9789100182229

Roland Paulsen

Tänk om En studie i oro

Albert Bonniers FĂśrlag

Av författaren har tidigare utgivits på andra förlag: Arbetssamhället (2010) Empty labor (2014) Vi bara lyder (2015) Return to meaning (med Mats Alvesson och Yiannis Gabriel) (2017)

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-018222-9 Copyright © Roland Paulsen 2020 Omslag: Fredrik Wenzel Omslagsillustration: Foretoken (2008) © IKEDA Manabu, Courtesy of Mizuma Art Gallery. Photo by KUGE Yasuhide.

Tryck: ScandBook, EU 2020

Till Anna

Think of the old cliché about the mind being an excellent servant but a terrible master. This, like many clichés, so lame and unexciting on the surface, actually expresses a great and terrible truth. It is not the least bit coincidental that adults who commit suicide with firearms almost always shoot themselves in the head.

– David Foster Wallace

Innehåll Fönstret mot tankarna

11

DEL 1. Oro i vår tid

29

Hur vi mår

31

Vad oro är

52

I tankens grepp

71

DEL 2. Historiens rännilar

89

Tidshorisonter 91 Avförtrollningar 114 Maskinens bihang

132

Världen som risk

152

Jaget som risk

178

Självmisstankar 204 DEL 3. Handling i vår tid

241

Att stilla oro

243

Att leva med oro

266

Bortom behandling

282

Tack 297 Noter 299 Personregister 338

Fönstret mot tankarna Enligt myten skapade Poseidon en tjur, Athena ett hus och Zeus en människa. Det var tänkt som en tävling. Som domare tillkallade de Momos, kritikens och satirens gud. Momos började med att underkänna ögonens placering på tjuren. Ögonen borde ha fästs under hornen så att tjuren bättre kunde sikta när den stångade. Även huset var felkonstruerat då det saknade hjul vilket hindrade ägaren att ta med sig det vid en flytt.

Människans fel var att hennes sinne var stängt för omvärlden.

Momos ansåg att det saknades ett fönster i hennes bröstkorg genom vilket envar kunde se vad hon tänkte. Enligt myten tog Zeus så illa vid sig att han drev Momos från Olympen, och mycket mer än så vet vi inte om kritikens gud.

I Aisopos fabler, den äldsta källa där myten finns nedskriven, motiverar inte Momos varför han vill ha inblick i människans inre. Läsaren får själv uttolka. I en senantik version av myten står att Momos ville göra det enklare att avgöra om en människa ljög eller talade sanning. Det är ett gott skäl, men det går att föreställa sig mindre cyniska skäl att bygga fönster mot tankarna. Inte minst skulle ett fönster av det slag Momos föreställde sig, ha hjälpt människan att känna sig mindre ensam.1 Att vi underskattar andra personers motgångar är ett väl belagt fenomen. I studier där deltagarna både får delge sina egna problem och beskriva hur stora problem de tror att andra har, blir jämförelsen enkel: vi tror att andra har det lättare än vad de i själva verket har. Detta gäller både främlingar och 11

människor vi känner. De som underskattar andras lidande mest är också de som själva lider mest. Föreställningar om andras lyckliga liv är i sig en ångest, i sig en källa till nedstämdhet. Det kan likna missunnsamhet, men möjligen handlar det mer om att det egna lidandet blir mindre av ett nederlag om vi vet att även andra lider.2 Hur skrämda av vårt inre skulle vi egentligen vara om vi visste vad som försiggick i andra människor?

Tankar i 100 decibel Daniel är musiker. Han har brunt, pälslikt hår. Det är lätt att föreställa sig hans huvud vagga över cellon till en sonat. Trots att jag vet att Daniel har sina problem – det är därför vi har bestämt möte – får jag ändå bilden av en lycklig existens första gången vi ses. Jag ser framför mig en barndom med hälso­ riktig kost, gifta föräldrar, tennisläger och ändlösa somrar på lantstället. En uppväxt präglad av vänskapen med violoncellen vars bemästrande han sedan barnsben aspirerat på. En sublim tillvaro delad av likasinnade på musikkonservatoriet med utbytesresor till Paris och Strasbourg.

