KJELL_ANDERSSON_INGEN GÅR HEL UR DET HÄR.indd 1
2020-12-30 08:58
I was raised on records And if it wasn’t for the music If it wasn’t for the music I might have said goodbye A long, long time ago – A long, long time ago … – »Raised On Records« P.F. Sloan
KJELL_ANDERSSON_INGEN GÅR HEL UR DET HÄR.indd 2
2020-12-30 08:58
KJELL_ANDERSSON_INGEN GÅR HEL UR DET HÄR.indd 3
2020-12-30 08:58
www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-018155-0 copyright © kjell andersson 2021 omslagsfoto: viktor engström grafisk formgivning: kjell andersson och pär wickholm foto, där ej annat anges: privat tryckt hos scandbook, eu 2021
KJELL_ANDERSSON_INGEN GÅR HEL UR DET HÄR.indd 4
2020-12-30 08:58
Till Viktor & Bodil
KJELL_ANDERSSON_INGEN GÅR HEL UR DET HÄR.indd 5
2020-12-30 08:58
nya hammarby studio, 2014. foto: mauro scocco KJELL_ANDERSSON_INGEN GÅR HEL UR DET HÄR.indd 6
2020-12-30 08:58
ingen går hel ur det här | i in gån g (2 0 12 )
7
E
ldkvarn hade gjort åtta studioalbum innan vi hamnade på EMI under Kjell Anderssons vingar. Vi hade tidigare spelat in ett visst antal låtar och någon hade gjort omslag till dem. Ingen större eftertanke hade lagts på vilket grundtema som fanns i låtarna eller hur man framhävde detta med hjälp av omslaget, eller hur man kunde ta en rad ur en låttext och sedan göra det till en omslagsbild och förstärka budskapet på det sättet, till exempel textraden elefanter och clowner från Cirkus Scott i låten »Alice« som Kjell plockade upp och sedan började leta i cirkusarkiv efter bilder som sedan blev omslaget till skivan Himmelska dagar. Så jobbade Kjell alltid och jag lärde mig oerhört mycket av det. Han var oerhört generös med beröm men krävde också oerhört mycket, ibland kunde man tycka att han var lite väl krävande, men det var nog bara nyttigt för mig. Kjell var också mycket delaktig och engagerad när jag skrev min bok Resa genom ensamheten – Svart blogg och Det ljuva livet. Jag skrev ett kapitel, skickade det till honom, han läste och kom med ros och kritik, såg saker som jag inte tänkt på och föreslog ibland hur man kunde göra på ett annat sätt. Under de trettiotal år vi känt varandra och jobbat ihop har vi inte bråkat speciellt mycket, mest beroende på min konflikträdsla skulle jag tro, Kjell har däremot inget emot ett rejält bråk, det kan många vittna om så det lämnar jag till andra att skriva om. Nej, om Kjell säger jag avslutningsvis att han är en av de människor som betytt mest för mig i mitt liv, både yrkesmässigt och på det personliga planet.
– plura, 2020
KJELL_ANDERSSON_INGEN GÅR HEL UR DET HÄR.indd 7
2020-12-30 08:58
dublin, juli 2018 foto: viktor engström
So catch me if you can – I’m goin’ back … – »Goin’ Back« Carole King – Gerry Goffin
KJELL_ANDERSSON_INGEN GÅR HEL UR DET HÄR.indd 8
2020-12-30 08:58
INNEHÅLL
JULAFTON I PARADISET (1978) ...................................................... 11 I
INGÅNG (2012) ...................................................................................... 15
II
UPPGÅNG (1974–1977) . . ................................................................. 27
III FRAMGÅNG (1978–1994) . . ............................................................ 83 IV MOTGÅNG (1995–1997) .............................................................. 341 V
NEDGÅNG (1998–2014) ............................................................. 365
