9789100184070

Natalia Ginzburg

Familjelexikon Översättning: Johanna Hedenberg

albert bonniers förlag

Av Natalia Ginzburg på svenska: Alla våra gårdagar 1956 Kvällens röster 1965 Kära Michele 1974 Familjen 1981 (i nyöversättning med titeln Familjelexikon 2021) Att bo i världen 2010

Citatet på s. 108 är hämtat ur Den gudomliga komedin av Dante Aligheri i översättning av Ingvar Björkeson (1983)

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-018407-0 Italienska originalets titel Lessico famigliare copyright © 1963, 1999, 2010 by Giulio Einaudi Editore, s.p.a., Turin All rights reserved Översättning Johanna Hedenberg förord Elisabeth Åsbrink Omslag Lotta Kühlhorn Tryck ScandBook EU , 2021

Förord Redan som ofödda hör vi våra föräldrars tal och tystnad och för de flesta blir familjens språk också det första språket. Först senare kommer vännernas, samhällets eller världens språk. Och hur det än uttrycks, utgör det första språket vårt första hem.

När vi blivit vuxna kan ett särskilt uttryck slunga oss tillbaka till barndomen, som om orden var rutschkanor genom tiden.

Vi förflyttas.

För min del räcker det med ett irriterat istenem, det ungerska ordet för ’herregud’, för att jag ska se min far öva vid sitt piano, och bli förbannad för att han spelat fel. Och som vuxen varnade jag gärna de som besökte familjens sommarhus för att det sitter släktingar i gräset, alltsedan en av mina söner förväxlat ordet ’fästingar’ med ’släktingar’. Uttrycket blev kvar, vi använde det gång på gång, det blev en del av familjens ordförråd, vårt Lessico famigliare, för att låna den italienska originaltiteln till denna bok.

I Natalia Ginzburgs Familjelexikon hamnar läsaren mitt i familjen Levis lägenhet i Turin någon gång på 1920-talet och följer sedan familjemedlemmarna och deras vänner i uppåt trettio år, allt skildrat med lätt hand. Här finns den judiske fadern Giuseppe och den katolska modern Lidia som tillsammans uppfostrar sina fem barn till ateister. Natalia iakttar faderns ilskna utbrott (mot dumhet i allmänhet och mot Mussolini i synnerhet), moderns livsglädje (ofta uttryckt genom klagan) och sina storasyskons vitt skilda personligheter. Var och en har sina favoritfraser som upprepas med stor tillfredsställelse så snart 3

tillfälle ges, de lånar gärna från varandra och skapar nya, och så uppstår en rik gemensam bank av ord som binder samman familjen. Som Natalia Ginzburg själv formulerar det: som vuxna bor de fem syskonen i olika städer, utan att ha särskilt tät kontakt, men det tar bara en fras, en mening som upprepats oräkneliga gånger under uppväxten, för att de omedelbart ska återuppta gamla relationer och invanda familjeroller. Om de så befann sig i en mörk grotta eller i en folkmassa bestående av miljoner människor, skulle de ändå omedelbart identifiera varandra genom fraser som ”vätesulfid stinker fjärt” eller ”vi har inte kommit till Bergamo för att leva rullan”.

Ingenting är uppdiktat, försäkrar Natalia Ginzburg redan i sitt eget förords inledning. Namn, platser och händelser, inget är påhittat. Hon har skrivit vad hon minns men däremot inte allt hon minns, och hon har framför allt valt bort det som rör henne själv.

Här passerar personligheter som poeten Cesare Pavese eller Camillo Olivetti, grundaren av Italiens första skrivmaskins­ tillverkare, och här skymtar målaren Amedeo Modiglianis dotter. Men trots att jag skrattar högt flera gånger under läsningen ska Familjelexikon inte misstas för någon myllrande humoresk.

Det är i själva verket en strängt kontrollerad berättelse om en tid av accelererande ohyggligheter. Natalia Ginzburgs stil är så återhållsam och intelligent att det tar några sidor att inse att under familjeskildringen finns en avgrund. På ytan går berättelsen från den ena familjemedlemmen till den andra, nära vänner och medarbetare stiger in och så inlemmas också deras relationer, prestationer och förluster i berättelsen. Framför allt fylls Familjelexikon av de upprepade ord och meningar som familjen använder som kollektivt humoristiskt kitt, oavsett om de lever i Turin eller vandrar i bergen, tvingas flytta, gömma sig, bli fängslade eller flyr.

