Page 1

Catherine Belton

Putins krets Maktkampen om det moderna Ryssland Översättning av Manne Svensson

albert bonniers förlag


www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-018849-8 Originalets titel: Putin’s People Copyright © Catherine Belton 2020 Översättning: Manne Svensson Omslag: HarperCollins, bearbetning av Ingrediensen AB Tryck: ScandBook, eu 2021


Till mina föräldrar, Marjorie och Derek, och till Richard och Catherine Birkett


Innehåll Persongalleri viii Prolog 1 DEL 1 ”Operation Lutj” 19 Insiderjobb 47 ”Toppen av isberget” 77 Operation efterträdare: ”Det var redan efter midnatt” 106 ”Leksaker i lerpölar” 139 DEL 2 ”Den inre kretsen skapade honom” ”Operation energi” Genom terror – imperiets uppvaknande ”Mycket vill ha mer”

165 194 222 251

DEL 3 Obsjtjak 283 Londongrad 315 Striden börjar 334 Svarta pengar 361 Mjuk makt med järnhand – ”Jag kallar dem ortodoxa talibaner” 381 Nätverket och Donald Trump 407 Epilog 445 Tack 459 Noter 461 Bildkällor 585 Personregister 587


Persongalleri Putins inre krets, siloviki Igor Setjin – Putins lojale grindvakt, en före detta KGB-agent från Sankt Petersburg som fick alltmer makt som vice stabschef i Putins Kreml och ledde statens övertagande av den ryska oljesektorn. Blev senare känd som ”Rysslands Darth Vader” för sitt hänsynslösa intrigmakeri. Nikolaj Patrusjev – mäktig före detta chef för den federala säkerhetstjänsten FSB (myndigheten som tog över efter KGB) och nuvarande chef för säkerhetsrådet. Viktor Ivanov – före detta KGB-agent som samarbetade med Putin i KGB i Leningrad, och som biträdande stabschef under Putins första mandatperiod övervakade han personalen i Kreml och var den som anförde Kremls första expansion in i ekonomin. Viktor Tjerkesov – före detta högt uppsatt KGB-agent som ledde FSB i Sankt Petersburg och var Putins mentor. Följde sedan med Putin till Moskva och förblev en nära rådgivare, inledningsvis som förste vice chef för FSB och därefter som chef för den federala narkotikapolisen. Sergej Ivanov – före detta KGB-agent i Leningrad som på nittiotalet blev en av de yngsta generalerna någonsin i Rysslands utländska underrättelsetjänst. Stärkte sedan sin makt alltmer med Putin som president, först som försvarsminister och sedan som stabschef i Kreml. Dmitrij Medvedev – före detta jurist som endast tjugofem år gammal blev assistent till Putin i Sankt Petersburgs stadsledning och efter det följde i Putins fotspår – först som biträdande stabschef i Kreml, sedan som stabschef, därefter som Putins tillfällige ersättare på presidentposten.

Förvaltarna, de KGB-anknutna affärsmännen Gennadij Timtjenko – påstådd före detta KGB-agent som steg i graderna inom Sovjetunionens handel och blev medgrundare till ett av de första oberoende företagen för handel med oljeprodukter före Sovjetunionens fall. Hade ett nära samarbete med Putin från början av nittiotalet och – enligt några av


ix

Persongalleri

hans kollegor – redan före Sovjets sammanbrott. Jurij Kovaltjuk – före detta fysiker som anslöt sig till andra KGB-anknutna affärsmän för att ta över Bank Rossija, en bank i Sankt Petersburg, som enligt USA:s utrikesdepartement blev en ”personlig bank” för Putin och andra höga ryska statstjänstemän. Arkadij Rotenberg – Putins förre judopartner som blev miljardär med Putin som president, sedan staten beviljat honom byggkontrakt värda många miljarder dollar. Vladimir Jakunin – före detta framstående KGB-agent som under en period tjänstgjorde som infiltratör i FN i New York och sedan slog sig ihop med Kovaltjuk vid övertagandet av Bank Rossija. Putin gjorde honom till chef för det statliga järnvägsmonopolet.

