stod parkeringsvakter och skrev ut böter som ingen någonsin skulle betala.

»Gör det … gå till borgmästaren och klaga!« Medarbetaren i biljettlucka nummer fyra brast ut i ett hånskratt som väckte munterhet bland hennes kolleger.

Den äldre holländske turisten tittade förvånat på henne genom glasrutan. I handen höll han två falska biljetter som två falska biljettförsäljare alldeles nyss hade lurat på honom utanför monumentet.

Uppmaningen att klaga hos borgmästaren var en av de senaste veckornas mest slitna fraser. Den hade börjat användas inom kommunförvaltningen och sedan spridits till taxichaufförerna, hotellägarna, renhållningsarbetarna och granitaförsäljarna – dem som turisterna i brist på en tydligt närvarande myndighet vände sig till när de lämnats i sticket av stadens dysfunktionella inrättningar.

Holländaren rynkade ögonbrynen. Var det verkligen möjligt att till och med en riktig myndighet vars medarbetare bar uniform hånade honom? Bakom honom steg sorlet från folkmassan.

»Nästa!«

Den holländske turisten rörde sig inte en centimeter.

Biljettförsäljaren tittade på honom och hånlog honom rätt i ansiktet.

»Next one!«

Många av turisterna hade sovit över på budgethotellen i stadsdelen Monti eller på de B&B som låg utspridda kring Porta Maggiore. Med blicken mot skyn för att beundra en ängel såg de inte var de satte fötterna. Hade de otur snavade de över en sopsäck eller en uppryckt vägstolpe. Däruppe den glänsande marmorn, nedanför gator fulla med råttor. Och måsar som kalasade på råttorna. Felinformerade stackare hade förgäves väntat på en buss och sedan börjat gå mot Colosseum till fots. Nu var de framme. De hade all anledning att bli irriterade för att kön rörde sig så långsamt, men den döda skönheten överträffade allt: himlen ovanför bågarna av travertin, de tvåtusen år gamla kolonnerna, Maxentiusbasilikan. Bortom prakten mullrade det hotfullt, som om osynliga makter kunde förpassa den som retade dem till skuggriket. En risk som inte bekom romarna det minsta.

Biljettförsäljaren betjänade nästa i kön. Detsamma gjorde hennes kollega i den andra luckan. Folkmassan utanför var ansenlig, men de hade varit med om värre. Detta barmhärtighetens jubelår hade fått en trög start. En flopp, skrev de journalister som ogillade påven. Året för syndernas förlåtelse, försoningen och botens sakrament drog inte fler pilgrimer än dem som brukade komma för att fira libationens, den skamlösa anarkins eller den politiska pajkastningens år.

Den gamle holländske turisten lämnade kön. Han började gå mot Piazza dei Cinquecento. Vid hans sida gick en pojke. De kom upp på gatuplanet och försvann bland oleanderbuskarna.

»Men vad är det som stinker?!« utbrast biljettförsäljaren. Hon stirrade på skärmen medan handen förde musen fram och tillbaka.

En kinesisk turist väntade på sina biljetter.

Efter att ha tryckt på »utskrift« kastade kvinnan i biljettluckan ett öga på sin hand. Hon ryckte till. Bredvid musmattan syntes två rödbruna fläckar. Innan hon hunnit blinka var de tre. Och nu var det fyra fläckar på bordsskivan.

»Men gud!«

Den kinesiske turisten tog ett steg tillbaka. Biljettförsäljaren reste sig förskräckt, utsatt för det värsta som sägs kunna drabba en invånare i Rom: att vara ensam i sin olycka. Hon höjde blicken. Dropparna kom från taket. Då gjorde hon det som alla i den här stan gör när blodet sipprar längs väggarna på en kommunal inrättning. Hon kallade på sin chef.

Några timmar senare hade två av Colosseums fyra biljettluckor stängts.