VI UTGÅNG (2020) ............................................................................... 543 EPILOG: DEN SISTA FÖRESTÄLLNINGEN ........................... 557 TACK! ................................................................................................................ 571 REGISTER ..................................................................................................... 572 ALBUMINFORMATION ...................................................................... 590
KJELL_ANDERSSON_INGEN GÅR HEL UR DET HÄR.indd 9
2020-12-30 08:58
KJELL_ANDERSSON_INGEN GÅR HEL UR DET HÄR.indd 10
2020-12-30 08:58
JULAFTON I PARADISET ––––––––––––––––– ( 1978 ) det är dagarna före jul. Jag är hemma i min etta på Bondegatan när Ulf Lundell ringer från Åre och undrar vad jag har för planer inför helgen. »Jag ska vara hemma.« »Kom upp hit«, säger han. Kvällen efter tar jag nattåg till Åre, andra klass, sittplats. Efter en timmes uppehåll i Sundsvall under natten blir det allt kallare i kupén. Temperaturen sjunker med en grad per mil. När jag stiger av tåget i gryningen vid Åre station möter mig en vägg av rå köld. En kyla jag som acklimatiserad stockholmare sällan eller aldrig, tidigare eller senare, upplevt. Jag är klädd i mina vanliga mörkblå manchesterbyxor, lågskor, midjekort Catalinajacka och har totalt missbedömt temperaturskillnaden mellan Södermanland och Jämtland. Ulf sitter i sin vinröda International Harvester Scout II och väntar vid den gula stationsbyggnaden med motorn igång för värme och musik. Han kör uppför backen till Bäckstugan, det hus han och Barbro Zackrisson köpt något år tidigare, ett mörkbrunt timmerhus vid en fjällbäck i en backe strax innan Åre by om du kommer från Östersundshållet. En vinteridyll inramad av meterdjup bländvit nysnö mot en bakgrund av den hisnande, överväldigande, andäktiga Åreskutan. Jag träffar Barbro för första gången, hon skrattar åt min otillräckliga klädsel och lånar mig en lämplig och temperaturanpassad grön vinterjacka, pjäxor och en värmande mössa som ser ut som en stor uppochnedvänd blåvit tekopp.
KJELL_ANDERSSON_INGEN GÅR HEL UR DET HÄR.indd 11
2020-12-30 08:58
12
ingen går hel ur det här | ju l a f t o n i p a r a di s e t ( 19 7 8)
ulf lundell och k.a., bäckstugan, åre, 23 december 1978 foto: barbro zackrisson
Jag är, trots allt, tacksam för den låga temperaturen. På tåget oroade jag mig för den utlovade skidåkningen. Inte kan väl någon vettig människa komma på idén att åka skidor i den här kylan? Ulf kör runt i omgivningarna och visar mig Åre: en brant backe leder från tågstationen upp till Sunwing Hotel, vi ser småungar kasta sig i fritt fall på korta skidor nedför stupet i barnbacken. Det här är i början av den bygghysteri som ska drabba Åre under åttio- och nittiotal. Vi åker till Tännforsen, Sveriges största vattenfall, det är trettiofem grader minus, fallet är fruset och täckt av gulnad is. Ulf spelar en kassett med Dire Straits första LP. Vi åker vidare till Kall, en by på andra sidan Åreskutan. Den vita stenkyrkan, omgiven av frostklädda träd, ligger vid stranden av Kallsjöns södra del. Ett julkort, fruset och stilla. Vi lyssnar på »Sultans of Swing«: Yeah, the Sultans, they play Creole … Vi pratar om den kommande inspelningen: om låtar, referenser, musiker. Kanske pratar vi om »drömbandet« eller om Lasse Lindbom. Vi avsätter försommaren för arbete i studion: april, maj, in i juni. Vi tänker oss en dubbel-LP. Om Ulf har Ripp rapp (efter Gary Snyders diktsamling Riprap and Cold Mountain Poems) som albumtitel redan då minns jag inte. Mycket har gått förlorat – det är drygt fyrtio år sedan.