Mycket av detta har också funnits i Daniels liv. Musiken har alltid varit ljus, även i enahanda övningar har den varit en fristad. I dag ångrar han att han inte gick in mer för den.

Kanske hade den räddat honom från allt det andra, inte minst hans förödande strävan att vara en alltigenom god människa.

Inte för att han tycker att det är något fel med att vara god.

Ambitionen är i sig god. Frågan är vad det är att vara god. För Daniel är ett minimikrav att man tar ansvar för sina handlingar.

Men vad betyder egentligen det?

På den ort där Daniel växte upp fanns en älv. När det var sommar badade barnen i den, när det var vinter genade de över isen. Att stå vid broräcket och se älven flyta förbi var rofyllt. Så 12

även att kasta stenar i den, se dem slå ner i det svarta vattnet och uppslukas. En gång unnade Daniel sig detta nöje på väg hem från skolan. Han tog några stenar från vägrenen, kastade i dem och gick hem.

Inte då, men senare när han låg i sängen och skulle sova, slog det honom att han kan ha gjort något dumt.

Han hade nämligen hört att någon slängt en cykel i älven för några år sedan. Cykeln hade legat där sedan dess, ingen hade hämtat upp den. Tanken på att den låg och skräpade på botten besvärade honom. Skrot och rost nedsjunket i dyn …

Tänk om.

Han minns att han då, första gången han tänkte tanken, gjorde det som på skämt. Tanken var omöjlig att ta på allvar. Både verklighetsfrånvänd och osannolik. Inte helt osannolik förstås.

Nej då, det fanns en risk. Men det var en löjlig risk. Overklig.

Det kan så klart ha hänt att någon av de stenar han kastade i älven hade träffat cykeln på botten. Osannolikt, ja, men det kan ha hänt. Därtill – men detta var totalt osannolikt – fanns en minimal risk att stenen kan ha lösgjort rost från cykeln.

En liten risk? Minimal. Men likväl en risk. Ungefär som risken för att ett flygplan skulle störta, tänkte han. Eller kanske snarare för att jorden skulle träffas av en asteroid. Små, små risker – som ibland leder till katastrofer. Därtill fanns en risk att rosten som frigjorts i vattnet hade spridit sig och … Nej, här talar vi försvinnande små risker, omöjligt små risker.

Men ändå.

Tanken slog honom.

Tänk om rosten, som kanske frigjorts av att han kastat en sten som kanske sjunkit ner på cykeln, skulle förgifta älvens fiskar?

En vansinnig tanke. Han visste det i samma ögonblick som han tänkte den. Och ändå: risken fanns där. Och om han riskerade en sådan katastrof, skulle han då inte ta ansvar för den?

Han vred sig i sängen. Han kunde inte ta tanken på allvar.

13

Ändå tyngde den honom. Den vägde. Och ju mer han tänkte tanken, desto tyngre blev den. Inte minst när han började brodera ut. För sitt inre kunde han se bilder på flytande döda fiskar i lokaltidningen. En polis som sa att de ännu inte hade någon misstänkt, men att de fått in vittnesmål om att en pojke slängt en massa stenar från bron. Kanske en expert också, som sa att man självklart inte kunde hålla på och kasta stenar i älven när det fanns skrot på botten med allt vad det innebar för ”faunan” och ”biotopen” och ”ekosystemet”.

Han reflekterade över tanken. Vansinnigt! I nästa ögonblick överrumplades han av den igen. Varför hade han kastat flera stenar i älven? Och varför den där stora?

Tanken höll honom vaken. Borde han göra något? Tala med en vuxen? Men tanken var ju galen, han visste att den inte var sann. Så varför tänkte han den? Tänk om den var sann?

Bilderna av döda fiskar i vassen kom tillbaka. Hela huset sov nu, men Daniel låg vaken. Länge. Nästa morgon kände han efter så fort han öppnat ögonen.

Var tanken fortfarande där?

Det var den. I flera dagar fortsatte den att tynga honom.

Han debatterade med sig själv. Borde han kanske anmäla sig, bara erkänna så fick det gå som det ville? Men de skulle ju skratta åt honom! Det var det värsta. Han var rädd för vad han eventuellt hade gjort, men också rädd för att han alls var rädd på det här sättet, för att han verkade ta tanken på allvar.

