Unge Mungo
Stuart_Unge Mungo.indd 1
2022-03-09 15:28:19
Stuart_Unge Mungo.indd 2
2022-03-09 15:28:19
Douglas Stuart
Unge Mungo Översättning av Eva Åsefeldt
Albert Bonniers Förlag
Stuart_Unge Mungo.indd 3
2022-03-09 15:28:19
Av Douglas Stuart har tidigare utgivits Shuggie Bain 2021
www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-019616-5 Originalets titel: Young Mungo Copyright © 2022 by Douglas Stuart Omslagsfoto: © Wolfgang Tillmans Omslag: Stuart Wilson, Picador Art Department, bearbetning av Ingrediensen AB Tryck: Scandbook, EU, 2022
Stuart_Unge Mungo.indd 4
2022-03-09 15:28:19
Till Alexander och Glasgows alla ömsinta söner
Stuart_Unge Mungo.indd 5
2022-03-09 15:28:19
Stuart_Unge Mungo.indd 6
2022-03-09 15:28:19
MAJ (EFTER)
Stuart_Unge Mungo.indd 7
2022-03-09 15:28:19
Stuart_Unge Mungo.indd 8
2022-03-09 15:28:19
ETT
Nästan framme vid hörnet stannade Mungo och skakade av sig handen som mannen lagt på hans axel. Det var en förvånansvärt bestämd gest. När han vände sig om och kisade upp mot hyreslägenheten började det rycka i ögonen av nervösa spasmer. Hans mamma iakttog honom genom den axmönstrade spetsgardinen och försökte intala sig själv att ryckningarna var en glad blinkning, ett fint litet morsemeddelande om att allt skulle gå bra. O. K. E. J. Hennes yngsta son var sådan. Han log fast han inte ville. Han gjorde vad som helst för att få andra att känna sig bättre till mods. Mo-Maw drog undan gardinen och lutade sig mot fönster karmen som en kvinna på jakt efter sällskap. Hon höjde temuggen i ena handen och knackade på rutan med pärlemorskimrande rosa naglar. Det var en färg hon hade valt för att ge fingrarna en fräsch lyster, för om händerna såg yngre ut kanske ansiktet gjorde det också, kanske hela hon. Nere på gatan skruvade Mungo på sig och vände fötterna hemåt. Hon viftade med sina målade naglar för att sjasa iväg honom. Gå! Pojken stod en aning hopsjunken, med väskan som en liten puckel på ryggen. Osäker på vad han behövde hade han halvhjärtat packat ryggsäcken med en stickad Fair Isle-tröja som var alldeles för stor, flera tepåsar, den vältummade skissboken, ett fiaspel och några halvfulla tuber salva. Ändå svajade han till där han stod som om väskan höll på att dra honom baklänges ner i rännstenen. Mo-Maw visste att den inte var särskilt tung. Hon visste att det var benen i hans kropp han knappt orkade bära. 9
Stuart_Unge Mungo.indd 9
2022-03-09 15:28:19
Alltihop var för hans eget bästa men trots det hade han mage att stirra på henne med den där eländiga blicken. Det var för varmt för sådana dumheter. Han gick henne på nerverna. Gå! Hon viftade igen och tog en klunk kallt te. De två männen väntade vid hörnet. De tittade på varandra och suckade och skrattade innan de ställde ner sina väskor och tände varsin cigarett. Mo-Maw såg att de var ivriga att komma iväg – de smala gatorna i området var ingen säker plats för främlingar – och hon såg att de fick behärska sig för att inte skynda på Mungo. Männen var smarta nog att inte pressa honom, inte så nära hemmet, inte medan han fortfarande kunde bestämma sig för att smita. Med kisande ögon sneglade de på pojken, höll uppsikt och väntade för att se vad han skulle göra, samtidigt som de grävde med händerna i byxfickorna och lyfte pungkulorna från sina svettiga lår. Det var redan varmt och kvavt. Den yngre mannen rättade till frisyren. Mo-Maw tryckte tungan mot baksidan av tänderna. Mungo lyfte handen för att vinka upp mot fönstret men Mo-Maw tittade argt på honom. Han måste ha sett uttrycket i hennes ansikte, eller så tyckte han att vinkningen kändes barnslig, för han avbröt sig mitt i gesten och grep om en näve luft som en drunknande. I sina vida shorts och den stora anoraken såg han ut som ett hemlöst litet barn i skänkta paltor. Men så föste han lockarna ur pannan och bet ihop käkarna, och med ens påmindes Mo-Maw om den bestämda unga man han var på väg att bli. Hon knackade på rutan igen. Bläng inte så där på mig. Den yngre av de två männen tog ett steg fram och lade armen om Mungos axlar. Mungo ryckte till. Mo-Maw såg hur han strök sig över sidan och hon påmindes om de ömma blåmärkena som färgade hans bröstkorg. Hon knackade på rutan: Men för Guds skull, iväg med dig nu då! Till sist fällde hennes son ner blicken och lät sig ledas bort. Männen klappade om honom och skrattade. Duktig pojk. Så modig så. 10
Stuart_Unge Mungo.indd 10
2022-03-09 15:28:19
Mo-Maw var inte särskilt religiös av sig men nu sträckte hon de rosamålade fingertopparna mot himlen och brast ut i ett halleluja. Sedan hällde hon sitt te i den uttorkade ampelliljan och fyllde muggen med starkvin, drog upp volymen på musiken och sparkade av sig skorna. De tre resenärerna tog en stadsbuss in till Sauchiehall Street. Glasgow hade drabbats av en ovanlig värmebölja och de blev tvungna att tränga sig fram genom strömmen av stökiga, barbröstade män som redan stekts rosa i solen. På parkbänkarna satt tjockarmade tanter på rad och svettades om överläppen, ordentligt klädda i hatt och ullkappa. Ungar med kladdiga kinder hoppade fram och tillbaka över gatan medan kvinnorna borrade ner hakorna i sina fylliga bröst och slumrade i hettan. De påminde Mungo om duvorna hemma i hyresområdet, stora