9789100188696

glaspojken

Zanyar Adami

Glaspojken Roman

albert bonniers förlag

I boken förekommer citat ur dikter av Abdullah Goran.

Sid. 209 »Älskarens visa«, i översättning av författaren, sid. 211 »En namnlös skönhet«, översättning Lars Bäckström, B ­ akhtiar Amin och Ferhad Shakely, ur »Tårar och konst« (1986).

Sångtexten på sid. 146 och 210 är en dikt av Faraidon Abdul Barznji.

www.albertbonniersforlag.se

ISBN 978-91-0-018869-6 Copyright © Zanyar Adami, 2021 Omslag Sara Acedo redaktör Sara Arvidsson Tryck Scandbook EU, 2021

Till alla mina föräldrar

١ FÖRSTA LEVNADSÅRET

Mina första levnadsdagar vistas jag bland de stympade, de halvdöda, de klarlevda. Jag befinner mig på ett hemligt gerillasjukhus, väl undangömt i de kurdiska bergen, omgiven av vålnader, enögda, granat­ splittrade. En slutstation där själar svävar i taket och vakar över sina kroppar, innan vissa flyger vidare bortom bergstoppar och himlavalv. Läkare och sköterskor surrar runt de skadade, sliter för att rädda liven från att ansluta till liken. Jag ligger i en filtklädd balja, en improviserad krubba, skyld med ett vitt lakan. Mamma ligger avsvimmad bredvid, blek av blodförlust, sydd med sexton stygn.

* Mamma föds med ett sällsynt intellekt. Hon avslutar alla årskurser som skoletta och får en utmärkelse för exceptionell studiebedrift som tar henne till universitetet i Tabriz. Ett år senare ansluter hennes ­rebelliska lillebror. De delar en omtalad syskonkärlek, samma 9

själ fördelad på två kroppar. Brodern sveps med av vänstervindar, vänner som organiserar sig till en ­organism, celler i en ny samhällskropp.

Mamma hänförs av Marx och Mao. Hon hänger med på sin brors hemliga möten, nere i källaren utan fönster, hänglåst inifrån. Regimens spioner finns överallt. Alla räds fängelset i underjorden dit studenter försvinner för att aldrig återvända, åtminstone inte som hela människor. Hon vet ännu inte att hennes öde är sammanflätat med en av de fängslade männens. Medan mamma konspirerar, torteras pappa tjugo meter under henne.

Mamma tar magisterexamen i engelska och utmärker sig så pass att hon blir erbjuden en doktorandtjänst i USA . Men politiken har redan omkullkastat henne. En låga är antänd inombords, en feber, en revolutionär yra. Det är otänkbart att åka till kapitalismens högborg när hennes folk går hungriga.

Hon återvänder till hemstaden och tar anställning som gymnasielärarinna på en flickskola. Undervisar sina elever om arbetares och kvinnors rättigheter snarare än engelska. Flickorna högaktar henne, hon som bott själv i en stor studentstad, vägrat tidigt giftermål, går emot alla mallar.

Iran är en tidsinställd bomb som tickar mot nollpunkten. Gemene man och kvinna har fått nog av ­shahens extravaganser och kungafamiljens lyx­ eskapader, samtidigt som folket letar brödsmulor.

10

Mamma värvar sina studenter till demonstrationerna som växer till en landsomfattande revolution.

När shahen faller är allt plötsligt möjligt. Det otänkbara har skett. Adrenalinet sjuder av utlöst längtan, alla gapar efter en slev med frihet. Fängelsen intas, fångar fritas, stadens söner återvänder som hjältar.

* Buren av biltak, ett fartyg genom folkhav, jubel och glädjerop. Pappa och en handfull utmärglade fångar seglar genom stadens luftrum, frigivna från fängelse­ celler där deras liv varit utdömda. I tusen dagar har pappa suttit, hälften av dem ensam i mörkret. Han är en av de sista politiska fångarna att fritas av anstormande revolutionärer, under tidsfickan då shahens lakejer flytt fältet och Khomeinis islamister ännu inte belägrat landet. Smekmånader då det firas att en envålds­härskare störtats innan nästa ska sätta folket i skräck.

Pappa körs till sina föräldrars hus för en gråtmild återförening. Kvartersfolk hopas på innergården, alla vill få en skymt av mannen som återuppstått från dödens katakomber. Pappa stapplar ut på balkongen där han möts av en tyfon av tillrop. Han kan knappt stå på benen men upprätthålls av kamratkraft.

Omtöcknad av kollisionen mellan isoleringscell och folkfyllt torg överröstar han kakofonin och håller ett bejublat tal.

11

Pappa : upphöjd på sin piedestal.

Mamma : ett ögonpar i människomassan.

En hastig blickväxling.

Ett tyst replikskifte.

Två mäktiga hjärtslag.

* Pappa hör sig för om mamma, lärarinnan, som kommer från en respektabel familj. Det sägs att hon är klipsk, upplyst, sympatisör med kampen. Han spanar på henne på demonstrationer, vernissager, alltid på avstånd men med en tilltagande längtan.