Något stämde inte, något hade hänt med honom.

Till slut bestämde han sig för att ta sitt ansvar och bekänna för sin mamma. Då hon inte verkade förstå problemet fick han upprepa varje riskmoment så nogsamt som möjligt så att det verkligen skulle framgå vad han ställt till med. Inte ens i dag är han säker på att hon faktiskt förstod, men här inleddes en lång historia av bekännelse och försäkran de två emellan.

Det kunde handla om allt ifrån dödsskräck, inte minst i relation till saker han hade gjort för att möjligen ha ådragit sig 14

cancer, till en vag oro där katastrofen var mindre definierad.

Ofta oroade han sig för att ha glömt skolböckerna hemma.

Eller kanske nyckeln till skåpet. Borde han inte titta efter en extra gång? Även om hans mamma försäkrade honom om att han nyss tittat i ryggsäcken kunde han dra upp blixtlåset för att kontrollera så att allt var där tio gånger ytterligare på väg till skolan. Rent teoretiskt fanns ju en risk att han tidigare hade sett fel. Väl vid skåpet kunde han bli stående i tjugo minuter bara för att försäkra sig om att det var ordentligt låst. ”Varför var det så viktigt för dig?” frågar jag honom. ”Jag kan inte säga exakt vad det berodde på, men det var viktigt att göra bra ifrån sig i skolan. Jag satt uppe i veckor och förberedde mig inför prov. Vet inte om det var en identitet eller vad det var. Jag tror det var någon idé om att om jag inte sköter mig så går allt åt helvete. Sen vad ’går åt helvete’ betydde var nog ganska oklart.”

Oron genomgick flera metamorfoser och blev i sig till en oro. Vad var egentligen hans fel? Varje gång han bekände för sin mamma visste han redan vad hon skulle säga för att lugna honom, och han visste att hon skulle ha rätt. Ändå följde tvivlet honom som ett evigt mummel i huvudet där fysisk träning och intensivt musicerande var det enda som kunde ge respit.

När Daniel flyttat hemifrån för att gå sin ingenjörsutbildning fortsatte han ringa hem till mamma för att bli lugnad. Efter att han lämnat in sin c-uppsats drogs han med ett utdraget tvivel kring huruvida han gjort sig skyldig till plagiat. En kursare hade gett honom några förslag på vad han kunde skriva i teoridelen.

Trots att han egentligen visste att det inte var tillräckligt för att klassas som plagiat började han googla kriterierna. De många debatter om vad som föll i gråzonen och vad som var rent plagiat hade ingen bäring på det han hade gjort. Ändå kändes det som att de, på något abstrakt plan, kunde ha med hans fall att göra.

Han oroade sig för att han eventuellt hade misstolkat lag15

stiftningen. Han tog del av prejudicerande domar och listade argument som en åklagare hade kunnat anföra för att fälla honom. I en annan kolumn listade han argument som hans försvarsadvokat skulle kunna driva. Han fantiserade om hur han skulle bli avstängd från universitetet och vad studenttidningen skulle skriva om honom. Hans mamma lugnade honom så gott hon kunde, men i huvudet fortsatte rättegången i timtal.

Snart hade han avancerat till ren satslogik och blivit något av en expert på upphovsrätt.

Inte förrän han rusade in i nästa oro gav plagiattankarna vika. Men väl i den nya oron skulle all tidigare oro framstå som en meditativ sinnesfrid i jämförelse.

Att porrsurfa har för Daniels del alltid varit en konfliktfylld verksamhet. Även i unga år kunde det få tankarna att snurra.

Varför var det till exempel upphetsande att se en kvinna suga av en man? Tänk om det inte var kvinnan han blev upphetsad av, utan mannens erektion? Betydde det i så fall att han var homosexuell? Det skulle väl inte vara något problem med det egentligen, men han upplevde sig inte som homosexuell. Han attraherades av kvinnor, inte av män. Men tänk om det bara var för att han ljög för sig själv? Tänk om han innerst inne var homosexuell utan att veta om det? Kanske var han rent av homofob, ungefär som de där prästerna som fördömer homosexualitet som djävulens påfund, bara för att oförhappandes bli påkomna med någon man i ett toalettbås?

