Solen sken ned mellan höghusen. Några höstlöv flög i en svag vind, trafiken hördes mycket lågt upp från gatan. Smutsiga spår av regn fanns på utsidan av fönstret; glaset speglade inget av hennes utseende. På skrivbordet låg ett ensamt papper med några få anteckningar – hon sköt arket åt sidan och satte sig ned. Samtidigt strök hon håret tillrätta med den andra handen. Det föll tillbaka. Rummet hade en svag lukt av cement, torrt trä och damm, trots att det skulle vara städat efter hennes företrädare. Ett lysrör spred ett gulvitt ljus över de kala väggarna, över en mindre träfärgad bokhylla, över det träfärgade skrivbordet som gick i vinkel i hörnet. En enda tjock bok med blå pärmar låg i bokhyllan: SVERIGES RIKES LAG: och några kvarglömda broschyrer och tryck som hon inte hade tittat på. De olika facken i hyllorna var tomma. Skåpen undertill hade hon inte öppnat. En penna låg på papperet, och hon antecknade dagens datum. Sedan strök hon under årtalet medan hon väntade, fyllde i tvåan och nollan några gånger – 20 – men släppte sedan pennan. Ett klickande ljud hördes. Ett svart tangentbord fanns i närheten. En ärendebeskrivning lyste på dataskärmen: En ung flicka. Språksvårigheter. Mycket få övriga uppgifter. Ensamkommande. Medföljande tolk. De var just nu på väg upp i hissen från bottenplanet. 9
– Välkommen. – Säg till om det är något. Vad som helst. – Fint att du börjar här. Ett nytt ansikte. – Tack. Men ingen hade sagt något. Det var för två dagar sedan, och det var tydligt att hon omedelbart förväntades vara självgående och klara sig på egen hand. Efter att ha hälsat drog man sig tillbaka till sitt, och några namn hade hon inte hunnit lägga på minnet, det var blankt. Förvirring i yrkesrollen, hördes en otydlig röst, och hon saknar egentliga befogenheter. Alla viktigare beslut måste förankras, och då måste jag jobba dubbelt. Solen skymdes gradvis av huset mittemot. Dörren öppnades och två personer visades in i rummet. Den unga flickan och den medföljande tolken, en äldre man som möjligen kunde vara en släkting, men knappast fadern. De blev tyst stående ett steg innanför tröskeln. Utredaren reste sig till hälften och vinkade in dem: – Kom in. Men de stod båda stilla. – Sätt er. Stäng dörren. Den äldre mannen drog igen dörren, mycket försiktigt. En uniformerad polis skymtade i korridoren, på väg bort. Steg hördes, en telefonsignal. – Bara kom in. Inget gensvar. Flickan stirrade tomt framför sig. Hon kunde vara tretton–fjorton år. Ett par mörka ögon blänkte under en mörk sjal som täckte huvudet. Mörka kläder som var något för stora, en matt violett täckjacka, och ett par 10
vinterskor som såg lånade ut. Den äldre mannen hade en sliten blå lodenrock och en rödmönstrad halsduk: ingen av dem klädde av sig. Mannen yttrade plötsligt: – Den här flickan behöver skydd. Nu omedelbart. Hans blick gick oroligt mot den stängda dörren. – Kan du skydda henne? – Först kan vi sätta oss. Men mannen stod kvar. Utredaren gick runt skrivbordet och kontrollerade att dörren verkligen var stängd, pekade mot två stolar, presenterade sig och sade: – Varsågoda. Vad heter du? – Jag är ingen. – Jag menar flickan. Om hon kan säga vad hon heter. Svaret kom återigen från mannen: – Hon behöver skydd mot en förföljare. – Vem? – Någon som jagar henne. – Här finns ingen förföljare, så ni kan sitta ned. Flickan stirrade uttryckslöst rakt fram. Mannen vred rastlöst på kroppen, synade omgivningen, som efter andra in- och utgångar till rummet. Början på ett vitt skägg märktes mot den mörka hyn i ansiktet. – Är du hennes pappa? – Nej, jag är ingen. Det sade jag ju. Ingen som helst. – Vilket språk pratar hon? Kan du översätta vad jag säger? Flickan förblev stum. Bland de fåtaliga uppgifterna på skärmen: Datum för 11
