9789100187033

städerskan

Nita Prose

städerskan Översättning av Manne Svensson

albert bonniers förlag

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-018703-3 Originalets titel: The Maid Copyright © 2022 by Nita Prose Inc. Översättning: Manne Svensson Omslag: Andrew Davis Tryck: ScandBook, EU 2022

Till Jackie

Prolog

Jag är din städerska. Det är jag som städar ditt hotellrum, som smyger in som en ande när du driver runt på stan utan att bry dig det minsta om röran du lämnat efter dig, eller vad jag kan få syn på när du inte är där.

Det är jag som slänger dina sopor, som kastar dina kvitton som du inte vill att någon ska se. Det är jag som byter dina lakan, som kan se om du var ensam inatt eller inte. Det är jag som ställer dina skor prydligt vid dörren, som puffar till dina kuddar och får syn på enstaka hårstrån. Dina? Knappast. Det är jag som städar upp efter dig när du har druckit för mycket och stänkt ner toalettsitsen, eller värre än så.

När jag är klar med uppgiften är ditt rum som nytt. Din säng är perfekt bäddad, med fyra fluffiga kuddar, som om ingen någonsin har legat där. Dammet och smutsen du lämnade efter dig har sugits upp och för alltid glömts bort. Din putsade spegel kastar tillbaka bilden av ditt oskyldiga ansikte. Det är som om du aldrig varit där. Som om all din smuts, alla dina lögner och svek har gnuggats bort.

Jag är din städerska. Jag vet så mycket om dig. Men vad vet du egentligen om mig?

7

 Måndag 

Kapitel 1

Att jag har ett skrattretande namn är jag väl medveten om. Det blev dock skrattretande först för fyra år sedan, när jag började på det här jobbet. Jag är städerska på Regency Grand Hotel och heter Molly. Molly Maid, som städfirman. Ett skämt. Innan jag tog jobbet var Molly bara ett namn som vilket som helst. Ett namn som jag fått av min frånvarande mamma, som lämnade mig för så länge sedan att jag inte har något minne av henne, bara några foton och historierna som mormor har berättat.

Enligt mormor tyckte mamma att Molly var ett gulligt namn på en flicka och att det förde tanken till rosiga kinder och råttsvansar. Fast jag har varken eller. Jag har vanligt, mörkt hår som jag ser till att klippa i en snygg och prydlig page. Jag har mittbena – exakt i mitten. Håret är kammat platt och rakt. Jag gillar sådant som är enkelt och snyggt.

Jag har skarpa kindben och en blek hy som folk ibland förundras över. Varför vet jag inte. Jag är lika vit som de lakan jag bäddar av och på, av och på, dagen lång i de drygt tjugo rum som jag städar åt de högaktade gästerna på Regency Grand, ett exklusivt, femstjärnigt hotell som stoltserar med ”sofistikerad elegans och god ton för den moderna tidsåldern”.

Aldrig hade jag trott att jag skulle ha en sådan elegant roll på 11

ett fint hotell. Jag vet att det finns de som tycker annorlunda, att en städerska hör till samhällets absoluta bottenskrap. Jag vet att det är meningen att alla ska sträva efter att bli läkare, advokater eller rika fastighetsmagnater. Men inte jag. Jag är så tacksam för mitt jobb att jag nyper mig i armen varje dag. Det gör jag faktiskt. Speciellt nu när inte mormor finns. Utan henne är mitt hem inget hem. Det är som om all färg har spolats bort från lägenheten vi delade. Men i samma stund som jag går in i Regency Grand färgas världen i lysande technicolor igen.

När jag lägger handen på det skinande mässingsräcket och går uppför de scharlakansröda trappstegen mot hotellets ­majestätiska pelargång är jag Dorothy som går in i Oz. Jag stiger in genom de glimrande svängdörrarna och ser mitt sanna jag reflekteras i glaset – mitt mörka hår och min bleka ansiktsfärg finns alltid där, men nu kommer en rodnad tillbaka till mina kinder, mitt existensberättigande blir återställt.

När jag kommit igenom entrédörren stannar jag ofta upp för att insupa foajéns prakt. Den mister aldrig sin glans. Blir aldrig grå eller dammig. Aldrig matt eller blek. Den är välsignat likartad dag efter dag. Till vänster den kolsvarta concierge- och receptionsdisken, med receptionisterna stiligt klädda i svartvitt som pingviner. Och så den rymliga, hästskoformade foajén i sig, med sina fina italienska marmorgolv som utstrålar obesudlad vithet och lyfter blicken uppåt, uppåt mot terrassen. Där är de utsmyckade art déco-detaljerna och den grandiosa trappan som leder upp dit, med glänsande, överdådiga balustrader och ormar slingrande sig uppåt mot gyllene glober som hålls på plats av käftar i mässing. Gästerna står ofta vid räcket med händerna vilande mot en av de skinande pelarna och granskar den vackra scenen där nere – portiererna som marscherar kors och tvärs släpande på resväskor, gäster som vilar i luxuösa fåtöljer eller par som sitter tätt intill varandra i smaragdgröna fästmanssoffor, där deras hemligheter absorberas av det mjuka, fylliga sammetstyget.

12

Men kanske är det jag gillar allra mest med foajén dess doft, det första behagliga andetaget i början av varje skift när jag tar in doften av hotellet självt – blandningen av damernas dyrbara parfymer, skinnfåtöljernas mörka mysk, den skarpa citronoljan som används två gånger dagligen på de skinande marmorgolven.

Det är själva doften av viljekraft. Det är aromen av livet självt.

Varje dag när jag kommer till jobbet på Regency Grand känner jag mig levande igen, som en del av sakernas struktur, av deras prakt och färg. Jag är en del av skapelsen, en ljus, unik ruta och ett viktigt inslag i gobelängen. Älskar du ditt jobb behöver du inte jobba en enda dag i ditt liv, brukade mormor säga. Och hon hade rätt. Varenda arbetsdag är en glädje för mig. Jag föddes för det här jobbet. Jag älskar att städa.

Jag älskar min städvagn och jag älskar min uniform.

Inget går upp mot en perfekt utrustad vagn en tidig morgon.

