9789100180010

christina herrström

ÖDE

LÄGG AREN

Albert bonniers förlag

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 1

2020-07-27 08:12

Av Christina Herrström har tidigare utgivits: Didrik 1989 Ebba 1990 Glappet 1995 Leontines längtan 2003 Den hungriga prinsessan 2005 Tusen gånger starkare 2006 Denzel 2016 Tionde våningen 2018

Detta är en sann berättelse Christina Herrström Schildt Stockholm, 8 juli 2020

Svenskt, AB:

www.albertbonniersforlag.se ISBN 978-91-0-018001-0 Copyright © Christina Herrström, 2020 Omslag: Eva Lindeberg Tryck: ScandBook EU, 2020

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 2

2020-07-27 08:12

Januari 2007, Stockholm Het i kroppen, genomrusad av åtrå skyndade jag ut på Blekinge­gatan, svepte halsduken om mig, tryckte ner mössan, vände mig om och vinkade.

Min älskare stod naken i fönstret och kastade en slängkyss. Det förvånar mig att jag gick men min bekant väntade. Jag ville inte vara oartig mot henne och pulsade upp för backen i den djupa snön.

Ett varmt ljus strömmade ut från Allhelgonakyrkans fönster och fick snön som bäddade in kyrkbacken och de gamla träden att glimma. Himlen var mörk, men världen vit, ljuden var dämpade, det var bitande kallt och klungor av människor köade in till den lilla träkyrkan. I trängseln på trappan väntade Sara. Vi hade träffats en gång förut, på en middag. Vi gav varandra en hastig kram i de knappt förångade resterna av min älskares hemliga kyssar och klämde oss ner i en hård kyrkbänk. Jag såg mig tvekande omkring. Jag hade hört talas om söndagsmässorna men jag hade aldrig haft lust att gå dit, jag gick ur Svenska kyrkan, trettio år tidigare. Men kyrkorummet var fint med alla levande ljus och de andra människornas närvaro gjorde mig nyfiken. ”Jag fann tröst i mässorna när jag själv hade cancer. Jag var inte troende men jag har blivit det sedan”, sa Sara. Jag drog av mig mössan, medveten om att min nakna skalle väckte uppmärksamhet. Jag bar aldrig peruk. Jag ville få vara mig själv. Förmodligen trodde de som såg mig att jag var där för att be om gudomlig kraft, de förstulna blickarna var fyllda av medkänsla, följda av små uppmuntrande nickningar. Jag nickade tillbaka och önskade att jag hade stannat i min älskares famn, där fanns kraft att räkna med. Lukten av fuktigt ylle, alltför många tätt sittande människor och smältande smutssnö var kväljande. En sång lösgjorde sig ur sorlet, fler och fler anslöt, också Sara. Hymnen steg mot taket: ”Herre, hör min bön, svara mig när jag ropar”. Jag såg ut över de församlades skuldror och nackar. Hur många människor har inte ropat ur djupet av sin nöd till sin gud men svarar någonsin den till­kallade? Jag tyckte det

3

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 3

2020-07-27 08:12

var en lättnad när hymnen ebbade ut och den välkände kyrkoherden Carlsson gjorde entré. Uttråkad hörde jag på bekännelser om tidigare alkoholism och räddning genom tron, avlöst av en poets formulerade djupsinnighet, följd av någon som sjöng till gitarrspel. Däremellan skulle man bläddra i psalmboken, ställa sig upp och sätta sig ner och försöka klämma upp sin röst på rätt tonart.

Jag led, utom räckhåll för frälsning. Jag ville hem.

När det blev dags för nattvarden gick en rörelse genom bänkarna. Den som inte var troende inbjöds att ta emot välsignelsen och om man ville det skulle man lägga armen snett över bröstet. Jag kunde behöva en välsignelse även om den delades ut av en karl med månadslön. Församlingen köade i altargången i en upphetsning som fick mig att associera till mellandagsrea, men när de som vände tillbaka från altaret var rörda av känslor greps också jag av rörelse och i nästa ögonblick stod jag framför kyrkoherden. Han såg mitt nakna kvinnohuvud och av hans blick förstod jag att han lade in överväxeln i sin direktkommunikation med den allsmäktige och jag blev så förskräckt att jag glömde lägga armen över bröstet. I nästa ögonblick hade jag en oblat i handen. Med små hattiga rörelser försökte jag göra mig av med den, men personen efter mig puffade på mig så att jag nu stod framför mannen som höll i kalken, även han iförd kåpa. Jag försökte grimasera att det inte var lämpligt att jag doppade någon oblat, men han nickade åt mig att slutföra det heliga sakramentet. Mitt förvirrade beteende fick hans ansikte att spricka upp i ett stort leende och hans blick blixtrade till av otvetydig jordisk kvinnohunger. ”Jesu blod för dig utgjutet”, sa han med amerikansk brytning. Lydigt tuggade jag i mig oblaten samtidigt som jag omilt puffades ut från altarzonen.

Sara som hade bevittnat det hela skrattade. ”Flirtade du?” ”Verkligen inte! Jag blev förvirrad. Jag råkade ta nattvarden!” ”Kanske var det han som flirtade. Han brukar hålla kalken. Jag undrar varifrån han kommer. Han har så fin utstrålning.” ”Det lät som om han var amerikan.” ”Han är nog gift med någon i församlingen och så har han en gospelkör.

Det kanske man skulle börja med. Sjunga gospel.” ”Varför inte? Men inte jag”, sa jag.

Vi tog varandra under armen för att inte halka i den hala backen och hon pratade vidare om mannen med kalken som hon visste att många var

4

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 4

2020-07-27 08:12

intresserade av. Hon blev själv glad varje gång han var där. Han hade sådan utstrålning. Mig förvånade det att man tänkte på människor som skulle representera Gud i termer av attraktion, något som ju i samma ögonblick berövade dem deras sakrala pondus. Vi skildes åt utanför tunnelbanan, jag tackade för hennes omtanke, men nej, kyrkan var inget för mig. Så traskade jag hem och lagade söndagsmiddag till mina barn och meddelade att jag tyvärr inte hade mött Gud. Vem jag hade mött visste jag ännu inte.

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 5

2020-07-27 08:12

1 Det var vinter på väg mot vår, tre år senare. Jag hade nyligen återvänt från Oman där jag hälsat på min bror. Innan jag åkte dit gjorde jag och Arran slut. Vi hade varit ihop ett halvår, han var fotbollscoach, elva år yngre, från London. Nu var jag fri igen. Sju år tidigare hade jag och barnens pappa, som var regissör och som jag fortfarande arbetade med, skilt oss och jag upprättade en alternativ ordning som jag trivdes mycket bra med. De män som fick finnas i mitt liv skulle bara vara till glädje och lust – inget annat. Ingen fick kontrollera mig, jag ville växa fritt. Ingen av männen hade lämnat mig när jag fick bröstcancer, jag hade gråtit i vars och ens famn och sedan blommat igen.

Dessa tillgivna, jämställda kärleksrelationer var mycket viktiga, men det fanns en risk att även den fria formen skulle stagnera, bli bekväm och slarvig, och det ville jag inte. Jag funderade på om jag ville fortsätta i samma ordning eller inte, tankar som sammanföll med att min tillvaros grundvillkor var på väg att förändras. Om ett par månader skulle min dotter Elvira flytta hemifrån och min son Axel hade redan flyttat.

Elvira och jag hade bott i fyran i Tornet vid Medborgarplatsen i tre år. Jag hade köpt lägenheten av min exman Peter som flyttade tolv våningar upp i samma hus. Den nya lägenheten var ljus och det var ljuset jag hade längtat till när jag var sjuk. Det bästa rummet var stora rummet med tre fönster mot Fatbursparken och himlen. Det bestod av ett öppet kök och stort vardagsrum där jag dansade på morgnarna av livslust. Jag hade bytt ut köksbänkarna mot träbänkar som skimrade som vilddjurspäls och när jag torkade av dem påmindes jag om råstyrkan i springande kattdjur. Det tyckte jag om. Från stora rummet gick en korridor som slutade på tröskeln till mitt rosa sovrum. På väg dit låg de andra sovrummen i rad och i det ena hade jag mitt kontor, det andra var Elviras. Alla fönster vette mot parken där de höga balsampopplarna stod. Mitt emot Elviras rum fanns mitt badrum med badkar, hon hade ett

7

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 7

2020-07-27 08:12

eget med dusch vid hallen. Vårt hem låg på sjätte våningen och när jag steg ur hissen, låste upp dörren och kom in i hallen strömmade ljuset emot mig från stora rummets tre fönster. Det gjorde mig lycklig varenda gång. Längst ner i huset fanns en spaavdelning med pool och bastu och högst upp, på tjugofemte våningen, en festlokal med utsikt över Stockholm. Vi hade det bra. Elvira behövde bara ta hissen för att bo en vecka hos sin far och sedan hissen ner igen för att bo varannan vecka hos mig. Nu, efter tjugotvå år med hemmabarn, väntade den stora omställningen men jag hade en plan för att mildra sorgen. Jag skulle låna ut lägenheten mot en i New York ett halvår och sedan en i Montevideo, där jag hade en ständig invitation till en regissör som hade satt upp en av mina pjäser i Uruguay. Men innan dess måste jag komma igång med att skriva den romantiska komedi med lite annorlunda infallsvinkel som vi hoppades skulle bli mitt och Peters nästa projekt, för att vara säker på min försörjning.

Filmen Tusen gånger starkare, som jag hade skrivit manus på efter min bok och Peter som vanligt hade regisserat, skulle ha premiär i september. Jag kände mig lite rastlös inför min dotters flytt och mitt nya projekt. En dag när jag var ute med Hilma Hund kissade hon på en anslagstavla och jag slöläste på en affisch att Peter Oskarson, en teaterregissör som jag hade arbetat med i Seattle när jag var strax över tjugo, skulle hålla ett föredrag i kyrkan. Seattle var under en period av mitt liv min andra stad och just i sommar skulle jag, någon dag efter Elviras flytt, åka dit och hälsa på min goda vän Karol och hennes familj i tre veckor. Jag bestämde mig för att gå till föredraget och säga hej till Oskarson. Så en tisdagskväll sent i mars var jag för andra gången i mitt liv på väg till Allhelgonakyrkan, fast jag egentligen hellre ville stanna hemma.

Mycket försenad öppnade jag den tunga träporten och gick in, Oskarson och jag fick byta några ord och när vi just sagt adjö hörde jag en mörk stämma bakom mig. ”Is this beautiful lady here to join my choir?”

Jag vände mig om. En man satte sig tillrätta vid Steinwayflygeln och kring honom stod ett dussin kvinnor och några män. Han log självmedvetet och jag kände omedelbart att hans förslag inte lockade mig. ”No, I am not”, svarade jag. ”Why not? Varför stannar du inte och provar? Vi har roligt här. Och det syns på dig att du kan sjunga.”

8

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 8

2020-07-27 08:12

Han talade bred amerikanska. Jag gav honom en skeptisk blick. ”No thank you.”

Jag vände mig om och började gå. Han ropade efter mig. ”That’s too bad. Den här kören skulle behöva lite kvinnlig fägring!”

Vilken replik när han har kvinnor omkring sig, tänkte jag och fortsatte mot utgången. ”Om du ångrar dig, finns vi här resten av kvällen och varje tisdag och varannan söndag. I will be waiting!”

Jag låtsades inte höra. Hemma i soffan nämnde jag den lilla episoden i dagboken. Jag skrev att det var synd att ”körledaren var ett äckel” eftersom jag letade efter en kör. Jag skrev också att det var det bästa sättet att beskriva honom fast det var onyanserat, men det var vad jag kände. En vecka efter besöket i kyrkan korsade jag och min airedaleterrier Hilma ett övergångsställe nedanför Allhelgonakyrkan och plötsligt stod jag i hans famn. Han hade med flit gått in i mig. En kvinna som jag kände igen från kören tittade trött på oss och vid hennes hand stod en liten pojke som såg ut att vara deras son. ”So good to see you again”, utbrast han och drog mig tätt intill sig och mumlade i mitt öra: ”You’re looking hot today”, vilket bekräftade att han var just en sådan man jag hade haft på känn. Han ville genast intressera mig för kören, men eftersom jag inte är troende kunde jag inte sjunga i kyrkokör, sa jag. Vem tror på Gud i kyrkan, skrattade han och berättade att de sjöng några spirituals för syns skull, men mest Michael Jackson, Stevie Wonder, Manhattan Transfer, soul, pop, jazz. Jag frågade om de sjöng Prince och han lyste upp. Han älskade också Prince. Han hade drivit kören i fem år men nu höll han på att förnya den, så det var rätt tillfälle att börja. Hans sätt att nonchalera kvinnan medan han försökte intressera mig fick mig att tänka att han nog spelade ut kvinnorna i kören och i ett sådant spel ville jag inte vara en bricka. För att få slut på hans tjat sa jag att jag skulle titta in nästa gång de repade. ”I am so happy to hear that! Vad bra att jag träffade dig igen, jag hoppades på det, du kommer gilla min kör!” ”Det var konstigt, jag har gått i de här kvarteren i femton år.” ”Det var meningen! Ibland är vi människor synkade”, sa han och gav mig en till kram. ”See you soon! Take care!”

Jag promenerade vidare, flinade för mig själv åt att han verkade säker på att

9

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 9

2020-07-27 08:12

jag fann honom oemotståndlig. I nästa ögonblick insåg jag att det var samme man som hade stått med kalken den där gången när jag råkade ta nattvarden för tre och ett halvt år sedan. Sedan glömde jag bort den lilla episoden.

2 Vårvintern gick över i vår, balsampopplarnas svällande knoppar doftade i Fatbursparken. Jag passerade Allhelgonakyrkan varje dag och insåg att där pågick en massa aktiviteter, föredrag, musik, workshops, kurser och annat.

En solig eftermiddag i april tog jag den extra svängen upp för kyrkbacken och gick in för att se om jag kunde hitta information om någon annan kör än just amerikanens. Några präster rörde sig fram och tillbaka och på ett bord i vapenhuset fanns broschyrer som jag bläddrade i. Plötsligt hörde jag en man tala amerikanska bakom mig, jag ville inte att han skulle upptäcka mig, men till slut kikade jag över axeln. Han stod lutad mot dörren in till ett samtalsrum och talade i telefon. Han var klädd i vit skjorta, slips och en snyggt sittande kostym vilket gav honom manlig elegans. Han hade ögonen på mig och ett stort leende kom över hans läppar. Mot min vilja klack det till i mig. Hans leende och blicken var mättade av en stark erotisk känsla. I en förbiilande sekund var det intressant. Det hade med hans gestalt, hans röst att göra. Han tecknade åt mig att stanna, men avslutade inte samtalet, så efter en stund började jag gå, men han hejdade mig. Vanligtvis hade jag aldrig väntat på en självupptagen man utan bara gått, men det faktum att han tillhörde kyrkans verksamhet gjorde mig artig och jag stannade. ”I am so happy to see you here! Jag trodde att jag hade lost you forever. Är det mig du söker?” ”Nej, jag ville bara veta vad som händer här…” ”Kom, vi går in här så vi får prata i lugn och ro!”

Han visade mig in i samtalsrummet. Prästerna utbytte några ord med honom, de dunkade varandra i ryggen och fraser som I love you, brother slängdes genom luften som om de vore coola killar på ett gymnasium. Han

10

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 10

2020-07-27 08:12

stängde dörren och bad mig att sitta ner och meddelade i förbifarten att telefonsamtalet gick till Kina, där han byggde business och att de snart skulle ringa upp igen. ”But I don’t want to miss this opportunity to talk with you now when you’re finally here. I have been waiting for you. Varför kom du aldrig till kören, som du sa?” ”No”, svarade jag trött. ”Jag ska inte börja i kören.”