Den gången tog hans mamma funderingarna på betydligt större allvar. Hon ville inte att han skulle behöva skämmas om han var homosexuell och försökte hålla frågan öppen.

När Daniel fattade misstanke om att han var pedofil kunde han inte längre be om mammas hjälp. Han hade precis blivit antagen som utbytesstudent i Strasbourg där han även fått kontakt med en ensemble. På en porrsajt började skärmen fyllas av popup-fönster. När han klickade bort dem såg han 16

ett fönster med vad han tror kan ha varit barnpornografi. På ett par ögonblick rusade pulsen upp i öronen. Han fick panik och tryckte vilt för att slå av datorn. ”Jag blev så rädd att jag gick och gömde mig under sängen.”

Var verkligen barnpornografi något som bara kunde dyka upp på skärmen så där? Var man inte tvungen att gå ut på ”dark web” eller vad det heter? Hade något virus planterats i hans dator som Google på något sätt reagerade på? Fast arbetade inte Google aktivt för att förhindra spridning av just den typen av sidor?

Han googlade.

Funderingar han aldrig i sitt liv hade trott att han skulle ställas inför intog nu hans medvetande. En ny rättegång inleddes.

Tänk om efter tänk om krokade fast i cirkulära berättelser som, ju mer han tänkte på dem, framstod som lika sanna som overkliga.

Tänk om 1: Tänk om han verkligen gjort sig skyldig till innehav av barnpornografi? På nätet stod det att det räckte att datorn laddat ner sådant innehåll för att man skulle vara skyldig.

Tänk om 2: Tänk om polisen misstänkte honom och hittade något digitalt spår på datorn? Men varför skulle polisen vara intresserad av just hans dator?

Tänk om 3: Tänk om hans dator hade blinkat till på någon enhet för nätbrottslighet när han försökte googla reda på om det var möjligt att han sett barnporr? Herregud, han hade ju faktiskt sökt på det mest suspekta av alla ämnen: hur man hittar barnpornografi. Om inget larm utlöstes av det så fanns det ingen säkerhetspolis att tala om.

Tänk om 4: Tänk om polisen hade satt span på honom och att han nu var under utredning? Men var inte det bra då? Då skulle de ju se att han inte hade någon suspekt trafik? Jo, fast – se Tänk om 1.

Tänk om 5: Tänk om en åklagare skulle börja driva fallet?

17

Hur ihåliga skulle inte hans ursäkter låta? Men en åklagare borde väl kunna förstå detta? Han hade ju inte gjort något, det måste de väl fatta? Även om det finns en utredning kan åklagaren bedöma bevismaterialet som alltför svagt för rättslig prövning – det visste han sedan tidigare.

Tänk om 6: Tänk om det blev rättegång och han blev tvungen att kontakta en försvarsadvokat? Skulle han ens klara den processen?

Tänk om 7: Tänk om det blev rättegång och han friades?

Det skulle ju vara bättre än att bli dömd, men skulle han orka leva med att alls ha varit misstänkt? Tänk om det skulle synas i något register och att han för resten av livet skulle behöva dras med ”ingen rök utan eld”?

Tänk om 8: Tänk om han blev dömd?

Daniel säger att varje lager av tänk om fick ångesten att växa. ”Det är samma i dag. Jag blir inte lugnare av att det bara är en tiondels promilles risk att jag ska åka dit. Bara att det finns en risk räcker för att jag ska fokusera allt jag har på den. Det gick så långt att jag till slut började planera för vad jag skulle göra om jag verkligen blev dömd och alla vänner tog avstånd.” ”Vad skulle du göra?” ”Jag skulle bli munk någonstans, forma ett liv i ensamhet.”

Parallellt med de juridiska frågorna återuppstod hans funderingar om den egna sexualiteten – men nu med en laddning som kändes ohanterlig. Vad var det egentligen som upprörde honom så mycket med allt det här? Var det bara en rädsla för att åka fast eller rörde frågan vid något annat? Här hade han i veckor grunnat på hur man får tag i barnpornografi – var inte det konstigt? Visst, han gjorde det för att försäkra sig om att han inte gjort sig skyldig till brott, men tänk om det också fanns dolda motiv? Tänk om han omedvetet var pedofil? Tänk om det var det som alla hans tidigare problem bottnade i?