”Familjen”, klicken släktingar, tjänstemän och affärsmän i den nära kretsen kring Rysslands förste president Boris Jeltsin Valentin Jumasjev – tidigare journalist som fick Jeltsins förtroende när han skrev dennes memoarer och utsågs till stabschef i Kreml 1997. Gifte sig med Jeltsins dotter Tatjana 2002. Tatjana Djatjenko – Jeltsins dotter som officiellt var hans imagekonsult, men som i första hand var presidentens grindvakt. Boris Berezovskij – före detta matematiker som byggde sin förmögenhet genom handelsupplägg för bilföretaget AvtoVAZ (som tillverkade den fyrkantiga Lada som kom att bli en symbol för Sovjeteran) och nästlade sig in i Jeltsins inre krets. När han förvärvade oljejätten Sibneft blev han sinnebilden för Jeltsintidens starkt politiskt inblandade oligarker. Aleksandr Volosjin – tidigare ekonom som började samarbeta med Berezovskij i privatiseringarna och andra program, och som 1997 förflyttades till Kreml till tjänsten som Jumasjevs vice stabschef. Blev befordrad till stabschef 1999. Roman Abramovitj – oljehandlare som blev Berezovskijs skyddsling, och som så småningom utmanövrerade honom och tog över hans affärsimperium. Jeltsinfamiljens och sedan Putins ”kassör”. Sergej Pugatjov – rysk-ortodox bankman som var en mästare på de invecklade finansuppläggen i Jeltsins Kreml, och som senare även blev känd som Putins bankir. Medgrundare av Mezjprombank. Gick balansgång mellan Jeltsinfamiljens och silovikis kretsar.


Putins krets

x

Oligarken från Jeltsintiden som kom på kant med Putins män Michail Chodorkovskij – före detta medlem av det kommunistiska ungdomsförbundet Komsomol, blev en av Rysslands första och mest framgångsrika affärsmän under perestrojkan och nittiotalet.

Gangstrarna, KGB:s fotsoldater Sankt Petersburg Ilja Traber – före detta ubåtsbefäl som blev antikvitetshandlare på svarta marknaden under perestrojkaåren, därefter mellanhand mellan Putins säkerhetstjänst och den kriminella organisationen Tambovgruppen, som kontrollerade Sankt Petersburgs strategiskt viktigaste tillgångar – hamnen och oljeterminalen. Vladimir Kumarin – Tambovgruppens boss, som förlorade ena armen vid ett mordförsök och senare blev känd som Sankt Petersburgs ”nattguvernör”, samarbetade med Putins män, framför allt Ilja Traber.

Moskva Semjon Mogilevitj – före detta brottare som bland annat kallats ”Don Semjon” och som i slutet av åttiotalet blev bankir för de mäktigaste kriminella organisationerna, däribland Solntsevskaja, och slussade pengar in i väst och byggde upp ett kriminellt imperium för drog- och vapenhandel för egen del. Han värvades av KGB på sjuttiotalet och var ”ryska statens kriminella arm”. Sergej Michailov – sägs vara ledare för Moskvas mäktigaste kriminella organisation Solntsevskaja, med nära band till många av de KGB-anknutna affärsmän som senare skapade relationer till fastighetsmogulen Donald Trump i New York. Vjatjeslav Ivankov (”Japontjik”) – gangster som Mogilevitj sände iväg till Brighton Beach i New York för att övervaka Solntsevskajas kriminella imperium där. Jevgenij Dvoskin – gangster i Brighton Beach som blev en av Rysslands mest ökända ”skuggbankirer” när han flyttade tillbaka till Moskva med sin farbror, Ivankov, och slog sig ihop med den ryska säkerhetstjänsten för att slussa ”svarta pengar” värda tiotals miljarder dollar in i väst.


xi

Persongalleri

Felix Sater – Dvoskins bäste vän sedan barndomen. Blev en viktig affärspartner för Trump Organization efter att ha exploaterat en rad fastigheter åt Trump, samtidigt som han upprätthöll sina kontakter på hög nivå i den ryska under­ rättelsetjänsten.


”Ryska ledare för kriminella organisationer, deras medlemmar och deras partners rör sig in i Västeuropa, köper fastigheter, bildar företag, väver sig in i samhällsstrukturen, och när Europa väl börjar bli medvetet om detta kommer det att vara för sent.” Robert Levinson, före detta FBI-agent

”Jag vill varna er amerikaner. Ni är väldigt naiva som folk när det gäller Ryssland och dess avsikter. Ni tror att bara för att Sovjetunionen inte längre existerar så är ryssarna era vänner. Det är de inte, och jag kan visa er hur SVR försöker skada USA än idag, till och med mer än KGB gjorde under kalla kriget.” Sergej Tretjakov, före detta överste i SVR, Rysslands yttre underrättelsetjänst, utplacerad i New York