»Blodet kom från en död råtta«, sa tjänstemannen från kommunens kulturminnesvård.

»Måste ha varit en stor sork?« inflikade någon från de bakre leden. Hopen hånskrattade.

Onsdagen den 2 mars. Man hade kallat till presskonferens för att fira att ombyggnaden av området runt Colosseum var färdig. Men en av de närvarande journalisterna ville i stället veta varför två biljettluckor hade stängts dagen innan.

Tjänstemannen kände sig nödgad att gå in på detaljer. En stor grå råtta hade tagit sig in på biljettkontorets krypvind och fastnat i en krok. När den försökte ta sig loss skadade den sig ännu värre. »Medarbetaren på plats såg att blod droppade ner på skrivbordet. Vi stängde luckorna för att kunna sanera.«

Råttincidenten hamnade på tidningarnas förstasidor. På senare tid hade gnagarna regelbundet tagit sig upp ur kloakerna. Det var råttor kring Stazione Termini. Råttor på Via Cavour. Och råttor utanför Operan. De korsade gatorna obekymrade om trafiken. De smet in i souvenirbutiker och skrämde slag på turister.

Enligt tidningarna fanns det mer än sex miljoner råttor i Rom. Även New York och London hade råttproblem, men det var bara i Rom som dessa skadedjur hade lyckats ta över staden.

»Följden av långvarig kommunal vanskötsel«, förklarade en stadsplanerare.

»Problemet är framför allt sophanteringen – menade en anställd vid

kommunens skadedjursbekämpning – alla vet att där det finns människor, finns det råttor.«

Sophanteringen i Rom hade vid den här tidpunkten nått ett lågvattenmärke. Överallt hopade sig avfallet. Sopbilarna klarade inte att hålla jämna steg. Sopsäckar stod i klungor på gatorna. Vårdanställda vid Sant’Eugenio-sjukhuset (råttorna härjade till och med inne på sjukhusen) sa till pressen att detta var en skandal utan dess like, en örfil som borde få staden att vakna. Många höll med. Men i samma stund började de undra om det inte i själva verket var de som fortfarande sov. En jättelik mås lade sin vinge som en skugga över staden. Som vanligt skrattade bara romarna åt eländet.

»Gör det, klaga hos borgmästaren!«

Kommentaren föreföll ovanligt träffande, för vid just den här tiden saknade Rom borgmästare. Kommunen leddes av ett expeditionsstyre.

En rättsprocess som kallades mondo di mezzo, världen mittemellan, hade vänt uppochner på staden. På de åtalades bänk satt förbluffande många fullmäktigeledamöter, rådgivare, högt uppsatta personer, kommunala chefer, tjänstemän, intrigmakare, företagare och vanliga kriminella. Och till råga på allt hade Rom just då två påvar.

I sådana osäkra tider hände det att Roms invånare, enligt en sedvänja från antiken, blickade upp mot skyn för att få ett tecken. Men till och med en så ärevördig prognosmetod – att söka efter en hemlig kod bland molnen – riskerade detta år 2016 att framstå som ren humbug.

Fredagen den 4 mars skedde mordet.

Dagen därpå drabbades Rom av ett häftigt skyfall.

Söndagen den 6 mars satt Mario Angelucci i tv-soffan efter en lång arbetsvecka.

Han var femtiofyra år, mager och med högt hårfäste. Han arbetade på en lokalradiostation och jobbet hade gjort honom lyhörd för röster. När han satt vid kontrollbordet i studion behövde han inte följa speakerns tankegång: han uppfattade när rösten var på väg att sätta punkt; då placerade han fingret på den svarta knappen och en halv sekund efter att rösten tystnat gick pausjingeln ut i etern.

Mario bytte kanal. Han suckade och försökte hitta en bekväm ställning bland kuddarna. Han kände sig olustig av ett inslag han hört alldeles nyss. Trots att han inte lyssnat särskilt noggrant anade han att det var viktigt. På RAI 1 hittade han samma inslag igen. Den kvinnliga nyhetsuppläsaren meddelade att en tjugoåring hade blivit bestialiskt mördad i en lägenhet i utkanten av Rom.