ankomst. Okänd ålder. Inga papper. Uppgifter om hotelser. Brottsutsatt? Anonym anmälare. Mannen sneglade på stolarna. – Hon tappade besinningen och nu vill hon erkänna ett brott som hon ångrar. – Så du är inte hennes pappa? – En oförlåtlig överträdelse, ett oövertänkt misstag. Hon stack honom i bröstet. Nu behöver hon skydd av polisen. Den civila utredaren grep efter pennan på bordet, beredd att anteckna. – Stack honom? – Under stress, mycket pressad. – Vem? Pappan? – Nej, honom. Paus. – Är du från Migrationsverket? En tolk? – Nej, jag är ingen. Ingen alls. Jag säger ju det. – ”Ingen”? Vad menar du med det? – Absolut ingen att bry sig om. – Från en flyktingförläggning? En handläggare? Tystnad. Till flickan: – Vad kan jag hjälpa dig med? Berätta vad som hände. Vad vill du erkänna. Men mannen tog återigen till orda; också nu utan att översätta frågorna. Blicken riktades mot fönstret medan han talade, som att han därifrån läste innantill, en intränad redogörelse. – Flickans föräldrar skickade henne på resan mot hennes vilja. En lång och komplicerad resa. Många umbäranden. 12
De är åtta barn i familjen, bara flickor i olika åldrar. En omöjlighet. De hade inget annat val, och hon måste lyda. De betalade mycket pengar för biljetten, men det räckte inte. Rutten ändrades, och hela tiden tillkom nya avgifter. Fördröjningar, förseningar, biljettpriset steg flera gånger. En ränta lades på pengarna under resans gång. Flickan kunde snart inte återvända. Och skulden växte. Mannen drog efter andan. – När hon kom fram var hon skyldig mycket och måste därför arbeta, för en sahara. Du förstår själv vad det innebär. Men flickan vägrade. En av hans händer gjorde plötsligt ett antal häftiga rörelser. – Då högg hon honom i bröstet med en sax, flera gånger. Hon gjorde det utan att tänka, hon styrde inte sin egen hand. En-två-tre. Men han kan inte dödas på vanligt sätt, så nu är han hennes fiende. Han förföljer henne. Ljuset dämpades i rummet när ett moln skymde solen. Mannens ögon mörknade. – För att han är en häxa. En sorcier. En diffus skugga gled över skrivbordet. Den civila utredaren sade: – Du menar en människosmugglare. Flickans ansikte uttryckte inga känslor. Blicken var tom. – Nu har han satt förbannelsen på henne. Mangu. Det spelar ingen roll vart hon flyr. Pennan bytte plats mellan utredarens fingrar. Ett svagt frasande kom från besökarnas kläder. – Okej. En ny tystnad uppstod. 13
Pennan vippade fram och tillbaka. Den unga flickan föreföll omedveten, instängd i sig själv, som i en ordlös bubbla, utan att registrera omgivningen. Huden kring kinderna var slät och tycktes domnad. Den mörka sjalen ramade in det uttryckslösa anletet och förstärkte känslan av frånvaro. – Varför säger hon ingenting? – Hon kan inte. – Vill du inte sitta ned? Please sit down. Tu veux me parler? Inget svar. Närmare granskad hade sjalen ett mönster i relief i det brunsvarta tyget. Flickans orörliga ögon med synbarligen alltför stora pupiller under tygkanten; hon blinkade mycket långsamt. När hon blinkade föreföll pupillerna omfatta hela iris, som sent på natten; men det var ljust i rummet. Händerna hängde slappt längs sidorna. – Hör hon ens vad jag säger? – Det beror på. – Nicka eller blinka om du uppfattar detta. Den äldre mannen översatte med ens. Han skakade sedan på huvudet. – Tungan är redan förlamad. Så långt har det gått. – Förlamad? – Resten följer gradvis. Till slut hjärtat. De för stora kläderna gav ett obekvämt intryck på den smala kroppen, och den mörkt violetta jackan såg pösig ut och satt snett över de smala axlarna. Barnet föreföll gradvis försvinna in under det täckande huvudplagget. – Någonting har skrämt henne. Så mycket märker man. 14
