Målarrocken är öppen. En fläckig sko på ena foten, ingenting på den andra. Hälen är torr och sprucken, tånaglarna gula, oklippta. Hon står still framför målningen. Det risiga håret sticker fram under kepsen. Runt halsen hänger glasögonen i bandet. Hon håller penseln i höger hand och stöder armbågen med vänsterhanden. Hon svettas lite, pannan blänker, hon är mycket blek.
Det är självporträttet hon håller på med. Hon har aldrig gjort något sådant förut, men nu målar hon sig sittande på sin röda färgfläckiga pall i en märkligt krum ställning med ryggen böjd och ena benet uppdraget.
Hon tittar snett bakåt, in mot ateljén. Blicken är vidöppen, klar och vaksam och duken är stor, uppspikad på väggen. På ena sidan står hallspegeln lutad, på den andra sitter några foton upptejpade. På ett av dem håller hon mig och min tvillingsyster Anna på varsin arm. Vi ser ut att vara ett par månader. På ett annat sitter hon med pappa på ett kafé i solen. Hon kisar och ler. Det är taget i Köpenhamn för över ett halvt sekel sedan, på deras bröllopsresa. De
sitter tätt intill varandra. Han håller sin högra arm om hennes axlar. De ser stiliga ut. Han med sitt mörka hår och hon med prickig blus och det speciella leendet.
Just nu arbetar hon med grönt. På duken, mellan hennes axel och haka, går några kor och betar och från hennes hårtoppar leder en trappa upp i målningens övre vänstra hörn. I flera dagar har tuvor av lila trift och gulmogen strandråg växt fram under penseln där, men nu är det snart övermålat med ett dunkelt grönsvart snår.
Hon byter ideligen grepp om penseln. Det stora fläckiga plåstret i handflatan har rullat upp sig i kanterna och det syns att det stör henne att hon inte kan arbeta som vanligt med handen.
Alla färger tänds av den himmelsblå sidenblusens intensiva lyster. I veckor har hon haft den upphängd bredvid duken för att se ljuset reflekteras i tygets veck och sträckningar. På målningen ser det ut som om blusen sitter åt. Det gör den inte i verkligheten. Mamma har blivit tunn och benig det sista året.
Det är varmt i ateljén, varmare än det brukar och smutsigare. Längs bakre väggen står insvepta oljemålningar och på golvet ligger högar av plast, tyger, tejp och pappersemballage. Den stora kniven ligger där också, bredvid den andra skon.
Nu lägger hon ned penseln på golvet och går fram till fåtöljen i hörnet. Hon rotar runt i en plastpåse med kompresser och plåster och drar fram en rulle sårtejp som hon snurrar flera varv över det gamla bandaget. Handen blir tjock och klumpig och hon böjer misslynt fingrarna några gånger medan hon sticker in foten i skon och går tillbaka över golvet. Hon tar upp penseln och pressar otåligt skaftet mot bandaget, rättar till glasögonen. I handflatan syns redan en ny blodfläck växa fram. Hon ser den inte förrän flera timmar senare, när Jacob ringer. Han undrar om hon vet var Anna är. Hon har inte svarat på flera dagar.
Anna går just då runt i Auguste Renoirs och hans maka
Alines hus i bergen nära Nice. Hon har kommit ned i museets bottenvåning och står framför montern med barnhuvudet i brons. På skylten står att Auguste skulpterade sin yngste son Claude 1908. Pojken var då sju år. Hans hår böjer sig mjukt ned över panna och nacke, näsan
är liten och kinderna runda.
Anna ser på bronshuvudet och ser det samtidigt stå på pianot utanför mammas ateljé, där det alltid har stått, i den lägenhet där vi en gång var barn, där vi en gång var en familj med pappa, mamma, barn. Som liten flicka trodde Anna att det var mitt och hennes huvud som var sammangjutna i en liten gemensam väktare. När Jacob föddes tyckte hon att det var mer likt honom och fantasierna om repliken växlade till ett pojkhuvud i stället.
