9789100181277

Page 1

marie hermanson

Pestön

albert bonniers förlag


Av Marie Hermanson har tidigare utgivits: Det finns ett hål i verkligheten 1986 Snövit 1990 Tvillingsystrarna 1993 Värddjuret 1995 Musselstranden 1998 Ett oskrivet blad 2001 Hembiträdet 2004 Mannen under trappan 2005 Svampkungens son 2007 Himmelsdalen 2011 Skymningslandet 2014 Den stora utställningen 2018

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-018127-7 © Marie Hermanson 2021 Utgiven enligt avtal med Nordin Agency A B omslag Sara R Acedo tryck ScandBook, EU 2021


1 Det var augusti 1925. Fröken Brickman satt på sin vanliga plats bakom mottagningsdisken på Spannmåls­gatans detektivstation, fördjupad i en kriminalroman med mjuka pärmar och färggrant, fantasieggande omslag. Fastän klockan var nästan sju på kvällen var det fortfarande varmt och den kvava luften inne i polishuset fick blusen att klibba mot hennes rygg. Mitt i en mening blev hon tvungen att stoppa undan boken och nicka adjö åt två konstaplar som gick av sina arbetspass. Så fort porten slagit igen bakom dem plockade hon åter fram boken. Hon drogs allt djupare in i berättelsen. Plötsligt tyckte hon sig förnimma en doft som störde hennes läsupplevelse på ett irriterande vis: en kall dunst av fisk, gyttja och grumligt, stillastående vatten. Med lätt vidgade näsvingar såg hon sig om i detektivstationens entré. Där fanns ingenting särskilt att se. Hon gissade att doften härrörde från den så kallade apburen, ett gallerförsett utrymme i anmälningsrummet, där personer misstänkta för enklare brott placerades i väntan på förhör. Eftersom dessa brukade vara luffare och fyllerister kunde stanken och oväsendet därifrån ibland bli olidlig. Idag var det visserligen helt tyst från den delen av polishuset. Men antagligen låg där någon gammal trashank och sov ruset av sig, tänkte fröken Brickman och återgick till sin roman.

5


På stationens övervåning arbetade överkonstapel Nils Gunnarsson vid sitt skrivbord. Rummet där han satt var litet och liksom i resten av polishuset var väggarna brunmålade, vilket fick det att kännas ännu mindre. Han var trettioett år gammal, lång och bredaxlad med halmgult hår och ljusblå ögon. Hyn hade ett lätt väderbitet utseende, ett resultat av åren som patrullerande polis eller kanske ett arv från hans vindpinade bohuslänska förfäder. Med pekfingrarna skrev han i lugnt tempo ner dagens rapporter på skrivmaskinen: två fall av lösdriveri, en stöld av tre lakan från ett klädstreck, samt en anmälan om en bortsprungen, eventuellt stulen, hund av god ras. Plötsligt kände han närvaron av någonting främmande. Han såg upp och hoppade till av överraskning. Pojken stod mitt i rummet, mager och senig och med ett lustigt ansikte. Som en liten groda. Nils hade inte hört honom komma. Varför hade fröken Brickman skickat honom hit upp i stället för till någon av konstaplarna i entréplanet? Han harklade sig och sa strängt: ”Har du inte lärt dig att knacka?” Pojken stod kvar med skärmmössan tryckt mot bröstet som en sköld och såg honom stint i ögonen. De alldeles för stora byxorna var avklippta vid knäna och hölls nödtorftigt uppe med ett snöre som livrem. Skjortan var så smutsig att det var omöjligt att avgöra vilken färg den en gång haft. Fötterna var bara. Pojken gjorde en gest mot dörren. ”Kom!” sa han i nästan befallande ton. Nils kvävde ett skratt. ”Varifrån har du rymt? Gibraltar?” På fattigvårdsanstalten Gibraltar hamnade de sinnessjuka och efterblivna vars släktingar inte haft råd att placera dem på något bättre ställe. Personalen var svårrekryterad och ständigt underbemannad. Titt som tätt var det någon dåre som lyckades rymma och irrade omkring på stan. 6