och slöa, med halvslutna ögon och huvuden uppslukade av halsfjädrarna. Gatumusikanternas sånger tävlade med stridslarmet från en övande orangistkår. Orangisternas piccolaflöjter lät som kvittrande fåglar, ett vackert drillande ljud mot Lambegtrummans dova slag. Melodin var så gripande att en äldre gentleman i eleganta kläder blivit stående med stora daggdroppstårar rinnande längs kinderna. Mungo fick anstränga sig för att inte stirra på mannen som grät så öppet. Det var svårt att veta om han grät av förstämning eller av stolthet. Ett dyrt armbandsur blänkte fram under ärmen på hans kavaj och i brist på annan information bestämde sig Mungo för att något så uppseendeväckande, så vräkigt, inte kunde tillhöra en katolik. Männen lufsade vidare i solljuset. De släpade på flera tunna plastpåsar, en väska med fiskeredskap och en vandringsryggsäck. Mungo hörde dem klaga över hur törstiga de var. Han hade bara känt dem i en timme, men de hade redan nämnt samma sak flera gånger. De verkade ständigt törstiga. ”Nu hade det allt suttit fint med nåt att dricka”, sa den äldre av dem. Han 11
Stuart_Unge Mungo.indd 11
2022-03-09 15:28:19
såg ut som en rödbeta i ansiktet och var alldeles för varmt klädd i tjock tweedkostym. Den andra mannen ignorerade honom. Han gick med hjulbenta steg, som om de tighta jeansen skavde mot låren. De ledde pojken till bussterminalen och klev med skramlande mynt ombord på en av linjerna som gick norrut genom Glasgow, mot Dumbartons gröna kullar. Efter att ha kämpat sig ända till plastsätet längst bak i bussen var männen svettiga och andfådda. Mungo satte sig mellan dem och gjorde sig så liten som möjligt. När de tittade ut genom fönstren passade han på att studera deras ansikten. Om en av dem vände sig om låtsades han intressera sig för utsikten på andra sidan för att undvika att se honom i ögonen. Mungo tryckte hakan mot bröstet och försökte stoppa de nervösa ryckningarna som spred sig i ansiktet medan den grå staden passerade utanför. Han visste att han gjorde det igen, rynkade så där på näsan, blinkade, gjorde minen som fick det att se ut som om han skulle nysa även om han aldrig gjorde det. Han kände att den äldre mannen tittade på honom. ”Jag kommer inte ihåg sist jag var ute på landet.” Mannens röst var sträv och skrovlig, som om han hade halsen full av torrt rostbröd. Emellanåt tog han ett flämtande andetag mitt i en mening, som om varje ord kunde bli det sista han mäktade med. Mungo försökte le mot honom, men mannen hade något vesslelikt över sig som gjorde det svårt att möta hans blick. Han vände sig mot fönstret igen och Mungo tog tillfället i akt att kolla in honom. Han var en knotig man som antagligen inte var äldre än sextio, även om han uppenbarligen hade levt ett hårt liv. Mungo hade sett män som han tidigare. De unga protestantiska ligisterna hemma i området brukade ge sig på dem bara för att jävlas, nosa rätt på de klirrande gamla fyllona utanför arbetarklubben, driva bort dem mot gatuköket och slå till när de sista av gubbarnas småpengar föll ut ur trasiga fickor. Slarv med maten och hårt drickande hade gett honom ett tärt och gulaktigt 12
Stuart_Unge Mungo.indd 12
2022-03-09 15:28:19
ansikte. För mycket hud hopskrynklad över för lite fett, som på ett övermoget äpple. Den slitna kavajen passade inte till kostymbyxorna, ett säckigt par där tyget hängde som ännu mer uttänjd hud över knäna. Under kavajen hade han en t-shirt med reklam för en rörmokarfirma på South Side, kragen var trasig och hängde löst. Mungo undrade om det kanske var de enda plagg han ägde. De luktade surt, som om han bar dem oavsett väderlek. Mungo tyckte nästan lite synd om honom. Han skakade lätt där han satt. Många års hängande på mörka pubar utan solljus hade förvandlat honom till en rädd whippet utslängd i snön. Han hade samma nervösa ögon och ryckiga ben som en strykrädd valp. I takt med att de sista höghusen sjönk undan utanför fönstren började den kostymklädda mannen utstöta små ljud för att fylla tomrummet och bjuda in till något slags samtal. Mungo tryckte hakan hårdare mot bröstet och sa ingenting. Den yngre mannen kliade sig i skrevet. Mungo betraktade honom ur ögonvrån. Han såg ut att vara några år och tjugo. Han bar mörkblå jeans och hade skärpet trätt under märket så att den stolta Armani loggan syntes. Han var snygg – eller hade åtminstone kommit i närheten en gång i tiden – men något med honom var liksom redan skämt, som en fin bit kött från slaktaren som lämnats framme. Trots hettan hade han haft på sig en bylsig bomberjacka. När han tog av den såg Mungo att hans armar var seniga och starka på ett sätt som vittnade om antingen hårt arbete eller ständiga slagsmål, kanske bådadera. Håret var kort och luggen framåtkammad med gelé till en sågtandad linje som såg ut att vara klippt med taggsax. Mungo stirrade på det såriga skinnet på mannens knogar. Han hade den där honungsfärgade hudtonen man sällan såg hos skotska människor. Kanske hade han någon spagge i släkten, eller irländare med spanska anor. Varje spår av sådan romantik försvann när han öppnade munnen och på stötig Glasgowdialekt sa: ”Äh. Bry dig inte om 13
Stuart_Unge Mungo.indd 13
2022-03-09 15:28:19
