9789100186586

g ö r an ro s e n b e r g

r ab b i m arcu s e h r e n pre i s o b esvarade k är l e k ALBERT B ONNIERS FÖRL AG

innehåll

3

DET JUDI SK A 5 F Ö R A NING A R OM E N A NN A LK A NDE VÅ R 39 E N B I SM A K AV ÄV E N T Y R 83 S V ER IGE, S V ER IGE, K INDER L A ND 123 F ILO N AV S TO CK H O L M 167 E N O B E S VA R A D K Ä R LEK 217 JUDE ND OM E N S S A NN A A N SIK T E 247 M A L A K I S RO P T ILL T IDE N 279 V ID O R DE N S SLU T 329 I GE M E N SK A PE N S T J Ä N S T 353 F R A M T IDE N S D OM 389 F R ÅGET ECK NET I SR A EL 435 ta c k o r d 450

s l u t n o t e r 453

k ä l l o r 491

p e r s o n r e g i s t e r 498

5

det judisk a

en prolog

Krönikören, som berättar rakt fram vad som tilldragit sig, utan att skilja mellan stort och smått, gör på detta sätt rättvisa åt insikten att ingenting som hänt i historien bör ges förlorat.

walter benjamin 1

Vi föddes in i det judiska, både du och jag. Du när så många judiska vägar fortfarande syntes öppna, jag när så många judiska vägar hade stängts. Du när så mycket fanns att bryta upp från och göra upp med och gjuta nytt liv i, jag när så mycket judiskt liv var förintat och frågan på allvar kunde ställas om det judiska ens var möjligt längre.

Det judiska hade det svårt redan när du föddes in i det, det vet ju du om någon, men din tids judiska vägar var vägar från mörker till ljus, från villrådighet till klarhet, från förnedring till upprättelse, från förtvivlan till hopp. Eller för att tala med ditt språk, från judendomens pånyttfödelse till världens förlossning, vilket är en mycket judisk väg onekligen ( förbundet, utvaldheten, profeterna, Messias och allt det där, jag återkommer ).

Men när jag föddes in i det judiska, och du bara hade några år kvar att leva, och det inte fanns någon väg förbi Auschwitz, var det svårare att föreställa sig judendomens pånyttfödelse, och än

Den judiska värld som Marcus Ehrenpreis föddes in i. Ur familjens jubileumsalbum till sjuttioårsdagen den 27 juni 1939, sammanställt av dottern, Miriam Nathanson.

6

göran rosenberg

mindre världens förlossning, och därmed svårare att föreställa sig den fortsatta meningen med det judiska överhuvudtaget.

En mening återstod förstås, och du såg den tränga undan alla andra meningar i takt med att det judiska reducerades till » ras «, och judar reducerades till föremål för förintelse, och judisk mening reducerades till judars överlevnad. Men för dig fanns ingen judisk mening i överlevnad enbart. För dig kunde det judiska bara ha en mening om det judiska förbundet med Gud överlevde, vilket så småningom tvingade dig att se en mening också i Auschwitz. » De som överleva denna olycksdigra tid, de som helbrägda kunna rädda sig ur de sammanstörtade ruinerna, komma med klar blick, rena hjärtan och oförsvagad tro att delta i uppbyggandet av en bättre och lyckligare värld «, skrev du i december 1943, när den judiska värld som du hade fötts in i var på väg att förintas och överlevnad var det enda som gällde.2 Men vad annat kunde du göra ?

Slänga Israels Gud på sophögen ?

Ta tillbaka allt du hade sagt och skrivit och trott på i hela ditt liv ?

Tala om för din ännu skonade flock i Stockholms synagoga att också du hade förlorat tron på det judiska ?

Nej, det kunde du inte.

Att tro på det judiska, det måste du intala såväl din församling som dig själv, var att tro på en Gud som var närvarande också i sin alltmer provocerande frånvaro : Hur länge, Herre, skall jag ropa utan att du lyssnar, kalla dig till hjälp mot våldet utan att du griper in ?

Varför låter du mig bevittna ondskan ?

Hur kan du åse förtrycket ?3

det judiska

På försoningsdagens afton den 9 oktober 1943, vid en förbön för » judeförföljelsernas offer «, såsom det stod i programmet, lät du profeten Habackuk ropa ut allas er övergivenhet och Psalmisten sätta ord på allas er betryckthet, och jag vill gärna tro att den frånvarande Guden för ett kort ögonblick gick som en rysning av igenkännande genom de täta bänkraderna i Stockholms stora synagoga : Rädda mig, Gud !

Vattnet når mig till halsen.

Jag har sjunkit ner i bottenlös dy och har inget fotfäste.

Jag har kommit ut på djupt vatten, strömmen vill dra ner mig.

Jag har ropat mig trött, min strupe är hes.

Mina ögon värker, jag har väntat länge på min Gud. Flera än håren på mitt huvud är de som hatar mig utan grund.

Många är de som vill förgöra mig, som är mina fiender utan skäl.

Jag tvingas lämna tillbaka det som jag aldrig stulit.

Du känner min dårskap, Gud, min skuld är inte dold för dig.

Låt mig inte dra skam över dem som hoppas på dig, Herre Gud Sebaot.

Låt mig inte dra vanära över dem som söker sig till dig, du Israels Gud.4

7

8

göran rosenberg

Nej, inte ens i denna mörkaste av stunder tänkte du bidra till att dra skam och vanära över den Gud som hade givit din judiska väg dess mål och mening. Ja, också meningen med dess katastrofer ; med förskingringarna, förstörelserna och förföljelserna. Och som du nu måste låta ge mening åt en katastrof som du fullt och väl visste hade till syfte » att sopa bort hela Israels folk från jordens yta «, och vars förövare var i full färd med » att bränna, förgifta, gasa miljontals judar och vältra dem i Polens massgravar «.5 Detta var bara den sista prövningen, försökte du intala dig själv, den avgörande kampen mellan svärdet och anden, den väldiga drabbning genom vilken Israels Gud på outgrundliga vägar skulle föra » de andliga makterna, på vilket livet vilar, till slutlig seger «.6 För mig tar din judiska väg slut här.

Kanske också för dig, och du bara säger vad som måste sägas för att inte ta död på allt du en gång sagt och skrivit. *

Kanske borde den ha tagit slut redan de där dagarna i september 1914 när du såg » krigets skrämmande ansikte « grina mot dig och din hustru Ester, och dina små barn, Theodor och Miriam, på den omskakande resan från Sofia till Stockholm, med tågen fyllda av soldater och skräckslagna flyktingar, och det måste ha varit svårt att föreställa sig andens slutliga seger över svärdet. Allt svårare, antar jag, i takt med att kriget i sin massakrerande meningslöshet tycktes smula sönder varje tro på historiens mening, människans fullkomnande och världens förlossning.

När jag försöker förstå varför en centralgestalt i europeiskt-judiskt liv vid fyrtiofemårs ålder väljer att lämna centrum för periferin så har jag svårt att bortse från betydelsen av de

det judiska

mörknande molnen över Europa. Du har redan varit med om tillräckligt för att frukta det ruvande våldet i den europeiskkristna kultur som du vill slå en judisk bro till. Och alldeles tillräckligt för att ledas vid de växande konflikterna i den judiska värld som du vill pånyttföda till en andlig-kulturell storhetstid, men som istället splittras i de mest skilda riktningar för att söka lösningen på något som alltmer ominöst kallas » det judiska problemet «.

