9789100183028

I återkomsten

Halland, 2019

1.

Det var sommaren då Evy Carlén blev mycket sjuk, förstod att hon snart skulle dö och anförtrodde mig att hon visste vad som hade hänt Sven Jörgensson och hans son Vidar däruppe i Tiarp.

Vi hade inte känt varandra särskilt länge. Jag visste att Evy hade varit polis och flyttat till huset i närheten av Tofta några år efter pensionen. Hennes man Ronnie var död och som änka ägnade hon sina dagar åt den vackra trädgård som omgärdade deras hus. Det låg några kilometer upp i skogen. Det var så vi träffades.

Sedan jag kom tillbaka lever jag ett ganska stillsamt liv. Det är så jag vill ha det. Jag har passerat fyrtio och mina dagar innehåller inga barn, kvinnor eller andra distraherande moment.

Jag tillbringar tiden med att skriva eller läsa. Någon gång i veckan tar jag bilen och åker och handlar, besöker bokhandeln eller träffar mina föräldrar. De är över sjuttio nu. Det händer att jag far ner till Lund där min bror arbetar och min förläggare tillbringar halva sin tid. Så mycket mer gör jag inte. Om jag vill kan jag gå ner till busshållplatsen på Växjövägen och fara in till stan för att träffa en gammal bekant över en kopp kaffe eller ett glas öl. Det händer alltmer sällan.

Det enda verkligt regelbundna i min tillvaro bortom att skriva och läsa, är att promenera. Under åren då jag bodde i Stockholm promenerade jag i stort sett aldrig, annat än till eller från något, men härnere går jag några kilometer nästan varje dag. Jag vet inte riktigt varför jag behöver det, men det gör jag. Vid sidan 9

av det glas whisky jag någon gång i veckan unnar mig efter en särskilt produktiv arbetsdag är promenader en av få belöningar jag tar mig rätten till.

Första gången jag träffade henne var i slutet av juni. Den gamla kvinnan stod i trädgården med en öppen säck planteringsjord framför sig. Omgivningens stillhet gjorde det enkelt för henne att lägga märke till mig där jag kom gående. Hon knyckte på nacken, såg mig, nickade och log. ”Visst är det väl du som flyttat in nere vid vägen? I det gula huset?” ”Jo, det är jag, jag flyttade hit nyligen”, sa jag. ”Var bodde du innan?” ”I Stockholm. Men jag kommer härifrån.” ”Jag har sett dig promenera här i trakten.” ”Jag brukar göra det. Det är ett fint stråk.” ”Jaha. Kanske det. Ja, man ser det ju inte själv längre.” Hon klev fram till staketet och sträckte ut sin hand. ”Evy heter jag.”

När jag presenterat mig sa hon: ”Just det. Det är du som skriver böcker. Visst är det så?” ”Jo”, sa jag, trots att jag inte kunnat skriva ett ord sedan jag kom tillbaka. ”Så är det väl.” ”Jag har inte läst något, ska jag erkänna.” ”Det behöver man inte. Har du bott här länge?” ”I femton år, snart. Jag och min man köpte huset. Nu är det bara jag kvar. Jag har funderat på att sälja det, såklart”, fortsatte hon, som om det var en fråga hon ofta fick, ”men jag vet inte, vart skulle jag ta vägen? Åttio år gammal. Jag fortsätter väl leva, bara.”

Nästa gång vi möttes, det var någon vecka senare, bjöd hon mig på en kopp kaffe och vi bytte telefonnummer. Vi satt i ­hennes kök. Evy hade en ny mobiltelefon som hon fått av ett av sina barnbarn och jag visade henne hur väckarklockan fungerade.

10

Hon besökte mig ibland. Vi drack vin, pratade, spelade kort och höll varandra sällskap. Hon berättade episoder ur sitt liv som polis, dråpliga och sorgesamma historier om busar och missbrukare, offer och anhöriga. Hur det varit annorlunda att vara kvinna i kåren på den tiden, men ändå inte. Hon visade bilder ur ett fotoalbum och talade om sin avlidne man Ronnie, om barnen och barnbarnen, om sin bror Einar. Jag sa att jag hade flyttat tillbaka till mitt barndomshem, att jag försökt göra i ordning det men inte vetat hur, att jag inte kunnat skriva eller ens haft någonting att skriva om på länge. ”Det låter ensamt. Jag menar, du. Du verkar ensam.” ”Du också”, sa jag.

Hon skrockade. ”Det är inte samma sak.”

Hennes ögon var vakna och avväpnande på ett vis jag var ovan vid, som om blicken var en konst hon bemästrat och haft stor nytta av under många års möten med dem som hamnat i ord­ ningsmaktens klor. Det skulle dröja ännu en tid innan jag förstod att hon trots sin strama bakgrund under flera år hade behövt röka cigaretter och stilla nattens nerver med gin för att klara sig.

Så en dag i början av augusti var det någonting som gick fel.

Evy hade vaknat tidigt på morgonen och känt sig konstig. Det var något med balansen, hon fick svindel när hon bryggde sitt morgonkaffe och när hon tog sig ut i hallen fick hon ta stöd mot väggen eftersom allting hade börjat luta konstigt. Ett illa­ mående steg i magen. Stående framför spegeln sträckte hon på sig och försökte le, trots att hon inte ville. Hennes ena mungipa rörde sig inte. Hon såg skev ut. Hon höjde sina armar och bör­ jade räkna till tio men slutade när hon såg vänsterarmen sjunka tillbaka. Hon tog sig till en fåtölj och ringde 112. ”Jag heter Evy Carlén. Det är en fin morgon. Hör man vad jag säger?”

11

”Förlåt”, sa operatören i andra änden. ”Kan du upprepa det där? Jag hörde inte. Du heter?” ”Jag heter Evy Carlén och jag sa: Det är en fin morgon. Hör man vad jag säger?” ”Jag ser att du ringer från Norteforsen nära Tofta. Är det Norteforsen 195? Vad heter du? Jag har svårt att höra vad du säger.” ”Jaha”, sa Evy med en suck. ”Jag förstår. Ja, då får ni nog komma nu.”