Nils lyfte luren till lokaltelefonen för att fråga vakthavande om de fått in någon efterlysning. Han kunde höra signalen eka från bottenvåningen, men fick inget svar. Pettersson var väl ute i köket och bredde det vanliga berget med smörgåsar inför sitt kvällspass. Med en irriterad grymtning lade han på luren och innan han hunnit lyfta blicken hade pojken snabbt och ljudlöst förflyttat sig fram till hans stol. Till hans oerhörda förvåning lade pojken sin smutsiga hand på hans axel, lutade sig fram så att det grodlika ansiktet befann sig endast några centimeter framför överkonstapelns och sa återigen: ”Kom, kom!” Pojkens fräckhet fick Nils att tappa behärskningen. Han flög upp från stolen och röt: ”Nej, nu får det sannerligen vara nog! Ut härifrån omedelbart!” Men pojken lät sig inte skrämmas. Han trampade upp och ner på stället, fortare och fortare. ”Kom, kom”, fortsatte han andfått och viftade mot dörren. ”Måste komma. Han är död. Ja.” Han nickade häftigt. ”Måste komma.” ”Vem är död?” ”Kom!” Pojken verkade vara på väg att spricka av otålighet. Hälarna stampade mot golvet och han svängde med kepsen, som om överkonstapel Gunnarsson varit en envis ko som skulle schasas ur båset. Nils betraktade honom med nyväckt intresse. Mitt i tokerierna skönjde han något som kanske var värt att tas på allvar. Han sträckte sig efter luren för att göra ett nytt försök med vakthavande, men ändrade sig och tog i stället sin hatt från kroken på väggen. ”Lugna dig, din dårfink”, sa han. ”Jag kommer.” 7


Tillsammans gick de ner till första våningen, passerade en häpen fröken Brickman och gick ut. Pojken kilade iväg längs Östra hamnkanalen bort mot en av de stentrappor som här och var ledde från gatan ner till vattnet. En liten roddbåt låg förtöjd vid en järnring i kanalmuren. Med ett djärvt språng hoppade pojken från trappans översta steg rätt ner i båten och höll sedan in den medan han väntade på att Nils skulle kliva i. ”Vart ska vi?” frågade Nils. Han fick inget svar. Efter några sekunders tvekan klev han ombord och slog sig ner i aktern. Pojken gjorde loss och började sedan ro med taktfasta tag. Snabbt och rakt höll han kursen under de låga broarna, utan att så mycket som kasta en blick över axeln. De for från bländande sol, in i järnvalvens fuktiga, ekande mörker och ut i solen igen, tills de passerat den sista bron och gled ut på älvens öppna yta. Båtar av alla slag omgav dem och svalkande fläktar svepte in från havet. Nils gissade att de nu skulle fortsätta ut mot någon av hamnkajerna, dit polisen ofta hade ärende. Kanske rörde det sig om ett slagsmål som gått över styr eller en berusad person som fallit i vattnet och drunknat. Men pojken rodde i stället österut, förbi renhållningsverket, gasverket och alla koksupplagen. På nytt frågade Nils vart de var på väg. Pojken såg rakt ut i luften som om han inte hörde. Han höll fortfarande samma jämna tempo och hade inte vilat på årorna en enda gång sedan de startade. Nils erbjöd sig att ro ett tag, men fick inget svar. Det slog Nils att pojken kanske var döv. Det skulle förklara hans korthuggna sätt att tala. Stark var han åtminstone. Nils började undra om det hade varit så klokt att följa med på den här färden. Älven delade sig vid en udde där drivved samlats likt ett jättelikt plockepinn. När de närmade sig udden saktade pojken 8