I huvudet dånade tankarna i 100 decibel. Daniel delade pedofilens skuld, pedofilens skam, utan att för den sakens skull dela 18

pedofilens upphetsning. Just det var också hans enda tröst, det halmstrå som sa att allt bara var inbillning: tanken på pedofili fyllde honom enbart med äckel. Men tänk om äcklet var ett tecken på upphetsning? Kunde han vara säker på att han inte kände upphetsning?

Under sin utbytesresa i Strasbourg började han pröva sig själv. ”Det gick så långt att jag hade svårt att ens se barn, för varje gång jag gjorde det var jag tvungen att kontrollera att jag inte blev sexuellt attraherad. Och det var ju i sig suspekt, för varför tittar du om du inte är attraherad?”

Daniel var nu i en situation där det blivit omöjligt att inför sig själv motbevisa att han var pedofil. I den inre domstolen förlorade han överklagan efter överklagan. Om han tänkte att han inbillade sig så förträngde han. Om han kontrollerade huruvida han blev sexuellt upphetsad så betedde han sig som en pedofil. Om han bestämde sig för att inte tänka på något av detta så kom tankarna ändå. Och det var väl om något ett bevis i målet? Att inte kunna sluta tänka på pedofili?

Inget läkte med tiden. Snarare stegrades ångesten ju längre han var i den. Han gick till studenthälsan i Strasbourg, berättade om hur hans tankar gick på högvarv. Men han kunde inte berätta allt, inte vad han tänkte på. Väl i Sverige träffade han en psykiatriker som insisterade på att få veta.

När Daniel berättat sa psykiatrikern något som räddade hans liv. Hon sa att om hon någon gång hade varit rädd för att hennes barn skulle råka ut för övergrepp hade hon vänt sig till Daniel för barnvakt. Daniel var nämligen inte pedofil. Tvärtom, om det inte hade varit för hans aversion mot pedofili skulle ämnet aldrig ha utvecklat sig till en tvångstanke.3

19

Att leva med osäkerhet Daniel led av tvångssyndrom, på engelska obsessive compulsive disorder (OCD), närmare bestämt det som ibland kallas Pure O, då oönskade tankar som ”tänk om jag är pedofil” tränger sig på och upptar merparten av ens tankeverksamhet.

Alla kan ha den här typen av oönskade tankar, men det som skapar problem för vissa är att de inte tillåter sig själva att tänka dem. Tanken måste därför ”neutraliseras” – fördömas eller motbevisas – varpå den paradoxalt tillskrivs mening och växer sig starkare.

Hur dessa problem uppstår är inte klarlagt, men genom åren har olika teorier presenterats. Från medicinskt håll har följande två fått särskilt stort inflytande: 1. Daniels problem bottnar i en dysfunktionell koppling i hjärnan, troligen mellan orbitofrontala kortex, de basala ganglierna och talamus. Ytterst förenklat hanterar orbitofrontala kortex sensorisk information för att skicka signaler till de basala ganglierna som i sin tur skickar signaler till talamus som kontrollerar det motoriska systemet och, förmodligen, försöken att neutralisera oönskade tankar. Talamus skickar sedan tillbaka information till orbitofrontala kortex – allt i en ständigt pågående loop. Problemet uppstår när talamus skickar felaktiga varningssignaler till orbitofrontala kortex som, eftersom den sensoriska informationen säger att någon fara inte föreligger, leder till att förväntat och faktiskt utfall av den neutraliserande tanken inte överensstämmer. Detta skapar en känsla av att återigen behöva neutralisera – en ”gör om, gör rätt”-spiral.4 2. Daniel har utvecklat en hypermoral för att dölja och kompensera obehagliga sanningar om sig själv. Det rör sig inte minst om omedvetna skuldkänslor för onani i unga år, men även om aggressiva impulser som genom hypermoralen trängs bort ur medvetandet och återkommer som tvångstankar. I ett 20

fall, som Sigmund Freud kallade ”Råttmannen”, oroade sig en man för att hans pappa och framtida fru skulle råka ut för en tortyrmetod i vilken en utsvulten råtta äter sig upp i ändtarmen. Tanken, som var förenad med vånda och äckel, fastnade som en tvångstanke hos mannen och Freud drog slutsatsen att den var ett uttryck för bortträngd analerotik.

