Det är ingen annan som vet, bara jag. När jag vrider av motorn och det blir tyst och varmt i bilen rinner det över mig. Semestern är förbi. Några fler somrar ihop kommer det inte bli. Där sitter jag nu, vid en broöppning, snart fyrtio år gammal. Jag sitter där och fingertrummar på den flottiga ratten som blänker i augustisolen och jag vet. Jag vet att det är slut. Trådarna som en gång knöt oss samman har med åren blivit svagare och skörare och sedan brustit helt. Snart finns ingenting kvar, inga andra band mellan oss än de som går via våra två barn. Jag förundras över min egen kyla när jag formulerar tanken: snart finns det inte längre något ”vi”. Inget ”oss”. Hon blir ”mamman” och jag ”pappan”. Nästa vecka öppnar skolorna igen. Då börjar den äldsta dottern trean och den yngsta ska skolas in på förskola. Mitt liv ska återfå sin vanliga lunk. Frukoststök och galonbyxor och dagislämningar, trängas i tunnelbanan till jobbet – mejl och möten, salladsbuffé och bryggkaffe – stressa tillbaka genom stan i rusningstrafik, hämta barn och koka pastaskruvar, bada den yngsta och öva piano 11
med den äldsta, gå på handbollsträningar och föräldra möten, läsa för barnen och somna i soffan framför någon eländig serie. Barnen sover tungt i baksätet när jag tar av från motor vägen, brummar genom de sista tunnlarna, ut i ljuset igen och in i stan. Längs Ringvägen glöder fasaderna och Blecktornsparken ligger försjunken i gröna skuggor. Vi hittar parkering utanför porten och kånkar upp bagage och sovande barn i omgångar. Nycklar krafsar i låset, ytterdörren slås upp. På hall mattan ligger högar med obetalda räkningar och glansiga reklamblad och gratistidningar. Men det är inte det första jag lägger märke till. Det är något helt annat: Stanken. Den fräna lukten slår emot oss och vi släpper packningen och skyndar oss att öppna alla fönstren, i sovrummen och köket och vardagsrummet. Men det hjälper inte. Vad det än är så tycks det ha klistrat sig fast i väggarna. ~ Det är på den fräna, stickande lukten man sägs känna igen den, miasman. Det är ett besynnerligt ord, från gammelgrekiskan, varifrån annars, som betyder förorening. Eller besudling. Eller befläckelse. Något åt det hållet. Antikens djärvaste och mest uppfinningsrike fysiolog, Hippokrates, liknade miasman vid en fuktig illaluktande 12
ånga som strömmar fram genom luften och infekterar allt den kommer i kontakt med: människor, byggnader, boskap. Det var med vinden som Hippokrates trodde att sjuk domar spreds. Och länge trodde man på honom och den så kallade miasmateorin. Särskilt under antiken och medeltiden. Men även senare, genom upplysningen och romantiken. Digerdöden, kolera, klamydia var bara några av de sjukdomar som man trodde överfördes genom in andning av skämd, illaluktande luft. Även fetma trodde man i vissa fall var luftburen. Så sent som 1844 skrev en engelsk professor vid namn H. Booth att den troliga förklaringen till att slaktarens fru var så fasligt rund var att hon inhalerade köttlukt dagarna i ända. Det var först på 1880-talet, när bakterieteorin fått allmänt gehör, som Hippokrates tankar om miasma förpassades till veten skapshistoriens sophög. Miasma är sedan länge utraderat ur de medicinska kursböckerna. Men det finns fortfarande några få fors kare som vill hålla diskussionen vid liv, som outtröttligt kämpar på i det tysta, skriver böcker och tidskriftsartiklar, förvissade om att miasmabegreppet fortfarande har något att säga oss. Vi talar här om de allra snävaste av akademiska kretsar, och det var i ett sådant sammanhang jag själv av en ren slump kom i kontakt med ordet. Jag var i tjugoårsåldern, doktorand, ännu barnlös. En sorglös tid, minns jag det som, då jag flackade runt, relativt planlöst, mellan olika universitet. 13