Prolog

Moskvas regler

D

et är sent på kvällen i maj 2015. Sergej Pugatjov bläddrar igenom ett minst tretton år gammalt familjealbum som han just hittat. På ett foto från en födelsedagsfest i datjan utanför Moskva slår hans son Viktor ner blicken medan Vladimir Putins dotter Marija ler och viskar i Viktors öra. På en annan bild poserar Viktor och Sergejs andre son Aleksandr på en spiraltrappa av trä i Kremls presidentbibliotek tillsammans med Putins bägge döttrar. I bildens utkant syns en leende Ljudmila Putina, som då fortfarande var den ryske presidentens hustru. Vi sitter i köket i Pugatjovs nya hem, ett townhouse i tre våningar i den välbärgade stadsdelen Chelsea i London. Det sena kvällsljuset strilar in genom de katedralliknande fönstren, fåglarna kvittrar i träden utanför och trafiken från King’s Road surrar dovt i bakgrunden. Det intensiva liv Pugatjov en gång levt i Moskva – alla pakter, det ständiga spelet bakom kulisserna, alla ”tjänster och gentjänster” mellan vännerna i Kremls korridorer – känns som en annan värld. Men i själva verket ligger Moskvas makt fortfarande som en mörk skugga inpå knuten. Dagen innan har Pugatjov tvingats söka beskydd av Storbritanniens kontra­terrorpolis. Hans livvakter hittade suspekta boxar med fasttejpade sladdar både under hans Rolls-Royce och under bilen han brukade använda för att skjutsa sina tre yngsta barn – som var sju, fem och tre år gamla – till skolan om morgnarna. På väggen i Pugatjovs vardagsrum, bakom gunghästen och mitt emot familjeporträtten, har kontraterrorstyrkan SO15 installerat en grå låda med larmknapp ifall han skulle bli angripen. Femton år tidigare hade Pugatjov varit en del av Kremls inre krets och manövrerat febrilt bakom kulisserna för att lyfta Vladimir Putin till makten. En gång hade han varit känd som Kremls bankir och varit en mästare på de hemliga dealar och fula knep som landet styrdes med då. I många år hade han verkat oantastbar, en av den innersta kammarens medlemmar i maktens


Putins krets

2

absoluta centrum, som hade skapat och tänjt på reglerna som det passade dem och låtit polis- och rättsväsende och rent av valsystemet underkasta sig deras behov. Men nu hade Kremls maskineri vänt sig emot honom. Denne religiöse man av rysk-ortodox trosbekännelse med mörkt skägg och sällskapligt leende hade blivit det senaste offret för Putins obönhörligt växande inflytande. Till att börja med hade Kreml riktat in sig på hans affärs­ imperium och roffat åt sig alltihop. Efter det hade Pugatjov lämnat Ryssland och först flyttat till Frankrike, sedan till England, där Kreml nu gick till angrepp mot honom. Utan någon som helst kompensation hade Putins män tagit över hotellkomplexet som presidenten gett Pugatjov tillstånd att bygga på Röda torget, ett stenkast från Kreml. Sedan köpte en av Putins närmaste män, Igor Setjin, två av Rysslands största skeppsvarv av Pugatjov. De var värderade till 3,5 miljarder dollar, men Pugatjov tvingades sälja dem för en bråkdel av den summan. Därefter övertogs hans kolprojekt – världens största kokskolreserv i den sibiriska republiken Tuva, värderad till 4 miljarder dollar – av en nära medarbetare till den tjetjenske presidenten Ramzan Kadyrov för 150 miljoner dollar.[1] Putins män hade dessutom tagit tillfället i akt att ge Pugatjov skulden för Mezjprombanks kollaps, banken som han på nittiotalet varit med om att grunda och som då varit nyckeln till hans makt. Myndigheten i Kreml inledde en rättsprocess och anklagade Pugatjov för att ha orsakat bankens konkurs genom att överföra 700 miljoner dollar till ett schweiziskt bankkonto mitt under finanskrisen 2008. Kreml tog ingen hänsyn till Pugatjovs försvar – att det var hans egna pengar som togs ut. Och det verkade inte spela någon roll att huvudorsaken till att banken saknade pengar att betala fordringsägarna var Setjins övertagande av varven för en bråkdel av värdet.[2] Kremls påverkan tycktes solklar. ”Personer inom statsapparaten tänjde på reglerna till hans nackdel för att fälla banken, och naturligtvis berikade de sig själva”, sa Richard Hainsworth, expert sedan många år tillbaka på rysk bankverksamhet.[3] Det var en typisk historia för Kreml, som skoningslöst bredde ut sin makt. Först hade man bara gett sig på politiska fiender, men nu började man även ge sig på människor som en gång hjälpt Putin. Pugatjov var den förste i den inre kretsen som föll, och nu hade Kreml flyttat sitt krig mot honom från Moskvas igenbommade rättssalar till den tunna fernissan av anständighet hos högsta domstolen i London. Där fick man enkelt igenom