S:t Christopher.” Han tittade inte på någon av dem när han pratade. ”Han kan tråka arslet av en häst.” Han återgick till att peta sig i näsan med lillfingret och Mungo blev sittande med frågan om varför han befann sig på en buss tillsammans med S:t Christopher. Han noterade att mannen hade klackringar på alla sina fingrar och att underarmarna var fulla av slingrande tatueringar. Han var täckt av ord, från märkena på bröstet och skorna och jeansen till bokstäverna på huden. Han hade ristat in dem med synål, kvinnonamn, gängnamn: Sandra, Jackie, RFC, Mad Squad. Här och där hade det blå bläcket runnit ut, flöt som vattenfärg under huden i en vackert lila nyans. Mungo läste omsorgsfullt orden på hans armar. Han försökte lägga så många av dem som möjligt på minnet. S:t Christopher stack handen i en av kassarna och drog med en klurig blinkning upp ett sexpack Tennent’s Super. Han höll ögonen på busschaufförens nacke medan han lossade två burkar från plastringarna och räckte varsin till pojken och den tatuerade mannen. Mungo skakade på huvudet medan den andre tacksamt tog emot sin. Han drog av kapsylen och tryckte läpparna mot öppningen innan skummet fick en chans att pysa ut. Han tömde burken i tre klunkar. S:t Christopher måste ha läst pojkens tankar, för han sa: ”Folk kallar mig S:t Christopher eftersom jag går till alkoholistmötena på Hope Street varje söndag och torsdag. Söndag-torsdag- Christopher alltså, för att inte bli förväxlad med Castlemilk Chris eller Chrissy med det röda håret.” Mannen tog en klunk öl, och Mungo såg hur strupen fick kämpa för att få ner allt. ”S-t Christopher, är du med?” Mungo hade hört liknande varianter förut. Mo-Maw kallades till exempel måndag-torsdag-Maureen. Det var så de andra alkoholisterna sa när de ringde och han svarade i halltelefonen. De ville försäkra sig om att de inte råkat ringa Maureen från Millerston eller Lill-Mo från Milk. Den sortens epitet spelade roll om man ville upprätthålla anonymiteten. 14
Stuart_Unge Mungo.indd 14
2022-03-09 15:28:19
”Ibland får jag sån frossa att jag borde gå dit fastän det är onsdag. Men det kan jag ju inte.” S:t Christopher såg bedrövad ut. ”Förstår du vad jag menar?” Mungo hade försökt bli bättre på att förstå vad folk menade. Mo-Maw och hans syster Jodie var alltid på honom om det. Tydligen kunde det finnas ett visst avstånd mellan vad folk sa och vad man skulle förstå. Jodie tyckte att han var godtrogen. Mo-Maw sa att hon nog borde lärt honom att bli lite smartare, mindre lättlurad. Det var konstigt att folk kunde bli besvikna för att man var ärlig och utgick från att andra människor antagligen också var det. Allt spel och trixande gav honom huvudvärk. S:t Christopher sög i sig det sista av sin öl och Mungo sa: ”Kanske kan du gå på onsdagsmötena ändå? Om du verkligen måste, menar jag?” ”Jo, fast jag gillar ju min titel.” Han stoppade handen innanför t-shirten och drog fram en liten tennmedaljong med helgonets avbild. Höll den under sin ärriga näsa. ”S:t Christopher. Det är det finaste jag nånsin blitt kallad.” ”Kan du inte säga vad du heter i efternamn i stället?” ”Det hade väl inte varit särskilt anonymt?” avbröt mannen med tatueringarna. ”Om man blottar all sin skit och låter folk se ens demoner och så berättar dom om en för hela området sen.” Mungo var väl medveten om att människor hade demoner. Mo-Maws kom fram när hon blev riktigt törstig. Hennes demon var en platt ålliknande orm med tovig päls som en skabbig råtta, en illers käkar och lysande ögon. Det var ett lömskt djur som slet i sin kedja och alltid ville dra henne åt fel håll. Det var glupskt och lurigt. Det kunde ligga och slumra, vänta på att barnen skulle gå till skolan, kyssa sin mor farväl, innan det kastade sig över Mo-Maw och tog henne om strupen som om hon varit en skräckslagen liten mus. Vid andra tillfällen lade det sig till rätta i hennes bröst och tyngde hennes hjärta. Demonen fanns alltid där under ytan, till och med bra dagar. Dagar när hon gav upp och drack kunde demonen dra sig 15
Stuart_Unge Mungo.indd 15
2022-03-09 15:28:19
tillbaka en stund. Men ibland drack Mo-Maw så mycket att hon förvandlades till en helt annan kvinna, en helt annan varelse. Det första tecknet var att hennes hud blev slappare och det riktiga ansiktet liksom gled av och ersattes av den främmande kvinnans. Mungo och hans bror och syster kallade den versionen av henne Tattie-bogle, eftersom hon var lika hjärtlös som en gammal fågelskrämma. De försökte proppa henne full av kärlek, försökte hålla henne uppe och sätta samman henne igen men hon svalde all deras ömhet och omsorg och förblev lika tom för det. När Tattie-bogle öppnade munnen hängde underkäken slapp och när hon pratade rullade hon obscent med tungan, äckligt, som om hon väldigt gärna skulle slicka på något. Tattie-bogle misstänkte alltid att hon höll på att missa en rolig fest, att något mer spännande var på gång runt hörnet eller i nästa trapp uppgång. När hon kände så brukade hon sjasa iväg sina barn som en skock tråkiga gråsparvar. Tattie-bogle var övertygad om att kvinnor utan barn levde festligare liv med fler blinkande lampor och högre skratt. Tattie-bogle blev bästis med kvinnor hon just hade träffat, avslöjade sina djupaste och mest privata