Det var knappt att vi hunnit sätta oss så ringde Kina igen men han avslutade det genast. ”I am in a meeting, call you back soon.”

Han förklarade att kvinnan jag hade mött på gatan var hans business partner och hon befann sig nu i Kina för att etablera vissa kontakter, innan han själv skulle resa dit i slutet av sommaren. ”Jag trodde hon var din fru”, sa jag. ”Nej, jag har ingen fru!” Jag ville inte riskera att han frågade mig något så jag skyndade mig att fråga honom istället. ”Men pojken, är han din?” ”Ja, my lovely boy! Skatten i mitt liv! Det är för hans skull jag är i Sverige.

Annars hade jag gett mig av för länge sedan. Tyvärr är det här landet inte för mig, it is very very hard here.”

Jag kände flera utländska män som stannade för sina barns skull, men som fick göra stora personliga uppoffringar då det är svårt att göra karriär utan att kunna svenska så jag var inte förvånad. Han berättade att han och modern skildes när pojken var två och han hade inget annat val än att stanna, fast han aldrig hade tänkt att leva här. Vid dessa ord vällde starka känslor upp, han samlade sig och mötte mycket allvarligt min blick och berättade plötsligt alldeles för mycket, för fort. ”Problemet är att jag bara får träffa honom varannan helg och han är helt utlämnad till sin mor som inte är en bra mamma. Jag kan inte lämna landet förrän han är så stor att rätten lyssnar på honom och låter oss vara tillsammans.

Då flyttar han och jag till USA . Under tiden får jag vänta och stå ut. Det är mycket svårt. Men varför säger jag allt detta, förlåt, vilken dålig början!”

Han såg ner i sitt knä, handen flög upp till ansiktet och skälvde till. Den osympatiska självgodheten var borta. Han såg upp på mig igen. Ögonen blev fuktiga, allt kom så plötsligt.

11

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 11

2020-07-27 08:12

”Förlåt mig, men det oroar mig så… hans mamma. Hon är inte bra för pojken… jag är så orolig hela tiden, förlåt.”

Han överrumplade mig. Jag betraktade fundersamt honom medan han talade. Han var kraftfull. Stark. Stor. Inte tjock, men med kraftig benstomme.

Breda stora leder. Vackert rundade starka axlar i kavajen. Hans ansikte var attraktivt i vissa vinklar, men förvånansvärt klumpigt i andra. Huden på hans händer var lite torr, han borde smörja in sig, läpparna inte så inbjudande, de var raka, men hakan var liten och fin, kindknotorna höga och det fanns charmiga linjer i hans kinder som sprang fram när han log, men han kämpade med att behärska en förtvivlan som uppenbarligen höll på att spränga honom.

Det verkade göra honom lite generad. Det är klart att han hellre ville fortsätta vara den coola, högljudda, skämtande mannen med blixtrande blick, särskilt eftersom han tydligen fann mig attraktiv. Eftersom jag har en svaghet, jag kan bli för engagerad när någon visar sårbarhet, sa jag torrt: ”Men här i kyrkan kan du väl få stöd?” ”No, absolutely not”, sa han med eftertryck. ”Här är jag en person som sprider glädje. Människor älskar min kör, jag älskar dem och alla som kommer hit. Detta är mitt andningshål. Här ska ingen veta något om hur svårt jag har det privat. Jag är här för att ge dem hopp, människor söker upp mig för samtal, de tyr sig till mig.” ”Men prästerna? Kan du inte prata med dem?” ”Nej, nej. Några sådana förtroenden finns inte mellan oss. Man behöver få verka på en arena där ingen vet sådant här om en.” ”Absolut. Det förstår jag.” ”Egentligen är jag so fucking lonely här. Man måste vara mycket stark för att klara att vara ensam…”

Sättet som tårarna hastigt kom och gick när han talade, som om vissa ord sköt ut honom på tunn is, påverkade mig trots allt. Han verkade nära ett sammanbrott och jag kämpade emot impulsen att lägga min hand på hans och säga något tröstande. Som tur var ringde hans telefon igen och avbrottet fick honom att byta spår och han frågade vad jag gör. Vanligen, när en okänd man ställer den frågan, svarar jag ”marinarkeolog” för att slippa berätta något om mitt liv, men återigen påverkade det faktum att vi satt i kyrkan mig och jag släppte på integriteten. ”Jag skriver.”

12

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 12

2020-07-27 08:12

”Aha”, sa han. ”Noveller för lady magazines?”

Jag nickade. ”Jag skriver också. Jag är författare.” ”Är du?” ”Yep. Jag skriver böcker och filmmanus. Jag har faktiskt skrivit en bestseller i USA . Just nu skriver jag på två filmmanus.” ”Vad var det för bok?” ”En självhjälpsbok. About sex, life and love. Men så roligt att du får dina alster publicerade i damtidningar, en dag kanske det slår till!” ”Vem vet”, sa jag och ville byta samtalsämne. Jag frågade varifrån han kom. ”Seattle.”

Jag sa ingenting om min egen koppling till staden, eller att jag kom till föredraget för att lyssna till Oskarson som jag mött i Seattle. Jag ville inte ge honom en chans att ladda sammanträffandet med betydelse. ”Nu måste jag gå hem och laga middag”, sa jag och reste mig. ”That’s lovely. Are you married? Do you have kids?”

Han satt kvar och tittade upp på mig. Jag svarade ja. Då lät det som om jag också var gift, vilket var bra. ”Men är du gift?”

Trots att jag sedan gammalt visste att det är bättre att säga att man är gift om man vill slippa kontakt, sa jag sanningen. Hans envishet överrumplade mig.

Jag ångrade mig genast. Jag vet vilken skillnad det gör i vissa mäns beteende.

Han ville försäkra sig om att jag skulle komma till kören och upprepade reptiderna och jag låtsades som om jag lade dem på minnet, för att det kändes otrevligt att säga ”Jag vill inte gå i din kör” när den främmande mannen just blottat några bultande sår. Minst två gånger upprepade han tiderna och jag lyssnade inte någon gång, vilket avslöjades då han varje gång bad mig upprepa dem. Han bad om mitt nummer. Nu hade jag dåligt samvete för att jag bara hade låtsats lägga tiderna på minnet och han fick numret, utan att jag vände på siffrorna som jag brukade göra med tjatiga män. ”Fine, so I am going to give you my number too…”

Jag skakade på huvudet, på väg mot dörren. ”No, no, I don’t need it.”

Han tittade hastigt upp på mig och jag såg att mitt ointresse irriterade honom.

Så reste han sig, öppnade dörren och sträckte med ett leende fram handen.

13

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 13

2020-07-27 08:12

”My name is Sam. Sam Paris.” ”Paris?” ”Yes. Paris.”

Vi stod så ett ögonblick i altargången innan jag vände mig för att gå. När jag öppnade kyrkporten föll ljuset snett in över honom, och vapenhusets mörker blev till en ram kring hans gestalt. Stående där, som i en spotlight, log han ett strålande leende. Han såg kraftfull ut, en välvårdad, ganska attraktiv medelålders man. Han noterade att jag granskade honom och han blixtrade till med ögonen igen. Hungrigt. Just när jag gick ut på trappan sa han att han kände sig förvirrad av mig, och enchanted. För första gången besvarade jag hans leende men inte för att han smickrade mig, utan för att jag gillade ordet. ”Hm. Enchanted”, sa jag och gick. Jag tänkte aldrig se honom igen.

3 Han skickade mig tiderna på sms och påminde mig ett par gånger men jag brydde mig inte om det. Efter några veckor kom ett sms med nytt innehåll.

Do you care for a cup of tea?

Så ensamt det lät. Särskilt eftersom flera veckor hade gått och han vägrade fatta vinken. Jag tänkte på skyarna av tårar som kom över hans ögon och den skälvande handen som försökte dölja det. Jag lät meddelandet vara, men en vecka senare hade jag så dåligt samvete att jag svarade att det kunde vi göra någon gång, men för tillfället var jag mycket upptagen. Jag hade inte haft svårt att avfärda andra mäns kontaktförsök på ett tydligt sätt men jag kunde inte förmå mig att rakt ut säga nej till den stackaren. Jag hoppades att han skulle förstå det outtalade budskapet i sent och svävande svar. Det gjorde han inte.

Jag fick direkt ett nytt sms. Skulle vi ses på Clarion Hotel den 5 maj? Han måste verkligen vara ensam som tjatade vidare.

När dagen kom skickade han en påminnelse. Jag hade ingen som helst lust att träffa honom och en halvtimme före avtalad tid meddelade jag att jag var mycket försenad. Då ringde han upp. Jag stirrade på telefonen och svarade

14

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 14

2020-07-27 08:12

efter några signaler. Lugnt bad han mig att inte stressa, han satt och skrev på sitt filmmanus och led inte. Han överraskade med att ha något spinnande i rösten, han ville vara förförisk. Jag tänkte att jag bara fick stå ut med att slösa bort lite tid och inte försöka göra det trevligt, utan vara aktivt tråkig så att han inte skulle misstolka mig i sin nöd. Nu hade jag varit trist både när vi träffades i kyrkan och under hans idoga försök att komma i kontakt med mig och jag måste bara komma ihåg att visa mig fortsatt halvdöd.

Tålmodigt väntade han på mig i två timmar på caféet och när jag kom reste han sig, bockade och tog emot mig med sådan vördnad som om det var en ynnest bortom all föreställning att jag behagade komma till slut. Han ville sitta på övre plan där det var tomt och förde mig till ett bord längst bort och försvann sedan för att hämta den utlovade koppen te. Han var klädd i en mörkblå tajt tröja, beige gabardinbyxor och vita sneakers. Jag tänkte att han måste vara kring sextio år. Det var bra, vår konversation skulle bli artig och distanserad. För att slippa frågor skyndade jag mig att fråga vad han skrev.

Han berättade att han inte hade någon beställare, men var tvungen att skriva ändå för han hade så mycket idéer och det manuset han skrev på just nu hade han arbetat med i flera år. Sammanlagt skrev han på fyra i skilda genrer. Nu avslöjade jag att jag skrev professionellt och han blev överdrivet imponerad.

Så berättade han om sina manus och jag var beredd på något fånigt, men hans fantasi verkade gränslös, som om han hade fullkomligt öppna hjärnspjäll som lät honom hämta inspiration från allt, blanda och formulera om det.

Det finns inget bättre än en bra berättelse, sa han ivrigt. ”Den behöver inte vara sann, bara den fångar.” De oförutsägbara handlingarna och variationen av karaktärer som han hastigt lyckades levandegöra fick mig att skratta. Jag frågade om hans bestseller. Den hette Build your body for love, sex and life och lovade bättre hälsa, snyggare kropp och ett bubblande sexliv på trettio dagar med träningstips, stärkande tankar och näringslära, och vad det gäller sex hade han utbildats av en tibetansk lärare i kärlekens konst. Nu skrev han en ny självhjälpsbok men ville inte avslöja om vad. Jag dömde honom för snabbt, tänkte jag. Han är roligare än jag trodde, full av oväntat innehåll.

Han berättade att han använde all sin ensamma tid till att studera och att skriva men musiken och orden var grundpelarna i hans liv. Sedan började han berätta om sin storhetstid under ett decennium i Paris. Han malde på om att han hade haft egna shower, på Le Pigalle, Moulin Rouge och Le Lido, med

15

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 15

2020-07-27 08:12

dansare och storband. Ibland orkade han inte åka hem efteråt utan tog igen sig på ett lyxhotell där han blev stamgäst och snart hade egen fåtölj i foajén.

Han berättade allt i detalj. Världsberömda filmstjärnor, artister och idrottsmän som besökte Paris bodde ofta på hotellet och slängde käft med honom där han satt i sin fåtölj, Will Smith, Brad Pitt och andra. Han förde en oändligt lång monolog om detta och jag var för länge sedan uttråkad, men kanske det skulle komma en poäng? Det fanns ingen. Dessa år var de bästa i hans liv, han levde ”a black jet set life”, hade en tjusig bil med chaufför, bar dyra klockor och kläder och frossade i lyx. Han gav mig en spjuveraktig blick och klargjorde att han då var en förmögen man och han kunde inte precis klaga på sin arbetsmiljö, omgiven av toplessdansöser endast iklädda stringtrosor och någon liten paljett på bröstvårtan. Det var när han entusiastiskt gick på om hur nakna kvinnobröst gör världen vackrare som jag inte kunde motstå att trycka ett finger i hans mage för att se om det var fett eller skjorta som hängde över byxlinningen. Det var fett. ”Hm”, konstaterade jag och han tog en häpen paus i ordflödet. ”Alltså… kvinnor älskar också skönhet.” Jag kisade mot honom. ”Kvinnor är förkroppsligandet av begreppet skönhet”, svarade han. ”Nej, jag menar att vi kvinnor älskar manlig skönhet. Och vi behöver få njuta av det. Det är smartare, om man är en manlig artist, att omge sig med manliga dansare som blottar sitt sexpack och dansar med smala höfter.

Kvinnorna i publiken skulle älska det!” ”Du har fel. Kvinnor älskar att se på andra kvinnor”, protesterade han. ”Och män älskar att se på kvinnor. Och det är JAG som är mannen på scen.

Männen identifierar sig med mig, och kvinnorna önskar att de var dansöserna som klättrar på mig.”

Jag skrattade. Han var irriterad. ”Nej, du har fel. Kvinnor ser avklädda kvinnor överallt. Det är gammalt.

Vi är uthungrade på manlig skönhet. Du skulle tjäna på det.” ”Svenskar!” fräste han. ”Ni förstår inte glamour. Ni blandar ihop kvinnans frigörelse med konst!”

Vi stod eoner ifrån varandra. Kritiskt synade vi varandra. Han verkade förvånad över mina uteblivna reaktioner på hans passerade glamourösa liv och nu ville han istället roa med ett litet test som bestod av fyra frågor. Han skrev olika rubriker med spretiga versaler och jag tänkte fördomsfullt att en

16

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 16

2020-07-27 08:12

man med så kantig handstil är nog inte bra på att kyssas. En fråga var hur jag trodde jag skulle hantera att vara instängd i ett vitt rum. Skulle jag drabbas av panik, försöka ta mig ut fast det var omöjligt, skulle jag ta livet av mig?

Mitt svar var att jag skulle vända mig inåt och fantisera. Ett ovanligt svar, sa han, samma svar som hans eget. Så talade vi om konsten att överleva. Varför överlever vissa fångenskap, vad är det för slags styrka? Är det förmågan att tänka sig in i en annan framtid, att fantisera, att lyfta sig ur nuet? En annan fråga var vilket element jag förknippade sex med. Havet, sa jag. Våra blickar möttes ljusare, öppnare, nu var vi två som samtalade, inte en man som försökte imponera på en kvinna med saker som möjligen kunde fascinera en tonåring.

Jag översåg med det skrytsamma tjatet och antog att han behövde skrävla för att jag skulle förstå att han var inte var vem som helst. Själv var han rädd för havet, sa han och erkände att han var lite rädd för sex, för att tappa kontrollen.

Samtalet fortsatte, jag vet inte om vad, men nu tyckte jag att det var min tur att föra monolog. Han lyssnade småleende och satte upp foten på en stol och jag såg i förbifarten en erektion i gabardinbyxan men pratade oberörd vidare.