Kameran visade ett orange flerfamiljshus som skymtade mellan senvinterns ännu nakna träd. Mario Angelucci spärrade upp ögonen. Mordet hade begåtts i Rom där han själv var ifrån och hade inträffat mellan Collatino och Colli Aniene, området han själv befann sig i. Dessutom visade tv:n samma fönster utifrån som han hade kunnat öppna inifrån om han bara rest sig och gått fram till det. Det var en de märkligaste upplevelser Angelucci varit med om. Det var som om Gud betraktade honom. Och vad brukar hända när Gud riktar sitt öga mot en?

»Via Igino Giordani 2.«

Som för att intyga att han inte höll på att bli galen sa nyhetsuppläsaren just hans adress. Mario Angelucci reste sig med ett ryck. Han

gick med snabba steg ut i hallen. Hjärtat bultade häftigt. Hans son var tjugoett år, senast han såg honom var kvällen innan, hans fru och han själv hade sagt hej när han gick ut och sedan inte hört honom komma hem. Lördag kväll. Den dag i veckan då unga män lätt hamnar i trubbel.

Mario Angelucci nådde änden av hallen. Han sköt upp dörren. En obehaglig instängd lukt slog emot honom. Han tände lyset. Handdukar, seriealbum, hoprullade strumpor, en toalettrulle. Mario Angelucci såg sängkläderna ligga på trekvart på en säng som kunde ha varit skådeplats för vad som helst och ovanpå alltsammans låg en snarkande tungviktare på en och nittio.

En vecka senare, när Italien inte talade om något annat än mordet i fråga, kommenterade Mario Angelucci sin upplevelse för en arbetskamrat.

»Tro mig, det var värre än panikångest. Som att hamna i en surrealistisk film.«

Kollegerna på radion undrade vad som hade fått honom att tro att hans son var inblandad.

»Ingen aning, jag kan inte förklara det.«

Enligt tidningarna begicks mordet i en lägenhet på tionde våningen.

»Känner du dem som äger lägenheten?« frågade en av Angeluccis arbetskamrater.

»Vi hälsar på varandra, inte mer än så.«

»Men vad tänkte du i din panik, att din son var offret eller mördaren?«

»Om du frågar mig«, svarade mannen, »hade han kunnat vara vilket som. I den här stan är allt möjligt.«

Och i det ögonblicket sprack Angelucci, vars fårade ansikte och sammanpressade läppar alltid fick honom att se allvarlig ut, upp i ett stort leende. Lättnad. Lättnad över att ha skonats, över att ha blivit ignorerad, för ingen vet i förväg vem Ögat riktas mot, och även om vissa tragedier bara drabbar en på hundratusen måste ju denna enda stackare existera: för just honom krossas illusionen om att vissa saker aldrig drabbar oss, medan alla andra kan leva vidare i sin bubbla.

Klockan 13.30 söndagen den 6 mars förstod Mario Angelucci att hans familj var utom fara.

Några timmar senare, i andra änden av stan, fick advokat Andrea Florita ett telefonsamtal. Florita var fyrtiofyra år. Han var smärt, med pigga och intelligenta ögon och hade, likt många av sina kolleger, en advokatbyrå i stadsdelen Prati. I Rom var makt och prakt jämnt fördelade mellan Tiberns båda stränder. På högra sidan: Forum Romanum, Quirinalen med presidentpalatset, regeringen. På andra sidan: domstolarna, RAI, Sixtinska kapellet. Den här söndagen hade Florita tillbringat med sin son. »Min son är liten och när jag är tillsammans med honom undviker jag tv:n. Jag visste ingenting om vad som hade hänt när jag tog telefonen.«

Det var en man i andra änden då advokaten lyfte luren.

