9789100180973

emmy abrahamson

Hur man blir slängd överbord Roman

Albert Bonniers Förlag

Hur man blir_2_2.indd 3

2020-04-14 12:16

Av Emmy Abrahamson har tidigare utgivits: Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske 2016 Hur man gör succé på dårhus 2018 På annat förlag: Min pappa är snäll och min mamma är utlänning 2011 Only väg is upp 2012 Stjäla the show 2013 Make it stort 2014

www.albertbonniersforlag.se isbn 978-91-0-018097-3 © Emmy Abrahamson 2020 ScandBook, EU 2020

Hur man blir_2_2.indd 6

2020-04-14 12:16

1 Det börjar redan på flygplatsen. ”Det här ser inte lovande ut”, säger mamma och tittar strängt på mig.

Jag ser på de andra resenärerna som står och köar till incheckningen till Korfu på Köpenhamns flygplats. De ser alla ut att vara minst trehundra år gamla. ”Det kommer att finnas jättemånga passagerare på kryssningen”, säger jag.

Den stora klockan ovanför oss verkar ha visat halv fyra på eftermiddagen i en smärre oändlighet och kön är så lång bakom oss att man inte ens kan se dess slut. Alla står tysta, stor­ögda och inbyltade, som om de inte riktigt vågar tro att de snart ska lämna Skandinaviens tidiga septemberkyla för Greklands medelhavsaktiga värme. Paret direkt bakom oss har båda vitt hår och svarta kläder på sig. Kvinnan tar långsamt fram sitt pass ur en svart magväska och räcker det till sin man. Som i slow motion tar mannen passet och stoppar försiktigt ner det i sin egen identiska svarta magväska. Det är som att betrakta två ljudlösa sengångare med Schollskor. ”Det här är bara en pytteliten del av alla resenärer”, avslutar jag.

Mamma fortsätter att titta på mig med en rynka mellan ögonbrynen. ”De äldsta flyger alltid från Köpenhamn av någon anledning”, lägger jag till som en liten nödlögn eftersom ingen gör mig lika 7

Hur man blir_2_2.indd 7

2020-04-14 12:16

nervös som mamma. ”Alla vet ju att skåningar är äldst så –” ”De är alla par”, avbryter mamma mig. ”Som flyger härifrån, ja”, säger jag snabbt. ”Jag frågade tjejen när jag bokade resan och hon sa att massa människor reser ensamma på de här kryssningarna. Det kommer att finnas jätte­ många singlar ombord.”

Mamma svarar inte utan fortsätter missnöjt att betrakta pensionärsfloden. Som vanligt är hon elegant klädd i matchande byxor och jacka, många silversmycken, diskret makeup och det gråa håret i en stilig page. Hon ser alltid ut som om hon vore på väg till en fest som min generation aldrig blivit bjuden till.

Plötsligt sträcker hon fram händerna för att rätta till min jacka samtidigt som hon synar mina kläder närmare. ”Är den skjortan struken?” frågar hon.

Jag tittar ner på mig själv. Svaret är troligtvis nej. Jag ser att jag även har en fläck – sylt? rödvin? gårdagens middag? – på byxorna. ”Jag vet inte”, svarar jag.

Mamma ger mina kläder ytterligare en hastig, besviken blick och jag känner ett stygn av skuldkänsla över att – än en gång – inte ha nått upp till hennes ideal: Jaqueline Kennedy Onassis.

Mamma lever efter det enkla mottot VSJKOHG – Vad Skulle Jaqueline Kennedy Onassis Ha Gjort – som täcker allt från hur många kokta ägg man ska äta på morgonen (bara ett och med en kopp osötat te) till hur länge man i förfäran ska stirra på någon som precis frågat om man vill uppgradera till den senaste Samsung Galaxy-versionen. ”Nej”, säger mamma som svar på sin egen fråga.