Natalia Ginzburg föddes i Palermo 1916, som det femte och 4

yngsta barnet i familjen Levi. Hon växte upp i Turin där fadern undervisade och forskade i histologi och neuroanatomi (tre av hans laboratorieassistenter skulle komma att tilldelas Nobelpriset i medicin). Hemmet var en samlingspunkt för italienska poeter, målare och industrimagnater. Medan hon själv var ett läsande, inåtvänt barn, befann hon sig i en miljö präglad av förändringar. Familjen var övertygade antifascister och hennes bröder blev konspiratörer, som motståndarna till Mussolinis regim kallades. En bror måste fly till Frankrike, en annan fängslades tillsammans med hennes far, båda anklagade för delaktighet i en antifascistisk konspiration. Under perioder gömde familjen efterlysta antifascister i sin lägenhet.

Natalia växte upp och blev kär i en av brödernas vänner, Leone Ginzburg, en rysk jude. Han var en central figur i Turins motståndskretsar. 1933 grundade han förlaget Einaudi, som skulle bli Italiens mest kända, tillsammans med vännen Giulio Einaudi.

Natalia och Leone gifte sig 1938, samma år som de italienska raslagarna trädde i kraft. Då blev det bland annat förbjudet för judar att resa, de fråntogs sina tillgångar och förbjöds inneha ledande positioner. När Leone tvingades att leva i förvisning på den italienska landsbygden, följde Natalia och parets tre barn med. 1941 skrev vännen och författaren Cesare Pavese ett vykort till den då 25-åriga Natalia med hälsningen: ”Sluta föda barn och skriv istället en bok som är bättre än min.” Resultatet blev hennes första roman, La strada che va in città, publicerad under pseudonym eftersom judar var förbjudna att publicera sig, och med den inledde hon femtio år av författarskap.

Ginzburg såg sig själv som neorealist, en rörelse som också starkt påverkade dåtidens italienska film, och beskrev stilen som ett sätt att komma nära verkligheten, inuti den. Hennes ton är genomgående sval och saklig, nästan kylig, men med stor ömhet för familjelivets irrationella egenheter.

Efter Mussolinis fall, i november 1943, flyttade familjen 5

­ inzburg till Rom. Där greps Leone, anklagad för antitysk verkG samhet. Två månader senare var han död, med all sannolikhet torterad till döds av tyska nazister (som lär ha korsfäst honom).

Jag såg honom aldrig mer, är allt Natalia Ginzburg skriver om hans död – och så förvandlas språket till ett stup där läsaren faller handlöst.

Hon kom att bli en författare med stort inflytande i det italienska samhället, inte bara genom sina böcker eller arbetet på förlaget Einaudi, utan också som oberoende ledamot i det italienska parlamentet. I hela sitt liv var hon politiskt och socialt aktiv och hennes böcker präglas av den särskilda klarhet som kommer av att ha erfarit tyranni.

I Familjelexikon påminns läsaren inte bara om hur en auktoritär regim skapar en oändlig mängd smärta utan också om att en familj, en grupp människor, kanske också ett samhälle, knyts samman av fraser, skämt och berättelser, att språkets lekfullhet och allvar formar en individ från allra första början av hennes liv.

Men om ytan är prosaisk är det underliggande mönstret tragiskt, för Familjelexikon är i själva verket ett porträtt av mänskligheten, skildrad genom en rik, italiensk sekulär judisk kultur, under en tid av aggressiv fascism.

Elisabeth Åsbrink, författare

Författarens förord Platserna, händelserna och personerna i den här boken är verkliga.

Ingenting är uppdiktat; varje gång jag föll in i mina gamla roman­ författartakter och hittade på, kände jag mig genast tvungen att för­ störa det jag hade hittat på.

Också namnen är autentiska. Eftersom jag kände en så djup motvilja mot alla former av dikt medan jag skrev den här boken kunde jag inte byta ut de äkta namnen, som tedde sig oupplösligt förbundna med de äkta personerna. Kanske kommer någon att tycka att det är obehagligt att figurera i en bok på det här viset, med förnamn och efternamn. Men om det har jag inget att säga.

Jag skrev enbart det jag mindes. Den som läser den här boken som en krönika kommer därför att invända att den har oändligt många luckor.

Men trots att den bygger på verkligheten anser jag att man bör läsa den som en roman, alltså utan att vänta sig vare sig mer eller mindre än vad en roman kan ge.

Det finns också många saker som jag minns men har låtit bli att skriva, och bland dem många som rör mig personligen.