Just vid det här tillfället var jag på en kortare visit på ett campus någonstans i de blötaste delarna av England. Vi var en mager skara som samlats i den trånga men hårt lysrörsbelysta källarlokalen. Tre fyra doktorander med ryggsäckar tyngda av låneböcker. Några forskare i tofflor som spontant tagit trappan ner från sina kontor. Fler än ett tiotal dyker sällan upp på de veckoliga forskningssemi narierna. Professorn med de bruna, kloka ögonen och det gråsprängda skägget talade elegant; en släpande, närmast aristokratisk engelska med lätt grekisk brytning. Han var inte den skyndsamma typen. Lät ögonen krypa långsamt över taket medan han tänkte, vankade av och an över den nötta heltäckningsmattan, händerna bakom ryggen, broderade ut i praktfulla meningar. Det var redan sent på eftermiddagen när han satte igång. Utanför föll ljuset över det vidsträckta universitetsområdet. Han till hörde den gamla skolans akademiker, för vilka tid är en konstruktion, aldrig någonsin en bristvara. Anslaget var sällsynt personligt för att komma från en stram professor i tweed. Det är annars sällan de pratar känslor, avslöjar smärtpunkter. Men nu talade professorn om kärleken han tidigare känt till sitt arbete. Till sina kolleger, studenterna, loka lerna, byggnaderna, omgivningarna, atmosfären. När en ny ledning tog över institutionen förändrades allt. Det var som om själva platsen – husen och rummen och möblerna – plötsligt ändrade karaktär. Allt blev fult, ogästvänligt, liksom besudlat. 14
Professorn hade en lång karriär bakom sig, inte många år kvar till pension. Kanske hade det med saken att göra, att han i hela sitt liv letat efter en ren och vacker plats att arbeta på och när han till slut funnit den, flyttat in och gjort den till sitt hem, så sabbas allt. Och det var nu som professorn nämnde det där ordet. Miasma. Hämtat från de grekiska tragedierna. För det är där, förklarade han, som de gamla sanningarna fram skymtar, avlägsna ekon av våra moderna jag. I tragedierna är det de förbittrade gudarna som släpper ut miasman. Som hämnd för en missgärning ingen ställts till svars för. Så i stället får alla sona. Det är med ett sådant kollektivt straff som Sofokles tra gedi Kung Oidipus (skriven omkring 400 år f.Kr.) börjar. Ingen har ställts inför rätta för mordet på kung Laios. Den skyldige går fortfarande fri. Som vedergällning vrider gu darna på kranen. Och så pyser de giftiga ångorna ut över staden Thebe. Pesten blåser in över staden, förorenar allt som kommer i dess väg: åkrar smittas, skördar förstörs, bo skap dör, kvinnor föder döda barn. Ingen skonas. Staden ödeläggs, sjunker. Alla blir befläckade, alla får bära skul den, varför miasma ibland också översätts till skuldfläck. Professorns glasögon hängde i ett snöre runt halsen, guppade mjukt mot bröstet, tonen blev dystrare. Det var inga ouppklarade mord som låg bakom den förpestade miljön på professorns arbetsplats. Det rörde sig om andra otrevligheter, som mobbning, elaka tillmälen och kränkningar. 15
Men i likhet med Sofokles drama ställdes ingen nå gonsin till svars för handlingarna. I stället straffades alla. Luften förändrades, blev svårare att andas, som om en stinkande ånga pyst ut i universitetslokalerna, forsat fram genom korridorerna, letat sig in i alla vrår. Miasman be sudlade allt. Och snart ville alla därifrån. I den antika mytologin är det särskilt vid tre över gångsperioder som miasman riskerar bryta fram. Vid födsel. Vid giftermål. Vid död. Då är människan som mest bräcklig, skör, utsatt. Faran ligger hela tiden på lur, förloppet kräver extra omsorg och försiktighet. Det är också anledningen till att dessa händelser har omgärdats av grundliga ritualer. Som ett vadderande skydd mot den hotande miasman. När professorn till slut pratat till punkt packade vi som brukligt ihop våra anteckningsblock, vek oss under para plyerna och hastade över blöta gräsmattor med uppfällda kragar till den lokala puben för att förlänga samtalen in i natten. Jag frågade aldrig professorn om skilsmässan. Borde den inte också betraktas som en känslig övergångsperiod för en människa? Varför finns i så fall inga ritualer som omgärdar separationen? Men vad visste jag då, för femton år sedan, långt innan luften i min egen lägenhet blivit skämd. ~