Det är ett ymnighetshorn av skatter och sköna ting, enligt min ringa mening. De fina små paketen med utsökt paketerade t­ vålar som doftar apelsinblom, de pyttesmå schampoflaskorna från Crabtree & Evelyn, de bulkiga näsduksaskarna, de hygieniskt inplastade toalettpappren, de blekta vita handdukarna i tre storlekar – bad-, hand- och tvättlapp – och högen med underlägg till te- och kaffevagnen. Och sist men inte minst, städattiraljerna, med bland annat fjädervippa, möbelcitronolja, lätt parfymerade antiseptiska soppåsar liksom en imponerande samling sprej­ flaskor med fettlösande och bakteriedödande medel, prydligt uppradade, redo att ta sig an vilken fläck som helst, om det så är kaffe eller spya – eller rent av blod. En välutrustad städvagn är ett portabelt sanitärt mirakel, en städmaskin på hjul. Och som sagt, så vacker.

Och min uniform sen. Blev jag tvungen att välja mellan vagnen och uniformen så tror jag inte att jag skulle kunna. Min uniform är min frihet. Det är den perfekta osynlighetsdräkten. På Regency Grand kemtvättas den dagligen i hotellets ­tvättstuga, 13

som ligger i hotellets kvava och fuktiga innandöme i samma korridor som städerskornas omklädningsrum. Varje dag när jag kommer till jobbet hänger min uniform på dörren till mitt skåp.

Den är tätt inplastad med en liten post-it lapp där mitt namn står skrivet med svart tuschpenna. Vilken lycka att se den där på morgonen. Den är som en förlängning av mig – ren, desinfekterad, nypressad och doftar som en mixtur av nytryckt papper, inomhusbassäng och intet. En ny början. Det är som om dagen innan och alla dagar dessförinnan har suddats ut.

När jag har på mig min städuniform – inte en sådär tantig variant som husorna i Downton Abbey eller ens klyschig som en Playboy Bunny, utan en bländvit stärkt skjorta och snäva svarta kavajbyxor (med svarta sammetsband på sidorna och stretchtyg så att det blir bekvämt att böja sig) – så känner jag mig hel. Så fort jag har klätt mig för min arbetsdag känner jag mig mer självsäker, som att jag vet precis vad jag ska säga och göra – i alla fall större delen av tiden. Och så fort jag tar den av mig vid dagens slut känner jag mig naken, oskyddad, avklädd.

Sanningen är att sociala situationer ofta vållar besvär för mig – det är som om alla spelar ett spel med komplicerade regler som de allihop känner till, medan jag alltid spelar det för första gången. Jag råkar beklagligt ofta bryta mot etiketten, förolämpa någon när jag försöker ge en komplimang, misstolka kroppsspråk eller säga fel sak vid fel tillfälle. Enbart tack vare mormor vet jag att ett leende inte nödvändigtvis betyder att någon är glad.

Ibland ler folk när de skrattar åt en. Eller så tackar de en när de egentligen bara vill ge en örfil. Mormor brukade säga att jag blev allt bättre på att läsa av känsloreaktioner – bättre och bättre dag för dag, kära du – men nu, utan henne, får jag det svårt. Förr rusade jag hem efter jobbet, slängde upp dörren till vår lägenhet och ställde frågor till henne som jag samlat under dagen. ”Hemma!

Mormor, fungerar ketchup verkligen på mässing, eller borde jag hålla mig till salt och vinäger? Är det sant att vissa dricker te med 14

grädde? Mormor, varför kallade de mig Rumba på jobbet idag?”

Men när dörren går upp därhemma idag hörs inget ”Åh kära Molly, det kan jag förklara för dig” eller ”Låt mig göra en rejäl kopp åt dig så ska jag svara på allt”. Nu känns vår mysiga trea ihålig, livlös och tom, som en grotta. Eller en kista. Eller en grav.

Jag tror det är min svårighet att tolka uttryck som gör att jag aldrig blir bjuden på fest, trots att jag verkligen gillar fester.

Tydligen är det genant att samtala med mig, och ska man tro på det som sägs har jag inga vänner i min egen ålder. Sanningen att säga är det hundra procent korrekt. Jag har inga vänner i min egen ålder. Knappt i någon ålder alls för den delen.

Men på jobbet, när jag har min uniform på mig, så smälter jag in. Jag blir en del av hotellets utsmyckningar, som den svartvitrandiga tapeten på väggen i många av korridorerna och rummen. När jag har min uniform på mig, och så länge jag håller mun, kan jag vara vem som helst. Du skulle kunna se mig i en vittneskonfrontation och inte kunna peka ut mig även om du gått förbi mig tio gånger på en dag.

Nyligen fyllde jag tjugofem – ett kvartssekel, skulle mormor utropa om hon kunde. Vilket hon inte kan, för hon är död.

Ja, död. Varför ska man kalla det för något annat än det är?

Hon gick inte bort som en lätt bris som smekte fram över heden.

Hon gick inte milt ut i den goda natten. Hon dog. För cirka nio månader sedan.

Dagen efter att hon dog var en vacker dag med milt väder och jag gick till jobbet som vanligt. Alexander Snow, hotellchefen, var förvånad att se mig. Han påminner om en uggla. Han har sköldpaddsbågar som är väldigt stora för hans fyrkantiga ansikte. Hans allt tunnare hår är bakåtslickat med änkesnibb i pannan. Ingen annan på hotellet är särskilt förtjust i honom. Som mormor skulle ha sagt: Bry dig inte om vad andra tycker, det är vad du tycker som betyder något. Och jag instämmer. Man måste följa sin egen moraliska kompass, inte följa andra blint som ett får.

15

”Molly, vad gör du här?” frågade mr Snow när jag dök upp på jobbet dagen efter att mormor dött. ”Jag beklagar verkligen sorgen. Mr Preston berättade att din mormor gick bort igår. Jag har redan ringt och bett någon annan ta ditt pass. Jag trodde att du skulle ta ledigt idag.” ”Men mr Snow”, sa jag. ”Tror gör man väl i kyrkan?”

Mr Snow såg ut som om han skulle kräkas upp en mus. ”Jag ber ödmjukast att få kondolera. Och är du säker på att du inte vill ta ledigt idag?” ”Det var mormor som dog, inte jag”, svarade jag. ”Livet går ju vidare.”

Han spärrade upp ögonen, vilket kanske tyder på en chock­ reaktion? Jag kommer aldrig att förstå det – varför folk tycker att sanningen är mer chockerande än lögnen.

Men mr Snow gav i alla fall med sig. ”Som du vill, Molly.”

Några minuter senare var jag nere i omklädningsrummen på städavdelningen och tog på mig uniformen precis som jag gör varje dag, som jag gjorde så sent som imorse och som jag kommer att göra även imorgon, trots att någon annan – och inte mormor – dog idag. Och inte hemma, utan på hotellet.