hemligheter över en halva Black & White-whisky och kände sig sedan sårad när de nya vännerna inte visade henne samma förtrolighet. När de grälade släpade hon dem, eller blev själv släpad, över heltäckningsmattan och nedför trapporna. På morgonen hände det att Mungo hittade tussar med parfymdoftande hår, som halmstrån från en trasig fågelskrämma, på golvet ute i hallen, dansande i draget från ytterdörren. Han eller Jodie brukade suga upp det med Ewbankmaskinen och så sa de inget mer om det. Det var Jodie som hade klyvt deras mamma i två delar. Tricket hjälpte Mungo att förlåta Mo-Maw när alkoholen gjort henne elak och tarvlig. ”Det var inte Mo-Maw”, tröstade Jodie, där hon satt med armarna om honom inne i vädringsskrubben, ”det var bara den där hemska gamla Tattie-bogle och hon sover nu.” 16
Stuart_Unge Mungo.indd 16
2022-03-09 15:28:19
Mungo visste hur demoner såg ut. Medan bussen fortsatte norrut satt han tyst och begrundade sina egna. ”Det var då fan till sölig chaufför”, sa mannen med tatueringarna. Han grävde i väskan mellan benen, den med tygremmen full av färgglada fiskedrag. Bland tafsar och spolar hittade han till slut en påse tobak. Han rullade en tjock cigarett och stack ut tungan för att klistra igen pappret. Sedan tog han ett djupt bloss och blåste ut röken i den tomma ölburken. Han höll handen över öppningen som om han hade fångat en spindel, men tobaks stanken spred sig snabbt i bussen. Flera passagerare vände sig om och blängde på männen längst bak. Mungo lutade sig över honom med ett milt leende och öppnade haspen till fönstret. ”Röker du?” frågade mannen mellan två hetsiga bloss. Han hade djupgröna ögon som glittrade till i guldfärgade fläckar. ”Nej.” ”Bra.” Han fyllde lungorna igen. ”Inget vidare för hälsan.” S:t Christopher sträckte fram en darrande hand och mannen med tatueringarna lämnade motvilligt ifrån sig cigaretten. S:t Christopher drog ner röken djupt, fyllde sig själv till brädden. Hans torra läppar fastnade på det fuktiga pappret. Mannen med tatueringarna tryckte axeln mot Mungos. ”Polarna kallar mig Gallowgate, eftersom det är därifrån jag kommer.” Han vred på ringarna och nickade mot busschauffören. ”Du är lite stissig av dig, va? Ta det lugnt. Om han börjar käfta hugger jag ihjäl han.” S:t Christopher sög på cigaretten tills glöden brände honom om fingrarna. ”Gillar du att fiska?” ”Jag vet inte.” Mungo var glad när cigaretten slocknade. ”Jag har aldrig gjort det förut.” ”Det finns både gädda och ål, och öring, dit vi ska”, sa Gallow gate. ”Man kan fiska en hel helg utan att nån kommer och frågar om tillstånd. Fem eller sex mil till närmsta själ.” S:t Christopher nickade. ”Jo, ser du. Det är så nära himmel riket man kan komma med tre bussar.” 17
Stuart_Unge Mungo.indd 17
2022-03-09 15:28:19
”Fyra.” Gallowgate rättade honom. ”Fyra bussar.” Tanken på det avlägsna läget gjorde Mungo illa till mods. ”Äter man fisken?” ”Beror på storleken”, sa Gallowgate. ”När dom leker kan man fånga så många att man knappt får plats med dom i frysen. Har din mamma en stor frys?” Mungo skakade på huvudet. Han tänkte på Mo-Maws lilla frysbox, hur igenisad den var. Han undrade om hon skulle bli glad om han kom hem med en riktig baddare till öring – antagligen inte. Ingenting han gjorde verkade göra henne glad. På sista tiden hade han jagat upp hennes hjärta något alldeles väldigt, det hade hon sagt till honom. Han hade fått anstränga sig för att inte börja skratta när hon sa det, men framför sig såg han bara bilden av det ängsliga hjärtat som vankade av och an inne i mammans bröst och oroligt vek en vit näsduk. Jodie hade himlat med ögonen och sagt: ”Du snackar så du tror på det själv, Maureen. Har du ens nåt hjärta?” Mungo petade sig på kindbenet medan bussen for förbi Dumbarton och Loch Lomonds gula stränder dök upp. Han tänkte på allt det tunga som Mo-Maw hade sagt. Han visste varför han var där; det var hans eget fel. ”Hur gammal är du förresten?” frågade Gallowgate. ”Femton.” Mungo försökte sträcka på sig, men han hade fortfarande ont i revbenen och fjädringen på den gamla bussen var inget vidare. Han var normallång för sin ålder, en av de sista i klassen att skjuta iväg. Hans storebror Hamish brukade ta honom om hakan och vinkla upp ansiktet mot ljuset. Han inspekterade den fina linjen med fjun på Mungos överläpp som en trädgårds mästare inspekterar sina fröplantor. Ibland blåste han på dem bara för att irritera Mungo. Mungo var inte särskilt lång, men han var längre än Hamish. Hamish hatade det. S:t Christopher sträckte sig fram och grep med långa fingrar om pojkens handled. ”Du är inte stor, du. Jag hade gissat på max tolv eller tretton.” 18
Stuart_Unge Mungo.indd 18
2022-03-09 15:28:19