Genom att tänka på råttan i faderns anus slapp mannen kännas vid sin analerotiska böjning. Daniels tvångstankar, hur hemska de än kan verka, hjälpte honom således att dölja en ännu obehagligare sanning om sig själv.5 Det kan hända att båda dessa teorier stämmer. Den ena utesluter inte den andra. Men båda teorierna dras med brister.

En brist är att de bara delvis besvarar frågan hur problemet uppkommit. Om tvångstanken bottnar i en dysfunktionell koppling i hjärnan, varför uppstår då denna dysfunktionella koppling? Om tvångstanken bottnar i en hypermoral där skamliga önskningar inte kan erkännas, varför utvecklas då en sådan hypermoral? Vad kan ha föregått dessa eventuella missöden?

I den här boken kommer jag att pröva en tredje teori. Det jag föreslår är att Daniels problem utgör en extrem av en inlärd oförmåga. De flesta människor lider i varierande grad av denna oförmåga, men under de senaste två seklen har den fördjupats radikalt. Oförmågan kommer inte bara till uttryck i individers agerande. Den märks även i samhällsliv, politik, lagstiftning, teknologi och arbete. I den mån det rör sig om en sjukdom är det därför inte bara en individuell patologi; den moderna människan har på kollektiv nivå utvecklat en oförmåga att leva med osäkerhet.

Tänk om är tankens verktyg för att hantera osäkerhet. Vi föreställer oss saker som eventuellt har hänt och som eventuellt kan hända. Vi beräknar sannolikheter och väger risker mot 21

varandra. När jag skriver detta upptas det offentliga samtalet nästan uteslutande av olika tänk om på temat covid-19.

Tänk om inte tillräckligt mycket görs för att bromsa corona­ pandemins spridning? Tänk om alltför mycket görs? Tänk om åtgärderna kommer att orsaka en global ekonomisk depression? Tänk om depressionen i så fall innebär att ännu fler dör i sjukdomar orsakade av arbetslöshet och fattigdom, än i covid-19?

Som tur är finns det gott om information för att ta ställning till dessa tänk om. Sedan pandemin började dominera nyhetsrapporteringen har nättrafiken på många större nyhetssajter fördubblats. Vi har tillgång till statistik, vetenskapliga rapporter och hundratals experter som ägnat hela yrkesliv åt att studera epidemiologiska frågor som dessa. Ändå tycks framtiden oviss och varje beslut osäkert. Experterna är inte överens. Meningsskiljaktigheterna syns inte minst i de olika strategier som världens regeringar tillämpat beträffande sådant som inreseförbud, utegångsförbud, nedstängning av skolor, universitet, restauranger och stopp för större folksamlingar.

I varje land pågår debatter om huruvida åtgärderna har varit alltför blygsamma eller alltför drastiska.6 När en individ ställs inför liknande tänk om-frågor i sitt privata liv, kan det bli väldigt komplicerat.

Under historiens gång har människan blivit allt mer upp­ tagen av tänk om. Beträffande tvångstankar uppskattade man så sent som på 1970-talet att mellan 0,005 till 0,05 procent av befolkningen i USA led av detta problem. Som praktiserande psykolog var det osannolikt att du någonsin fick se en patient med tvångssyndrom i din mottagning. År 1973 skrev en amerikansk forskare att tvångssyndrom ”utan tvivel är en av de ovanligaste formerna av psykisk störning”.7 I dag listar Världshälsoorganisationen tvångstankar som ett av de mest utbredda psykiska problemen. De flesta enkäter uppskattar att cirka två till tre procent i västvärlden kvalificerar sig 22

för diagnosen. Tvånget är samtidigt bara ett av många uttryck för samma tankemönster. Hit hör också all den oro som börjar med tänk om och utmynnar i riskanalys av vad som lurar i det fördolda. Många av dessa tänk om har genom åren tilldelats specifika diagnoser.8 ”Tänk om huvudvärken jag har beror på hjärnhinneinflammation?” kallar vi hypokondri. ”Tänk om de där tystnaderna som uppstår beror på att de egentligen tycker illa om mig?” kallar vi social ångest. ”Tänk om jag dör nu?” kallar vi panikångest.