Hon kämpade sig fram till ytterdörren med mobiltelefonen i handen och vred om låset så att de kunde ta sig in. Hon sjönk ihop på golvet, för det var så långt tillbaka. När ambulansen kom var hon medvetslös.

Jag fick höra att hon fått en stroke. Och när hon vaknat där i sjukhussängen hade hon varken kunnat tala eller minnas något särskilt. Det enda hon gjorde var att falla i gråt. Dagar gick innan hon sa någonting och när hon väl gjorde det sa hon ett namn. Men det var inte namnet på sin avlidne man eller väninnan hon ibland träffade på Kupan, inte brodern Einar eller barnen eller barnbarnen. Hon sa: ”Sven Jörgensson.”

Och så föll hon i gråt igen.

Vid det laget hade hon nog förstått att jag inte varit helt ärlig, att jag i stort sett hade bedragit henne. Men vad skulle jag göra.

När Evy fick sin stroke hade mitt liv långsamt börjat centreras kring det som hänt uppe i Tiarp den vårvintern för längesedan.

Moraliskt lidande är säreget. Det kan drabba de starka lika väl som de svaga och ingen kirurgi, smärtlindring eller konst­ gjord andning hjälper. Den moraliska smärtan är av en annan sort. Enda lösningen är att långsamt låta sig förtäras, eller att med drastiska medel försöka göra sig fri.

Det var vad hon skulle komma att lära mig.

12

2.

Som barn brukade jag se Sven Jörgensson flera gånger i veckan.

Det blir så när man växer upp på en plats som Tofta, man får veta en hel del om alla trots att man egentligen inte anstränger sig.

Jag, min bror Rasmus och mina föräldrar bodde nära Tofta­ sjön utmed riksvägen mot Simlångsdalen. Året då jag fyllde tio, 1986, började jag åka skolbuss till Snöstorpsskolan. Varje morgon gick jag ner till postlådorna vid vägkanten och väntade på att den orangevita gamla bussen skulle bli synlig borta vid kröken in mot Skedala. Jag minns inte busschaufförens namn men det var alltid samme tunnhårige och tystlåtne karl. Han kom körande inifrån stan, stannade vid oss och fortsatte sedan längre upp mot Marbäck tills bussen vände vid Toftas konst­ gård, for tillbaka längs riksvägen och vek in mot Snöstorp.

Min bror är tre år yngre än jag och när han började skolan stod vi tillsammans nere vid postlådorna. Aldrig kände jag mig så vuxen som när jag i den tidiga morgonen fanns där intill honom med uppsikt över vägen och såg till att han inte gick för nära, att reflexen i jackan var synlig om hösten och vintern när morgonen var svart och att han hade med sig allt. Med små sjuåringar var det ju svårt att veta.

Då brukade vi se Sven Jörgensson. Han kom farande i bilen uppifrån Marbäck iklädd uniform och trött ansikte, en ­cigarett i mungipan och sidorutan nervevad litegrann, kisande mot ­morgonen som var han i färd med att genomgå en stark pröv­ ning vi barn ännu inte visste något om. Det hände att han kom 13

i polisbil men oftast hade han sin egen, en röd Volvokombi. Då var det lite svårare att urskilja honom på avstånd, men det gick.

En morgon när Volvon for förbi drog vi efter andan. En tjock röd sörja hade runnit från taket på Svens bil, nerför bakrutorna och stänkskärmarna och stelnat.

Jag och min bror blev alldeles till oss. Hela vägen till skolan satt vi och gissade vad som kunde ha hänt, viskade skeenden och utbytte scenarion, det ena mer hisnande än det andra. Han kanske hade fångat en tjuv och skadat honom. Han kunde ha skjutit honom. Vi visste att Sven bar pistol, för det gjorde alla poliser. Eller så hade han tvingats slåss mot någon uppe på biltaket, någon som bevisligen hade förlorat, kanske en man som tagit något dyrbart från en affär och försökt fly. Sven kunde ha bankat tjuven halvt till döds med batongen.

När vi på kvällen berättade för pappa, som även på den tiden var en man med humor, blev han lika häpen som vi. ”Tänk att det utspelat sig ett sådant kriminaldrama alldeles i närheten. Det kanske var det jag hörde. Skottet, alltså.” ”Skottet?” Jag såg på min bror. ”Vilket skott?” ”Jag vaknade vid tretiden inatt. Ni vet hur man drömmer ibland och verkligheten tar sig in i drömmen?” ”Ja”, sa min bror med stora ögon. ”Ja, och jag minns att jag drömde om en dörr som slog igen för satans hårt, så det blev en riktig smäll.” Han kisade och sänkte rösten. ”Det kanske var Sven som sköt tjuven, egentligen.”

Vi satt förhäxade och lyssnade tills mamma menande lade huvudet på sned och log trött. Då skrattade han till och med en röst som plötsligt tömts på fantasi och upphetsning och gett plats åt den torra faderliga verkligheten, sa han att, ja, det kunde ju inte uteslutas att det hade varit en tjuv. Att det gått illa i ett handgemäng däruppe på taket eller att något av de andra skeendena vi tänkt ut var det korrekta. Men, tillade han, en gång i tiden hade Sven jagat. Han gjorde det inte längre, hade 14

lämnat in sina vapen och sådär, men han kände ju fortfarande Lennart Börjesson, Göran Lundgren och de andra jägarna uppe i byn. Ibland hjälpte han dem att ta hand om djuren de sköt.

Häromdagen hade de fällt en älg och Sven hade fått ta den på taket eftersom den inte fått plats någon annanstans, och presenningen de lindat in den i hade läckt.