»Godkväll, signor Florita. Jag heter Giuseppe Varani. Jag ringer för att min son har blivit mördad.«

Först sent på kvällen blev Florita på det klara med att han skulle företräda offret i en av senare års mest uppseendeväckande rättsprocesser. På väg hem efter samtalet med Giuseppe Varani stötte han ihop med en bekant. Denne bad Florita om en kommentar till mordet redan innan han hunnit berätta att han tackat ja till att biträda offrets far i målet.

Alla ville höra vad andra tänkte om mordet. Men framför allt ville de uttrycka en egen åsikt. Efter bara några timmar hade brottet blivit det stora samtalsämnet i Rom. Bland taxichaufförerna vid Stazione

Termini, baristorna på Piazza Bologna och invånarna i stadsdelarna

Monti och Testaccio. För att inte tala om i hemmen. Där grälade fäder med sina söner. Där varnade fruar sina äkta män för följderna av en alltför fri – eller tvärtom alltför sträng – uppfostran.

»Har du läst?« »Har du hört?« »Har du sett vad som har hänt?«

»Illdåd i Romförort: 23-åring mördad i lägenhet i Collatino efter timslång tortyr. Inget känt motiv.«

Ur La Repubblica den 6 mars 2016

Lördagen den 5 mars gick Manuel Foffo hemifrån strax efter klockan sju på morgonen.

Han hade stämt möte med sin mor, sin bror Roberto och sina morföräldrar. Dagen hade börjat i moll. Morbror Rodolfo var död. Nu behövde de först åka till Gemellisjukhuset, där kroppen flyttats till ett kapell, och efter det skulle de vidare till Bagnoli del Trigno, byn i Molise varifrån morbrodern kom och där begravningen skulle äga rum. Rodolfo var bror till Manuels och Robertos mamma Daniela och död i cancer femtioåtta år gammal. Natten till torsdagen hade Daniela vakat vid hans sida på sjukhuset. Halvfyra på morgonen hade Roberto kommit och hämtat henne och kört henne hem. Så snart hon kommit innanför dörren hade hon satt sig i köket och blivit sittande där i tystnaden, omgiven av den känsla av ensamhet som detta hus var så bra på att frammana. Sedan hade hon gått och lagt sig. Några timmar senare ringde telefonen. Det var hennes son Roberto. Morbror Rodolfo hade blivit sämre.

Daniela hade då letat rätt på sina skor, tagit på sig kappan och lämnat bostaden på nytt. Hon hade gått över till sina gamla föräldrar som bodde i huset mittemot. Hon måste förbereda dem. Samma kväll skulle hon själv tvingas konstatera att det inte finns någon gräns för hur dåliga nyheter om de egna barnen en mor måste vara beredd på, i den mån det går att förbereda sig.

Manuel stod på gatan utanför. Han var en kraftigt byggd ung man. Lång, med allt högre hårfäste och kinder omgärdade av ett mjukt burr som vittnade om obeslutsamhet: det var för tätt för att vara skäggstubb, för glest för att vara ett riktigt skägg. Han såg äldre ut än de tjugonio år

han skulle fylla i slutet av månaden och trots att han såg härjad ut den här morgonen – pussig i ansiktet och med ringar under ögonen – var byxorna det första hans mor lade märke till. Ett par trasiga ljusa jeans. Ingen passande klädsel för en begravning. Men skälen till att mödrar ibland finner sina barns val olämpliga är alltid lite överraskande.

»Jag sa åt honom att byta om, det är ju så kallt i Bagnoli«, berättade kvinnan för karabinjärerna.

Manuel nickade, försvann in genom ytterdörren och kom några minuter senare tillbaka i andra byxor. Jeans det också, men inte trasiga.