Jo. Det stämmer. Idag på jobbet hittade jag en gäst liggande väldigt död i sin säng. Mr Black. Den mr Black. Bortsett från detta var det en helt vanlig dag. Är det inte märkvärdigt hur en omvälvande händelse kan förändra minnet av vad som hänt? Arbetsdagar brukar vanligtvis flyta ihop och de dagliga uppgifterna gå in i varandra. Sop­ korgarna jag tömmer på fjärde våningen smälter in i dem på den tredje. Jag kan svära på att jag städar svit 410, hörnrummet med utsikt mot västra sidan av gatan, men jag är i själva verket i andra änden av hotellet, i rum 430, hörnrummet på östra sidan, som är en spegelvänd variant av 410. Men så händer någonting utöver det vanliga – som att hitta mr Black väldigt död i sin säng – och plötsligt utkristalliserar sig dagen, övergår på ett ögonblick från 16

gasform till fast tillstånd. Varje ögonblick blir minnesvärt och går att särskilja från alla arbetsdagar som varit förut.

Det var idag runt tre på eftermiddagen, mot slutet av mitt pass, som denna omvälvande händelse ägde rum. Jag hade redan städat alla rum för dagen, inklusive Blacks taksvit på fjärde våningen, men behövde nu återvända till sviten för att avsluta städningen av deras badrum.

Tro nu inte för ett ögonblick att jag är slarvig och oorganiserad när jag jobbar bara för att jag behövde städa Blacks taksvit två gånger. När jag städar ett rum angriper jag det grundligt. Jag lämnar det fläckfritt och ofördärvat – inte en yta lämnas otorkad, inte en gnutta lort blir kvar. Renlighet är en dygd, brukade mormor säga, och jag betraktar det som en princip bättre än de flesta att efterleva. Jag sopar inget under mattan – jag gör rent under den. Inga fingeravtryck blir kvar att torka, inte en fettfläck kvar att lösa upp.

Så det var inte så att jag bara var lat och bestämde mig för att inte städa Blacks badrum när jag skrubbade resten av sviten ren imorse. Au contraire. Badrummet hade ockuperats av en gäst vid mitt första städbesök. Mr Blacks fru Giselle steg in i duschen strax efter att jag kom. Och även om hon (mer eller mindre) gav mig tillåtelse att städa resten av sviten medan hon duschade, så stannade hon en god stund i duschen – så länge att ånga började välla ut genom springan under badrumsdörren.

Mr Charles Black och hans andra fru, Giselle Black, har länge varit återkommande gäster på Regency Grand. Alla på hotellet känner dem – alla i hela landet känner till dem. Mr Black bor – eller snarare bodde – hos oss minst en vecka varje månad medan han tittade till sina fastighetsaffärer i stan. Mr Black är – var – en berömd entreprenör, en finansman, en magnat. Han och Giselle syntes ofta i tidningarna. Han beskrevs som ”en medelålders silverräv”, även om han i ärlighetens namn varken var silver 17

eller räv, medan Giselle brukade bli omnämnd som hans ”unga eleganta trofé”.

Jag tyckte det lät som en komplimenterande beskrivning, men när mormor läste den höll hon inte med. När jag frågade varför sa hon: Det handlar om vad som står mellan raderna, inte på dem.

Mr och mrs Black har inte varit gifta länge, bara omkring två år. Vi på Regency Grand har haft turen att se det aktningsvärda paret regelbundet välsigna vårt hotell med sin närvaro. Det ger oss prestige. Vilket i sin tur betyder fler gäster. Som i sin tur betyder att jag har ett jobb.

En gång för drygt tjugotre månader sedan, när mormor och jag gick genom finanskvarteren, pekade hon på alla byggnader som mr Black ägde. Jag hade inte förstått att han ägde ungefär en fjärdedel av stan, men tyvärr gör han det. Eller gjorde. När man är död kan man bestämt inte äga fastigheter. ”Han äger inte Regency Grand”, sa mr Snow en gång om mr Black när mr Black ännu var i högsta grad levande. Mr Snow satte punkt för sin kommentar med en märklig liten fnysning.

Jag har ingen aning om vad den där fnysningen skulle betyda. En av anledningarna till att jag har fäst mig vid mr Blacks andra fru Giselle är att hon säger saker till mig rakt ut. Och hon förklarar med egna ord.

Första gången jag gick in i Blacks taksvit imorse städade jag den noggrant från golv till tak – minus det upptagna bad­ rummet, med Giselle i. Hon verkade inte alls sig lik. Jag märkte när jag kom dit att hennes ögon var röda och svullna. Allergi? undrade jag. Eller var hon kanske ledsen? Giselle fördrev ingen tid med mig, utan rusade in i badrummet och stängde dörren med en smäll nästan direkt efter att jag kommit.

Jag lät inte hennes beteende störa mig i min uppgift, utan skred genast till verket och städade sviten med liv och lust.

När den var perfekt rengjord ställde jag mig vid den stängda badrums­dörren med en ask näsdukar och ropade på Giselle. ”Era 18

rum har återställts till yttersta perfektion! Jag kommer tillbaka senare och städar badrummet!” ”Okej!” svarade Giselle. ”Du behöver inte skrika! Herregud!”

När hon så småningom kom ut ur badrummet gav jag henne en näsduk för den händelse hon faktiskt var allergisk eller upprörd.

Jag räknade med en liten pratstund, för hon brukar vara rätt så meddelsam av sig, men hon kilade snabbt in i sovrummet för att klä på sig.

Då gick jag ut ur sviten och fortsatte med resten av fjärde våningen, rum efter rum. Jag puffade kuddar och putsade förgyllda speglar. Jag sprejade smuts och fläckar från tapeter och väggar. Jag samlade ihop smutsiga lakan och fuktiga handdukar.

Jag desinfekterade toaletter och tvättfat.

Halvvägs in i arbetet på den våningen tog jag en kort paus för att ta min vagn till källaren och lasta av två stora, tunga säckar smutsiga lakan och handdukar i tvättstugan. Trots den kvava luften i källaren, och trots att miljön förvärrades av den skarpa lysrörsbelysningen och det mycket låga taket, så var det en befrielse att bli av med säckarna. På vägen tillbaka till korridorerna kände jag mig mycket lättare i kroppen, om än en smula fuktig.