Vi blev besvikna, givetvis. Men det vore, när man tänkte efter, väldigt olikt Sven att skjuta en annan människa bara sådär, även om det var en tjuv. Eller ens slå någon. Sven var ju Sven. Vi brukade vinka åt honom när han kom där på morgonen. Ibland vinkade han tillbaka. Man kunde ana att han log, inte för stort för då skulle han tappa cigaretten, men ändå ett leende.

I trakterna runt Marbäck och Tofta bodde på den tiden två bilmekaniker. Den ene var Peter Nyqvist på Svanåsvägen, uppe i byn. Den andre var min pappa. Han arbetade på Rejmes i Halm­ stad, bakom Sannarp mitt emot brandstationen. När bilarna i Marbäckstrakten gick sönder vände man sig till honom eller Peter för att få en första bedömning av situationens allvar, fram­ förallt om somrarna och helgerna. Att få bilen till en verkstad var ju ett projekt i sig, bättre om pappa eller Peter kunde ta sig en titt först. Billigare också. Otaliga var dagarna då jag vaknade av att telefonen ringde och hörde pappa kliva upp, svara lite sömndrucket, säga Nej, men hallå Göran och Åh fan, det var tråkigt och Jo, jag är hemma, det går bra, kan du köra den hit?

Vi blev vana vid att se bilar som inte var våra på uppfarten, uppställda på en domkraft med öppen motorhuv, pappa på rygg på en sliten skumgummiplatta som en gång varit gul men färgats mörkbrun av olja och skit. Två gånger kan jag minnas att bilen var Sven Jörgenssons. Jag kommer inte ihåg hur vädret var, vad som var fel på bilen, om pappa kunde laga den på uppfarten eller om han behövde ringa Kenneths Bilbärgning. Det som stannat är Sven.

Svens haka var bred och kantig som en grävskopa, hans ­händer 15

stora som släggor. Han hade grova axlar och tunt hår, en mage som putade lite av den dåliga poliskosten och ölen han tyckte om att dricka om kvällarna, såg egentligen mer ut som en bonde än en polis. Men alla visste att han var polis. Det definierade honom. Jag och min bror stod vid fönstret eller satt på trappen och studerade noga hur han rörde sig, hur han talade, hur han höll cigaretten i ena handen och vilade den andra om jeansens bälte, som om han saknade det hölster som måste sitta där för att allt skulle vara på sin plats. Medan pappa undersökte bilen pratade de om sina hus, vad som behövde göras och vad som gjorts, bilar, semestrar, fotboll, Breared mot Snöstorp, det hade slutat 1–2, vad som hände uppe i Marbäck och här i Tofta, och om oss. Barnen.

Sven och hans fru Bibbi hade en son, Vidar. Han var precis som sin pappa, stor och kraftig och ömsint. Vidar gick på gym­ nasiet, spelade som anfallare i Breareds fotbollslag, högg redan ved som en karl och var omtyckt av alla. Vi hade sett honom i byn ibland och hörde ofta hans namn. Den där kunde inte ens Vidar Jörgensson hugga ner, vet du, vi fick ringa efter firman i stan, sa bonden Andersson en gång och nickade mot en ovanligt mäktig gran vid kohagens gräns. Oj, ser ni, nu är ni nära Vidar Jörgenssons gamla rekord, utbrast vår gymnastiklärare när han med andakt sköt upp ribban i höjdhopp till hisnande en meter och sjuttiosex centimeter. Vidar jobbade extra åt bönderna ibland, mest för att han tyckte att det var roligt. Han framstod redan då, minns jag, som ett med sin plats, sitt liv och sina drömmar, vilka de än kan ha varit.

Ni säger väl till om det är något ni behöver, eller om jag kan hjälpa till. Så sa Sven ibland och när han såg ner på en med sina gröna klara ögon, lade en stor, tung hand på ens axel och sa Ta hand om dig, pajk, och var snäll mot dina föräldrar, var det ord jag uppfylldes av och tog på stort allvar just eftersom de kom från honom. Han kallade mig pajk, men såg på mig nästan som om jag var vuxen.

16

Det var inte det att vi ville vara som Sven. Det var den värld som kunde förnimmas i hans närhet, den illusion som var möjlig att skapa om oss själva, om Marbäck och Tofta och ­människorna och livet, som hade så stark dragningskraft. Att den var trygg och säker, att också våra små steg på jorden var fyllda med mening och betydelse, att vi kunde göra skillnad och att vi kunde lita på att aldrig bli utelämnade. Att någon alltid såg oss.

Sven måste ha varit sjuk redan då. Det märktes bara inte. Eller det gjorde det nog, vi ville väl inte se det. Mycket som faktiskt finns ser man inte, för att det skulle göra för ont.

17

3.

Att jag nu, såhär långt efteråt, har kommit att skriva om Sven och Vidar framstår nästan som overkligt. Ibland har vi rört oss mycket nära varandra, då och då alldeles intill, jag föreställer mig livslinjer som för en sekund korsas och är på väg att flätas ihop men i sista stund avviker av ett eller annat skäl.

Det hade kunnat gå annorlunda. Jag har tänkt mycket på dem, dessa två män och tidens tand, allting som kunde pågå utan att det märktes.

En kväll i maj 2019, några månader efter att jag återvänt, befann jag mig inne i Halmstad. Mer exakt satt jag på en bar.

Mitt äktenskap med Sara hade brutit samman och pappren var påskrivna, bodelningen genomförd, kapitlet avslutat och arket rent. Jag var nyskild och utan lust att göra någonting alls, allra minst skriva. Ungefär så.

Jag hade avsiktligt valt en bar som låg avsides, i närheten av Lilla torg. Nästan alla gäster satt på uteserveringen i kvälls­ solen, så jag valde ett bord inomhus i hörnet nära baren, i för­ hoppningen att slippa resa mig ur stolen för att göra nya beställ­ ningar. Bartendern verkade samarbetsvillig på den punkten.