3

Prolog

att affärs­magnatens tillgångar skulle frysas och trängde samtidigt in honom i ett hörn i rättssalen. Ända sedan Pugatjov lämnade Ryssland hade Kreml jagat honom. I sitt hem i Frankrike hotades han av hantlangare som skickats av Mezjprombanks likvidator. Tre medlemmar av maffian i Moskva hade tagit med honom ut till en yacht utanför Nice och krävt 350 miljoner dollar för att garantera hans familjs ”säkerhet”. Det var ”priset för fred”, sa de, priset för att få det ryska brottsåtalet mot honom för Mezjprombanks konkurs att försvinna – vilket framgår av dokumenterade bevis.[4] I de brittiska domstolarna hade Pugatjov inte alls varit i sitt rätta element, obekant som han var vid landets bestämmelser och procedurer. Han hade blivit för van vid fulspelet bakom kulisserna i Kreml, för van vid att slinka igenom kryphålen bland regler och förordningar på grund av sin makt och ställning. Han hade inte skaffat sig några favörer. Han hade varit så övertygad om sin egen rättfärdighet, så säker på att han fallit offer för Kremls senaste tillgångsplundring, att han trodde sig stå över de brittiska domstolarnas regler. Han hade inte rättat sig efter domstolsbeslutet att frysa hans tillgångar och gjort av med miljontals pund från ett konto som han gömt för den brittiska domstolen. Han hade fått för sig att reglerna om öppenhet på något sätt inte gällde honom, att det var en futtig sak jämfört med katastrofen som drabbat hans affärsimperium och att det bara varit en del av kriget från Kremls sida att hetsa och frustrera honom konstant. Men Kreml hade blivit skickligt på att jaga sina fiender genom det brittiska rättssystemet, alltmedan dess pr-maskineri matade de brittiska tabloiderna fulla med anklagelser om ryska oligarkers stulna rikedomar. Kreml hade lärt sig navigera i det brittiska rättssystemet när de satte dit exiloligarken Boris Berezovskij, som hade blivit Putins skarpaste kritiker, i ett fall som verkade skriva om Rysslands historia. Berezovskij var en repliksnabb herre som även han kom från Kremls innersta krets och som försökte – och misslyckades med – att stämma sin tidigare affärspartner och Kremls nära bundsförvant Roman Abramovitj på 6,5 miljarder dollar i högsta domstolen i London. Domaren i det fallet, Elizabeth Gloster, hade inte gett mycket för Berezovskijs påstående att han var delägare i ett av Rysslands största oljebolag, Sibneft, och att han även ägt en del i Rysslands största aluminiumjätte Rusal – tillsammans med Abramovitj – och att Abramovitj hade tvingat honom att sälja sin andel till vrakpris. Även om Berezovskij var erkänd i hela Ryssland som ägare av dessa företag sa domare Gloster att hon uppfattade


Putins krets

4

honom som ”ett i grunden otillförlitligt vittne”[5] och tog parti för Abramovitj, som hävdade att Berezovskij aldrig ägt dessa tillgångar – han hade bara blivit betald för att ge politiskt beskydd. Senare visade det sig att Glosters styvson fått nästan 500 000 pund för att representera Abramovitj i ett tidigt skede av rättsprocessen. Berezovskijs jurister menade att hans inblandning var mer omfattande än vad som tidigare avslöjats.[6] Kreml hade slipat sina operationer i det brittiska rättssystemet lite till genom jakten på den kazakiske miljardären Muchtar Abljazov, som händelsevis också var den kazakiske presidenten och Kremlvännen Nursultan Nazarbajevs politiska ärkefiende. Abljazov jagades av den ryska myndigheten för insättningsgarantier för att ha försnillat över 4 miljarder dollar från den kazakiska banken BTA, som han varit ordförande i och som hade filialer över hela Ryssland. Myndigheten anlitade ett team från toppjuristbyrån Hogan Lovells som väckte elva bedrägeriåtal mot Abljazov i Storbritannien och utfärdade en order om att frysa hans tillgångar. Med hjälp av privatdetektiver spårade man de försnillade 4 miljarderna till ett nätverk av utlandsbaserade företag kontrollerade av den kazakiske magnaten.[7] Men i Pugatjovs fall verkade inga stulna eller gömda tillgångar ha hittats. Inga bedrägerianklagelser hade någonsin lagts fram i Storbritannien och inte heller någon annanstans utanför Ryssland. Grundat enbart på ett ryskt domslut fick samma team från Hogan Lovells igenom frysningen av Pugatjovs tillgångar och trängde enkelt in honom i ett hörn med mängder av åtal. När han förhördes om redovisningen av tillgångar visade det sig att han vittnat falskt om huruvida hans kolaffärer skötts av honom själv eller hans son. Att försäljningen hade tvingats igenom till ett pris som var mindre än en tjugondel av bolagets verkliga värde verkade domaren inte fästa någon vikt vid. Det som betydde något var om han hade följt regelverket och deklarerat alla tillgångar som han fortfarande kontrollerade. Pugatjov tvingades överlämna sina pass till domstolen och förbjöds att lämna Storbritannien under en förlängd period av utfrågningar om redovisningsproceduren medan snaran drogs åt av Kremls jurister. Han avverkade en serie advokater som var och en tycks ha förbluffats över att fallet aldrig prövades objektivt i Storbritannien, medan andra felaktigt betraktade honom som enkelt byte. Bortskämda av störtfloden av fall som Moskvas magnater var villiga att betala stora pengar för att dra inför Storbritanniens högsta domstol saltade juristfirmorna sina räkningar rejält för arbete som aldrig utfördes, vilket också finns dokumen-