Det judiska problemet är ett spöke som jagar också dig, vad annat är möjligt i en tid när allt fler undrar över meningen med det judiska, också judarna själva, och allt fler saknar kunskap om det judiska, också judarna själva, och allt fler får sin bild av det judiska färgad av hatet mot det judiska, också judarna själva, och allt fler lockas in på vägar som lovar judarnas befrielse från det judiska sådant det blivit.

Det judiska problem som tornar upp sig för dig är den växande klyftan mellan det judiska sådant du är övertygad om att det skulle kunna vara och världen sådan den blivit.

Ja, också den judiska världen sådan den blivit.

Jag vill inte påstå att du flyr det judiska problemet när du sent i livet väljer att ta tåget till den yttersta periferin av judiskt liv i Europa, men jag tar dig på orden när du långt senare skriver om din längtan bort » från de oräkneliga petitesserna, som aldrig växte samman till något helt «. Och om hur du vid ditt besök i mars 1914 hos mannen du blivit erbjuden att efterträda, den dödsmärkte överrabbinen Gottlieb Klein, i hans » fridfulla lärdomshem « i ett snötäckt Djursholm utanför Stockholm, ertappar dig med att bryta mot det nionde bud­ ordet genom att » känna lust till din kollegas hus « och ångra att du inte » femton år tidigare sökt vägen till en dylik stillhet «.7 *

9

10

göran rosenberg

Vad som än far genom ditt huvud dessa europeiska krigs- och förkrigsmånader så dröjer det inte länge förrän du på nytt kliver upp på den judiska barrikaden och det står alldeles klart att din judiska väg långt ifrån att försvinna i periferins mörker har fått ett nytt ljus över sig – och klätts i ett nytt språk.

Det nya språket skulle komma att förvåna många, till en början kanske också dig, eftersom din judiska väg fram till nu hade varit oupplösligt förbunden med tron på hebreiskan som den judiska förnyelsens språk, men icke desto mindre tar du i september 1914 inte bara tåget till ett nytt land utan också till ett språk som du vid fyrtiofem års ålder inte har minsta kännedom om men som blir det första språk i Europa som du efter bara några år berikar med en översättning av ny hebreisk poesi. Och som blir det språk på vilket du kommer att hålla dina predikningar, och författa dina böcker och essäer, och staka ut återstoden av din judiska väg.

Du har inga problem att finna orden, inte heller de stora orden. De stora orden hör till ditt språk, också ditt nya språk, på samma sätt som de hör till skriftprofeternas. Profeterna är dina trogna följeslagare och deras ord blir alltsomoftast dina ord, och när situationen så kräver lägger du dina ord i deras mun och låter profeterna tala till svenskar på svenskars vis.

Vad situationen alltmer kräver är att svenskarna och världen ( också den judiska ) får upp ögonen för vad judendomens pånyttfödelse har att tillföra i en tid när molnen hopar sig och krigen rasar som på profeternas tid, och den starke dödar den svage och makt har blivit rätt, och profeten Mika skulle ha utropat : » Religionens absoluta sanningar äro gemensamma för Er alla. […] I haven alla en gemensam fiende : Gudlösheten, materialismen, mammondyrkan, den moraliska förvildningen.

Räcken varandra händerna och kämpen gemensamt mot den gemensamma fienden. «8

det judiska

Det är profeten som talar, men orden är dina och språket är färgat av din tid, och det trängande skälet till att du på ärans och hjältarnas språk tar dig friheter med profeten Mika är att din judiska väg snarast kräver att en bro kan slås mellan det judiska och världen, vilket förutsätter att världen lär känna det judiska bortom hatet och förtalet, och för att inte minsta språkförbistring ska kunna uppstå på den punkten måste din bro byggas på ett språk som människorna förstår, vilket är vad som får dig att imponerande snabbt göra svenska språket till ditt.

Som ett slags förräderi kommer det att uppfattas av dem som likt du på din ungdoms barrikader har knutit det judiskas renässans till hebreiskan, men när du i juli 1935, under ett besök i det judiska Palestina, känner dig tvungen att försvara ditt tilltag så framställer du språkbyte och språkutbyte som en bärande del av din judiska väg.9 Kulturdualism kallar du det, det ömsesidiga utbytet mellan det judiska och världen, vilket för dig är en väg till judisk blomstring, och även om det också är en väg kantad av judiska katastrofer så är det blomstringen du har för ögonen.

Ja, också när någon blomstring är svår att föreställa sig.

Som den 5 december 1943, när Norges judar har deporterats och mördats och Danmarks judar har räddats till Sverige och du i den vackra lilla synagogan i Norrköping än en gång lägger profeternas ord i din mun : Svärdet kan förstöra miljontals liv, förstöra oersättliga materiella värden, förstöra mänskligt välstånd och mänsklig lycka – men en sak förmår svärdet icke förstöra : den mänskliga tankens frihet och flykt, de eviga moraliska värdena. Mot himmelens dagg förmår svärdet intet.10

11

12

göran rosenberg

Himmelens dagg kommer från Första Moseboken, resten kommer från dig. Du är ett språkgeni otvivelaktigt, en naturfödd polyglott, och hade kunnat göra vilket språk som helst till ditt. Förutom språken du föddes in i, polskan, jiddiskan, tyskan och hebreiskan, har du redan gjort kroatiskan och bulgariskan och spanskan och spanjolskan ( judespanskan ) till dina språk, och korresponderar och konverserar om så krävs också på franska och engelska. Vilket språk du talade under ditt timslånga möte med Italiens kung Viktor Emanuel i hans sommarresidens utanför Pisa i slutet av augusti 1913 nämner du inte, men det skulle inte förvåna om det var italienska.11 Det vilar något akut över språkfrågan i ditt liv. Som om du i språket har upptäckt en förlösande kraft som snarast måste frigöras för att inte din judiska väg ska rasa samman. Som om hela din judiska världs fortsatta existens hänger på språkets förmåga att gestalta det judiska på nytt och få världen att lära känna det judiska sådant det är eller skulle kunna vara. Och kanske tänker du att ett land i den europeiska periferin som knappt haft några judar att fundera över, och kanske heller inte något » judiskt problem « att tala om, och med ett språk som ännu inte förgiftats av hat och förtal, kunde vara fruktbar mark för ett brobygge. *

Hatet och förtalet kommer du inte undan heller i det perifera Sverige märker du snart, långt därifrån, men vad gäller språket tycks marken vara obruten. Om Israels barn kan sägas ha lärt sig tala hebreiska på varje språk under solen, så tycks mycket få av dem ännu ha gjort det på svenska. De judar som vid tiden för din ankomst lever och verkar i Sverige, några tusen på sin höjd, existerar i ett tillstånd av andlig » lösryckthet «, skriver du, alltmer fjärmade från judendomens källor

det judiska

och rötter, alltmer oförmögna att tala hebreiska på något språk alls.12 I det nya landet känner ingen det judiska. Inte heller judarna.