Lika smal och elegant som mamma är, är jag en storväxt, otymplig klumpeduns. Jag är över ett huvud längre än henne och mitt utseende lyckas av någon anledning aldrig bli en prioritering. Hela livet har jag kämpat med vikten, något som inte förbättrades när min midja, likt en man som muttrar att han 8

Hur man blir_2_2.indd 8

2020-04-14 12:16

bara ska gå ut för att köpa ett paket cigaretter, för alltid försvann i samband med Astrids födelse. Jag har alltid känt mig som en bortbyting och att någonstans, under en stor mossig sten, lever min riktiga trollmamma som just nu använder sin svans till att fläkta sig med medan hon släpper en fis och fnittrar. ”Jag hoppas i alla fall att det inte finns för många gamlingar på den här kryssningen. Gamla människor är hemska. Som levande mumier”, säger mamma och ryser. ”Du är sjuttiofem”, säger jag. ”Men om någon frågar ska du säga att jag är sextiofem”, manar mamma strängt. ”Eller kanske till och med sextio.” ”Det är som att jag skulle säga att jag var tjugosex”, säger jag. ”Var inte barnslig, Jackie”, säger mamma. ”Vem skulle tro det?” ”Jag är inte barnslig”, muttrar hennes fyrtioettåriga dotter.

Jag är nära att för tusende gången be henne att åtminstone kalla mig för Jacqueline istället för Jackie (och då slippa påminnas om polismördaren Jackie Arklöv eller en gammal Ratatalåt) men vet att det är lönlöst. Vi tystnar båda två. Jag leker med nyckelringen som pappa gav mig för nästan trettio år sedan. Det är en mellanstor tärning gjord av trä som har blivit så sliten av ålder att hålen bleknat. Men att känna dess släta yta och kubform ger mig alltid tröst när jag känner mig stressad. Förutom tärningen har jag även fem andra nyckelringar som jag alltid sätter på mina nycklar och har med mig: ett hjärta, en liten träelefant, en romarhjälm i metall, Gammelsmurf och ett stort J i metall. Nyckelringarna som pappa gav mig som liten efter att han kommit tillbaka från någon affärsresa. ”Hur mår barnen?” frågar mamma medan vi fortsätter vänta i kön. ”Bra”, säger jag. ”Jag hann klippa Alfs hår igår kväll.” ”Ja, det behövdes”, kommenterar mamma.

Jag nämner inte att min klippning tyvärr inte blev så lyckad 9

Hur man blir_2_2.indd 9

2020-04-14 12:16

och att stackars Alf nu ser ut som en sjuårig Heinrich Himmler. ”Jag kommer aldrig att förstå varför ni döpte pojken till Alf. Av alla namn”, fortsätter mamma.

Om jag var som min syster Audrey skulle jag nu ha sagt att jag inte tänker ha den här diskussionen igen och speciellt inte när vi ska tillbringa en vecka i Grekland tillsammans för första gången.

Men jag är inte Audrey – som förmodligen i denna stund håller på att skaffa en tatuering på en strand i Ao Nang eller jonglerar med brinnande käglor eller gör båda sakerna samtidigt – så jag säger ingenting. ”Jag kände en Alf en gång”, fortsätter mamma. ”Han skulle lägga golvet i farstun. Allt han gjorde var att prata. Hela tiden.

Medan han tog betalt per timme. Prata prata prata. Medan klockan tickade. Alf.” Mamma har berättat den här Alfhistorien flera gånger och jag väljer att inte kommentera för att inte påbörja ett gräl. Det är inte så att mamma börjar få demens och har glömt hur många gånger hon redan berättat om Alf-som-la-golvet-medan-han-oavbrutetpratade-och-tog-betalt utan hon gör det för att påminna mig om vilket brott jag och Greger gjorde när vi gav vår förstfödde ett namn som hon inte hade godkänt. Tack och lov har hon ännu inte kommit med några negativa synpunkter på att vi döpte vårt andra barn till Astrid, även om detta kanske bara är en tidsfråga.