Jag bestämde mig för att gå och hälsa på Juan Manuel, en av diskarna i köket. Jag susade fram genom de vindlande korridorerna, avverkade den välbekanta svängsekvensen – vänster, höger, vänster, vänster, höger – likt en mus som tränats att gå genom en labyrint. När jag kom till de stora köksdörrarna och slog upp dem släppte Juan Manuel allt och gav mig genast ett stort glas kallt vatten med is, som jag storligen uppskattade.

Efter en kort och angenäm pratstund lämnade jag honom.

Sedan fyllde jag på vagnen med rena handdukar och lakan i städavdelningen. Och så gick jag upp till den fräschare luften på andra våningen igen för att börja städa en ny omgång rum. Dessa gav bara småpengar i dricks, vilket fick mig att fatta misstankar, men mer om det senare.

19

När jag tittade på klockan nästa gång var den ungefär tre. Det var dags att ta en ny sväng till fjärde våningen för att städa mr och mrs Blacks badrum. Jag stannade till utanför deras dörr för att lyssna efter tecken på att någon var där. Jag knackade, helt enligt protokollet. ”Städning!” sa jag med hög men artigt befallande röst. Inget svar. Jag tog mitt huvudnyckelkort och klev in i deras svit med städvagnen rullande efter mig. ”Mr och mrs Black? Kan jag avsluta min städning? Jag skulle hemskt gärna återställa ert rum till yttersta perfektion.”

Inte ett ljud. Uppenbarligen var det äkta paret ute på stan – trodde i alla fall jag. Desto bättre för mig. Då kunde jag utföra mitt arbete grundligt och utan störningsmoment. Jag lät den tunga dörren slå igen bakom mig. Jag synade deras vardagsrum.

Det var inte så rent och prydligt som jag lämnat det bara några timmar tidigare. Gardinerna hade dragits för de imponerande panoramafönstren med utsikt över gatan nedanför, flera små whiskyflaskor från minibaren låg omkullvälta på glasbordet och ett halvtomt whiskyglas stod bredvid dem – liksom en orökt cigarr och en hopknycklad servett på golvet, samt en fördjupning i divanen där drinkarens ändalykt lämnat sitt avtryck. Giselles gula handväska låg inte längre där jag sett den imorse, på byrån vid ingången, vilket i alla fall betydde att hon var ute och gick på stan.

En städerskas arbete blir aldrig färdigt, tänkte jag för mig själv och lyfte undan kudden från divanen, puffade till den, lade tillbaka den på sin plats och slätade ut eventuella kvarvarande skavanker på divantyget. Innan jag städade undan på bordet bestämde jag mig för att kolla hur det stod till med de andra rummen i sviten. Det såg verkligen ut som om jag skulle behöva städa hela sviten från början.

Jag gick mot sovrummet längst in i sviten. Dörren var öppen och en av hotellets luxuösa vita badrockar låg utbredd på golvet precis framför tröskeln. Där jag stod kunde jag se 20

s­ ovrumsgarderoben, med en dörr fortfarande öppen, precis som jag lämnat den imorse eftersom kassaskåpet därinne också var öppet så att garderobsdörren inte gick att stänga ordentligt. En del av innehållet i kassaskåpet fanns fortfarande kvar – det kunde jag se med en gång – men de föremål som förbryllat mig något på morgonen var nu påtagligt frånvarande. På sätt och vis var det en lättnad. Jag slutade fokusera på garderoben, klev försiktigt över badrocken på golvet och steg in i sovrummet.

Och det var först då jag såg honom. Mr Black. Han hade på sig samma dubbelknäppta kavaj som han haft tidigare, när han sprang in i mig i korridoren, förutom att papperet i bröstfickan nu var borta. Han låg raklång på rygg över sängen. Sängen var skrynklig och oordnad, som om han vänt och vridit sig en hel del innan han lagt sig till rätta på rygg. Han vilade huvudet mot en kudde, inte två, och de andra två kuddarna låg snett bredvid honom. Jag skulle behöva leta reda på den obligatoriska fjärde kudden, som jag är alldeles säker på att jag lade på sängen imorse när jag bäddade den – för det är ju i detaljerna som djävulen sitter, som de säger.

Mr Blacks skor låg i andra änden av rummet. Det minns jag tydligt, för den ena skon pekade söderut och den andra österut, och jag förstod omedelbart att det var min yrkesmässiga plikt att se till att båda skorna pekade åt rätt håll och reda ut de hoptrasslade skosnörena innan jag lämnade rummet.

Naturligtvis var första tanken när jag såg det här scenariot inte att mr Black var död. Det var snarare att han sov gott efter att ha fått sig en duktig sup i vardagsrummet. Men när jag tittade närmare noterade jag några andra märkvärdigheter i rummet. På nattduksbordet till vänster om mr Black låg en öppen medicin­ burk, en burk som jag mindes som Giselles. Diverse små, blå piller hade spillts ut ur burken, varav några hamnat på nattduksbordet och andra på golvet. Några av pillren hade trampats sönder, mosats till ett fint pulver som nu hade gnuggats in i mattan.

21

Den skulle behöva högtryckssug, följt av luktborttagning för att kunna återställas till ett perfekt tillstånd.

Det är inte ofta som jag går in i en svit och ser en gäst ligga till sängs och sova djupt. Vanligare då att jag till stor fasa påträffar gäster i ett helt annat skick – en flagrante, som det heter på latin. Gäster som bestämt sig för att sova eller ägna sig åt intima ­aktiviteter är dock oftast hövliga nog att begagna stör ej-­ skylten, som jag alltid lämnar på byrån för sådana eventualiteter.

Och gästerna brukar omedelbart ropa till om jag nu skulle råka ­klampa in så olägligt. Men inte mr Black – han ropade inte och bad mig ”dra åt helsike”, vilket han vanligtvis gjorde om jag kom vid en olämplig tidpunkt. Istället fortsatte han bara sova djupt.

Det var då jag insåg att jag inte hade hört honom andas under de tio sekunder eller mer som jag stått vid sovrumsdörren. Jag har faktiskt viss specialkunskap om djupsovare, för mormor råkar ha varit en, men ingen sovare sover så djupt att han helt slutar andas.