”Äh, han är nästan en vuxen karl.” Gallowgate lade en bläckfläckig arm över Mungos axlar. Sedan sneglade han illmarigt på sin kamrat. ”Har pungkulorna vandrat ner än, Mungo?” Mungo svarade inte. De hängde liksom där de hängde, i all sin rynkiga meningslöshet. Vart var det meningen att de skulle vandra? ”Familjejuvelerna, du vet?” Gallowgate boxade pojken lätt i skrevet. ”Jag vet inte.” Mungo lutade fram överkroppen för att skydda sig. Männen skrockade glatt och Mungo försökte skratta med, men det lät självmedvetet och kom en halv takt för sent. S:t Chri stopher började hosta och Gallowgate vände blicken ut genom fönstret. ”Vi ska nog ta hand om dig, Mungo. Oroa dig inte. Vi kommer ha kul ihop och så får du lite färsk fisk att ta med hem till mamma.” Mungo gned sig om sin ömma pung. Han tänkte på Mo-Maws ängsliga hjärta igen. ”För det ska jag säga dig. Hon är ett bra fruntimmer, din mamma. Finns inte många såna kvar.” Gallowgate började bita loss torra hudbitar från pekfingret och spottade ut dem på golvet. Plötsligt slutade han. ”Får jag se?” Innan Mungo hann säga emot hade han grabbat tag i fållen på Mungos anorak. Han drog upp jackan och ryckte i tyget under. ”Jag vill bara kolla.” Mungo höjde armarna och lät mannen dra i hans kläder tills nylonanoraken täckte ansiktet och gjorde världen lugn och blå. Han såg ingenting men han hörde männen och deras ansträngda andetag. En sorgsen inandning, paus, och sedan en suck. Gallow gates fingertopp kändes slemmig där han tuggat. Han pressade fingret mot det blåsvarta märket på Mungos bröst, och Mungo kände hur han fortsatte ner från bröstbenet, längs rundningen på det nedersta revbenet, som om han följde ett spår på en karta. Gallowgate tryckte och testade, och sedan, som för att se hur ömt det var, borrade han in fingret i blåmärket. Mungo ryggade 19
Stuart_Unge Mungo.indd 19
2022-03-09 15:28:19
tillbaka och vred sig undan. Han drog ner kläderna igen, säker på att han var blossande röd i ansiktet. Gallowgate skakade på huvudet. ”Hemsk historia, det där. Din mamma berättade för oss om soppan du blev indragen i med fenierna. Katoliker alltså. Skenheliga jävlar.” Mungo hade försökt att inte tänka på det. ”Oroa dig inte”, flinade Gallowgate. ”Det blir bra att komma bort från området några dar. Ha en riktig grabbhelg ihop. Vi ska nog se till att det blir karl av dig också.” De bytte buss och sedan bytte de buss igen och sedan väntade de i nästan tre timmar på nästa. De var långt från Loch Lomond nu och Mungo började undra om männen verkligen visste var de var. I hans ögon såg allt likadant ut. De två alkoholisterna lade sig i gultörnet bakom plåtkuren och tömde de sista Tennent’s-burkarna. Med jämna mellanrum kastade Gallowgate en tomburk över buskaget ut på landsvägen och frågade pojken om bussen kom. Mungo plockade upp skräpet och sa: ”Nej. Ingen buss.” Mungo stod huttrande i solljuset och passade på att ge sina tics fritt spelrum utan att behöva bry sig om stirrande främlingar. När han var ensam brukade han försöka trötta ut ryckningarna, även om det inte hjälpte. Det var kallare ute på landet. Den nordliga solen var långsam och verkade ha fastnat uppe på himlen, men all värme försvann i vinden som rusade fram genom dalgångarna. Det började droppa om Mungos näsa. Möjligtvis skulle han vara solbränd dagen därpå. Han sjönk ner på huk. På högra knät hade han en sårskorpa, och huden kändes stram och kliade. Mungo såg sig omkring för att kolla så ingen såg honom. Sedan tryckte han läpparna mot knäskålen, drog tungan över skorpan för att mjuka upp den och sög tills han kände smaken av metall. Mungo visste att han inte skulle kunna hålla sig från att fortsätta slicka på såret så han 20
Stuart_Unge Mungo.indd 20
2022-03-09 15:28:19
tryckte knäna mot bröstet och drog ner anoraken över benen för att gömma dem från solljuset. Det hade varit så ovanligt varmt hemma i området att han inte hade kommit på tanken att ta med något annat än de tunna fotbollsshortsen. Mo-Maw hade inte gett honom tid att packa ordentligt, och inte heller hindrat honom när han surt släntrade ut genom dörren med alltför lite på sig. Han tog upp den tjocka Fair Isle-tröjan ur väskan och slingrade på sig den under anoraken. Den torra ullen kittlade när han drog den över huvudet. Mungo kollade så att männen låg kvar i buskarna. Sedan drog han upp tröjan över näsan igen och lät tungan löpa mot insidan. Garnet doftade fortfarande av frisk luft och sågspån, och den pissiga ammoniaklukten från duvslaget. Det påminde honom om hemma. Med tummen tryckte han in tröjan i munnen och blundade. Han tryckte tills han fick kväljningar. När lokalbussen till slut kom hade männen hunnit bli rejält berusade. Mungo hjälpte dem ombord med alla påsar och väskor och fiskespön, och sedan väntade han tålmodigt på att S:t Chri stopher skulle betala för biljetterna. Vinglande på stället rotade han fram en näve småskrammel ur fickan. Kvinnor med fnasiga ansikten utstötte otåliga ljud och matvarorna i deras kassar tinade på golvet medan Mungo med varm nacke skrapade mynten ur S:t Christophers kupade hand och lade ett efter ett på brickan. Han kände hur det ryckte i ögonen och blev lättad när chauffören till slut sa: ”Okej, okej, stopp. Det räcker så, pojk.” Mungo hade skämts för att han inte hann lägga ihop summan. Det hade blivit lite si och så med skolan sedan Mo-Maw gick ner sig i spriten igen. Chauffören lossade handbromsen. Mungo kunde inte se kvinnorna i ögonen, men han skrattade när han hörde S:t Christopher komma lullande efter och önska deras sura uppenbarelser en ”alldeles förträfflig eftermiddag”. Gallowgate hade redan somnat i högen av plastpåsar och fiskedon. Mungo satte sig på sätet framför och pillade på den svarta gummilisten runt fönstret. 21