Jag hade ingen särskild lust att berätta om mig själv. Det här är nämligen inte min historia, utan snarare historien om min familj, om än med luckor och brister. Det bör tilläggas att jag under min uppväxt ständigt föresatte mig att skriva en bok som berättade om de människor som då omgav mig. Det här är delvis den boken, men bara delvis, efter­ som minnet är flyktigt och eftersom böcker som bygger på verkligheten ofta bara är små glimtar och skärvor av det vi har sett och hört.

I mitt föräldrahem, när jag var barn, hände det att jag eller mina syskon välte omkull glaset på bordsduken eller tappade en kniv i golvet, och då röt far: ”Bete er som folk!”

Om vi doppade brödet i såsen skrek han: ”Slicka inte på tallrikarna! Inget slabber! Inget söleri!”

Slabber och söleri var enligt far också allt modernt måleri, som han inte tålde.

Han sa: ”Ni har inget bordsskick! Er kan man inte ta med någonstans!”

Och han sa: ”Om ni satt på en restaurang i England skulle ni åka ut ögonaböj, som ni slabbrar.”

England hyste han den största aktning för. Han ansåg att detta civiliserade land var ett föredöme för hela världen.

Vid lunchen brukade han kommentera de människor han mött under dagen. Han var mycket sträng i sina omdömen och tyckte att alla var fåniga. Den som var fånig kallade han för ”stolle”. ”Han verkar vara en riktig stolle”, kunde han säga när han berättade om någon ny bekant. Förutom ”stollar” fanns det ”grobianer”. En ”grobian” var enligt far någon som var klumpig, tafatt och blyg, som klädde sig på ett olämpligt sätt, inte var bra på att vandra i bergen och inte kunde några främmande språk.

När han tyckte att våra handlingar eller gester var opassande kallade han dem alltid för ”grobianfasoner”. ”Bär er inte åt som grobianer! Sluta med de där grobianfasonerna!” skrek han ständigt. Grobianfasoner var ett vittomfattande begrepp.

9

Enligt honom var det ”grobianfasoner” att vandra i bergen i lätta promenad­skor, att inleda samtal med en medpassagerare på tåget eller någon man mötte på gatan, att prata med grannarna genom fönstret, att ta av sig skorna i vardagsrummet och värma fötterna mot elementet, att under vandringar klaga på att man var törstig eller trött eller hade blåsor på fötterna, och att ta med något färdiglagat eller flottigt som matsäck eller servetter att torka fingrarna på.

Under vandringarna i bergen var bara en viss sorts matsäck tillåten, det vill säga fontinaost, marmelad, päron och hårdkokta ägg, och det enda som var tillåtet att dricka var te, som han själv kokade på ett spritkök. Sammanbitet böjde han det avlånga huvudet med rött stubbat hår över spritköket och skyddade lågorna mot blåsten med skörten på jackan, en roströd yllejacka som var tunnsliten och svedd på fickorna, alltid densamma under semestrarna uppe i bergen.

Man fick inte lov att ta med vare sig konjak eller sockerbitar på vandringarna, eftersom han sa att det var ”grobianaktigt”, och man fick inte lov att stanna och äta mellanmål i en alpstuga eftersom det var grobianfasoner. Grobianfasoner bestod också i att skydda huvudet mot solen med en sjalett eller en halmhatt, att sätta på sig en vattentät kapuschong när det regnade eller använda halsduk – skyddande accessoarer som mor hade en förkärlek för och försökte smyga ner i ryggsäcken åt oss och åt sig själv, och som far ilsket slängde bort när han hittade dem.

Under vandringarna i grova, hårda och blytunga kängor, yllestrumpor och skidmasker, med glaciärglasögon i pannan och solen som sken rakt på våra svettiga huvuden, brukade vi avundsjukt betrakta ”grobianerna” som gick uppåt med lätta steg i tennisskor eller satt och åt vispgrädde på alpstugornas uteserveringar.

Mor kallade vandringarna i bergen för ”ett nöje som djävulen skänker sina barn” och försökte alltid stanna hemma, särskilt 10

när det handlade om att äta utomhus, eftersom hon älskade att läsa tidningen och sova inne på soffan efter maten.

Vi tillbringade alltid somrarna uppe i bergen. Vi hyrde ett hus i tre månader, från juli till september. Oftast var det hus som låg långt från annan bebyggelse, och far och mina bröder tog varje dag på sig ryggsäckarna och gick in till byn och handlade.

