9789100196790

Dag noll, strax efter midnatt

Jen är glad att klockorna ska ställas tillbaka inatt. En extra timme, lite mer tid för henne att låtsas att hon inte alls stannar uppe bara för att vänta på sin son.

Nu är det efter midnatt, så det har officiellt blivit den trettionde oktober. Nästan halloween. Jen påminner sig själv att Todd är arton år gammal, hennes septemberbarn är numera vuxen. Han kan göra precis som han vill.

Hon har använt en stor del av kvällen åt att försöka karva till en pumpa. Nu sätter hon den på fönsterbrädet i det stora fönstret ut mot infarten och tänder ett ljus. Hon karvade till pumpan enbart av den anledning hon gör de flesta saker – för att hon tyckte att hon borde – men den är faktiskt riktigt vacker på sitt eget, hackiga sätt.

Hon hör sin man Kellys fotsteg i trappan och vänder sig om.

Det är ovanligt för honom att vara uppe så här sent, han brukar vara den morgonpigge och hon nattugglan. Men nu har han kommit ut från deras sovrum på övervåningen. Hans hår är tillrufsat och blåsvart i dunklet. Han har inte på sig ett enda klädesplagg, allt han bär är ett litet, roat leende i ena mungipan.

Han går nedför trappan mot henne. Ljuset faller på hans tatuering på handleden, ett inpräntat datum, dagen han säger att han visste att han älskade henne: våren 2003. Jen ser på hans kropp. Några få hårstrån på hans bröst har blivit grå det senaste året, hans fyrtiotredje. ”Du har varit flitig, ser jag?”

Han gör en gest mot pumpan.

7

”Alla andra har ju gjort en”, förklarar Jen lamt. ”Alla grannarna.” ”Vem bryr sig?” säger han. En klassisk Kelly-kommentar. ”Todd har inte kommit hem än.” ”Det är fortfarande tidiga kvällen för honom”, svarar han.

Den lätta walesiska accenten går precis att uppfatta i de tre stavelserna i ti-di-ga, som om hans röst snubblar till lite över en bergskedja. ”Det är väl klockan ett? Tiden han ska vara hemma?”

Det här är ett typiskt samtal dem emellan. Jen bryr sig väldigt mycket, Kelly kanske alltför lite. Just som hon tänker detta vänder han sig om, och där är den: hans fullkomligt perfekta rumpa, som hon har älskat i nästan tjugo års tid nu. Hon blickar ner mot gatan igen och spanar efter Todd, och så ser hon återigen på Kelly. ”Nu kan grannarna se att du bokstavligen går med rumpan bar”, säger hon. ”De tror väl att min rumpa också är en pumpa”, svarar han genast, det lilla skämtet kommer snabbt och vasst som hugget från en kniv. Skämtsamheter. Det har alltid varit deras sätt att kommunicera. ”Kommer du och lägger dig? Jag kan nästan inte fatta att Merrilocks är klart”, tillägger han och sträcker på sig. Han har renoverat ett stensatt viktorianskt golv i ett hus på Merrilocks Road hela veckan. Och jobbat ensam, precis som han vill ha det. Han lyssnar på podcast efter podcast och umgås nästan aldrig med någon. Komplicerad och liksom frustrerad, det är hennes Kelly. ”Visst”, säger hon. ”Snart. Jag vill bara se så att Todd kommer hem ordentligt först.” ”Han dyker upp när som helst nu med en kebab i handen.”

Kelly viftar med sin egen hand. ”Det är väl pommes fritesen du vill vara uppe och ta emot?” ”Lägg av”, säger Jen med ett leende.

Kelly ger henne en blinkning och återvänder till sängen.

8

Jen strövar planlöst runt i huset. Hon tänker på ett fall hon har på gång på jobbet, ett skilsmässopar som i första hand grälar om en uppsättning fina porslinstallrikar, men i grunden förstås om ett svek. Hon borde inte ha tagit sig an det, hon har över trehundra fall redan. Men mrs Vichare hade tittat på Jen under deras första möte och sagt: ”Om jag måste ge honom de där tallrikarna, då har jag förlorat varenda liten sak jag älskar”, och Jen hade inte kunnat säga nej. Hon önskar att hon inte brydde sig så mycket – om främmande människor som ligger i skilsmässa, om grannar, till och med om dessa jäkla pumpor till halloween – men det gör hon.