Obruten mark således. Dörrar som väntar på att öppnas, insikter som väntar på att väckas, böcker som väntar på att skrivas, ett språk som väntar på att tas i bruk. Du gör det svenska språket till ditt av samma skäl som Filon av Alexandria en gång gjorde grekiskan till sitt, och Maimonides arabiskan, och Moses Mendelssohn tyskan – för att bygga en bro mellan det judiska och världen. » I denna bistra tid, då det judiska namnet vanhedras och skändas jorden runt, får vi inte stillatigande bära denna skam ! « ropar du till dem som i det judiska Palestina undrar varför du har gått och blivit svensk författare.13 Året är 1935 och lagarna som gör judar till icke-människor har instiftats i Tyskland och förtalet av det judiska har blivit dödligt och du pläderar för att det judiska måste tala till världen på alla de språk som världen kan förstå, och i ditt försvar för språkförräderiet läser jag hopp.

Ja, också förtvivlan naturligtvis, vad annat är möjligt, du är inte okunnig om vad som pågår, tvärtom, du varnar uttryckligen för den » utrotningstendens « som behärskar Nürnberglagarna.14 Men i grunden hopp, eftersom du lever och verkar i tron att sanningen ska besegra lögnen och anden slå svärdet och att om världen bara fick se » vårt sanna ansikte «, som du uttrycker det, så skulle vägen mot en annan och bättre värld öppna sig. Det är det judiskas sanna ansikte sådant du ser det, eller skulle vilja se det, som du i de mörknande molnens Europa vill skriva fram på ett språk som aldrig tidigare talat hebreiska, i ett land som knappt haft några judar att tala om.

Språket visar sig visserligen inte vara så jungfruligt som du möjligen hade föreställt dig, och inte landet heller. Gamla

13

14

göran rosenberg

testamentets hebreiska ord sitter djupt inpräglade i dess protestantiska själ, liksom kyrkans förtal av det hebreiska folk som en gång skapade dem, men en bro mellan det judiska och världen har ingen tidigare försökt bygga här, och jag kan inte se annat än att du går till verket med gott hopp om att på ditt nya språk i ditt nya land resa en bropelare eller två. *

Kanske måste jag redan nu säga något om ordet förlossning, som du visserligen inte använder särskilt ofta och som i den tid jag skriver har något djupt otidsenligt över sig, och även något oroväckande, men det går inte att förstå din judiska väg om man inte nämner förlossningen.

Eller med en mindre oroväckande term, den ljusa horisonten.

Den ljusa horisonten är judendomens energikälla, vågar jag påstå. Ända från uttåget ur Egypten och den babyloniska fångenskapen och templets förstörelse, till rivandet av ghettots murar och uttåget ur den judiska värld som du föddes i, är den judiska horisonten ljus.

Ibland bländande ljus.

Ibland så bländande att de som skådat in i den förlorat synen och trott sig stå på tröskeln till Messiasriket.

Också i det djupaste mörker förblev den judiska horisonten ljus. Judar förblev judar också när de torterades och brändes, också till priset av förföljelse, förödmjukelse och fördrivning, därför att de såg ljuset vid horisonten. Judiskt liv var ett liv format av texter och traditioner som berättade att om judar förblev judar och mindes vad det innebar att vara jude så skulle en annan och bättre värld ständigt stå för dörren.

Förlossning är ett kärt ord i Bibeln och förekommer van-

det judiska

ligast i sammanhang där det betyder räddning eller befrielse från slaveri, nöd, våld och orättvisa, men också i sammanhang där det är kopplat till profetian om en kommande Messias som ska förlösa Israels barn från exilens förbannelse och utlösa en tidsålder av fred och rättvisa på jorden. Det är den tid då svärden ska smidas till plogbillar, och vargen bo med lammet, och var och en sitta under sin vinstock och sitt fikonträd utan att bli hotad av någon, för att ta din käre Mika på orden.

Ja, även din käre Jesaja naturligtvis.

Vad idén om förlossningen betyder för dig, också på ditt nya språk, är att en annan och bättre värld alltid måste synas möjlig.

I synnerhet när molnen mörknar och allt mindre ser möjligt ut.

Förlossning är ett mångtydigt ord, inte minst på ditt nya språk där det också betyder barnafödsel. Det finns en koppling mellan betydelserna, slår det mig, i båda fallen något nytt som föds ur det gamla, en ny värld, en ny människa, men i den betydelse du använder ordet är det allt färre som förstår vad du menar. Ordet finns inte ens längre kvar i den svenska bibel vars språk du en gång gjorde till ditt. Räddning heter det numera, men räddningen täcker inte in förlossningens alla betydelser, allra minst betydelsen av en öppning vid horisonten genom vilket det messianska ljuset tränger in. I den kristna världen har Messias redan kommit och horisonten redan passerats, och förlossningen i någon mening redan ägt rum, men i den judiska världen är förlossningen fortfarande ljuset vid horisonten. Åtminstone i den judiska värld som du föddes in i. *

15

16

göran rosenberg

Till ljuset i din barndoms » misskända och förhånade « ghetto­ värld återkommer du ofta. Oftare ju mörkare molnen blir.

Ljuset som på sabbatsaftonen förvandlar hunden till en prins. Övermorgonens ljus som skingrar dagens mörker. Friheten i träldomen.

På det judiska nyåret 5705, den 18 september i det mörka året 1944, försöker du än en gång sätta ord på ljuset vid horisonten : Om det finns någon mening med vårt jordeliv – och det måste ju finnas en mening – så kan det bara vara att gå uppåt, att resa sig från det lägre till det högre, att resa sig allt högre från det animaliska, från det materiella till det andliga, till de beståndande, oföränderliga livsvärdena. Människans väg är vägen uppåt, inte vägen nedåt.15

Det är dina ord nu, inte profeternas, och på ditt nya språk hittar du utan svårighet orden du söker. Ja, också när du predikar utan manus, med bara några svårlästa blyertsstolpar till stöd.

Det animaliska. Det andliga. Det materiella. De oföränderliga livsvärdena.

Inte så mycket hebreiska längre, eller snarare en hebreiska som talar ännu ett språk.

Det blir med tiden svårt att säga var gränsen går mellan din judiska värld och din svenska. När du på söndagarna talar i synagogan i Norrköping samlas där ofta fler icke-judar än judar eftersom de känner sig hemma i ditt språk, och kanske för stunden också i den vita byggnaden med de högresta fönstren och den gyllene davidsstjärnan på en kupol mot himlen. Till ditt språkliga geni hör att du lär dig tala svenska med bara en svag brytning ( oklart på vilket eller vilka av

det judiska

alla dina språk ) och jag kan förstå att nyanlända judar med i princip samma östeuropeiska bakgrund som du själv uppfattar dig som del av en redan väletablerad och språkligt hemmastadd svensk-judisk elit ( vilket med tiden får sin betydelse, jag återkommer ). *

Men nog om språket tills vidare. Det är ljuset jag vill åt. Det judiska ljuset närmare bestämt, eftersom också jag är född in i det judiska och det i den tid jag skriver är svårt att se något som helst ljus vid horisonten. Av det profetiska löftet om en annan värld har blivit en hårt befäst jordplätt i Mellanöstern, av den messianska förlossningen har blivit statsbygge och ockupation, av bron har blivit en mur och av någon judisk renässans syns inte ett spår. Om man inte som renässans räknar den explosiva föreningen av judisk-etnisk nationalism och judisk-messiansk fanatism i en på din tid otänkbar konstellation.