Där fanns inga nöjen eller tidsfördriv. Vi tillbringade kvällarna inomhus, vid bordet, vi syskon och mor. Far satt i stället och läste i andra änden av huset, och ibland kom han och kikade in i rummet där vi satt tillsammans och småpratade och spelade spel. Han kikade misstänksamt in med rynkade ögonbryn och beklagade sig över vårt hembiträde Natalina som hade lagt några böcker i oordning, ”din kära Natalina”, sa han till mor. ”Den galna mänskan”, sa han, helt obekymrad om att Natalina kunde höra honom från köket. Förresten var Natalina van vid uttrycket ”den där galna Natalina” och blev inte det minsta sårad.

På kvällarna däruppe i bergen hände det att far förberedde sig för en vandring eller bergsklättring. Han stod på knä på golvet och smorde in sina och mina bröders kängor med valfett, han trodde att han var den enda som begrep sig på att smörja in kängor med den sortens fett. Sedan hördes det metalliskt skrammel över hela huset; det var han som letade efter steg­ järnen, pitongerna och isyxorna. ”Var har ni gjort av min isyxa?” gormade han. ”Lidia! Lidia! Var har ni gjort av min isyxa?”

Han gav sig i väg på sina bergsbestigningar klockan fyra på morgonen, ibland ensam, ibland med bergsguider som han kände och ibland med mina bröder, och dagen efter en bergsbestigning var han så trött att han var omöjlig att tas med. Röd och uppsvullen i ansiktet av solreflexerna från isen, med läpparna spruckna och blodiga, näsan täckt av en gul kräm som såg ut som smör och ögonbrynen rynkade under den fårade och hetsiga pannan, satt far och läste tidningen, utan att säga ett ord – och det räckte med en struntsak för att han skulle få ett fruktans11

värt utbrott. När far kom tillbaka från bergsbestigningarna med mina bröder sa han att de var ”klåpare” och ”grobianer” och att ingen av hans söner hade ärvt hans passion för bergen, utom Gino som var äldst av oss och en god bergsbestigare, och besteg riktigt svåra toppar tillsammans med en vän. Far talade om Gino och den vännen med en blandning av stolthet och avundsjuka, och sa att han själv lättare blev andfådd nu eftersom han höll på att bli gammal.

Min bror Gino var favoriten som på alla sätt gjorde far nöjd: han var intresserad av naturhistoria, samlade på insekter, kri­ staller och andra mineraler och studerade flitigt. Gino började sedan läsa till ingenjör, och när han kom hem efter en tenta och berättade att han hade fått trettio poäng frågade far: ”Hur kommer det sig att du fick trettio poäng? Hur kommer det sig att du inte fick trettio poäng med spets?”

Och om han hade fått trettio poäng med spets sa far: ”Äsch, det var ju en enkel tenta.”

När vi var uppe i bergen och far inte klättrade eller gjorde dagsvandringar gick han ändå ut ”på promenad” varje dag; han gav sig av tidigt på morgonen, klädd på exakt samma sätt som när han skulle ut på bergsbestigning, men utan rep, stegjärn eller isyxa, och han gick ofta ensam eftersom vi och mor med hans ord var ”veklingar”, ”klåpare” och ”grobianer”; han gick med händerna på ryggen, med tunga steg i sina dubbförsedda kängor och pipan mellan tänderna. Ibland tvingade han mor att följa med. ”Lidia! Lidia!” gormade han på morgonen. ”Vi ska ut på promenad! Du blir slö om du bara går runt här nere på gärdet!” Då följde mor lydigt med, höll sig några steg efter med sin lilla käpp och koftan knuten runt midjan och skakade på de grå lockarna, som var kortklippta trots att far ogillade modet med kort hår och hade skällt så att väggarna varit nära att rämna den dag hon klippt sig. ”Nu har du klippt håret igen!

Sicken åsna du är!” sa far varje gång hon kom hem från frisören.

12

”Åsna” betecknade på fars språk inte en person som var dum utan någon som betedde sig buffligt eller ohyfsat; vi barn var ”åsnor” när vi var för tystlåtna eller svarade ohövligt. ”Du låter dig påverkas av Frances!” sa far till mor när han fick se att hon hade klippt sig igen. I själva verket höll han av och högaktade Frances, mors väninna, bland annat för att hon var gift med en av hans barndomsvänner och studiekamrater, men i hans ögon hade hon ett fel: att hon hade invigt mor i modet med kort hår. Frances åkte ofta till Paris eftersom hon hade släkt där, och en vinter när hon kommit hem från Paris hade hon sagt: ”I Paris har man kort hår. I Paris är modet sportigt.” ”I Paris är modet sportigt”, upprepade min syster och mor hela vintern och härmade Frances som talade med skorrande r; de hade lagt upp alla sina klänningar och mor hade klippt håret, men inte min syster som hade blont, vackert hår ända ner till ryggslutet och var alltför rädd för far.