Vilken tönt, tänkte jag, tror han att jag ska bli smickrad eller chockad? Han rörde på sig, log menande, han ville verkligen att jag skulle upptäcka vad som hade hänt med honom. Jag sa helt neutralt, utan att avbryta min tankekedja: ”Det måste vara jobbigt för er män, det där.” ”What do you mean?” sa han som om han hoppades att det skulle göra mig generad att säga det rakt ut. ”To get erection all the time. But it’s okay, Sam, you don’t have to be embarrassed, I am used to it.”

Han hittade först inget att säga och jag fortsatte obekymrat att prata men efter en stund sa han: ”Have you ever been with a black man?”

Blasé svarade jag: ”Quite a few.”

Jag såg en hastig glimt av samma irritation i blicken som när jag inte ville ha hans telefonnummer. Han var verkligen bekräftelsehungrig, den här mannen, tänkte jag och tyckte det var roligt att reta hans ego. Men min likgiltighet verkade gäcka honom och han blev alert och laddad. Det svingade oss in i en annan, intressantare energi, i ett annat slags möte – en liten verbalt underhållande tuppkamp. När jag nu äntligen hade trevligt ursäktade han sig för att gå

17

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 17

2020-07-27 08:12

på toaletten. Jag betraktade hans kroppsspråk när han gick och hoppades att jag skulle tycka att han var sexig men konstaterade trött att han inte var min typ. I samma ögonblick kändes det meningslöst att sitta där och slösa bort tid. Dessutom lät han mig vänta länge. Det fanns ingen kö till toaletterna, så vad gjorde han? Just när jag reste mig för att slinka iväg gjorde han ny entré.

Han vädjade till mig att stanna, bara lite till. Jag slängde tillbaka väskan på stolen och sjönk ner igen. ”Ursäkta, jag hade ett viktigt samtal. Sorry.”

Nu såg han till min förskräckelse ut som om han kommit till en punkt där han tänkte anförtro sig igen, något jag inte ville. ”Christina, can I tell you something? Are you a person I can talk to? I believe you are. But are you?” ”I don’t know.” ”Kan du hålla saker för dig själv? Kan du bevara förtroenden?” ”Ja.” Han nickade, såg ner i knät, kastade huvudet bakåt och blinkade bort en tår ur sina ögon. Bakom fasaden verkade han vara en oerhört ledsen man. ”Skälet till att du fick vänta, det var verkligen inte meningen, var att jag försökte ringa min pojke bara för att säga god natt, you know, men hans mamma svarar inte. Jag har försökt få tala med honom en vecka nu. Hon låter mig inte. Trots att det finns domstolsbeslut på att jag ska få ringa varje dag och säga god natt. Han är sex år! Han tror att jag inte bryr mig om honom! Det värsta är att jag inte vet var han är. Är han hos henne, eller har hon lämnat honom till någon, är han ens i Stockholm? Jag vet aldrig! Men jag vet att hon dumpar honom hos andra.”

Den skörhet han visade i kyrkan var tillbaka. Allt som jag tyckte var löjligt föll av honom. ”Nicholas, han heter Nicholas.”

Modern reser med sitt jobb runt i världen, dricker champagne och boostar sitt osäkra ego. Hon har allt, medan han är fattig och ensam, men utan Sam hade hon inte haft sitt tjusiga liv. Det var han som bekostade hennes utbildning i Paris. Och hon vill ha pojken hundra procent, inte för att hon ägnar sig åt honom – hon ägnar sig åt sig själv, men för att Sam inte ska ha honom. ”Varför det?”

Så att han ska ge upp och ge sig av. Det handlar bara om en sak: att vinna.

18

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 18

2020-07-27 08:12

Och att krossa honom. Det är typiskt en osäker människa som hon. Och när pojken är hos sina morföräldrar håller de honom på rummet när de har gäster, för att de inte vill att folk ska tro att deras dotter blev med barn på en dansresa till Afrika, men när han var förmögen var det annat ljud i skällan.

Då dög han att skryta om och de njöt av allt han gav dem. Han inkvarterade dem på ett av Paris mest luxuösa hotell när de hälsade på, och de åkte runt med hans privatchaufför, och varje år bjöd han dem till karnevalen i Rio, inte bara föräldrarna, utan systrar och svågrar och gamla mostrar. Då älskade de honom. Men nu, när han är fattig, får han inte ens säga god natt till sitt barn, men han kommer att stanna vid hans sida och kämpa för honom. Vem ska annars göra det? Han far illa hos sin mor! Jag har sex år kvar här för när han blir tolv har han mer att säga till om och de vet att han kommer vilja bo hos mig. De bryr sig inte om honom men att förlora honom skulle se illa ut! För en viss slags individer är andra människor – även deras egna barn – endast statussymboler. Hur många som skaffar barn är egentligen lämpade? Hon är det definitivt inte men ändå fick hon vårdnaden. Jag är stark, jag är stabil, jag är kapabel men jag är man! Men vem lyssnar rätten på? På mig, en invandrare, en svart man eller en blond blåögd svenska? Jag har levt i många länder, och jag trodde inte att Sverige var rasistiskt, men till och med Nicholas får känna av det.” Ibland när Nicholas kommer – han är hos Sam varannan helg – går hans hjärta i bitar, för han är så vanvårdad. Hans hår är hoptovat, tänderna oborstade, naglarna oklippta, kläderna smutsiga och ibland saknar han mössa och overall när det är kallt. Än värre är det när pojken inte kan somna, eller kissar i sängen. Eller vaknar av mardrömmar. Mamman talar illa om Sam inför barnet för att skrämma honom, men allt han kan göra är att vara så kärleksfull, konsekvent och lugn som möjligt. När Nicholas lugnat sig brukar han istället gråta över att mamman inte leker med honom, inte läser saga, inte kramas, och han förstår inte varför hon är elak och arg. På lördagen är pojken i balans men på söndagskvällen är han förtvivlad och ber att få stanna och klamrar sig fast i honom och gråter sig till sömns. ”Can you imagine how it feels? It breaks my heart…! And I can’t do NOTHING . I have NO POWER in this.”

Han lever som fattig invandrare här istället för att åka tillbaka till USA eller Frankrike där han hade sin karriär och möjligheter till ett normalt liv, men allt handlar om att försöka rädda barnet från den destruktiva modern. De har varit

19

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 19

2020-07-27 08:12

i rätten ett flertal gånger men hon har manipulerat rättsväsendet, förskolan, socialtjänsten, sina vänner. Ingen vet vad han vet. Ingen tror honom. Ingen!

Jag lyssnade helt matt och önskade att jag kunde säga något bra. ”But I am not ever going to give up my son. Never. Ever. That is never going to happen.”

Jag skämdes när jag såg hans förtvivlan och över att jag hade avfärdat honom.

Det där tillgjorda jag föraktade var en fasad, ett försvar för att orka hålla ihop ute i världen. Han drog ett djupt skälvande andetag. Jag tog hans hand. ”Nej, så klart. Det är klart att du aldrig ska överge honom.”

Han provade att ringa igen. Inget svar. ”Bitchmother”, mumlade han. ”Men hur kunde du fastna för en sådan kvinna?”

Han sken upp. ”För att hon var angelique. Änglalik. Jag var färdig med det fria livet, been there, done that, och längtade efter att bygga en familj. Hon var blyg, oskuldsfull, jag föll för henne direkt. Jag uppvaktade henne i åtta månader, sedan gifte vi oss och hon flyttade in i min stora våning på Rue Montaigne men snart visade det sig att hon var skör. Hon hade problem med sin pappa och ibland hotade hon att ta sitt liv. Jag var inte van att handskas med en sådan kvinna, och fick lägga massor av tid på att göra henne trygg. Hon drömde om att bli inredningsarkitekt och jag bekostade hennes utbildning vid en förstklassig skola och hon mådde bra, hennes ångest lade sig och vi drömde om barn. Vi hade ett gott liv och jag älskade att skämma bort henne. En jul levererade jag mig själv hem till hennes föräldrar inslagen i ett paket! Först hade jag sagt att jag måste jobba och hon var ledsen, sedan skickade jag mig själv med bud!”

Jag skrattade. ”Det var den lyckligaste tiden i mitt liv.”

Hans blick lyste varm, men plötsligt dolde han ansiktet i händerna och teg.

Länge. Efter en stund sa jag försiktigt hans namn och han sänkte händerna, fortsatte, sammanbiten. ”Så förändrades allt plötsligt. Jag förlorade alla mina pengar. Och insåg att jag… inte var älskad för den jag var.” Han gav ifrån sig ett tonlöst skratt.

Så sjönk han ihop, skakade på huvudet. ”Sedan började helvetet. Och det är där jag är kvar.”

Jag ville inte veta något om helvetet, men det var förfärligt synd om honom.

20

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 20

2020-07-27 08:12

Han satt där framför mig med huvudet nedböjt, nedslagen blick och fuktiga ögonfransar. ”Jag önskar att jag kunde säga något. Något konstruktivt eller tröstande…” ”No, no, please. Det behövs inte. Du har lyssnat. Det räcker långt. Det var inte meningen… det svämmade över för att jag inte fick säga god natt idag heller… Nu har jag brustit två gånger inför dig, förlåt, det var inte det jag ville. Verkligen inte, förlåt mig.” ”Ingen fara. Vi är alla människor.” ”I do my best. I have no choice.”

Jag hittade en väg bort från ämnet. ”Så kören, är kören din kraftkälla? Du sa något om det förut.”

Hans ansikte blev varmt, och av den ljusningen kände jag ödmjukhet inför honom. Själv skulle jag nog vara ledsen hela tiden i hans sits. ”I love my little choir. De sjunger inte så bra, men jag älskar att ge andra människor mod att utvecklas. Du vet, folk säger att du inte är bra nog, att du inte duger… och det färgar hur vi uppfattar oss själva. Vi kanske får tampas hela livet med känslan av att inte vara värd att uppnå det vi har kapacitet till.

Det är ett brott att stuka människors kreativitet, nyfikenhet, självkänsla – växande. Varför gör man det? Ska rädsla och undergivenhet styra människan?

Det är förstås mer hanterbart med rädda människor. Däremot är de människor som tror sig vara kapabla att förverkliga sina drömmar farliga – för de är fria, självständiga, ifrågasättande.”

Vi hade funnit ett samtalsämne som inspirerade oss båda och talade länge om detta och han visade mig ett par filmer på Youtube med en kvinna som han hade lärt sjunga. Hon kom ofta till kyrkan och vågade knappt prata med honom, hade drömmen att kunna sjunga och han skräddarsydde en kurs till henne och nu åker hon landet runt och sjunger jazz. Hennes namn var Tess.

Jag älskar att se människor utvecklas, sa Sam. Jag betraktade honom tankfullt.

Vad fint att det gladde honom så mycket, trots att han själv tvingats krympa.

Så berättade jag att jag sjöng mycket som ung, hade ett band, gjorde låtar och längtade efter att sätta igång igen. Det var väl det han visste, sa han. Men varför hade jag slutat med det som varit så viktigt för mig? Jag berättade att en person hade sagt att han måste ha öronproppar när jag sjöng och att jag gjorde låtar på fel sätt. Det hade sårat mig så mycket att jag försökte ta död på den delen av mitt skapande. Sam lyssnade allvarligt.

21

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 21

2020-07-27 08:12

”Jag var ung, det var dumt av mig, så skulle jag inte ha gjort idag”, jag försökte vifta bort det. ”We are going to heal that”, sa han. ”Don’t worry. Vi ska läka det. Och vet du vad? Det kommer bli kul!”

Förundrad såg jag in i hans ögon. Hans tuppighet var borta, också min egen. Nu var vi bara två människor som bar omkring på våra olika världar och började få syn på varandra. Han lade handen om min kind och jag lutade kinden i hans handflata. Jag blev själv förvånad. Han såg faderlig ut. Faderlig är egentligen fel, för han var mycket man, inte en fadersfigur, men han påminde om en sorts man jag ibland kunde drömma om. En man som sa just så; ”Vi ordnar det. Oroa dig inte”, och som visste att det var sant. Vi skildes åt vid Skanstulls tunnelbana och när jag gick Götgatan upp mot Tornet hade jag fått många tankar att smälta. Sam hade överraskat mig, på väldigt många sätt.

Jag skulle gå till hans kör och se vad jag tyckte.

4 Mitt i den mest prunkande maj, en vecka senare, gick Elvira och jag till Allhelgonakyrkan för att prova hans kör. Under de dagar som hade passerat hade jag tänkt på allt han hade berättat och Elvira hade fått veta en del med.

Sam välkomnade oss förtjust och repetitionen inleddes med att var och en sa sitt namn, medan Sam lade ackord på flygeln. Rundan avslutades med att Sam sa: ”I am Sam and I love you all.”

Nu kunde jag betrakta honom utan att vara i fokus för hans uppmärksamhet. Han tittade så nyfiket och vänligt på sina körmedlemmar, skojade och skrattade. Jag tyckte om hans skratt. Vi sjöng upp och hans övningar var roliga och avslutades med Amazing Grace i stigande och fallande skala.

Vi sjöng i stämmor och övade en jazzig Route 66. Han var glad på ett sätt jag inte förut hade sett, de fina skrattlinjerna i hans kinder kom fram ideligen.

Kören blossade av sångglädje. Sam skapade stämmorna på plats, allt sjöngs på gehör och alla spelade in varje reptillfälle på sin telefon. Så skulle han repa

22

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 22

2020-07-27 08:12

en sång som han skulle sjunga själv, A quiet place. Det var första gången jag hörde honom sjunga. Det rörde mig att ur denne man, som jag hade tyckt var så fjantig, kom en så oerhört vacker, uttrycksfull stämma. Vi stod alla tysta efteråt och måste samla oss, men Sam förvandlades till hiphopsnubbe och studsade omkring på sina vita sneakers och stötte ut improviserade raptexter på afroamerikanska. Därifrån övergick han till att föreställa en medryckande, mässande gospelpastor som ropade sitt hallelujah. Han höll karaktärerna trots att vi skrattade så att vi tjöt. Elvira och jag tittade uppsluppna på varandra.

Så fantastiskt att ha så mycket uppsluppen lek i sig att det måste ut oavsett sorger. Det är ett aktivt livsval. Hans körassistent, en äldre kvinna med långt silverhår, berättade att hans konserter alltid fyllde kyrkan och att Sam brukade vara fantastisk. Att denne entertainer med fenomenal röst och överraskande bredd hade haft en storhetstid i Paris som artist var inte konstigt. Han verkade till och med bemästra konsten att balansera tragedi mot komedi, det bästa sättet att slå an strängar i människosjälen. Ena stunden blinkade vi bort tårar, gripna av hans sång, nästa stund av skratt.

Efter repetitionen stannade Elvira och jag kvar en stund för att säga att vi gärna ville fortsätta. Det gladde honom. Eftersom han visste att Elvira hade gått danslinjen och koreograferat frågade han om hon ville göra en dans till konserten. Hon fick genast en idé som Sam gillade och vi började gå därifrån tillsammans. Plötsligt spände Sam ögonen i mig. ”Jag vet att vi har träffats förut.” Jag ville inte att han skulle minnas att jag hade doppat oblaten i hans kalk, för jag ville inte att han skulle ha ingång till mitt privatliv, och då, om någon gång, hade jag med min hårlösa skalle blottat en stor skärva privatliv. ”Vid en mässa. Vid altaret. Jag höll vinet. Du hade håret bakåtstruket tätt intill huvudet, så här.” Han smekte sitt hår platt mot skallen. Elvira tittade förvånat på honom. ”Jag hade inget hår.” ”Mycket excentriskt. Så hade du mönstrade tajts och stövlar med höga klackar.”

