9789100189204 by Smakprov Media AB

natten

Sar a Gordan

Natten

Albert Bonniers Förlag

Av Sara Gordan: En barnberättelse 2006 Uppställning med albatross 2009 Martin Andersson – Ett skuggspel 2013

Svenskt, AB:

When we talk about mortality we are talking about our children. Joan Didion

NATT UTAN SLUT

Det är den yttersta nattens udde, klockan är fyra och det finns ingenting mer att göra än att ge upp. Jag har ringt dig hundra gånger, jag har ringt alla dina vänner, jag har skickat arga, kärleksfulla, hotfulla och bedjande sms. Jag har pratat med fältassistenterna, fritidsgårdarna, polisen och olika jourinstanser,ditt foto är distribuerat till personalen på alla tunnelbanestationer. Du lär ha setts till i Högdalen, du är fjorton år gammal nu. Maken har åkt runt på cykel, jag har varit ute med barnvagnen, varför är vi ute så sent undrade treåringen, jag sa, din storasyster är försvunnen. Din bror vill inte höra talas om vad du håller på med men till slut har jag lämnat den lilla hos honom för att kunna gå ut en gång till. Det är den yttersta nattens udde, klockan är fyra och jag måste sova, det finns ingenting man kan göra som jag inte redan har gjort. Så här ser det ut hos oss: ett stort rum, ena änden tjänar som kök och den andra som vardagsrum. I vardagsrummet står en hård träsoffa som maken ärvt efter en familjeinstans kallad faster Britta, bakom ryggen finns ett stort fönster och vid sidan en fönsterdörr. Om natten sitter jag i den 7

hårda soffan med bara en lampa tänd, i köksänden är det mörkt bortsett från gatlampan som lyser in. Jag har telefonen i handen och ringer alla en gång till, polisen, fältassistenterna, kompisarna och deras föräldrar, de stora fönstren låter natten lägga sig över mig. Jag fryser. Jag har druckit te, den lilla har vaknatoch fått mjölk, sen har hon somnat om. Maken har kommit tillbaka från cykelturen, han sover, din nästan jämnårige bror sover också, katterna går in och ut. Det kommer en punkt där allt är gjort och ingenting finns kvar utom natten. Du lever eller är död, jag vet inte förrän du hittas eller låter dig hittas, det är med den tanken jag måste gå och lägga mig, ingenting är i mina händer.

Om igen skriver jag denna text. Om igen drömmer jag denna dröm. Det är ingen dröm, det är ett minne,ett i en rad av minnen och hur mycket jag än försöker begriper jag inte hur vi hamnade här. Du var bebisen i mina armar, den vackraste, mitt livs kärlek. Jag hade varit gravid en gång tidigare, före dig. Det var i Frankrike för drygt femton år sedan, barnet dog i magen. Man tvingade ut den döda och jag svimmade av blodförlust. De franska läkarna hade plasthandskar med bara två fingrar, de kom då och då i grupp och stack in plastfingrarna mellan mina ben. Madame, den måste ut. Efter dödfödseln fylldes brösten med mjölk. Jag var ung men jag 8

kände mig inte ung, jag kände mig trött. Allting är ingenting. Ett år senare kom du, någonting annat var inte möjligt.

Det är natt, eller eftermiddag kanske, vintern närmar sig och det börjar bli mörkt, jag är ute och går. En vän ringer eller om det var jag som ringde henne. Hon frågar vad gör du. Jag säger jag är ute och går, min äldsta dotter är försvunnen. Jag har gått genom hela området, jag har letat på alla gårdar, jag har tittat mot alla fönster, där inne någonstans är du. Du sover eller är vaken, du lever eller är död, diabetesen kan försätta dig i alla möjliga och omöjliga tillstånd. Kanske är du någon helt annanstans, jag har ingen aning, vet bara att jag måste leta, jag stirrar mot varje fönster som om du plötsligt skulle visa dig där, äntligen, mitt hjärta kom hem. Jag somnade till slut i går när ingenting mer fanns att göra, det är en insomning som inte kan beskrivas, ett oerhört överlämnande. Numret du har ringt kan inte nås för tillfället. Nu är jag vaken och måste leta, utan en enda ledtråd. Ibland när jag går hem från tunnel banankänner jag haschångorna från kyrkogården som ligger mot gångvägen, något av gängen med luvtröja och träningsbyxor sitter mellan gravarna och röker, deras lugna röster hörs svagt. Kanske är det där du är, bakom någon gravsten, sitter upp och röker eller ligger ner och är död. Min vän frågar 9

