__MAIN_TEXT__

Page 1

domslut


Ulrik a Mossberg

Domslut Roman

albert bonniers fรถrlag


Nu hade Laban två döttrar, den äldsta hette Lea och den yngsta hette Rakel. Leas ögon var utan glans, men Rakel var vacker och välväxt. Jakob älskade Rakel, och därför sade han : ”Jag arbetar åt dig i sju år för din yngsta dotter Rakel.” Laban svarade : ”Det är bättre att jag ger henne åt dig än en främling. Stanna du hos mig.” Så arbetade Jakob för Rakel i sju år, och han tyckte det var som några få dagar, eftersom han älskade henne. Jakob sade till Laban : ”Ge mig nu min hustru, tiden har gått. Låt mig komma samman med henne.” Då inbjöd Laban alla i grannskapet och ställde till med fest. Men när det blev kväll tog han sin dotter Lea och förde henne till Jakob, och han låg med henne. 1 Mos 29 :16-23


Lea

Det är bara jag kvar. Dörren till mitt kontor står på glänt, i korridoren utanför är det släckt. Genom dörrspringan ser jag kopieringsapparatens gröna öga. Lugnet i mig, äntligen. Husets ensamhet som blir min, innesluter mig. Jag blir jag bara när jag är ensam. Det räcker inte att jag stänger dörren, de andras närvaro andas genom väggarna. Jag måste vara helt ensam. Ensam på tingsrätten. Ensam i min lägenhet. Det gör mig ingenting att det är så. Jag antar att ensamheten är ett personlighetsdrag liksom det att vara social, och på samma sätt varken ohöljt positivt eller negativt. Somliga har svårt att överhuvudtaget vara ensamma. Det är på sätt och viss värre. Man blir så oerhört beroende av andra. Mitt liv är enklare än deras. Utanför fönstret har det börjat snöa igen. Små vita flagor vispar förbi rutan. Framför mig på skrivbordet finns tre högar av akter : gröna för brottmål, gula för tvistemål och röda för mål som handläggs utan rättegång. Framför dem finns ett blått fodral med 7


pennan från Waterman som jag fick när jag tog min juristexamen. Jag skriver väldigt sällan med den, men tar upp den ibland. Tycker om att känna tyngden av den i min hand. Kall, slät metall. Djup i glasyren. Klockan är nästan åtta. Jag bestämmer mig för att ögna igenom morgondagens rättegångsakter innan jag går hem för dagen. Det är bara förhandlingar mellan klockan nio och elva. En rattfylla och två ringa narkotikabrott den första timmen, jag bläddrar i de tunna akterna. Alla dessa människor som passerar förbi. Vetskapen redan från början : dessa personer kommer att erkänna eller säga att de inget minns. För dessa personer spelar det ingen roll om de döms eller inte. Utdragen från belastningsregistret säger det. Utlåtandena från socialtjänsten säger det. Noteringarna om fosterhemsplaceringar och snatteribrott och skolk sedan elvaårsåldern. Detta att uppgivenheten hos socialsekreteraren lyser igenom till och med i standardformuleringarna. Jag lägger de tre akterna i en prydlig hög på skrivbordet. Den sista akten är lite tjockare, jag läser bara åklagarens gärningsbeskrivning på första sidan. Olaga förföljelse. Ett antal handlingar finns listade. Jag bläddrar lite i förundersökningen och fastnar för en färgbild av gärningsmannen. Han har ett litet sår i ansiktet och en randig tröja, ser blek och tagen ut. Ler inte, såklart, ingen ler på bilder i förundersökningsprotokollet. Antagligen bidrar det till att de är så osmickrande. Bilden är lite suddig på sättet som polisens 8


bilder alltid är, med ett gult ljus över ansiktet som får det att se osunt ut. Något med gärningsmannen får mig att haja till. Har jag sett honom förut ? Återfalls­förbrytare ? Eller är det namnet jag känner igen : Jakob Mollberg ? Jag letar i hjärnan men kan inte komma ihåg honom. Det måste ha varit länge sedan i så fall. Olaga förföljelse är ett relativt nytt brott, jag tänker att jag borde kolla upp lite praxis. Tittar på klockan och väger akten i handen innan jag lägger ned den i väskan. Jag får läsa på hemma efter middagen istället.