Hon kokar en kopp te, tar med den tillbaka upp till det stora fönstret och fortsätter sin vakthållning. Hon tänker vänta så länge det behövs. Både den första och den sista fasen av föräldraskapet – de allra tidigaste åren och tonårstiden – präglas av sömnbrist, fast av olika anledningar.

De köpte huset just på grund av det här stora fönstret, som sitter alldeles i mitten av trevåningsvillan. ”Vi ska blicka ut genom det som kungligheter”, hade Jen sagt, och Kelly skrattade.

Hon stirrar ut i oktoberdimman, och därute på gatan kommer äntligen Todd. Jen ser honom just som sommartiden upphör och hennes mobil går från 01:59 till 01:00. Hon döljer ett leende: tack vare att klockorna ställs tillbaka en timme är han mycket avsiktligt inte längre sen. Detta är Todd i ett nötskal – det viktigaste för honom är att med språkliga och semantiska medel försöka kullkasta alla skäl för att han ska vara hemma en viss tid, klockslaget i sig har han egentligen inte så mycket emot.

Han kommer gående längs gatan med stora steg. Han är bara skinn och ben, verkar aldrig någonsin gå upp i vikt. Hans knän skapar tvära vinklar i jeansen när han går. Dimman därute är färglös, träden och trottoaren är svarta, luften har en genomskinlig vit nyans. En värld i gråskalor.

Deras gata – på bortre sidan av Crosby, Merseyside – saknar belysning, men Kelly har installerat en lampa i Narnia-stil 9

­ tanför huset. Han överraskade henne med den, en dyr lampa u av smidesjärn: hon vet inte hur han hade råd. Den slås på när den uppfattar rörelser.

Men – vänta. Todd har fått syn på något. Han tvärstannar och kisar. Jen följer hans blick, och då ser hon det också: en gestalt som kommer skyndande längs gatan från andra hållet.

Han är äldre än Todd, mycket äldre. Det ser hon på hans kropp, hans rörelser. Jen lägger märke till sådant. Det har hon alltid gjort. Det är det som gör henne till en bra advokat.

Hon lägger en varm handflata mot fönstrets svala glas.

Någonting är fel. Någonting är på väg att hända. Det är Jen säker på, utan att kunna säga exakt hur: det är någon sorts instinkt för fara, samma känsla som hon får i närheten av fyrverkerier och järnvägskorsningar och klippavsatser. Tankarna blixtrar genom hennes hjärna som en rad snabba kameraklick, en efter en efter en.

Hon ställer muggen på fönsterbrädet och ropar på Kelly.

Sedan rusar hon nedför trappan två trappsteg i taget, den randiga mattlöparen känns sträv mot hennes bara fötter. Hon slänger på sig skorna, men hejdar sig sedan ett ögonblick med handen på ytterdörrens metallhandtag.

Vad – vad är det här för känsla? Hon kan inte förklara det. Är det déjà vu? Det upplever hon nästan aldrig. Hon blinkar till och känslan är borta igen, lika flyktig som rök. Vad orsakade den? Hennes hand på mässingshandtaget? Den gula lampan som lyser därute? Nej, hon kan inte fånga upp det.

Det är borta nu. ”Vad är det?” säger Kelly som dyker upp bakom henne och knyter skärpet i en grå morgonrock runt midjan. ”Todd – han … han är därute med … någon.”

De skyndar ut. Höstkylan får genast hennes hud att kännas kall. Jen rusar fram mot Todd och främlingen. Men innan hon ens hinner fatta vad det är som händer har Kelly vrålat: ”Sluta!”

Todd springer, och efter bara några sekunder har han gripit 10

tag framtill på främlingens jacka med uppfälld huva. Han konfronterar honom, hans axlar är framåtskjutna, deras kroppar är tätt ihop. Främlingen sticker handen i fickan.

Kelly kastar sig fram mot dem och ser panikslagen ut, hans blick flackar åt höger och vänster, åt alla håll längs gatan. ”Todd, nej!” säger han.

Och det är då Jen får se kniven.

Adrenalinet skärper hennes syn när hon ser det hända.

Ett snabbt, prydligt hugg. Och sedan saktas allt ner till slow motion: rörelsen hos armen som drar sig tillbaka igen, klädseln som först står emot men sedan släpper ifrån sig knivbladet.

Två vita dunfjädrar följer med bladet ut, de virvlar runt som snöflingor i den iskalla luften.