Att komma hem var inte som jag hade tänkt mig. Jag hade blivit tagen av hur lite som förändrats på nästan trettio år. Tagen och, insåg jag, besviken, dessutom av skäl jag inte riktigt kunde förstå. Ville jag se en förändring? Jag, som hade rest tillbaka just för att leva i det förflutna?

18

Det är det som är återvändarens dilemma. Det går ­egentligen inte att återvända och den som ändå försöker blir bara ­för­virrad. Det kanske är där den verkliga förändringen äger rum, inte hos det man kommer hem till, utan hos den som kommer hem.

Jag satt där tungsint och drack en öl, lyssnade på det ano­ nyma skvalandet från loungemusiken ur högtalarsystemet och stirrade ut genom fönstret. Då och då passerade någon ute på gatan. Kvinnorna såg vackra ut, men männen på något vis tärda.

Upptagen av gamla tankar var jag denna vår, tankar på det förflutna, det som varit en gång för längesedan och alldeles nyss, tankar på barndomen och förebilderna jag haft, drömmarna.

Om män och kvinnor som hade lovat varandra mer än vad de kunnat hålla.

En stor, sliten figur klev in och fram till baren. Han lutade sig mot disken som om han behövde stöd, beställde en öl och såg sig omkring med flaskan i handen.

Han stirrade rakt på mig. Då såg jag vem det var. ”Vidar?”

Den store mannen tog några steg framåt, kisade. ”Malen? Fan, är det du?”

Jag reste mig ur stolen och sträckte fram min hand. Vidar gav mig en handflata som redan blivit kall och fuktig av ölflaskan.

Hans händer var skitiga och naglarna kantade av svart, som om han nyligen dragit potatis ur åkern. ”Dig har jag inte sett på, vad blir det? Trettio år? Är du på besök?” ”Jag har faktiskt flyttat tillbaka”, sa jag. ”Sedan när då?” ”Februari. Vad är det, typ tre månader?” ”Det var som fan. Vad ska du göra här då?” ”Ja, du.” Jag skrattade. ”Skriva, är det tänkt. Arbeta. Leva.”

19

Han öppnade munnen som för att säga något mer, men kom kanske på varför han kommit hit överhuvudtaget för han såg sig om igen, på alla de lediga stolarna. ”Det är okej”, sa jag. ”Jag är inte heller här för att umgås.”

Vidar betraktade mitt halvfulla ölglas. Han drack av sin flaska och halva innehållet försvann. Den dova rösten bullrade från bröstkorgen. ”Första ölen kan vi prata. Andra dricker vi i tysthet.”

Han drog ut en stol och satte sig.

Malen. Det var längesedan jag hört det, men det var vad jag brukade kallas. Vi hade varit två i klassen med samma namn och jag tyckte om böcker. Det gjorde inte min namne, hans första kärlek var hockey. Fantasin sträcker sig inte alltid längre än så, men det behövs inte heller. Jag vet inte vem som var först med att säga det, men i tidernas begynnelse på Snöstorpsskolans skol­ gård hade det inledningsvis varit Bokmalen. Med tiden blev det Malen. Jag hade det inte så illa, en kille kallades Böna eftersom någon sagt att han var lik Mr. Bean och allra värst var det nog för honom som kallades Runken, ett namn vars ursprung man inte behöver vara författare för att kunna föreställa sig.

Det var konstigt att höra det igen. Märkligt att Vidar kom ihåg det ens.

Först nu såg jag att även hans kläder var fläckade av jord, att de mörka partierna i hans ansikte inte bara var skäggstubb utan också smuts. Han luktade tungt av natur och svett och hade åldrats betänkligt.

För mig, som en gång hade beundrat honom, var det oväntat svårt att se. Jag anade honom i mina minnen, hur han rusade över en fotbollsplan på väg att ge Breared segern i en av­­görande match och få oss alla att sträcka händerna mot skyn. Såg honom dansa med någon mycket vacker ung kvinna vi andra önskade att vi varit män nog att få röra vid, och jag mindes hur för­undrade vi som femtonåringar hade blivit över att det gick att föra sig 20

så mjukt och bestämt, att det med synbar lätthet faktiskt gick att bemästra den komplexa konsten att leda en kvinna i dansen utan att styra henne. Hur han kunde verka så självklar när han kom gående genom byn. Ett skimmer omgärdade honom i mitt huvud, ett skimmer jag hade svårt att urskilja här i baren. ”Du kommer från jobbet, eller?”

Vidar såg förvirrad ut. ”Va?” Jag nickade mot hans kläder. ”Jaha. Nej, jag har varit hemma och jobbat i trädgården bara.

Behövde ta mig iväg en stund och orkade inte duscha. Hur kommer det sig att du flyttat tillbaka?” ”Jag är inte längre gift, till att börja med.” ”Var du gift?” ”I fyrtiosju månader.” Min blick föll på hans vänstra ring­ finger. ”Du också, ser jag. Eller du är gift, menar jag.” ”Tjugotre år i augusti. Jag vet inte ens hur många månader det är.”

Vi drack. Han strök ett finger över vigselringen, som för att få bort lite skit från den. ”Var bor du nu då?” frågade han. ”Där jag alltid bott härnere.” Jag log. ”Vid Toftasjön. Det gula huset, du vet.” ”Vadå, samma hus? Har du flyttat till ditt barndomshem?”

Mina föräldrar hade bestämt sig för att sälja det och jag kunde nog inte se det gå förlorat. Man tar ofta de stora besluten så: för att något annars rinner en ur händerna.

Till Vidar sa jag: ”Jag tog över det, eller vad man ska säga.

Mamma och pappa skulle sälja det. De har flyttat till en trea på Tegelbruket.” ”De där nya kåkarna uppe på Slottsmöllan? Höghusen?”