5

Prolog

terat. Pr-företag erbjöd sig att försvara Pugatjovs image för 100 000 pund i månaden. ”Han är på vårt territorium nu”, sa en delägare på en global juristbyrå som försvarade honom. Först hade Pugatjov trott att åtalet mot honom drevs av oregerliga underhuggare i Kreml som var ivriga att markera sitt övertagande av hans affärs­ imperium. Men medan kampanjen vidgades och Pugatjov började oroa sig för sin egen fysiska säkerhet blev han alltmer övertygad om att det var Putin själv som ledde den. ”Hur kan han göra så här mot mig? Jag gjorde ju honom till och med till president”, sa han den där kvällen när han satt i köket i Chelsea, fortfarande chockad över SO15:s besök och de misstänkta anordningarna som hittats under hans bilar.[8] Av en tidigare vän som Kreml skickat till London hade han fått höra att Putin personligen kontrollerade vartenda steg i kampanjen mot honom. ”Vi har kontrollen över allting här”, varnade vännen, ”alla fällor är gillrade.” Pugatjov hade länge känt av det stigande inflytande som pengarna från Kreml fått i London. Långt innan den rättsliga attacken inleddes sa han att han träffat massor av engelska adelsmän som talade om för honom hur förträfflig de tyckte att Putin var. På den tiden hade de trott att Pugatjov var ”Putins bankir”, precis som pressen benämnde honom, men utan att blinka bad de honom ändå donera pengar till Konservativa partiet. Alla hans gamla vänner från Kreml hade släktingar och älskarinnor i London som de besökte på veckosluten, då de pumpade in pengar i staden. Setjins exfru Marina hade ett hus och en dotter där. Vice premiärministern Igor Sjuvalov ägde stadens mest prestigefyllda bostad – en takvåning med utsikt över Trafalgar Square. Sönerna till miljardären och Putins gamle judokompis Arkadij Rotenberg gick i en av landets mest berömda privatskolor, medan hustrun Natalia shoppade loss och begärde dyr skilsmässa i högsta domstolen. Vice talmannen i duman och en av Rysslands mest högröstade patrioter, Sergej Zjelesnijak, hade länge rasat mot de västerländska influenserna trots att dottern hade bott i London i många år. Listan över politiker som bodde i London var oändlig, sa Pugatjov. ”De har acklimatiserat sig alldeles utmärkt på denna lilla ö med detta hemska väder”, fnös han. ”I Storbritannien har huvudsaken alltid varit pengar. Putin skickade sina agenter för att korrumpera den brittiska eliten.” Staden var van vid strömmen av ryska kontanter. Fastighetspriserna hade rusat i höjden när först rika finansmän och sedan ryska statstjänstemän köpt på sig lyxvillor i Knightsbridge, Kensington och Belgravia. En rad ryska


Putins krets

6

börsintroduktioner med de statliga företagen Rosneft, Sberbank och VTB i spetsen hade hjälpt till att betala hyrorna och lönerna för Londons mest välbeställda pr- och juristfirmor. Män ur den brittiska överklassen och före detta politiker erbjöds frikostiga löner för att sitta i ryska bolagsstyrelser, även om de inte tilläts ha så stor insyn i vad som skedde på företagen. Rysslands inflytande fanns överallt. Den före detta KGB-agenten och bankiren Aleksandr Lebedev, som positionerat sig själv som förkämpe för fri press i Ryssland, hade förvärvat Londons mest lästa och inflytelserika dagstidning Evening Standard. Han blev ett självklart inslag vid begivenheterna i huvudstaden och stod på gästlistan till de mest eftertraktade middagsbjudningarna. En annan var Dmitrij Firtasj, en ukrainsk affärsmagnat som favoriserats av Kreml i handeln med gas, och som trots sina kopplingar till den FBI-efterlyste ryske maffiabossen Semjon Mogilevitj hade blivit en av miljardärerna som donerade pengar till Cambridge University. Hans högste underhuggare i London, Robert Shetler-Jones, hade skänkt miljontals pund till Tories, vars inflytelserika partihöjdare satt i styrelsen för Firtasjs organisation British Ukrainian Society. Det fanns också en del mer osynliga figurer. Åtminstone en av dem slank igenom maskorna och blev nära vän med Boris Johnson, som då var Londons borgmästare och i den absoluta toppen av den konservativa eliten. ”Alla har vant sig vid hur spioner ser ut på film, med mörka glasögon och misstänkt uppsyn”, sa Pugatjov. ”Men här finns de överallt. De ser normala ut. Det går inte att veta.” Pugatjov hade ingen aning om huruvida kuriren som Kreml skickat för att varna för att alla fällor var gillrade i Storbritannien talade sanning eller om det bara var meningen att skrämmas. Men efter att ha funnit de misstänkta föremålen under bilarna och fått nys om att Ryssland tänkte försöka få honom utvisad från Storbritannien, så bestämde han sig till slut för att inte ta risken att vänta och se. Trots sin tidigare så nära relation till Putin och de omfattande kontakterna med klanen av tidigare KGB-agenter i Kreml, de så kallade siloviki, blev ett möte som arrangerats åt honom med en högt uppsatt tjänsteman i brittiska utrikesministeriet inställt i sista minuten. Istället hade han fått veta av en besökande agent från Kreml att han borde träffa en man som ryska underrättelsetjänsten hade bearbetat i britternas motsvarighet MI6. Allt hade ställts på ända. Han var rädd att Storbritannien förberedde en överenskommelse med ryssarna att utlämna honom. Han funderade också över vännen Boris Berezovskijs öde – Kremls ärkefiende som i mars


