9789100184308

SPÄNNINGSROMAN

DEBUTANTEN

Albert Bonniers Förlag

Av Christina Erikson har tidigare utgivits: Morsarvet 2014 En god gärning 2015 Din vän Forsete 2018 Ensamvarg 2019 Den trettonde lärjungen 2020 Tillsammans med Thomas Erikson: Av jord är du kommen 2015 Dödgrävarens dotter 2017

Svenskt, AB:

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-018430-8 Copyright © Christina Erikson 2021 Omslag: Miroslav Sokcic Tryck: ScandBook, EU 2021

Till Thomas

December 2017 – Januari 2018

1 Stockholm 13 december 2017

Polisassistent Rosanna Molin kunde inte låta bli att tänka på Viktor Rydbergs dikt ”Tomten”, där hon stod och blickade upp mot fönstren fyllda med glittrande stjärnor och ljusstakar. Stockholm hade ännu inte vaknat och hon hade fortfarande tre timmar kvar på sitt pass. Det hade varit förhållandevis lugnt, givet att det var natten till lucia, vanligtvis känd för fylla och elände. Ett rån och några överförfriskade ungdomar som lussat lite väl hårt för sina grannar var det grövsta de hanterat. Fram tills nu då, tänkte Rosanna och rättade till mössan. Ambulansen som svängde in vid trottoarkanten slog av blåljusen och parkerade framför porten. Rosanna hade erbjudit sig att gå ner och möta dem. Hon stod knappt ut uppe i lägenheten. Det fanns inget värre än ärenden som påverkade barn. Hon längtade efter att få börja den kriminaltekniska utbildningen hon ville gå. Hon hade alltid varit bättre på att hantera döda ting och detaljer än människors känslor. ”Hur ser det ut?” frågade en av ambulansmännen när han klev ur bilen. ”Troligen tabletter och alkohol, så det är väldigt stillsamt. Mannen och deras barn är i lägenheten också”, svarade Rosanna. Deras steg ekade mot trappuppgångens putsade stenväggar. Rosanna pressade ner handtaget till lägenheten och klev in till familjen Thulin. 9

Svaga röster hördes bakom en av dörrarna. Små lätta snyftningar och mummel sipprade ut till Rosanna och hennes kollega när de passerade och gick mot vardagsrummet. Nystrukna lucianattlinnen hängde på dörren in till ett av badrummen och plastkassen med luciakrona och stjärngossestrut stod nedanför, som en hemsk påminnelse om att barnen för alltid skulle bära dåliga minnen av just denna dag. ”Där inne”, sa Rosanna mjukt och pekade mot de stängda dubbeldörrarna. Ambulansmännen nickade kort mot henne och öppnade den knarrande dörren för att ta hand om den döda. Rosanna kikade in över axeln på en av ambulansmännen. Scenen var fridfull. En elektrisk ljusstake lyste i fönstret bakom soffryggen och i ena hörnet av det praktfulla rummet med över tre meter i takhöjd glittrade en redan färdigklädd julgran. I soffan låg den avlidna utsträckt på sidan. Läpparna var blå och en hårslinga ringlade över kinden. Ena armen hängde ner mot golvet. Ett vinglas hade vält och på mattan hade det bildats en mörk fläck. Det luktade kanel och pepparkakor, men det skulle snart bytas ut mot en värre stank om liket inte transporterades bort. En ask låg mellan fjärrkontrollen och vinflaskan på soffbordet. Trots att Rosanna instinktivt visste vad som stod på asken gick hon fram, böjde sig över bordet och läste texten. Hon kände igen substansen. Visste mycket väl vad det var. Ett populärt och mycket vanligt sömnläkemedel. Hon var nästan säker på att hon sett samma förpackning hemma hos sina föräldrar. Doften av nybakade lussekatter som letade sig in från trapp­ huset fick det att suga lite extra i magen. Det hade inte blivit mycket till frukost för Rosannas del. Hon satte sig i paret Thulins kök för att vänta på att Camilla Hallman skulle dyka upp. Så hördes steg i hallen och Rosannas chef blev synlig. Som vanligt såg hon stressad ut. Håret på ända och rocken fladdrande. 10