Jag nickade. ”Så numera gör jag ingenting utom att sura, grubbla och 21

försöka ringa hantverkare, få in och granska offerter, söka efter nya möbler. Det är inte min grej, riktigt.” ”Kan tänka mig det.” ”Du vet, mina föräldrar ville sälja av en anledning.”

Huset behövde ny isolering, golvet måste dras upp och göras om och fuktskador hade drabbat husgrunden. Nytt tak borde läggas och ledningarna i badrummet hade åldrats illa, de flesta vitvaror var alldeles för gamla och den över tvåtusen kvadrat­ meter stora tomten, präglad av den typiska Marbäcksnaturens fuktiga, ostyriga grönska, hade börjat växa igen. Dessa problem blev mina och hade resulterat i att jag fann mig inbegripen i sådant jag inte riktigt kunde hantera.

Hela mitt liv hade jag tillbringat på armlängds avstånd från det vardagliga, fysiska arbete som fick världen att gå runt. Jag kom från en släkt av hantverkare och hade vuxit upp med en bild av arbete som någonting man gjorde med sina händer, inte sitt huvud. Det hände att jag stående eller liggande i huset fann en plötslig glädje och stolthet i det fysiska arbetet, att känna värken i kroppen och svetten på ryggen.

Jag ska inte överdriva. Stunderna var få.

Så få att jag hade börjat ångra allt och känna mig mer ensam än jag gjort när skilsmässan varit som värst. Det var väl därför jag satt där jag satt i baren. ”Hur trivs de uppe på Slottsmöllan då?” frågade Vidar. ”Skitbra, förvånande nog. De har börjat gå på museer varje vecka. De åker och provar nya kaféer. Pappa har börjat läsa böcker. Han läser mer än jag.”

Vidar skrattade. ”Vad bra.” ”Du jobbar inte kvar hos polisen, eller?” ”Inte varit där på femton år. Nej, jag är ute på flygstationen.” ”Trivs du?” ”Jag fick faktiskt en fråga om att komma tillbaka till polisen 22

tidigare i våras men tackade nej.” Han log blekt. ”Så jag antar att jag trivs där jag är.”

Klart han gjorde. Hur skulle han, som alltid varit just den han var, kunna göra annat än trivas just där han var? Men han sa det som om det egentligen inte alls var så enkelt. Han höll upp flaskan med något dystert i ögonen. Den var snart tom. Jag drack motvilligt av mitt glas, plötsligt mån om att samtalet inte skulle upphöra.

Vidar tömde sin flaska och vände sig till bartendern, beställde en andra. Den dragningskraft jag som barn känt till honom fanns ännu där. Och nu skulle tystnad ta vid. Skulle vi bara sitta mitt emot varandra och dricka? Någon av oss skulle behöva flytta sig. Annars blev det väl alldeles för konstigt.

Men samtalet upphörde inte. Det var som om han hade glömt.

Eller ångrat sig. Istället satt vi där och pratade – vad blev det av honom, förresten? Jaså, gifte hon sig med honom, det kunde jag aldrig tro. Nej, den jäveln gick och söp bort allt han ägde, det var sorgligt. Hörde du om gården de rev borta i Frösakull?

De hittade tre döda hästar i stallet och en röd MG från 1960 i ladugården. Mint condition. Hur fan tänker folk? Jag såg henne och hennes man på en boksignering i Falkenberg för något år sedan – vi två som var främlingar men ändå inte. Vi delade jordmån. Ibland är det tillräckligt.

Han skrattade en del, jag också. Det var skönt. De mörka molnen omkring honom skingrades dock inte helt. När jag åter­ vände efter att ha varit på toaletten satt han djupt försjunken i tankar och stirrade i bordsskivan. ”Det måste vara skönt att vara författare”, sa han. ”Som författare har man väl aldrig fel.”

Det plötsliga påståendet förvånade mig. Det var en tanke som tycktes komma från någon annan än honom själv. ”Som författare har man alltid fel”, sa jag. ”Jaså. Jaha. Ja, kanske det.” Han förstod inte vad jag menade.

23

”Du, får jag fråga en sak?” ”Jag antar det.” Sedan skrattade jag till, eftersom jag börjat bli lite på örat av ölen och inte riktigt visste vad jag skulle svara. ”Det beror på vad det är.” ”Varför skiljde ni er? Du och …” ”Sara.” Jag tänkte efter. ”Hon sa att jag var tom.”

Vidar höjde ett rejält ögonbryn. ”Vad betyder det?” ”Jag vet inte riktigt. Men det kändes som om det stämde.” ”Så det var hon som ville skiljas?” ”Inte bara.”

Vidar tycktes försöka förstå även detta utan att riktigt lyckas. ”Jag tror inte riktigt …”, började jag och drack en klunk av min öl, ”alltså, jag vet inte. Men jag tror att det kan hänga ihop med att jag sitter här nu. Du vet, det finns olika sorters mening i livet. En är säkert den man känner som förälder till ett barn. Jag har inga egna men jag kan tänka mig att det finns en mening i föräldraskapet, man har en uppgift. Ett syfte. Eller hur?” ”Jo, visst.” ”Eller i att, ja, renovera sitt hus. Bygga sig det hem man vill ha, liksom, eller försöka vårda och förvalta det som varit ens barndomshem. Men den enda verkliga mening jag känner, när jag är som grundad i vardagen, är när jag skriver. När jag inbillar mig att jag lever andras liv. Det är vad man gör som författare.

I det, när jag känner att jag gör det jag är satt på jorden för att göra, kan jag finna en sorts mening. Och det gjorde mig nog ganska frånvarande. Det som blev kvar räckte inte för henne.

Hon ville att vi båda skulle finna mening i oss. Jag kunde inte det.”