KJELL_ANDERSSON_INGEN GÅR HEL UR DET HÄR.indd 12
2020-12-30 08:58
ingen går hel ur det här | j ulaft o n i p a r a di s e t ( 19 7 8)
13
Ulf berättar om när han tog körkort året innan, uppkörningen gick ut på att köra från Åre till grannbyn Järpen, där kommunen byggt en rondell, han fick köra runt rondellen och tillbaka till Åre, upp för den branta backen hem till Bäckstugan. Så fick han sitt körkort. När han flyttade tillbaka till Stockholm efter något år var han, till en början, en nervös och osäker bilförare i huvudstadstrafiken. Jag sover i ett härbre sammanbyggt med huset som har ett eldrivet element för värme. Det är Ulfs arbetsrum och demostudio; en Revoxbandspelare, mikrofoner och stativ, några maskinskrivna sångtexter på ett arbetsbord, Ovationgitarrer, capodastrar, kassetter och plektrum, ett öppnat paket Marlboro, munspel i olika tonarter, munspelsstativ, pärmar med sångtexter och gamla bokmanus. Ulf är tomte med röd dräkt, jutevävssäck och lösskägg. Det snöar. Vi dricker J&B ur glas fyllda av nysnö. Jag får ett korrektur av den kommande diktsamlingen Fruset guld och en handgjord samekniv i julklapp. Calle är född i augusti året innan, han är drygt ett år, Sanna är nyfödd, hon är en och en halv månad. Det ska dröja två och ett halvt år till Love föds. Min helg hos Ulf, Barbro och barnen var, när jag ser tillbaka på den, en oförfalskad julsaga – en julafton i paradiset. Jag träffade Ulf Lundell hösten 1974. Stora delar av tiden var han vän, eller åtminstone arbetskamrat, hälften av tiden främling och under långa perioder fiende. Jag väljer att lägga julberättelsen tidigt för att ge balans och kontrast till vad som ska följa.
KJELL_ANDERSSON_INGEN GÅR HEL UR DET HÄR.indd 13
2020-12-30 08:58
KJELL_ANDERSSON_INGEN GÅR HEL UR DET HÄR.indd 14
2020-12-30 08:58
I INGÅNG ––––––––––––––––– (2012) Agatha Christie skriver i Klockan K från 1944: »Tanklösa personer brukade säga att Mr. Treves borde skriva sina memoarer. Mr. Treves visste bättre. Han visste att han visste för mycket.« Nu, när åren har raderat minnen – »I forgot more than you’ll ever know« – och beslutet att inte skriva om artisters privatliv har medfört ytterligare begränsningar, har memoarer åter blivit en möjlighet, inte längre en överträdelse.
MUSIKEN GENOM VÄGGEN jag hör den märkliga musiken en sensommardag 1962, månaden före min tionde födelsedag, sommaren innan mitt liv förändras och min barndom är över för den här gången. Mamma och jag har flyttat tillbaka till Mariekällgatan 38 i Södertälje, det hus morfar flyttade till två år tidigare. En tvåa på fjärde våningen med kök, badrum och balkong. Jag hör musiken genom väggen, från Tomas pojkrum, grannens son. Inte Phil Spectors Wall of Sound, den här musiken är inte en vägg, den tränger sig genom en tegelvägg för att göra sig hörd. Som maskrosor genom asfalt. Tomas har byggt en elplanka av en kasserad Höfnerhals och två avlagda gitarrmikrofoner. Den är röd och ser ut som den Fender Stratocaster Buddy Holly, Bosse Winberg och Hank B. Marvin spelar. Tomas använder en gammal radioapparat som förstärkare och högtalare, han kopplar gitarrsladden till radions grammofonuttag med hjälp av två banankontakter.
KJELL_ANDERSSON_INGEN GÅR HEL UR DET HÄR.indd 15
2020-12-30 08:58
16
ingen går hel ur det här | i i n g å n g ( 2 0 12 )