i telefonen, var är du någonstans? Jag svarar, på kyrkogården. Det är en vacker och lite bortglömd kyrkogård, lillebror till Skogskyrkogården på andra sidan Sockenvägen, jag tittar noggrant bakom varje gravsten och varje välansad häck. Det känns helt logiskt men jag förstår på min vän att jag beter mig som en vansinnig, eller jag förstår först långt efteråt, flera år senare, att jag betedde mig som en vansinnig. Det är inte på kyrkogården man hittar de döda, de gömmer sig bättre än så.

Det händer att jag hör folk tala om sina barn. De föds, de har blöja, de ammas och det är lätt eller svårt, de får sina vaccinationer och äter vegetariskt eller inte, ibland kräks de, de lär sig saker och föräldrarna avgudar dem och oroar sig över dem i varje stund. Barnen uppfyller olika drömmar och behov, föräldrarna klär dem i socialt / politiskt korrekta plagg eller i fotbollslagets färger och lägger upp dem på Instagram, om sommaren befinner de sig i lantlig miljö eller sportar eller går i demonstrationståg, KROSSA K A PI TA LISM EN , solen gör dem självlysande. Barnen är för senare, för livet och för sig själva men föräldrarna vill hålla dem kvar, de leriga byxorna, trasselhåren, tandgluggarna och doften av jord och salt från deras hud. Otaliga Facebookinlägg vid födelsedagarna, ”Stanna tiden!”

För guds skull, stanna inte tiden. Jag gör vad som helst, bara den här natten tar slut. Eller den här dagen, det är ett och samma, det kommer att vara natt ända tills jag hittar dig. CA R LSSONS FA M ILJE GR AV. H A NS Ä LSK A DE M A K A . Ingenstans står ditt namn och dina datum. Jag förstår på min vän i telefonen att ingenting av det jag säger eller gör ger mening som man säger på danska, att hon kan förstå känslan av oro men inte logiken, att lika söker sig till lika och att döden skulle gömma sig hos döden. Jag vill att du ska leva men det är som i historien om mannen som tappade sina nycklar, han letar under gatlyktan, annars ser han ingenting. Jag förstår att det är troligare att du finns inomhus någonstans i Stockholm med omnejd men det finns för många hus här och jag kan inte komma in. Grusgångarna mellan gravstenarna är täckta av löv. Gula, röda, bruna, vackra och krispiga eller upplösta, nästan jord. Jag har en svart kappa av funktionsmaterial som når mig till knäna, vantarna i ena handen för att kunna hålla telefonen i den andra. Fickorna är fulla av druvsocker ifall jag skulle hinna fram till dig i tid, din blodsockernivå i höjd med asfalten men ännu inte på noll. Jag säger, jag måste lägga på nu, jag fryser om fingrarna. Min vän säger – jag minns inte vad hon säger. Troligen att jag ska ta hand om mig, eller lycka till, eller kram.

Jag minns Deborah Spungens bok Inte som andra döttrar, om dottern Nancy som slog sig bort, sprang, knarkade, blev ihop med Sid Vicious och mördades en natt 1978 på Chelsea Hotel. Känslan av ödesbundenhet, att det här är ett barn jag inte rår på, ingenting jag säger eller gör kan påverka henne, hennes motor är redan på fullt varv och riktad mot stupet. Nancy Spungen diagnostiserades med schizofreni men det är inte vad du har, det är inte det jag ser men jag ser rörelsen, tempot, du vill till den yttersta kanten och du har bråttom dit. Jag jagar dig men du är yngre, snabbare. Vi vet det båda: jag har inte en chans. Min far berättade en dag om sin lillebror. Han fick hjärnhinneinflammation och kom aldrig igång igen, skolkade om dagarna och gjorde inbrott om nätterna. Han var femton år när han åkte i en stulenbil som frontalkrockade på Skebokvarnsvägen. Rörelsen som inte gick att hejda – hejdades. Farfars skrik när han kom hem efter identifieringen, bara en enda gång har jag hört min far berätta om det. Det var en gång när han följde mig till dörren efter en middag, han grät nästan hela vägen från Värmlandsvägen till Kilsgatan. Olyckan skedde några år innan jag föddes men ingen talade någonsin om den. Det fanns ett porträtt högst uppe på bokhyllan bakom farfars tv-fåtölj, taget på 60-talet, en långhårig tonårskille på ett vanligt skolfoto. Jag liknar honom på kindbenen. Min morfars fru i sin tur berättar om den äldste av hennes pojkar, hur hon jagade honom och 12