Jag vet att det judiska också tar sig andra former, kanske rentav fler former än på din tid, några mer tilltalande än andra, men det ljus som du såg ser jag ingenstans. Inte det ljus som förvandlar det judiska till något mer och något större än en aldrig så rik etnisk-kulturell identitet. Det ljus som du fortsatte att se också när molnen mörknade och sikten skymdes och som in i det sista upprätthöll din tro på att en annan och bättre värld var möjlig och att det judiskas uppgift i världen ( ja, du trodde på uppgiften ) var att göra möjligheten synlig.

Det kan tyckas utsiktslöst att försöka få syn på ett ljus som så eftertryckligt har släckts eller som i varje fall aldrig mer kommer att kunna skådas utan att skuggorna från Auschwitz oåterkalleligen förmörkar det. Vad du än trodde dig kunna läsa in för judisk mening i förintelsen av den värld som du föddes in i så är det en mening som jag är oförmögen

17

18

göran rosenberg

att se oavsett hur ljust det är. Jag vet att det finns en judisk idé om att den messianska förlossningen måste föregås av födslovåndor, och att det finns de som tror att upprättandet av staten Israel och slutet på förskingringen är början på den messianska tiden, och att förintelsen av Europas judar var födslovåndorna och att Israels Gud på något sätt hade med saken att göra. Men om något kan få mig att misströsta om ljuset så är det judar som tror så. Jag har svårt att se någon som helst mening i lidandet. Inte heller det judiska lidandet, trots all mening det belastats med genom årtusendena. Eller kanske just därför. För mig finns inget lidande som inte samtidigt är ett nederlag. Ett ofrånkomligt nederlag förvisso och ett nederlag som vi efter förmåga måste foga in i berättelsen om vad det innebär att vara människa. Men en berättelse i vilken det judiska lidandet, ja till sist också Förintelsen, förklaras i ljuset av löftet om en annan och bättre värld, kan jag inte göra till min. *

Och ändå, utan ljus är det omöjligt att leva som människa. I varje fall om vi med människa menar en varelse som förförd av kunskapens frukt och fördriven ur paradiset är dömd att söka sin plats i världen och finna mening i den och ta ansvar för vad hon gör med den, vilket är vad jag tror att det judiska ytterst handlar om.

På ljuset hänger hoppet och på hoppet hänger vår mänsklighet.

Så tror jag att det är.

Jag tror också att min tid behöver ljuset minst lika mycket som din, vilket är skälet till att jag tar mig friheten att tilltala dig från en tid till en annan. Jag tar mig dessutom, som du säkert noterat, friheten att tilltala dig som vän och själsfrände,

det judiska

med alla titlar bortlagda. Det vill säga mest dina titlar, som är många och tidvis långa och exotiskt klingande. I ditt nya land tilltalas du herr överrabbin eller herr professor eller herr doktor Ehrenpreis i kombination eller var för sig, men i breven som flödar in från den judiska världens alla hörn på den judiska världens alla språk fogas nästan alltid ett högvördige, högvälborne, ärade, högt ärade, i tonlägen som spänner från respektfullt till underdånigt och vädjande.

Med tiden alltmer vädjande.

Därtill, i breven som är skrivna på hebreiska, de gammaldags judiska hälsningsfraserna från världen du föddes in i och som förutsätts vara så välbekanta för dig att du utan vidare förväntas tyda de vindlande akronymer de gömmer sig bakom.

Må han leva i goda tider, amen.

Må Gud skydda och bevara honom.

Må hälsan stå honom bi.

Nåväl, inga svunna titlar och tilltal kan få ställa sig i vägen för den mest självsvåldiga av de friheter jag tänker ta mig – friheten mot historien. Eller snarare mot det som brukar kallas historiens dom, som är den dom som fälls av dem som brukar kallas historiens segrare och som förpassar alla stängda vägar, krossade idéer, misslyckade planer, stäckta drömmar, släckta ljus, för att inte tala om alla förspillda mödor och liv, till det som brukar kallas historiens sophög.

Jag accepterar inte historiens dom. Det som råkar ha hänt kan inte få tillåtas avgöra vad som en gång var möjligt och omöjligt, och än mindre vad som var rätt och fel. En förlorande idé behöver inte ha varit en dålig idé, en krossad dröm behöver inte ha varit en omöjlig dröm. Det kan naturligtvis sägas att mycket av det som aldrig blev inte var möjligt eller värt att bli och att det som blev var till det bästa, men som

19

20

göran rosenberg

jag ser på saken är historiens sophög en skattkammare av ofullbordade möjligheter.

Att domen över människans handlingar inte kan fällas av historien, att det som är inte nödvändigtvis är det som bör vara, är dessutom en mycket judisk syn på saken. Att människan är skapad till Guds avbild innebär i min judiska tolkning att människan är skapad för att kunna ta steget från är till bör och därigenom fullborda Guds skapelse. Judar har specifikt förbundit sig att göra detta genom att följa Guds lag och inte historiens dom, vilket är vad den idogt förtalade utvaldheten går ut på. » A llt vad Herren har sagt vill vi göra «, ropar Israels barn till Mose vid Sinai, vilket är utvaldhetens innebörd och det judiskas begynnelse.16 Det är också det judiskas horisont. Med förbundet vid Sinai har Israels barn fått skapelsens fullbordan att leva för och världens förlossning att blicka fram emot. I historiens ljus kan detta te sig som en avskräckande avlägsen horisont att ha framför sig, med bara oändligt många år av väntan att blicka fram emot, och inte helt förvånande har Israels sentida barn från tid till annan tappat tålamodet och i utbrott av messiansk feberyra skådat förlossningens begynnelse i ljuset av allsköns historiska händelser och personer.

Men det judiskas horisont kan som jag förstår saken inte ses i historiens ljus. Historien kan bara kasta ljus över det som är, medan det judiskas horisont bara kan ses i ljuset av det som bör vara, det vill säga i ljuset från Sinai.

Om historiens dom är att judarna är historiens förlorare så har det judiska en horisont mot vilken historiens förlorare inte nödvändigtvis är de som har fel. *

det judiska

Du tillhör onekligen historiens förlorare, liksom hela din generation av judiska filosofer, rabbiner, författare, poeter, profeter, aktivister, som i en tid när historien drog fram som en ångvält över världen ni föddes in i, levde och verkade i tron att en judisk horisont fortfarande kunde ställas mot historiens och en annan framtid än den » historiskt nödvändiga « göras synlig.

En av dina yngre generationskamrater, Franz Rosenzweig, formulerar det mycket vackert när han under första världskriget sitter nedgrävd i en luftvärnspostering vid den tyska Balkanfronten och på baksidan av militära postkort som han skickar till sin mor skriver ner sitt filosofiska huvudverk, Der Stern der Erlösung, Förlossningens stjärna, och i ett brev till sin kusin Gertrud Oppenheim ställer den messianska tidens » språngbräda mot evigheten « mot den historiska tidens » bro till morgondagen «.17 Den messianska tiden är för Franz Rosenzweig inte en tid bortom eller vid slutet av den historiska tiden utan en tid som varje dag kan bryta in i historien och omvandla det som är till det som bör vara. Den messianska förlossningen är en i varje ögonblick närvarande gnista av hopp om möjligheten till en annan värld här och nu.