Jen stirrar medan blodet börjar spruta, enorma mängder blod. Hon måste vara nere på knä nu, för hon blir medveten om stenarna på gången som skär in runda små avtryck i hennes knän. Hon håller om honom, öppnar hans jacka, känner hettan i blodet när det strömmar över hennes händer, mellan hennes fingrar, längs hennes handleder.

Hon knäpper upp hans skjorta. Hans bröstkorg börjar flöda över: de tre såren som liknar myntinkast skymtar fram och försvinner gång på gång – det är som att försöka se botten i en rödfärgad damm. Hon har blivit alldeles kall. ”Nej.” Hennes röst är tjock och gråtfärdig när hon skriker. ”Jen”, säger Kelly skrovligt.

Det är så mycket blod. Hon lägger ner honom på infarten, lutar sig fram och ser närmare på honom. Hon hoppas att hon har fel, men i ett kort ögonblick är hon säker på att han inte finns kvar hos dem längre. Sättet det gula lampljuset återspeglas i hans ögon är inte riktigt som det ska.

Natten är alldeles tyst, och efter vad som måste vara flera minuter blinkar hon till av chock och tittar upp på sin son.

Hennes man har flyttat Todd en bit ifrån offret och håller armarna om honom. Kelly har ryggen vänd mot henne men hon 11

ser Todds ansikte, och han tittar bara på henne med uttryckslös min över sin fars axel. Han släpper kniven. Det klingar som en kyrkklocka när metallen slår emot den kalla trottoaren. Han stryker handen över ansiktet, och efterlämnar en strimma blod.

Jen stirrar på hans ansiktsuttryck. Kanske känner han ånger, kanske inte. Hon kan inte avgöra det. Jen kan läsa av nästan alla människor, men Todd har hon aldrig kunnat tolka.

12

Dag noll, strax efter 01.00

Någon måste ha larmat, för plötsligt är gatan upplyst av blixtrande blåljus. ”Vad …?” säger Jen till Todd. Det är ett ”Vad …?” som uttrycker allt. Vem, varför, vad fan?

Kelly släpper sin son. Hans ansikte är vitt av chock men han säger ingenting, något som är rätt typiskt för hennes man.

Todd ser varken på henne eller sin pappa. ”Mamma”, säger han slutligen. Barn vänder sig väl alltid till sin mamma i första hand? Hon sträcker sig efter honom, men hon kan inte lämna kroppen. Hon kan inte släppa trycket mot såren. Det skulle kunna göra allt värre för samtliga. ”Mamma”, säger han igen.

Hans röst är sprucken, krackelerad som uttorkad mark. Han biter sig i läppen och tittar bort längs gatan. ”Todd”, säger hon. Mannens blod sköljer över hennes händer som rinnande badvatten. ”Jag var tvungen”, säger han och ser slutligen åt hennes håll.

Jen gapar av chock. Kellys huvud sjunker ner mot bröstet. Ärmarna på hans morgonrock är täckta av blodet från Todds händer. ”Men grabben”, säger Kelly, så lågt att Jen inte är helt säker på att han sa något alls. ”Todd.” ”Jag var tvungen”, säger Todd igen, med mer eftertryck. Han andas fram ett vitt moln i den iskalla luften. ”Jag hade inget val”, säger han sedan, nu med en sorts tonårig slutgiltighet.

Det pulserande blåljuset från polisbilen kommer allt närmare.

Kelly stirrar på Todd. Hans läppar – vita av blodbrist – mimar fram något, kanske en tyst svordom.

13

Jen stirrar på sin son, denne livsfarlige angripare som gillar datorer och statistik och fortfarande vill ha en julpyjamas varje år, hopvikt och lagd vid fotändan av sängen.

Kelly snor runt i en hjälplös cirkel på infarten med händerna i håret. Han har inte tittat på mannen en enda gång. Hans blick är fastnaglad enbart vid Todd.

Jen försöker få stopp på blodet som pulserar under hennes händer. Hon kan inte lämna den som är … offret. Polisen är framme nu, men ännu ingen ambulans.

Todd darrar fortfarande, men hon vet inte om det är av köld eller chock. ”Vem är han?” frågar Jen honom. Hon har så många fler frågor, men Todd rycker på axlarna och svarar inte.

Jen vill nå fram till honom, klämma svaren ur honom, men alla svar uteblir. ”De kommer att arrestera dig”, säger Kelly med låg röst. En polis kommer springande emot dem. ”Alltså – säg ingenting alls, okej? Vi kan …” ”Vem är han?” säger Jen. Hon säger det för högt, det blir ett skrik i natten. Hon försöker med viljekraft få polisen att sakta ner, snälla sakta ner, ge oss bara lite tid.