Själv fick jag (döpt efter Kennedy Onassis) och Audrey (döpt efter Hepburn) noggrant valda namn så att vi redan från födseln skulle ha ett försprång i livet till att uppnå elegans, skönhet och storhet.

Något som tyvärr förstördes av det faktum att vårt efternamn var Jönsson (”Byt efternamn så fort ni blir myndiga!” manade mamma alltid när pappa var utom hörhåll). ”Och Greger?” frågar mamma. ”Bra”, svarar jag kort. ”Ska ni på kryssningen?” frågar en kvinna klädd i ljusblå uniform när vi kommer längst fram i kön.

10

Hur man blir_2_2.indd 10

2020-04-14 12:16

”Ja”, svarar jag med ett leende. ”Marie Jönsson och Jacqueline Åberg.”

Jag märker att mamma ryser till när jag säger mitt efternamn – Gregers, som jag tog efter att vi gift oss därför att det trots allt verkade bättre än Jönsson – eftersom hon klagar på att Åberg alltid påminner henne om ”den där kuslige, skallige pojken från barnböckerna”. Kvinnan bockar av oss på en lista. ”Sätt de här på era resväskor”, säger hon och ger mig ett kuvert.

I kuvertet finns tre lila etiketter som det står 5080 på. När jag lyfter upp mammas resväska på bagagebandet måste jag verkligen ta i. ”Vad tung din resväska är”, säger jag. ”Vad har du med dig?”

Mamma svarar inte utan stirrar bara någonstans mot fjärran i terminal två. ”Men vad har du med dig?” upprepar jag igen och ler. ”Vad är du? Gestapo?!” utbrister mamma och stirrar upprört på mig. ”Nej”, svarar jag snabbt som om frågan faktiskt krävt ett riktigt svar.

Sedan skyndar jag efter mamma som redan börjat gå mot säkerhetskontrollen. I vår familj har vi haft som vana att aldrig vänta på varandra.

En gång när Audrey och jag var i tonåren och bråkade skrek hon att om man slog upp ordet ”kuvad” skulle man hitta ett foto på mig. Det enda snabba svaret jag kunde komma på var att om man kollade upp ”självisk” och ”idiot” skulle man hitta ett foto på henne.

Och fast jag hellre skulle dö än att erkänna det för någon, i synnerhet Audrey, tog jag sedan uppslagsboken som stod i bokhyllan i vardagsrummet, gömde den under tröjan och sprang in på toaletten för att slå upp ”kuvad”. Bara för att försäkra mig om att det verkligen inte fanns ett foto på mig där (det fanns 11

Hur man blir_2_2.indd 11

2020-04-14 12:16

inget foto, ordböcker är i allmänhet inte kända för att innehålla många foton).

Och hur mycket det än grämer mig att erkänna att Audrey hade rätt, så är jag – Jacqueline Coco Marilyn Åberg, född Jönsson – nog den minst rebelliska personen som någonsin funnits. Om Audrey hade varit en tavla skulle hon vara en färgglad, fascinerande, kaotisk Jackson Pollock medan jag hade varit en gråskalig vattenfärgsmålning som en fyraåring hade gjort: formlös, ointressant, lite bucklig och omedelbart förglömlig. När jag var yngre brukade mamma säga att: ”Jackie har en grönländsk personlighet”, något som jag alltid tog som beröm (Tuff natur!

Vacker snö! Isbjörnar!) ända tills jag insåg att det nog inte var en komplimang. Men världen behöver också människor utan starka personligheter och jag är stolt över att se mig själv som snäll, omtänksam, behaglig och konflikträdd (ja, att vara konflikträdd ÄR en bra egenskap – ifall du inte tycker motsatsen och i så fall har jag samma åsikt som du). Som barn var jag ständigt ängslig, ville vara alla till lags och med mamma och Audrey i familjen blev jag oavbrutet den medlande diplomaten. Jag vill bara att alla ska vara glada och inte bråka. Och jag är okej med att vara Grönland för vi kan inte alla vara Mexiko.