– Det här barnet gjorde ett stort fel och gick över gränsen. Men hon var tvungen. – Du menar att det var nödvärn? Kan hon verkligen inte prata själv? Jag vill gärna höra hennes egen berättelse. Kontoret låg på sjätte våningen, och vyn över grå och bruna hustak sågs i dagsljuset. Flickan såg än mindre ut mot bakgrund av utsikten. – Vill du inte försöka säga något? – För varje minut blir hon sämre. Det finns inte tid. Den civila utredaren reste sig, gick fram och vinkade med handen framför det blanka ansiktet. Ingen reaktion. Igen; men flickan tycktes inte märka det. – Har hon fått något? Lugnande medel? Hon är helt apatisk. Har hon träffat en läkare? Har någon undersökt henne? Jag borde kanske ringa till sjukhuset. Mannen gjorde en förevisande gest bakom flickans rygg, utan att röra vid henne. – Det här är bara första stadiet. Snart armarna, händerna, benen. Fötterna. Ögonen; och hon kommer inom kort att inte längre kunna se någonting. Saharan är överallt. I luften. Över hela jorden. Den har kontakter på alla ställen, i alla länder. Du kan inte fly från den. Den når dig var du än är, alltid, och till slut straffar den dig för dina överträdelser. Det finns inget botemedel. – Du menar ett internationellt syndikat. Människohandel; jag känner till deras nätverk. Med fler ansikten än man kan räkna. – Det är inte som du tror. – Så de har hotat henne. 15
Utredaren satte sig dröjande på kanten av skrivbordet. Flickans mun var stängd och hon andades ljudlöst. Mannen sade: – Saharan kräver pengar, men hon har inte pengarna. Släkten har inte pengarna. Ingen har pengarna. Den är sviken och sårad och den vill ha upprättelse; men flickan vill erkänna brottet, här hos myndigheterna – sedan ta sitt straff och kanske bli fri. Om polisen lyckas skydda henne. – Vi har inte fått in någon motsvarande anmälan, vad jag vet. Det kan jag säga. – Häxan skulle aldrig anmäla henne. Hellre dödar han henne. Den äldre mannen svettades nu märkbart. Han strök sig över pannan. Nya svettdroppar bildades omedelbart. – Och den finns i luften? Som en vålnad? Som behöver pengar? – Inte vålnad. Den är verklig. Vi ska inte provocera den. – Nej, förlåt. Den äldre mannen stirrade på henne. Flickan verkade omedveten om samtalet, som sovande, fastän vaken. Ögonlocken rörde sig mycket långsamt eller inte alls. – Hur stor är skulden? – Över hundratusen. – Kronor? Den civila utredaren sträckte med ens ut handen mot flickans arm, men hejdade den. – Vad heter den som hotar? Om jag ska hjälpa dig måste jag ha hans namn. En adress. Och ditt eget namn. 16
En rysning gick synbart genom mannens kropp, som av en ovälkommen beröring. – Ingen vill uttala namnet. – Jag måste ha ett namn på den som kräver pengarna. Den civila utredaren tog flickans händer i sina, utan att flickan reagerade. Fläckar fanns på händerna, som av smuts eller levrat blod. Några av de långa naglarna var tydligt avbrutna. – När hände det här? Men den äldre mannen såg mot dörren. – Varför är det så tyst utanför? Så tomt. Var är alla? – På sina arbetsplatser. Mannen granskade dörren misstroget, gick sedan ett steg mot den. Ett knakande ljud hördes i fönstret när vinden blåste. Utredaren sade: – Ingen kommer in här utan att vi vet om det. – Det verkar så lätt. Vi bara gick in. Ingen kontrollerade oss. – För att ni blev insläppta. Vi har förstås en avtalad tid. Mannen lyssnade intensivt. – Finns någon bakom dörren? Som bevakar oss? Ett svagt gnisslande ljud hördes, som av osmorda gångjärn. – Det är väl en fläkt som gnisslar. En stark kroppslukt kändes. Den unga flickan märkte synbarligen ingenting, stirrade fortsatt rakt fram. Pannan räckte utredaren knappt till hakan. Men hennes stela gestalt var också onaturligt hopsjunken, med den livlösa stumheten över ansiktsdragen. Stelheten gav hyn ett vaxartat, olevande utseende; kinderna tycktes perfo17