Det finns en tecknad serie i Bildjournalen några år senare, där de kopplar elgitarren direkt in i väggens eluttag – det är inget Socialstyrelsen rekommenderar. Tomas favoriter är Shadows och Spotnicks. Han lär sig spela »Apache« och den tekniska »Orange Blossom Special« från sönderspelade Columbia- och Karusellsinglar. Musiken är modern, klinisk. Som signaler från rymden, från Lajkas omloppsbana runt jorden i november 1957, som Tornados »Telstar« i Joe Meeks hemmastudio på Holloway Road, Islington, i norra London. I mitt barndomshem fanns det ingen musik förutom den som hördes ur radio eller TV. Morfar spelade munspel, sjömanslåtar han lärde sig när han i ungdomsåren gick på sjön – gick på sjön som Jesus – jag har hört musik tidigare men nu lyssnar jag med mitt hjärta och mina sinnen öppna. Jag ser sammanhang och känner tillhörighet till något större men för mig ännu ogripbart. Kurt Vonnegut skriver i sin sista bok, En man utan land: »Om jag nånsin skulle dö, Gud förbjude, låt detta bli mitt epitafium: ›DET ENDA BEVIS HAN BEHÖVDE FÖR GUDS EXISTENS VAR MUSIK‹.« Några månader tidigare, söndagen den 10 juni 1962, spelar Ray Charles på Gröna Lund, mamma och jag åker de tre milen till Stockholm i vår röda Fiat 600 – jag får chans att se samtidens störste sångare samma år som Modern Sounds in Country and Western Music med »I Can’t Stop Loving You« ges ut. Ray Charles uppträder med sitt storband, The Ray Charles Orchestra, med tenorsaxofonisten David »Fathead« Newman och sångkvartetten The Raelettes, det har jag lärt mig senare, långt senare. Allt jag minns, V, är att mamma och jag åker kärlekstunneln! Jag är ännu bara en pojke som älskar sin mamma över allt på jorden. Från barndomens västernfilm- och TV-seriemusik till det tidiga sextiotalets elgitarrer är steget inte långt. Från »Bonanza« till »Orange Blossom Special« är det obefintligt, likaså från: Move ’em out, head ’em up / Head ’em up, move ’em on / Move ’em out, head ’em up
KJELL_ANDERSSON_INGEN GÅR HEL UR DET HÄR.indd 16
2020-12-30 08:58
ingen går hel ur det här | i in gån g (2 0 12 )
17
– Rawhide! till Spotnicks »Ghost Riders in the Sky«. Den mystiska musiken bär mig i femtio år, i fram- och motgång, genom lyckliga/ olyckliga år, genom ensamma år. Den ger mig vänner och fiender. »Har du fiender? Bra! Det betyder att du stått upp för någonting någon gång i ditt liv« – Winston Churchill. Jag arbetade på skivbolag i fyrtio år, vilket låter enfaldigt, räddhågset och fantasilöst, men varje projekt, artist och inspelning var en ny början. Det blev aldrig enahanda. Kuriosa: En notis i Nöjesguiden om de mest tackade personerna på svenska skivomslag 1989: »Kjell Andersson, Blixten på EMA, och Jesus«, i den ordningen! Jag vill inte göra en Lennon och skriva att jag var större och mer betydelsefull än Jesus. Men jag skriver gärna att jag det året var större och mer betydelsefull inom musikindustrin än min gamle vän Blixten. Musiken håller mig i sitt grepp fram till för några år sedan. Då lämnar den mig, eller är det jag som lämnar den? En sviktande hörsel och tinnitus bidrar till att musikupplevelsen förlorar i värde. Jag hoppas att jag hittar tillbaka till den eller den till mig … men jag tvivlar. »V« står för Viktor. Jag lärde känna och bli förälskad i hans mor, S, när hon jobbade på EMI på åttio- och nittiotalet. Jag såg V växa upp på avstånd. När han var tio år blev S och jag ett par. Sedan dess har vi levt nära varandra. Trots att jag känner hans far är V en son för mig. V, jag ska berätta om mitt liv och arbete, om åren på det stora skivbolaget, om de artister jag arbetade med, om uppgång, framgång, motgång, nedgång, om ideal och drömmar. Plura (eller är det Platon?) brukar säga att det finns fyra saker en man bör göra innan han dör: plantera ett träd, bli far till en son, bygga ett hus och skriva en bok. Jag planterade frön som barn, om de slog rot och växte till träd vet jag inte. V, du är sonen … om du vill. Huset vi byggde är EMI på Tritonvägen 17 i Solna under andra halvan av sjuttio-, åttio- och de inledande åren av nittiotalet.