Eller som din livslånge vän och själsfrände Martin Buber skriver några år senare : Messianismen är judendomens djupast originella idé.

Betänk bara : i framtiden, i det evigt avlägsna och evigt närvarande, i det som är lika undflyende och stillastående som horisonten, i det framtidens rike dit vanligtvis bara ostyriga, oklara och flyktiga drömmar förirrar sig, har juden haft djärvheten att bygga ett hus för mänskligheten, det sanna livets hus.18

21

22

göran rosenberg

Judendomens förnyelse är för Franz Rosenzweig och Martin Buber, liksom för dig, förnyelsen av hoppet i en mörk tid. Ni talar alla hebreiska på olika språk och uttrycker er alla på olika sätt och tycker inte lika i allt, men utan förnyelsen av det judiska ingen messiansk horisont och utan en messiansk horisont inget hopp för människan, bara framtidens ändlösa nödvändighet.

Så ser ni alla på saken. » Den som inte längre förmår önska det omöjliga förmår bara åstadkomma det alltför möjliga «, skriver Buber i en tid när det alltför möjliga blivit det alltmer avskräckande.19 En tid av mänsklig förvildning kallar du det när du i maj 1937 talar till konfirmanderna i Stockholms synagoga och manar dem att » stå kvar på den plats där vi blivit ställda sedan uppenbarelsen vid Sinai – rättens, den fredliga samlevnadens, humanitetens plats «.20 Det är den sista tillflykten, förtydligar du. Det sista värnet mot förvildningen. » Icke med härar, icke med makt, endast med min ande, säger Herren Sebaot. «21 *

Vad ni alla söker mobilisera dessa årtionden är ett judiskt motstånd mot historien själv där den rullar fram över tiden och förvandlar människor till vargar, makt till rätt, och framtiden till ett fängelse. Eller i ditt fall snarare ett försök att mobilisera historiens gudomliga bör mot historiens förvildade är, eftersom själva idén om den gudomliga historien är en mycket judisk idé som du in i det sista vägrar att överge.

Historien som en manifestation av Guds plan för Skapelsens fullbordan.

Om Guds närvaro i historien skriver du i november 1939 :

det judiska

» När allt kring oss vacklar och faller sönder, när livets grundvalar ryckas undan våra fötter, när ingen mening skönjes, då gör det gott att varsebliva, att det finns en högsta ledare över alla ledarna, en högre makt över alla makterna, en hand över alla händerna […], en inre rättvisa i skeendet, om det för våra ögon kan te sig än så grymt. «22 Om den inre rättvisan är ni långt ifrån överens, alla ni som dessa årtionden söker vägar till judendomens räddning och förnyelse, vilket inte kan förvåna någon. Under loppet av bara en generation, eller två, har tron på den inre rättvisan ställts inför det ena förkrossande mötet efter det andra med historiens ångvält. Frigörelse har slutat i förödmjukelse, upplysning i barbari och hoppet om evig fred i det stora krig ( 1914 ) vars snabba spridning och tilltagande hänsynslöshet tycktes vara det slutgiltiga beviset på att var Gud än fanns så inte var det i historiens skeende.

Några av er söker följaktligen efter något annat att fästa det messianska hoppet vid, en horisont av ett annat slag, med ett ljus som inte så lätt låter sig släckas av historiens skeenden. En horisont att fästa hoppet vid i en tid när människans plats i tillvaron skakas i sina grundvalar av det som Friedrich Nietzsche kallar Guds död och Max Weber kallar världens avförtrollning och du själv kallar materiens seger över anden och som ni alla med rätta fruktar kan få människan att börja tro och hoppas på vadsomhelst.

Ni är inte de enda som söker. Det växande tomrummet vid horisonten fylls den här tiden av ideologier som lovar det ena eller andra paradiset på jorden och skänker mening åt den förvildning som krävs för att undanröja hindren på vägen dit ( k lasser, raser, individer, idéer ). Det fylls också av filosofier som söker hopp i likgiltigheten och mening i meningslösheten och en fästpunkt för ett mänskligt bör i en värld som lämnat

23

24

göran rosenberg

människan ensam med sig själv. Vad den Nietzsche ni alla läser föreslår är att den ensamma människan gör sig viljestark nog att förbli människa i en värld utan riktning och syfte. 23 Men Nietzsches horisont är allt annat än judisk.

För det judiska måste världen fortfarande ha en riktning och ett syfte, och människan en uppgift, och judarna i världen en uppgift i uppgiften – att hålla människans uppgift levande.

Det är en formidabel uppgift hur man än vrider och vänder på den, och lätt att missförstå som sagt, och naturligtvis än mer formidabel i en värld som ersatt Skapelsen med Slumpen och lämnat människan ensam med sig själv. *

Hur upprätthålla ett mänskligt bör i en värld där Skapelsen förlorat sin mening och människan sin uppgift ? Så kan den utmaning formuleras som den judiska krets av tänkare jag skriver in dig i ställs inför och som ni tar er an med en frenesi och fantasi som bara tycks tillta i takt med att molnen mörknar och förvildningen tränger sig på, och de judiska vägarna desperat förgrenar sig åt alla håll. Klämda mellan historiens allt förgörande framfart och horisontens alltmer förfärande tomhet, kämpar ni inte bara för det judiskas fortsatta existens ( fysisk förintelse kan ingen ännu föreställa sig ) utan än mer för dess fortsatta mening och relevans. » Har vår judendom något att säga oss i denna sökande och nödställda tid och genom oss åt hela människosläktet ? « är den fråga som följer och förföljer dig genom livet och som när du ställer den i Stockholms synagoga den 30 september 1924, på det judiska nyårets andra dag, besvarar med ett bekymrat och villkorat ja.

Ja, judendomen har något att säga världen om judarna förmår hålla fast vid uppgiften också när människosläktet

det judiska

har förlorat den ur sikte och » tider av själslig ohälsa « råder, som du uttrycker saken. Världen har blivit galen men judarna får inte bli galna med den eftersom » Guds öde vilar på Israels skuldror «.24 Det sista är inte dina ord, det är Hermann Cohens. *

Hermann Cohens » vördnadsbjudande gestalt « träder med » farfaderlig mildhet « in i ditt liv under dina studieår i Berlin i början av 1890-talet, innan du ännu har gjort ditt val mellan akademin och synagogan, och du minns långt senare hur du mera berördes av hans » varma och kloka ord « än av » hans tillkrånglade och svårsmälta filosofiska traktater «, vilket knappast gjorde ditt vägval svårare.25 Hermann Cohen är ett kvartssekel äldre än du och under större delen av sitt liv mera känd som tysk filosof än judisk, men han föds in i samma judiska värld som du och tvingas också han att konfrontera frågan om det judiskas fortsatta existens och mening. I sitt sista verk, publicerat postumt 1919 ( han dör 1918 ), kommer han fram till ett svar som inte så lite påminner om ditt.