* Det snöar fortfarande när jag kommer ut på gatan. Det är inget vackert snöväder utan kallt och blött och blåsigt på det sätt som snöväder är i Skåne. Min kappa är av ylle och egentligen för tunn. Snöflingorna blir nästan genast små pärlor av vatten som långsamt sjunker in i tyget. Kanske borde jag köpa mig en ny jacka ? En kvinna med röd dunjacka skyndar förbi, snön blåser av den på samma sätt som vattendroppar på en gräsand rinner av fjäderdräkten. Men jag kan inte se mig själv i den, vad har man ens för skor till en sådan jacka ? Och kan man ha kjol under den ? Jag vänder mig om efter kvinnan, hon har gula, lite smutsiga Timberlandkängor. Jag avfärdar snabbt tanken, sneglar i skyltfönstren där min svarta siluett skyndar förbi. Kyla och fukt bekommer mig hur som 9


helst ganska lite. Jag tänker att det är min barndoms förtjänst. Jag minns mest väder från min barndom. Det är det enda jag aktivt tänker tillbaka på. På baksidan av vårt hus fanns en åker och väder blir aldrig mer påtagliga än över en åker på Österlen. Åkern var en egen värld, en annan värld. På framsidan av huset fanns en gata, en Varning för lekande barn-skylt, villor och trädgårdar. På baksidan öppnade sig världen, åker på åker. Efter mil av åkrar med sporadiskt utslängda gårdar fanns havet. Där låg horisonten nästan kant i kant med det platta landskapet. Det var därifrån vinden kom. Vinden var vad man pratade om i byn. ”Som det blåser från havet idag”, sa pappa över häcken till Ulf. Han nickade och som i en rörelse vände de båda på huvudena mot Johanssons flaggstång från vilken vimpeln stod rakt ut. Jag talade ännu mindre då än nu. Jag gick ut på baksidan av huset istället. Där fanns vädret, liksom påtagligare än här i stan. Jag stod i gummistövlar precis där åkern började och såg på det. Riktigt kalla, blåsiga dagar vispades snön runt i de frusna fårorna, blev små korn som ibland blåste upp i högar mot husväggen. På våren när det smälte kunde det ligga kvar stora högar av jord som snön hade tagit med sig. Om sommaren var det annorlunda, somliga dagar blev luften varm och stillastående och la man handen mot jorden var den fuktig under gröns­ kan. Det låg en lukt över allting, luften blev varm 10


gödsel, egentligen var den motbjudande att andas in. Jag tyckte om v ­ intern mer. Det gick snabbare att uppfyllas då. Ett steg ut i åkern och så vinden mot ansiktet, snön, kylan. På några sekunder var jag totalt genomblåst, när jag kom in kändes det som att jag hade åkt skridskor i flera timmar fast jag bara hade varit ute några minuter. Känslan av blåsten rakt genom huden finns kvar i mig som en längtan. Egentligen är känslor svåra att frammana, svårare än minnen. De är än mer abstrakta, nästintill omöjliga att föreställa sig. Men ibland när jag svänger runt det där gathörnet på den smala kullerstensgatan ned mot centrum och en plötslig och helt oväntad vindil knuffar mig brutalt åt sidan, då förnimmer jag känslan. Inte helt, men jag snuddar vid den. För ett kort ögonblick är jag tillbaka där på åkern, en millisekund träffar känslan mig. Vinden, kylan, det totalt okontrollerbara i vädret. Befrielsen. Barndomen, det bråddjupa som tycktes öppna sig i detaljerna då. Jag slungas ur känslan nästan direkt. Jag går vidare, tar vägen genom Lundagård där blåsten är kraftig men jämn och aldrig tillräcklig för att kasta mig tillbaka på det sättet. Jag blir en vuxen kvinna i svart kappa från Filippa K. Barnet har för länge sedan lämnat mig för något annat.