När vi lämnat våra resväskor och gått igenom säkerhetskontrollen dunkar jag av någon anledning mamma i ryggen vilket får henne att ge mig en förfärad blick. ”Vi är på väg!” säger jag lite för högt. ”Grekland! Kryssning!

Sol! Semester! Ouzo! Oliver! De där sakerna rullade i vinblad!

Grekland, here we come!” ”Med deras ekonomi vet vi inte ens om bankomaterna kommer att fungera”, svarar mamma.

Jag ignorerar mammas kommentar. ”Fotona på fartyget såg helt fantastiska ut”, fortsätter jag medan vi vandrar genom höga Tobleroneberg och staplar av 12

Hur man blir_2_2.indd 12

2020-04-14 12:16

Biotherm kroppslotion i taxfreebutiken. ”Två simbassänger, massa olika restauranger, flera barer, eleganta solstolar och fartyget beskrivs som ’splitter nytt, fräscht och femstjärnigt’. Jag. Kan. Inte. Vänta.”

Det är första gången jag åker på en kryssning. Det närmaste jag kommit var en natt på Trelleborg–Travemünde-färjan där det fanns en svag lukt av cigaretter på hyttoaletten och där kafeterian var full av polska lastbilschaufförer med ledsna ögon som satt och drack litervis med mjölk. Men det här kommer att bli något helt annat. En veckas pur lyx i solen. Samt – och det viktigaste av allt – att hitta en gubbvän till mamma. Ju fortare jag hittar en gubbvän åt henne, desto snabbare kommer hon att ha ett nytt projekt att fokusera på och förhoppningsvis sluta att ringa mig varje dag. Ibland ringer hon till och med flera gånger om dagen och alltid med lite långsökta anledningar som ”På Astrids dagis serverar de väl inte bara sådan där veganmat?

Barn behöver kött!” eller ”Man får nästan känslan av att den där Kim Kardashian är stolt över sin enorma bak”. Eller smått förbryllande anledningar som ”Regnet utanför låter konstigt”.

När vi väntar vid gaten finns det till min lättnad en massa olika människor där, både gamla och unga. En kvinna med massor av barn i olika åldrar har en pösig grå onesie på sig. ”Ska det där vara någon sorts pyjamas?” frågar mamma och vänder sedan blicken mot en av kvinnans döttrar som bär minimala jeansshorts. ”Det är september och det var frost på marken i morse!”

Jag gömmer ansiktet djupare i min bok och ber till gudarna att mamma inte kommer att uppträda som Maggie Smith från Downton Abbey under precis hela resan. En bit bort lägger sig en mullig flicka i tioårsåldern på golvet och kollar i sin mobil.

Golvet är synbart smutsigt. ”Jag hoppas att hon inte kommer att besudla vår kryssning”, muttrar mamma medan hon med uppspärrade ögon tittar på 13

Hur man blir_2_2.indd 13

2020-04-14 12:16

flickan. Mamma har alltid som vana att betona de ord omvärlden/jag/Audrey ska förstå att vi ska fokusera på (”Du måste anstränga dig lite mer.” ”Kycklingen var lite kall.” ”Tycker du verkligen att grönt passar dig?”). En stor man med rakat huvud och en kvinna med platinablont hår och höga klackar går förbi.

Kvinnan håller i ett antal Duty Free-påsar och mannen pratar högt i sin mobiltelefon. ”Japp, så nu ska Linda och jag leva la vida loca i en vecka!” hör vi honom säga medan han ler nöjt. ”Behöver verkligen alla höra hans samtal?” fräser mamma.

Mina ögon blir plötsligt större. ”Mamma! Vet du vem den där kvinnan är?!” utbrister jag och nickar mot kvinnan med det platinablonda håret. ”Det är Mys&Champagne-Linda!” ”Vem?” ”Mys&Champagne-Linda!” upprepar jag. ”Hon driver ett jättekänt Instagramkonto och en blogg som heter ’Mys&Champagne – Linda i livet!’”