Det stämde. Jag bar tajts och tunika vid den tiden eftersom jag inte tyckte att något annat passade det nakna ollonhuvudet. ”Så gjorde du så här när du doppade brödet.”

Han gjorde något vimsigt med ögonen. Elvira skrattade igenkännande.

Detta hände ett par sekunder mer än tre år tidigare. Varför hade han lagt mig

23

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 23

2020-07-27 08:12

på minnet? Det kändes som en hastigt virvlande tromb bakom revbenen. ”Det var inte meningen att jag skulle ta nattvarden.” ”Du kom aldrig tillbaka. Jag var där varje söndag och tittade efter dig.

Men jag visste att en dag skulle vi mötas igen. Och du kom. Jag kände igen dig direkt.”

Jag skrattade avfärdande och samtalet fortsatte lättsamt om andra ting men jag såg i blicken vi utbytte att han kände en viss triumf, som om han hade hakat fast en krok i mig en liten bit innanför gränsen till mitt revir, en visshet om att han skulle erövra mig. Jag bemötte den blicken med kyla och sa att nu ska Elvira och jag gå hem och dricka te.

5 Elvira hade gjort en dans och den här kvällen var hon i Allhelgonakyrkan för att visa den och jag var hemma och lagade middag. Bordet var dukat och ljusen tända. Vid min ena sida bredde fönsterväggen ut sig och framför dem stod mina tre clementinträd som jag planterat från kärnor, och mellan träden snirklade vår bengalkatt Rosa för att spionera på Hilma Hund som spanade ner på hundrastgården i parken. Vi bodde tillräckligt högt för att se ving­fästena­­på måsarnas ryggar när de kretsade utanför och doften av balsampopplarna strömmade in, rummet svävade i kvällssolen och Elvira skulle snart komma hem. Plötsligt ringde hon. ”Mamma, jag står här med Sam.” Hon lät besvärad och sänkte rösten en aning, fast Sam inte förstod så mycket svenska. ”Han har inte ätit på flera dagar och undrar om han kan få följa med och äta middag hos oss?”

Ingen av oss ville det. Så ogästvänligt av oss. Nej, vi måste säga att han får komma. Strax därpå stod de i hallen och jag betedde mig som om jag alltid tog emot främlingar vid vårt bord. ”Oh, what a lovely home!” utbrast Sam. ”Jag har aldrig varit inne i den här byggnaden förut, but it is really something! What a view!”

Jag ville att han bara skulle vara min körledare – inget annat, även om han

24

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 24

2020-07-27 08:12

blottat sin nöd för mig – men nu satt han och åt med oss. Jag uppträdde svalt och samtalet gick trögt. Trots att vi alla var besvärade utbrast han: ”Look, I have a family!” Elvira och jag skrattade överslätande och så fort hennes kille kom slank hon in på sitt rum. Klockan närmade sig tio och jag trodde att han skulle gå men han satt stadigt parkerad medan solnedgången fyllde mina fönster. Han berömde Elviras talang och uppträdande och sa att det märktes att jag var en god mor, vi hade en fin relation byggd av mycket kärlek och trygghet. Sådant som mödrar bygger från dag ett utan att någon tänker på det, och som de aldrig får tack för men som är så avgörande. Och som inte hans son får. Jag berättade att Elvira skulle flytta hemifrån om en månad och att det kändes konstigt. Han undrade om jag skulle bo i alla de fyra rummen själv sedan? Jag sa att jag hade planer på att skriva i New York och Montevideo under ett år och använda min lägenhet till att bytlåna bostad där. Tanken på ett eget hem gjorde honom bedrövad, sa han. Andra människor har ett eget hem. Det hade han inte längre. Han hyrde in sig i rum. Tänk, han som hade haft allt. Han hade aldrig kunnat föreställa sig att han skulle bli hemlös och nästan lika fattig som när han växte upp, men så var det nu. ”I understand, I am sorry for that”, sa jag deltagande och fyllde hans kopp med te. ”Would you like honey in your tea?” ”Yes please stick your finger in it!” Han hade alltid snabb replik.

Nu avslöjade jag min koppling till hans uppväxtstad Seattle. Men varför hade jag inte sagt något förut, undrade han stött. Jag svarade att det inte intresserade mig att dela det med honom. Hans blick mörknade och han blev tyst. För att mjuka upp den plötsligt tråkiga stämningen frågade jag var i Seattle han hade växt upp. Han lutade sig fram över bordet med blicken fixerad i min och sa: ”No.” ”No?” Ett nedlåtande leende, eller gäckande eller både och, kom över honom. ”Det var inte där jag växte upp.”

25

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 25

2020-07-27 08:12

6 ”Nej, mitt land är Brasilien. Jag är född i en fattig by tjugo mil utanför São Paulo, ett av sju barn, levererad till misär, rasism och fattigdom, vittne till våld, förtvivlan och hunger, långt från Copacabanas samba och västvärldens dröm.

Ingen ville ha min far som fiende, men mitt liv började med att han utsåg mig till fiende. När jag låg i min mammas mage misshandlade han henne för att döda mig. I rädsla för hans våld tog hon gift för att framkalla missfall. Men jag höll mig kvar. Det brukade min mor berätta när jag satt i hennes knä. Redan som foster besegrade du ondskan, sa hon och därför fick jag heta ’de Jesus’ i andranamn. Efter mig kom sex till, men jag och mor stod varandra närmast.”

Sam plågades av att se moderns hjälplöshet, både inför pappan som slog henne och barnen som hon inte kunde mätta och de vita familjer som hon städade, tvättade och slet för och som kastade skor och glåpord efter henne. ”Vilken styrka hon hade, för vår skull, den okuvliga tåliga modersstyrkan.

Hon är den enda kvinna jag respekterar, beundrar och hyllar. Moderskapet är kärleksbudskapets praktik. Tänk om världen styrdes av kvinnor, då hade världen varit bättre. Kyrkan var de fattigas tröst. Alla var djupt religiösa och överlämnade sitt hopp i Guds händer men jag drömde om att emigrera. Min pappa hade kommit över en radio och vi hörde utsändningar från USA , vi hörde Martin Luther King och jag visste att världen kunde vara bättre, också för oss. Jag förstod att bara för att man är svart och fattig är man inte dömd till ett outhärdligt jordeliv endast med uppståndelsen som hopp. Jag hade barnets mod och förändringens kraft i mig. Min mor hade inpräntat i mig att jag var annorlunda. Det hade man också lagt märke till i kyrkan och redan som liten fick jag predika. Och de vuxna grät när jag sjöng. Menade Gud att jag skulle använda min kraft till att förändra allt? När jag hade fyllt åtta krävde jag att få bidra till försörjningen och varje natt gick jag ner för backarna till stadshuset för att sopa torget. Skräckslagen att stöta på demoner och onda hundar rabblade jag böner och sjöng psalmer till gryningen då jag vandrade hem och sov ett par timmar innan det var dags för skola.”

Jag lyssnade fascinerad. Fast besluten att förbättra livet för modern såg han till att som elvaåring få ett stipendium av kyrkan till ett kristet internat i Seattle.

26

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 26

2020-07-27 08:12

”Sedan dess har jag klarat mig själv.”

Det förklarade säkert en del av hans sätt. Ensam i världen måste han alltid hävda sig, finna vägar, väcka intresse, tänkte jag. Därför är han så skrytsam och tuppig på ytan. ”Det var emot hennes instinkt att släppa iväg mig, men hon bemästrade det, vilket jag är henne evigt tacksam för. Annars hade jag varit kvar där, som mina syskon. Jag lovade att komma tillbaka rik. Jag skulle lyfta henne ur hennes elände. Jag skulle rädda min familj. Den kraften, Christina, is very very strong.”

Insikten om hur olika människors värde räknades, utifrån kön och pengar, gjorde honom rasande. Den fruktade fadern hade lämnat efter sig en bra sak: ursinnet. Sam kände djup avsky för hur människor utnyttjar andra. Så mot alla odds, ur det i generationer etablerade underläget, steg den fattiga svarta pojken fram, buren av övertygelse, målmedvetenhet och kärlek. Gud hade lyssnat. Och han började bygga framtiden, i Seattle.

Berättelsen var som en flod som höll på att svämma över av ett starkt inre tryck. Den var så annorlunda, så många ord, så många kast och beskrivningar, omtag och utvikningar. Det var som om han hade beskrivit sitt livs omfångsrika väv tusentals gånger för sig själv i brist på mottagare, men nu kunde han inte längre hålla inne den, trots att jag bara var en tillfällig och ganska motsträvig trygghet. I långa svep rörde hans mörka röst sig ett par toner upp och ett par toner ner och han vek inte med blicken från min. Det blev svårt att titta bort, till och med att svälja. Tårar och rörelse övermannade honom ibland, men det märktes att i honom fanns en rå, ursprunglig styrka, ett ursinne som plöjde genom allt. Jag var trött redan när jag föreslog en kopp te flera timmar tidigare – det hade varit en vänlig avrundningsgest som han inte förstod, och nu kunde jag nästan inte hålla ögonen öppna, det hade det hunnit bli mitt i natten och jag ville säga stopp, jag måste gå och sova! Och jag ville säga, Sam, jag vill inte vara din förtrogna! Men skulle jag resa mig mitt i alltihop och avbryta honom? Hur? Han gjorde ingen paus. Han drog knappt efter andan. Han tog inte blicken ifrån mig. Hans mörka ögon såg på mig, han talade hela tiden och jag kapitulerade. Jag fick fortsätta lyssna. Men det var ju egentligen en enkel uppoffring i mitt privilegierade liv, snart skulle jag bre ut mig i min säng.

På det kristna internatet lade han all sin tid på att studera Bibeln. Han

27

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 27

2020-07-27 08:12

var fast besluten att tjäna Gud, hans högsta dröm var att missionera på den afrikanska kontinenten. När hans skolkamrater reste hem på ferier arbetade han i vita välbärgade familjer. ”Hard work doesn’t scare me, I have worked extremely hard since I was a little boy.”

I en av familjerna han arbetade i var pappan hög chef på Boeing och Sam älskade flygplan sedan han var liten och såg dem silverblixtra i himlen på väg till någonstans där livet måste vara bättre. Mannen uppmuntrade honom att starta en leasingfirma för små flygplan vilket han gjorde redan som sexton­åring. För att få mer pondus bar han glasögon och kostym och lade sig till med ett vuxet kroppsspråk. När han inte arbetade studerade han inför missionsresorna, men en dag fick han ett telefonsamtal som utlöste en religiös kris. Hans pappa var död. Mördad. Vilket inte var förvånande med tanke på vem han var. Sam mindes vilken sång han hörde när han fick dödsbudet, den ljöd ur en bil som väntade på grönt ljus. Han sjöng en snutt för mig, han skulle presentera den för kören. Men nu tog hans liv en radikal ändring. Var det så här Gud lönade honom? I sin harm över Guds illojalitet hängav han sig åt köttets lust istället för böner. Han gifte sig mycket ung med en argentinska, de fick en dotter och bodde i en finare förort till Seattle och snart var han så framgångsrik att han flyttade leasingverksamheten till en av skyskraporna downtown, samma byggnad som den stora banken Seafirst, som jag visste precis var det var. Hans kämpaglöd var beundransvärd, sa jag. ”Remember, jag levde mina första elva år under fruktansvärda omständigheter. Det fanns ingen framtid. Det alstrar krafter, krafter som ni som växer upp med silversked i mun inte fattar. I promise you, de av oss som har rest oss ur ett mer eller mindre förutbestämt öde, vi är ostoppbara. When there is something I really need to do, then I am a bulldozer.”

Sam började resa till Tyskland i affärer, och en kväll medan han var borta fann hans sekreterare den argentinska hustrun kopulerande på hans skrivbord.

Hans liv gick sönder och frun och dottern flyttade till Buenos Aires och han var tvungen att sälja leasingfirman. Några år senare gifte han om sig med en helylleamerikanska och de fick en son, samma år som min Axel föddes. Sam fortsatte att pendla till Tyskland, där han nu utbildade FN -soldater i combat­ training och hade börjat uppträda under namnet Eddie Twilight. ”Business är min hustru och showbiz min älskarinna”, sa han. Äktenskapet började knaka och hans andra hustru bedrog honom också, påhejad av sin stockkonservativa

28

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 28

2020-07-27 08:12

redneck family. Båda hans fruar hade offrat äktenskapen av främst ett skäl: ”Instant gratification! Människor styrs av egot som ständigt söker b­ ekräftelse­, liksom köttet, och de flesta kan inte svinga sig över begäret att bekräftas i stunden även om de bryter löften och förstör äktenskap. Instant gratification!”

Han skrattade bittert. ”Vem tror att den man älskar mer än allt ska svika en.

Eller hur, det tror man inte!” Han lutade sig fram mot mig. Sam hade nu pratat intensivt i ett stort antal timmar, han var en störtflod som vällt in i mitt fridfulla vardagsrum och som jag måste hålla ett vakande öga på. ”Har du någonsin varit med om det? Den smärtan? Har du någonting i ditt inre som gör ont, Christina?” ”Det har väl alla. Det är normalt”, sa jag och ryckte på axlarna.

Han väntade som om han hoppades att jag skulle öppna mig lite och det var jag fast besluten att inte göra. ”Kalla mig naiv, men jag tror lika starkt på kärleken nu som då”, sa han.”Till och med mer. Och jag tror att nu när jag har gått igenom så mycket har jag mognat så pass att jag kommer känna igen henne, kvinnan som jag ska älska.

Mina umbäranden ska inte vara förgäves. Jag har tvingats rannsaka mig på djupet. Det inre arbete jag gör kommer bära frukt. Och jag tänker inte slösa min golden dick på någon förrän jag har henne framför mig. Till dess lever jag i celibat. Been there done that. Jag vet att hon finns. Vi ska bygga en djup, helande, utvecklande och trygg relation. För resten av livet.”

Mitt intryck är inte att män i allmänhet funderar så mycket över kärleken och värdet av att arbeta med sitt eget inre, så jag tog mig nyfiket upp ur min nedhasade position på stolen, vilket fick honom att fortsätta. Efter de kraschade familjeprojekten drog han till Paris med sikte på showbusiness. ”In lovely Paris öppnades dörrarna i snabb takt till världar av lyx – och finansvärlden.” Han uppträdde på privata fester och vid event som samlade affärsmän och riskkapitalister, och vid ett sådant tillfälle presenterades han för en entreprenör vid namn Martine. Hon var förebild för Amerikas transsexuella och det var hon som i praktiken gjorde honom rik. Vid sidan av artisteriet sysslade han med aktier och Martine insåg att han var begåvad på moneymaking. Hans oskolade bakgrund gav honom en klarsynthet i analyserna av marknaden som skilde honom från de formstöpta white daddy’s boys. Hans fattiga ursprung, artisteri och nyupptäckta ekonomiska talang gjorde honom till just en sådan framgångssaga som dessa människor tyckte var

29

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 29

2020-07-27 08:12

oemotståndligt chict. Tack vare Martine befann han sig nära den finansiella eliten, fick insyn i den dolda makt som styr marknaden där information byts och hemligheter delas, i den ekonomiska sfär som behärskar vår värld. Han köpte onoterade aktier, bland annat i Martines biotechföretag. När dessa några år senare introducerades på börsen steg de skyhögt i värde och över en natt blev han en riktigt förmögen man. Han lutade sig över bordet och väste fram en gigantisk summa som inte sa mig någonting. ”Det är vad min förmögenhet hade varit värd IDAG . Om jag inte hade förlorat allt. Det var på grund av av Angelique, min sons bitchmother, som jag förlorade allt och när jag hade förlorat allt tog hon resten ifrån mig! Mitt hem, mitt barn, min framtid. Nu vet du varför jag är här. Utfattig och ensam.”