KJELL_ANDERSSON_INGEN GÅR HEL UR DET HÄR.indd 17
2020-12-30 08:58
18
ingen går hel ur det här | i i n g å n g ( 2 0 12 )
Boken håller du i handen. Jag skriver vad jag minns för att sedan redigera det till något som liknar en bok. Som skulptören sa som svar på frågan om hur han skulpterar en kvinna: »Jag tar ett stenblock och sedan slår och mejslar jag bort allt som inte ser ut som en kvinna.« Det finns en risk att det blir som för Giacometti, man slipar och putsar tills det endast återstår grus och sand. Jag har en egen anledning till att skriva boken – jag behöver ett uppdrag. Jag har arbetat sedan jag var femton, i fyrtio år har jag haft projekt som tagit allt mitt intresse, all min kunskap, entusiasm och fantasi i anspråk, att lägga ner nu vore förödande. Förenat med livsfara! Boken är en livboj i den sjunkande världen, ett testamente, V, ett arv från mig till dig. I fyrtio år har jag arbetat på EMI Music Sweden AB, eller EMI Svenska AB som bolaget heter fram till 2002. Trettiosex av dem som A&R, artist- och repertoaransvarig, för min del av den svenska populärmusiken. Enligt EMI-sägnen fanns det under åttiotalet en A&R på Manchester Square, firmans dåvarande huvudkontor i London, som efter att ha arbetat där i fyra år trodde att A&R stod för
Alcohol & Representation. En A&R letar artister, lyssnar på mängder av demor, lägger örat mot rälsen för att höra vad som kommer. Idag består verktygen av digitala länkar, managers, låtskrivargrupper, förhållandevis aktiva musikförlag, Twitter, Instagram, Facebook. Då skulle du röra dig på spelställen, ha ett stort kontaktnät i den klaustrofobiskt tillslutna värld Stikkan Anderson kallade »branschen«. En A&R ska hålla sig uppdaterad om vad som händer: vilka kompositörer som har något unikt att berätta, vilka som har ett eget uttryck. Och lyssna på musik – all slags musik. Jag uppfyllde några kriterier, inte alla. Mitt kontaktnät var aldrig stort, jag föredrog att arbeta inom en mindre krets. Musikindustrin i sig själv intresserade
KJELL_ANDERSSON_INGEN GÅR HEL UR DET HÄR.indd 18
2020-12-30 08:58
ingen går hel ur det här | i in gån g (2 0 12 )
19
mig aldrig, den följde egna lagar, jag var enbart intresserad av vad den producerade. Idag finns få spelställen kvar, kollegor har givit upp och lagt ner, branschen är i upplösning. Något nytt, för kommande generationer, håller på att födas ur det kaos som råder. Boken försöker inte beskriva industrin som den ser ut idag (om den vet jag alltför lite). Istället vill jag ge en sann bild av skeenden under mina år på verkstadsgolvet hos »industrin för mänsklig glädje« som Stones före detta manager och skivbolaget Immediates grundare, Andrew Loog Oldham, kallade den. Som A&R planerar du inspelningen tillsammans med artisten. Föreslår producent och musiker. Du förväntas vara kreativ, hitta idéer om hur vi ska presentera artisten inför allmänheten. Du måste lära dig att hantera ett sårbart ego. Jag lärde mig att acceptera upphovsmannens behov av att framstå som beslutsfattande inför sin publik. Det ska alltid se ut som om artisten följer en egen kompass. En A&R:s arbete är ett uppdrag i det fördolda, det är artisten som ska synas, inte du. Jag hittade vägar att presentera idéer som om de var artistens egna. Enkla knep men alltid effektiva. Hur uppstår ett artistego i en ung människa? Ur vad föds det tomrum som konstant behöver näring, uppmärksamhet, tröst, bekräftelse? Ett behov av att visa, synas och uttrycka sig. Viljan att ställa sig i scenens ljus inför allas ögon. Att trotsa det tillbakadragna och visa att hon duger. Att hon inte är värdelös. Att få beröm och bli uppskattad. Ofta kommer det från föräldrarelationen: en frånvarande mor eller far som aldrig bryr sig, som till och med är uttalat kritisk. Från uppväxten, mobbning i skolan. Upplevelsen av att stå utanför, aldrig ges tillträde. Att ses som särling. Kanske en bedömning av skadan ger en bättre grund att utforska artistens styrka och kapacitet: hur stor är viljan? Hur desperat är han att få upprättelse? Hellre än att försöka skapa sig en bild av vad hon presterar. »Man ska inte generalisera«, säger S. Den bakgrund jag beskriver är alltför vanlig för att vara missvisande. Nu blir inte alla med dålig relation till sin far framgångsrika
KJELL_ANDERSSON_INGEN GÅR HEL UR DET HÄR.indd 19
2020-12-30 08:58
20
ingen går hel ur det här | i i n g å n g ( 2 0 12 )
artister (om så vore skulle jag vara en internationell megastjärna). Det krävs det ogripbara, retfullt abstrakta – talang. Var kommer den ifrån? Är talang genetiskt nedärvd eller kommer den ur miljön? I dagens mediakultur har behovet ökat, alla vill bli kända och få sina utlovade Warholminuter. Den berömmelsen kräver ingen talang värd att tala om. Att vara A&R är ett ensamt arbete, tillsammans med artisten får du ta all motgång. Framgång är alla, och några till, med och delar. Lär dig att framgång och motgång är två sidor av samma bedragare.