Att Guds öde vilade på Israels skuldror betydde för Cohen, liksom för dig, att idén om en enda Gud fortsatt vilade på judendomens källor, och att hoppet om en förenad mänsklighet i en värld av fred och rättvisa fortsatt vilade på det judiska folkets förmåga att hålla källorna vid liv.

I takt med att Hermann Cohen såg förnuftet i den upplysta civilisation han hade fäst så stora förhoppningar vid ge vika för det ena oförnuftet efter det andra, inte minst judehatet, började han förstå att idén om en universell mänsklig etik inte bara kunde bygga på idén om ett inneboende mänskligt förnuft. Den måste också bygga en relation, eller » korrela-

25

26

göran rosenberg

tion « som Cohen uttryckte det, mellan människa och Gud. Bara så kunde människans relation till en annan människa bli en förpliktelse, och naturens är bli ett etikens bör, och människans framtid bli hela mänsklighetens. Och det var hela mänsklighetens framtid som Cohen hade för ögonen när han skrev in såväl judarna som den ende Guden i sin filosofiskmessianska vision av universell fred och rättvisa. Utan idén om den ende Guden förlorade det filosofiska förnuftet sin kompass och mänskligheten sin framtid, och utan uppgiften att hålla idén levande bland världens folk hade det judiska ingen mening längre. » De som är kvar av Jakob mitt i folkslagens krets skall vara som daggen från Herren, som en regnskur över gräset «, skrev Cohen och gjorde profeten Mikas ord till sina, precis som du.26 Hermann Cohen fick aldrig veta vad det slutgiltiga priset för uppgiften skulle bli, och han var in i det sista oförmögen att ens misstänka att det var hans älskade Tyskland som skulle komma att utkräva det. Att läsa honom i ljuset av vad som komma skall kan ibland bli olidligt, som när han ännu 1916 vidhåller den djupa samhörigheten mellan det judiska och det tyska och i polemik med Martin Buber ställer frågan : » Skulle detta verkligen vara ett misstag, en illusion, en politisk abstraktion ? «27 Du kommer att leva länge nog för att få veta vad Hermann Cohen förskonades från, men i synen på det judiskas uppgift i världen förblir du honom nära också sedan priset har utkrävts intill den sjätte miljonen. » Vår livskraft och vår rätt att leva ligger i vårt andliga arv och våra andliga värden, och den som inte bryr sig om dem har ingen anledning att försvara judendomen «, envisas du vid ett offentligt möte på Zionistföreningen i Stockholm i mars 1945, i trotsig polemik mot din långvarige vän och medarbetare, historikern Hugo Valentin,

det judiska

som med historiens gång i ryggen förklarat din judiska väg för stängd och din judiska uppgift för död.

För Hugo Valentin finns på våren 1945 bara en judisk väg kvar, vägen till Palestina.28 I historiens ljus är Valentin segraren och du förloraren.

Vägen till Palestina och judarnas omvandling till en nation som alla andra blir den judiska existensens huvudväg, medan vägen att mitt i folkslagens krets bära Guds öde på sina skuldror blir dess olycksaliga återvändsgränd. *

Men det är inte i historiens ljus jag vill se dig utan i ljuset av nuet du lever i och framtiden du försöker hålla levande också när historiens ångvält kör över den ena möjligheten efter den andra, eftersom jag som sagt vägrar ge historien rätten att döma mellan gott och ont, eller ens mellan möjligt och omöjligt. Hoppet om en annan och bättre värld är hoppet om en möjlighet som min tid lika lite som din kan vara utan oavsett vad historien har att säga om saken.

Att ur historiens växande sophög rädda minnet av en möjlig framtid är väl vad det judiska ytterst går ut på, slår det mig. Att inte göra skillnad på historiens segrare och förlorare, att rentav bry sig mera om förlorarna än om segrarna, är följaktligen en mycket judisk tradition som jag gärna ansluter mig till när jag vägrar låta historien sätta sig till doms över sådana som du.

I synnerhet inte i en tid när molnen åter mörknar, och historiens segrare än en gång inte har någon annan framtid att erbjuda än den ekonomiskt nödvändiga och teknologiskt ofrånkomliga, och horisonten synes ändlös och tom, och förvildningen åter sprider sig. *

27

28

göran rosenberg

Både i din tid och min finns de där ögonblicken när historien ser ut att bära en ny värld i sitt sköte. I min tid är det åren då människan reser sig ur askan från Auschwitz och Hiroshima och i chockerad insikt om sin gränslösa förmåga till förvildning och förgörelse antar en universell deklaration om mänskliga fri- och rättigheter och grundar institutioner för universell fred och rättvisa och ger begreppet mänsklighetens framtid en alldeles konkret innebörd.

I din tid är det åren då ghettots murar rasar och en värld av tolerans, upplysning och likställdhet öppnar sig för Europas judar och det för ett kort ögonblick kan verka som om historiens skeenden förebådar en förlossning av något slag.

Jag tror inte att det går att förstå dig och din generationskrets utan att förstå kraften i det ögonblicket.

Det är sant att du föds i en tid då toleransens finstilta villkor blivit synliga och vägen ut ur ghettot hunnit kantas av besvikelser och motgångar, men ingenting kan ta ifrån dig den omvälvande erfarenheten av att ha sett världen öppna sig och » ett nytt judesläkte « gripas av en » förtärande längtan efter ljus och luft « och allt bli möjligt också för en boktryckar­ son från judegatan i Lemberg.29 » Hur ljusomflutna vore icke dessa sälla år av gemensamt uppstigande «, skriver du i december 1931, till minne av din ungdomsvän och medkämpe på den nyhebreiska barrikaden, Micha Josef Berdyczewski, som varit död i tio år men vars minne väcker till liv en tid som fortfarande präglar dig.30 Skymningen må sänka sig över din judiska värld men du behöver bara minnas Berdyczewskis besök hos dig i Djakovar den magiska sommaren 1897 för att se ljuset från gryningen och förnimma känslan av annalkande vår och återkalla de bultande ungdomsraderna från den nyhebreiska renässansens store poet, Chajim Nachman Bialik :

det judiska

Nya vindar blåsa, högre sig himlarna lyfta.

Vidderna klara sig öppna, vittfamnande – på berget står våren !31

Mycket snart ska historien lämna er i sticket och Bialik skriva långt mörkare dikter och du själv blicka tillbaka på dina år av » ungdomligt övermod «. Men hoppet om en bro mellan det judiska och världen överger dig inte. Det måste bara hämta kraft ur något annat än de historiska händelser som i rask takt förvildar världen du lever i. Det är sant att 1897 föder en händelse som på nytt kommer att fästa det judiska hoppet vid historiens skeenden ( den första sionistkongressen i Basel där du själv spelar en framträdande roll, jag återkommer ).

Men det är också sant att du tidigt värjer dig mot ett hopp som bygger på att judarna ska bli en nation som alla andra.

Din sionism är och förblir av ett annat slag.