»Jag vet inte om han bytte hemma hos sig eller hos mig. Det är hos mig han har sina rena kläder.«

Danielas lägenhet låg på nionde våningen. Manuels på tionde. Signora Pallotto hade nycklarna till sin sons lägenhet, ibland gick hon dit och städade. Hon gjorde det framför allt när Manuel behövde lägenheten för att »umgås med någon tjejkompis«. Självklart tog han även hem manliga vänner. Hans mor var alltid beredd att ge en hjälpande hand. Röja upp. Bona golven. Det var sådant som Manuel avskydde. Han ägde inte ens en tvättmaskin, det var fortfarande hans mor som tvättade åt honom.

Daniela tittade på klockan. Om en stund skulle Roberto komma och plocka upp dem med bilen och de skulle lämna träden, marken och kyrkan bakom sig, liksom det orangea höghuset där ingen utom Manuel kände till vad som hade hänt, det som skulle förändra deras liv för all framtid.

En gång hade hela familjen Foffo bott tillsammans i lägenheten på nionde våningen – mor, far och de båda sönerna. När Roberto fyllt arton fick han möjlighet att disponera lägenheten ovanför. Något år senare började föräldrarnas äktenskap krisa och de separerade. Fadern, Valter, flyttade ut. Därefter lämnade även Roberto boet; han var nu gift och hade två barn. Manuel hade flyttat upp till våningen ovanför.

Valter ägde en rad restauranger i stadsdelen Collatino. Han hade dessutom en välkänd agentur som hanterade frågor gällande bilförsäkringar och all annan tänkbar byråkrati kopplad till bilägande. Roberto jobbade för honom. Det var inte lätt att ha styr på alltsammans. Är man inte född rik lever man som egenföretagare i Italien med en ständig oro.

Man sover inte om nätterna. Ett felsteg och allt går åt helvete. Men för

Valter Foffo hade det inte gått åt helvete. Han och Roberto arbetade hårt, de väjde inte för några svårigheter och när ekonomin väl tillät unnade de sig något extra. De klädde sig snyggt. De körde fina bilar.

Klockan halvåtta anlände Roberto Foffo till Via Igino Giordani. Han parkerade bilen. Signora Daniela och morföräldrarna satte sig i baksätet. Manuel tog plats bredvid sin bror. Så for de vidare. En halvtimme senare passerade de Ponte Tor di Quinto under vilken Tiberns vatten rinner mörkt och sakta.

Roberto koncentrerade sig på att köra. Manuel måste anstränga sig för att inte somna. Bröder. Det finns alltid något besvärande med att se dem bredvid varandra. Såvida inte skillnaden i ålder förklarar alla deras olikheter riskerar man ständigt att se vem av de två som är ämnad att vinna respektive förlora i kampen för tillvaron.

Roberto var fyra år äldre än Manuel och hade examen från Luissuniversitetet med inriktning på försäkringsvetenskap. Han hade jobb. Familj. Manuel hade hoppat av juridiken, hade ett rörigt kärleksliv, det var inte lätt att begripa vad han gjorde om dagarna. Roberto skjutsade dem nu för att de skulle ta ett sista farväl av en nyss avliden släkting och inte ens för denna simpla uppgift – att ratta en bil – skulle bröderna ha kunnat byta roller. Manuel hade fått körkortet indraget för att han kört onykter. Vid sidan av för mycket alkohol hade man funnit spår av Xanax och Rivotril i hans blod. Men vem tar inte bensodiazepiner nuförtiden?

Det känsligaste samtalsämnet var arbetet.

»Och vad jobbar du med?«

I Rom är det accepterat att uttrycka sig lite vagt runt vissa saker. Men bara till en gräns, när den gränsen passerats övergår välviljan i hån. Så när Manuel fick frågan om sitt yrkesliv kände han sig tvungen att tala om sig själv i lite skönmålande ordalag.