Han torkade ögonen och på ett diffust sätt började jag känna ansvar. ”This is embarrassing. To cry like a baby.”

Jag försökte få honom att förstå att han måste avrunda nu, jag var så trött att jag fick luta huvudet i händerna för att inte sjunka ihop. Gång på gång trodde jag att berättelsen var slut men den bara fortsatte, men den stackaren hade väl inte fått prata med någon på länge, tänkte jag. ”Det var härligt att vara rik. Man får allt för pengar, till och med det som kallas kärlek. Jag frossade i onödig lyx, status och sex. Jag var omogen.

Uthungrad. Jag har rannsakat mig skoningslöst. Varför togs allt ifrån mig? Vad var det jag inte såg? Och hur kunde jag bli så lurad av det som inte var kärlek?

Kanske, Christina, förlorade jag allt i fostrande syfte. Jag använde pengarna bara för att tillfredsställa mig själv. Instant gratification!”

Han inväntade en reaktion från mig. ”Va? Men hur kunde allt gå förlorat?” sa jag en aning fördröjt.

Han slet på nätterna med showerna, och när han kom hem tog han itu med sina affärer. Hans unga fru ställde till ständiga scener, hotade med självmord.

Varje morgon bröt hon ihop i sin gigantiska walk in closet. Hon kunde inte ens bestämma vilka skor hon skulle bära! Han fick ta minsta lilla beslut för henne! Han var psykolog, pappa, försörjare och make dygnet runt. Till slut gick han in i väggen. Doktorn ordinerade vila. Då placerade han allt han ägde på en enda bank för att slippa information från olika håll. Man ska naturligtvis inte samla allt man äger på ett konto men det var tillfälligt och han hade noga valt ut en privat bank för rika kunder, Banque Transatlantique. Banken fick mandat att förvalta aktierna och han åkte till Rivieran med sin fru för att

30

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 30

2020-07-27 08:12

äntligen vila. Men precis då inträffade ett bedrägeri vid banken och alla hans pengar försvann. Nu vaknade jag till. ”Mitt livsverk . . . ruinerad, Christina, ruinerad.”

Medan Sam berättade byggde han torn av mandarinerna i min fruktskål, skakade nervöst med ena benet, rafsade i ett fat med glittriga små stjärnor, tydligen omedveten om sitt kroppsspråk, vilket jag såg som ett plus. Det han berättade var så dramatiskt men av vad jag kunde avläsa i hans uppträdande och gestalt var allt sant. Målet gick efter tre år upp i rätten, tre år av olidlig väntan då han, hans fru och Nicholas som nu fanns till, hade levt med allt mindre marginaler. Han mindes glasklart varje detalj den dag han fann det avgörande brevet från advokaten på hallgolvet. Han beskrev skräcken. Skulle han dömas till fattigdom? Han mindes hoppet. Han öppnade brevet och tillvaron rasade samman. Han förlorade processen och på vägen till detta slutgiltiga nederlag hade han sålt allt han ägde, in på klockan, skorna, de fina märkeskläderna, för att betala advokaten. Förkrossad ringde han sin fru. De hade ändå varandra, sonen och kärleken och tillsammans skulle de klara detta.

Hon skulle hämta sonen på dagis och komma hem direkt. De kom aldrig.

Han ringde, hon svarade inte. Han ringde hennes föräldrar, syskon, vänner, men ingen svarade. I två helvetiska veckor visste han inte var de var, eller om de levde! Hon var ju labil, vad som helst kunde ha inträffat. Han var utslungad i en ohygglig mardröm. Nu var jag riktigt vaken. Han kunde knappt tala.

Jag höll spänt andan. Efter en stund fick han fram att det värsta inte var de förlorade pengarna. Insikten att han inte var älskad var det svåraste. Det var pengarna hon älskade. Det höll på att krossa honom helt. Det fortsätter att krossa honom i denna stund. ”And today I have to fight just to be able to see my son!”

Chocken gav honom hjärtfel, sömnproblem och andningssvårigheter som han fortfarande lider av. Och en dag blev han till råga på allt hemlös. Frun, som hade hållit sig gömd, hade fått hyresvärden att byta lås på deras andrahandslägenhet. Så en dag när han kom hem fungerade inte hans nyckel. Han bultade på, ropade. Han hörde pojken ropa ”Daddy, daddy!” ”But Sam, this is horrible! How can anybody do such a thing?”

Sam fortsatte. Genom kyrkan kände han några neddrogade typer som bodde vid Mariatorget och hos dem på en madrass i ett dragigt hörn fick han bo.

Det var jul och det var kallt, han var ”in total despair”. På julafton, när han

31

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 31

2020-07-27 08:12

planlöst vandrade över Mariatorget och såg hur varmt det lyste i alla fönster fick han ett telefonsamtal från sin bror. Deras mor låg för döden. ”And I couldn’t even go there to sit with her, to say goodbye, to kiss her, to tell her I love her…! I couldn’t do anything! Nothing!”

Hon hade hastigt insjuknat och körts till närmsta sjukhus men vägrades vård för att hon var svart och tvingades åka till ett sjukhus för fattiga. Där rosslade hon nu på sin dödsbädd, dramatiskt försämrad på grund av försenad vård.

Några år tidigare hade han kunnat köpa henne den bästa vården i världen och hon hade överlevt, men fattigdomens brutalitet tog ifrån honom till och med möjligheten att säga adjö. Detta är pengars vidriga makt över människan, sa han. I sin desperation skrev han till sin hustru. Han vädjade om att få låna till en biljett för att åka till sin mors dödsbädd, och nu svarade hon direkt.”I don’t give a fuck!” var hennes svar. Jag höll andan. Sam skakade på huvudet, drog handen över håret. Och strax efter kom dödsbudet. Då föll han ner på knä i snön på Mariatorget, skrek ut sin smärta till Gud och universum och ville aldrig behöva resa sig mer. Jag satt förstummad. ”So this is my story. Det här är vad jag har att hantera varje dag. Ingen vet, men detta är min kamp.”

Han mötte skyggt min blick, han hade verkligen pratat för mycket. Nu hade timmen kommit då fåglarna tystnat, strax före fyra på natten. Jag reste mig, rundade bordet och höll om honom, så ömt jag kunde. ”Sam, det du varit med om är djupt orättvist. Men du är stark. Jättestark.

Du kommer klara det. Du kommer kunna vända allt igen.”

Han tog mina händer och kysste dem och när han såg upp på mig med nästan sprucken blick trillade en tår över kanten och gjorde spår i hans kind. ”Jag bryr mig inte om mig själv. Jag vill bara kunna ta hand om min son.

Jag måste rädda honom från hans destruktiva familj. Jag har förlorat allt, men honom ska jag inte förlora. Han är allt jag lever för.”

Han tryckte mina händer mot sin panna, slöt ögonen och mumlade något på portugisiska, som en snabb bön. Så såg han upp på mig igen. ”Jag har förtröstan. I hela mitt liv, när det är som svårast, sker något oväntat som bär mig vidare till något bättre.”

Jag nickade rörd och uppmuntrande. ”My life changing process has actually already started.” Han såg rakt in i mina ögon.”Because now I have met you.”

32

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 32

2020-07-27 08:12

7 Någon dag senare plockar jag fram min dagbok. Anteckningarna börjar med en fråga. Vem är Sam Paris?

Så hejdade jag mig och läste vad jag just hade skrivit. En konstig början på en dagboksanteckning. Därefter skriver jag ner hans märkliga berättelse men hakar upp mig på olika detaljer. När han fick samtalet om pappans död hörde han en låt från en bil som väntade på grönt ljus. Jag såg framför mig hur han talade i mobiltelefon men insåg att det här hände före mobiltelefoneras tid.

Kanske han satt inomhus med fönstret öppet mot gatan? Vilken fånig sak att haka upp sig på. Det var bagateller i det stora hela, men det gjorde mig fundersam. Hela han gjorde mig fundersam. Det var en gripande historia, men jag ville inte engagera mig i honom mer än jag redan hade tvingats göra.

Anteckningarna slutar med: Ljuger han? Är han mytoman? Mytomaner är skickliga. * Vi var i kyrkan med kören. Han var missnöjd med våra insatser och menade att vi hade kapacitet till så mycket mer. Varför höll vi våra vackra röster tillbaka? Han höll ett inspirerat föredrag. ”Det handlar om tankens makt. Varje gång vi får veta att vi inte är bra nog bygger det tankestrukturer i våra hjärnor och snart tar våra tankar dessa vägar automatiskt och sedan är vi övertygade om att vi inte kan. Vanföreställningen framstår som sanningen. Men vi kan plöja upp en ny väg i hjärnan. Det låter banalt, men jag är ett levande exempel på tankens makt. Jag kommer från största fattigdom, där generation efter generation levt i mental, ekonomisk och social misär sedan mina förfäder gjordes till slavar. Jag befriade mig från tankearvet att inte tro annat än att misär var mitt öde. Det kräver insikt, arbete, uthållighet.

Och jag kommer starta varje körtillfälle med en guidad meditation så att ni kan börja ändra era tankar och befria era röster and let your spirit flow!!”

Jag var inte särskilt pigg på att utsätta mig för vägledd meditation av Sam. Jag var inte där för att lyssna på ännu fler haranger, men han var bra när vi tränade samspel och lyssning och uttal och när vi sjöng, så jag tog det onda

33

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 33

2020-07-27 08:12

med det goda. Vi repade på tisdagar och söndagar och däremellan tittade han – objuden – in hos mig och fortsatte tala om sitt öde som jag lyssnade till.

Jag förstod inte riktigt varför han envisades med att komma till mig men jag ville vara lite easy-going och utmana mig själv i min cementerade ovilja mot oplanerat umgänge. Det var ju synd om honom och han var rätt fantastisk med sin ovanliga bakgrund. Jag kände både för och emot honom, på samma gång. Ibland kände jag en viss – inte förälskelse – men en viss förtjusning. En eftermiddag vid mitt bord riktade han, mitt i någon utläggning, en oväntad fråga till mig. ”Tell me, Christina, what are your dreams?”

Att plötsligt behöva svara istället för att lyssna bringade mig ur fattningen och jag hade inte funderat på mitt liv i de termerna. Jag var upptagen av mer konkreta ting än diffusa framtidsplaner. Han lutade sig närmare. ”How do you picture your future? What are your long term plans?”

Han började se helt förskräckt ut, som om han började tycka att mitt letande efter en presentabel dröm var alarmerande. ”A woman like you! You must have some kind of a dream! Christina!”

Egentligen hade jag kunnat slänga ur mig något klyschigt som att bli rik eller köpa en sportbil eller resa jorden runt men inget av det var sant. Jag hade idéer och planer, men drömmar? Det var fel ord. ”But honey, please tell me you have dreams. Just one? Something?”

Jag tyckte själv att det var hemskt nu. Alla människor har väl drömmar?

Varför hade jag inte det? Det blev inte bättre av att se hans förfärade ansiktsuttryck, som om det var hemskt synd om mig. Han tog mina händer, han var påträngande och jag hittade ingen väg ut. ”This is so sad! Even I, who am in such deep shit, have dreams!”

Något hade jag som kunde kallas dröm. Den handlade om kärlek, om tvåsamheten som jag under flera år förkastat men som jag efter förhållandet med Arran hade börjat längta till, det var väl ändå något som kunde kallas en dröm, men det ville jag definitivt inte dela med honom. ”I can’t tell you my dream”, svarade jag kort. ”I have told you everything of importance in my life. Of course you can tell me.” ”I don’t want to”, förtydligade jag. ”Men du behöver inte vara rädd. Varför kan du inte berätta?”

34

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 34

2020-07-27 08:12

”Det skulle vara att släppa in dig i mitt hjärta. Det vill jag inte”, svarade jag kort. Han lutade sig tillbaka, granskade mig tankfullt. Jag såg trotsig tillbaka.

Varför backade han inte bara och lade ner? ”Don’t worry”, sa han, som om han vore säker på sin sak. ”We ’ll take that later.”

Nej, det gör vi inte, tänkte jag. ”Later” kommer inte att finnas mellan oss.

8 Det gick någon vecka. Ett tag hade Sam hört av sig varje dag, men nu hade han lugnat sig och jag saknade honom inte. En söndag ansade jag mina clementinträd då Sam plötsligt ringde. ”Look out your window!”

Där nedanför stod han och poserade, med ena foten uppställd på den låga muren som om den bara hade råkat hamna där. Han såg så löjlig ut att jag måste skratta. ”Ska du bjuda upp mig på en kopp te?” ”Nej”, sa jag, med en blick mot sovrumsdörren. ”Vi provar caféet längst ner i huset istället.”

Strax satt vi vid Tornets fot i en soffa under ett vitt parasoll. Sam såg trött ut. Han hade varit vaken i flera dygn. Han hade hyrt ett rum i Axelsberg men värdinnan skulle sälja villan så han var tvungen att husera hos sin före detta flickvän, en iransk revisor vid namn Suz, och eftersom hon fortfarande var kär i honom var det inte lyckat. Hon hade gjort hans deklarationer och hållit undan hans svartinkomster från spelningar och hotade att anmäla honom för skattefusk om han inte kom tillbaka. Han hade fått åka mitt i natten till sin trummis i Handen, där han var skriven, men där kunde han inte heller bo, och till slut hade han kraschat i en studio i Rågsved på en för kort soffa. ”Jaha”, sa jag oengagerad. På nytt insåg jag att jag verkligen inte var intresserad av hans evighetslånga monologer och längtade tillbaka hem. Bistert plockade han fram ett bankpapper ur en folder som han placerade i mitt knä

35

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 35

2020-07-27 08:12

och beordrade mig att titta på. Det visade en transaktion mellan Swedbank och en annan svensk storbank via hans konto. Han hade kommit på ett sätt för banker att tjäna stora pengar genom att göra en transaktion via tredje part, det vill säga honom, och detta hade praktiserats en gång. Bankerna insåg att upplägget som jag inte förstod var genialt och hade fortsatt att praktisera det men knuffat ut honom. Han stoppade ilsket tillbaka papperet i en folder. ”Svenskar är världens mest ohederliga folk. De tar ens idéer och gör dem till sina.” Han bytte ton. ”Har du kommit på om du har någon dröm? Det hoppas jag!” Han fortsatte utan att jag hann svara. ”Har du vid något tillfälle sett oss framför dig i dina tankar? Dig och mig?” Jag gapade. ”Vi har ju träffats ett antal gånger nu och ja… jag är ju man och du är kvinna. Så… har du… sett oss, i dina tankar, tillsammans, in one way or another?”

Han var rakt på sak men hur jag än ansträngde mig kunde jag inte se oss inbegripna i en passionerad omfamning. Det stoppade inte honom från att berätta att han själv hade sett oss framför sig i massor av situationer. De senaste veckorna hade han betraktat oss ur alla perspektiv och kommit fram till att vi passade väldigt bra ihop. Vi hade stora själsliga rum gemensamt.

Jag var en mogen kvinna, en reflekterande själ och själv hade han tvingats mogna genom sina förluster. De senaste åren hade han dagligen mediterat ett par timmar, blickat inåt och uppåt och genom sitt mentala arbete utfört på tillvarons botten förstått kärlekens värde. På djupet. Men hur många förstod kärleken på djupet? Och den dag han såg mig i kyrkan när jag doppade oblaten i hans kalk kände han intuitivt att det kunde vara jag och sedan hade han i sina böner önskat att få träffa mig igen och jag kom till slut tillbaka!