Med tiden har diagnoserna mångfaldigats för att belysa olika variationer på samma tema. Slår man ihop alla så kallade ångeststörningar där tänk om utgör kognitivt nav, uppskattas ungefär en tredjedel av alla européer någon gång i livet drabbas, och globalt utgör ångeststörningarna den mest utbredda formen av psykisk ohälsa.9 Att kalla dessa typer av ångest för ”störningar” förtjänar samtidigt ett korrektiv. ”Störningen” består nämligen främst i att personen mår dåligt av sitt tänk om. En person som tänker ”tänk om det kommer en zombieapokalyps” och gräver en bunker i sin trädgård har i diagnostiskt hänseende ingen störning så länge beteendet inte stör personen själv. Hon kan tvärtom vinna socialt erkännande och bygga en identitet på sin riskaversion.

Likaså gör en systemutvecklare som bygger ett bevakningssystem för registrering av jobbprestationer, kundkontakt och försäljning, bara sitt jobb. Ingen risk är för liten när det kommer till prestationsmätning och vinstmaximering. En politiker kan vinna röster om hen lovar hårdare tag mot brottslighet alldeles oavsett om kriminaliteten i samhället ökat eller ej. Politiken har som sådan fått en garderande funktion. Dess syfte är att hantera risker – risker för ekonomisk kris, ökad arbetslöshet, förlorad konkurrenskraft, minskad tillväxt, försämrad hälsa. Även radikalare politik genomsyras i dag av riskfokus. Att bygga en politik utifrån behovet av att bekämpa den globala 23

uppvärmningen, har också det riskkalkylen som grund. Det må vara en rimlig politik, men den utgår från samma princip.

Det har inte alltid varit så. Ångesten rymmer sin egen upplysning. Att vara medveten om risker är inte illusion, det kan lika gärna kallas insikt. I all ångest finns en insikt om osäkerhet. Liksom det finns en risk att solen inte går upp i morgon, fanns det en risk att Daniels stenar i älven via maximalt oturliga fjärilseffekter kan ha förgiftat åtminstone en fisk. Katastrofen kan i vilken sekund som helst drabba oss. Att en hypokondriker sjuttiofem gånger vänt sig till vården för vad hon misstänker är symptom på cancer, hindrar inte att hon den sjuttiosjätte gången verkligen upptäcker cancer. Räknar vi med de mindre magiska riskerna för död, sjukdom och olycka, är det sannolikt att något fruktansvärt kommer att drabba oss åtminstone någon gång i livet. Den verkliga vanföreställningen är att uppleva världen som säker.

Men ångesten rymmer inte bara en insikt om den myriad av riskmoment som omger oss. Den är också knuten till vårt eget handlande och vad vi ska göra av alla risker. Det är i detta ångesten skiljer sig från rädsla.

Den danske filosofen Søren Kierkegaard identifierade rädsla som känslan man får när man tittar över kanten till ett stup.

Risken är enkel: Tänk om jag faller? Ångest däremot uppstår vid tanken på att det är jag som står och tittar ner, att det är jag som utsätter mig för anblicken och att det är upp till mig huruvida jag ska fortsätta titta ner – eller kanske ta steget ut och hoppa?

I ångesten finns inte bara risken för att något ska hända, utan också en självreflektion: Vad ska jag göra? Varför tänker jag på detta? Håller jag på att bli galen? Med dessa självrannsakande frågor väcks, enligt Kierkegaard, en ”frihetens yrsel”.10 En liknande tankegång syns även i den buddhistiska läran om vår vanmakt inför anicca – det enkla faktum att allt i världen är obeständigt, och att det till slut kommer att inträffa en 24

katastrof i form av vår egen död. I ångesten saknas acceptans för denna förgänglighet. Vi ser en fara och upprörs av vår egen upprördhet i självförstärkande spiraler samtidigt som vi försöker hitta sätt att neutralisera faran. All ångest följer på så sätt tvångstankens pendling mellan obsession (fixering vid obehag) och compulsion (försök att neutralisera obehaget).