rerade av mörkare porer, och det mörka tyget i huvudbonaden förmörkade de redan mörka, simmiga ögonen. Samtidigt var hennes puls mycket låg och knappt märkbar i fingrarna. Utredaren höll kvar hennes händer i sina, men de var slappa, kraftlösa, tunga – som två händer hos en medvetslös. – När hände det här? Nyligen? Idag? – Nyligen. – När? Mannen svarade inte. Flickans blick kunde inte fångas. – Fråga henne. Översätt vad jag säger. Men mannen hade lagt örat mot dörren. – Fråga henne vad han heter som har skrämt henne så. Ett mumlande kom från mannens mun: – Är det verkligen säkert här? Är du verkligen en polis? Du ser inte ut så över huvud taget, faktiskt inte alls. Du ser mer ut som en obetydlig sekreterare. En enkel hjälpreda. Det är alldeles för tyst utanför, och jag tror att vi har gjort ett misstag, vi skulle aldrig ha kommit hit. Vi ska nog gå nu. En skälvande hand lades på handtaget. – Vill du inte fråga henne? Mannen hejdade sig. Samtidigt började flickan oväntat skaka krampaktigt, liksom av en yttre kraft. Ögonen spärrades upp, gled runt i sina hålor och bara vitorna blev synliga. Saliv rann med ens ur mungipan. Utredaren höll fast sitt grepp om händerna, men de smala fingrarna förmedlade plötsligt en stark kyla, krökte sig med oväntad häftighet, och naglarna skar in i hennes handflator. Utredaren måste släppa taget. 18
Hon ryggade tillbaka. Ett kvävt klagande läte kom ur flickans strupe, liksom från en annan person, långt nedifrån magen. – Uuuh … Uuuuhh … Utredaren backade undan. Hon föste bort den äldre mannen och öppnade dörren ut mot korridoren. Där såg hon sig omkring. Då kontaktar du alltså en läkare, en psykolog, socialtjänsten eller en annan utredare med större erfarenhet av barn från andra länder; eller ringer rådgivningen på sjukhuset, eller helt enkelt en ambulans. Eller du kontaktar en högre ansvarig och låter denne ta ställning, själva chefen för avdelningen. Hon såg sig villrådigt omkring i den tomma korridoren. I ett angränsande rum satt en storväxt uniformerad kvinnlig polis, i det bleka ljuset från en datorskärm. Ett kraftigt finger knackade ned en tangent i taget, mycket långsamt. Den civila utredaren granskade den omfångsrika gestalten från dörröppningen, gick sedan in i rummet och sade: – Släpp det där och ställ dig upp. Den storväxta polisen såg upp från arbetet med tangentbordet. Hennes mörka hår var hopknutet i nacken. En fläck på skjortbröstet antydde att hon hade småbarn hemma. Utredaren hittade polisens jacka, sträckte fram den och sade: – Var är dina handskar. Sätt på dig allt. Följ mig. – Vad menar du? – Gör bara som jag säger. Har du solglasögon? 19
Några sekunder senare stod hon på nytt framför flickan. Skakningarna hade så gott som upphört, men blicken var fortfarande tom och blank. Samtidigt ställde sig den uniformerade kvinnliga polisen innanför dörren, enligt sina instruktioner. Hon täckte med sin breda kropp hela dörröppningen. På händerna bar hon svarta handskar. Ett par mörka glasögon dolde ögonen. Omgivningen speglades förvridet i glasen. Den äldre mannen backade oroligt mot fönstret. – Här kommer ingen obehörig in, på några villkor. En lukt av läder kändes i luften. Handskarna knarrade. – Nu vill jag veta namnet på den som skrämmer dig. Flickan kastade plötsligt en blick på den äldre följeslagaren. Utredaren sade till honom: – Översätt, ordagrant. *