Under våra semestrar i bergen var oftast farmor med. Hon bodde dock inte med oss, utan på ett hotell inne i byn.

Vi gick och hämtade henne, och där satt hon på den lilla planen framför hotellet, under ett parasoll; hon var liten, med pyttesmå fötter i svarta kängor med mycket små knappar, och hon var stolt över sina små fötter som stack ut under kjolen och över sitt huvud med vitt, lockigt hår som var uppkammat i en hög frisyr. Far tog varje dag med henne för att ”gå ut och gå lite”. De höll sig till de största vägarna, eftersom hon var gammal och inte klarade av stigarna, särskilt inte med sina kängor med små klackar; på det viset gick de, han före med sina långa steg, händerna på ryggen och pipan i munnen, och hon efter i sin frasande klänning, med pyttesteg på sina nätta klackar, och hon ville aldrig gå samma väg som dagen innan, ville alltid ha nya vägar. ”Det är samma väg som i går”, klagade hon, och far sa tankspritt utan att vända sig om: ”Nej, det är en annan”, men 13

hon upprepade: ”Det är samma väg som i går. Det är samma väg som i går.” ”Jag kvävs av den här hostan”, sa hon efter en stund till far, som fortsatte framåt och inte vände sig om. ”Jag kvävs av den här hostan”, sa hon och satte händerna mot halsen – hon brukade alltid upprepa samma sak två eller tre gånger. Hon sa: ”Den där nedriga Fantecchi som sydde en brun klänning åt mig!

Jag ville ha en blå! Jag ville ha en blå!” och så stötte hon ilsket paraplyet i stenläggningen. Far uppmanade henne att titta på solnedgången över bergen, men hon fortsatte förbittrat att stöta i marken med paraplyspetsen, i ett raseriutbrott mot Fantecchi, hennes sömmerska. Hon åkte för övrigt bara dit för att vara tillsammans med oss, eftersom hon annars bodde i Florens och vi i Turin, och vi därför bara träffades på somrarna; men hon vantrivdes i bergen och drömde om Fiuggi eller Salsomaggiore, där hon som ung hade vistats på somrarna.

Hon hade en gång i tiden varit mycket rik, farmor, och blivit fattig under första världskriget, för eftersom hon inte trodde att Italien skulle vinna och litade blint på Frans Josef hade hon behållit en del värdepapper i Österrike och på så vis förlorat mycket pengar; far som var irredentist hade förgäves försökt övertala henne att sälja de där österrikiska värdepapperen. Farmor brukade säga ”min olycka” om penningförlusten, och hon gick förtvivlat fram och tillbaka på morgnarna och vred sina händer. Men egentligen var hon inte så fattig. I Florens hade hon ett vackert hem med indiska och kinesiska möbler och turkiska mattor, eftersom hennes morfar, morfar Parente, hade samlat på dyrbara föremål. På väggarna satt porträtt på äldre släktingar, morfar Parente och La Vendée, en gammal faster som kallades så för att hon var reaktionär och höll salong för stockkonservativa och reaktionärer, och många fastrar, mostrar och kusiner som alla hette Margherita eller Regina, namn som var vanliga i judiska familjer förr. Bland dessa porträtt fanns emellertid inget på farmors far och honom fick man inte nämna – för när han 14

hade blivit änkling och en dag grälat med sina två döttrar, som redan var vuxna, hade han förklarat att han på pin kiv skulle gifta sig med den första kvinna han mötte på gatan, vilket han också gjorde eller man i alla fall berättade i familjen att han hade gjort, om det sedan verkligen var den första kvinna han träffat på utanför porten vet jag inte. Hur som helst hade han med sin nya fru fått ännu en dotter, som farmor aldrig velat lära känna och som hon med avsmak i rösten kallade för ”pappas unge”.