Todd vänder blicken mot henne igen. ”Jag …”, säger han, och för en gångs skull har han ingen mångordig förklaring, ingen intellektuell attityd att briljera med. Bara ett ingenting, en mening som knappt ens påbörjas, ett enda ord som andas fram i den fuktiga luften som hänger mellan dem, i dessa sista sekunder innan alltihop blir något större än deras familj.

Polismannen är framme nu: lång, i svart skottsäker väst och vit skjorta, med radiosändaren redo i vänster hand. ”Echo från Tango två fyra fem – jag är på plats nu. Ambulans på väg.”

Todd ger polismannen en blick över axeln, och sedan en till, innan han ser på sin mamma igen. Det här är ögonblicket. Det här är ögonblicket när han förklarar sig, innan de tar över helt med sina handbojor och sin makt.

Jens ansikte är som stelfruset, medan hennes händer är varma 14

av blod. Hon bara väntar, rädd att röra sig, rädd att förlora ögonkontakten. Det blir Todd som bryter den. Han biter sig i läppen och stirrar ner i marken. Och sedan är det slut.

En annan polisman flyttar Jen från främlingens kropp, och hon står där på sin infart i joggingskor och pyjamas, med fuktiga, klibbiga händer, och bara stirrar på sin son, och sedan på sin man som iklädd morgonrock försöker resonera med rättssystemet. Det borde vara hon som tog kommandot här.

Det är trots allt hon som är advokaten i familjen. Men hon är mållös. Fullkomligt förvirrad. Lika vilsen som om hon just blivit avsläppt på Nordpolen. ”Vad heter du?” säger den förste polismannen till Todd.

Fler poliser kliver ur fler polisbilar, de myllrar som myror i en myrstack.

Jen och Kelly tar båda ett steg framåt precis samtidigt, men då gör Todd något, bara en minimal liten rörelse. Han sätter upp ena handen för att hejda dem. ”Todd Brotherhood”, säger han monotont. ”Kan du berätta vad det är som har hänt?” frågar polisen. ”Men hallå”, säger Jen och vaknar plötsligt till liv. ”Ni kan inte förhöra honom härute på gatan.” ”Vi kan väl åka till stationen allihop?” säger Kelly övertalande. ”Och …” ”Alltså, jag knivhögg honom”, avbryter Todd och gör en gest mot mannen på marken. Han sticker ner händerna i fickorna igen och går närmare polisen. ”Så jag skulle väl tro att ni borde arrestera mig.” ”Todd”, säger Jen. ”Sluta prata.” Gråten sitter som en klump i halsen. Det här kan inte hända på riktigt. Hon behöver en stark drink, hon behöver färdas tillbaka i tiden, hon behöver kräkas. Hela hennes kropp börjar skaka härute i den absurda, förvirrande kylan. ”Todd Brotherhood, du behöver inte säga någonting alls”, säger polismannen, ”men det kan vara till nackdel för ditt försvar 15

om du inte under utfrågning nämner …” Todd sätter beredvilligt ihop handlederna, som om han är med i någon jävla film, och så får han handfängsel på sig, bara så där, med ett metalliskt klick.

Han har skjutit upp axlarna högt. Han fryser. Hans min är neutral, till och med resignerad. Jen kan inte sluta stirra på honom. ”Ni kan inte göra så här!” säger Kelly. ”Är det här ett …?” ”Vänta”, säger Jen panikslaget till polismannen. ”Får vi följa med? Han är bara en tonåring …” ”Jag är arton”, säger Todd. ”In där”, säger polismannen till Todd, pekar mot bilen och ignorerar Jen. I radion säger han: ”Echo från Tango två fyra fem – gör i ordning en cell utan toa.” ”Så då följer vi efter, då”, säger Jen desperat. ”Jag är advokat”, tillägger hon helt i onödan, för hon vet ingenting alls om straffrätt. Men ändå, i en kris som denna brinner moders­ instinkten lika klart och uppenbart som pumpan i fönstret.

De behöver bara ta reda på varför han gjorde det, få honom frisläppt och sedan se till att han får hjälp. Det är vad de behöver göra. Det är vad de kommer att göra. ”Vi kommer efter”, säger hon. ”Vi ses på stationen.”