för första gången av på takten och hans blick drogs till högen med bråte, kisande och värderande. I det ögonblicket anade Nils vad det här var för sorts pojke. Han trodde sig också veta vart de var på väg. Som en bekräftelse på hans gissning lämnade pojken älven, och styrde genom drivor av stora näckrosblad upp i bifloden Säveån. ”Så du är vrakare?” sa Nils. Pojken såg hastigt på honom under kepsens skärm. Han var kanske inte döv ändå. Att en vrakare frivilligt kallade på polis var anmärkningsvärt. Nils kunde inte erinra sig att det någonsin hade hänt tidigare. De fortsatte uppför ån, förbi magasinsbyggnader och båtvarv, under järnvägsbron och förbi kullagerfabriken. Al och sälg kantade stränderna. Pojken rodde långsammare nu, som om han inte längre hade någon brådska, och efter varje årtag lät han båten glida tills den nästan stannade. Det var långt lidet på eftermiddagen, men fortfarande mycket varmt. Nils kastade en blick på sitt fickur. Egentligen skulle han ha slutat sitt arbetspass nu. Men han satt där han satt på båtens aktertoft, omgiven av åns stränder som makligt gled förbi framför hans ögon. Alarnas rötter slingrade sig om varandra som i ett mangroveträsk. Vattnet var brunt och ogenomskinligt. Han försökte erinra sig vad han visste om vrakarna: Egendomslösa men stolta levde de på det som andra ratat eller tappat. Allt löst som flöt, i hamnen, på älven eller i åarna, betraktade de som sitt. Och det var inte så lite. En stor hamn som Göteborgs frambringade en ofantlig mängd spill. Värdelöst skräp det mesta, men ett vant öga kunde snabbt urskilja en och annan dyrgrip. En sak var i alla fall säker: ingen göteborgare med förnuftet i behåll skulle komma på tanken att bärga något av det som flöt här. I tysthet accepterade man den oskrivna regeln att allt som en gång hamnat i vattnet tillhörde vrakarna. 9


Då och då hände det dock att någon inte kunde motstå frestelsen att sent om kvällen ro ut och plocka upp några prima, nysågade plankor som tappats från en virkeslast. Men under bryggorna fanns ögon och i stället för plankor belönades det riskfyllda företaget med en blödande näsa och en sprucken läpp. Ifall man hade tur. Enligt ryktet besatt vrakarna övernaturliga förmågor och kunde med en blick eller en magisk ramsa bringa evig olycka över den som inte respekterade deras rättigheter. Det sades också att de kunde se in i framtiden och att de hade simhud mellan fingrar och tår. Att de härstammade från ett våtmarksfolk som hade levt här när floddeltat ännu sjöd av liv – fisk, fågel, groddjur och gnagare. Ett folk som tog sig fram genom träsken i smala, kanotliknande båtar och simmade och vadade lika bra som sina bytesdjur. När våtmarkerna torrlagts och den framväxande staden berövat dem deras jaktmarker hade de sökt sig allt längre upp längs vattendragen. Dessa historier var förstås bara dumheter, tänkte Nils. Vrakarna var helt enkelt fattiga stackare som av en eller annan orsak stötts ut ur stadens gemenskap. Men myten om det uråldriga träskfolket hölls vid liv, inte minst av vrakarna själva. Och nu, när han satt här i den fuktiga värmen och långsamt färdades uppför ån med den tystlåtne, märklige pojken framför sig, var han nästan beredd att tro på den. Grönskan tätnade omkring dem. När det då och då dök upp ett tecken på mänsklig verksamhet var det i form av någonting övergivet eller trasigt: det halvt sjunkna vraket av en eka, en kätting som rostade i vattenbrynet, en stentrappa som på ett mystiskt vis ledde ut från ogenomträngliga videsnår och rätt ner i det brunsvarta vattnet. Kvarlämnade rester från en tid då ån fortfarande var en viktig transportled. Allt som hördes var knakandet från årtullarna och det lätta plasket när årorna doppades i ytan. Staden kändes mycket långt borta. Nils försökte orientera sig efter åns krökar och tiden de färdats sedan de lämnade älven. Men han hade ingen aning om var de var. 10