SLICKA PÅ DEN! om du själv vill bli känd har du valt fel väg, som A&R är du förpassad till att leva ditt liv i skuggan. Du måste lära dig att vara positiv och kritisk på samma gång. Den kritik du framlägger bör vara konstruktiv, aldrig destruktiv. Den måste ges vid rätt tillfälle. Kom ihåg att alltid vara ärlig. Fuska aldrig. Artisten, som ofta är av en observant natur, lägger märke till alla försök till genvägar från din och bolagets sida. Det är artisten som är din arbetsgivare, inte bolagets VD. En sanning som ofta är svår för VD:n att acceptera. Det är artistens liv, själ, integritet och person ni arbetar med, det är själva grundvalutan – guldkursen. Det blir ofta personligt, ibland måste du komma ihåg att ge dig, det är alltid artisten som har det sista ordet, det har hänt att jag glömt det. Det krävs en stark artist om det ska fungera. Om artisten är enbart en sångare fungerar det inte. Din övertygelse är vad du har att lyssna till, din intuition och smak. Du bör veta vad du tycker, det innebär inte att tvivel uteblir. Du behöver övervinna din tvekan och gå vidare i övertygelsen. Det är inte alltid att omgivningen hör vad du hör. Du behöver ha »tur«, vad det nu är? Du har större tillgång till tur om du lever i musik och arbetar mycket, oerhört mycket. Jag arbetade mycket, oerhört mycket – jag kunde ha arbetat mer.
KJELL_ANDERSSON_INGEN GÅR HEL UR DET HÄR.indd 20
2020-12-30 08:58
ingen går hel ur det här | i in gån g (2 0 12 )
21
Undvik trender, de kommer och går. Om du följer dem kommer även du att komma och gå. Naturligtvis finns det behov av opportunism. Herregud, vi talar om popmusik! Ofta handlar det om att gripa tillfället i flykten, inte släppa taget, inte tänka för mycket. Inte spekulera. Risken är att du lyckas i din spekulation, då är du stekt. Du glömmer vad du gjorde som var så bra, blir förvirrad, förlorar mål och riktning. I arbetet ligger paradis granne med helvete; när resultaten är positiva är det självklart, då kan vem som helst utföra samma jobb och nå liknande resultat. När det tar emot och framgång uteblir är det omöjligt – då blir det nära och personligt. Då bör du visa att du är gjord av det rätta virket – framgång kan många, inte alla, hantera. Ibland producerade jag själv, ibland tillsammans med artisten, ofta med en annan producent, musiker eller tekniker. Att producera var, liksom arbetet med skivomslag, ett sidospår. Mitt egentliga uppdrag var som Artist- & Repertoarman – A&R. Jag sammanställer en serie album där mina favoritartister gör versioner av svenska kompositörers sånger: Vreeswijk, Taube, Adolphson, Plura, Riedel, Scocco. De är min frizon. Här formar jag helhet och innehåll. Min kollega Pär Wickholm och jag gör en mängd CD-boxar; den sista, Håkan Hellströms Tro & tvivel, blir aldrig utgiven, den är lämnad i halvfärdigt skick i min dator. Jag kommer ur arbetarklassen men gav mig av på en resa. Morfar var nattvakt på Scania-Vabis. Mamma stod i kassan på Jiges, en Icaaffär på Mariekällgatan i Södertälje. Den jag aldrig kallade »far« satt i fängelse. Om du jämför min klassresa med andras är den marginell. Jag kom aldrig långt hemifrån, tjänade inte de stora pengarna, det var generationerna efter min som hade förstånd att ta betalt; sextio- och sjuttiotalisterna var uppfostrade att se till sitt eget värde – »satsa på dig själv« – en kampanj som SAF spred under åttiotalet gav resultat i motsats till det solidaritetsideal vi femtiotalister var uppväxta med i det socialdemokratiska folkhem som Sverige en
KJELL_ANDERSSON_INGEN GÅR HEL UR DET HÄR.indd 21
2020-12-30 08:58
22
ingen går hel ur det här | i i n g å n g ( 2 0 12 )