Rosanna tänkte alltid att det inte kunde vara lätt att vara i chefens kläder. Kvinna och chef på en ganska konservativ arbetsplats. Gudarna skulle veta att Rosanna redan fått sig några gliringar och tjyvnyp. Framför allt av äldre manliga kollegor, men förvånande nog även av ett par kvinnliga. ”Kriminalkommissarie Camilla Hallman”, sa kommissarien och sträckte fram handen. ”Beklagar sorgen.” Mörka ögon med rödsprängda vitor såg på dem båda. Mannen som satt hopsjunken på köksstolen torkade sig med en näsduk och suckade djupt. ”Jag förstår inte …” Camilla nickade kort mot Rosanna och drog ut en stol att sitta på. ”Carl, vi behöver ställa några frågor med hänsyn till din frus bortgång. Ren formalitet”, la hon till. Carl Thulin ryckte lätt på axlarna som om det inte spelade honom någon roll vad de gjorde. ”Var din fru deprimerad?” inledde Camilla. ”Ja, det var hon”, började Carl Thulin. ”Vi ville hålla det för oss själva. Vi har träffat flera läkare och de kunde inte säga vad som var fel på Sandra, men hon mådde inte bra. Så till slut sa de att hon var utbränd och deprimerad. Hon var trött och sliten och hade förlorat i vikt. De provade allt möjligt, men ingenting hjälpte. Så i höstas fick hon svårt att sova, oroade sig och så …” ”Var det därför hon hade sömntabletter?” frågade Camilla. ”En läkare vi träffade tyckte att hon behövde sova och skrev ut dem, men jag trodde aldrig …” Rösten dog ut. Carl fingrade på en ljusstake i tenn som stod på bordet. ”Så det fanns ingen anledning att misstänka att hon skulle använda dem till annat?” Rosanna undrade om Camilla själv inte hörde hur plumpt det lät. ”Kan du berätta hur det var igår kväll? Var ni hemma? Hur verkade Sandra?” fortsatte Camilla oberört. Carl rynkade pannan. ”Vi åt en tidig middag och förberedde 11

barnens saker inför lucia. Jag brukar träffa en bekant nån gång i veckan och spela squash och vi hade bokat den här kvällen, så jag gick hemifrån vid halv sju ungefär. Sandra skulle lägga barnen och sen skulle hon jobba en stund.” ”När kom du hem igen?” frågade Camilla. ”Framåt elva, halv tolv så där.” ”Långt pass”, konstaterade Camilla. ”Vi tog en öl efteråt.” ”Vad gjorde Sandra när du kom hem?” ”Hon hade somnat på soffan inne i sitt arbetsrum.” ”Försökte du väcka henne?” ”När Sandra tagit de där tabletterna så finns det ingenting som kan väcka henne. Så jag lät henne sova. Det var inte första gången hon somnade där, om jag säger så.” Carl log snett och såg ut att minnas något. Han nickade som för sig själv. Sedan mötte han Camillas blick. Han såg helt lugn ut. ”Sandra jobbade oregelbundna tider. Ibland satt hon och skrev långt in på nätterna och då fick man inte störa. Jag var van vid att hon stängde in sig och för mig var det viktigt att visa respekt för hennes arbete.” Camilla hummade. ”När upptäckte du att allt inte stod rätt till?” ”Vid fem på morgonen. Jag gick in till Sandras arbetsrum först. Tänkte att jag skulle titta till henne innan jag väckte ­barnen. De skulle till förskolan tidigt eftersom det var luciamorgon och allt. Jag hade med mig en kopp kaffe som jag brukar och …” Rösten sprack. ”Hon var alldeles kall när jag tog i henne. Jag fattade med en gång att allt inte var som det skulle. Fan!” Carl slog sin knutna näve i bordsytan så att kaffekopparna studsade till. ”Om jag hade fattat när jag kom hem … Tror ni att hon hade levt?” Carl stirrade på dem med stora bedjande ögon. Rosanna hoppades att kommissarien inte skulle strö salt i såren men statistiskt sett så var svaret ja. Sandra Thulin hade 12