Utanför det enkla museet ligger den vackra trädgården och längre bort strålar Medelhavets blå dis. Inomhus är
rummen nästan tomma och det är lätt att se dem här. Aline sitter med ett broderi vid matbordet i den stora kvadratiska matsalen. Hennes blus är lika djupt blå som fliken av havet som syns genom fönstret och i den skuggiga barnkammaren på andra sidan hallen sover Claude middag. Hans två bröder leker utanför och en halvtrappa ned, bakom ateljédörren, finns den förtätade stämningen kvar.
Solen faller på samma sätt genom takfönstren som för länge sedan och mitt i rummet är Augustes rullstol framskjuten som om han strax ska komma tillbaka. På en handtextad skylt står att reumatismen till sist gjorde honom beroende av sina assistenter. Att de bar honom i trapporna och hjälpte honom med färger, penslar och spatlar. Att de tillsammans arbetade fram bilderna med det sydfranska landskapet, de behagfulla kvinnorna, barnens lekar, trädgårdarna. Det andra livet hjälpte Aline honom med.
De har kommit med pianot nu.
Jacob ringer igen och nu svarar hon till sist. Hans röst skär genom de tysta varma rummen, han låter otålig.
Han ringer när hon står i Renoirs kök. Här finns inte mycket att se. En gammal vattenho och en låg bänk. Hon säger fortfarande inte var hon är och för att undvika frågor
dröjer hon vid pianot. Hon frågar om han precis som hon alltid kan se vårt vardagsrum framför sig. Med pianot där den lille Claude står ovanpå med det lena onyxägget på sitt fat intill.
Mamma har ju knappt vågat damma där, säger hon och skrattar, men Jacob har blivit tyst i luren. Något prasslar. Hon ser honom framför sig. Han har också blivit smal sista året, ser ut som en gammal fågel.
Så säger han plötsligt, utan att hon frågat:
Den där killen nere på hörnet, han kan verkligen laga mat.
Hon vet inte vem killen är, men precis vilken restaurang han menar. Den osiga kvarterskrogen som har allt. Sushi, pizza, kebab och thairätter med klibbigt ris eller nudlar.
Därefter avslutar han samtalet abrupt. Antagligen för det där med maten. Han vet att hon oroar sig för att han äter
dåligt. Men det är han som ringer hela tiden, inte hon. Luften i det slitna Renoirköket nästan kokar i värmen.
Anna öppnar dörren mot den skuggiga baksidan. En ödla
klättrar på den svala spruckna trappstenen och allt är så stilla att hon kan se Claude komma ut. Han är fortfarande
sju år och har tiggt en kaka i köket och blivit tillsagd att
äta upp den i hemlighet för sina bröder. Han slickar sina fingrar och ansiktet är lika slätt och näpet som vore det i brons. Håret faller ned i ögonen. Från köket hörs slammer av kastruller och vedspisen knastrar.
Jacob kommer och ställer sig bredvid. Anna ser honom kisa mot ljuset. Han är liten och gråter. Så kommer mamma också. Hon står i dörren till barnkammaren i sin målarrock och säger att inget är farligt, att han är en stor pojke och att det snart är morgon och ljust igen.
Men det är redan ljust och många år har gått. Både han och Anna är vuxna sedan länge och båda vet att det inte alls var sant, att det finns sådant som kan vara mycket farligt.
Claude går några steg på gruset. Han har ett träsvärd i handen nu. Solljuset brinner, men här bakom huset är luften frisk och syrlig av pinjer och cypresser. Lavendelhäckarna är magnifika, stora som buskar. Fjärilar fladdrar och cikadorna hörs som ett böljande dån över alltsammans.
Anna blundar och lutar sig mot väggen och försöker tänka på Auguste i ateljén en trappa upp i stället för på sin bror. Där inne hade han sin familj för sig själv. Hans händer vid barnens rosiga ansikten och kring kläderna på sin hustru. Med tunna penslar rörde han henne innanför blusar och livstycken, in i ögonens, näsans och öronsnäckans former, in i alla hennes veck och öppningar.