»Jag har några matställen som jag driver med min familj. Och så jobbar jag på några digitala projekt. Har ett startupbolag på gång.«

När man ställde frågan till Roberto blev svaret: »Manuel kommer

till restaurangen för att äta. Han älskar marknadsföring, läser en massa, har en uppsjö av idéer, men arbetar i vanlig mening, det gör han inte.«

När Valter talade om sin yngste son framhöll han några av hans karaktäristiska drag. »Han är väluppfostrad, bildad, ytterst vänlig och tillbakadragen. I skolan bråkade han aldrig med någon.« Och Manuel var, fortsatte hans far, »mycket intelligent«, han levde »ordnat« och var väldigt kulturintresserad (»han kan köpa två böcker och läsa ut dem på en natt«). Däremot var han aldrig särskilt intresserad av familjeföretaget, trots att det kunde ha tryggat hans framtid. (»Jag försökte involvera honom som jag gjorde med Roberto, men det var lönlöst.«) Grabben brann för sina kurser i marknadsföring och data (»kursavgifterna betalade jag«) och de senaste månaderna hade han faktiskt jobbat intensivt med ett startupbolag. Det var ett projekt för den olympiska kommittén som – i alla fall enligt Valter – »kunde ha fått fart på honom«. Men projektet, tillade han, »rann ut i sanden«.

Kunde ha fått fart på honom. Rann ut i sanden.

När fäder talar om sina söner på det sättet vet man aldrig om det är för att berömma eller förringa dem, eller om de vill utsätta dem för den subtila förnedring det innebär att få överdrivet beröm.

Men den märkligaste utsagan om Manuel kom från hans mor: »Manuel vill inte säga hur mycket han arbetar i restaurangen. Jag vet egentligen inte ens vad han har för relation till sin far.«

När de hade korsat Via della Pineta Sacchetti tornade Gemellisjukhusets imponerande fasad upp sig.

Roberto parkerade. Alla fem steg ur bilen och gick in i sjukhuskomplexet.

Manuel släpade fötterna efter sig där han gick, och han kände broderns blick i ryggen. Två dagar tidigare, vid ett klockslag som för Roberto torde ha varit sju på morgonen och för Manuel en godtycklig punkt på en förvriden tidslinje, hade Roberto fått ett minst sagt besynnerligt sms. I meddelandet bjöd Manuel hem honom till sig. Han lockade med en transperson och kokain.

»Hallå Roberto, hänger du på? Jag har träffat en transa. Vi har lite kola också.«

Bortsett från innehållet var meddelandet märkligt även sett till ordvalet. Roberto kunde inte utesluta att Manuel drog en och annan lina (att han skulle umgås med transsexuella lät osannolikt), men han var säker på att han aldrig skulle använda ordet »kola« om kokain. Var det verkligen han som hade skrivit det? Kanske hade Manuel suttit uppe hela natten med någon arbetslös kompis och så hade de bestämt sig för att retas med vanligt folk som skulle upp och jobba dagen efter. Drev de med honom? En upprörd Roberto hade ringt Manuel, skällt ut honom i telefonen och bett honom dra åt helvete utan att ge honom en möjlighet att förklara sig.

Även signora Daniela berättade om något märkligt som hade inträffat dagen innan. Ungefär halv tio på kvällen hade Manuel ringt henne.

»Mamma, jag kommer förbi med en kompis om en kvart och hämtar bilnycklarna.«

Det faktum att Manuel tänkte göra henne delaktig i ett brott hade gjort signora Daniela misstänksam. Och vad var det för kompis han talade om? »Glöm att du får dem från mig«, svarade hon. Morbror Rodolfo var död, så hon hade annat att tänka på. »Hur som helst«, berättade Daniela för karabinjärerna, »lät min sons önskemål så absurt att jag trodde det var ett harmlöst skämt.« Signora Daniela hade stått på sig och Manuel hade inte insisterat.

Manuel steg in i kapellet följd av Robertos uppfordrande blick och av moderns mer förlåtande. Att förlåta är dock också att döma. Nedtyngda axlar vittnar om den strid vi periodvis utkämpar för att inte vår identitet – eller det vi anser vara vår identitet – ska ge vika för den falska bild vår omgivning har av oss.