16
Sommaren bleknar och löven regnar och höstmörkret trycker mot fönsterrutorna. Där inne, i trean på Söder malm i Stockholm, bor fortfarande en familj. Deras namn står på dörren. De rör sig genom rummen, barnen i sorg lösa strumpor, de två vuxna med allt hårdare tystnad mellan sig. Det finns en kunskap i mig, något jag vet, men som ännu inte uttalats. Varifrån stanken kommer vet jag däremot inte. Bara att den dröjer sig kvar. Det händer ibland att den tunnas ut, blir knappt kännbar, men just som man tror att den försvunnit, kanske för gott, kryper den omärkligt fram igen, ibland som en skarp och frän lukt av avlopp, ibland som en dov stank av fukt. Man tänker: Det här går inte längre, jag måste härifrån, så här kan ingen vettig människa leva. Men så vaknar man morgonen därpå, stärkt av en god nattsömn, och nu tänker man i andra banor, säger till sig själv att det kanske inte är så farligt ändå. Vissa dagar, när lukten är särskilt mild och svag, känns det förhållandevis okomplicerat att vara människa. Kan ske är det inte vår lägenhet som luktar? Tänk om det är hos grannen, där det pågår en evighetsrenovering. Har de en vattenskada, stackarna? När allt kommer omkring: är det ändå inte så att man måste acceptera vissa saker? Som att dofter av olika ka raktär faktiskt hör livet till. Även de som är obehagliga. Man får ta det onda med det goda, som man säger. Gilla läget. Svälja och kämpa vidare, skärpa till sig och sträcka på ryggen, bädda sängen, strypa den eviga klagosången, inte tänka så förbannat hela tiden. 17
Kanske är det därför jag aldrig ringer och ber om hjälp. Inte rörmokaren, inte Anticimex, inte mamma, inte någon. I stället gör jag ingenting alls, bara väntar och grubblar och läser och andas. Andas in det fräna. ~ Hur vet man att en relation är dålig, vad jämför man med, vilket mätinstrument tillämpar man? När börjar ångorna sippra fram, när vet man att det är dags att söka hjälp, när rinner det över och blir för sent? Man kan stapla frågorna på varandra. Det är frågor av det slag som jag verkligen och innerligt, och särskilt nu på sistone, inte alls tänker på. De har för länge sedan förlorat sin relevans. Jag kan nämligen inte minnas när vi sist hade det bra ihop, när samtalen flöt på utan att allt blev irriterat. Vi trivs inte längre i varandras sällskap. Det är knappast någon hemlighet. Skratten är sedan länge utbytta mot suckar, ömheten mot förebråelser. Det går inte längre att göra några trovärdiga bortför klaringar. Finns inga yttre omständigheter att skylla våra egna misslyckanden på, inga fiender att kriga mot, inget tydligt ”dom” för att konstruera ett ”vi”. Grubblerierna är knappast nya. De har funnits hos mig länge. Vem vet, kanske fanns de där redan från första bör jan, när vi träffades i slutet av den där sommaren för tio år sedan och nästan omedelbart flyttade ihop i ett student rum och blev med barn. 18
De första åren var kämpiga. Vi var fortfarande unga. Ännu inte färdigutbildade. Med en bebis. Skakig ekono mi. Ett jävla flackande. Ändå är det den tiden jag minns som enklast, mest sorgfri. Så småningom löste sig allt det praktiska. Vi fick riktiga jobb med semester och pensionsinbetalningar, blev bevil jade lån av banken och kunde köpa bostadsrätt. Det var då som sprickan blev svårare för mig att hante ra. Det var som att den inte längre löpte mellan oss och det andra. Nu skar den i stället genom oss. Tvärs genom mig. Kanske var det då som de första ångorna började sippra ut. ~ Det dröjer, men till slut tar jag faktiskt tag i det. Tar telefonen i ett beslutsamt grepp, slår numret, be skriver lukten som jag inte riktigt kan beskriva. Dagarna före julruschen stövlar gubbarna i blåställ in i lägenheten, pölar av smält snö och grus rinner ut på hallgolvet. De bär in verktyg och maskiner, knackar i väggar, skruvar ner ventiler. De hummar och mumlar och ringer telefon samtal till chefer och kliar sig i håret. Jag ställer frågor. De skakar på huvudet, rycker på axlarna. Ingen verkar bli riktigt klok. Varifrån kommer den, vad är det ens för lukt? Först tror de att det är en vattenskada. Badrummet ska rivas. Men när försäkringsbolaget protesterar börjar gubbarna om, tar nya tag. Fler av dem kommer och tittar och knackar och grubblar. 19