Polismannen möter äntligen hennes blick. Han ser ut som en fotomodell. Höga, eleganta kindben. Och visst är det en uttjatad klyscha, men nog ser alla poliser så väldigt unga ut nuförtiden? ”Det blir Crosby-stationen”, svarar han, och så sätter han sig i bilen utan ett ord till och tar hennes son med sig. Den andra polisen stannar hos offret. Jen klarar knappt av att tänka på honom.

Hon kastar en hastig blick ditåt, en enda. Blodet, uttrycket i polismannens ansikte … hon är säker på att främlingen är död.

Hon ser på Kelly, och hon kommer aldrig att glömma blicken hennes stoiske make ger henne i det ögonblicket. Hon möter hans marinblå ögon. I någon sekund verkar hela världen stanna av, och i tystnaden och stillheten tänker Jen: Kelly ser ut så som ett krossat hjärta känns.

16

Polisstationen har en vit skylt ute på framsidan där man presenterar sig för allmänheten. MERSEYSIDE POLICE – ­C ROSBY. Bakom den ligger en låg sextiotalsbyggnad omgiven av en liten tegelmur. Drivor av oktoberlöv har samlats nedanför den.

Jen stannar utanför, precis i kanten av de dubbla gula linjerna som betyder parkering förbjuden, och stänger av motorn. Deras son har knivhuggit någon – vad skulle en parkeringsbot göra?

Kelly kliver ur innan bilen ens har stannat. Han sträcker – omedvetet, tror hon – ut sin hand bakom ryggen, efter hennes.

Hon griper den, som om den vore en livräddande flotte ute till havs.

Han skjuter upp en av dubbeldörrarna i glas och de skyndar in i en trist grå linoleumklädd foajé som luktar gammaldags.

Som skolor, som sjukhus, som vårdhem. Institutioner med uniformer och usel mat, den sortens ställen Kelly avskyr. ”Jag ska prata med dem”, säger Kelly korthugget till Jen. Han darrar. Men det verkar inte vara av skräck, utan snarare ilska. Han är rasande. ”Ingen fara – jag kan skaffa advokater och sköta de inledande …” ”Var är chefen?” gormar Kelly åt en skallig polis som sitter i receptionen och har en klackring på lillfingret. Kellys kroppsspråk har blivit annorlunda. Benen brett isär, axlarna liksom större. Inte ens Jen har sett honom gå ut så här hårt annat än någon enstaka gång.

Med uttråkad röst uppmanar polisen dem att vänta på sin tur. ”Du får fem minuter”, säger Kelly och pekar på klockan innan han slänger sig ner i en stol på andra sidan foajén.

Jen sätter sig bredvid honom och tar hans hand. Hans vigselring sitter löst på fingret. Han måste vara frusen. Där väntar de, medan Kelly lägger de långa benen i kors gång på gång och andas ljudligt och irriterat. Jen förblir tyst. En polis anländer till receptionen och pratar lågmält i telefon. ”Det är samma brott 17

som för två dagar sedan – grov misshandel med uppsåt. Offret var Nicola Williams, och förövaren hann avvika.” Hans röst är så dämpad att Jen måste anstränga sig för att uppfatta orden.

Hon sitter där och bara lyssnar. Grov misshandel med uppsåt kan vara att hugga någon med kniv. De måste prata om Todd.

Och ett liknande brott som inträffade för två dagar sedan.

Slutligen anländer polismannen som arresterade Todd, den långe med kindbenen.

Jen ser på klockan bakom disken. Den är halv fyra, eller kanske halv fem. Hon vet inte om man fortfarande har sommartid härinne. Det känns desorienterande. ”Er son blir kvar hos oss inatt, vi ska förhöra honom snart.” ”Var då – bakom den där dörren någonstans?” säger Kelly. ”Släpp in mig.” ”Ni kommer inte att få träffa honom”, säger polisen. ”Ni två är vittnen.”

Förbittringen blossar upp inom Jen. Det är sådant här – exakt sådant här – som får folk att hata hela rättssystemet. ”Jaså, är det så vi ska ha det?” säger Kelly syrligt till polismannen. Han håller ut händerna. ”Förlåt mig?” säger polisen milt. ”Så vi är alltså fiender?” ”Kelly!” säger Jen. ”Ingen är någons fiende”, säger polisen. ”Ni får prata med er son imorgon.” ”Var är polischefen?” säger Kelly. ”Ni får prata med er son imorgon.”