Stuart_Unge Mungo.indd 21
2022-03-09 15:28:19
Bussen skumpade fram på den slingriga vägen. Då och då stannade den och släppte av små vita tanter utanför små vita hus. Dieselmotorns ljud var som en vaggvisa och pojken kände ögonlocken bli tunga efter den långa dagen. En dunge med tall och idegran stack ut sina grenar mot vägen och grönskan silade solljuset över hans ansikte. Mungo lutade huvudet mot rutan. Han försjönk i en orolig sömn. Hamish var där. Brodern låg i enkelsängen mittemot hans egen. Att döma av ljuset som reflekterades i de tjocka glasögonen var det tidigt på kvällen. Hamish slevade i sig stora skedar flingor medan spår av chokladmjölk rann nedför hans hårlösa bröst. Mungo låg stilla och iakttog sin bror utan att säga något. Han tyckte om den sortens stunder, när den andra personen inte visste sig vara iakttagen. Hamish log för sig själv. Ena sidan av hans ansikte blev till ett stort flin åt någonting i tidningen han bläddrade i. Mungo såg de nakna kvinnornas spända spacklade ansikten där de låg med särade ben och stirrade tillbaka på Hamish. Men när Mungo tittade upp igen var det Hamish som iakttog honom. Nu log han inte längre. ”Mungo, på allvar. Är det mitt fel?” Gallowgate ruskade om pojken och väckte honom ur drömmen. Hans överläpp hade fastnat på hinnan som bildats på emaljen och för ett kort ögonblick hade Mungo svårt att se om mannen log eller visade tänderna. På väg av bussen trampade S:t Christopher snett och föll ner i gräset i dikesrenen. De befann sig på en vägsträcka där tjocka alkronor gjorde luften grön och fuktig och trög. S:t Christopher vred sig av smärta i gräset och drog kavajen hårdare om fågelbröstet. ”Vad fan väckte ingen mig för?” I mungiporna samlades argsint fradga. ”Nu har vi åkt åt helvete för långt.” ”Jag vet inte vart vi ska. Det ser likadant ut alltihop.” Gallowgate tog ett steg fram som för att smälla till honom, och Mungo höjde armarna och ryggade tillbaka av ren instinkt. ”Herrejävlar.” Hans andedräkt luktade surt av öl och sömn. ”Lugna ner dig. Vi har inte kommit till det stadiet än.” Gallowgate 22
Stuart_Unge Mungo.indd 22
2022-03-09 15:28:19
hivade upp några av väskorna ur diket och hängde dem över axeln. Sedan började han gå i samma riktning som de kom ifrån, släntrade fram mitt i vägen utan att bry sig om eventuella bilar. ”Det är flera kilometer tillbaka, så kom igen för i helvete.” Det kom inga bilar vare sig från ena eller andra hållet, men Mungo och S:t Christopher kämpade sig ändå fram i vägrenen där plastpåsarna fastnade i taggbuskarna. Pojken drog upp sin blå anorak till halsen och sedan vidare upp över munnen. Han sjönk ner med huvudet i kragen tills bara de nedslagna, ryckiga ögonen stack upp. De hade vandrat i fyrtio minuter när S:t Christopher började gnälla. Påsarna med förnödenheter skar in i hans fingrar och lågskorna skavde mot hans torra hälar. Gallowgate blängde på dem som en pappa som inte lyckas få sina ungar att uppföra sig ordentligt. Han greppade Mungos arm och tvingade upp pojkens tumme, sedan lämnade han honom att stå vänd mot den obefintliga trafiken. Själv hasade han sig ner från vägen och den äldre mannen följde klagande efter. De lade sig till rätta bakom en stengärdsgård medan Mungo väntade uppe på den tomma vägen. Inga bilar kom. Längre fram var vägen full av får. Mungo visste inte hur mycket klockan var, men det var kallt under alkronorna. Huden på hans ben hade blivit blåfläckig, så han roade sig med att ta av sig anoraken och trä benen genom ärmarna. När han började frysa mer om överkroppen än om benen drog han jackan över huvudet igen. Det gick en timme, sedan två. Ingen kom. Han hörde det pysande ljudet av flera öppnade burkar bakom gärdsgården. S:t Christopher reste sig då och då för att heja på honom. ”Snyggt jobbat, grabben. Verkligen, du klarar dig galant.” Den manhaftiga kvinnan blev uppenbart häpen över att stöta på en ensam pojke mitt i vägen. Förvåningen övergick snabbt i rädsla och bestörtning när de två alkisarna kom utkravlande ur vegetationen. Mungo stod framför den bruna Ladan så att 23
Stuart_Unge Mungo.indd 23
2022-03-09 15:28:19
hon inte skulle smita och log så snällt han kunde. Det var ingen betryggande syn, pojken som stod där och strålade av lättnad i det skumma halvljuset. Kvinnan vägrade låta någon av dem sitta där fram. Men väl på plats i baksätet, inklämd mellan de två främmande männen, var Mungo glad över värmen från deras kroppar. De ångade av alkohol, och torvtonen i deras andetag påminde honom om vinterbrasor. Kylan hade tagit ur honom alla tankar på självständighet och han lät gladeligen de två männen fylla hela utrymmet. Gallowgate kämpade fram så många artighetsfraser han kunde; Mungo hörde hur han slet med vokalerna. Han bad kvinnan köra dem till sänkan i vägen där stängslet var trasigt och ett spår i leran ledde ner till sjön. Mungo förstod att platsen skulle varit svår att hitta även i dagsljus; i den mörklila skymningen lät det så gott som omöjligt. Kvinnan körde långsamt, rädd för männen i baksätet och ännu räddare att missa hålet i stängslet och bli tvungen att ha dem i bilen längre än nödvändigt. Mungo såg henne kasta oroliga blickar i backspegeln, och