Denna ”pappas unge”, som nu var en mogen och förnäm dam i femtioårsåldern, stötte vi ibland på under semestern, och då sa far till mor: ”Såg du? Såg du? Det var pappas unge!” ”Det är rena cirkusen. I det här huset är allt uppåt väggarna”, sa farmor alltid, och menade med det att inget var heligt för oss; i vår familj blev det en gammal välkänd fras som vi upprepade varje gång vi råkade skratta åt döda människor eller begravningar. Farmor hyste en stark motvilja mot djur och blev upprörd när hon såg oss leka med en katt, hon menade att vi skulle dra på oss sjukdomar och smitta henne. ”Det nedriga kräket”, sa hon medan hon stampade och stötte paraplyspetsen i marken. Hon hyste motvilja mot allt och var väldigt rädd för sjukdomar, men hon var så kärnfrisk att hon dog först när hon var över åttio, utan att någonsin ha behövt en läkare eller tandläkare. Hon fruktade alltid att någon av oss skulle döpa henne på pin kiv, eftersom en av mina bröder en gång hade skämtat genom att göra en dopgest över henne. Varje dag bad hon sina böner på hebreiska, utan att förstå ett dugg, eftersom hon inte kunde hebreiska. De som inte var judar som hon själv väckte hennes avsky, precis som katterna.

En enda person undgick denna avsky och det var min mor – den enda icke-jude som hon någonsin blev fäst vid. Och mor tyckte i sin tur bra om henne, och sa att hon i sin egoism var oskyldig och naiv som ett dibarn.

Farmor hade varit en skönhet, enligt vad hon själv sa, den näst vackraste flickan i Pisa; den allra vackraste var en viss Virginia 15

Del Vecchio, hennes väninna. Till Pisa kom en signor Segrè som bad om att få träffa den vackraste flickan i Pisa för att fria till henne. Virginia ville inte gifta sig med honom. Då blev han presenterad för farmor. Men också farmor gav honom korgen, hon sa att hon inte ville ha ”det som Virginia hade ratat”.

Hon gifte sig med min farfar, Michele, en man som lär ha varit ovanligt mild och snäll. Redan som ung blev hon änka, och en gång frågade vi varför hon inte hade gift om sig. Hon skrattade gällt och svaret var överraskande burdust för att komma från denna gamla gnälliga och missnöjda tant: ”Jojo! Så att jag skulle ha blivit av med allt!”

Ibland klagade mina syskon och mor på att de hade tråkigt under sommarvistelserna uppe i bergen, och i de ensliga husen där de saknade både tidsfördriv och sällskap. Jag som var yngst var lättroad, så någon semestertristess kände jag inte av under de åren. ”Ni har tråkigt”, sa far, ”eftersom ni inte har något inre liv, någon av er.”

Ett år hade vi särskilt ont om pengar och det såg ut som om vi skulle bli tvungna att stanna i stan under sommaren. I sista stund hyrdes sedan ett billigt hus i utkanten av en by som hette Saint-Jacques-d’Ajas, ett hus utan elektriskt ljus, med fotogenlampor. Det var visst mycket litet och helt utan bekvämligheter eftersom mor hela sommaren gick och sa: ”Det här eländiga huset! Det här sabla Saint-Jacques-d’Ajas!” Vår räddning blev ett antal böcker, åtta eller tio stycken i läderband: inbundna nummer av någon tidskrift med tankenötter, rebusar och ruskiga romaner. Min bror Alberto hade lånat dem av en vän som hette Frinco. Vi levde på Frincos böcker hela sommaren. Sedan blev mor vän med en dam som bodde i huset bredvid. De började tala med varandra när far var borta. Han brukade säga att det var ”grobianfasoner” att prata med grannarna. Men när det sedan 16

visade sig att den här damen, signora Ghiran, hemma i Turin bodde i samma hus som Frances och kände henne till utseendet, gick det att presentera henne för far, och han blev väldigt trevlig mot henne. Visserligen var far alltid avvaktande och misstänksam mot främmande människor eftersom han var rädd att de skulle vara ”tvivelaktiga”, men så fort det visade sig att de och han hade någon gemensam avlägsen bekant blev han lugn.

Mor talade hela tiden om signora Ghiran och vi fick rätter som signora Ghiran lärt oss tycka om. ”En ny stjärna på uppgång”, sa far varje gång signora Ghiran nämndes. ”En ny stjärna på uppgång” eller bara ”en ny stjärna” var hans återkommande ironiska kommentar när vi blev begeistrade över någon eller något. ”Jag vet inte hur vi skulle ha klarat oss utan Frincos böcker och signora Ghiran”, sa mor i slutet av sommaren. Det årets hemresa utmärktes av följande episod. Efter ett par timmar på buss kom vi fram till järnvägsstationen, klev på tåget och satte oss. Plötsligt upptäckte vi att allt vårt bagage stod kvar på perrongen. Tågklareraren höjde flaggan och ropade: ”Tid för avgång!” ”Ingen jäkla avgång här inte!” vrålade far så att det ekade i hela vagnen, och tåget rörde sig inte ur fläcken förrän vår sista koffert hade lyfts på.