Jag tyckte det verkade välbetänkt att titta till mr Black och se hur han mådde. Även detta är en hotellstäderskas plikt. Jag tog ett litet steg framåt för att inspektera hans ansikte. Det var då jag upptäckte hur grå han såg ut, hur uppsvälld och … avgjort sjuklig. Jag gick försiktigt ännu närmare, precis intill sängkanten, och lutade mig fram över honom. Hans rynkor grävde djupa fåror och mungiporna hängde i en bister min, även om det knappast kunde anses obrukligt för mr Black. Han hade små besynnerliga märken kring ögonen, som röda och lila nålstick. Då började min hjärna plötsligt skicka varningssignaler. Först i den stunden blev jag fullt medveten om att det var mer som var fel med den här situationen än jag först hade trott.

Jag sträckte fram handen och klappade mr Black på axeln. Den kändes stel och kall, som en möbel. Jag lade handen framför hans mun i en desperat förhoppning att jag skulle känna ett svagt andetag komma ur honom, men till ingen nytta.

22

”Nej, nej, nej”, sa jag och lade två fingrar på hans hals för att ta en puls som jag inte kunde känna. Jag grep tag i hans axlar och skrek: ”Hörni! Hörni! Vakna!” Det var fånigt gjort, nu när jag tänker på det, men då kändes det fortfarande nästan omöjligt att mr Black faktiskt kunde vara död.

När jag släppte honom dråsade han ihop och hans huvud dunsade till lätt mot sänggaveln. Då backade jag undan från sängen med händerna hängande utmed sidorna.

Jag vacklade över till det andra nattduksbordet, där det stod en telefon, och ringde receptionen. ”Regency Grand, receptionen. Hur kan jag hjälpa er?” ”God eftermiddag”, sa jag. ”Jag är ingen gäst. Jag brukar inte ringa för att be om hjälp. Det är Molly, städerskan. Jag är i tak­ sviten, svit 401. Jag har fått en tämligen extraordinär olägenhet på halsen. En sällsynt form av röra.” ”Varför ringer du receptionen? Ring städarna.” ”Jag är städare”, sa jag och höjde rösten. ”Kan du vara så snäll och varsko mr Snow att det är en gäst som är … permanent opasslig.” ”Permanent opasslig?”

Det är ju därför det alltid är bäst att vara direkt och tydlig, men i det ögonblicket får jag medge att jag tappade huvudet tillfälligt. ”Han är väldigt död”, sa jag. ”Död i sin säng. Ring mr Snow.

Och var snäll och ring larmcentralen. Genast!”

Efter det lade jag på. Ska jag vara ärlig känns allt det som hände sedan surrealistiskt och drömskt. Jag minns att mitt hjärta skrällde i bröstet, att rummet började skeva som i en Hitchcockfilm, att händerna blev klibbiga och luren nästan gled ur mitt grepp när jag lade den på plats igen.

Då tittade jag upp. På väggen framför mig hängde en s­ pegel med guldram, som inte bara reflekterade mitt skräckslagna ansikte utan också allt som jag hade missat tidigare.

Svindeln blev värre, golvet började luta som i lustiga huset.

23

Jag lade ena handen på mitt bröst, ett fruktlöst försök att hejda de vibrerande hjärtslagen.

Det är lättare än man skulle kunna tro – att existera framför allas ögon men samtidigt vara i stort sett osynlig. Det är vad jag har lärt mig av att vara städerska. Man kan vara så viktig, så väsentlig för sakernas struktur, men ändå bli totalt förbisedd.

Och det är en sanning som inte bara tycks gå att tillämpa på städerskor, utan även på andra. En obehagligt träffande sanning.

Strax efter det svimmade jag. Ljuset i rummet slocknade och jag föll helt enkelt ihop, såsom jag ibland gör när det blir för påfrestande att vara vid medvetande.

Och nu när jag sitter här på mr Snows eleganta kontor darrar jag om händerna. Mina nerver är slitna. Det som är rätt är rätt.

Det som är gjort är gjort. Men ändå darrar jag.

Jag använder mig av mormors mentala knep för att återfå stabiliteten. Varje gång en film blev olidligt spännande tog hon fjärrkontrollen och snabbspolade framåt. ”Sådär”, sa hon. ”­Ingen idé att tära på nerverna när slutet är ofrånkomligt. Det som sker det sker.” Det är sant i filmens värld, men inte alltid i verkliga livet. I verkliga livet kan ens gärningar ändra utgången, från sorg till glädje, från besvikelse till belåtenhet, från fel till rätt.

Men mormors knep kommer väl till pass nu. Jag spolar framåt och återupptar min mentala uppspelning vid exakt rätt punkt.

Darrningarna avtar omedelbart. Jag var fortfarande i sviten men inte i sovrummet. Jag var vid dörren. Rusade tillbaka in i sovrummet, grep tag i luren för andra gången och ringde till receptionen. Den här gången krävde jag att få tala med mr Snow.

När jag hörde hans röst som sa ”Hallå? Vem är detta?” såg jag till att vara väldigt tydlig. ”Det är Molly. Mr Black är död. Jag är i hans rum. Var snäll och ring genast larmcentralen.”

Cirka tretton minuter senare kom mr Snow in i rummet med 24

en smärre armé av sjukvårdare och poliser. Han ledde mig ut därifrån, tog mig i armbågen som ett litet barn.

Och nu sitter jag här på hans kontor alldeles bredvid lobbyn i en stor knarrande, vinröd skinnfåtölj. Mr Snow gick härifrån för ett tag sedan – en timme sedan, kanske, möjligen mer? Han sa åt mig att stanna tills han kom tillbaka. Jag har en ljuvlig kopp te i ena handen och en mördegskaka i den andra. Vem som kom hit med det minns jag inte. Jag lyfter koppen mot mina läppar – teet är hett men inte skållande, den idealiska temperaturen. Mina händer darrar lätt fortfarande. Vem var det som gjorde en sådan perfekt kopp te åt mig? Var det mr Snow? Eller någon annan i köket? Kanske Juan Manuel? Eller Rodney i baren? Vilken förtjusande tanke – Rodney som brygger en perfekt kopp te åt mig.

Medan jag stirrar ner i koppen – en riktig kopp av porslin, mönstrad med skära rosor och gröna taggar – så saknar jag plötsligt mormor. Hemskt mycket.

Jag lyfter kakan till munnen. Den knastrar behagligt mellan tänderna. Konsistensen är knaprig, smaken delikat och smörig.

En utsökt kaka på det hela taget. Den är söt, så ljuvligt söt.