varje gång deras blickar möttes av fyrade han sitt bästa skolfotoleende. ”Jag har aldrig sett får förut”, sa han. Kvinnan log tillbaka, om än bara av artighet. Mungos kontaktförsök verkade inte få henne att känna sig bättre till mods. Huden i hennes ansikte såg läderaktig ut, som om hon arbetade ute i blåst och regn. Hon bar hornbågade glasögon och en handstickad Arantröja, och över detta anspråkslösa plagg hade hon ett pärlhalsband. Mungo såg henne stoppa in halsbandet under kragen. ”Vi är inte släkt”, sa Mungo med låg röst. ”De är kompisar till min mamma. Vi ska ut och fiska över helgen.” ”Förtjusande”, sa hon utan någon som helst förtjusning i rösten. ”Jo.” Det kändes viktigt att berätta mer för henne, att se till att någon människa visste vem han var, vilka han var med och vart 24
Stuart_Unge Mungo.indd 24
2022-03-09 15:28:19
de förde honom. ”De är med i Anonyma Alkoholister. Mamma tänkte att vi nog skulle må bra av lite frisk luft.” Kvinnan i Arantröjan släppte vägen med blicken ett ögonblick för länge, och bilen krängde till när däcken strök mot dikesrenen. En tumme, eller möjligtvis en tändare, stack honom varnande i låret. Gallowgate ville uppenbarligen att han skulle hålla klaffen. Mungo hörde S:t Christopher smacka upprört med läpparna som en kvinna som inte kan begripa hur mycket mjölkpriset har gått upp. De fortsatte långsamt vidare i flera kilometer, letade desperat efter platsen i Gallowgates avlägsna minnen. Men när de änt ligen kom fram till det trasiga stängslet såg det ut precis som han beskrivit. Kvinnan klämde fast handväskan mellan knäna innan hon släppte ut dem. Hon rusade iväg på ettans växel och de samlade ihop påsarna med öl och fiskedon. ”Jävla snobbkärring. Såg ut som hon skulle vrida sönder pärlorna”, sa Gallowgate och skrattade. S:t Christopher stod skakande borta vid stängslet. Han smackade fortfarande med läpparna. ”Mungo. Man får inte avslöja mänskors anonymitet på det viset.” Mungo blev tvungen att släppa de försvinnande billyktorna ur sikte. ”Förlåt. Jag visste inte.” Mungo hade följt med Mo-Maw på tillräckligt många Hope Street-möten för att ha full kunskap om alkoholisternas anonymitetsregler. ”Vad bryr du dig för?” sa Gallowgate. ”Grabben snackade ju bara.” S:t Christopher hade nu börjat rassla som ett skelett på tivoli. Han muttrade för sig själv: ”Säger bara att man inte ska dra mänskors goda rykte i smutsen på det viset.” Gallowgate synade den äldre mannen från topp till tå. Finkostymen var full av lerfläckar efter timmarna i buskaget och de vita ”tio par för fem pund”-sockorna hade fått bruna ringar av grusdammet på vägen. Vid hälarna syntes röda skavsårsblommor. 25
Stuart_Unge Mungo.indd 25
2022-03-09 15:28:19
Gallowgate skakade på huvudet. ”Jag hade inte tagit dig för en högdragen man.” Ur jackfickan tog han fram en chokladkaka och räckte Mungo. Gallowgate blinkade åt honom. Det var en ursäkt för det gamla fyllot. Budskapet var att Gallowgate inte var sur på honom, att de fick stå ut med S:t Christopher tillsammans. Det började bli sent. På vägen ner mot sjön funderade Mungo över vilket omaka par de två männen var – men å andra sidan visste han att spriten funkade så, att den förde människor samman på osannolika vis. Han hade sett det i sitt eget hem, sett personer med helt olika bakgrund samlas runt en påse från butiken. Han tänkte på alla som klivit över tröskeln hemma och legat utslagna tillsammans med hans mamma. Människor hon inte skulle sett åt ute på gatan blev som nära och kära när de löst in stämplingscheckarna och förvandlat dem till klirrande kvartingar. Det fanns ingen stig ner till sjön, marken täcktes av en tjock fräkenmatta. I det sista av det blå dagsljuset kryssade Gallowgate mellan björkarna, hasade ner mot en sjö de ännu inte kunde se. S:t Christopher hamnade på efterkälken. Mungo hörde honom muttra för sig själv och vred då och då på huvudet för att le uppmuntrande mot den tjurande gubben, men S:t Christopher stannade bara till och pillade som fascinerad på trädens mjuka näver. Mungo hade knappt varit utanför stan förut. Han hade aldrig varit någonstans där grönskan inte förr eller senare tog slut. En gång hade han utforskat de vildvuxna åkrarna runt Garthamlock men de var förstörda av utbrända bilar och trasiga soffor, och det gick inte att springa genom det höga gräset utan att skära sig på något. Nu kände han sig nästan yr vid tanken på att han kanske var en av bara en handfull människor som någonsin varit i skogen där de gick. Han hörde inga ljud, inga fåglar, inga djur som rörde sig i snåren. Det kändes fridfullt att vara en del av något så oförstört. De hittade en vittrad skalle och några benknotor som tillhört ett gammalt får. Gallowgate drog fingrarna över de böjda hor26
Stuart_Unge Mungo.indd 26
2022-03-09 15:28:20