Sändebud, korrespondens, överenskommelser, och snart står pappa utanför mammas port. Hennes mor skakar på huvudet, motvillig till att släppa in en man i hemmet när inget avtal slutits mellan familjerna.

Hennes förstfödda kan väl få bättre än en fängelsekund. Fadern granskar honom med små ögon, mäter, synar, avskyr från första stund.

Mina blivande föräldrar ses avskilt i mammas rum, först trevande och blygt, sedan talrikt och djärvt.

Mamma gör saken klar direkt. Hon låter sig aldrig kuvas av en man så som hennes far förtrycker hennes mor. Pappa, som lidit av samma dynamik hos sina föräldrar, nickar instämmande. Han brandtalar om sin kamp för att inga män ska bli som deras respektive fäder. Pappa glöder, mamma smälter.

Fyra månader senare vågar de sig ut, sida vid sida 12

som ett ogift par, otänkbart på den här tiden. I ett svindlande ögonblick i stadsparken tar pappa mammas hand i sin, virar ihop fingrarna till en gemensam knuten näve mot urgamla traditioner. Stärkta av sina övertygelser och varandra ska de pionjera, manifestera att kärlek är en angelägenhet mellan man och kvinna, inte mellan släkterna. Ryktet cirkulerar likt en tornado i staden.

För att rädda sina ansikten arrangerar familjerna ett blixtbröllop med de allra närmsta. En enkel ceremoni utan pompa och ståt, ett depåstopp innan stormen.

Mormor förfäras, hennes dotter förtjänar lyx och flärd, inte mager fattigmansfest. Men mamma vägrar inrätta sig i bourgeoisiens äktenskapsfälla där kvinnor säljs till högstbjudande. Klädda i gerilla­uniformer med sina gevär på axeln utbyter de ringar. De ger varandra sin hand, sina liv har de svurit till kampen.

Troheten de be­dyrar är till den gryende rörelse som lovar fristad från shahens kapitalism och Khomeinis islamism. De är den tredje vägen, det är på deras unga axlar stadens, landets, hela världens framtid vilar.

Ute på landsbygden strövar de ihop, vattnar gräsrötterna, orerar och rekryterar. Mamma talar om patriarkat och jämställdhet i moskéer där kvinnors stämmor dittills varit förbjudna. Pappa assisterar bönder med att så i åkrarna och planterar samtidigt tankefrön om proletariatets frigörelse. I utbyte får de mat och husrum. De älskar under regndränkta vinternätter. Nytt liv ska spira som frukten av deras passion.

13

* En bergskedja bildar bakgrund till ett liv som vill börja. Mamma greppar hårt i sin brors jacktyg, hennes höggravida kropp skakar och gruset sprätter när motorcykelhjulen klyver en kil i den kalla kurdiska myllan. Strålkastaren lyser svagt upp en ynka meter framför. Jag ligger i magen, inkapslad och omtumlad.

I skydd av nattmörkret far vi fram på farofylld jord, regimens vaktpost vakar en kulle bort. Som medlemmar i kommunistiska Komala har de bara två alternativ om de blir avslöjade : tortyrcell eller avrättning.

Motorcykeln stannar vid en enslig lerhydda i det karga landskapet. Stödd av brodern linkar mamma på darriga rådjursben fram till huset. Han knackar på två gånger innan en äldre dam dröjande öppnar dörren på glänt. Hon bär huckle och har hennaprick mellan ögonbrynen, en guldtand glimrar till. Mamma slokar med armen över sin brors vänstra axel, på den högra hänger hans AK 47 :a. Båda är klädda i olivgrön gerillamundering. Mamma har medtagen min och stora ljusa ögon med mörka påsar under. En bastant näsa, tändstickssmala läppar, eld och allvar i blicken.

Kvinnan släpper in syskonen, bäddar kvickt på golvet och hjälper mamma ner under en filt. Brodern pussar mammas bulldoggkinder, ber kvinnan sköta om henne och försvinner sedan ut i natten.

En värk väcker mamma. Van vid att tiga i de mest 14

extrema förhållanden kväver hon sitt kvidande. Hon fingrar på sin fuktiga byxa och doftar på fostervattnet. Nu finns ingen återvändo. Nästa värk låter hon smärtan skräna. Bykvinnan som har sovit räv störtar upp och kommer till undsättning. Mamma ser generat åt sidan medan kvinnan tar av de dyblöta byxorna, hennes sköra bara underkropp är utlämnad på filten. Kvinnan väcker sin svärdotter och beordrar henne att tillkalla den självutnämnda barnmorskan tre byar bort.

Timmarna tickar, värkarna växer, men ingen barnmorska syns till. Mamma har ingen ro på golvet. Hon ställer sig upp, greppar tag i en byrå, käkarna krampade som händerna. Hon ryter djuriskt, lejoninnan i henne vaknar. Mamma krystar med full kraft.

Bykvinnans händer tar tag i mitt huvud.

Mitt axelparti glider ut ur öppningen.