Överallt i hans målningar och skulpturer syns hon –Aline Victorine. Anna har läst om dem, följt deras liv i texter och bilder. De gifte sig i ungdomsåren och han målar henne som ung flicka, som brud, som havande och ammande ung mor och så småningom som en allt tyngre,
grånande kvinna. I målningarna syns tiden som går, blickarna, rösterna, begäret – allt finns där i färgernas spel. Allt som är, har varit och kanske kan bli hälls i den brunn som fylls på i honom och som töms ut på dukarna. Dag för dag för dag som livet varar.
Bakom ateljéns stängda dörr försörjer han ett helt hus, mitt i vardagslivets strömmande intimitet ser han in i familjens mest intima vrår. Han ser allt mellan hustrun och barnen, mellan gäster, vänner och tjänstefolk. Allt sänks i hans brunn.
På en skylt står att assistenterna till sist fick binda fast penslarna i hans stela fingrar. Han hölls vid det han hade i ateljén. Sjukdomen höll honom. Och Aline.
Anna ser henne röra sig genom rummen med husets alla göromål och med pojkarna som leker, bråkar och växer. Hon ser sin makes längtan, drömmar och fantasier i det han målar fram. I motivens alla danser och lekar, i färger och fester, klänningsliv, håruppsättningar och i formerna över höfter, lår och axlar.
Varje morgon och kväll lindar hon hans anklar och värkande händer. De sitter stilla tillsammans med lindorna och den enformiga sysslan. Sitter där tysta på sängkanten, med hans drömmar och hennes. Sida vid sida i äktenskapets hus.
I sovrummet finns sängen inte längre kvar, men i ateljén
är nästan allt bevarat. Staffliet är uppställt och på kavaletten, mot en ask med stelnade penslar, lutar fotografiet där hans händer är bandagerade.
De tre sönerna – Jean, Pierre och Claude – lär sig se sig själva i sin berömda fars blick och verk. Detta blir ett kliande behov. Jean blir filmregissör, Pierre tar den andra rollen, ställer sig framför kamerans öga och blir skådespelare. Lillemannen Claude bryter sig ut och försvinner in i krigets anonyma dramatik och blir borta länge.
Nu ser Anna honom ställa sig mitt i ljuset på grusgången med medaljerna för tapperhet och mod på bröstet. Hans lilla gjutna bronsansikte är slutet, lite truligt. Småbarnssött. Han har ätit upp sin kaka och håller svärdet mot solen. En liten blå fågel sjunger i lavendelhäcken.
Ni kan för fan inte bara gå.
Anna hör Jacobs röst. Den skär förtvivlat genom ljuden av cikador, tjattrande finkar och en italiensk guide som samlar sin grupp på andra sidan huset.
Ni kan för fan inte bara gå.
Saliven stänker. Hans flickvän Nike och Annas Lasse står framför dem och Lasse har just sagt det. Han har sagt att de två älskar varandra, att de haft ett förhållande i flera månader. Anna och Jacob har bara inte sett det.
Sedan går de. De gick.
Anna måste dra djupt efter varje gång hon tänker på det. De gick. Försvann bort. Bort från skandalen. Bort från alla frågor och anklagelser. Bara övergivenheten blev kvar.
Allt kom i oordning. Jacob ville att Nikes saker skulle försvinna genast. Han var som galen, upptänd av raseri och av skam. Han packade, slängde och skickade bort. Han städade ur förråd och garderober tills allt gemensamt var borta. Då städade han igen. Ingenting fick vara kvar. Lögnerna rände som råttor i hörnen, i skåpen, i allt som varit.
Hos Anna var det inte likadant. Lasse hämtade nästan ingenting, månaderna har passerat, men det ser fortfarande ut som om han bara gått ut en stund. Anna lägger sig på hans sida av sängen om kvällarna och tänker att någonting av allt det de haft tillsammans ändå måste finnas kvar. Hon tänker sig hans ömhet som en varm hopskottad driva som hon kurar ihop sig runt i ensamheten under täcket.
Jacob möblerade om, köpte en ny säng och nu pianot, men fortsätter att vara lika utom sig. Han ställer samma frågor som Anna inte vill höra och inte kan besvara och hon vill inte alls tänka på det han hela tiden pratar om, om den där tiden när de inget visste och inget anade.