De bestämmer sig för att riva väggen mellan vardags rummet och badrummet. Enligt det skriftliga utlåtandet är det där, innanför väggen, som den avvikande lukten är kraftigast. Man har borrat ett ”inspektionshål”. Luften upplevs som varmare och fuktigare där än i övriga delar av lägenheten. De bryter upp väggen och i ett utrymme som ingen visste fanns hittar man kvarlevorna av ett gammalt bad rum: avloppsrör och vattenstammar, och resterna av en klibbig, brunmönstrad plastmatta. En gammal handdukstork i stål hänger på väggen, påslagen och glödande. I minst tio år måste den ha stått på, brummat lågt och ensamt, alstrat värme i lönndom. Gubbarna i blåställ skrockar, maken till fuskbygge har de aldrig sett. I den rapport som senare skrivs står det: Vid inspektion med kamerautrustning i avloppsröret noterades delar av den söndergnagda säcken någon meter in i röret. Rapporten fortsätter: I det uppreglade golvet noterades råttspillning vilket tyder på att råttor tagit sig in i utrymmet under golvet via avloppsröret som inte var proppat. Nyheten kommer per telefon en morgon när jag sitter på tunnelbanan, slår över mig som en brysk hagelskur, en röst i andra änden som förklarar att golvet i vardags rummet ska väck. Golvet ska vad? ~ 20
Det är en vintersvart kväll. Jag har ännu inte sagt orden. Men det är som om alla redan vet. Inte minst råttorna, som krafsar i rören. Man måste lyssna på råttorna. Så förmanade Plinius den äldre (en av antikens flitigaste naturfilosofer). De bär på hemligheter om än det ena än det andra, råttorna. Om de lämnar ett skepp, särskilt när det ligger i hamn, är det ett dåligt omen. Om de plötsligt förökar sig i en stad betyder det att ett krig är nära förestående. Hittar man gnag märken på kläder eller möbler i sitt hem varslar det om död. Och blir man attackerad av råttor i drömmen betyder det att någon gör upp illasinnade planer för en i verkligheten. Men vad betyder det när råttorna flyttat in i ens hem, när man ligger sömnlös på nätterna och hör hur de krafsar bakom väggarna, gnager i avloppsröret? Vad försöker de säga? I vardagsrummet har ena hörnet av golvet sågats upp. Tydligen ett nödvändigt tilltag för att städa bort efter råttorna. Det är inget pyttehål. Två gånger två meter. Och säkert en halvmeter djupt. Blåställsgubbarna har bråkat sig igenom allt, lager av gamla golv och träreglar, ända till betongen som ligger där nere, skrovlig som en bassäng botten. De var tvungna att lyfta bort alla bokhyllorna. En hel natt bar jag böcker från vardagsrummet till köket. Nu står meterhöga staplar och svajar på varsin sida om köksbordet. Och där, någonstans bland travarna, finns boken Never let a serious crisis go to waste. Titeln dyker upp i mitt huvud när jag stirrar ner i den tjocka plasten som fästs med silvertejp över hålet. 21
Låt ingen allvarlig kris förspillas. Om det är jag som blir kvar i lägenheten borde jag ut nyttja hålet. Kanske fylla det med vatten, en liten pool för barnen att plaska i. Eller fylla med sand, en inomhus-sandlåda. Eller nu vet jag, tusen lätta plastbollar, ett färgglatt McDonald’s-bollhav. Förspill ej krisen. Se möjligheterna. Varför inte kon vertera hela jävla lägenheten till ett lekland när man ändå är i farten? Öppna ett instagramkonto med namnet ”In redning för frånskilda pappor”. Göra om bokhyllorna till ribbstolar och soffan till hoppborg. Hänga upp girlanger och snurrande discokulor i taket. Installera en choklad fontän och skaffa lurviga husdjur. Kaniner och marsvin och ett par tre hundar – kanske även en