Kelly sjunker in i en farlig, laddad tystnad. Jen har bara sett ett fåtal människor utsättas för den tystnaden, men det räcker – hon avundas inte polismannen nu. Kelly har vanligtvis lång stubin, men när han tänder till blir det explosion. ”Jag ringer någon”, säger Jen. ”Jag känner en massa folk.”

Hon tar fram mobilen och börjar darrigt skrolla igenom sina kontakter. Brottmålsadvokater. Hon känner mängder av sådana.

18

Regel nummer ett inom juridiken är att inte fuska sig fram i något man inte har specialiserat sig på. Regel nummer två är att aldrig företräda den egna familjen. ”Han har sagt att han inte vill ha någon”, säger polismannen. ”Men han behöver en advokat – ni borde inte …”, säger hon.

Polisen sätter avvärjande upp handflatorna. Jen kan känna hur Kelly börjar sjuda av raseri vid hennes sida. ”Jag ringer en i alla fall, och sedan kan han …”, börjar hon. ”Okej, släpp in mig där”, säger Kelly och gestikulerar mot den vita dörren som leder vidare genom polisstationen. ”Det är inte tillåtet”, säger polisen. ”Fuck. You”, säger Kelly. Jen stirrar chockat på honom.

Polismannen nedlåter sig inte ens till att svara, han bara ser på Kelly under kylig tystnad. ”Jaha – så vad händer nu då?” säger Jen. Gud, Kelly har sagt fuck you till en polis. Att bli bötfälld för förolämpning av polis är inte rätta sättet att mildra den här situationen. ”Som jag redan har talat om för er får han stanna kvar hos oss över natten”, säger polisen klart och tydligt till henne, och ignorerar Kelly. ”Jag föreslår att ni kommer tillbaka imorgon.”

Han kastar en snabb blick på Kelly. ”Ni kan inte tvinga er son att anlita advokat. Vi har försökt.” ”Men han är ju bara ett barn”, säger Jen, trots att hon vet att rent juridiskt är han inte det längre. ”Han är bara ett barn”, säger hon igen, lågt och mest för sig själv, och tänker på hans julpyjamas och hur han ville att hon skulle sitta hos honom helt nyligen när han hade kräksjuka. De tillbringade hela natten i badrummet bredvid hans sovrum. Småpratade om ingenting alls, och hon torkade av hans mun med en fuktad tvättlapp. ”De bryr sig inte om det, eller om någonting annat”, säger Kelly bittert. ”Vi kommer tillbaka imorgon – med en advokat”, säger Jen och försöker hjälpa upp situationen lite, försöker stifta fred. ”Det är fritt fram. Och vi måste skicka med er ett team när 19

ni åker hem”, säger polisen. Jen nickar utan att säga något.

Kriminaltekniker. Deras hus som ska genomsökas. Allt sådant där.

Jen och Kelly lämnar polisstationen. Jen masserar sig i pannan under tiden de går till bilen och kliver in. Hon drar på värmen ordentligt och de blir sittande en stund. ”Ska vi verkligen bara åka hem nu?” säger hon. ”Sitta där medan de söker igenom huset?

Kellys axlar är spända. Han stirrar på henne, det svarta håret spretar åt alla håll, ögonen är sorgsna som hos någon poet. ”Jag har ingen jävla aning.”

Jen ser genom vindrutan på en buske som blänker av höstnattens fukt. Efter några sekunder backar hon ut och kör därifrån, för hon vet inte vad hon annars ska ta sig till.

Pumpan hälsar dem välkomna där på fönsterbrädet när hon parkerar. Hon måste ha glömt att släcka stearinljuset. Kriminalteknikerna har redan anlänt i sina vita overaller, de står på infarten som spöken bredvid avspärrningsbanden som fladdrar i oktobervinden. Blodpölen har börjat torka i kanterna.

De släpps in, in i sitt eget jävla hus, och så sitter de på bottenvåningen och iakttar de uniformsklädda teamen ute på framsidan, varav somliga kryper fram på alla fyra och utför fingertoppssökningar av brottsplatsen. De säger ingenting alls, håller bara varandra i hand i tystnaden. Kelly behåller jackan på.

Slutligen, när teamen som undersökte brottsplatsen har åkt och polisen har letat igenom och tagit med sig Todds saker, byter Jen ställning i soffan så att hon ligger ner och stirrar upp i taket. Och det är då tårarna kommer. Heta och snabba och våta. Tårarna för framtiden. Och tårarna för gårdagen, och för det hon aldrig anade var på väg att hända.

20

Dag minus ett, 08.00

Jen öppnar ögonen.