25

Kapitel 2

Jag sitter fortfarande ensam på mr Snows kontor. Måste säga att det känns bekymmersamt att halka efter så mycket med rumsschemat, för att inte tala om dricksen jag missar. Vanligtvis vid den här tiden på dagen har jag städat rummen på minst en hel våning, men inte idag. Jag oroar mig för vad de andra städerskorna ska tänka och om de kommer att bli tvungna att ta igen det jag har tappat. Det har dröjt länge nu och mr Snow har fortfarande inte kommit tillbaka för att hämta mig. Jag försöker dämpa rädslan som bubblar i magen.

Jag kommer på att ett bra sätt att samla sig är att tänka tillbaka på hela dagen i detalj, så jag försöker så gott jag kan att erinra mig allt som skett fram till ögonblicket då jag såg mr Black död i sin säng i svit 401.

Det började som en helt vanlig dag. Jag gick in genom hotel­ l­ets praktfulla svängdörrar. Egentligen är det meningen att de anställda ska använda personalingången på baksidan, men det är få som gör det. Det är en regel som jag med glädje bryter mot.

Jag älskar den kalla känslan av det putsade mässingsräcket längs de scharlakansröda trappstegen till hotellets huvudentré.

Jag älskar det smackande ljudet från den mjuka mattan under mina skor. Och jag älskar att hälsa på Regency Grands ­portier 26

mr Preston. Den korpulente mr Preston med sin keps och långa rock med hotellets förgyllda emblem har varit anställd av ­etablissemanget i mer än två decennier. ”God morgon, mr Preston.” ”Åh, Molly. Trevlig måndag, kära du.” Han lyfter på mössan. ”Har du träffat din dotter på sistone?” ”Javisst har jag det. Vi åt middag igår. Hon ska upp i rätten imorgon. Jag kan fortfarande inte tro det. Att min lilla flicka ska stå där framför en domare. Om bara Mary kunde se henne nu.” ”Du måste vara stolt över henne.” ”Det är jag.”

Mr Preston blev änkling för över ett decennium sedan, men har inte gift om sig. När folk undrar varför är svaret alltid detsamma: ”Mitt hjärta är kvar hos Mary.”

Han är en hederlig man, en bra människa. Inte falsk. Har jag nämnt hur mycket jag avskyr falska människor? Falska människor borde kastas i kvicksand och kvävas i lort. Men sådan är inte mr Preston. Han är typen man skulle ha velat ha som pappa – även om jag inte är expert i ämnet, med tanke på att jag aldrig haft någon. Min pappa försvann i samma veva som mamma, när jag bara var ”ett litet kex”, som mormor brukade säga, vilket jag har förstått var någon gång mellan ett halvår och ett års ålder. Mormor tog då över vårdnaden av mig och vi blev en oskiljbar enhet, mormor och jag, jag och mormor. Tills döden skilde oss åt.

Mr Preston påminner mig om mormor. Han kände henne också. Jag har aldrig blivit riktigt klok på hur de lärde känna varandra, men mormor var snäll mot honom och hade en ganska nära relation till hans fru Mary (vila i frid).

Jag tycker om mr Preston, för han inspirerar människor att bete sig. Är man portier på ett fint, hedervärt hotell får man se en hel del. Affärsmän som passar på att smussla in små liderliga stycken när fruarna är hundratals mil bort. Eller rockstjärnor 27

som är så berusade att de tar portierens podium för en urinoar.

Eller den unga, vackra mrs Black – den andra mrs Black – som lämnade hotellet i all hast med mascara rinnande utmed sina tårdränkta kinder.

Mr Preston tillämpar sina egna principer för att hålla ordning.

Jag hörde rykten om att han blivit så arg på den nämnda rockstjärnan att han tipsade paparazzi om att mannen var inskriven, varpå fotograferna svärmade kring honom så till den grad att han aldrig tog in på Regency Grand igen. ”Är det sant, mr Preston?” frågade jag en gång. ”Var det du som tipsade paparazzi då?” ”Fråga aldrig en gentleman vad han har gjort eller inte. Är han en sann gentleman gjorde han det av goda skäl. Och är han en sann gentleman kommer han aldrig att berätta.”

Typiskt mr Preston. När jag hade gått förbi honom imorse svängde jag igenom den väldiga foajén och rusade nedför trapporna in i labyrinten av korridorer till köket, tvättstugan och mitt absoluta favoritområde – städavdelningen. Den kanske inte ser så mycket ut för världen – ingen mässing, marmor eller sammet – men det är i städrummen jag känner mig som hemma.

Jag tog på mig min nytvättade städuniform precis som vanligt, hämtade städvagnen och såg efter om den var fullt utrustad. Det var den inte. Vilket inte alls förvånar mig, då den som hade sista passet igår kväll var min chef Cheryl Green.

Eller Chernobyl, som de flesta i personalen på Regency Grand säger bakom ryggen på henne. Det bör nämnas att hon faktiskt inte har någon anknytning till Sovjetunionen över huvud taget.

Hon har bott här i stan i hela sitt liv, precis som jag. Några höga tankar om Cheryl har jag inte, det ska gudarna veta. Men jag vill inte tala nedsättande om henne – eller om någon annan, för den delen. Behandla andra som du själv vill bli behandlad, brukade mormor säga, och det är ett rättesnöre för mig. Jag har fått stå ut med många epitet under mitt kvartssekel på jorden, 28

och en sak som jag har lärt mig är att det där med sticks and stones stämmer inte alls – käppar och stenar sårar ofta betydligt mindre än ord.

Cheryl må vara min chef, men hon är definitivt inte överordnad mig. Det är faktiskt en viss skillnad. Man kan inte döma en person efter vad hon jobbar med eller efter hennes ställning i livet – man måste döma personen efter hennes handlingar.

Cheryl är slarvig och lat. Hon fuskar och skarvar. Hon släpar fötterna efter sig när hon går. Jag har till och med sett henne tvätta handfatet hos en gäst med samma trasa som hon använde till att tvätta toaletten. Kan ni förstå det? ”Vad gör du?” frågade jag när jag tog henne på bar gärning. ”Det där är ohygieniskt.”

En axelryckning. ”De här gästerna ger knappt dricks. Nu kanske de lär sig.”

Det var helt ologiskt. Hur ska gästerna kunna veta att städ­ chefen just spridit ut fekala mikropartiklar i deras tvättfat? Och hur ska de kunna förstå att det betyder att de borde ge mer dricks? ”Åh, så lågt. Hon stryker ju mot marken som ett ekorrarsel”, var mormors omdöme när jag berättade för henne om toalett-­ trasan.

När jag kom till jobbet imorse var min vagn fortfarande full av fuktiga, smutsiga handdukar och använda tvålar från dagen innan. Vore jag chef över saker och ting kan jag säga en sak: jag skulle njuta av chansen att få utrusta vagnarna.