En av mina hemliga laster är att följa bloggar och Instagramkonton skrivna av kvinnor som jag officiellt skulle ha sett ner på som materiella anti-feminister men i hemlighet fascineras av och avundas lite. I ’Mys&Champagne – Linda i livet!’ (”Följ mitt galna underbara liv fullt av stök, barn, shopping och – så klart – lyx och champagne!”) använder Linda för många utropstecken och smileys i sina texter och lägger dagligen upp 3–4 bilder på sitt glansfulla liv eller på sina barn fast fokus alltid är på hur bra Linda ser ut. Hon lägger även ständigt upp ”inspirerande” citat som alltid nämner lojalitet, snällhet, hur starka/fantastiska kvinnor är, hur fantastiska hundar är eller citat från Michelle Obama, Dalai lama, prinsessan Diana, Beyoncé, Malala Yousafzai och Nelson Mandela – vanligtvis under ett foto på Linda i en bikini eller i tajta gymkläder. ”Ett konto?” frågar mamma.

14

Hur man blir_2_2.indd 14

2020-04-14 12:16

”Instagramkonto! Där Linda skriver om sitt liv och visar en massa foton på sig och sin man och deras tre barn. Så den där mannen måste vara Hunken – hennes man vars namn hon aldrig nämner.” ”Vem skulle någonsin vara intresserad av att läsa något sådant?” frågar mamma. ”Tänk om Linda och Hunken är på vår kryssning?” mumlar jag mest för mig själv.

På planet får vi reda på att vi missat vår slottid och nu måste vänta en timme till på startbanan. Stämningen på planet blir genast vildare och mer upprorisk, och flygpersonalen, som redan ser trötta ut, lägger på ännu mer ansträngda leenden. Flygvärdinnorna erbjuder alla barn möjligheten att besöka cockpiten – ett erbjudande som tre män i femtioårsåldern genast antar med stor entusiasm.

Fast det nästan är omöjligt att hitta en bekväm position i det minimala sätet slappnar jag av eftersom det är underbart att bara kunna sitta och inte behöva göra någonting. Med en fyra- och en sjuåring kan jag aldrig inte göra någonting hemma. Likt en haj måste jag ständigt hålla mig i rörelse för om jag sätter mig i soffan för att läsa, eller ens stannar upp i en sekund, känner barnen ögonblickligen detta i sin interna, osvikliga mamma-­ radar och graviterar mot mig med frågor som: ”Mamma, vad gör du? Mamma, var sitter ormars bajshål? Mamma, ska vi spela Tjuv och Polis? Mamma, hur växer ögon? Mamma, ska vi leka med Lego? Mamma, varför säger man ’hej’? Mamma, ska vi göra slajm? Mamma, varför börjar alltid Legokatalogen med Stor Lego? Mamma, ska vi bygga en koja? Mamma, vem skrev den första boken? Mamma, varför sitter du här? Mamma, varför är elefanter stora? Mamma, vad heter filmen Titanic? Mamma, har du städat färdigt? Mamma, varför finns det inte levande stekpannor? Mamma? Mamma, mamma, mamma …” Den enklaste lösningen är helt enkelt att robotliknande förflytta mig från rum 15

Hur man blir_2_2.indd 15

2020-04-14 12:16

till rum för att plocka upp leksaker, vika ihop kläder, dammsuga, ställa undan skor, ta ut återvinningen, sopa bort smulor, samla ihop strumpor som ligger på golvet, lägga in tvätt, laga mat, bädda, mata Ziggy, tömma Ziggys kattlåda, ignorera Ziggys kallt hatfulla blick, skriva inköpslistor, rätta till kuddarna på soffan och plocka in/ut disk ur diskmaskinen tills barnen är gamla nog att flytta hemifrån. ”Mamma” borde vara ett verb som i: ”I lördags var vi både i simhallen och i lekparken innan vi bakade syltgrottor och gjorde figurer av toarullar hemma. Fan, vad jag mammade!” eller: ”Jag mammade jättedåligt igår eftersom jag var så trött och irriterad efter jobbet.” Hela tiden måste jag vara allas hejarklacksledare och ständiga åskådare (”Mamma, titta titta!”) medan ingen någonsin säger till mig vilket bra arbete jag gör. Eller ens verkar lägga märke till det.