I skymningen kom de in i ett område med pilträd, vars långsträckta grenar omgav dem likt en grön tunnel. Det måste ha varit en magisk tunnel, för när de kom ut ur den befann de sig i Afrika. Eller kanske Sydamerika eller Sydostasien; Nils visste inte riktigt var han skulle placera den syn som mötte honom på andra sidan pildraperierna, men han tyckte sig känna igen den från de skioptikonbilder som upptäcktsresande och missionärer brukade visa under sina föredrag. På pålar i vattnet reste sig en hel liten by av underliga små skjul, som fortsatte uppåt längs strandsluttningen. En kvinna hängde tvätt, några barn lekte i vattenbrynet och en raggig hund sprang fram och tillbaka på bryggan och skällde ursinnigt. Pojken tog ett sista tag med högeråran, drog sedan in årorna och lät båten glida in mot en brygga. En man dök upp bakom ett skjul i precis rätt ögonblick för att ta emot förtöjningslinan. Hunden slutade skälla och på ett tecken från mannen lommade den iväg. Pojken höll in båten så att Nils kunde gå iland, men stannade själv kvar ombord. Nils betraktade mannen som stod framför honom på bryggan med händerna i byxfickorna. Mest av allt liknade han en listig gammal strykarkatt. Ansiktet var platt och trekantigt, ögonen ljust grå med små, stickande pupiller. Ena ögonlocket hängde en aning. På huvudet bar han en rundkullig hatt, djärvt vinklad mot ena ögonbrynet, och i örat en ring av gulmetall. Nils skulle just presentera sig när mannen förekom honom och sträckte fram handen, blixtsnabbt som om han dragit ett vapen. ”Bengtsson”, sa han och kramade Nils hand i ett grepp som kändes mer som en styrkedemonstration än en hälsning. Nils hade inga problem med att krama tillbaka, men han förundrades över kraften i mannens näve, som var betydligt mindre och smalare än hans egen. ”Det var bra att ni kunde komma, överkonstapel Gunnarsson.” Han vet vad jag heter, tänkte Nils. 11


Mannen log åt hans förvåning, släppte sitt grepp och visade vägen in mellan de märkliga små byggnadsverken på strandsluttningen. Nils såg sig fascinerat omkring. Vid en första anblick påminde skjulen om den sortens enkla men fantasifulla kojor som barn brukar tota ihop. Men på nära håll upptäckte han att de var byggda med stor hantverksskicklighet. Själva byggnadsmaterialet var ovanligt och hade tvingat snickaren till okonventionella lösningar. I gyttret av plankbitar och korrugerad plåt kunde Nils urskilja styrhytten från en fiskebåt, en svängd trappa i mahogny och delar av master, bryggstolpar och mä­ssingsdetaljer. Bengtsson försvann in i ett av skjulen och Nils följde efter. Han kunde knappt stå rak därinne. I det fladdrande lyktskenet kunde han skymta hålögda skuggvarelser, en familj antagligen, sittande på hoprullade tagelmadrasser längs väggarna. I ett hörn stod en rostig plåtkamin. Golvet täcktes av kohudar. Från en slarvigt surrad fartygslast, gissade Nils. Det luktade mögel och förruttnelse. Har de här människorna inte ens bänkar eller pallar att sitta på? tänkte han, men insåg att det var en utrymmesfråga. Det fönsterlösa lilla rummet, som utgjorde hela huset, var helt enkelt ett sovrum. På natten upptog förmodligen sovplatserna hela golvytan, på dagen rullade man ihop madrasserna och använde dem som sittplatser och fick en bit fri golvyta i mitten. Just nu upptogs golvytan av en man i trettioårsåldern. Han låg på rygg utan någon madrass under sig. Det bakåtstrukna håret var brunt och lockigt, ögonen slutna, munnen vidöppen med uppsvälld tunga, huden gråvit som fiskkött. Runt honom var kohudarna mörka av väta. ”Vi hittade honom i ån”, förklarade Bengtsson lugnt. ”Han hade fastnat bland grenarna. Pilarna därnere, som ni passerade nyss”, tillade han och gjorde ett huvudkast i riktning mot ån. ”Det fastnar all möjlig bråte i de där låga grenarna. Han var väl 12