Det tog ett tag att fylla på varorna idag, och när jag var klar kom Cheryl till sitt pass till slut, sen som vanligt, lunkande i maklig takt. Jag undrade om hon skulle skynda sig upp på översta våningen idag som hon brukade för att ”göra första ronden”, vilket betydde att hon snokade igenom taksviterna som egentligen var på mitt schema, stal mina största dricks från kuddarna och bara lämnade småpengar kvar till mig. Det är precis sådan 29

hon är – en falsk människa – en som stjäl. Och hon stjäl inte som Robin Hood. Robin Hood-typen stjäl för ett högre syfte, för att skipa rättvisa åt de orättvist behandlade. Det är en berättigad form av stöld. Och en sak är säker: Cheryl är ingen Robin Hood.

Hon stjäl i ett enda syfte – att sko sig själv på andras bekostnad.

Hon är en parasit snarare än en hjälte.

Jag sa ett halvhjärtat hej till Cheryl och hälsade sedan på Sunshine och Sunitha, de andra två städerskorna på mitt skift.

Sunshine kommer från Filippinerna. ”Varför fick du heta Sunshine?” frågade jag när vi träffades första gången. ”För mitt skinande leende”, sa hon, lade ena handen på höften och snirklade med fjädervippan.

Jag såg den då, likheten – likheten mellan solen och Sunshine.

Sunshine är skinande och ljus. Hon pratar väldigt mycket och gästerna älskar henne. Sunitha är från Sri Lanka, och till skillnad från Sunshine säger hon knappt ett ord. ”God morgon”, säger jag till henne när vi har samma pass. ”Mår du bra?”

Då nickar hon en gång, säger ett ord eller två och inte mycket mer än så, vilket passar mig alldeles utmärkt. Hon är trevlig att jobba med och sölar inte eller står och velar. Jag har ingenting att invända mot någon annan av städerskorna så länge de sköter sitt jobb. Och att både Sunitha och Sunshine vet hur man städar ett rum fläckfritt är det ingen tvekan om. Och det är något som jag respekterar, oss städerskor emellan.

När jag hade packat vagnen klart rullade jag den genom korridoren till köket för att träffa Juan Manuel. Han är en fin kollega, alltid väldigt trevlig och kollegial. Jag ställde vagnen utanför dörrarna till köket och kikade in genom glaset. Där stod han vid den gigantiska diskmaskinen och matade dess väldiga gap med högar av disk. Andra köksarbetare myllrade omkring honom, bärande på matbrickor med silverkupor, nybakade tårtor i tre 30

lager eller andra dekadenta njutningsmedel. Juan Manuels arbetsledare syntes inte till någonstans, så det var ett bra tillfälle att stiga in. Jag smög längs kökets utkant tills jag närmade mig Juan Manuels arbetsplats. ”Hej!” sa jag, antagligen för högt, men jag ville göra mig hörd över maskinens oväsen.

Juan Manuel hoppade till och vände sig om. ”Híjole, du ­skrämde mig.” ”Har du tid en stund?” frågade jag. ”Ja”, svarade han och torkade händerna på förklädet. Han sprang fram till den stora diskhon, tog ett rent glas och fyllde det med iskallt vatten som han gav till mig. ”Åh, tack ska du ha”, sa jag. Om källaren var varm var köket ett inferno. Jag förstår inte hur Juan Manuel klarar att göra sitt jobb, hur han kan stå i timmar i den olidliga hettan och fukten och skrapa halväten mat från tallrikarna. Allt detta avfall, alla dessa bakterier. Jag kommer och hälsar på honom varje dag, och varje dag försöker jag låta bli att tänka på det. ”Jag har din rumsnyckel. Rum 308, tidig utcheckning idag. Jag ska städa rummet nu, så det är klart för dig när du än behöver det. Okej?” Jag har gett Juan Manuel rumsnycklar i smyg i minst ett år, ända sedan Rodney berättade för mig om Juan Manuels olyckliga situation. ”Amiga mía, tusen tack”, sa Juan Manuel. ”Du kommer att kunna vara lugn tills nio imorgon bitti, när Cheryl kommer. Det är inte meningen att hon ska städa på den våningen över huvud taget – men man vet ju aldrig med henne.”

Då lade jag märke till att han hade stora inflammerade sår på handlederna, runda och röda. ”Vad är det där?” frågade jag. ”Har du bränt dig?” ”Jaha! Jo. Jag brände mig. På diskmaskinen. Ja.” ”Det låter som en säkerhetsbrist”, sa jag. ”Mr Snow tar säkerheten på väldigt stort allvar. Du borde meddela honom så att 31

han kan se till att någon tittar till maskinen.” ”Nej, nej”, svarade Juan Manuel. ”Det var mitt eget fel. Jag satte armen på fel ställe.” ”Jaha”, sa jag. ”Men var försiktig.” ”Det ska jag vara”, svarade han.

Han såg mig inte i ögonen under den delen av vårt samtal, vilket var högst olikt honom. Jag drog slutsatsen att han skämdes över missödet, så jag bytte ämne. ”Har du hört något från familjen på sistone?” frågade jag. ”Min mamma skickade det här till mig igår.” Han tog upp en telefon ur förklädet och bläddrade fram en bild. Hans familj bor i norra Mexiko. Pappan dog för drygt två år sedan, vilket ledde till att familjen inte hade inkomster nog att klara sig. Juan Manuel skickar hem pengar för att kompensera för det. Han har fyra systrar, två bröder, sex mostrar och fastrar, sju morbröder och farbröder och en brorson. Han är den äldste i syskonskaran, ungefär i min ålder. På bilden satt hela familjen runt ett plastbord och alla log för kameran. Hans mamma stod i bordsänden och höll stolt upp en bricka med grillat kött. ”Det är därför jag är här, i det här köket, i det här landet. För att min familj ska få äta kött om söndagarna. Om min mamma träffade dig, Molly, så skulle hon gilla dig med en gång. Min mamma och jag? Vi är likadana. Vi känner igen bra människor när vi ser dem.” Han pekade på sin mammas ansikte på bilden. ”Titta! Hon slutar aldrig le, spelar ingen roll vad som händer. Åh, Molly.”