Dessutom ska det bli väldigt skönt att vara borta från Greger.

Greger med sitt dumma namn som inte ens passar honom! I tio år har vi varit gifta och den senaste tiden har han varit så irriterande att jag ständigt fantiserar om att krossa en tallrik på hans huvud och föreställer mig det tillfredsställande ljudet av porslin som splittras. Och det värsta är att han inte ens har gjort något hemskt som att slå mig eller vara otrogen (om han bara varit det!) utan det är bara som om vi blivit så less på varandra att vi inte kan vara i samma rum längre. Greger med sina ständiga utläggningar för barnen vid middagarna medan allt jag vill skrika över den panerade fisken är: ”De är fyra och sju år gamla: DE BRYR SIG INTE OM VARFÖR NATIONERNAS FÖRBUND FÖRSVAGADES REDAN I BÖRJAN AV TRETTIOTALET! SLUTA PRATA! SLUTA PRATA! SLUTA PRATA! ” Men istället tar jag bara små, små tuggor av fisken, stirrar ner i tallriken och försöker att komma ihåg att andas tills hans malande röst slutligen upphör. Och le när barnen frågar mig någonting.

Men det bästa är ändå att vara borta från Zvinks och dess 16

Hur man blir_2_2.indd 16

2020-04-14 12:16

vd, Nils, som på fullt allvar igår frågade mig ifall det här var en ”jobbresa” eller ”resaresa”. När jag svarade att det var en ”resaresa” frågade Nils: ”Men du kommer väl vara tillgänglig för att svara på frågor och sådant medan du är borta?” vilket fick mig att vilja skrika att grundidén för en semester var att inte behöva jobba (hmm, detta anlag till att vilja skrika är nog ett tecken på att jag verkligen behöver en semester). Men att inte vilja arbeta för Zvinks under dygnets alla timmar är fullkomligt obegripligt för Nils som startade företaget för åtta år sedan och som alltid är uppkopplad likt en blond, glasögonprydd cyborg. Själv har jag jobbat på Zvinks i över ett år men är fortfarande lite osäker på vad vi egentligen gör förutom att försöka vara supertrendiga och woke. Officiellt är företaget en molnbaserad teknologiplattform vars tagline är ”Zvinks: tätt inställd på ditt varumärke, snabbt” vilket inte bara är oförståeligt och pinsamt klumpigt utan även har en bisats lika slagkraftig som en blindtarm. Jag är ansvarig för affärsutvecklingen inom Norden, Turkiet och alla före detta sovjetiska republiker eftersom ingen annan ville jobba med dem och för att bli anställd var jag tvungen att ha inte mindre än fem intervjuer för att se om min personlighet ”matchade” Zvinks personlighet som om vi skulle börja dejta. Och istället för att få frågor om vad mina styrkor var eller var jag såg mig själv om fem år, blev jag ombedd att berätta något ”knäppt” om mig själv och att svara på frågan hur många tennisbollar kan få plats i ett flygplan.

På min första dag på Zvinks fick jag en välkomstpresent av Nils i form av ett gåvointyg att de adopterat en get i Etiopien i mitt namn. ”Välkommen till familjen”, sa Nils med tårar i ögonen och kramade mig så hårt att det kändes som om jag kommit till Waco, Texas istället för Västra hamnen, Malmö.

På Zvinks har vi inte heller kunder eller klienter utan ”partners” och alla är alltid klädda i jeans, gympadojor och Patagonia-fleecetröjor, till och med Nils som är högsta chefen.