full och drullade i nånstans. Jag tyckte det var bäst att hämta hit polisen.” Nils lyfte upp lyktan från golvet och höll den över den döde. Bengtsson stod tätt intill honom, bredbent med korsade armar. ”När hittade ni honom?” frågade Nils. ”I morse.” ”Vet ni vem han är?” ”Ingen aning”, fnös Bengtsson. ”Han tillhör inte de våra.” Det var ett överflödigt påpekande. Mannen var mycket välklädd i ljusgrå kavaj, dubbelknäppt väst och syrenlila sidenhalsduk i stället för slips. Kläderna var våta, men hela. Han hade inte legat i vattnet någon längre tid. ”Ja, nu har vi sagt till i alla fall. Så nu kan ni ta honom med er”, sa Bengtsson. En höna spatserade plötsligt runt den döde med högt lyftade fötter. Hur hade den kommit in? Ingen tog någon notis om den och ögonblicket därpå var den borta lika oförklarligt som den dykt upp. ”Finns det någon bilväg i närheten?” frågade Nils. ”En och en halv kilometer bort.” ”Då skickar vi hit en båt i stället. Hamnpolisen får hämta honom i morgon bitti”, avgjorde Nils. ”I morgon?” Bengtssons arm for ut i en häftig gest som fick skuggvarelserna vid väggen att ducka instinktivt. ”Kan ni inte ta honom med er nu? Vi lägger honom i fören. Pojken är stark. Han kan hjälpa er att bära honom när ni kommer till stan.” Nils skakade på huvudet. Snart skulle det vara mörkt och tanken på att färdas längs ån med ett lik i båten och den konstige pojken vid årorna gav honom rysningar. ”Hamnpolisen tar honom i morgon bitti”, upprepade han. Han kände blickarna från familjen vid väggen och tillade: ”Finns det inget svalt ställe där ni kan lägga honom? Någon matkällare eller så?” ”Nej”, sa Bengtsson. 13


I skjulet hördes nu små gnyenden som strax övergick i fullt skrik. Det krängde vilt under en sjal och modern (som Nils i det dunkla lyktskenet misstagit för en liten flicka) kikade ner för att lägga barnet tillrätta vid bröstet. Väggen bakom henne var isolerad med fastnitad presenning, där mögelfläckarna bredde ut sig som länderna på en karta. Bodde dessa människor här på vintern också? tänkte Nils förundrat. Hur kunde de överleva? I hans egen stadsdel fanns människor som bodde i källarlägenheter. Men det här var ändå värre. Han vände sig åter mot Bengtsson. ”Nåja. Som sagt. Hamnpolisen kommer i morgon bitti.” Han gick hastigt ut ur skjulet och fortsatte nerför den sluttande stigen. Det hade börjat mörkna och mellan skjulen rörde sig otydliga figurer i skenet från lyktor. Pojken satt kvar i roddbåten och väntade. Så fort han fick syn på Nils drog han in båten och lät honom kliva ombord. Hemfärden var som en dröm. Glidande färdades de genom den djungelliknande grönskan över åns vatten som skimrade av månsken. Pojken rodde med lugna tag. Han hade inte sagt ett ord sedan de lämnade polisstationen i eftermiddags. (I eftermiddags? Det kändes som ett år sedan!) Från stranden flaxade en häger upp. Den flög rakt genom månstrålen, alldeles framför båten, med vattnet droppande som smält mässing från fjädrarna. Det här är inte verkligt. Jag sover, tänkte Nils förundrat. Och så gjorde han verkligen det. Han föll i sömn och vaknade inte förrän den friska vinden ute på älven blåste honom i ansiktet och fartygen markerade sin närvaro i mörkret med tutande sirener och blinkande lanternor. En stund senare var de tillbaka vid stentrappan i Östra Hamnkanalen. Pojken fattade tag i murens förtöjningsring för att hålla båten på plats medan Nils frusen och yrvaken steg iland. 14


När han tog klivet över relingen och upp på trappsteget befann sig pojkens hand för en sekund alldeles intill hans ­ansikte. Fingrarna var brett utspärrade i sitt grepp om järnringen. En gatlykta lyste rakt ovanför dem och i dess sken kunde Nils tydligt se den tunna, halvgenomskinliga hinnan som förband pojkens pekfinger och långfinger upp till första leden.

15