letade och oroade sig. Vad han gjorde vet jag inte, om det var droger eller småstölder eller våld eller om han bara drog omkring, det värsta är ovissheten säger min morfars fru, jag säger jag vet. Hon säger varje gång hon talar om det, det vill säga varje gång vi ses, att ibland tänkte hon att det skulle vara bättre om han var död. Kanske är det därför jag letar på kyrkogården, det känns logiskt, kanske är det därför bilden av dig i en kista ständigt finns för mina ögon. Du är blek och ansiktet är vänt uppåt, orörligt, det är den bilden jag hela tiden kämpar emot, den som till varje pris måste förhindras. Du röker, javisst. Du dricker, vem vet. Stör mig inte, jag tänker på kistan.

Jag har tittat bakom alla gravarna på kyrkogården, jag förväntade mig på fullt allvar att du skulle ligga bakom någon av dem och att jag skulle hinna, du skulle sova eller vara avsvimmad men fortfarande vid liv. Druvsocker, darrningar. Men bakom gravarna fanns bara gräs och häckar, grusgångar täckta av höstlöv, små ställ för vattenkannor och spadar, en och annan pensionär. I gravarna låg bara de redan döda, de avklarade, dem ingen längre behöver oroa sig för. Inte ens de haschrökande ungdomsgängen syntes till, jag skulle gärna ha velat fråga om de sett dig, visat en bild. Det är lerigt och snart mörkt igen, samma mörker som förut, oändliga natt. Jag går hem och börjar om. Polisen, fältassistenterna. Dina 13

vänner, jag vet det inte ännu men det är där nyckeln finns, de stora nätverken som går att nå via Snapchat, ett fåtal stories av typen ”Har någon sett den här tjejen?” och snart letar tonåringar i hela länet. Himlen är svart. Jag gör vanliga saker, den lilla leker med klossar, maken lagar mat, din äldre styvsyster är hos en kompis. Maken och jag pratar om hur vi ska leta vidare, jag försöker att inte förmedla för mycket oro till din bror. Han är tolv år och sitter tyst vid datorn, sammanbiten, rasande. Det är inte kallt inomhus men jag fryser hela tiden, oavsett vad jag tar på mig. Katterna går omkring. När din lillasyster sover sätter jag mig i faster Brittas soffa igen, samma hörn som förut. Natten hänger utanför fönstren, jag tar upp telefonen. Ringer dig, igen och igen. Inget svar. Skickar sms. Sms till dina vänner, deras föräldrar, ringer socialjouren, fritidsgårdarna. Allting en gång till. Natt en gång till eller en och samma natt utan slut. Det är den yttersta nattens udde, mörkret bryts bara av ett enkelt ljus som är ditt bleka ansikte i en kista, det gäller att hålla den bilden på avstånd, det gäller att hålla den utanför verkligheten, så länge jag inte hittar dig finns fortfarande en chans, ändå måste jag hitta dig. Lång natts färd mot dag.

I min värld finns vissa sanningar jag håller för allmängiltiga och förnuftiga. Till exempel: det är bra att sova på natten och gå upp på morgonen (alternativt: det är 14

bra att sova på natten för att kunna gå upp på morgonen). Eller: det är bra att ta hand om sin diabetes, på det att du må länge leva i det land som Herren har givit dig (alternativt: låt mig sköta det, det gör mig ingenting, jag kan gärna räkna sticken / sprutorna / kolhydraterna / gå upp på nätterna / stå och tjata eller ringa ambulansen, på det att du ska slippa blindheten den tidiga hjärtinfarkten rullstolen de amputerade fötterna, på det att du över huvud taget ska bli vuxen, detta abstrakta töntiga tillstånd som är så långt borta från din riktning och din världsbild man kan tänka sig). Eller: det är bra att gå i skolan (förtydligande: på lektionerna, det räcker inte att hänga i korridoren), du vet allt det där med framtiden yrkeslivet nån sorts vardag nåt slags icke-utanförskap. Du säger, allt det där är bullshit. Ingen bryr sig. Du och dina kompisar har hittat varandra i det andra, i det andra gäller ingenting av det samma, ingenting av det gemensamma eller vedertagna eller allt det jag påstår. Ni har ert innanförskap i utanförskapet, det är vi andra som är korkade, lurade, du säger SUG M I N KU K och skrattar, eller skrattade, du är inte här. Jag tänker att ett helt föräldraskap av kontroll måste resultera i detta, den totala förlusten av kontroll. Du vet det, jag vet det. Vi är överens. Jag borde ha gjort allt annorlunda, du har sagt det och du har gett dig fan på att visa det, vi vet båda att du kommer att lyckas, frågan är bara med vad. Älskade, var är du?