Inne i stan måste vi med sorg skiljas från Frincos böcker, eftersom Frinco ville ha tillbaka dem. Och signora Ghiran träffade vi aldrig mer. ”Vi måste bjuda hem signora Ghiran! Det är oartigt att inte göra det!” sa far då och då. Men mor var ombytlig i sina sympatier och nyckfull när det gällde relationer; antingen träffade hon människor varenda dag eller så ville hon aldrig träffa dem.

Hon hade ingen förmåga att odla bekantskaper av ren artighet.

Hon var alltid oerhört rädd för att ”bli uttråkad” och rädd för att folk skulle komma på besök när hon ville ta en promenad.

Mor träffade sina väninnor, alltid desamma. Med undantag för Frances och några andra som var fruar till fars vänner valde mor sina väninnor bland unga kvinnor, betydligt yngre än 17

hon – unga, nygifta och fattiga kvinnor som hon kunde ge råd och rekommendera sömmerskor till. Hon fasade för ”gamla tanter”, vilket syftade på kvinnor i hennes egen ålder. Hon fasade för bjudningar. Om någon gammal bekant meddelade att hon tänkte komma och hälsa på greps hon av panik. ”Då kan jag inte ta en promenad!” sa hon utom sig. De unga väninnorna kunde hon däremot dra med ut på promenader eller på bio, de var lätthanterliga och medgörliga, beredda att umgås utan krusiduller, och om de hade småbarn var det bara bra eftersom hon var mycket barnkär. Ibland på eftermiddagarna kom de här väninnorna för att träffa henne alla på en gång. Mors väninnor hette på fars språk ”pladdermajorna”. När det började bli dags för middag skrek far för full hals från sitt arbetsrum: ”Lidia!

Lidia! Har alla pladdermajorna gått?” Då kunde man se den sista pladdermajan förskrämt smyga genom korridoren och smita ut genom ytterdörren; mors unga väninnor var alla enormt rädda för far. Vid middagen sa far till mor: ”Är du inte trött på det där pladdrandet? Är du inte trött på det där snattrandet?”

Ibland på kvällarna kom fars vänner hem till oss – precis som han var de professorer, biologer och forskare. Inför en sådan kvällssittning brukade far vid middagen fråga mor: ”Har du ordnat med någon traktering?” Trakteringen var te och kakor, någon alkohol kom inte över tröskeln till vårt hem. Ibland hade mor inte ordnat med någon traktering och då blev far arg. ”Varför blir det ingen traktering? Det går inte an att ta emot folk utan traktering! Det är rent grobianaktigt!”

Bland mina föräldrars närmaste vänner fanns makarna Lopez, det vill säga Frances och hennes man, och makarna Terni. ­Frances man hette Amedeo men hade fått smeknamnet Lopez redan på den tiden han studerade tillsammans med far. Det smeknamn far fått som student var Pom, som stod för pomodoro, tomat, och syftade på hans röda hår, men om någon kallade far för Pom blev han väldigt ilsken, ingen annan än mor fick kalla honom 18

det. I familjen Lopez sa de däremot ”Poms” när de pratade om vår familj, precis som vi sa ”Lopez” om dem. Varifrån Amedeo fått sitt smeknamn har ingen någonsin kunnat förklara, och jag tror att det har gått förlorat i tidens töcken. Amedeo var kraftig, hade fina vita, silkesglänsande lockar och talade med skorrande r precis som sin fru och deras tre söner som var vänner med oss.

I familjen Lopez hade de mer stil och var mycket mer sofistikerade och moderna än vi; de hade ett vackrare hem i ett hus med hiss, och telefon, som ingen annan hade på den tiden. Frances åkte ofta till Paris och kom hem med senaste nytt inom kläder och mode, och ett år hade hon med sig ett kinesiskt sällskapsspel som låg i en ask med drakar på och hette ”mahjong”. De hade lärt sig spela detta mahjong, och Lucio, Lopez yngste son som var jämnårig med mig, skröt alltid om mahjong men ville inte lära mig spela, han sa att det var för svårt och att han inte fick röra asken för sin mor, och jag höll på att förgås av avundsjuka när jag såg den dyrbara asken hemma hos dem, förbjuden och gåtfull.

När mina föräldrar gick hem till Lopez på kvällarna talade far efteråt med beundran om deras hem, möblerna, teet som serverades från en vagn och de vackra porslinskopparna, och han sa att Frances ”kunde sina saker”, vilket betydde att hon kunde konsten att hitta vackra möbler och koppar, inreda ett hem och servera te.