förmodligen levt om hennes man ringt ambulansen redan på kvällen och de magpumpat henne på akuten. Camilla svarade: ”Det är omöjligt att spekulera i.” Carl slöt ögonen. ”Jag kan bara inte fatta att hon skulle vilja ta livet av sig. Kan hon ha gjort det av misstag?” sa han och tittade upp igen. ”Hon kanske glömde att hon tagit en tablett och så tog hon en till?” Rösten lät hoppfull. Så sjönk han ihop. ”Det är mitt fel. Allt är mitt fel. Jag borde ha kollat till henne på kvällen när jag kom hem. Varför gjorde jag inte det?” Han gömde ansiktet i händerna. Överkroppen riste till. ”Som jag sa så … Vi kan inte spekulera i nåt förrän vi får svar från obduktionen”, sa Camilla. Rosanna förstod att hennes chef ansträngde sig för att låta lugn utan att få Carl Thulin att tro att hon satt inne med svar hon inte hade. Man fick aldrig lova någonting som man sedan inte kunde hålla. ”Jag vet inte vad jag ska säga till barnen”, sa Carl och sökte med blicken uppe i taket. Hans röst var lugn igen. ”Vi kan hjälpa dig att få kontakt med nån att prata med. Dig och barnen”, förtydligade Camilla. Camilla ställde ytterligare några frågor innan hon kort nickade åt Rosanna att de skulle avsluta. Rosanna såg på Carl Thulin när de reste sig från köksbordet. Axlarna hängde och nacken var krökt. Hon avundades honom inte. Han hade förlorat en fru och två barn hade förlorat sin mamma.

13

2 Stockholm 13 december 2017

Rosanna Molin vankade av och an utanför Camilla Hallmans rum. Hon var angelägen om att få ur sig det hon bar på. Ivrig, skulle hennes pappa sagt om han var här med henne. Ända sedan Rosanna var riktigt liten hade hon varit just ivrig. Alltid på jakt efter att lära sig nya saker, där hon jagade runt bland villorna i Djursholm. När hon börjat på polishögskolan hade hon dock flyttat ifrån förorten och även om hennes föräldrar fortfarande bodde där så var det ingen av hennes kollegor som visste var Rosanna hade växt upp. Rosanna rättade till den långa flätan i nacken och rensade tankarna när hon hörde steg från trapphuset. ”Camilla”, sa Rosanna så snart hon såg chefens ansikte. ”Har du hört nåt mer om utredningen?” Camilla bromsade in och vände sig mot Rosanna. ”Har inte du gått av ditt pass?” ”Jo, men det här kändes viktigt så jag tänkte …” ”Vi har inte fått några rapporter än, varken från obducenten eller teknikerna, men jag skulle bli förvånad om det visade sig att det inte var självmord.” ”Men vad tänkte du om maken?” ”En chockad man. Vi beter oss alla irrationellt i chock, det tror jag nog att du kommer ihåg från polishögskolan. Så länge är det ju trots allt inte sen du gick där.” 14

Rosanna svalde en kommentar som hon visste att hon annars skulle få ångra. Camilla Hallman fortsatte: ”Visar det sig att det är nåt annat än självmord så fortsätter utredningen, men just nu finns det inte mycket att prata om.” Rosanna följde sin chefs ryggtavla när hon försvann in på sitt rum. Kanske var det bara för att det var så små barn inblandade som hon hade funderat så mycket efter att de lämnat Thulins hem. Eller så var det hennes något morbida intresse för kriminalteknik. Oavsett vilket så hade hon svårt att släppa morgonens händelser.

15

3 Stockholm 13 december 2017

Carl Thulin stirrade på Tindra och Ossian. Tvillingarna satt mittemot honom vid köksbordet med varsitt glas mjölk framför sig. Mellan dem stod ett fat med kakor. Någonting med choklad ovanpå. Barnens ögon var stora och oroliga och han visste inte vad han skulle säga. Han måste ju säga något. Men vad? Deras mamma var borta och de hade inte kunnat undgå uppståndelsen när polisen kommit dit. Han måste berätta för sina barn. Men hur? Han hade inte förberett sig på det här. Gick det ens att förbereda sig för detta, att han måste förklara för sina barn att mamma var död. Han hade haft så mycket annat i skallen. Han kände sig tom. Han som alltid hittade orden i alla möjliga och omöjliga situationer. Nu var det bara blankt. Carl drog in luft i lungorna, tänkte igenom formuleringen och sa: ”Ni såg ju att polisen var här.” ”Mamma är död”, sa Ossian. Carl ryckte till. ”Vem …?” ”Chan sa det”, sa Tindra. Hon pekade på barnflickan som stod vid diskbänken. Carl nickade sammanbitet. ”Polisen var här och hämtade mamma”, fortsatte Tindra. ”Nä”, sa Ossian. ”Det var ambulansen.” Carl harklade sig och pekade på kakfatet, som om en kaka till skulle ta bort smärtan. ”Mamma kommer inte tillbaka.” 16

Barnen tittade på varandra, sedan på sin pappa. Ossian började gunga lätt på stolen. Tindra kliade sig i huvudet och sa: ”Så mamma är med änglarna nu?” Carl stirrade på henne och undrade om det fanns någon pappa i hans sits som visste hur man skulle svara på en sådan fråga. ”Ja, mamma är hos änglarna nu”, sa han och reste sig. Han satte sig på huk och barnen la sina huvuden mot hans bröst. ”Gråt inte, pappa”, sa Tindra och strök Carl över kinden.