Kylan träffar min knottriga hud.

Jag ser min första syn : en skimrande värld skymd av en suddig gestalt.

* Mamma lystrar till ljudet av jeepdäck som rasslar i gruset utanför. Jag snuttar i hennes famn, flämtande, fortfarande ovan vid luft i lungorna. Mammas smilband far upp med dörren när hon ser sin ståtliga bror. Hans ansikte spricker upp i ett hämningslöst leende, de blå ögonen tindrar när han hindrar 15

­ amma från att resa sig. Hon är alltför svag, den m ­lånade ­klänningen är rödfläckig, de tillfälliga förbanden skyddar illa. Han plockar upp mig i sin famn, mållös av vördnaden inför en nyfödd.

Bykvinnan kommer in med te på fat. Förfärad över att mamma står upp försöker hon hejda dem från att gå. »Hon har förlorat mycket blod, hon måste vila.« Brodern sätter handen över bröstet och bugar. »Ursäkta att vi utsatt er för fara«, säger han. »Vi ska inte besvära mer.« Kvinnan trugar men låter sig övertygas. Hon ställer ner tebrickan och omfamnar oss. Mamma ser på henne med rödsprängda ådror i ögonvitorna, tacksamheten kan inte kläs i ord, bara överföras i hennes blick. Brodern hjälper mamma ut med mig skyld under en sjal.

Vi sätter oss i baksätet på en vit Land Rover, intill en blek gerillakvinna med levrat blod i mungiporna.

Mamma sväljer en svimning, kvinnan erbjuder sig att hålla mig. Min klara blick i kvinnans grumliga, ett band som senare ska länka samman oss på en avlägsen ort. Mamma dåsar bort, halvt medvetslös.

Vi slingrar oss upp för svajiga grusvägar i ett bombastiskt bergslandskap. Jag guppar vid kvinnans barm, sövd av doften av diesel och damm.

Mamma vaknar till när jeepen tvärbromsar, famlar tills hon återfår mig i sin famn. Hon håller mig med ena armen, den andra hänger över b ­ roderns 16

axel medan han hjälper henne in till gerillans ­provisoriska sjukhus. Mamma tilldelas en säng och en sköterska plockar ut de genomdränkta tygförbanden från hennes underliv. Jag läggs i en balja omvandlad till krubba. Mamma svimmar på en brits.

* Pappa får budet via walkie-talkie. Han vandrar i bergen i tre dygn, det ena benet är aningen kortare än det andra och ger honom en rytmisk, vajande gång.

Utmattad, med en svettpärla rinnande längs tinningen, ser han sin förstfödda son för första gången.

Han ställer ifrån sig sitt gevär och klappar mamma på pannan. Hon är fortfarande matt och glåmig.

Pappas pupiller glänser, hans skrattrynkor fördjupas, hans hjärta dunkar dubbelt när han tar mig i sin famn. Han sveper av mig lakanet och undersöker min lekamen : fingrar, fransar, alla anletsdrag. Han vänder sig till fältdoktorn. »Ni måste omskära honom«, begär pappa. »Vänta«, mumlar mamma.

Pappa slungas tjugo år tillbaka till pojkduschen.

Klasskamraterna flabbar åt hans förhud. De pekar, hånar, hotar att hugga av den. Han tjatar på sin far, bönar om att få bli omskuren, fast han är nio år.

Fadern ger med sig till slut. Snittet sker med en trubbig kniv, smärtan är obarmhärtig. Han är bandagerad 17

i veckor. Hemma går han i systerns kjol, retas av syskonen, förlöjligas av föräldrarna. I ivern att bli pojke som de andra blir han en flicka.

Inget av det ska jag behöva utstå. Jag omskärs samma eftermiddag. Mitt gälla skri kunde ha väckt de döda till liv. Blodet forsar, tårarna sprutar, extra bandage krävs. Jag sjunker ihop och läggs i baljan.

Somnar först stormigt, sedan stillsamt.

Timmarna förflyter och blekheten breder ut sig, min hy kameleontar sig med det vita lakanet. Mamma vakar över mig, inväntar mitt uppvaknande, ängslas över min anemiska uppenbarelse.

Oxrött blod blommar genom lakanet. Mamma håller andan, sveper bort tyget, fasar över sin syn : jag ligger på en tunn blodbädd. Hon plockar upp mig, blodet dryper ner för mitt lilla lår och droppar från min häl. Mitt huvud slokar, min kropp saknar bäring, jag hänger som ett köttstycke. Mamma skräckskriker.

Sköterskan panikrusar och hastar in mig till operationsrummet. Doktorn inser snabbt att något är fruktansvärt fel, tiden rinner ut för varje droppe jag förlorar. Han h ­ ittar nödförband mot öppna köttsår, trycker emot med trippla lager och skapar en damm mot blodfloden.

Min gulvita hud tonar långsamt över till ljusrosa, jag får nytt blod och mamma nytt hopp. Pappa har bevittnat min återuppståndelse men nu är han tvungen att lämna oss. Hans postering kallar på honom, order måste följas.

18