*

11


Jag är noggrann med att inte bli stamkund någonstans. Att vara stamkund är det värsta jag vet. Att särbehandlas. Inget gör mig mer obekväm. Ibland åker jag in till Malmö och klipper mig bara för att slippa bli vän med frisörerna här. När jag någon gång besöker vårdcentralen går jag alltid till olika doktorer. Jag vill inte bli mer än en i mängden. Min trygghet finns i anonymiteten. Det är enkelt i rättssalen. Där sitter jag på podiet på behörigt avstånd från dem jag ska döma. I rättssalen är det en fördel att vara opersonlig. Eftersom opersonlighet gränsar till opartiskhet och professionalitet är opersonligheten en fördel, nästan en förutsättning för att utföra arbetet som domare på ett bra sätt. Jag sitter i centrum. Jag talar. Jag rör inte en min. På så sätt kan jag behålla distansen, parera känslo­ utbrotten som då och då blossar upp i rättssalen. Jag behärskar det fullständigt. Det är den distansen jag vill behålla även ute i verkligheten. Jag har tänkt ibland på vad det beror på, denna motvilja att komma nära någon. Jag upplever mig inte som en särskilt komplicerad människa, det är inte så att jag döljer speciellt mycket som det vore jobbigt om någon upptäckte. Men jag inser ju att jag har svårt att släppa folk inpå mig. Jag går till puben vid järnvägsstationen, det var säkert ett halvår sedan jag var där. Det är ett sådant där engelskinspirerat ställe, på väggarna sitter tavlor, gamla skyltar och bokhyllor i en till synes slump12


mässig, men säkert mycket uttänkt, ordning. I taket hänger udda föremål som ser antika ut : ett gammalt tennisracket, äldre Guinness-skyltar, en kanot. Jag antar att inget av det är äkta, utan inköpt till paketpris av något företag som är specialiserat på engelskinspirerade pubartiklar. Säkert är puben en del av en kedja som har trettiosju likadana pubar med likadan ”genuint brittisk” inredning utspridda i Sveriges mellanstora städer. Det gör ingenting. Det brukar finnas mindre incitament för personalen att bli kompis med kunderna om puben är en kedja och inte ett livsprojekt. Mannen bakom bardisken ger mig ett tacksamt leende när jag har uttalat min beställning : snabbt, korrekt och med typen av IPA specificerad. Jag sätter mig vid ett fönsterbord. I rutan finns bara min spegel­ bild, ingen idé att titta ut. Jag delar mina pommes frites på mitten och äter dem med kniv och gaffel. Salt men ingen ketchup. Jag har aldrig tyckt om att äta med fingrarna. Jag kan ha gjort det som barn, som två-treåring, alla barn gör det. Jag vet inte. Det är år jag levde men omedveten, utan minnen. Det svindlar att tänka på det. Att finnas men utan medvetande. Att det förekommer dagar, månader, år, som är totalt utraderade ur mitt liv. Jag kan inte ta in att denna människa som åt och lekte och agerade som vilket barn som helst, var jag. Att det kan ha funnits en tid då jag var så omedveten om min egen existens att jag inte ens minns den. 13


Hamburgaren delar jag också, men det är svårt. Allt glider runt på tallriken. Blir till en bit bröd, en bit kött, lite sallad. Nästan omöjligt att få in allt i m ­ unnen samtidigt. En märklig sorts mat. ”­Handburgare” trodde jag att det hette när jag var barn, påstår ­mamma. Då måste jag väl ha ätit den med händerna i alla fall, varför annars denna association ? Det är onsdag och det börjar bli fullt på puben. Studenter mest, överallt i den här staden är det mest studenter. En grupp står villrådiga med stora ölglas i händerna, sneglar mot mig där jag sitter ensam vid mitt bord för fyra. De säger ingenting, men jag kan inte sitta kvar. Jag tar min öl och går mot bardisken istället, där finns en ledig stol. Varsågod, säger jag. Jag hade ändå ätit upp. Den sötaste av flickorna ler strålande mot mig. Blond, skimrande kinder, svarta ögonfransar. Tack så hemskt mycket ! De övriga tre har redan lagt sina jackor på stolarna och föst undan min mattallrik. På barer finns det sällskap och ensamma män. Är man kvinna är man ensam i ordets mer negativa bemärkelse. Sitter man uppradad längs med bar­disken bredvid andra ensamma blir man ensam i grupp. Det brukar störa mig, men ikväll är det skönt. Det är jag och männen som sitter där. Jag beställer en öl till, en mörk, trögflytande. När vi var på Irland på skolresa i tonåren åkte vi på en bussresa till en sjö som kallades Guinness-sjön. Det 14