Vidar nickade tankfullt. ”Det låter ju tomt. Och lite sorgligt. Men det kanske är så det är att vara författare. Att man lever andras liv. Jag har aldrig sett det så, tror jag. Men jag har å andra sidan inte tänkt så mycket 24

på saken heller. På tal om det.” Han ställde ifrån sig ölflaskan. ”Det här var trevligt, Malen, men jag får åka hem. Jag behöver tänka.” ”På vadå?” ”På min pappa, faktiskt.” ”Sven? Vad är det med honom?”

Som om Vidar försagt sig tittade han bara tomt på mig med halvöppen mun. Han tycktes med ens generad. ”Nej, men … du ska vara glad att du har dina föräldrar kvar i livet, bara. När de är borta kan man inte fråga dem saker längre.

Hur gärna man än skulle vilja. Man tror att man vet vilka de var men det gör man inte.” ”Det är sant”, instämde jag, lite osäker på vad han egentligen syftade på.

Först då såg jag det. Hans ansikte var härjat på det där viset det bara blir när man befinner sig mitt i en stor tragedi och inte kan se någon väg ut. Och han hade ljugit för mig. Var smutsen i hans ansikte och på hans kläder och händer än kom ifrån så anade jag att han inte varit hemma i trädgården och arbetat.

Jag klandrade honom inte, men denna vårkväll var uttrycket i hans ansikte lätt för mig att identifiera, för jag hade sett det så ofta, i min egen spegelbild, i Saras ansikte där hon suttit mitt emot mig under de outhärdliga samtalen och grälen. Något grundläggande i Vidar Jörgenssons tillvaro var fel. ”Det var fint att se dig, Malen.” ”Detsamma.”

När han lämnat baren blev jag sittande och såg efter honom.

Jag kom att tänka på bilden av Sven där han en gång stått vid bilen på uppfarten medan pappa lutat sig över huven, hur vänlig och stabil den store mannen verkat, hur lugn och klok han framstått. Hur Vidar rört sig genom byn med den lilla värld som var hans tryggt på axlarna, övertygad om att den aldrig skulle falla och gå sönder.

25

Men det finns sprickor i allt. Det är ingen hemlighet. Denna vår förstod jag den saken bättre än många andra, men jag hade ändå svårt att se dem hos Vidar, kunde inte föreställa mig vad som måste ha drabbat honom och dem i hans närhet.

26

4.

Nyheten briserade i medierna ungefär två veckor senare, den ­tolfte juni 2019.

EFTER 33 ÅR: HAN ÄR TIARPSMANNEN Det gällde tre mord och ett mordförsök som inträffat i trakten för över trettio år sedan och som först nu fått en lösning. Det var hisnande läsning och det tog lång tid innan jag lade undan tidningen. Sedan drog jag den till mig igen. Jag förstod att det var en sorts ledtråd.

Dagarna som följde var Tiarpsmannen än en gång det enda det skrevs och talades om, nästan, verkade det, allt det tänktes om.

Jag försökte arbeta med huset och sköta vardagens bestyr men mina tankar rörde sig hela tiden tillbaka till dem, till Vidar och hans pappa och morden i Tiarp.

Det första mordet hade inträffat i mars 1986, när Stina ­Franzéns kropp hittats i en bil nära Tiarps gård. Den som utrett det var Sven Jörgensson och först nu, trettio år efter hans död, hade lösningen kommit till ytan. Det var hans son som lagt samman och fått bilden av sanningen att framkallas. Men vad var det för en bild?

När jag träffade Vidar i baren blev jag nästan besviken. ­Besviken. Över vad? Kanske över att någonting tycktes ha brustit i mannen som alltid verkat obrytbar.

27

Sextio minuter, inte längre men heller inte kortare. Jag läste en gång att om man står inför ett problem och tillbringar en timme med att försöka lösa det utan att lyckas, är det lika bra att göra något annat. Jag minns inte vilken bok det var eller om det ens var en bok, kanske en artikel, men varje dag satt jag framför datorn i exakt sextio minuter, som om det var en plikt jag vägrade överge, i hopp om att något skulle inträffa som fick mig att skriva en mening jag inte genast strök.

Som barn brukade jag se Sven Jörgensson flera gånger i veckan.

Utanför mitt fönster skymtade en strimma av himlen fram mellan trädtopparna likt en tunn, ljusblå hals. Jag tänkte på Sven och hans son, lutade mig tillbaka och slöt ögonen. När jag öppnade dem hade femtiotre minuter gått. Jag satt kvar i ytterligare sju innan jag strök meningen och lämnade rummet, påtagligt förvirrad utan att riktigt veta varför.

Varje gång jag avslutat arbetet med en bok kände jag mig märkligt obunden, liksom urkopplad. Som om boken haft mig i sitt grepp och jag äntligen släppts fri. Jag hade varit fri länge nu. Var det såhär det kändes? Att vara obunden. Ord som fri är bräckliga och sköra, tunna som papper. De klarar inga påfrestningar.

Morgonen därpå hände det igen.

Som barn brukade jag se Sven Jörgensson flera gånger i veckan.

Jag stirrade på meningen. Bevisligen återvände jag dit. Efter en stund kom jag att tänka på skolbussen. Kylan om hösten när jag stod med min bror och väntade vid riksvägen, morgonpendlarna som for mot stan. Ibland kom han där, Sven. Jag skrev ner de överraskande få minnen jag hade av honom och Vidar. Jag mindes en fotbollsmatch från mars 1986. Breared hade spelat mot ett stadslag, var det HBK? Nej, det kan det inte ha varit. Jag 28

kom inte ihåg vilka vi spelade mot men mindes att vi vann och att det varit viktigt. Det var inte Vidar som gjorde det avgörande målet, det var jag säker på, men vad hette han som …

Jag sökte i mina minnen. Så fortsatte jag. Allt jag kunde åter­ kalla noterade jag. På något vis, insåg jag efter ett par dagar, försökte jag få ihop mina minnen av de två männen med det som hände sedan, efter att jag lämnat Tofta. Efter att jag farit till Stockholm och börjat studera, efter att jag blivit författare och nästan någon annan och de hade levt vidare i sina liv härnere.