Under de tre år som gått hade vi båda mognat och nu borde vi vara redo för den stora kärleken. Men kanske han överrumplade mig med detta. Han kunde vänta. Men han ville berätta det för mig, vi var inga ungdomar längre och det var bättre att vara rättfram. Om jag kunde besvara hans kärlek ville han ”build a beautiful life”. Bara göra musik, skriva, läsa böcker, dansa, resa, skapa underbara upplevelser. Var det inget som tilltalade mig också? Jag, som frilans och ensamstående var alltid medveten om att även de enklaste nöjen kostar, undrade hur han tänkte att detta underbara liv skull finansieras, men det kändes ofint att vara så prosaisk i denna stund under caféets solparasoll där han så modigt bekände sin dröm. Dessutom smickrade det min fåfänga att i egen hög person förkroppsliga drömmen om den fulländade kvinnan.

36

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 36

2020-07-27 08:12

”Du behöver tid. Det förstår jag, Christina.”

Så bad han att få komma upp till mig. Han längtade efter att vila i mina rum som flödade av ljus, kanske få sova en stund på min säng, uttröttad som han var. ”Nej, där ligger Alejandro.”

Han stirrade på mig. ”Vem är det?” ”En av mina älskare.” ”Din boyfriend?” ”Jag har ingen boyfriend. Jag har några älskare bara. Som jag älskar.” ”Är han svart”, frågade han surt. ”Hm. Jag ska tänka efter”, svarade jag och lade handen mot hakan för att fundera. ”Jo, när du säger det. Det är han nog faktiskt. Why?” Jag började samla ihop mig för att gå. Han tittade ner på sina händer. Ibland kom det över honom en sådan tafatthet, kontrasten mellan den bestämde mannen och den sårade pojken var lite rörande. ”Here I am, telling you that I am seriously falling in love with this woman…” ”What woman?” ”You for Christ’s sake! And this is what you give me. A man sleeping in your bed. This hurts me. It really hurts me. Vi som har pratat så mycket om allt.”

Jag klappade honom på handen. ”Well, I have my life, Sam.” Han såg mörkt på mig, mycket allvarlig. ”Jag vet vad som är något värt och inte. Och jag ger inte upp. Jag väntar. Du ska bara förstå vem jag är.” Han verkade oändligt gammal ett ögonblick, tog min hand. ”Du måste våga drömma om ett bättre liv. Please, don’t be afraid.”

Vi reste oss och gick ut från caféet. Trots att jag bara skulle gå tio meter till Tornets entré lade han armen om mig, förde mig tätt intill sig. ”The thing is, Christina… vi passar perfekt ihop, du och jag.”

Jag måste slå hål på hans sätt att tala om saker för mig, som om de vore stora avgörande ting. ”Ja, kolla, min axel passar perfekt in i din armhåla när du håller mig så här. Wow!” Han svarade muntert: ”Du säger aldrig vad jag tror du ska säga! Du är en av de roligaste svenskor jag mött.” ”Jag är alltid allvarlig.”

37

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 37

2020-07-27 08:12

”Jag med! Och en dag ska jag gifta mig med dig!” ”Nej, snälla, gör inte det. Jag vill inte gifta mig!” ”Du kommer ändra dig. Jag är annorlunda än alla andra män du mött. Jag är mycket kärlekskompetent. One day, Christina, believe me!”

Jag skrattade avvärjande och slank in i huset. Strax därpå stod jag i hissen, tankfull. Förstod han något som jag inte själv begrep? Jag kunde säga nej till att ses, men för det mesta sa jag ja, varför det? Det var inte bara för att jag kände ansvar för att han blottat sina sorger – hans historia och mångfasetterade person gjorde mig nyfiken. Han smickrade mig, inte min yta, utan mitt djup.

Mycket av det han sa, både det jag höll med om och det jag retade mig på, stimulerade min tankeverksamhet. Men hur kunde han drömma så allvarligt om oss, om mig? Dessutom ha modet att säga det rakt ut? Var jag rädd att vilja ha honom, ta emot honom, se möjligheten? Raljerade jag och tramsade bort saker i rädsla att känna något omvälvande? Jag måste fråga mig själv om han kunde ha rätt. Kanske han kunde befria mig från min eventuella rädsla i så fall? Visserligen gav inte min kropp eller fantasi några tecken på att jag ville något i den riktningen men min kropp kunde kanske inte alltid få välja. Det var dags att förhålla mig mer intellektuellt till frågan om kärlek. Jag kröp ner i Alejandros famn, snusade in hans doft och föredrog att glömma.

9 Det var dags för konsert. Sams band var på plats och kören fick en timme på sig att repa med bandet. Vi var ganska osynkade. Elvira och jag kände oss generade med tanke på att publiken hade betalt biljetter men mellan de röriga körframträdandena bröt Sam in och var aftonens behållning. Alla höll andan efter A quiet place. Vi hade inte hört hans andra solonummer, men med stigande förvåning fick vi se och inte minst höra vilken stjärna han var. Han hade fantastisk publikkontakt och när han klättrade upp på kyrkbänkarnas ryggstöd och klev över publiken medan han sjöng sexig soul steg jublet. Snart reste sig alla, gungade och klappade i takt och ville ha mer. I mellansnacket

38

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 38

2020-07-27 08:12

fick alla förklaringen på den oväntade stjärnkvalitén: hans primära hemvist var på de klassiska nöjesetablissemangen. Han hade bland annat sjungit på Hudson Theatre i New York med Gloria Gaynor i en hyllning till Nat King Cole. Publiken såg med beundran på den karismatiske mannen. Plötsligt avslutade han konserten med att sjunga Purple Rain, en överraskning för kören, men vi föll in i refrängen, liksom publiken. Sam slöt ögonen och med en inlevelsefull min skred han med micken höjd och huvudet bakåtlutat förbi kören och Jesusstatyn och försvann ut i sakristian. Vilsna harvade vi refrängen några varv till utan att veta när vi skulle sluta och några körmedlemmar var så uppfyllda av stunden att de inte märkte när bandet slutade spela. Men publiken­applåderade. De ville ha tillbaka Sam. De stampade i golvet, visslade, klappade uppfordrande, men Sam var borta. Hans försvinnande var mystiskt, som om han hade glidit in i en väntande limousine på baksidan av kyrkan för att forslas vidare bakom skuggade fönster. Elvira och jag lämnade kyrkan när applådtacket var över, medan de andra väntade på Sam. Fulla i skratt skyndade vi hem för vårt kvällste. Han var så pinsam! Men samtidigt: vilken artist, vilken sångare, och vilken publikkontakt han hade och vad kul att han började klättra på kyrkbänkarna. Men vi bestämde oss båda två för att inte fortsätta i hans kör efter sommaren.

Dagen efter konserten skulle jag resa till New York på bröllop och jag stannade några dagar extra för att träffa släkt och vänner och smussla in en ung musikproducent som jag kände på mitt hotellrum. En god vän, jazzpianisten Herbie Hancock, var samtidigt i stan och vi utbytte ett par presenter och blev glada. Jag rörde mig tryggt på alla nivåer, kände folk från skilda kulturer, sammanhang och bakgrunder och ingen skrämde mig, vi är alla människor och det finns en överenskommelse, en grundkärlek och respekt mellan oss alla och med den övertygelsen rörde jag mig i världen på samma självklara sätt som när man står vid ett övergångsställe och utan att reflektera förväntar sig att bilarna som stannat för en inte gasar när man korsar gatan.

39

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 39

2020-07-27 08:12

10 När jag kom tillbaka hade jag och Elvira två veckor kvar tillsammans hemma. Med kärlek såg jag på alla hennes små ting, kringspridda överallt: hårsnoddar, böcker, tandborste, kläder och skor, allt som var hennes – men flyttkartongerna började fyllas. Snart skulle hennes saker bäras över parkettgolvet och ut ur hemmet och hennes rum stå tyst. Sedan skulle allt som hände i mitt hem bara vara sådant jag själv ställde till med. Hon längtade efter att skapa sitt eget liv och jag var stolt över det, men i mitt hjärta var jag ändå lite ledsen. Livet hade i tjugotvå år kretsat kring barnen, de var mitt självklara sammanhang, mina rötter, min stora glädje. Att hon skulle flyga själv var naturligt och bra, men det som gjorde ont var att jag hade förlorat tid med barnen när jag var sjuk. Det var tre år sedan jag kom ur behandlingarna men på grund av en kirurgs misstag hade jag fått göra fler operationer, en varje år. Vid det här laget var jag uppe i sju och det var inte klart. Jag sörjde att jag som mamma hade slagits omkull av sjukdomen så snart efter skilsmässan, jag hade velat fortsätta vara en trygghet och inte en oro för dem, men det gick inte att reparera den tid som försvunnit. När jag tänkte på det kändes det som om bitar av mitt innersta bröts loss, även om jag visste att framtiden skulle rymma mer roligt mellan oss, fast på ett annat sätt.

En av dessa sista sommardagar innan hon skulle flytta dök Sam plötsligt upp igen, nu med sin spensliga sexåring. Jag hade träffat Nicholas flera gånger vid körrepetitionerna och Sam var en underbar pappa. Elviras flyttkartonger stod staplade utanför hennes rum och jag berättade att jag skulle vara borta hela sommaren efter hennes flytt, så vi kanske inte skulle ses på ett tag. ”Vi ska också flytta snart”, utbrast Sam. Nicholas satt i hans knä och lyssnade uppmärksamt.”Vi får hyra en våning av kyrkan via kyrkoherden. Den ligger här på Söder. En trea. Det har han lovat sedan länge. Det förändrar allt!

Nicholas, du och daddy ska äntligen få ett eget hem. Så när du kommer till mig för sommarlov kommer vi bo där! Om ett par veckor! Aren’t you happy?” ”Oh, I want that…!” sa Nicholas drömmande. ”Med ett eget hem har jag god chans att få mer vårdnad. Jag är så lycklig, Christina.”

Det här var underbara nyheter. Vilken lättnad att veta att pojken skulle

40

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 40

2020-07-27 08:12

få det bättre snart. När de druckit upp saften och skulle gå viskade Sam i Nicholas öra och puffade fram honom till mig och han höjde pliktskyldigt sina armar för att krama mig. ”Nej, vännen, det behöver du inte. Det ska du bara göra om du själv vill.

Det bestämmer du, ingen annan.” Nicholas tittade överraskad upp, med ett hastigt leende. ”Så får du inte göra, Sam”, sa jag strängt till Sam som såg lite skamsen ut och så gick de.

11 Måsarna svepte förbi så nära fönstren att man fick en känsla av att kunna röra vid deras ryggar. De tjocka bladen på mina clementinträd blänkte och om man nuddade vid dem utsöndrade de frisk citrusdoft. Stammarna och grenarna hade väldigt långa vassa taggar. Jag älskade mina träd. Jag hade varit väldigt kär i en man några år tidigare och vi brukade alltid dela på en clementin, som en liten kärleksceremoni. Det var kärnorna från en av våra clementiner som träden hade vuxit ur. När vi flyttade till allt ljus i Tornet fick de sådan växtkraft att jag fick klippa ner dem flera gånger om året. Sam satt vid änden av mitt långa matbord med clementinträden och himlen bakom sig en tidig kväll när han tittade in på te. Plötsligt och oväntat ställde han en fråga. ”Tell me, hur ser du på mig? Hur uppfattar du mig? Vad tänker du om mig?”

Eftersom han var rakt på sak, svarade jag sanningsenligt. ”Jag tycker att du är ytlig. Och fånig. Skrytsam. Det tyckte jag från första stund. Men med tiden har jag sett att du har fler dimensioner och mer djup än jag först trodde. Jag har förstått att du har reflekterat mycket över vad det är att vara människa, mer än många. Det trodde jag inte.” ”Really?” ”Och så har jag sett att du har många olika ansikten.” ”Många ansikten? What do you mean?” ”Du kan se väldigt olika ut. Du talar till och med på olika sätt.”

Han skrattade till.

41

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 41

2020-07-27 08:12

”Vet du inte det själv? Men jag tänker att det kanske har med din hårda uppväxt att göra. Du var tvungen att överleva, du måste kunna ta plats och smälta in för att kunna agera. Och jag tänker att det som jag tycker är … ytligt… ja, larvigt, är ett sätt att hantera din smärta. Du visar upp en blank och fånig fasad för att skydda dig.”

Hans ögon var runda, han var stum. ”Did I hurt you?” ”No. I am surprised.” Han verkade bli glad att över mina ord. ”Det är exakt som du säger. Jag skyddar mig. Ingen har någonsin sagt något liknande till mig förut, men jag är tacksam att du ser att jag har många dimensioner under ytan. Tack. Men jag är också väldigt svag för det ytliga!”

Så blev han mycket allvarlig. ”Du förstår mig. Hur ofta möter man någon som gör det? Vi är båda kärleksfulla människor som vill det bästa och now we have found each other and we need to take it seriously. Look deep into yourself, Christina. Imagine how strong we would be together! Vi kan tillsammans göra någonting fantastiskt av våra liv, vi skulle kunna skapa den tillvaro vi förtjänar. Jag önskar att du vågade bejaka det! Hur ofta möter man en äkta människa? Jag ber dig…det känns lite dumt, men jag ber dig att tänka på detta. Det finns inget att vara rädd för. Jag kräver ingenting av dig. Ingenting. Just your love.”

Han hade sådant mod att säga viktiga saker högt och det lät så bra på hans amerikanska engelska. ”So please, Christina, tell me, what holds you back? What are your fears?”

För inte så länge sedan var frågan ”what are your dreams?” Det fick han inget svar på, men nu ville jag svara med samma mod som han visade. ”Min fruktan är att den jag älskar ljuger för mig.”

När jag sa de orden högt kände jag att det gjorde ont. Han såg det. Jag ångrade mig. ”Gjorde din man det? Ljög han för dig, Christina?”

Jag teg. Han lutade sig bakåt. ”För sin fru, the mother of his children? Det är så lågt. Ljuger i kärlek, det gör parasiterna, sådana individer som utnyttjar människor som vi, vi som är tillitsfulla och älskande. Och en man som ljuger … det är lika omanligt som att slå en kvinna.”

Jag trodde att han skulle förklara att svek ingår i livet och i allra högsta

42

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 42

2020-07-27 08:12

grad i kärleken för så är det ju, men istället blev han så upprörd som om det kränkte hans inre moral. Han tog mina händer, drog dem intill sig över bordet. ”Jag skulle aldrig göra så…mot min hustru… Men jag förstår vad kärleken är värd. Jag kanske är lite för seriös när det kommer till kärlek, egentligen. För mig är kvinnan jag älskar den viktigaste i världen, i varje stund.”

Jag slöt mig och höll vakt igen. ”Du är inte van vid att en man talar så här. Men det här är jag. Willing and able.”

Jag hade dragit mig snabbt tillbaka men med mig in följde hans ord. Vi såg koncentrerat på varandra. ”Det är något jag måste säga”, sa jag till slut. ”Det var inte så att jag var excentrisk den där gången när vi möttes över kalken. Jag gick på cellgift.” ”Yeah. Det var vad jag antog. What kind of cancer?” ”Breast. This one is fake.” Jag lade handen över mitt vänstra bröst. Det var inte nödvändigt att säga men jag ville se hans reaktion. Men Sam som hade talat så många timmar, så sena nätter och många dagar om sina sorger mötte mig inte när jag nu delade något så känsligt. Han som alltid stirrade in i mina ögon slog istället ner blicken och verkade som om han plötsligt kom att tänka på något helt annat. Jag tappade andan, jag kände mig sårad, men bröt tystnaden kring mina egna ord. ”Så nu vet du det.”