nen och förklarade att det varit en bagge, ”ett mansfår”. Mungo rotade runt i anorakfickan tills han hittade engångskameran som Jodie hade gett honom. Halva filmrullen var redan använd, bortslösad på fåniga bilder av Jodie som experimenterade med en hemmaklippt lugg. Det enda ljud som hördes var knistrandet av den framrullade filmen. Blixten fick löven att sluta susa. Till och med S:t Christopher lade av med sitt jämrande. De gick på led genom en skum glänta. Gallowgate satte sig på huk. Han såg till att peka ut brännässlorna för Mungo, och när de kom till ett helt hav av nässlor lyfte han upp den barbenta pojken på ryggen. Gallowgate stormade fram genom snåren som en packåsna. Han gnäggade när skumpandet skakade fram gurglande skratt ur Mungo. Ju mer Mungo skrattade, desto fortare travade Gallowgate, tills Mungos skrik ekade under det tjocka lövverket och Gallowgate andades tungt. Först hade det varit konstigt att slå sina bara ben runt Gallow gates midja, men han kände sig trygg på mannens rygg. När Gallowgate hade ställt ner honom igen gnuggade han den värsta kylan från Mungos skenben, och Mungo undrade om han hade missbedömt honom. Mungo slängde en blick uppåt men S:t Christopher varken syntes till eller hördes. Gallowgate verkade inte särskilt bekymrad utan loskade ut i ormbunkarna och fortsatte framåt. Solen höll just på att försvinna bakom bergen när de slutligen kom ner till stranden. Efter den täta skogen öppnade sig sjön i ett landskap som nästan var för vidsträckt att ta in. Mungo stapplade fram till vattenbrynet. Dagen drog sina sista färger till sig, de mjuka viol- och aprikos tonerna rann ner bakom horisonten och Mungo blev ledsen för att de inte kommit tidigare. Han fällde huvudet bakåt och gick i en cirkel med blicken mot skyn. Himlen var mörknande blå, spräcklig av bleka citronstrimmor. Han visste inte att himlen kunde ha så många färger – eller så hade han inte lagt märke till det förut. Tittade folk i Glasgow någonsin upp? 27
Stuart_Unge Mungo.indd 27
2022-03-09 15:28:20
Han suckade av ren förundran. Himlens hela skönhet speglade sig i sjöns blanka yta, som om moder natur inte kunde låta bli att briljera. Gallowgate flinade stolt. ”Vänta bara tills du ser himlen i natt. Du har aldrig sett nåt så svart i hela ditt liv.” Gallowgate erbjöd sina axlar så att Mungo kunde komma upp och se en skymt av andra sidan innan den försvann helt i skumrasket. Från sin upphöjda position tänkte han att sjön måste vara tre kilometer bred och minst hundra kilometer lång. Den andra sidan kantades av väldiga kullar och sluttningar med uppfläkta sidor, som om berget under hade stuckit fram och spräckt marken mitt itu. Färgerna var fläckiga och flammiga. Mungo tyckte att det såg ut som om sluttningarna täckts av en jättestor, sliten matta. Här och var hade det mossgröna och gulbruna nötts bort så att man såg underlagsfiltens grå granit. Små prickar av lila ljung och gultörne stack fram på sina ställen, och i de djupaste sprickorna klamrade sig fickor med vit snö envist kvar. Sjön smalnade av tills den inte längre syntes på vänster sida. Till höger försvann den i en loj krök bakom en mur av tallar. Mungo tänkte att den nog var tio gånger större än hyresområdet hemma, kanske till och med större än hela Glasgow. Han hade sett havet två gånger. Där var vågorna ständigt i skummande rörelse. Men här var vattnet stilla och ytan blank som en pöl. Ingenting rörde sig förutom de låga myggsvärmarna som surrande lockade upp hungriga fiskar. Sjön såg kallare och djupare ut än han hade ord för. Den såg sorgsen ut, som om den blivit bortglömd och övergiven. Tyst, som om den höll på sina hemligheter. Gallowgate satte ner pojken. Han gnuggade händerna över Mungos kalla rygg och skyndade sig sedan över de uppbrutna stenarna längs strandkanten. Halvt undangömd på en mossklädd slänt låg en hög grova stenblock som vagt påminde om en liten stuga. Det fanns rester av fyra parallella väggar och en hoprasad dörröppning, en gavel på andra sidan. Utanför stugruinen fanns 28
Stuart_Unge Mungo.indd 28
2022-03-09 15:28:20
en eldstad och en halvcirkel med större stenblock att sitta på. Svidknotten samlades i skuggorna. ”Man vänjer sig vid dom”, sa Gallowgate och gav pojken ett stort groblad. ”Gnid det mot benen så blir det bättre.” Mungo gned sina bara ben tills de var gröna och glansiga av växtsaft. Insekterna verkade inte särskilt avskräckta. S:t Christopher kom utlinkande ur skogen. Han damp ner vid sjökanten och doppade sina fötter i det iskalla vattnet. Med sin knotiga kropp och grå tweedkostym blev han till ett av alla klippblock på stranden. Gallowgate satte igång att ordna med lägerplatsen runt eldstaden. Han tog av sig den trendiga bomberjackan, sorterade högen med plastpåsar och hade snart blött ner knäna på de italienska jeansen. Ur ryggsäcken drog han fram två smala tält. Tvåmannatältet ställde han upp innanför de rasade stugväggarna. Det mindre tältet reste han på andra sidan lägret, på en bädd av torr småsten, nästan så långt bort från det andra som det gick att komma. Mungo hjälpte honom att hamra ner de böjda tältpinnarna i marken med en större sten. ”Borde inte tälten stå närmre varann?” Gallowgate tittade på pojken och skakade på huvudet. Leendet var antagligen menat att se vänligt ut men saknade värme, och Mungo tyckte att han såg en hotfull glimt i mannens ögon. Kanske var han som Hamish och gillade inte att bli ifrågasatt. ”Näe, bättre att ligga en bit från elden”, sa Gallowgate. Han drog åt tältlinan lite till. Kände på den för att kontrollera spänningen. ”Du vill väl se stjärnorna?”
Stuart_Unge Mungo.indd 29
2022-03-09 15:28:20