Till slut kom jag inte längre men då var det redan för sent.

Någonting höll på att vakna i mig, jag som i det gula huset vid Toftasjön mer och mer hade börjat söka efter någonting, eller kanske någon, att försvinna in i.

29

5.

Snart satt jag i andras hem, bläddrade i deras fotoalbum, ställde frågor och dokumenterade deras berättelser på en liten dikta­ fon. Jag besökte Vapnötrakten och for till stadsbiblioteket för att gå igenom gamla tidningsklipp. Jag samlade artiklar om Tiarpsmorden, förde anteckningar och sammanställde upp­ gifter, gick med i Det gamla Halmstad och Halmstad då och nu på Facebook. Än så länge undvek jag att försöka tala med Vidar. Tanken på det skrämde mig, kanske för att jag anade vad konsekvenserna skulle bli.

Jag visste ännu inte riktigt vad det var för berättelse jag var i färd med att utforska, men det vet man inte alltid i början; först när historien är sammanställd och avslutad kan man blicka tillbaka och förstå den. Jag hade inte skrivit om brott tidigare, men det var något med Tiarpsmannen som drabbade mig. Jag tror att jag ville förstå vad han gjorde med de människor som på ett eller annat sätt tvingades möta honom och hans brott.

Det var åtminstone vad jag sa till folk, och när vi satt och talade om Vidar och hans pappa var det ofta ett namn som återkom: Evy Carlén.

Hon hade arbetat nära Sven i många år. Jag hade fått veta att hon bott nära Söndrum och sedan ut mot Kärleken till, innan hon sent i livet flyttat därifrån. Vart visste jag inte. När jag sökte efter hennes nuvarande adress skrattade jag till. Norteforsen 195 låg bara några kilometer från där jag satt vid köksbordet i mitt halvrenoverade barndomshem.

30

Samma dag bestämde jag mig för att gå dit och se vad det var för hus, hur hon bodde. Om det gick att få en skymt av henne.

Jag hade inte planerat något mer än så, det vill jag vara tydlig med. När hon visade sig stå därute på gräsmattan och vi hälsade och började samtala slogs jag av hur enkelt det var att komma henne nära. Under våra möten den närmaste tiden började jag delge henne händelser ur mitt eget liv och anförtrodde henne sådant som ganska få kände till: varför jag hade brutit upp som ung, hur det var att komma tillbaka, till och med skilsmässan talade jag om.

Det var faktiskt skönt att prata med någon, men det var inte därför jag gjorde det. Jag gjorde det för att författaren i mig var girig, för att Evy skulle lita på mig. Jag hade börjat ana att det fanns någonting hon inte berättade för mig om dem, om Sven och Vidar. Det kunde uttydas i små tecken, bara en udda handrörelse, blick eller något för lång tystnad när jag förde dem på tal. Jag väntade på att hon skulle avslöja vad hon visste. ”Hur väl känner du Vidar?” frågade jag en kväll. ”Inte så bra, skulle jag säga, du. Vi är inte mer än bekanta, han och jag. Men jag kände hans pappa. Sven Jörgensson. Det var en mycket bra karl. Så synd att han blev sjuk och dog så tidigt.”

När vi pratade om Sven återkom hon ofta till hans död. ”Ja, du”, fortsatte hon. ”Allt har sin tid. Att leva har sin, att vara död har sin.”

Allt har sin tid. Så sa hon ibland. ”Men du”, fortsatte hon. ”Förlåt en trött gammal tösabit såhär på kvällen. Men vad är det du vill, egentligen?” ”Jag? Hur då, vill?” ”Du frågar om Sven och Vidar.” ”Jag försöker nog bara förstå”, sa jag, ”allt det där jag läst om i tidningen den här sommaren. Om Tiarp och Tiarpsmannen.

Och hur det hänger ihop med min bild av dem. Jag får det inte 31

riktigt att stämma. Framförallt Vidar, jag menar, han … Det var något särskilt med honom. Jag minns honom i alla fall så. Som om ingenting kunde röra honom riktigt.”

Hon lade sitt huvud på sned och log svagt. ”Ljuger han för mig?”

Mina handflator blev med ens hala och fuktiga. Jag harklade mig. ”Varför skulle jag göra det?”

Men Evy svarade inte. Istället såg hon på mig med den där märkliga blicken som fick mig att misstänka att hon förstod vad mitt egentliga ärende bestod i, och jag insåg att hon aldrig skulle berätta.

Sedan fick hon sin stroke.

32

6.

Till en början kunde hon bara säga ja. Det var hennes svar på allt, medan hjärnan försökte återfinna rummet där resten av orden väntade: Ja, ja, ja. Evy hade andra som kom, folk i trakten och gamla bekanta, barn och barnbarn, men jag besökte henne ibland för att se så att hon klarade sig. ”Hur är det med dig?” frågade jag en dag. ”Ja.” Evy var en rejäl kvinna med ordentliga axlar och starka hand­ leder, men det som hänt och tiden på sjukhuset hade gjort henne onaturligt blek och utmärglad. Jag kunde se hennes kindben.

Hon satt vid bordet med en radio som matade ut nyheter på låg volym. Förra gången jag besökte henne hade jag erbjudit henne papper och penna, men hon kunde inte längre skriva. Det lilla blocket och pennan låg kvar på bordet, orörda. ”Ska vi kanske ta en kort promenad?” ”Ja.” Evy reste sig mödosamt och grep om rullatorn. Jag började hjälpa henne med skorna men hon viftade irriterat bort mitt försök och gjorde det själv.

Ett tunt duggregn hade fallit under förmiddagen och det ­doftade från den fuktiga asfalten. Det var ännu augusti. Vi såg få bilar. Allting sov fortfarande i sin semester. Vi befann oss i en stor svensk stillhet.

I det ögonblicket stelnade Evy till. ”Sven.”