Den välklädde mannen såg sig omkring i rummet, blicken var skarp och registrerande, men anletsdragen visade en lugn oberördhet. Han satt på andra sidan skrivbordet. Tystnad. Den civila utredaren läste från skärmen. – Jag kan inte uttala efternamnet. – Det gör ingenting. En längre paus följde. Mannen såg stint över skrivbordet på utredaren; som bläddrade bland några papper. Hon fuktade ett finger när hon bläddrade, liksom mumlade mot papperen: 20
– Så du är en häxa. – Kanske det. Vem säger det? – Du har i alla fall skrämt en liten flicka så att hon inte vågar prata. – Det vet jag ingenting om. Papperen prasslade. – Hur har du gjort det? – Ingenting är omöjligt. – Så då har du gjort det? – Jag vet inte vad du pratar om. Återigen uppstod en paus. Utredaren såg på den inkallade personen. Mot väggen bakom honom stod den träfärgade halvhöga bokhyllan, men bara ett fåtal dokument fanns på hyllorna. Några tryckta informationsblad och broschyrer. Skydda dig mot brott. Information till dig som talar ett annat språk. En lista med nummer till rättshjälp och tolkningsbyråer hade tillkommit. – Du medgav nyss att du har påverkat barnet. – Jag medgav ingenting. – Jag tyckte det. – Jag svarade på en fråga. Den välklädde mannen – med vit skjorta, slips och en väst i ett brokigt tyg som skymtade under den knäppta kavajen – gjorde en mjukt avvärjande gest med handen. Handflatan var mycket ljus i relation till handryggen. En guldring glimmade. Utredaren frågade: – Det handlar om pengar? – Påstår de det? – Stämmer det? – Vilka pengar? För vem? 21
Då tittade utredaren ned, liksom på ett särskilt papper. På papperet stod ingenting som hade med det aktuella ärendet att göra. Några minnesanteckningar gällande ett misshandelsfall mellan en man och hans hustru. De skulle höras senare under nästa dag. Ett finger löpte ändå över anteckningarna. – Jag har granskat dina omständigheter, du har en städfirma. Den förhörde mannen svarade inte. En behaglig, svag doft kom från honom. Utredaren såg plötsligt upp. – Du tillåter att jag spelar in samtalet? Ena handen gjorde ett obestämt svep över bordet men ingen mikrofon märktes, heller ingen kamera. Bara den kala, smala dataskärmen och ett svart tangentbord. Ett nytt mumlande som inte självklart var tänkt att kunna uppfattas över rummet: – Du säljer förstås arbetstillstånd, med städfirman som täckmantel. Förmedlar en väg in i landet och för det tar du kraftigt betalt. Av människor som i grund och botten saknar tillgångar. Du är en människosmugglare, helt enkelt. – Allt kan hända. – Så du erkänner? – Vad vet jag? – Det stämmer? – Jag förstår inte vad du menar. Fingret löpte över en rad på papperet igen. Ett klockslag, en adress i närheten, där mannen och kvinnan bodde. – Enligt en lös beräkning skulle din firma ha mer än nittio anställda, är det riktigt? 22
Inget svar. – Mer ett städföretag. En koncern i städbranschen. Men omsättningen är ändå väldigt låg. Nästan obefintlig. Ingen får alltså lön av dig? Den utfrågades blick mötte hennes. De två ögonvitorna föreföll onaturligt vita, klara, skarpa, med två svarta hål som pupiller. Han svarade inte. – Var finns alla pengar? Utomlands? Enligt gällande konvention kan jag undersöka dig över alla gränser. Jag kan göra det idag. – Du pratar för mycket. De klara, mörka ögonen fixerade henne istadigt. Pupillerna tycktes nu onaturligt små. – Du borde verkligen inte prata så mycket. Små och nålvassa pupiller som med en egendomlig kraft höll henne fast. Den civila utredaren upplevde med ens hur hennes ansikte mjuknade, förslappades. Hakan sjönk ned mot bröstet, tungan domnade, ögonen tårades och blicken blev dimmig. Musklerna kring läpparna löd henne inte. Hon ansträngde sig för att hålla själva huvudet upprätt. – Vad är det som händer? En plötslig sömnighet kom över henne. Tungan hängde löst mellan tänderna, kunde inte forma orden, blev till en klump i munnen. – Du vet inte vem jag är, och vad jag kan göra. Det sparsamt inredda kontoret med de kala väggarna, fönstret med utsikten mot hustaken och där nere en mindre park – delar av himlen – dörren mot korridoren och den övriga avdelningen, med den övriga, delvis uniformerade personalen – allt försvann i periferin som genom en dimmig 23