gång var. Även de som var frilans, som hade och än idag har royalty baserad på försäljning, kunde tjäna pengar, och upphovsmännen, samt skivbolag och musikförlag, förstås. Jag hade inga ekonomiska förväntningar. Jag levde inte i tron att jag och mina åsikter var värda något för någon. Jag är uppfostrad med Aksel Sandemoses jantelag: »Du skall inte tro att du duger till något.« Det var inte Sandemose som uppfann jantelagen, han formulerade den. Den fanns sedan länge förankrad i vårt kollektivt missunnsamma, mörka, djupfrysta nordiska sinnelag. Jag var glad att få hålla på med det jag älskade och samtidigt tjäna mitt uppehälle. Jag ska söka mitt biologiska ursprung, reda ut vad som hände den där decembernatten 1951, söka svar på frågor hos sociala myndigheter – ett detektivuppdrag in i mitt förflutna. Det privata fick stå åt sidan för arbetet, jag levde i två längre förhållanden: med Bodil, som jag var förlovad med i åtta år, och under de senaste tolv åren med S. Tog arbetet överhand eftersom jag var ensam, var jag ensam eftersom arbetet tog all min tid, uppmärksamhet och koncentration? Jag vet inte, jag kan inte avgöra det längre, det har runnit för mycket vatten under den bron. Om jag var arg eller deprimerad var världen min fiende – jag behandlade alla lika … illa. De såg en självsäker, auktoritär man – jag såg en sårad pojke. De såg framgång – jag såg misslyckande. Jag såg, och fann därför, fiender i alla. Jag förvandlade sorg till aggression, ilska var vad jag kunde uttrycka. Att visa andra känslor gjorde mig svag och sårbar. Det finns ett djupgående fel i mig: en spricka tvärs igenom mitt psyke rakt in i min själ. Inte den spricka i allting så att ljuset kommer in som Cohen sjunger om, hos mig är det en spricka där det tränger in än mer mörker, en skada som särar och söndrar. Ett tillverkningsfel. Irreparabelt. Den ansvarige bör avskedas och pengar returneras. En genetisk blandning som blev förödande, förgiftad och explosiv. Jag borde återkallats till fabriken, nu är det för sent, ångerveckan är sedan länge passerad – jag fungerar inte med
KJELL_ANDERSSON_INGEN GÅR HEL UR DET HÄR.indd 22
2020-12-30 08:58
ingen går hel ur det här | i in gån g (2 0 12 )
23
människor, inte ens med mig själv i längden. Det går alltid sönder. Alltid! Det börjar bra, det håller en tid, tills min ilska, min svarta hund, mitt bristande förtroende och min inneboende misstänksamhet kommer till ytan, då bränner jag alla broar och går därifrån. Det låter ärofullt, nästan heroiskt – det är allt annat än. Det här är en berättelse om passion för den musik som reser sig bortom benämningar som bra och dålig, som överskrider gränser; till artister och nyskapande, till omhändertagande av tradition, till omslag: fotografi, design, typografi och försvunna dofter från mörkrum och tryckerier, till processen och hantverket i att spela in musik: bygga stämningar, skapa klanger, rytmer och arrangemang, söka idéer som länkar samman, ger helhet och form, till arbetet med utgivning: marknadsföring, hitta nya vägar att nå publiken. Jag kommer från en tid när du kan ta på en skiva, omslagen har bilder, musikeruppgifter och sångtexter. Du kan lukta på vinylen och den luktar gott, du kan till och med, som Håkan Hellström, slicka på den! Låter det tråkigt så ska du sluta läsa nu, höra om du kan byta boken där du köpte den. Det är ingen skandalkrönika, jag tänker inte lämna ut privatliv. Inte mycket sex, tyvärr, på sin höjd ett par patetiska drogförsök, medicinmissbruk, mordhot och psykiskt våld. (Jag ska även, i ett senare kapitel, avslöja hemligheten med, och personerna bakom, Philemon Arthur & the Dung.) Jag letar efter substans: jag undersöker musiken vi gjorde för att höra vad som lämnade avtryck, hos mig, hos publiken. Hade det vi gjorde, det vi lade ner våra liv i, någon mening? Under tjugo intensiva år bygger vi ett livskraftigt svenskt EMI, trots att vi är ett multinationellt bolag, med allt vad det innebär från toppstyrning till ointresse från huvudmännens sida i frågor som inte är av ekonomisk natur. »Vi« är VD:n Rolf Nygren och jag, producenten och teknikern Björn Boström, några artister har en betydelsefull roll: Lasse Lindbom, Ulf Lundell och Per Gessle, min vän, fotografen Calle Bengtsson, är också en viktig del i processen.