Manuel trängde sig förbi släktingarna och ställde sig vid morbroderns kista. Åsynen av den döda kroppen fick honom att lova sig själv att fatta ett beslut före kvällen. Att veta. Att veta något de andra inte kände till. Det var en ovan känsla. Manuel visste redan när hans mor hade bett honom byta byxor, han visste redan i bilen när han satt bredvid sin bror, han visste nu i kapellet. Han visste något som de andra

inte ens kunde föreställa sig. Vanligtvis fick han rätta sig efter andras beslut, men nu var det han som måste besluta sig. Några få ord. Det skulle räcka att uttala dem för att vända uppochner på tillvaron för dem allihop.

Men när de kom ut från sjukhuset hade Manuel ännu inte sagt ett knyst. Han var trött, förvirrad och följde Roberto till bilen. De väntade in sin mor och morföräldrarna och körde sedan därifrån.

Begravningen skulle äga rum på eftermiddagen. Bilen körde ut på Via Flaminia. Efter tio mil skulle de rasta. De hade avtalat möte med Valter vid avfarten till San Vittore. Relationen mellan exmaken och Daniela var spänd. De var indragna i en rättstvist. Trots det hade Valter bestämt sig för att gå på sin före detta svågers begravning. Regntunga skyar tornade upp sig vid horisonten. De passerade Torre Spaccata och Cinecittà; vid sidan av motorvägen flimrade den romerska landsbygdens betesmarker förbi. Manuel somnade.

»Låt morfar ta din plats, det blir bekvämare för alla.«

Han väcktes av sin bror efter en timme. Han hörde fåglarna sjunga. De hade kört in på en bensinmack. Framför dem låg ett snabbmatställe. Några minuter senare dök bilen upp. De såg den åka i en halvcirkel innan den stannade, varpå mannen satte ner fötterna på marken. Valter Foffo behövde bara visa sig för att få hela familjens uppmärksamhet. Manuel överlät sin plats till morfadern, steg ur Robertos bil och gick bort till faderns.

Han hade knappt hunnit sätta sig till rätta förrän han kände vibrationerna. I vissa far-och-son-relationer kan atmosfären bli laddad till och med utan att något hänt; för att inte tala om hur spänt det då kan bli om en anser sig ha blivit kränkt av den andre. I det här fallet var det Valter som var missbelåten. Manuel trodde sig veta varför. Valter sa ingenting utan startade bilen.

Några minuter senare rullade de ut på stora vägen. Till och från såg Valter på sin son, sedan på sin kalufs i backspegeln. Han var en stilig sextioåring: vitt hår, fylliga läppar, en näsa som under antiken kunde ha tillhört en konsul. Den här dagen bar han en svart kavaj över den vita skjortan, randig slips och mörka byxor. När man såg honom så

prydlig och elegant var det svårt att föreställa sig hur stressad han i själva verket var. Arbetet var en ständig börda, familjen likaså. Till slut bröt han tystnaden.

»Tänker du tala om vad som har hänt?«

För andra beskrev Valter sin son som reserverad och oförmögen att ljuga. Men när far och son träffades på tu man hand fick de drag som Valter annars menade vittnade om sonens höga moral en annan innebörd. Ärlighet kunde bli ett tecken på svaghet, diskretion på inbundenhet.

»Kan man få veta vad du har ställt till med?«

Han hade sökt honom hela föregående dag, ringt gång på gång utan att få något som helst svar. Som vanligt hade han sökt sin son för att göra honom en tjänst: han skulle betala avgiften för en av de många kurser som Manuel gick och behövde några betalningsuppgifter.