lins där bara fokus i mitten var klart, och där – i fokus – fanns den välklädde mannen, hans ansikte, ögon och stirrande blick, ingenting mer. Han tycktes större, böjd fram mot henne, med glimmande färger på bröstet. Han sade: – Du vet inte vem jag är, men jag känner dig. Jag vet vem du är. Du är inte den du säger att du är. Allt det här – En kraftigt förstorad hand med den lysande gula ringen vreds förbi bilden. – Det betyder ingenting. Inget av det. Det finns inte. – Är det hypnos? Utredaren tog ett fast grepp om skrivbordet för att inte glida av stolen. – Jag vet vad du har gjort. Alla lögner som du använder. Du tror att du gömmer dig, men jag ser det som du håller undan, klart och tydligt. Nu känner du hur du tyngs ned, och vill bli fri. Och jag ska hjälpa dig. En läspande röst hördes, hennes egen: – Suggestion? Verkligheten förvrängs. Släpp mig nu. Hennes egen sömniga röst hördes som från ett stort avstånd, som från rummet intill: – Den här flickan som jag pratar om ska ha attackerat dig. När du försökte förgripa dig på henne. Det är så här du har skrämt henne. Med den här tekniken. Båda händerna grep i skrivbordet, och hon bekämpade tillståndet och gled gradvis ur det. Rummets konturer kom tillbaka. Trafikljud nedifrån gatan hördes på nytt. Den behagliga doften från mannen kom emot henne. Hon trängde bort även den. – Nu räcker det. Den här sortens metoder fungerar bäst på dem som själva tror på dem. Barn, till exempel, utan 24
motståndskraft. Men jag är inte en av dem. Jag tror att du själv är skrämd vid det här laget. Mannen hade en ointresserad min. – Vad pratar du om? – Du räknade aldrig med att hon skulle anmäla dig. En liten flicka. Nu gjorde hon det. Den väldoftande mannen lade händerna i knät, mot de välpressade kostymbyxorna. Den brokiga västen glimmade svagt under kavajen, som av guldtråd. – Jag känner inte till den flickan. – Ett skuldsatt barn utan väg tillbaka som är i beroendeställning. Släkten har inte pengar till en återresa. Då ska hon betala på andra sätt. – Jag har aldrig träffat den person du pratar om. – Aldrig? Mannen skakade långsamt på huvudet. Paus. Ett finger löpte längs ytterligare en anteckning på bordet. Hustrun i ärendet påstod att mannen hade mördat någon, men det fanns ingen kropp och inga spår i lägenheten. Mannen erkände underligt nog brottet. – Flickan säger att hon högg dig med en sax. Upprepade gånger. – Ser jag skadad ut? – Vill du klä av dig på överkroppen, och visa mig? – Inför dig? Aldrig. – Jag kan hämta någon. Stolen knakade när mannen bytte ställning och korsade benen. En tunn kedja runt halsen gled fram med ett guldfärgat kors fastsatt. Korset glimmade. Han knäppte åter 25