Som två jävla får!
Han säger det för tusende gången och fortsätter ilsket
rada upp dagar, händelser, blickar. Och när han säger bryggan vet Anna exakt vad som ska komma. Han går igenom den dagen om och om igen. Hur de tog bussen ut alla fyra, att det var soligt och ovanligt milt för att vara början av oktober. Att ingen hade orkat göra matsäck, men att någon hade kollat att kiosken inte hade stängt för säsongen än.
De badade så fort de kom fram och vattnet var kallt och klart. Sedan gick Anna och Jacob upp genom skogen för att köpa kaffe och munkar. De pratade om mamma som så ofta senaste tiden och om hur hon egentligen hade det. De trodde förstås att Nike och Lasse satt på bryggan och väntade. Inte att de låg med varandra i båthuset intill.
Jacob tvingar Anna att se allt framför sig igen. Trots att hon inte vill får han henne att se hur röd Nike såg ut i ansiktet när de kom tillbaka. Jacob sa åt henne att hon måste gå in i skuggan och tryckte ut solkräm på hennes kinder och gnuggade dem ännu rödare. Det var verkligen stark sol för att vara oktober.
Och Lasse luktade något när hon sträckte fram den heta kaffemuggen till honom. Först långt senare förstod hon vad det var hon hade känt.
Allting är lika ohyggligt varje gång hon blir påmind om det. Varenda detalj med knivskarp smärta. Och så detta egendomliga och skamliga att de var tillsammans så
mycket alla fyra hela hösten, att de umgicks så till synes lättsamt. Medan hon och Jacob inte fattade någonting. Medan de var så döva och dumma. Medan de inte såg att det fanns en hel värld som utspelade sig vid sidan av den synliga.
Som två jävla får!
Jacob säger det igen.
Men det mest egendomliga för henne är ändå att vara med om detta tillsammans med honom, tillsammans med sin bror. Att dela det här med honom, med sitt eget kött och blod, med sin lillebror. Att ha det här inom familjen. Som en blodskam.
Museet är tyst och varmt. Anna är torr i munnen och går tillbaka till entrén för att köpa vatten. Vid kassorna sitter en bild av Auguste där han är gammal och märkt av sjukdomen. Ändå är han snygg. Gammal och snygg. Ögonvitorna skimrar. Sönerna har kanske bättrat på fotot i efterhand. En enkel retusch, ett litet ingrepp för att snygga till familjehistorien.
Flickan i kassan bläddrar i en tidning, men i Anna spelas det upp om och om igen och när det väl har börjat kan hon inte få hjärnan att sluta. Det där ögonblicket när Lasse
säger det. Nike står lite snett bakom honom. Hon har en packad väska i handen och när han har sagt det vänder han sig om och tar den åt henne.
Just det kommer ideligen upp. Den lilla gesten i just den sekunden. Att han utan att tänka på vad han gör, tar hennes väska. Att det är henne han hjälper i det ögonblicket.
Anna står kvar bredvid Jacob när dörren går igen efter dem.
Flickan i kassan tittar upp och frågar om hon vill ha hjälp med någonting.
Mamma kan arbeta i timmar med porträttet utan att resa sig. Nu har hon återigen fastnat i de betande korna. Hon
är inte nöjd. Hon gnuggar med trasan på ett av djuren och
är sedan där med fingret och drar längs magen och juvret.
Sedan går hon på med trasan igen. Hon är fortfarande inte nöjd.
Kossan blir allt gråare. Den ser mer ut som en apa nu, fast med mule. Hon gnuggar hårdare, tvekar ett ögonblick, håller handen stilla i luften och blundar med ena ögat.
Sedan suckar hon tungt och stryker bort hela djuret med trasan.
Det är inte kossan som tynger henne. Det är vi barn.
Hon tänker inte att det är oss hon skulle vilja stryka ut och göra om. Det är jag som tänker det. Hon är vår mor, hon tänker inte så, men vi upptar henne på det sätt som barn gör oavsett om hon vill eller inte. Och nu har Jacob just ringt och stört henne igen.