7

Prolog

2013 hade hittats död på badrumsgolvet på sin herrgård i Berkshire, med sin ­svarta favorithalsduk i kashmir runt halsen och ett oidentifierat fingeravtryck kvar på platsen. Av okänd anledning utredde Scotland Yard inte händelsen, utan överlämnade uppgiften åt den lokala polismyndigheten i Thames Valley, som sedan rubricerade den som självmord och lade ner fallet.[9] ”Det verkar som om det finns en överenskommelse med Ryssland att inte göra väsen”, konstaterade Pugatjov.[10] Och så en dag i juni 2015, några veckor efter att vi hade setts i hans våning i Chelsea, var Pugatjov plötsligt inte kvar i Storbritannien. Alla hans telefoner hade stängts av, kastats längs vägen medan han flydde. Han hade ignorerat domstolsbeslutet som förbjöd honom att lämna landet. Han hade inte ens talat om att han skulle åka för sin partner, modern till hans tre barn, societetsdamen Alexandra Tolstoy, som ända in på småtimmarna satt och väntade på att han skulle dyka upp på sin fars åttioårsfest. Sista gången någon hade sett honom var på ett möte han haft med sina advokater, då de varnat honom för att han skulle behöva 10 miljoner pund för att slippa en överhängande rysk utlämningsbegäran – pengar som Pugatjov inte hade tillgång till. Några veckor senare dök han upp i Frankrike, där han blivit medborgare 2009 och där fransk lag skyddade medborgarna från att bli utlämnade till Ryssland. Han hade flytt till den relativa tryggheten i sin villa högt uppe i bergen över Nicebukten, ett fort omgärdat av ett högt och ogenomträngligt järnstaket, en grupp livvakter och ett gytter av övervakningskameror överallt. Att Kreml kunde driva sitt fall mot honom med sådan lätthet i London såg Pugatjov som den första lastotjkan, som ryssarna säger, sommarens första svala. Det var Moskvas regler som nu kommit till London, där Kreml kunde vrida och vända på den juridiska processen lite som man ville för att passa den politiska agendan, där den övergripande frågan om konfiskeringen av Pugatjovs mångmiljardimperium slugt kunde begravas i myllret av byråkratiska regler kring frysningsbeslutet och huruvida Pugatjov hade följt dem på korrekt sätt. Nu var ju Pugatjov förstås inget helgon. Vad det var som egentligen hade hänt med de 700 miljoner dollar han anklagats för att ha försnillat från Mezjprombank var högst oklart. Men en rad redovisningar av hans tillgångar, som inte ifrågasatts av Storbritanniens högsta domstol, visade att 250 miljoner dollar av de pengarna hade returnerats till banken, medan spåret av de återstående hade försvunnit med bolag som likviderats av Pugatjovs tidigare stallbroder, som nu hade ett nära samarbete med