KJELL_ANDERSSON_INGEN GÅR HEL UR DET HÄR.indd 23
2020-12-30 08:58
24
ingen går hel ur det här | i i n g å n g ( 2 0 12 )
Det sägs att minnen förvanskas varje gång du delar dem. Det är som en kedja där någon viskar i en annan människas öra, när viskningen når den sista i raden går orden inte längre att känna igen – V kallar den »viskleken«. Självupplevda och berättade minnen blandas, till slut är det omöjligt att skilja vad som hänt och vad som berättats. Jag tror inte på någon absolut sanning, den ligger dold mellan människors individuella upplevelser. Det är som att lägga ett hundratusenbitars pussel där hälften av bitarna är av samma färg och motiv. Redan från början vet du att bitar saknas, de har gått förlorade under resan. Några är slarvigt tillsågade och passar inte ihop med de övriga. Jag har dåligt minne, inte många anteckningar. Jag har skivorna, tillgång till dagböcker från åttio- och början av nittiotalet, en dagbok från ett hälsohem, datum i avlagda förlovningsringar, tillgång till Google och Wikipedia. Det infinner sig en stor tillfredsställelse när bitarna passar ihop och en ännu större frustration när de inte gör det. Som ung spelade jag hockey i BK Remo och såg på TV: Familjen Flinta och Bröderna Cartwright. Med en avbruten gren, istället för ett svärd, ristade jag Zorros märke i snön – Z. Jag har svårt för barn- och ungdomsskildringar i biografier, vill hoppa över dem, eller riva ur dem. När jag nu får tillfälle ska jag minimera barndomen, berätta det ni behöver veta för att få en bakgrund till varför jag blev som jag är. Inget mer – on a need-to-know basis. Delar av boken handlar om att lämna, eller tvingas lämna, det som utgjorde kärnan av mitt liv under fyrtio års tid, som gav självkänsla för första gången, som än idag ger tillhörighet. Alla människor vill lämna avtryck, behov som växer sig starka när du inte har egna barn. Här är berättelsen om mina spår. Vid sextiotvåårsdagen upphör min anställning, då blir jag avtalspensionär. Under tre år är jag bunden till de som då äger EMI, enligt det avtal jag accepterat. När jag fyller sextiofem blir jag fri att ge ut boken, och, inom anständighetens och rimlighetens gränser, göra, tänka och skriva vad fan jag vill!
KJELL_ANDERSSON_INGEN GÅR HEL UR DET HÄR.indd 24
2020-12-30 08:58
ingen går hel ur det här | i in gån g (2 0 12 )
25
Igår fyllde jag sextio. Vart tar du vägen när du inte vill fira din födelsedag i Stockholm? När du inte vill bli utsatt för tillkämpade överraskningar från de som för ett år sedan var med och skrev under din dom? De som stod tysta och iakttog? De som jublade inom sig. De hade äntligen, efter många år av misslyckanden, besegrat monstret. Är jag paranoid? – förmodligen. På en uteservering vid Piazzetta dei Leoncini i närheten av Markusplatsen börjar jag skriva boken. Jag skriver för hand i en läderinbunden venetiansk anteckningsbok och dricker Bellini för att få behålla bordet. Klockan är tio och det är ännu ljummet, nästan varmt. Den eviga strömmen av turister rinner förbi Markuskyrkan: förväntansfulla japaner, trötta amerikanska pensionärer som ser ut att längta hem till Pittsburgh, unga vackra italienska flickor på jakt efter äventyr i höga klackar ekande i trånga gränder, med farliga blickar dolda bakom venetianska karnevalsmasker. Olof Lagercrantz berättade att åren mellan åttio och nittio kändes som en kvart. Tidens gång och planeternas rörelse eskalerar. Dagar, månader, år far förbi som vilsna meteoriter, kinesiska lyktor som tända lyfter ut i världsrymden mot, för oss, okända galaxer, evigheter bort. Och här står vi, du och jag, V, förenade på motsatta sidor av livet, du i början med allt framför dig och jag mot slutet med det mesta bakom mig, vi kan inget annat göra än att se på, acceptera vår situation och gilla-la-la läget, om ni vill följa med på min resa in i det som en gång var men inte längre är – lyssna till berättelsen om varför ingen går hel ur det här.
kjell andersson venedig, 21 september 2012
KJELL_ANDERSSON_INGEN GÅR HEL UR DET HÄR.indd 25
2020-12-30 08:58