17

4 Stockholm 5 januari 2018

Carl Thulin knöt slipsen och strök handen över håret. Han hade fortfarande samma tjocka hårman som när han var ung. Knappt en millimeter hade hårfästet flyttats. Han betraktade sitt ansikte i spegeln på insidan av garderobsdörren i hans och Sandras gemensamma dressingroom. De senaste veckorna hade minst sagt slitit på honom och några fler rynkor hade adderats till de övriga. Allting var så absurt. Han hade alltid avskytt begravningar. Det gjorde kanske de flesta, tänkte han. Men den här gången var det annorlunda. Han hade fortfarande svårt att se sig själv stå där i kyrkan och begrava Sandra. Ville inte påminnas om allt igen. Helst hade han bara velat vara ifred och minnas Sandra som hon varit. Han ropade på Chan. ”Är barnen klara?” Så vände han sig mot dörren. Där stod de. Klädda i världens minsta begravningskläder. Tindra tittade i golvet. Ossian såg på Chan. Höll hårt i hennes hand. Carl gick fram till dem. Gick ner på ena knät. Tog dem i sin famn. Det fanns ingenting att säga som kunde ta bort den förfärliga stämningen i rummet. Ingenting som kunde ge dem deras mamma tillbaka. Någon dag skulle han behöva förklara varför Sandra tagit livet av sig. Men idag skulle de ta avsked. Han skulle vara stark, för barnens skull. Han reste sig upp, nickade mot Chan. ”Det är dags.” 18

* Psalmerna som valts ut var markerade med stora guldsiffror på de svarta tavlorna, en på varje sida om upphöjningen där den vita kistan var placerad. Ett hav av röda rosor täckte locket och på ett staffli stod ett foto på en leende Sandra. Från bänkraderna hördes snyftningar. Reiner kramade näsduken i handen. Den var blöt, men inte av tårar. Han hade inga kvar. Det var inte meningen att man skulle begrava sitt barn, tänkte han och kände hur naglarna borrade sig hårdare in i handflatan. Reiner sneglade åt vänster. Carl satt framåtlutad i bänken och höll armarna om barnen. Viskade till dem ibland. Givetvis spelade han. Låtsades vara den sörjande änklingen. Han sket ju i alla andra än sig själv. Reiner ville skrika rakt ut. Ropa till besökarna och fråga om de inte såg vad han såg, att Carl var en skenhelig skithög. Men det gjorde han så klart inte. Han var tyst. För Sandras skull. För sina barnbarns skull. De hade lidit tillräckligt utan att de för alltid skulle behöva bära med sig minnet av att deras morfar ställde till en scen på begravningen. Reiner var övertygad om att Sandra inte hade tagit sitt liv. Problemet var bara att ingen annan höll med om det. Han hade pratat med den polis som skötte utredningen så sent som igår, men hon hade sagt att det inte fanns något mer att göra. De arbetade utifrån tesen att det troligen var kombinationen av sömntabletter och alkohol som dödat Sandra. Polisen hade till och med upprepat sig ett par gånger när han frågat om detaljer. Ingenting tydde på någonting annat än självmord, hade hon sagt. Men Reiner kunde inte stilla vreden som brusade inom honom. Kunde inte tysta rösten som bad om upprättelse. Han funderade över vad han skulle kunna göra för att få någon annan polis att titta på Sandras död. Han visste att obduktions19

protokollet skulle dröja, men vetskapen om att det skulle komma höll hoppet vid liv. Utan att han sett någon annan göra det, reste han sig och vandrade längs mittgången mot kistan. Han hade med flit satt sig längre bak i kyrkan. Det kändes inte som att han hade något gemensamt med Carl och dessutom hade svärsonen gjort det mer än tydligt för Reiner att Carl och barnen behövde sörja Sandra ifred. Reiner hade inte sagt emot, av hänsyn till barnen. Han fick ge det tid. Varsamt la Reiner ner en bukett på kistan. ”En sista hälsning från pappa”, stod det på det fastknutna kortet. Några grannar stannade till bredvid honom och mumlade sitt deltagande. Reiner försökte säga något men han hade inga ord idag. I alla fall inte några som han ville dela så att andra hörde. Han gled tillbaka ner på sin plats och avvaktade att de sista personerna runt Sandra skulle säga sina farväl och återvända ner i bänkraderna. När följet efteråt började röra sig ut från kyrkan var Reiner långt borta i tankarna. Han kände Sandras lilla hand i sin och hörde hennes skratt när hon skuttade bredvid honom på väg ner till vattnet vid deras sommarstuga. Där blev han kvar. Han var inte redo att se sin dotter sänkas ner i mörk jord.