Han tittade upp. ”Men det förändrar ingenting. Det är ingenting att ens tänka på. And you will never get sick again. Sådant händer inte dem jag älskar.

Jag kommer inte att tillåta det”, sa han som om han hade makt i frågan. ”Du kommer inte att tillåta det?”

Han ursäktade sig, han insåg att han glömt ett viktigt möte och måste bryta upp. Han tog mig i sin famn och höll en hand om min nacke, lutade sin haka på min hjässa. Jag kände mig utlämnad efter vad jag hade sagt om min kropp. Så strök han bort mitt hår, tog mitt ansikte i sina händer och kysste mig på pannan. ”Everything will be fine. Trust me.”

Ett ofrivilligt ljud av återhållen gråt kom ur mig. Han halade in mig i sin famn igen. Orden om att han aldrig skulle tillåta mig att bli sjuk igen stormade igenom mig. Min skräck var vidrörd av hans ord, en skräck jag kontrollerade och knappt tänkte på, men som fanns där, och han hade lagt ord som ingen

43

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 43

2020-07-27 08:12

kan säga rakt ner i härden. Han gick och jag stängde dörren bakom honom.

Sedan låg jag klarvaken hela natten och tänkte på allt han hade berättat, hans barndom, hans kamp, förluster och villigheten att lära av livets utmaningar, tron på kärleken, hans tapperhet. Alla allvarliga, närmast existentiella spörsmål som han tagit upp och som jag ville vara modig nog att möta istället för att bara slinka undan hela tiden. Klockan fyra skrev jag ett sms: What if I fall in love with you too?

Omedelbart kom hans svar. Nothing would make me happier. That would be an answer to my prayers. A blessing. I would be heavenstruck.

Jag läste hans meddelande flera gånger i gryningsljuset. Hans uppenbarelse, hans sätt att tala och söka mig var en förvrängd och fasansfull bild av min trygghetslängtan, övertygande, ihärdig, utmattande. Men möjligheten att han var Mannen med stort M väckte mer fruktan än glädje. Ändå. Heavenstruck.

Vilket ord.

12 Elvira hade tänkt sova sista natten hos mig, men började längta till sin kille som väntade i det nya hemmet. Vi drack den ena kannan te efter den andra och drog ut på de sista timmarna i den värld som var bara vår, så som den var känd för oss sedan tjugo år tillbaka. Men så var det dags. Hilma och jag följde med henne ner till garaget där cykeln väntade. Tornet står mitt i staden, men nu var stan tyst. Himlen var grå och luften morgonrå, det var knappt så att fåglarna hade börjat vakna. Hon spände fast sin väska på cykeln och knäppte kappan hon fått låna av mig för att alla hennes kläder redan var i lägenheten. Nu klippte hon med ett ömsint leende barndomens sista band till mig. Vi höll om varandra länge. Jag kände lugnet i hennes kropp, och ivern, ivern till framtiden. Vi lösgjorde oss mjukt från varandra och jag smekte bort lite hår från hennes kind och kysste min flicka, klappade henne på kinderna och puffade iväg henne. Hon vinglade till på cykeln när hon vände sig om och log.

44

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 44

2020-07-27 08:12

”Hej då lilla mor!” ”Hej då min lilla älskade dotter!”

Hon cyklade iväg i gryningen med det ljusa håret på ryggen. Det där håret som glänste när hon var liten så att man alltid hittade henne på långt håll.

Mitt barn. Min stora dotter.

13 Jag hade varit nere en sväng hos mina föräldrar och lämnat Rosa Katt till dem, eftersom jag skulle resa bort i tre veckor. De ville gärna behålla henne som sällskap och hon skulle få det mycket bättre som utekatt. Min hund hade en bror utanför stan och jag var bekant med matten. Hon skulle ta hand om Hilma de veckor jag var i Seattle. Jag ägde inte Hilma, det gjorde kenneln, men jag hade tagit hand om henne i ett år sedan hennes första matte hade dött. Men tänk om Sam var kärleken i mitt liv? Han var så allergisk att han ibland drabbades av andnöd av djuren. För säkerhets skull frågade jag matten om Hilma kunde få stanna kvar hos dem ifall Sam visade sig vara den stora kärleken. Själv visste jag inte om jag var förälskad men ville vara säker på att Hilma skulle slippa byta hem ytterligare en gång ifall det var så som Sam var så säker på. Jag var så ledsen när jag lämnade henne och hon tittade snopet efter mig när jag gick. Det kändes inte rätt. Ingen Elvira, ingen Rosa Katt och inte ens Hilma Hund hemma. Men om Sam inte var min kärlek skulle jag snart ha henne hos mig igen.

Min resväska stod öppen i stora rummet och nu var jag ivrig att ge mig av, musiken var hög och fönstren öppna mot parken. Då ringde det på dörren. Jag hoppades att det skulle vara något av barnen, men det var Sam och Nicholas.

De stod utanför min dörr med moloken uppsyn och plastkassar i händerna.

Det irriterade mig att Sam bara dök upp på det här viset. ”Jag är ledsen, men vi var i kyrkan och jag måste få tala med någon. Jag är helt förtvivlad. Det går inte ens att lita på präster i det här landet.”

45

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 45

2020-07-27 08:12

I flera veckor hade Sam sökt kyrkoherden angående lägenheten som de skulle få flytta in i nu, men kyrkoherden – som han trodde var hans vän – hade undvikit Sam. Nu hade han fått veta att lägenheten istället hade gått till kyrkoherdens dotters kille. Nu skulle Nicholas vara hos Sam i två veckor och i augusti ytterligare två, men nu hade han ingenstans att bo. Han hade lämnat det rum som han hyrde utanför stan och han kunde inte bo hos den hysteriska iranskan. Sam visste att mamman skulle se till att han förlorade den lilla tid han fick med Nicholas på grund av att han faktiskt var hemlös. Han var desperat. Pojken såg ner på sina fötter. Jag kände plötsligt så tydligt att min öppna resväska stod mitt på det vackra parkettgolvet bakom min rygg, i Sams blickriktning. En öppen resväska full av frihet. De stora fönstren. Ljuset. Det vackra rummet. Alla mina privilegier. Pojken stod tyst vid sin fars sida, tunn med stora ögon. Min dotters tomma rum. Min resa till Seattle på tre veckor och resten av sommaren i Skåne. Hundra tomma kvadratmeter och en massa dagar och nätter. Sommarlov. Sam tog Nicholas lilla hand som försvann i hans. ”Kan vi bo här medan du är borta?”

Att behöva ställa en sådan fråga med sitt barn vid handen. Jag tänkte snabbt.

Jag tror att jag är humanist. En god människa. Det är fint. Men är jag det endast så länge jag inte utmanas i min egen bekvämlighet – alltså som de flesta, bara en hycklare? Sedan Sam gjorde entré i mitt liv hade jag fått många utmanande frågor och denna krävde ett omedelbart svar. De såg tysta på mig.

Jag hade aldrig förut låtit någon bo hos mig. Ingen annan än min familj hade haft nyckel till mitt hem. Pojken gav upp och såg ner på sina fötter igen. Sam väntade. ”Jag är ledsen, Christina, men jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag hade inte förväntat mig detta.”

Sam var välkänd och väl förankrad i kyrkan sedan fem år tillbaka. Han var pålitlig. Jag måste hjälpa dem. ”Ja. Ni kan bo här medan jag är borta. Om ni vattnar mina clementinträd.”

Sam drog efter andan, i hans ögon steg tårar. Nicholas slog lättad upp sin blick och Sam drog honom tätt intill sig. ”Men ni måste flytta innan jag kommer tillbaka”, tillade jag. Sam svarade inte. Det var fel stund att påpeka det. Hans fokus var på pojken. Han böjde sig ner och mötte sin sons blick. ”Vill du bo här?”

46

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 46

2020-07-27 08:12

Nicholas nickade ivrigt. ”Kanske ni vill ha varsitt glas saft?”

Jag avbröt min packning och blandade saft. Nicholas gjorde sig hemma­ stadd i soffan och visade klipp på ”the annoying orange” på mobilen, små filmer som jag trodde var rara men där frukter överraskades med att skäras i bitar. De grymma vändningarna i de små filmerna fick mig att skratta alldeles för mycket. Jag kunde inte sluta. Sam skrattade också. Skrattet lyfte hans kinder till små kuddar. Jag tyckte om ljudet av hans skratt, jag tyckte om hans ansikte när det skrattade, jag hörde faderns värme i hans skratt, men mitt eget skratt var oproportionerligt. Det var en konstig känslomässig urladdning som jag inte förstod och som jag inte kunde behärska. Jag var inte så där hejdlöst uppspelt, inte alls, men jag kunde inte sluta. Min kropp skrattade så att jag blev svettig och tårögd och när jag såg Sam och Nicholas framför mig skrattade jag ännu mer åt den bisarra situationen. ”Det var det bästa skrattet jag har haft på länge”, sa Sam. Innan de gick tittade vi in i Elviras rum där de skulle få husera. Sam öppnade garderobsdörren. Tomt förutom på ett par bilder hon tejpat fast på dörrens insida. De satte sina halvfulla plastpåsar med gratisleksaker från McDonald's i garderoben. Rummet doftade av min dotter. Sedan ville jag att de skulle gå och jag gick före dem ut till hallen. De kom efter, klev i sina skor och där stod vi. ”Jag åker i övermorgon”, sa jag. ”Men då kommer vi i morgon. Vi får sova hos min trummis inatt.” ”Vilken tur. Okej. Vi säger så.”

Det var som om någonting fattades. Sam borde säga något, något uppskattande, något om hur tacksam han var att jag kunde hjälpa till i detta desperata nödläge, istället låg en tystnad över det hela som om det inte var något särskilt alls med att jag öppnade mitt hem trots att de nyss var förtvivlade. Inte så att han måste visa mig översvallande tacksamhet, men något saknades. Det var som om Sam själv visste att något saknades men lät bli att ge det. Jag förmodade att han ville göra situationen odramatisk av omsorg om pojken.

Men en febril verksamhet hade startat i min hjärna och jag behövde få tänka till nästa dag innan jag gav honom nyckeln. ”Jag måste fortsätta packa. Hej då så länge.” ”And… the key?”

De såg på mig.

47

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 47

2020-07-27 08:12

”Ja? Javisst, naturligtvis…”, sa jag vänligt och plockade fram extranyckeln.

Jag höll nyckeln ett ögonblick över hans handflata. Han såg uppmärksamt på mig. Jag lät den falla och uppmärksamheten i hans blick skiftade till något som kändes … konstigt. Det lilla vardagstinget i metall låg i hans hand och jag fick en stark impuls att ta tillbaka den innan han hann sluta fingrarna.

Han skrattade till. Det var försent. ”Men ni får bara bo här medan jag är borta. Ni måste flytta när jag kommer tillbaka.” ”You already said that.”

Han tryckte ner nyckeln i sin byxficka, vi sa adjö och de gick. Jag vinkade tills hissdörrarna sköts igen. Jag såg till att le vänligt. Det var lite otrevligt av mig att säga det där om att de måste flytta när jag är tillbaka, två gånger och med den spända rösten. Snålt.

14 Hissen gick varm och resväskor, flyttlådor, påsar vällde in i mitt hem. ”Är allt detta kläder?”

Han skrattade till. ”Alltså, även jag har en del ägodelar, Christina, sorry.” ”Well, of course, I just… wondered… you said… well, it doesn’t matter.

Fine, fine.”

Jag satte mig i mitt arbetsrum på andra sidan den tunna väggen. Det kröp i mig. Jag kände mig invaderad, som av myror. Jag fick påminna mig om att jag hjälpte dem i en nödsituation och att jag inte fick bli irriterad, fast det förvånade mig att de var så högljudda. Efter ett tag gav jag upp försöket att arbeta och gick ut i stora rummet. Där upptäckte jag att Sam hade plockat ner mina magneter och lappar från kylskåpsdörren. ”What? How did this happen?”

Han svarade glatt att han gjort mig en tjänst och städade bort dem för att det blev rörigt för ögat. Min spontana replik var: ja, men det här är mitt hem!

48

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 48

2020-07-27 08:12

Men jag hejdade mig, det kändes för demonstrativt markerande att påpeka att jag ägde dessa hundra kvadratmeter och hade all makt. Nicholas skuttade ut i stora rummet och ville att hans pappa skulle spela tv-spel. På skrivbordet stod en stor skärm som definitivt inte var en gratisleksak från McDonald's, vilket jag ville påpeka. Var jag förolämpad över att han inte var riktigt så fattig att han bara ägde plastpåsarna som de så ledsamt stod och höll i dagen innan utanför min dörr? Tyckte jag att min godhjärtade gärning blev mindre motiverad för att han ägde mer? Eller var jag helt enkelt arg för att han hade mörkat att han ägde mer än några gratisleksaker? Tankarna gick kors och tvärs och jag insåg att jag förmodligen inte alls var lämpad att öppna mitt hem eftersom jag var så stressad och ville ha ut dem direkt. Med klappande hjärta, förargad och förbannad, resonerade jag med mig själv och satte tillbaka nästan alla magneter och lappar. Sam kom strax efter och kungjorde med glad röst att han skulle koka soppa. Om jag ville kunde jag få smaka. Det var ett tillfälle att sitta ner och prata närmare med dem. Allt hade gått så fort. Tidigt nästa morgon skulle jag åka.

Sam kokade färdiggjorda köttbullar i svag buljong och lade i några skivor gurka som Nicholas förtjust slevade i sig. Jag satte mig ner och pratade om ordningsregler. Som att alltid plocka undan efter sig och hänga upp ytterkläder och ställa in skor och annat fundamentalt. Sam log utan att svara, som om någon talade kinesiska, så jag tog det igen och han svarade: ”No, you just told me.” Jag blev stum ett ögonblick. ”Fine.”

På kvällen skulle Axel, hans tjej Vera och jag fira att Elvira och hennes kille Joel hade blivit sambo, tillsammans med Joels mamma. Vi skulle ta en drink på Norr Mälarstrand. Sam och Nicholas vinkade leende adjö, men det kändes konstigt att gå hemifrån och veta att de var där utan mig och skulle vara kvar när jag kom tillbaka. Men det var en vacker afton. Stockholm tronade förtrollat på sina öar, vattnet glittrade i ljusspeglingarna, kvällen var varm, de unga vackra och ivriga, och vi skålade för den nya tiden. Vid midnatt kramade Joels mamma och jag varandra adjö och gick åt var sitt håll till våra pinfärska ensamheter, och innan jag rundade hörnet kastade jag en sista blick över axeln och såg de unga vandra arm i arm till sitt bo och försvinna. Ljuset låg gyllenrosa över staden och luften var varm och mättad med sommardofter.

Min promenad över broarna var tankfull. Jag behövde vara ensam med mina tankar. Jag behövde gråta.

49

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 49

2020-07-27 08:12

När jag öppnade dörren slog en främmande lukt emot mig. Dörren till gästtoaletten stod öppen, badhanddukar låg i en fuktig hög på golvet. Jag måste kliva över deras skor slängda huller om buller. Mat och disk stod lämnat i köket. Dörren till deras rum var stängd och det var tyst där inne. Jag satte på tv:n på låg volym och kokade en kopp te. Sam tittade ut från rummet och hyssjade. Nicholas skulle sova. Jag stängde av tv:n och satte på lugn musik.

