I
Mellan moderkakan och barnet löper navelsträngen. Mellan modersmjölken och barnet löper förlåtelsen. Mellan modersmålet och barnet löper historien. Mellan modern och barnet löper en ny prolog.
9
II
Utsikten är det första han kommenterar när vi vaknar varje morgon. Hur havet och molnen skiftar från dag till dag. Horisonten. Linjerna runtom. Skärningen. Det är som om utsikten talar till dig, säger jag och skrattar. Jag hör hur det låter. Det vilar hela tiden ett slags sammanhängande lugn över honom. Ett lugn som både fascinerar och irriterar mig. Samtalen om naturen, havet, horisonten gör mig tyst. Vad vet jag om avståndet från hori sont till land. Om det ogreppbara. Det är oavsiktligt hur våra världar ständigt krockar med varandra. Och nu är vi här. Allt handlar om arv som i sin tur handlar om en utgångspunkt.
13
Jag kan egentligen allt om avstånd, bara inte den här sortens.
14
Det här är en prolog av många. Kanske börjar det här, kanske inte. Det är i alla fall en fast punkt. Vi har bara varit här i några dagar, men jag rör mig redan i en annan takt. Jag petar bort smutsen under naglarna, men har slutat tänka på hållningen. Lägger ena handen över magen. Det finns ännu inget språk där. I morgon ska det kanske regna. Jag låter handen falla åt sidan igen.
15
En plats med en egen rytm. Trasmattor i varje rum. På väggarna tavlor med blommotiv. Allt i huset bär på en historia. Till och med trasmattorna. Tillsammans skapar de en helhet. En berättelse utan avbrott. Någon gång måste någon gett dem deras värde. Benämnt deras exi stens. I all enkelhet. Det finns något grundläggande vackert med allting som omger oss här, just för all dess enkelhet.
16
Han har berett en plats åt mig. Rummet har ett skrivbord. Skriv bordet står framför fönstret som vetter ut mot skogen. Bokhyllorna innehåller böcker. Väggarna pryds av gamla porträtt. Jag frågar av artighet vilka de är. Han svarar av artighet att han inte minns. Olika barn leker bara olika lekar. Jag packar upp anteckningsböckerna. Lägger dem på skrivbordet.
17
Barnet gror i mig och jag börjar minnas. Inte bara inuti kroppen utan även utanpå.
18
Det kanske inte är någon slump att vi är här, just nu. Vissa stunder är det mer självklart än något annat. Det handlar om förståelse. Och i vilken ordning berättelsen berättas. Vems berättelse? Historielöshet går i arv, visste du det? Jag sneglar på honom. Det är som att tappa fotfästet, men lite i taget, fortsätter jag. Han lägger sin hand på mitt knä. Han ser på mig med oro. Det lugnar mig.
19
I periferin. Det finns en mamma och en pappa och alla deras upp offringar. Varje textrad om dem är ett svek. Ändå fortsätter jag skriva. Det är också en prolog. Den korta versionen: de var med om en revolution, sedan ett krig, därefter en flykt. Och sedan? Jag öppnar ännu en anteckningsbok och skriver ner: orsak, verkan, samband.
20
Är flykten orsaken, verkan eller sambandet?
21
För jag undrar ofta. Om vi bortser från främre rundade vokaler som inte går att uttala och tidslinjer som ständigt överlappar varandra. Om vi bortser från alla uppoffringar och allt som ständigt tar sig andra uttryck. Om vi bortser från periferin och att det finns en mamma och en pappa. Vad återstår? Eller i förenklade ordalag. Vad händer när orden vägrar omsluta tungan? När tungan förvrids och allt som finns kvar är avvikande språkljud, satsmelodier och intonation?
22
Det är sant att de singlade slant om vart vi skulle. Varje gång det förs på tal börjar pappa skratta åt det. Det är sant, upprepar han mellan skratten. Ibland börjar tårarna rinna. Varje gång undrar jag om det är skrattårar eller sorg. Jag önskar att det någon gång ska vara sorg. Visst är det en rolig historia, frågar han och torkar bort tårarna med skjortärmen. För det är aldrig sorg.
23
Det är skymning. En bit utanför fastlandet, små segelbåtar som rör sig sakta. Färjan som åker fram och tillbaka. Jag har bytt samman hang. Allting flyter runt omkring mig, även prepositionerna. Revet ändrar form. Molnen väver skuggor. Jag plockar stenar från stranden som jag kastar ut i havet. Precis som turisterna en bit bort. Lika barn leka bäst.
24
Under tiden. Magen växer och jag återvänder allt oftare till den där morgonen. En av alla våra skärningspunkter. Händerna som förmåd de borsta barnets hår. Resväskorna i hallen. Det finns sällan några fotografier eller anteckningar från en flykt. Jag läser någonstans att flykten i sig förutsätter en utradering. Utradering av vad? Existens? Språk? Kropp? Minnen? Arv? Historia? Framtid? Allt? Magen växer och allt som finns kvar från den dagen är minnen av en mamma som förmådde borsta barnets hår medan resväskorna stod i hallen. Det finns inga fotografier eller anteckningar från den dagen, men resväskorna stod i hallen medan mamman borstade barnets hår. Barnets hår borstades av mamman medan resväskorna stod i hallen och det finns fortfarande inga fotografier eller anteckningar från den dagen.
25
Och det märkliga i allting. Det var inte ens en lång resa. Några timmar senare var vi framme. Och innan vi visste ordet av, packade vi upp all rekvisita ur resväskorna. Det är viktigt att smälta in, hade vi hört från dem som hade lämnat landet före oss.
26
Dagarna innan vi åkte frågade mamma efter vädret. Kan du föreställa dig det, säger jag till honom och skrattar åt det minnet. Att fråga efter vädret strax före en flykt. Jag skrattar för det är så banalt. Jag skrattar för det var vinter här då och jag minns plötsligt en mammas oro. Oron för att barnet skulle frysa. Jag skrattar för jag förmår inget annat.
27