17

Hur man blir_2_2.indd 17

2020-04-14 12:16

Alla – inklusive Nils – är yngre än mig och använder ett överflöd av utrops­tecken i mejl – eller när vi använder Slack, mejl är gårdagens teknologi – och försöker ständigt vara så vitsiga som möjligt. Så fort något stort händer i världsnyheterna är det nästan en tävling om vem som snabbast kan lägga ut den roligaste och mest relevanta gifen på Slack. Nils börjar alltid sina meddelanden till oss med ”Hej alla vackra människor” och pepprar alla positiva nyheter med ”grymt bra”. Varje vecka tvingas vi göra saker som att klä ut oss till våra favoritkaraktärer i Harry Potter eller ha en ”GUAC OFF !” där alla ska ta med hemgjord guacamole som vi sedan ska smaka och betygsätta innan allt läggs ut på social medier för att visa hur ”galen” och ”rolig” Zvinks är. Varje dag mellan 12 och 13 måste vi även äta lunch tillsammans i köksområdet och på fredagsmorgnar har vi alltid en glutenfri eller vegansk buffé eller – när Zvinks är extra ”galen” – bara ostar (för ”När kan man någonsin äta för mycket ost?” som Nils uttrycker det). En gång i månaden lägger de ut små gröna mattor och hinder över hela kontoret och vi tvingas ha en minigolfturnering. Ofta vill jag gömma mig i garderoben men tyvärr finns det inga eftersom Zvinks bara tror på öppna kontorslandskap målade i primärfärger. Zvinks får mig ofta att känna mig väldigt, väldigt trött och väldigt, väldigt gammal. Äntligen har en timme gått, planet får lyfta och vår tre timmar långa flygresa till Korfu kan börja. Mamma beställer varsin vodka tonic till oss och vi fortsätter att läsa. Efter ett tag lämnar kaptenen sin sedvanliga information i högtalarna. ”Vi ska flyga över Västtyskland, sedan över Österrike, före detta Jugoslavien och slutligen över albanskt luftrum”, meddelar han. ”Jag visste inte att Västtyskland fortfarande fanns”, kommenterar mamma utan att ta blicken från sin tidning.

En halvtimme innan vi landar blir stämningen på planet ännu 18

Hur man blir_2_2.indd 18

2020-04-14 12:16

mer okontrollerad, som förberedelse inför semestern. Alla börjar prata högre och går omkring mer. Flygpersonalen har sedan länge slutat försöka le och ser ut att mentalt räkna minuterna tills alla passagerare försvinner. Den fräknige manlige stewarden med rött hår gratulerar ”Emma som fyller 20” genom högtalarna och det bildas en lång kö till toaletterna. Jag börjar prata med tjejen som sitter bredvid oss och får reda på att hon är del av födelsedagsbarnet Emmas resgrupp som ska till Korfu på en vecka. ”Jag jobbar som flygvärdinna”, säger hon. ”Så det är så skönt att inte behöva göra någonting för en gångs skull.” ”Jobbar du för det här flygbolaget?” ”Nej, jag jobbar för ett annat flygbolag”, säger tjejen och nickar mot stewarden med det röda håret. ”De här får mycket mer betalt än vad vi får. Och deras flyg är mycket finare.” ”Gillar du ditt jobb?” frågar jag.

Tjejen skakar på huvudet. ”Man är bara en uppiffad servitris”, svarar hon. ”Eller död”, inflikar mamma. Det är det första hon har sagt på en timme. ”Om det sker en flygolycka. Du valde fel yrke.” ”Ja, det gjorde jag nog”, säger tjejen och ser genuint modfälld ut.

Mamma har ofta den effekten på människor. Hela livet har hon alltid sagt precis vad hon tycker och hon ser sin ”ärlighet” som en dygd – vilket människor som inte har något emot att ständigt förolämpa andra alltid berättigar det med. ”Varför ska jag tiga om jag bara säger sanningen?!” är alltid mammas försvar, till vilket jag vanligtvis svarar: ”Eftersom du precis fick den där sexårige pojken att gråta genom att säga att han aldrig kommer att bli nästa Zlatan. Han kanske kommer att bli det! Trots sin klumpfot!” ”Kan du inte berätta lite flygvärdinnehemligheter”, ber jag för att få tjejen att glömma mammas kommentar.