Din lillasyster har somnat, hennes värld är fortfarande så enkel, jag går upp till din bror på övervåningen och frågar hur han mår. Hans skrivbord står i innersta hörnet, han har ryggen mot mig och hörlurarna på men jag vet att han hör. Axlarna är högt uppdragna, han säger, jag vill inte prata. Jag säger okej. Gatlyktan lyser in i hans rum, en skarp och artificiell måne. Jag går nedför trappan igen till vardagsrummet, fönstren är stora och svarta över träsoffan, ingen har ringt. Jag skickar ett sms till dig, teoretiskt sett utan att förvänta mig något svar men jag längtar vilt efter ett svar. Maken frågar, vill du ha te? Jag säger nej. Eller ja. Eller jag vet inte, jag kan inte tänka.

När jag var liten trodde jag innerst inne att jag kunde allt. Det var inte sant då, det är inte sant nu, ändå sitter jag här och tror att jag ska finna dig och få dig att vända, stopp lilla tåg, stopp min skenande häst, jag sitter här och hoppas att jag ska kunna ÅT ERTA KON TROLLEN fast jag vet dels att det är omöjligt, dels att det är kontrollen som får dig att vilja dra härifrån. Men det är så svag koppling mellan det man vet och det man tror eller hoppas. Nästan ingen faktiskt. Jag har min kompetenta röst när jag ringer alla samtalen och ringer dem en gång till, sen skriker jag för ingenting åt maken, din styvsyster och din bror. Jag ger all min ömhet till den lilla, det är vad jag 16

klarar, när hon har somnat sitter jag med min gamla grårandiga katt som jag fick för länge sen i Paris, långt innan vi flyttade till det här huset och du började springa, vart som helst bara bort. I vår trädgård finns fyra sorters äppelträd, ett plommonträd och ett päronträd, stora hallonsnår och smultron överallt på sommaren. Det är som en Astrid Lindgrenbok, även nu på hösten, gula löv glimmar i det fuktiga gräset. Allt är upplagt för den borgerliga medelklassidyllen känd från tv men du springer som om golvet glödde under fötterna, som om väggarna rasade över dig, som om allt var ruttet. Du springer som om huset var en bur eller en fälla, som om jag försökte lura dig och kanske är det just det jag vill. ”Den smala vägen”, det vanliga livet, livet helt enkelt – kalla det vafan du vill. Det där som inte består i att du rusar raka vägen mot ett stup.

Maken gör te, katten lägger sig i mitt knä, jag har lagt en filt över benen mot de trampande klorna. I många år har vi suttit just så här, ibland får katten en bit ost från min kvällssmörgås, ibland sover den bara medan jag ser en tv-serie på iPaden och maken gör ett eller annat med sin telefon. Det är en stunds stilla regression, det varma djuret, det blå skärmljuset, pulsen går ner. Ibland frossar jag i katastrofer, gärna sjukhusserier, finner lugnet i att det inte är mitt kaos, inte mina barn som är sjuka, ingenting 17

jag behöver åtgärda. Nu vet jag inte vad jag ska titta på, det måste vara totalt menlöst, inga faror får lura någonstans över huvud taget, som i vissa advokatserier, det värsta som kan hända är att någon drar fram ett prydligt vikt papper ur innerfickan. Katten sover, jag dricker te, alla samtal som går att ringa är ringda, same procedure as every night eller den här väntan har inget namn. Telefonen ligger kall på bordet och ingenting är i mina händer, natten har gått över i nästa och tillbaka igen, rundgång, jag ser mot fönsterdörren där du brukar komma in men du kommer inte, det är bara mörkt. Jag undrar, hur kom det sig att vi hamnade här?