Putins krets

8

Kreml. Senare skulle schweiziska åklagare svara på Rysslands begäran att blockera Pugatjovs bankkonton i Schweiz med att de inte fann några bevis för att något brott begicks när nämnda 700 miljoner dollar överfördes från Pugatjovs bolagskonton i Mezjprombank till det schweiziska kontot under finanskrisens kulmen 2008.[11] Men även om Kremls jurister inte hade dragit igång en bedrägeriprocess mot honom i Storbritannien, och även om det inte tycktes finnas något spår av stulna pengar, så var den rättsliga jakten på Pugatjov obönhörlig. Jurister som arbetade åt den ryska myndigheten för statliga insättningsgarantier hävdade bestämt att de hade ”solklara bevis” för att han var skyldig till Mezjprombanks fall. ”Får man kontanter av en reglerande myndighet bör man använda dem till att hjälpa banken att överleva, inte till att finansiera en utbetalning till sig själv”, sa en till juristteamet närstående person.[12] Trots att Kreml tagit över hans affärsimperium och han själv börjat frukta för sitt liv befanns Pugatjov ha gjort sig skyldig till domstolstrots genom att fly Storbritannien och dömdes i sin frånvaro till två års fängelse. Under förhören om domstolstrots stämplades han många gånger som lögnare. Han hade nonchalerat frysningsordern. Han hade inte bara flytt landet, utan också överfört pengar för försäljningen av två bilar till Frankrike. En av domarna som ledde förhandlingarna, Vivienne Rose, ansåg sig inte ”med säkerhet kunna lita på några av hans vittnesmål”. En nyzeeländsk fond som han bildat med miljontals dollar i fastigheter, inklusive sitt hem i Chelsea, visade sig senare vara en bluff. Men alla sina brister till trots hävdade Pugatjov bestämt att han fångats i en vendetta som ryska staten dragit in honom i genom de brittiska domstolarna. Kreml verkade ha bestämt sig för att förneka varje antydan till att han någonsin haft känningar i Kreml eller att han visste något som kunde skada ryska intressen. Man hade lyckats mörka alla politiska associationer till fallet, dels genom att utnyttja de brittiska underrättelsetjänsternas minskade kunskap om Ryssland till följd av de senaste årens ökade fokus på terrorhotet från islamistgrupper, dels tack vare att Pugatjov själv höll låg profil. Innan det körde ihop sig i London hade Pugatjov inte gett en enda intervju i sitt liv. Få visste vem han var. De flesta trodde att det var den nyss avlidne oligarken Boris Berezovskij som hade hjälpt Putin till makten. Advokaterna på Hogan Lovells hade fått höra att Pugatjov var obetydlig, och att åtalet mot honom inte hade något med politik att göra. ”Jag har inte sett några bevis på vad han


9

Prolog

gjort i Kreml”, sa en person i nära kontakt med juristteamet. ”Vi måste vara extremt försiktiga. Pugatjov verkar säga vad som faller honom in. Folk jag har talat med säger bara att han var en uppenbar skojare.”[13] Men faktum är att Pugatjov hade verkat i Kremls hjärta och varit invigd i några av dess mest förborgade hemligheter, bland annat exakt hur det gick till när Putin kom till makten. Det verkade vara en av huvudorsakerna till att Kreml var så angeläget att jaga honom och såg till att snärja honom i ett finmaskigt juridiskt nät. Redan innan Kreml tog över hans affärsimperium hade han försökt lämna Ryssland för att slippa det ändlösa intrigmakeriet i landets affärer. Han hade redan börjat frysas ut av Putins KGB-kompisar från Sankt Petersburg och börjat söka franskt medborgarskap 2007. Som de initierade såg det blev Pugatjov straffad just för att han försökte fly det sammansvetsade system som styrde Ryssland, maffiaklanen som det aldrig var tänkt att någon skulle lämna. ”Pugatjov var som en njure. Han var väsentlig för att systemet skulle fungera. Men han tappade förståndet och trodde att han kunde lämna landet och göra sina egna affärer. Självklart gavs ordern att krossa honom”, sa en framstående rysk bankir som var inblandad i Kremls finansiella aktiviteter.[14] I brådskan under flykten från Storbritannien till Frankrike lämnade Pugatjov efter sig en rad avslöjande spår. Detektiver anlitade av Kremls jurister gjorde en räd mot hans kontor i Knightsbridge med stöd av en domstolsorder utfärdad några dagar efter hans försvinnande. Bland drivorna av dokument de hittade låg några disketter. På en av disketterna fanns inspelningar – rysk säkerhetstjänst hade i hemlighet spelat in vartenda möte han haft på sitt kontor sedan slutet av nittiotalet. En av inspelningarna dokumenterar livligt Pugatjovs uppenbara bedrövelse över Putin och över sin egen roll i att ha tagit honom till makten. På bandet sitter Pugatjov på sitt kontor med Valentin Jumasjev, den förre presidenten Boris Jeltsins svärson och stabschef, då de över en middag och ett glas vin diskuterar den spända situationen när Moskva slungades in i ytterligare en politisk kris. Det var i november 2007, när bara några månader återstod av Putins andra presidentperiod då han enligt författningen måste lämna posten. Men även om Putin hade gjort vaga uttalanden om att bli premiärminister efter avgången från presidentposten, så sades ännu inte ett knyst om hans verkliga intentioner. I Kremls labyrintiska korridorer hade de forna KGBoch säkerhetsagenter som stigit till makten tillsammans med Putin armbågat