Om familjen Lopez var rikare eller fattigare än vi var inte gott att veta; mor sa att de var mycket rikare men far sa att de inte var det, att de precis som vi inte hade så mycket pengar men att Frances ”kunde sina saker” och inte var ”helt hopplös”. Far kände sig för övrigt mycket fattig, särskilt tidigt på morgnarna när han vaknade, väckte mor och sa: ”jag vet inte hur vi ska få det att gå runt” och ”har du sett att fastighetsaktierna har gått ner”. Fastighetsaktierna gick alltid ner, de gick aldrig upp, ”de där sabla fastighetsaktierna”, sa mor alltid och beklagade sig över att far inte hade något affärssinne, och så fort det fanns en dålig aktie köpte han den; ofta bad hon honom att fråga en 19

börsmäklare om råd, men då blev han rasande, eftersom han i det fallet precis som i alla andra ville bestämma själv.

Familjen Terni var däremot stenrik. Ändå hade Mary, Ternis fru, mycket enkla vanor, och hon hade inget stort umgänge utan ägnade dagarna åt att betrakta sina två barn tillsammans med den helt vitklädda barnflickan Assunta, under det att båda två, Mary och barnflickan som härmade henne, hänfört väste: ”Ssst!

Ssst!” Terni väste också alltid ”ssst, ssst” när han betraktade sina barn och ”ssst, ssst” var förresten hans standarduttryck, inför vårt hembiträde Natalina som var allt annat än vacker och inför en del gamla kläder som min syster och mor hade. Om varenda kvinna han fick se sa han att hon hade ”ett intressant ansikte” och liknade någon känd tavla; han betraktade henne några minuter, tog av sig monokeln och putsade den med en tunn och skinande vit näsduk. Terni var biolog och far hade höga tankar om hans forskning, men far brukade ändå säga ”den där stollen Terni” eftersom han tyckte att han i sitt privatliv var en posör. ”Terni poserar”, sa han varje gång han hade träffat honom. ”Jag tror att det där är poser”, fortsatte han efter en stund. När Terni kom och hälsade på brukade han sitta kvar i trädgården med oss och prata om romaner; han var bildad, hade läst alla moderna romaner och var den förste som tog med À la recherche du temps perdu hem till oss. När jag tänker på det tror jag till och med att han försökte likna Swann, med den där monokeln och fixeringen vid att hitta likheter med kända tavlor hos oss alla. Far kallade på honom med hög röst från sitt arbetsrum, för att han skulle komma och tala om cellvävnader med honom. ”Terni!” skrek han. ”Kom hit! Var inte så stollig!” ”Spela inte pajas!” skrek han när Terni under hänfört väsande stack in näsan i våra slitna och dammiga matsalsgardiner och frågade om de var nya.

De saker som far uppskattade och värderade högt var: socialismen, England, Zolas romaner, Rockefellerstiftelsen samt ber20

gen och bergsguiderna i Val d’Aosta. De saker som mor älskade var: socialismen, Paul Verlaines dikter, musik och allra mest Lohengrin som hon brukade sjunga för oss efter middagen.

Mor kom från Milano men hade sitt ursprung i Trieste, hon med, och när hon gifte sig med far hade hon fått många triestinska uttryck på köpet. Milanesiskan smög sig in i hennes tal när hon berättade barndomsminnen.

Hon hade en gång när hon var liten och gick på en gata i Milano fått syn på en stroppig herre, som stod helt stilla utanför en frisersalong och stirrade på en skyltdockas huvud medan han sa för sig själv: ”Grann, grann, grann. Men så lång i halsen.”

Många av hennes minnen var sådana: enstaka meningar som hon hade hört. En dag hade hon varit ute och promenerat med sina skolkamrater och lärarinnor. Plötsligt hade en av flickorna lämnat ledet och sprungit fram och kramat om en hund som kom förbi; hon kramade den och sa: ”Den dära, den dära, ho’ är syster till min hunn!”

Hon hade gått på internatskola i många år. På internatskolan hade hon haft väldigt roligt.

Där hade hon spelat teater, sjungit och dansat på skolfesterna, hon hade spelat i en komedi utklädd till apa och sjungit i en operett som hette Toffeln som kom bort i snön.

Hon hade skrivit text och musik till en opera. Hennes opera började så här: Mitt namn är don Carlos Tadrid och jag är student i Madrid!

På Via Berzuellina jag gick en morgon när i ett fönster jag fick syn på en vacker kvinna, det var en ung lärarinna!

21