sköldpadda som kan ströva fritt och slicka chokladen från mattan. Man vill ju inte vara den tråkiga föräldern i ett skarpt läge som detta. Tänk om barnen inte vill bo hos mig, eller att jag av någon myndighet stämplas som olämplig förälder, eller att någon tillsyningsman underkänner lä genheten, förklarar den otillräcklig för ett barns behov. En fullständigt obefogad rädsla för bara några genera tioner sedan, om man var privilegierad nog att födas som man. Då behövde man inte anstränga sig nämnvärt för att få behålla ungarna efter en skilsmässa. Mannen gick segrande ur alla vårdnadstvister, per automatik, med stöd av något som kallades för faderspresumptionen. En grym och seglivad lag som länge och urskillningslöst dömde till pappans favör, lämnade mammorna i sticket. 22
Man glömmer lätt att det var så det gick till en gång i tiden, att barnen ansågs tillhöra mannen. I renässansens Italien var situationen särskilt utsiktslös för frånskilda kvinnor, för att inte nämna änkor. Om mannen dog, knall och fall, hamnade de faderlösa barnen hos farföräldrarna eller farbröderna eller fastrarna. Alltså inte hos mamman som just blivit änka. Hon skickades i stället tillbaka till sin ”egen” familj, till sina egna (besvikna, högt suckande) föräldrar som nu fick i uppgift att göra ett nytt försök att gifta bort sin dotter. Vad barnen beträffade så var det i fadershemmet de skulle förbli, även om fadern dog, vilket inte var osannolikt eftersom mannen i regel var ett antal åderförkalkningar äldre än kvinnan (eller tonårsflickan) när de gifte sig. En fruktansvärd hjärtlöshet, men inget nytt påfund, sådana var reglerna även under romarriket, där fadern hade oinskränkt makt över sina barn. Det står skrivet i den romerska lagen (De tolv tavlornas lag) att det är först när en pappa sålt sin son, inte en eller två utan tre gånger, som sonen frigörs från faderns kontroll. Men nu råder andra tider, jag klagar inte, är bara lite oroad över mitt eget utgångsläge. Faderspresumptionen ströks 1920 och ersattes av skuld presumptionen. Därefter var det den som bar skuld till skilsmässan som pekades ut som olämplig att ta hand om barnen. Det var i regel mannen som ansågs vara den skyldige, han som ansågs olämplig. Så är det fortfarande. Förtjänt eller inte, det är männen som under de senaste hundra åren gått förlorande ur vårdnadstvisterna. När det dömts till ensam vårdnad har det (enligt de senaste 23
beräkningarna från 2014) i närmare 70 procent av fallen dömts till mammans favör. Ska det bli mitt öde, att ensam falla ner i en depression, paralyseras av ångest och inte längre kunna ta mig upp på morgnarna, ligga kvar i det där två meter stora hålet, tung och hopplös, begravd under tusen plastbollar? Tur då att man har en trupp med yviga, lurviga djur som kräver omvårdnad och att de har choklad att slicka i sig till frukost, direkt från mattan. Det är märkligt ändå, vad rädslan gör med en. Den franske 1500-talsfilosofen Michel de Montaigne skrev en gång att rädslan kan såväl ge oss vingar på hälarna som nagla fast fötterna vid marken. Själv är jag lika rädd för hälar med vingar som för fast låsta fötter. ~ Livrädd, men nu gör jag det, tiden är inne. Middagen är uppäten och de tomma tallrikarna har satts ner i maskinen och barnen har sprungit in till sov rummet för att skärma. Det är bara vi kvar, mamman och pappan, under ett hav av tystnad. Jag blundar och slungar ut orden. Långsamt skjuts de genom skämd lägenhetsluft. Som i slowmotion reser sig mamman från bordet. Duckar. Vänder sig om. Och där, bakom henne, studsar min röst mot kaklet och ner på köksbänken. 24
Jag ser bara ryggtavlan. Ljudet av händer som skvätter i diskhon. En kran på högsta volym. Och så spolas ögon blicket bort, orden rinner ner i vasken. Det var egentligen krig som Montaigne talade om, rädslan inför våldsamma drabbningar med anfallande soldater. Som om den skillnaden skulle betyda något för mig, nu när jag äntligen tagit tag i det.