19

Hur man blir_2_2.indd 19

2020-04-14 12:16

Genast ser tjejen inte lika ledsen ut och tar en till klunk ur sitt plastglas med öl. ”Okej”, börjar hon. ”Drick aldrig kaffet som serveras på flygplan för ingen rengör någonsin behållarna som det kommer i.

När vi vill få alla passagerarna att sova skruvar vi upp värmen.

Ha aldrig sex på toaletten för de är verkligen smutsiga. Och jag skulle personligen aldrig äta maten vi serverar. Och vi ogillar vanligtvis alla passagerarna.” ”Har verkligen människor sex på toaletterna?” frågar jag.

Tjejen nickar och himlar med ögonen. ”Ja, och de är alltid korkade nog att tro att vi inte vet vad de håller på med. Och om de bara visste att man lätt kan öppna dörren från utsidan. Reser du med din mamma?”

Tjejen nickar mot mamma som nu lagt ner sin tidning, slutit ögonen och lutat huvudet mot sätet. Jag nickar och ler som om det vore helt normalt att åka på semester med mamma när sanningen är att det här är första gången vi någonsin reser tillsammans bara vi två. Och att min mage varit en liten knut av nervositet de senaste två dagarna över vår kommande vecka. ”Vad gulligt”, säger hon. ”Ja”, svarar jag och ler fast jag inte är säker på att det är rätt svar. ”Jag skulle aldrig resa med min mamma”, säger tjejen och gör en förfärad grimas. ”Vi skulle bara bråka hela tiden. Men ni måste typ vara bästa vänner om ni kan resa tillsammans.”

Jag fortsätter att le för att inte behöva säga någonting fast jag känner att det börjar göra ont i mungiporna. ”Ni är säkert sådana som berättar allt för varandra”, fortsätter tjejen. Än en gång ler jag bara för att inte behöva svara på frågan och tänker att om man med ”berättar allt för varandra” menar att läsa min dagbok i smyg fast den hade ett lås och det stod ”Inträde förbjudet” på framsidan, så: ja. Och sedan klagade mamma ändå 20

Hur man blir_2_2.indd 20

2020-04-14 12:16

över att min dagbok varit tråkig eftersom den bara innehöll ändlösa listor med vem som var snyggast och fulast i klassen, hur jobbig min syster var och om hur mycket jag ville ha en trampolin.

När jag var nio var svaren på alla mina bekymmer att få en trampolin. Med en trampolin skulle Audrey aldrig ha varit Satans Säd som barn. Med en trampolin skulle mamma aldrig ha tvingat mig att provspela för den där August Strindberg-filmen, anmält mig till den Kungliga Svenska Balettskolan som barn eller tvingat mig att läsa upp min dikt om smältande snögubbar för nobelpristagaren Tomas Tranströmer den där gången vi såg honom på Arlanda. Med en trampolin skulle jag även ha förstått att ingen ändå någonsin skulle ha gått med på ett förhållande mellan en nioårig tjej (jag) och en vuxen Patrick Swayze. Med en trampolin skulle jag ha hopp-hopp-hoppat mig själv till lycka.

Men jag fick aldrig en eftersom mamma sa att jag bara skulle bryta armen.

Precis innan vi landar påminner en av flygvärdinnorna om att vi inte ska glömma att kolla stolsfickan framför oss innan vi stiger av. ”Ni skulle bli förvånade över hur många föremål vi hittar där.

Och de kommer alla att lämnas i Korfu”, lägger hon hotfullt till.

För säkerhets skull dubbelkollar jag att vi inte lämnat något i stolsfickan. Och i mörkret landar vi sedan i Grekland.

21

Hur man blir_2_2.indd 21

2020-04-14 12:16