händerna. En guldfärgad nål satt också i slipsen, och på nålen fanns ännu ett kors, knappt synligt. Han sade: – Jag kan säga det här, eftersom det inte är något brott: Alla i mitt företag är mina landsmän. Vi har alla flytt från svåra omständigheter, än sedan? Vi är inga våldsmän. Vi vill ha fred. Du kan inte föreställa dig, bakom ditt skrivbord, vår situation. Mannens hand grep kort i kavajtyget, som för att bedöma dess kvalitet. – Så nu när vi är i säkerhet samlar vi in tjugo procent av allt vi tjänar. Vi skickar pengarna – vi ger bort allt detta – för att andra ska hamna i säkerhet, såsom vi. Guldkorset på bröstet blänkte till i det infallande ljuset. – Vi – min församling – hjälper våra landsmän, så långt vi kan. – Din församling? – Mitt företag. Paus. Utredaren sade: – Om pengar utväxlas för arbetstillstånd blir de automatiskt olagliga. Asylrätten förverkas. En ny paus. Mannens blick var oavvänt fäst på henne. – De får pengar. Men en del slarvar med de pengar de får, och då får de dåligt samvete. Då är jag en förföljare, eller vad man nu vill kalla det. Det är förstås lättare att skylla på mig än att se sina egna fel. Förstår du vad jag menar? Jag ser att du vet. Jag känner dig. – Så då har du inte hotat dem? Pressat dem på pengar? 26
– De är rädda. Skräcken framkallar vidskepelse. Det är allt jag kan säga. – En svaghet som du använder. Mannen skakade återigen mycket långsamt på huvudet: – Jag har faktiskt ingenting med det här att göra. Lukten av citrusfrukter kändes svagt, och en okänd doft som från en främmande blomsterväxt, en känsla av en rökelse som förstorade rummet; sedan gled doften från mannen bort, och den svaga lukten av damm och plast kom upp från golvet under skrivbordet. – Är du hypnotisör? – Det är inte omöjligt. – Hur bär du dig åt? – Jag förstår inte vad du pratar om. Ljudet av en elektronisk signal trängde med knapphet genom den stängda dörren. Nycklar som vreds om i ett lås. – Så du har inte våldfört dig på flickan, som kompensation. Hotat henne, låst in henne, utnyttjat henne. Du förnekar allt detta? – Någon sådan person har jag inte ens varit i närheten av. Jag vet inte vad du pratar om. – Inte? – Nej. Den civila utredaren reste sig från skrivbordet. Snett över korridoren, bakom sitt skrivbord, satt den breda, resliga poliskvinnan. Samma kraftiga finger petade ned en tangent i taget. Utredaren lutade sig fram och läste hennes namn från protokollets huvud: Barbro Babanovic. Hon sade över kvinnans axel: 27
– Det sitter en person i mitt rum som jag vill att du ska visitera. Fingret sökte över tangenterna. – Du ska kroppsvisitera honom och gripa honom. Efter några sekunder kom det tonlösa svaret: – Jag kan inte gripa eller kroppsvisitera någon utan anledning. – Det vet han inte. – Nej, men jag vet det. – ”Kroppsvisitering vid förhör”. Tangenterna klickade. Kvinnans blick gick från skärmen till tangentbordet, och tillbaka. – Har du verkligen befogenhet till det? – Gör det bara. Poliskvinnan vred till slut upp ansiktet. Några civilklädda personer ur den administrativa personalen gick förbi i korridoren. Det var lunchtid. – Nu? Barbro Babanovic sökte igenom kavajfickorna. Hon synade sömmarna i fodret och kände runt plagget utmed kanterna. På ett bord mitt i undersökningsrummet låg de saker som hade plockats fram ur fickorna: en plånbok, en cigarrettändare, en mobiltelefon, en bit folie, några lösa pappersblad, ett antal små pärlor, ett par nycklar, en liten amulett hopknuten av böjliga strån och röda fjädrar, fler pärlor, en penna och några mynt. Mannen stod orörlig med oberörd min. – Det här är inte tillåtet. Jag ska anmäla er. 28
– Ta av dig skjortan också. – Ni kommer att ångra er. Poliskvinnan vände sig mot utredaren: – Hörde du det där? – Jag hörde det. Skjortan innehöll inga föremål. Hon synade den blottade överkroppen. Mörka streck kunde ses från bakom ryggen fram över höfterna, upp på bröstet. Som efter små, vassa naglar. – Vad är det här? Den behagliga doften var ännu tydligare nu, när mannen var avklädd. Som av en smörjelse snarare än en direkt parfym, över hela hans kropp. Doften dolde all kroppslukt, också från den kvinnliga polisen. – Stå stilla. När den civila utredaren böjde sig fram och synade