Jag är bakom henne.
Jag är Clea och det har gått så lång tid efter min död att
jag nu håller på att blekna och försvinna på riktigt, eller få ro som de levande nog skulle säga. Det är ett tillstånd jag inte traktar efter.
Det händer inte mycket runt mig längre. Inte alls som förr då jag hölls vid liv och i ständig rörelse av mammas sorg. Nu har hon så mycket annat att tänka på att hon knappt vill veta av mig längre. Om jag inte håller mig stilla och tyst när hon arbetar blir hon sur som vilken mamma på vilken barnunge som helst och drar sig ännu längre in i sig själv. Som en mussla stänger hon sitt skal.
Men hennes tid håller på att rinna ut. Hon har blivit gammal och trött och vi följs åt. När hennes dagar snart är till ända försvinner vi båda. Eftersom ingen annan än hon minns mig längre finns ingen som kan framkalla mig. Både pappa och Ingrid är borta. Min tvillingsyster Anna var för liten när det hände och vår lillebror Jacob var ännu inte född.
Mammas och mitt långsamma försvinnande är långtråkigt och lågstämt och mycket annorlunda mot hur allt var så länge hennes sorg drev mig framåt. Sekund för sekund, hjärtslag för hjärtslag, år efter år pumpade sorgen livet i mig. Varje dag drog den fram mig ur mörkret och transponerade mig in i hennes ljusskikt, in i lager på lager av färg, i lasyrer, pigment, glanser, fernissor. Hon kunde inte låta mig försvinna, inte låta mig dö. Vi var en enhet, hon
och jag, en levande enhet med underbar strålande energi.
Men tiden tar slut för alla. Tiden för oss obönhörligt bort. Hennes kraft och koncentration tunnas ut och både hon och jag blir allt lättare. Ibland märker hon inte ens att jag lämnar min plats bakom henne och ger mig i väg till Anna.
Förr kunde jag sällan lämna ateljén. Det hände i stort sett bara när Ingrid hade varit på besök. Då var mamma så upptagen av deras diskussioner att hon inte märkte att hon släppte mig lös. Det var korta utflykter, uppfriskande, lärorika.
Ingrid och mamma var väninnor i många år. Så lika varandra till det yttre – långa, smala, mörka – men ändå så olika. Mamma sluten, allvarlig och tystlåten. Ingrid bullrig, kvick, frispråkig, öppen. Mamma och Ingrid. Alltid mamma och Ingrid. Bara Ingrid fick komma objuden till ateljén. Det fick inte ens pappa.
Nu tar mamma ett steg bakåt och tittar på korna som betar i gräset med sina oljiga svartblanka mular. Färgerna blir allt mörkare och skuggorna har fått augustimånadens vemodigt skarpa svärta.
Jag är snett bakom henne, men vet ändå precis hur hennes ansikte ser ut. Att hon just nu kniper ihop högerögat och att munnen följer med och blir sned. Högerhanden
med bandaget och penseln håller hon fortfarande lyft. Hon backar och håller på att trampa på kniven. Hon kommer så nära att jag känner lukten av henne. Dammig och söt tränger den sig fram genom terpentinet som alltid ligger som en grundton i luften här inne.
Hon betraktar det hon nyss har gjort, skjuter undan den röda pallen, lutar sig framåt och nu sänker hon till sist armen. Penseln droppar intill hennes fötter. Hon märker det inte, eller bryr sig inte. Hon står stilla och vickar lite på huvudet. Först mot ena axeln, sedan mot den andra. Golvet och skorna får nya gröna färgstänk.
Hon tar på sig glasögonen och tar av sig dem igen. Hon tar ytterligare ett steg fram mot målningen och har fortfarande inte sett den nya blodfläcken i bandaget. Hon kliar sig tankfullt med penselskaftet under kepsen.
Jag drar mig längre bakåt. Då slipper jag lukten av henne. Och jag riskerar inte att irritera henne. Ingen av oss tycker om dålig stämning.