20

Mars 2018 – April 2018

5 Stockholm 12 mars 2018

Kriminalkommissarie Elias Svensson vek ihop dagstidningen och la den längst ut på kanten av skrivbordet. Hans äldsta och mest betrodda kollega, Lena Duva, petade på den med långfingret och sköt den sedan vidare till Cornelia Lind, författaren och konsulten som med sin kunskap om psykopater arbetat tillsammans med Elias och övriga i teamet vid tre olika utredningar. ”Jag trodde att de skulle ha gett upp vid det här laget”, sa Elias och la ifrån sig läsglasögonen. ”Journalister vill väl alltid skapa rubriker”, sa Lena och ryckte på axlarna. ” ’Inkompetens genomsyrar polisens utredning i fallet’ ”, läste Cornelia. ”Jag vet inte vad jag ska säga.” ”Att de har rätt”, muttrade Elias. ”Fallet i Småland var ett fiasko från början till slut. Det var bara en tidsfråga innan media skulle rota rätt på Forsete.” Det hade börjat med att en person som kallade sig Forsete blandat sig i utredningen på Josef Decker, en våldtäktsman och mördare, och senare även avrättat Decker. När sedan Forsete mördat Fredrik Blomkvist i samband med utredningen av hälso­ hemmet Vila Källa i Småland hade Forsete blivit en riksangelägenhet. Fredrik Blomkvist hade plågat ett antal personer i och omkring hälsohemmet men Elias hade hellre sett att Fredrik lagförts och fått ett fängelsestraff. Mordet på Fredrik Blomkvist 23

och den information som läckt kring utredningen satte igång mediedrevet. Utförandet av mordet var Forsetes signum, slaktmask i pannan och utdragna hörntänder. Som om det inte varit nog hade Forsete även lämnat en lapp till Elias. Du tog fel man. En text som knappast kunde misstolkas och som gjort att ­Elias fått löpa gatlopp i pressen. Polischef Huseyin Bakir var allt annat än nöjd med utvecklingen och Elias hade satt som högsta prioritet att spåra upp denne Forsete. Den nya enhet som Bakir uppdragit till Elias att skapa bestod i dagsläget av inte mer än sex personer. Elias hade förutom Lena och Cornelia knutit till sig Lasse från Sedlighetsroteln, Micke från IT-avdelningen och rättsmedicinaren Magdalena Andersson. Alla med olika bakgrund och kompetenser som kompletterade teamet i Enheten för brottslighet baserad på antisocialt personlighetssyndrom med psykopatiska inslag. Det hade varit Elias tanke. Just nu kände han sig mest förvirrad. På ena kortsidan av det rum på Polismyndigheten i Stockholm som en gång varit personalrum men som nu inrymde deras team fanns en stor whiteboard på hjul. Allt Elias och Lena samlat på sig om Forsete satt uppe på tavlan. Både sådant de med stor sannolikhet kunde knyta till Forsete och sådant som Lena grävt fram som skulle kunna ha med Forsete att göra. Olösta fall som liknade Forsetes baserat på hur offren dött, men också på vissa likheter mellan offren. Hittills var det bara män som fallit för slaktmasken, män som på något vis anklagats för att ha levt ett allt annat än fromt liv. Våld, ekonomisk brottslighet och sexuellt utnyttjande var några av ingredienserna. ”Förr eller senare gör även Forsete ett misstag”, sa Lena. 24

Hittills hade de inte kunnat säkra några spår som kunde leda dem närmare lösningen på gåtan Forsete. ”Han verkar ha klarat sig länge utan att begå några”, sa Cornelia och gungade på stolen. Elias grymtade till. ”Ja, förlåt”, sa Cornelia. ”Men vi måste trots allt vara realister.” Elias reste sig och gick ett varv runt bordet. ”Vi måste få tag i honom.” Frågan var vems ärenden Forsete gick.

25