Hon måste ha gått upp och lagt sig i sängen. Och hon måste ha sovit. Hon tycker inte att det känns som om hon har gjort någondera, men hon befinner sig i sovrummet och inte på soffan, och det har blivit ljust därute bakom persiennerna.

Hon vänder sig på sidan. Säg att det inte är sant.

Så blinkar hon till när hon får se den tomma sängen. Hon är ensam. Kelly är förstås redan uppe och ringer en massa samtal, det vill hon i alla fall verkligen hoppas.

Hennes kläder ligger strödda över sovrumsgolvet som om hon själv bara gick upp i rök och de föll av henne hur som helst. Hon kliver över dem och drar på sig jeans och en stickad polotröja som får henne att se gigantisk ut men som hon älskar i alla fall.

Hon vågar sig ut i hallen och står utanför Todds tomma rum.

Hennes son. Som tillbringade natten i en poliscell. Hon vill inte tänka på hur många fler sådana nätter som kanske väntar honom nu.

Okej. Det här kan hon lösa. Jen är enastående på att rädda situationer, sådant har hon gjort i hela sitt liv, och nu är det hennes son som behöver hjälp.

Det här kan hon reda ut.

Varför gjorde han det?

Varför hade han en kniv på sig? Vem var offret, denne vuxne man som hennes son förmodligen har dödat? Plötsligt kan Jen se små ledtrådar hos Todd de senaste veckorna och månaderna.

21

Lynnighet. Viktnedgång. Hemlighetsmakeri. Saker hon hade trott berodde på att han var tonåring. För bara två dagar sedan hade han gått utomhus för att svara i telefon. När Jen frågade vem det var hade han sagt att det inte angick henne och slängt ner mobilen på soffan. Den hade studsat till en gång och sedan ramlat i golvet, där de båda två bara hade tittat på den. Han hade påstått att det var ett skämt men det var det inte, det där lilla temperamentsutbrottet.

Jen stirrar oavbrutet på dörren till sin sons sovrum. Hur har hon kunnat uppfostra ett barn till mördare? Tonårsraseri.

Knivvåld. Gäng. Antifa. Vilken variant är det? Vad är det de har blivit tilldelade här?

Hon kan inte höra Kelly. Halvvägs nedför trappan kastar hon en blick ut genom det stora fönstret, fönstret där hon stod för bara några timmar sedan i det ögonblick allt förvandlades.

Det är fortfarande dimmigt ute.

Hon ser till sin förvåning att det inte syns några fläckar på vägen därnere – regnet och dimman måste ha sköljt bort blodet.

Polisen har gett sig av. Polisavspärrningen är borta.

Hon ser längs gatan, som är kantad av träd med spröda, sprakande höstlöv. Men det är något konstigt med det hon ser. Hon kan inte komma på vad. Det måste helt enkelt vara minnesbilderna från inatt. Som gör att utsikten känns olycksbådande på något sätt. Aningen fel.

Hon skyndar nedför trappan, över hallens trägolv och in i köket. Härinne luktar det av gårdagskvällen, innan något hade hänt. Mat, stearinljus. Normalitet.

Hon hör en röst alldeles ovanför sig, en djup mansröst. Kelly.

Häpet ser hon upp mot taket. Han måste vara inne i Todds rum.

Söker igenom det, förmodligen. Den impulsen förstår hon fullt ut. Impulsen att hitta det polisen missade. ”Kelly?” ropar hon och skyndar tillbaka uppför trappan, så att hon är andfådd när hon kommer upp. ”Vi måste sätta igång – vilken advokat ska vi …”

22

”Du är min bästa Jen!” säger en röst. Den kommer från Todds rum och tillhör omisskännligt hennes son. Jen tar ett steg tillbaka, så stort att det får henne att snubbla till där högst uppe i trappan.

Och det är inte bara som hon inbillar sig: Todd kommer ut ur sitt rum iklädd en svart t-shirt med texten Science Guy och mjukisbyxor. Han har helt klart nyss vaknat och kisar mot henne, hans bleka ansikte är det enda ljusa i dunklet. ”Den har jag inte använt förr”, säger han och ler så att smilgroparna syns. ”Jag måste erkänna att jag till och med var inne på en sida med ordlekar.”

Jen kan bara gapa mot honom. Hennes son, mördaren. Han har inget blod på händerna. Ingen mordisk min i ansiktet. Men ändå så … ”Va?” säger hon. ”Hur kan du vara här?” ”Vad då?” Han ser verkligen ut precis som vanligt. Till och med mitt i förvirringen reagerar Jen på det. Samma blå ögon.