Också du fäster stora förhoppningar vid koloniserings­ projektet i Palestina, men för dig kan projektet bara ha en judisk mening om dess syfte är att åstadkomma den andliga och kulturella judiska renässans som du är övertygad om att en förvildad värld och en vilsen judenhet behöver. Det judiska folkets uppgift är inte att slå sig till ro på en jordplätt i Mellanöstern och lämna världen åt sitt öde utan att » mitt i folkslagens krets « levandegöra det judiska förbundets förpliktande » bör « mot historiens likgiltiga » är « och därmed hoppet om en bättre värld. » Vi äro icke ett folk därför att vi ha en gemensam fiende «, svarar du Hugo Valentin i debatten på Zionistföreningen i Stockholm i mars 1945. » Vi har fiender därför att vi icke äro ett folk som alla folk. «32 *

29

30

göran rosenberg

Jag ser naturligtvis invändningarna och frågorna du väcker, inte minst mina egna, utvaldheten och allt det där, men vad jag också ser är en kärleksfullt bevarad och omsorgsfullt traderad otillfredsställelse med världen som den är och ett trotsigt närt hopp om världen som den borde vara. » Ljus är utsått för den rättfärdige och glädje för de rättsinniga «, sjunger Psalmisten ( 97 :11 ) och förklarar i en enda mening varför den judiska existensen envist ( styvnackat, halsstarrigt, provocerande, etc. i den antijudiska retoriken ) vägrat underkasta sig historiens dom.

Den tjugofem år yngre Walter Benjamin, som jag likväl skriver in i din tids krets av judisk-messianska tänkare, föreställer sig i en berättelse från 1927 Historien som en rättegång där Människan ställer Skapelsen inför rätta för att inte ha frambringat Messias. Rätten låter kalla in vittnen för Framtiden ; Poeten som säger sig förnimma den, Musikern som säger sig höra den och Filosofen som säger sig förstå den. Men deras vittnesmål går isär och Rätten måste kalla in ständigt nya vittnen, alltmedan de för tillfället levande lyssnar med stigande tvivel och inte kan enas om ett domslut och måste lämna över sina juryplatser till nästa generation. Evigt dömd att tveka mellan anklagelserna mot Skapelsen och vittnesmålen för Framtiden flyr juryn till sist rättssalen för gott.

Kvar finns bara åklagaren och vittnena.33 Du och din judiska generationskrets tillhör Framtidens vittnen, så vill jag se det, medan jag tillhör den jurygeneration som i misströstan och förskräckelse har flytt rättssalen.

Mitt närmande till dig skulle i så fall kunna ses som ett försök att återinta jurybänken vid tiden för ditt vittnesmål.

Inte för att döma naturligtvis ( bortsett från allt annat anser jag att en senare generation inte har rätt att sätta sig till doms över en föregående generations framtidsdrömmar ), utan för

det judiska

att få syn på Framtiden som du vittnar om och som jag tror att min tid behöver lika mycket som din.

Den brist på tro och hopp som i din tid kunde få människor att tro och hoppas på vadsomhelst, ser jag också i min.

Jag har kort sagt mina egna skäl att slå följe med dig på en väg som jag vet kommer att göra dig till historiens förlorare, eftersom jag anar att historiens segrare har förlorat något längs vägen som dess förlorare kanske kan påminna oss om.

I ditt fall, något som har med det judiska att göra. *

Det finns de som menar att banden till det judiska enkelt kan klippas av, men det menar inte jag. Det judiska är inte något man lämnar utan vidare. Också den som väljer att klippa av banden till det judiska riskerar att från tid till annan bli påmind om ett kollektivt öde som inte så lätt låter sig överges. I den judiska värld jag föddes in i var påminnelsen av ett slag som gjorde avklippning till en akt av självförnekelse och självförödmjukelse. Min judiska generations kategoriska imperativ var att inte bidra till en postum seger för Hitler, vilket vi skulle göra om vi klippte våra band till ett öde som enligt en rimlig sannolikhetskalkyl också borde ha varit vårt.

Mina band till det judiska skulle komma att ta sig de mest skilda former och tidvis se ut som något annat, men att förneka eller gömma dem var i skuggan av Auschwitz inte ett alternativ.

Min tidiga judiska fostran var djupt bristfällig skulle du nog ha tyckt. Bristen på judisk fostran var ett återkommande bekymmer i dina årliga tal till de judiska konfirmanderna i synagogan. Och med bristen på judisk fostran, bristen på förståelse för det judiskas betydelse, och därmed bristen på uppskattning av att ha blivit född in i det judiska.

31

32

göran rosenberg

Till mitt försvar skulle jag kunnat säga att den lilla svenska stad där jag växte upp inte var stor nog för ett aktivt judiskt liv och därmed inte heller för någon judisk fostran att tala om. Här fanns ganska snart efter kriget inte ens de tio judiska män att uppbringa som krävs för en judisk gudstjänst, än mindre någon skola för judisk fostran, varför det mesta som hade med det judiska att göra krävde en tågresa till Stockholm : resan till den judiska religionsskolan eller » rellen «, där lärarna, magister Säbel och fröken Könyves, syntes mig mera påstridiga än övertygade, och där mycket av vad de sade på sin brutna efterkrigssvenska gick in genom det ena örat och ut genom det andra.

Också resan till den stora synagogan vid de stora helgerna på sensommaren och hösten, där föreståndarnas svarta frackar och höga cylinderhattar gjorde ett djupare intryck på mig än bönerna och sångerna på hebreiska och sorlet på Förintelsens alla överlevande språk.

Vi stod alltid längst bak i mittgången närmast dörren eftersom bänkraderna var fyllda när vi kom, så det enda jag såg var hattprydda svartklädda ryggar, tätt sammantryckta.

Vilket inte hindrade att jag en kväll, det måste ha varit vid Kol Nidre, försoningsdagens aftongudstjänst, när jag hörde kantor Rosenblüth någonstans där framme upphäva sin sammetsmörka röst i hymnen Adon Olam, till den evige Guden, och damkören, där mamma med sin klara sopran brukade sjunga, stämma in från orgelläktaren, kunde känna ett slags fysisk närhet, kanske rentav kärlek, till något som kunde ha blivit början på min judiska fostran.

Det är sant att judisk fostran också kan ges i hemmet och att mycket av det judiska är knutet till hemmet ; sabbats­ firandet, sederbordet vid Pesach, ljuständningen under Chanukka, vardagslivets påbjudna ritualer. Men sanningen att

det judiska

säga valde mina föräldrar att inte göra ett så stort nummer av det judiska, varken i hemmet eller någon annanstans. De första åren välsignade mamma sabbatsljusen med slutna ögon och mjuka handrörelser och till Chanukka hade pappa svetsat en ljusstake av överblivna mässingrörsbitar från lastbilsfabriken där han arbetade, och sederbordets långa hungerväntan undgick jag aldrig, om än oftare i andras hem än vårt. Men jag tror inte det är en efterhandskonstruktion att säga att efter Auschwitz var den judiske Guden frånvarande i mina föräldrars liv och bara pliktskyldigt närvarande i det hem de efter förmåga försökte bygga åt sig själva och sina barn. Jag tror att Auschwitz för dem berövade det judiska just det slags mening som du i maj 1938 försökte bibringa de tilltänkta vägröjarna för ditt svensk-judiska brobygge, konfirmanderna i Stockholms synagoga : » Ni har förnummit, att judendomens lära idag lyser hundra gånger kraftigare, hundra gånger starkare mitt i den förvildning, i det mörker, som omgiver vår generation. «34 Mest berövad det judiska var nog mamma som till skillnad från pappa hade vuxit upp i ett ortodoxt judiskt hem och gått i judisk skola och påbörjat en så god judisk uppfostran som en ung flicka i det judiska Polen kunde hoppas på innan det judiska Polen förintades och den ende Guden gjorde sig osynlig också för henne.