Manuel satt tyst i passagerarsätet. Ögonen var svullna. Det här var inget fadern hade missat, så snart han fått syn på honom vid bensinstationen hade han begripit att allt inte stod rätt till. Grabben var konstig. Den människa i världen som, om man lyssnade på Manuel, var i stånd att missförstå honom mest av alla, var samtidigt den ende som hade insett att han den dagen hade värre sorger i beredskap än morbroderns frånfälle.

»Nå? Jag har ringt en massa gånger. Varför svarade du inte?«

Manuel hade lovat sig själv att ta ett beslut före kvällen, men när hans far började förhöra honom fick han inte ur sig ett ord.

»Säg nu, vad är det du har gjort? Har du druckit? Varit ute på fyllan? Manuel!«

»Jag hade tagit kokain, pappa.«

De passerade ett mejeri, därefter en markisfabrik. En dunge med popplar stod ensam mellan fälten, smekt av eftermiddagsljuset. Sonens ord hade fått Valter att för ett ögonblick tappa fattningen men han återhämtade sig snabbt.

»Vadå tagit kokain!« Han lät upprörd. »Hur har du kunnat sjunka så lågt?«

Ibland kan man få hjälp på traven av en ordvändning.

»Faktum är att jag har sjunkit lägre än så, pappa.«

Valter förstod ingenting. Han fick bara fram en fullkomligt banal fråga: »Och vad skulle kunna vara värre än kokain?«

»Vi har dödat en människa.«

Bilen fortsatte vägen fram. De passerade en bensinmack, en viadukt, därefter dök det upp en skylt med en uppmaning riktad till områdets företagare att köpa reklamplats.

»Vad menar du med att vi har dödat?«

Valter var helt förstummad och visste inte vad han skulle tro. Det kändes som ett slag i magen, men det hindrade honom inte från att instinktivt söka flyktvägar. Sonen hade sagt vi. Om det var någon mer inblandad var ansvaret inte bara hans sons; kanske kunde sonen rent av frias helt. Valter kände sitt hjärta bulta. Han sökte stöd i förvirringen, i härvan, i den osannolika situation han pö om pö insåg att han hade hamnat i, och förmodade att det rörde sig om en trafikolycka. Manuel hade druckit. Det hade hänt förr. Trots indraget körkort hade han satt sig bakom ratten och kört. Så måste det ha gått till. Manuel hade gjort något in i helvete dumt. Om det nu var han som hade kört bilen.

»Det var ingen trafikolycka, pappa.«

»Så på vilket sätt skulle den här personen ha dött, då?«

»Av knivhugg, tror jag. Och hammarslag.«

Valter fäste blicken på vägen för att förvissa sig om att hans själsförmögenheter var intakta och att planeten han befann sig på var densamma som den han hade vaknat på samma morgon. Han hörde sig själv fråga Manuel efter namnet på hans medbrottsling.

»En kille som heter Marco. Jag har bara träffat honom några gånger.«

»Och när ska detta ha hänt?«

»Jag kommer inte ihåg« – svarade Manuel – »för två, fyra, kanske fem dagar sen.«

För två, fyra, kanske fem dagar sen?

Hur kunde han inte veta när det hade hänt? Var det fortfarande möjligt att allt bara var ett idiotiskt skämt? Var det bara en sjuk hämnd för något som kunde placeras på det oändliga spektrum av missförstånd som binder fäder och söner samman, som hade att göra med de metoder fäder använder för att göra män av sina söner, metoder en del söner

anser kränkande eller till och med menar har gett dem men för livet?

Var det en historia Manuel hade diktat upp för att ge igen för sådant som inte ens den psykolog Valter en gång hade skickat sonen till skulle ha kunnat lasta honom för?

Valter frågade vem offret var.

Manuel svarade: »Jag vet inte.« Han hade tårar i ögonen.

Då frågade Valter var den person fanns som hans son påstod sig ha dödat.

Det visste Manuel däremot. »Hos mig«, sa han. Liket fanns i hans lägenhet på Via Igino Giordani.