Samma rufsiga svarta hår. Samma långa smala kropp. Men han har begått en oförlåtlig handling. Oförlåtlig för alla människor, utom möjligen för henne.

Hur kan han vara här? Hur kan han vara hemma? ”Vad sa du?” manar han på. ”Hur kom du tillbaka hit?”

Todd rynkar förvånat pannan. ”Nu är du obegriplig, även för att vara du.” ”Kom pappa och hämtade dig? Är du ute mot borgen?” säger hon skarpt. ”Mot borgen? Han lyfter ena ögonbrynet, ett nytt manér han lagt sig till med. De här senaste månaderna har han sett annorlunda ut. Smalare i kroppen, smalare höfter, men plufsig i ansiktet. Med den blekhet folk får när de jobbar för mycket, äter för mycket hämtmat och inte dricker något vatten. Inget av det stämmer in på Todd såvitt Jen känner till, men vem vet? Och sedan tillkom alltså det här lilla manéret, som han 23

började med direkt efter det att han träffade sin nya flickvän Clio. ”Jag ska iväg och träffa Connor.”

Connor. En pojke i samma årskull i skolan, men även han är en ny vän sedan bara i somras. Jen lärde känna hans mamma Pauline för tre år sedan. Hon är precis Jens typ av människa: hon gör sig inga illusioner, svär mycket och är inte den uppenbara mammatypen. Den sorts person som på något outtalat sätt ger Jen tillåtelse att misslyckas. Jen har alltid dragits till sådana människor. Alla hennes vänner är opretentiösa av sig, inte rädda att göra och säga precis det de känner för. Helt nyligen hade Pauline sagt om Connors lillebror Theo: ”Jag älskar honom, men eftersom han bara är sju år gammal är han ofta jävligt jobbig.” De hade skrattat som skuldmedvetna galningar ute vid skolgrindarna.

Jen kommer närmare och granskar Todd ingående. Inget djävulsmärke på honom, ingen förändring i hans ögon, inga vapen i rummet bakom honom. Som faktiskt ser alldeles orört ut. ”Hur tog du dig hem – och vad hände?” ”Hem från var?” ”Polisstationen”, säger Jen enkelt. Hon märker att hon håller avstånd till honom. Bara ett steg mer än vanligt. Hon vet inte längre vad den här personen – hennes barn, hennes livs stora kärlek – kan vara kapabel till. ”Ursäkta mig – polisstationen?” säger han, tydligt road. ”Frågetecken?” Todds min blir en grimas, han rynkar på näsan precis som han gjorde som bebis. Han har två små ärr kvar efter det värsta av tonårsfinnarna. Förutom det är hans ansikte fortfarande barnsligt, liksom felfritt på det där vackra, persiko­ lena sättet man ser hos ungdomar. ”När du arresterades, Todd!” ”När jag arresterades?”

Jen kan vanligtvis avgöra när hennes son ljuger, och i detta ögonblick uppfattar hon att han definitivt inte gör det. Han ser 24

på henne med sina klara skymningsblå ögon, med förvirring inpräntad i hela ansiktet. ”Va?” säger hon, knappt en viskning ens. Något smyger sig uppför hennes ryggrad, någon sorts trevande, skrämmande insikt. ”Jag såg … jag såg vad du gjorde.”

Hon gör en gest mot fönstret i trappavsatsen. Och det är i det ögonblicket hon inser vad det är som känns fel. Det är inte scenen därute: det är själva fönstret. Det finns ingen pumpa där. Den har försvunnit.

Jens tänder börjar skallra. Det här kan inte hända på riktigt.

Hon sliter blicken från fönsterbrädet utan pumpa. ”Jag såg det”, säger hon igen. ”Såg vad då?” Hans ögon är så lika Kellys, det kommer hon på sig med att tänka för minst tusende gången i sitt liv: de är identiska.

Hon bara ser på honom, och för en gångs skull håller han kvar hennes blick. ”Det som hände inatt, när du kom tillbaka hem.” ”Jag var inte ute igår kväll.” Skämtsamheten, manéren, tonårsattityden – allt det är borta. ”Va? Jag var uppe och väntade på dig, och du var sen, men sedan ställdes klockan tillbaka en timme …”

Han avvaktar lite men behåller ögonkontakten. ”Klockan ställs tillbaka först imorgon. För det är väl fredag idag?”

25