Till min judiska fostran hörde besöken sommaren 1961 hos kantor Rosenblüth i hans tungt bokinklädda våning på skuggiga Kungsholms strand i Stockholm, där jag skulle lära mig att intonera det stycke ur Toran som jag vid min bar mitzva på hösten skulle kallas fram till podiet i synagogan för att läsa. Det blev mer intonering än förståelse, om jag minns rätt, och även om jag i skarpt läge läste väl och sade rätt saker i rätt ögonblick var mina tankar på annat håll. Det

33

34

göran rosenberg

var en uppbrottets tid efter pappas död sommaren innan, och efter en kort mellanlandning i Stockholm var siktet inställt på resan vidare till Israel. *

Ah, resan vidare ! Uppstigningen ! Det ultimata steget i en ung mans judiska fostran ! Den sista garanten för det judiskas fortlevnad ! Ingen som fem somrar i rad hade vistats på den judiska barnkolonin Glämsta norr om Stockholm kunde tillåtas tvivla på den saken. Mot en bakgrund av glittrande skärgårdsvikar och blomstrande slåtterängar inympades vi med bilderna av de nya judarna som mirakulöst hade fått öknen att blomma, och hjältesagorna om de nya judarna som likt David mirakulöst hade besegrat Goliat, och myterna om den nya och mirakulöst återuppståndna judiska nation som vi nu alla på något sätt tillhörde.

Du noterar säkert en underton av ironi, eller kanske av bedragen oskuld, i beskrivningen av min israelisk-judiska fostran. I varje fall upptäckte jag mycket snart att uppstigningen till Israel mer än något annat betydde befrielsen från det judiska. Åtminstone från den aspekt av det judiska utan vilken det judiska för dig inte kunde ha någon mening. För det som här kallades ghettojudendomen eller galutjudendomen, och som var den judendom som hade formats i tron på andens makt över svärdet och världens messianska förlossning, mötte jag i alla händelser en intill förakt gränsande motvilja. Staten Israels judar var allt som diasporans judar inte var, fysiskt starka, jordnära, brunbrända, frimodiga, med plogen i den ena handen och svärdet i den andra, naturligen inlemmade i en etnisk-nationell gemenskap som inte ställde några frågor och inte krävde några svar. Det fanns ett aldrig mer i luften, och detta aldrig mer, är jag rädd, var också riktat mot den

det judiska

judiska värld som du hade fötts in i och som i den israeliskjudiska fostran som bestods mig hade burit på fröet till sin egen förintelse.

Om min israelisk-judiska fostran har jag redan skrivit en bok så ingen anledning att tråka ut dig med detaljerna. Låt mig bara än en gång berätta att den etnisk-nationella judiska tillhörighet som här erbjöds mig och som till en början skulle fylla mig med mening och tillförsikt, så småningom skulle fylla mig med tomhet och besvikelse. I det avseendet skulle min sionism visa sig vara besläktad med din. I synnerhet sedan det började stå klart att den judiska värld som här var tänkt att ersätta din, visade sig bygga mera på svärd än på ande, och så småningom på en svärdets ande som inte drog sig för att i namn av det judiska heligförklara ett stycke jord i Mellan­ östern och ersätta den messianska horisont som hade givit universell mening åt din judiska väg med den väpnade utsikten från några ockuperade jordkullar i » Judéen « och » Samarien «.

En tillhörighet man inte kan lämna vill man ju gärna kunna älska eller åtminstone attraheras av, men ärligt talat fanns allt mindre för mig att attraheras av, och än mindre att älska, i den del av det judiska som ville göra » utvaldheten « till en fråga om etnisk-nationell tillhörighet och den messianska förlossningen till en fråga om territoriell överhöghet. Lika lite som du kunde jag föreställa mig att detta skulle vara meningen med det judiska. Hade tvåtusen år av judisk existens som en icke-nationell och icke-territoriell civilisation i så fall varit meningslösa ? Hade Hitler slutgiltigt bevisat att det judiska i tvåtusen år byggt på en bokstavligen dödsdömd idé ?

När frågan ställdes på sin spets i mötet mellan dig och Hugo Valentin i Stockholm i mars 1945 kunde det onekligen se så ut. Den judiska värld du föddes in i var förintad och en judisk stat i Palestina var ett snart fullbordat faktum och så

35

36

göran rosenberg

många idéer om meningen med det judiska låg nu på historiens ännu rykande ruinhög.

Exempelvis idén att vara en gemenskap byggd på något annat än stat och territorium och att från en självvald position utanför den världsliga maktens domäner vittna om ett historiens bör mot historiens är, vilket var den idé som mer än något annat kom att forma din judiska väg.

Ja, också din väg till Palestina. För dig var vägen till Palestina till sist inte vägen till en stat som alla andra, med ett folk som alla andra. Din sionism var inte en idé för judarnas normalisering i världen utan en idé för förnyelsen av judarnas förmåga att fullgöra sin uppgift i den. Inte minst uppgiften att i en mörknande förkrigstid hävda den profetiska fredstanken och det messianska hoppet om en annan värld, och genom sin blotta existens vittna om » möjligheten av att ett folk även under de mest vidriga omständigheter, utan vapen, med andliga och moraliska medel kan försvara sin tillvaro «.35 Jag behöver inte argumentera mot en idé som så oåter­ kalleligen har krossats av historiens ångvält ( även om jag tror att historien lika väl hade kunnat ta en annan väg ). Jag vill bara försöka förstå vad i det judiska som in i det sista kunde hålla en sådan idé vid liv också hos dig. Jag vill få en glimt av ljuset du såg och hoppet du kände, och din rastlösa längtan efter en judisk väg över det växande bråddjupet mellan förvildning och förlossning.

Ja, också av din benägenhet att i den största av judiska katastrofer se en mening och en framtid, vilket är en benägenhet så djupt rotad i det judiska att jag vill försöka förstå också den.

Genom dig vill jag följa en judisk väg av förtröstan och förtvivlan – från din tid till min.

Tidigare av Göran Rosenberg: Friare kan ingen vara (Norstedts 1991; Albert Bonniers Förlag 2004, 2008) Da Capo al Fine (Moderna Tiders Förlag, 1994) Det förlorade landet (Albert Bonniers Förlag 1996, 2002, 2007) Tankar om journalistik (Prisma 2000, 2004) Plikten, profiten och konsten att vara människa (Albert Bonniers Förlag 2003, 2013) Utan facit (Albert Bonniers Förlag 2006) Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (Albert Bonniers Förlag 2012)

www.albertbonniersforlag.se

isbn 978-91-0-018658-6 © Göran Rosenberg 2021 formgivning Nina Ulmaja t ypsnitt Brödtext Pyke av Sofie Beier. Rubriker Baker Signet av Arthur Baker. sättning Bonniers produktionsavdelning tryck baltoprint, Litauen 2021