Sam kom ut, strängare. Pojken hade svårt att somna på detta nya ställe. Han var orolig, han måste ha det tyst. Om inte Nicholas hade varit hade jag bett honom att packa där och då. Han klev in i mitt hem och började säga till mig! Var barnet vant vid att alla gick på tå? Det enda jag kunde göra var att tappa upp ett bad. Vanligen brukade jag bada till musik och ha dörren öppen ut mot lägenheten men nu låste jag utan musik. Jag lyckades inte slappna av.

Men jag skulle inte behöva ha med dem att göra nästan alls så jag fick inte bli så här upprörd. Vi hade knappt hunnit ses denna första dag och jag var redan riktigt arg och brottades med min snåla, ogina inställning.

Tidigt nästa morgon åkte jag till Arlanda. Det var obehagligt att smyga omkring i mina rum – jag måste hela tiden passera den där stängda dörren – och se min hand vrida om nyckeln till mitt hem där en främmande man och hans son låg och sov. Men jag hade hjälpt dem. Det var ändå det som det handlade om. En nödsituation. Och han var inte vem som helst. Han var etablerad i Allhelgonakyrkan. Det var en slags garanti.

15 Karol och jag hade funnit varandra i Roosevelt High School och varit vänner sedan dess och nu besökte jag hennes familj under tre veckor i Seattle. Vi skulle också ge oss ut på en veckas road trip i Washington State och på slutet av mitt besök flyga ner till Los Angeles för att bland annat besöka Universal Studios. Sam hade noga deklarerat att han aldrig skrev mejl eller sms men han tänkte ringa varje dag för att höra min röst och kolla att allt var bra. Det var inte nödvändigt, sa jag, viktigare var att han skötte clementinträden. De

50

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 50

2020-07-27 08:12

första tio dagarna gick utan att jag hörde ifrån honom och jag var lättad, men så kom ett sms om att clementinträden mådde bra och att allt var underbart, undertecknat ”your hubbie”. Det störde mig men i vissa stunder drömde jag om att ha en ”husband” som väntade där hemma, även om det inte var just han. Karol och jag åkte genom de fantastiska bergen i östra Washington när jag berättade om Sam. Jag hörde själv hur knäppt det lät och olikt mig. Men jag försäkrade henne att allt var som det skulle vara. Det var omöjligt att förklara så många timmars intensiva samtal och han var en pappa som råkat illa ut och kämpade för sitt barn. Hoppas det stämmer, sa Karol skeptiskt.

Det gick några dagar till utan ett ljud från honom, så jag skickade sms för att höra om allt var bra. Inga svar. När vi var nere i Los Angeles var jag riktigt orolig och ringde flera gånger. Han hade ju problem med hjärtat. Han svarade inte. Men när Karol och jag var i Universal studios och köade till Jurrassic Park, ringde han. ”Det har inträffat en olycka och jag har legat på sjukhus och inte kunnat svara.”

Det var trångt och hett i kön och jag försökte höra vad han sa. ”An accident? What happened? Are you okay?”

Han berättade att han sjungande av glädje över att ha ett hem och en underbar tid som väntade tillsammans med mig hade skrubbat och städat mitt hem minutiöst. ”It didn’t need to be cleaned”, sa jag förvånad. ”Indeed it did! From old memories, and bad energies.”

Jag skakade på huvudet. Det fanns inga dåliga minnen i det hemmet! Han hade legat på knä i badrummet och sjungande skrubbat klinkers och när han reste sig slog han i handfatet och svimmade av. ”When I woke up I understood I had to go to the hospital so I called the girlfriend so she could pick me up…”

Han fick stanna på sjukhuset några dagar för observation och nu var han tillbaka hos ”the girlfriend” för han fick inte lämnas ensam. Han hade ådragit sig en allvarlig hjärnskakning och kotorna i nacken var skadade. Han måste vara mycket försiktig. ”The girlfriend?” ”Suz. My ex. Det fanns ingen annan att ringa!”

Jag konstaterade kort:

51

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 51

2020-07-27 08:12

”I don’t need this.”

Han tände till direkt. ”You don’t need this? You? Du behöver inte det här, är det var du säger till mig? Så människor måste vara friska, starka och felfria för dig? Is that what you mean? Jag råkade ut för en allvarlig olycka och du säger att du inte behöver detta?” ”Ja det är vad jag säger. Och nu är du okej och du har någonstans att bo, vilket är bra för då behöver du inte bo hos mig.” ”Nej, hon är galen. Hon är den sista människan på jorden som jag vill be om något. Imorgon flyttar jag tillbaka till dig. Jag är allvarligt skadad for Christ’s sake! Jag städade rent ditt hem från gammal negativ och förstörande energi och blockerande minnen för att du och jag ska bygga ett underbart liv tillsammans och du säger att du inte behöver detta? Jag är chockad!” ”Du borde ha städat upp i ditt inre istället, det är där du behöver städa, inte i mitt hem.”

Han lade på. Jag stod inklämd i en lång kö under ett lågt tak med massor av människor framför mig och massor av människor bakom mig, det var över 30 grader varmt och jag höll på att spricka av ilska. Vad trodde han? Vadå bygga ett liv tillsammans? Jag väste: ”Vilken människa! Han ska ut, Karol, han ska ut.” ”Jag är lättad att höra det. Bra, Tina.”

Honom ville jag inte ha i mitt liv, i vilken tappning han än kom. Sedan skrek jag njutningsfullt rakt ut av lättnad, attackerad av monsterdinosaurier.

16 Uppe i min exmans lägenhet bodde Malik, hans systerson, över sommaren.

Honom träffade jag första gången när han var sex år och han blev inte bara mina barns kusin och en av deras bästa vänner, utan också en av mina mest förtrogna vänner. I perioder hade vi tät, förtrolig och skrattlysten kontakt.

Nu när Sam hade svårt att klara sig bad jag Malik ringa på för att se om han

52

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 52

2020-07-27 08:12

behövde hjälp. Tänk om Sam låg döende där inne med sin skadade nacke och dåliga hjärta och allt vad det var? Men ingen öppnade.

Jag kom tillbaka till Stockholm en morgon i början av augusti och när jag drog min väska över Medborgarplatsen där Tornet dominerar kände jag inte den lättnad man brukar då man kommer hem. Jag hoppades att Sam inte var där. Vi hade inte hörts av sedan han lade på luren. När jag stack nyckeln i låset hade jag ingen aning om hur mitt hem skulle vara. Men i hallen på en pall stod en bricka med ett äpple, en banan och en smörgås. Allt var välstädat och stod på sin plats. Dörren till deras rum var stängd, de sov säkert. Men när jag öppnade dörren till mitt arbetsrum skrek jag till. Rummet var belamrat med stora väskor, trasiga flyttkartonger och plastpåsar. Sakerna stod staplade i halva rummet framför min franska balkong och skymde utsikten. Jag kunde inte komma åt skrivaren och en del av bokhyllan och inte ens öppna fönstret för att vädra ut den unkna lukt som steg upp ur hans gamla saker. Hur mycket saker skulle han släpa hit? Och hur vågade han placera allt i mitt arbetsrum?

Det blixtrade i huvudet och jag knackade på hans dörr. I sängen satt Nicholas och spelade dataspel med hörlurar på. Sam satt bredvid, ihopsjunken som en gammal gubbe, med huvudet i nackkrage. Nicholas flög upp och lade sina armar om mig, Sam log ett ansträngt leende som om det gjorde ont att lyfta huvudet. ”We are so happy to see you again, Christiti!”

Jag stängde dörren om dem och gick rastlöst runt i stora rummet. Jag måste lugna mig. Jag satte på te. Sam öppnade sin sovrumsdörr och kom leende emot mig för att krama mig. Mina armar föll tunga ner längs sidorna. Det var inte demonstrativt, det var instinktivt. ”Hur ska jag kunna krama dig när du gör så här varenda gång?” ”Det är inte meningen att du ska krama mig, Sam.” På dagarna var han och Nicholas borta och varje kväll sa jag till Sam att vi måste prata. Absolut, svarade han tillmötesgående, vi pratar när jag har nattat pojken. Jag ville försäkra mig om att han verkligen fattade att han måste flytta när sommarlovsveckorna var över, men timmarna gick och Sam stannade bakom den stängda dörren. Sent på kvällen knackade jag försiktigt på. Han hyssjade. Om pojken blev orolig skulle han börja kissa i sängen! Andra kvällen upprepades det, tredje och fjärde likadant. En av de sista kvällarna innan jag skulle till mina föräldrar, kom han faktiskt ut. Huvudet var plågsamt uppstagat

53

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 53

2020-07-27 08:12

över nackkragen och mödosamt slog han sig ner och berättade bekymrat att han inte hade velat säga något inför pojken, men läkarna hade nyligen klargjort att han riskerade att få livslånga men av nackskadan. Han måste bära kragen i tre månader och vara mycket försiktig. Dessutom hade han flyttat in i Tornet i övertygelsen om att han och jag skulle ”build love”, på ett moget sätt. Han hade överlämnat sig helt till mig, praktiskt och emotionellt. Han hade bett om att möta en kvinna som jag och tackat Gud och berättat för sin familj och alla lyckönskade honom. ”And tonight the little boy told me: Daddy, I love Christina, and I love to be here in this home, can we please stay here? Men vad hade Christina sagt? I don’t need this och nu sitter jag i en mycket svår situation, dessutom sårad och ledsen.” Med tanke på att han kämpade för att ge sin son trygghet under deras sommarveckor översåg jag med hans försök att manipulera mig med skuld. Eller kanske han verkligen var så romantisk och behövande att han trodde att himlen hade öppnat sig med mig. Oavsett vad lade jag min vrede åt sidan. Det spelade ingen roll om de var i Tornet medan jag var bortrest. Han skulle för övrigt vara i Kina under tre veckor av tiden. ”Okej, Sam, ni kan stanna över sommaren, men när du kommer tillbaka från Kina i början av september måste du flytta. Till dess kan du nog hitta något rum att hyra.”

Nästa dag åkte jag tillbaka till mina föräldrar och lämnade far och son ensamma i Tornet. Sam skulle åka till Kina veckan därpå i hopp om att bygga en verksamhet inom showbusiness. Jag kände mig lite hjärtlös som ganska kallt hade deklarerat att jag bara lät dem bo över sommaren, och skickade därför några uppmuntrande mejl till honom i Kina. Men han var tyst som muren ända till min födelsedag, men hans ärende var inte att gratulera mig.

Han satt på polisstationen i Peking, rånad på plånbok, telefon och kreditkort, och bad att få pengar skickade till sitt konto. Jag tänkte absolut inte skicka honom några pengar och svarade honom inte. Något senare kom ett nytt mejl där han tackade så mycket för pengarna som kommit in på hans konto och kallade mig ”a good girlfriend”. På slutet hälsade han till mina föräldrar och hoppades att jag hade det skönt vid havet. Vilken kvalificerad tönt, tänkte jag. Han har varit rationell och skrivit ett mejl till sin ”girlfriend” och skickat samma till mig med några tillägg om havet, men glömt att ta bort raderna där han tackade för pengarna. Nej, nu fick det var nog. Min intuition hade varit helt rätt från första början, men sedan hade jag kollrats bort av hans

54

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 54

2020-07-27 08:12

evighetsprat och sorgliga öde. Jag ömmade för Nicholas, men Sam var problem och skulle ut ur min tillvaro. Så skönt att han skulle flytta direkt när han kom tillbaka från Kina. Hurra!

17 I slutet av augusti sa jag adjö till mina föräldrar och återvände till Tornet.

Sam hade inte städat efter sig innan han åkte till Kina och mitt arbetsrum var fortfarande belägrat av hans saker, hans eget rum överlastat med ännu mer grejer och hans badrum smutsigt. I kylskåpet hade han lämnat mat som hade börjat ruttna. Han hade inte tömt kökssoporna och det både rann och stank om dem. Sammanbiten städade jag upp och sedan bläddrade jag igenom hans bok, bestsellern, som han lagt fram på soffbordet. Omslaget pryddes av en ung kvinna, pojkens mamma. Hon såg inte särskilt ondsint ut, snarare osäker. Texten hade nästan en parodisk amerikansk självhjälpssubstans. En man titulerad bestsellerförfattare rekommenderade Sams bok i förordet.

Det gick ett par dagar in i september men Sam hörde inte av sig. Jag ville att han skulle hämta sina saker, men han svarade inte när jag ringde. Till slut bekräftade han att han var i Stockholm men han kunde inte ge besked om när han kunde hämta sina saker. Det värsta var att han hade nyckeln och kunde dyka upp när som helst. Det gjorde han också. En dag klev han bara in. Med plågad uppsyn hasade han omkring i nackkragen och tog sig för hjärtat. Sedan han kom hem från Kina hade han legat på sjukhus för att utreda hjärtat och han hade absolut inte kunnat tänka på att flytta. Läkaren sa att han måste vila men var? ”Nästa helg ska jag ha Nicholas. Vad ska jag ta mig till?”

Jag tyckte inte om det, men det var ändå synd om den stackaren, så jag bestämde att de fick bo hos mig den helgen, men inte mer. Han fick ha kvar nyckeln till dess för att hämta kläder och duscha men måste förvarna innan han kom! Det lovade han. I tio dagar kom och gick han. Plötsligt rasslade det i låset och jag tvingades kasta mig ut ur mitt arbete och göra mig beredd

55

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 55

2020-07-27 08:12

på hans litanior. För varje gång han kom blev han mer eländig. Han sov i parker, olovandes i kyrkan. Men mest sov han inte alls utan satt på caféer eller vandrade runt i stan. Han rörde sig mödosamt, pinad av nacken. Det var hemskt att se. Ibland lade han sig stönande på soffan och jag blev inte av med honom. ”Jag måste få vila, for Christ’s sake, fortsätt du med ditt!”

Det var omöjligt att koncentrera mig på mitt när han kved på soffan men jag tänkte stå emot hans känslomässiga utspel. Jag måste ha ro i mitt hem.

På helgen när han kom med Nicholas var stämningen gladare och Nicholas glada blickar och smärtan i Sams påverkade mig mycket. Varför skulle jag ha ansvar för detta? Jag fick ont i magen. Efter att ha lämnat Nicholas i skolan på måndagen kom Sam oförhappandes tillbaka och lade sig i fosterställning i soffan och stannade där. ”Du måste hämta dina saker denna vecka.” ”Jag har ingenstans att ha dem! Vad ska jag göra? Slänga det enda jag äger?”

Nu var jag tvungen att sitta och prata med honom där han låg med en kudde över huvudet. Jag föreslog att han kunde bo på ”ungkarlshotellet” under en övergångsperiod, eller starta en betalande kör eller ge sånglektioner. Nej, hans krafter var slut. Han hade lagt för mycket hopp vid mig och förlorat sin energi av besvikelsen och av nackskadan och hjärtat och sömnproblemen och ”the girlfriends” otäcka hot och stressen och ensamheten och rädslan att förlora det umgänge han hade med Nicholas och hur skulle det gå med pojken då?

Jag vet inte, sa jag. Men du måste gå nu. ”You have made my life very complicated, but I love you and God bless you”, sa han sorgset när han gav tillbaka nyckeln.

Själv försökte jag dölja hur lättad jag var.

18 Jag skrev ett synopsis på en romantisk komedi för att presentera den för Svenska Filminstitutet i hopp om manusstöd. Utan förvarning ringde Sam på dörren, han hade kommit för att packa. Jag hoppades att det skulle gå fort

56

Herrström_Ödeläggaren_senaste.indd 56

2020-07-27 08:12