33

”Va?” ”Sven Jörgensson.” ”Kom du att tänka på honom nu?” ”Singing in the rain.” ”Vad sa du?” ”Singing in the rain”, upprepade hon.

Jag begrep ingenting. Resten av promenaden var vi tysta.

Efter det började talet långsamt återvända, och när det gjorde det hade någonting förändrats. Hon började berätta, kanske för att hon inte hade långt kvar och visste om det. ”Jag tror att jag ska dö snart”, sa hon en eftermiddag när hösten börjat komma. ”Såhär kan det ju inte fortsätta.” ”Jag tror att du kommer att leva i minst tjugo år till.” ”Det var tack vare Sven”, sa hon. ”Utan honom hade det aldrig gått.” ”Vad menar du?” ”Ja, Tiarp.” ”Att morden blev lösta? Var det tack vare Sven?” ”Ja, ja.”

Jag förstod inte. Sven Jörgensson hade varit död i nästan trettio år. Tiarpsmorden hade fått sin lösning först för någon månad sedan. ”Allt har sin tid.”

Jag väntade. ”Ja. Allt har sin tid.” ”Minnet har sin tid. Glömskan sin. Så har jag tänkt, att förr eller senare glömmer jag väl. Men just det har jag aldrig kunnat glömma.” ”Vilket då?” ”Den kvällen uppe i skogen.” ”Vilken kväll?”

Jag fick vänta länge innan hon svarade.

34

Jag trodde nog att hon skulle återhämta sig, men efter ett tag förstod jag att det var precis tvärtom. Under hösten och vintern blev Evys huvud klarare och tankarna något mer samman­ hängande men hennes kropp bröts ner och blev sämre, en lång­ sam men obeveklig process. Mediciner fanns överallt i huset, de skulle hjälpa henne att gå upp, att sova, att inte få proppar, att inte få en ny stroke. Snart kunde hon inte längre ta prome­ nader. Hennes minne var opålitligt, aptiten svek och nätterna blev långa och sömnlösa. Varje gång jag träffade henne slog hon ut med händerna och log lite frånvarande. ”Inte död än, tydligen”, sa hon. ”Fortfarande här. Men snart så.”

Jag anade att hon hade rätt.

En kväll tog hon fram sina fotoalbum och visade dem för mig igen, pekade ut folk jag nu kände igen ur hennes berättelse. ”Här är till och med Sven”, sa hon och pekade på ett kornigt fotografi. ”Jag tror det är våren 1986.”

Jag vet inte riktigt varför hon gjorde det. Kanske var det för att visa mig men möjligen var det ett led i förberedelsen, som ville hon se dem en sista gång, människorna som funnits omkring henne och som hon hade brytt sig om, innan det tog slut. Tanken gjorde mig nedstämd. ”Var är det här taget? Är det vid polishuset?” ”Jag vet inte”, sa hon. ”Minns inte. Vill du ha den?”

Frågan överrumplade mig. ”Vill du ge mig den?”

Hon drog ut bilden ur sin plastficka och jag betraktade den noga. Sven stod lutad mot en husvägg med en cigarett i handen.

Han såg trött ut. Jag vände på bilden. ”Det verkar vara hösten åttiofem”, sa jag. ”Det står i alla fall så här. Är det din handstil?” ”Jo, det är det. Ja, du ser. Jag minns inte så bra.”

35

När jag skriver det här, ligger fotografiet av Sven överst i min hög av arbetsmaterial, tillsammans med en bild till. ”Den här kan du också få”, sa hon. ”Jag har så många av dem.”

Evy hade vänt sida i albumet och dragit ut ett andra fotografi.

Det var en familjebild, tagen inomhus. I bakgrunden reste sig en tätt och färgglatt pyntad julgran. ”Där är jag”, sa hon. ”Där är min bror, Einar. Där är Ronnie och hans mamma, hon levde fortfarande på den tiden. Och framför mig och Ronnie sitter våra ungar. Jag vet inte vilken jul det är.” Hon kisade. ”Man såg inte så dålig ut då. Titta, va.

Ung och vacker. Numera är jag bara och.” ”Det är du inte alls.”

Evy skrockade. Jag tog emot fotografiet med viss tvekan. ”Julen 1987”, läste jag på baksidan. ”Vill du verkligen att jag ska ha det?”

Hon nickade. ”Så du har ett minne av mig när jag är borta.”

Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga så jag lade bara de två bilderna i fickan och ursäktade mig, gick på toaletten med en klump i halsen.

Sven och Vidar Jörgensson hade väckt i mig, precis som i så många andra barn i trakten, den starkaste fantasi man kan tänka sig: den att känna sig fullkomligt hemma och tillfreds där man är. Men det i sig var ingen historia. Det var bara en bild, vacker på håll.

Jag började fundera på frågorna som måste ha gäckat Sven, kanske också hans son, till den dag då livet tog slut: hur kunde han, han, som var en så rättvis man, tvingas möta en gärnings­ man som tycktes strida mot allt han kände till? Varför blev det just han, som alltid sökt sanningen åt andra, som kastades in i ett skeende där lösningen saknade svar? Och så sonen. Hur var det för sonen?

36

Jag vet att mitt porträtt av dem aldrig kan bli fullständigt.

Det är ännu så mycket jag inte vet om Sven, om Vidar, om Evy och alla de andra. Vi gör det hela tiden, tillskriver människor avsikter och motiv, intentioner. Men är vi någonsin säkra? Vad går det egentligen att veta om en annan person?

Författarens makt ligger i att kunna föra upp människor på en scen han själv härskar över och fylla i luckorna, tomrummen, för att förstå vad som kan ha hänt. In på scenen förde jag människor som inte bara levt och verkat i Sverige, men som på ett sätt varit Sverige, så som det framstod för oss som var barn 1986, det år som mer än något annat skulle bli rädslans år.

Nu börjar det.