var en dimmig dag, alla dagar på Irland var dimmiga. Insvepta i grådis med plötsliga illgröna fläckar när gräskullarna lyste igenom. Guiden pratade oupphörligen om det som fanns utanför fönstren, inuti dimman. De gröna kullarna, fåren, värdshusen. Men man såg ingenting. Jag stirrade ut genom bussrutan. Kajsa pratade i sätet bredvid mig. Kajsa var en sådan som pratade hela tiden. Det var hennes sätt att finnas, världen blev för henne värd någonting först då hon hade satt ord på den inför en annan människa. Undertexter på hela livet. På ett sätt tyckte jag om det. Det var en kravlös vänskap, ingenting förväntades av mig förutom det tysta lyssnandet. Jag har alltid haft svårare för människor som är mer som jag. De tvingar mig att vara den pratsamma trots att det inte ligger för mig. Jag tittade ut på det mjölkvita, guiden pratade i mikrofon, Kajsa viskpratade i mitt öra. Så var vi framme, skuffades ut i det tjocka fuktiga. Vi famlade oss fram till ett staket. Där nere ligger den berömda sjön, sa guiden. Jag såg hans arm skymta i en svepande gest. Dimman slöt sig. Tyvärr … Just i det ögonblicket var det som att en ridå lyftes. Det gick så snabbt. På några sekunder rycktes det vita skynket bort och vi såg det guiden försökte beskriva för att vi skulle få valuta för pengarna. En bergvägg på andra sidan staketet stupade rakt ned i en dal. Långt därnere låg en oval sjö. Den var mörkbrun, såg 15


trögflytande ut. Och bråddjup. Som ett hål kantat av gult skum. Ett ögonblick bara, men vi tystnade, sögs in. Sedan drogs det vita lakanet över utsikten igen. Först två år senare skulle jag dricka min första Guinness, så jag förstod inte hur magisk sjön var då. Att den var på pricken lik ett jättekar med öl. Jag kunde mest tänka på det faktum att vi alla hade stått en meter från ett hisnande stup, och inte förstått ett dugg. Borde man inte känna sådant ? Fanns ingen intuition överhuvudtaget ? Hade inte staketet funnits där hade vi fortsatt att gå. Störtat ned i avgrunden. Det finns ingen intuition. Det finns bara fakta och det vi kan se. Jag har påmint mig om detta otaliga gånger i mitt yrkesliv. Jag skulle säga att det på sätt och vis är själva grundbulten i domaryrket att lära sig bortse från den så kallade intuitionen. Varje ord i domen måste kunna förklaras med något annat. Man måste vara extremt noggrann med att sortera bort alla tankar som överhuvudtaget skulle kunna snudda vid det intuitiva. Varför tror jag på ett vittne men inte ett annat ? Finns det ingen mer förklaring än ”vittnet verkar trovärdigt”, ett påstående som bygger på en vag känsla eller instinkt, finns det heller ingen anledning att sätta detta vittnesmål framför ett annat.

* Han sitter till vänster om mig vid bardisken. Jag känner igen honom genast, även om hans profil är snett 16


bortvänd och jag bara har sett ett foto av honom rakt framifrån. Jag är bra på att känna igen människor. Tydligen är det en av få bevisade skillnader mellan mäns och kvinnors hjärnor, det att kvinnor har större förmåga att identifiera ansikten. Jag läste det i en notis i tidningen. Mest kvinnors ansikten visserligen, det fanns en teori om att det hade något att göra med att kvinnor vill hålla koll på sina rivaler. Jag vet inte, jag brukar avfärda sådant. Varför ska kvinnor alltid få stämpeln som de som är missunnsamma och elaka mot varandra ? Män är väl tävlingsinriktade och vill slå ut varandra de också, det är uppenbart om man exempelvis ser till statistiken över våldsbrott. Det är en märklig upplevelse, det att känna igen någon man aldrig har träffat. Jag får nästan hålla tillbaka en impuls att hälsa. Han dricker en dyr flask­ öl med en etikett i bjärta färger. Läpparna är stora, påtagligt stora för hans beniga utseende i övrigt. Såren som syntes på fotot verkar ha läkt. Inget ärr heller. Eller så var såret på den kind som är vänd från mig, den jag inte kan se. Jag minns inte men kan inte sluta tänka på det. Akten ligger i läderväskan som jag har ställt framför mina fötter vid bardisken. Jag får hindra mig från att ta upp den och titta på fotografiet, har redan böjt mig men hejdar mig och låter väskan stå kvar på golvet. Brännande. Det känns plötsligt oerhört viktigt att få reda på om det verkligen är han, om jag har rätt, vilken av kinderna såret satt på. 17

Profile for Smakprov Media AB

9789100181475  

9789100181475  

Profile for smakprov