Då tårades hans ögon. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag ville inte se på fler bilder av hans familj. Varje gång jag gjorde det kände jag en märklig känsla djupt i maggropen, samma känsla som jag fick en gång när jag råkade peta ner en gästs örhänge i det svarta avloppet. ”Nu måste jag gå”, sa jag. ”Tjugoen rum att städa idag.” ”Okej, okej. Dina besök gör mig så glad. Ses snart, miss Molly.”

32

Jag skyndade mig ut ur köket till den tysta, ljusa korridoren och min vagn i perfekt ordning. Genast mådde jag mycket bättre.

Det var dags att gå till Social, restaurangen och baren inne i hotellet, där Rodney skulle inleda sitt pass. Rodney Stiles, barchefen. Rodney med sin tjocka, vågiga kalufs, sin vita skjorta med de översta knapparna smakfullt uppknäppta så att han blottade bara en liten aning av sin perfekta, helt lena bringa … tja, nästan helt, bortsett från ett litet runt ärr under bröstbenet. Poängen är hur som helst att han inte är hårig. Hur någon kvinna kan gilla håriga män övergår mitt förstånd. Inte för att jag har fördomar.

Jag menar bara att om en man som jag gillade var hårig skulle jag ta fram vaxet, sedan skulle jag slita remsorna av honom tills han var kal och ren.

I verkliga livet har jag inte fått tillfälle att göra det. Jag har bara haft en pojkvän, Wilbur. Och även om han inte hade hår på bröstet visade han sig vara en hjärtekrossare. En lögnare och en falsk människa. Så hår på bröstet kanske inte är det värsta man kan tänka sig här i världen.

Jag andas djupt för att rensa Wilbur ur tankarna. Det är en gåva jag har – att kunna städa tankarna på samma sätt som jag städar ett rum. Jag föreställer mig provocerande personer eller minns obekväma ögonblick, och så städar jag undan dem. Borta.

Puts väck, bara sådär. Så har sinnet återställts till ett tillstånd av ren perfektion.

Men nu när jag sitter här på mr Snows kontor och väntar på att han ska komma tillbaka har jag svårt att rensa sinnet. Tankarna återvänder till mr Black. Till känslan av hans livlösa hud mot mina fingrar. Och så vidare.

Jag tar en klunk av mitt te, som nu har blivit kallt. Jag ska på nytt fokusera på det som hände imorse, på att minnas varenda detalj … Var var jag?

Ja, just det. Juan Manuel. Efter att jag lämnat honom gick jag mot hissen med min vagn och tog den upp till foajén. Dörren 33

öppnades och där stod mr och mrs Chen. Makarna Chen är stamgäster, precis som mr och mrs Black, fast makarna Chen är från Taiwan. Mr Chen säljer tyger, har jag fått veta. Mrs Chen reser alltid med honom. Idag hade hon en vinröd klänning med vackra svarta fransar. De är alltid oklanderligt artiga, en alldeles exceptionell egenskap i mitt tycke.

De kände igen mig med en gång, vilket jag måste tillstå är ovanligt att hotellgästerna gör. De tog till och med ett steg åt sidan så att jag kunde ta mig ut ur hissen innan de steg in. ”Tack för att ni valt att vistas här igen, mr och mrs Chen.”

Mr Snow har lärt mig att tilltala gästerna med namn, att behandla dem som jag skulle ha behandlat familjemedlemmar. ”Det är vi som ska tacka för att ni håller vårt rum så städat”, sa mr Chen. ”Mrs Chen kan vila ut medan hon är där.” ”Jag håller på att bli lat. Ni gör allt åt mig”, sa mrs Chen.

Jag är inte den som beter mig speciellt för att få uppmärksamhet. Jag föredrar att ta emot komplimanger med en nickning eller med tystnad. Denna gång nickade jag, neg och sa: ”Ha en trevlig vistelse.”

Makarna Chen gick in i hissen och dörren gick igen.

Det var en del aktivitet i foajén, nya gäster som kom och gamla som gick. Vid första anblick verkade det rent och städat.

Inga småputsningar nödvändiga. Men det händer att gäster lämnar en dagstidning i oordning på ett sidobord, eller låter en kaffemugg bli liggande på det rena marmorgolvet, där den spiller ut sina sista droppar och lämnar en olycksbådande fläck efter sig. Varje gång jag lägger märke till sådana små missöden åtgärdar jag dem i ilfart. Strängt taget är det inte mitt jobb att städa foajén, men bra medarbetare tänker utanför lådan, som mr Snow sa.

Jag sköt fram min vagn mot entrén till Social Bar & Grill och parkerade den. Rodney stod i baren och läste en dagstidning som han lagt ut över disken.

34

Jag steg in med raska steg för att ge intryck av en kvinna med självförtroende som vet vad hon vill. ”Jag har anlänt”, sa jag.

Han tittade upp. ”Jaha, hej Molly. Kommer du för att hämta morgontidningarna?” ”Ditt antagande är hundra procent korrekt.” Varje dag hämtar jag en hög med dagstidningar för att lägga ut i rummen på mina rundor. ”Har du sett det här?” frågade han och pekade på tidningen framför sig. Han har en väldigt blänkande Rolexklocka. Även om jag inte är mycket för märken, så vet jag mycket väl att Rolex är ett dyrt märke, vilket måste betyda att mr Snow inser Rodneys förträffliga kvaliteter som bartender och ger honom mer än en vanlig bartenderlön.

Jag läste rubriken som Rodney pekade på: Familjefejd skakar Blacks imperium. ”Får jag se?” ”Visst.” Han vände artikeln åt mitt håll. Det fanns flera bilder – en stor på mr Black iförd sin klassiska dubbelknäppta kostym medan han motar bort reportrar som sticker mikrofoner under näsan på honom. Han går arm i arm med Giselle, perfekt stylad från topp till tå med mörka glasögon. Att döma av hennes utstyrsel togs bilden nyligen. Kanske igår? ”Det verkar pyra under ytan i familjen Black”, sa Rodney. ”Tydligen äger hans dotter Victoria fyrtionio procent av ­aktierna i Blacks affärsimperium, och dem vill han ta tillbaka.”

Jag skummade igenom artikeln. Black hade tre barn, alla var vuxna. Den ene sonen bodde i Atlantic City, den andre flackade fram och tillbaka mellan Thailand och Jungfruöarna eller var som helst där festandet skedde för tillfället. I artikeln beskrev mrs Black – den första mrs Black – sina båda söner som ”lättingar”, och så ska hon ha sagt: ”Enda chansen för Black P ­ roperties & Investments att överleva är om min dotter V ­ ictoria, som i allt väsentligt redan 35