rivsåren framträdde tydliga sårkanter mot den mörka huden, och en gulgrön beläggning som möjligen kunde vara doftens ursprung; som en sårsalva, applicerad på ryggen upp mot bröstkorgen. – Så vad har du gjort? – Umgåtts med ett djur, som du ser. – Av vilket slag? – Jag vet inte vad du pratar om. Långt ned på ryggen, vid midjan, framträdde en mycket liten flaga, inbäddad i köttet och blank av salvan, som en del av en klo från djuret, eller ett litet fragment av en fingernagel. Flagan låg sedan i en genomskinlig påse. Den civila utredaren granskade mannens bröstkorg fram29
ifrån. Korset i den tunna kedjan hängde runt halsen. Där fanns inga sticksår eller spår av ett angrepp med en sax. – Han kan klä på sig. Den kraftiga kvinnliga polisen var huvudet högre än mannen, hon övervakade tålmodigt hur han klädde sig, knäppte skjortan, slipsen, västen och med utstuderad noggrannhet och saktfärdighet trädde armarna i kavajen och sedan knäppte även kavajen. Lika långsamt plockade han på sig sina saker. – Då är vi klara. Mannen sade till synes oberört: – Glöm inte att jag känner dig. Jag vet vem du är. Den kvinnliga polisen visade bort mannen längs korridoren, med ett grepp om hans arm. Han vände sig om och såg mot utredaren som stod i dörröppningen. En elektrisk puls gick genom hennes kropp, som ett spänningsfall i nerverna. En känsla av ett rött ljus framför ögonen. Knäna hotade vika sig, sedan passerade känslan. *
Receptionen på bottenvåningen var så gott som tom. Några uniformerade poliser gick mot utgången till ett väntande fordon. De satte mössorna på sina huvuden. Hissen plingade dovt när dörrarna öppnades. Bakom ett pansarglas satt personalen på expeditionen, men ingen stod vid disken, och bara en ensam äldre man satt ned och väntade på sin tur. Han läste i en bok med läderklädda pärmar, en kalender. Solen sken in genom glasdörrarna ut mot gatan. Den mörkt klädda flickan och hennes följeslagare gick 30
mot solljuset, och glasdörrarna gled ljudlöst upp och en sval vind kom in i byggnaden. På andra sidan vände sig flickan om och vinkade in mot foajén. Den civila utredaren vinkade tillbaka. Sedan vände hon sig om, satte sitt passerkort mot läsaren, och hissen öppnades igen. Ett nytt plingande ljud hördes. *
– Så hur länge har du arbetat här nu? – Några dagar bara. – Och du trivs? Allting går bra? – I stort sett. – Är det något problem så kommer du bara till mig och ber om hjälp. Men han sade ingenting av detta. Han föreföll inte ens medveten om hennes närvaro, att hon stod i dörröppningen. En armbåge sågs stödja mot armstödet, en underarm i en ljusblå skjorta, en handled med en kraftig svart armbandsklocka, själva handen som höll en telefonlur mot örat, en del av örat, en skymt av ett svart och gråsprängt hår och en svart axelklaff med guldgula streck; det var allt hon kunde se. Några papper låg på den synliga delen av skrivbordet. Häktningsframställan. Personuppgifter m.m. Brott och häktningsgrund m.m. En medarbetare gick förbi bakom henne, utan att notera henne. Den finstilta skriften på arket gick inte att läsa. Det ovanligt kraftiga ryggstödet på den svarta kontorsstolen skymde större delen av den tjänstgörande avdelningschefens 31
rygg och överkropp. Hon sänkte handen; som var tänkt att knacka i väggen på nytt. Nu hade hon gjort det två gånger, utan resultat. Ett lågt elektriskt mumlande hördes från telefonluren. – Jag vet hur det känns. Jag har själv varit med om det. Det går över med tiden. Men rösten var egentligen otydbar. Avdelningschefen lyssnade under tystnad in mot luren, utan att röra på läpparna. Ringsignaler hördes längre ned i korridoren, ljudet av fotsteg. Det var snart dags att sluta för dagen.