Vad buddhistiskt influerade lärare länge påpekat är att denna ångestpendling inte är patologisk i meningen onormal.

Tvärtom. Merparten av våra tankar, även hos formellt ”friska” personer, pendlar mellan att se problem i framtiden och att neutralisera dessa problem. Vi lever med pendlingarna som ett oavbrutet brus i huvudet. Bruset är så starkt att det kan upphäva betydelsen hos alla yttre förhållanden. Det spelar ingen roll var vi är, om vi ligger i sängens mjuka lakan och lyssnar till våra andetag, om vi träffar vänner i de mest uppsluppna av sammanhang eller om vi ser ett norrsken vandra över himlen.

Bruset kan få vad som helst att bli en mardröm. Ändå fortsätter det. Att vi otalet gånger upprepat en tanke­ cykel hindrar oss inte från att älta något ytterligare en gång som vore det mer ansvarsfullt än att låta bli. Det mentala idisslandet flyter så ihop med vad vi betraktar som vårt ”jag”. Strömmen av tankar, en ström som svårligen låter sig styras och som varierar utifrån okontrollerbara intryck i nuet och det förgångna, blir vårt inre centrum. Vi identifierar oss med rösten i huvudet som om den emanerade från ett cerebralt kontrollrum, och bygger med den berättelser om vilka vi är.

Så länge har denna huvudvärk följt människan att vi – buddhis­ ter, stoiker, existensfilosofer, psykoanalytiker, behaviorister – kommit att betrakta den som existentiell.

Jag kommer här att argumentera för att huvudvärken inte är existentiell. Vi har inte alltid levt med frågor om vilka vi ”egentligen” är och vad som kan tänkas hända i framtiden.

Den inre kritikern och de eviga självmisstankarna ter sig, ur 25

ett historiskt perspektiv, som unga fenomen. Så även vår upptagenhet av framtida katastrofer.

Betänk de cirka tvåhundratusen år då människor levde som nomader; den långa, långa period då den föda som behövdes dagligen fick samlas ihop. Utan jordbruk att underhålla – och skörd att lagerhålla – var det inte bara svårt att planera för mer än ett par dagar framåt i tiden. Det var också meningslöst. Lösa sociala band med många omgrupperingar och svaga eller icke-existerande hierarkier, gjorde även att avancerade jagkonstruktioner hade lite att ta spjärn emot. Bland det fåtal människor som in på 1900-talet fortsatte leva under dessa former, fanns av allt att döma inget större behov av ritualiserad meditationspraktik eller psykedelisk egotranscendens. De levde redan i närvaro.11 Den här boken handlar om hur närvarons sociala fundament eroderade. Om hur framtidshorisonten kunde tänjas till obegriplighet med hundratusenårsplaner för radioaktivt avfall och sparkonton åt ofödda barn. Om hur individen försågs med ett ”jag” med familjenamn och personnummer, tolv år av kategorisering och sortering i utbildningssystemet, karriärvägar i tusenden och ett rangsystem av materiella levnadsnivåer – från mindre än tjugo kronor per dag till mer än två miljarder kronor per dag – att sorteras inom. Om hur valen, massproducerade av kultur och teknologi, infiltrerade livet till dess de mest välbärgade av oss kom att ställas inför mer än tvåhundra dagliga val bara gällande vår matkonsumtion. Om hur varje val, även ofattbara val som huruvida man helst vill leva i ensamhushåll, i parrelation, i polyrelation, i kärnfamilj, eller i barnmyllrande regnbågsfamilj, behäftades med förväntan om ett rationellt beslut. Och om hur valen skapade en risk för att välja fel, för att slå slint och kana mot avgrunden i en allt skarpare uppdelning mellan vinnare och förlorare.12 Vissa linjer kommer i denna teckning ligga friare än andra, men i stort är den forskning som här berörs tillräcklig för att 26

skissa konturerna till en orons sociologi. Konkretionens färger kommer från de många intervjupersoner som ville berätta om alltifrån de gråaste bekymmer till de mest skambelagda av tvångstankar. Skulle denna bok lyckas infria litteraturens stora löfte – att tjäna som Momos-fönster till de tankar som vi alla har, men som bara de modiga väljer att berätta om – är förtjänsten deras.