Putins krets

10

sig fram, gnabbats och huggit varandra i ryggen med förhoppningen att just de, eller deras kandidat, skulle väljas till hans efterträdare. Pugatjov och Jumasjev slog tyst ihop sina glas i en skål medan de diskuterade dödläget. Osäkerheten kring maktskiftet väckte starka minnen av 1999, då de hjälpt Putin att ta sig upp. Det kändes som evigheter sedan. Nu hade de blivit akterseglade av Putins KGB-kumpaner från Sankt Petersburg. Nu var de mer eller mindre kvarlevor från en helt annan era. Maktsystemet hade oåterkalleligen förändrats och de hade fortfarande svårt att förstå vad de hade gjort. ”Minns du hur det var när han precis kommit till makten?” säger Pugatjov på bandet. ”’Jag är avdelningschefen’, sa han då. ’Nyrekryteringen.’” På den tiden hade Putin verkat motvillig att ta ledarrollen och varit foglig och tillmötesgående mot dem som hjälpt honom att ta makten. ”Oss emellan tror jag att hans avsikt i början var att bli rik, att leva ett lyckligt liv, att lösa sina egna personliga problem”, fortsätter Pugatjov. ”Och i princip löste han dem väldigt snabbt … Men medan de fyra åren i första ämbetsperioden gick förstod han att det hänt saker som gjorde att han aldrig skulle kunna dra sig tillbaka.” Putins första period som president hade dränkts i blod och konflikter och lett till en övergripande förändring av hur landet styrdes. Han ställdes inför en rad våldsamma terrordåd, bland annat belägringen av Dubrovkateatern i Moskva i oktober 2002 av tjetjenska terrorister. Gisslandramat slutade med över hundra döda, efter att den ryska säkerhetstjänsten gjort ett katastrofalt ingripande och gasat ihjäl många av de teaterbesökare som det var meningen att de skulle befria. Putins strider med rebeller från den bångstyriga nordkaukasiska republiken Tjetjenien hade lett till tusentals dödsfall, inklusive 294 personer som dog i en rad hussprängningar. Ryktet gick i Moskva att det var Putins säkerhetstjänst som egentligen låg bakom dessa blodiga attacker, inte minst för att resultatet i slutändan blev skärpta säkerhetskontroller som stärkte hans makt. Nittiotalets fritt härjande oligarker skulle snart sättas på plats. Det räckte med ett enda stort rättsfall mot landets rikaste man för att Putin och hans män skulle lägga band på marknadens friheter under Jeltsin och inleda statens övertagande. ”Han hade gärna avgått efter fyra år, tror jag”, säger Pugatjov. ”Men så kom


11

Prolog

alla de där konflikterna. Dödläget med väst idag är så allvarligt att det nästan är som Kubakrisen. Och nu har han gått ännu längre … Han fattar att om han syltar in sig mer kommer han aldrig bli fri.” Maktapparaten som Putin hade byggt, som gjort att han samlat så mycket makt att allt nu berodde på honom, verkade i deras ögon allt annat än stabil. ”Det är en pyramid. Det enda man behöver göra är att knuffa till den en gång så faller den ihop … Han förstår detta mycket väl, men kan inte ändra på sig själv.” ”Jag får inte känslan att han förstår något alls av det här”, säger Jumasjev. ”Det skulle vara konstigt om han sa att allt han gjort har gått fel”, invänder Pugatjov. ”Många av besluten han fattar grundas på hans övertygelse om hur världen styrs. Grejen med patriotismen – han tror uppriktigt på den. När han säger att Sovjetunionens sammanbrott var en tragedi, så tror han uppriktigt på det … Han bara har sådana värderingar. Det han gör, det gör han uppriktigt. Han gör misstag uppriktigt.” Att Putin tagit kontroll över alla maktinstrument (vilket inbegrep att kunna avbryta val av delrepublikernas guvernörer och underkasta rättssystemet Kremls diktat) brukade han försvara med att åtgärderna var nödvändiga för att inleda en ny era av stabilitet, för att göra slut på nittiotalets kaos och kollaps. Men under den bombastiska patriotismen, som vid första påseendet verkade driva det mesta av beslutsfattandet, låg ett annat, mer obehagligt faktum. Putin och KGB-folket som styrde ekonomin genom ett nätverk av lojala hantlangare hade nu monopol på makten och hade infört ett nytt system där statliga befattningar användes som medel för självberikande. Det var väldigt långt ifrån de antikapitalistiska, antiborgerliga principerna i det sovjetiska statssystem som de en gång betjänat. ”Dessa människor är mutanter”, säger Pugatjov. ”De är en blandning av Homo soveticus och de senaste tjugo årens ohämmade kapitalister. De har stulit så mycket och stoppat i egen ficka. Alla deras familjer bor någonstans i London. Men när de säger att de behöver krossa någon i patriotismens namn, så menar de det på riktigt. Det är bara det att om det är London de siktar in sig på, så tar de sina familjer därifrån först.” ”Jag tycker att det är hemskt”, säger Jumasjev. ”Några av mina vänner som arbetar i Kreml nu säger – helt uppriktigt – att det är så fantastiskt att de kan bli så rika där. På nittiotalet var det oacceptabelt. Då var man tvungen att välja mellan att göra affärer och att jobba för landet. Nu börjar de jobba för

Profile for Smakprov Media AB

9789100188498  

9789100188498  

Profile for smakprov

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded

Recommendations could not be loaded