9789100178239

MARIE BENGTS

รถden

D

KLAR

i

DOMINO ALBERT BONNIERS Fร RL AG

i serien om hannah lönn har tidigare utgivits En sax i hjärtat 2017

www.albertbonniersforlag.se © Marie Bengts 2019 omslag Sara R. Acedo Satt med Janson Text tryck ScandBook AB, EU 2019 isbn 978-91-0-017823-9

Till mormor Hanna som drĂśmde om att ĂĽka till Stockholm

Härmed har vi äran att inbjuda till

en kunglig modevisning För att hedra den nyligen bortgångne modekungen Christian Dior bjuder vi på en magnifik mannekänguppvisning med mästarens modekreationer.

välkommen att förföras, förälskas och förloras.

Kungliga Teatern (Operan), Guldfoajén Torsdagen den 14 november år 1957, kl. 18.00 med vänlig hälsning Modedirektör Gustav Leijon Svenska Kompaniets franska ateljé

•

MAN DAG 11 NOVEMBER 1957

KAPITEL ETT

Hannah Lönn var omgiven av mörker. Sidentaften strömmade ut ur symaskinen och formade becksvarta vågor innan den fortsatte ringlande ner över bordskanten. Hon kom att tänka på floden Styx och dess dunkla vatten, att vara på väg dit hon inte ville, att det svarta inte bara höll på att ta över rummet utan även hennes liv.

Ryggen värkte. Hon tände en cigarett, ställde sig vid fönstret och masserade ryggslutet med den fria handen och tittade ut på ett grådystert Södermalm. Mörkklädda människor promenerade Katarina Bangata fram med uppdragna axlar som om de frös. Himlen var stålgrå och det lilla dagsljus som fanns skulle snart försvinna. Bara en månad tidigare hade lönnarna i allén sprakat i gulröda färger, nu såg de döende ut med nakna, spretande kvistar.

Hon drog på munnen när hon insåg det tragikomiska i situationen: en vissen Lönn stod och tittade på andra vissna lönnar.

När Gustav Leijon, modedirektören för Svenska Kompa­ niets franska damskrädderi, hört av sig hade Hannah först blivit förtjust. I sin enfald hade hon trott att karriären som klädskapare äntligen skulle ta fart, att modedirektören blivit imponerad av hennes arbetsprover. Glädjen hade varit kortvarig, det visade sig att han bara behövde en extra sömmerska inför en mannekänguppvisning som skulle hylla den nyligen bortgångna Christian Dior.

11

Hannah hade ändå sagt ja. Christian Dior var en stor förebild och hon hade förutsatt att hon skulle arbeta i ateljén med hans kreationer. När sedan dråpslaget kom och hon fick veta att hennes uppdrag var att sy ett trettiotal svarta dominoslängkappor, som inte hade ett dugg med Dior att göra, var det för sent att dra sig ur.

Arbetet var ett slavgöra. Dessutom var hemlighetsmakeriet runt slängkapporna så stort att det var snudd på löjligt. Hannah var tvungen att sy hemma i sin lilla tvårumslägenhet istället för i den stora ateljén på varuhuset. Trots att plaggen bara var rekvisita var modedirektör Leijon noga med kvaliteten.

Med jämna mellanrum skulle Hannah titta in på Franska, som ateljén kallades i folkmun, så att arbetet kunde granskas. Anvisningarna för hur dominokapporna skulle se ut var extremt detaljerade och vid det här laget kunde hon rabbla dem i sömnen: En rundskuren kappa i svart, tunn sidentaft av fyra stycken, av vilka de två yttre är smalare, de två inre har sex våder.

Ståndkrage i dubbelt tyg. Röd handsydd söm mitt bak som löper ner över ryggen i asymmetrisk form.

Måttangivelserna var på millimetern.

Hannah fimpade cigaretten, stukade den ordentligt i askkoppen från Café de Flore, en present från väninnan Bibbi Berg som var modeillustratör och förmodligen hade knyckt den på en av sina spännande arbetsresor till Paris. Själv kom Hannah inte iväg någonstans.

Hon tittade på den sorgliga svarta tyghögen. Gustav Le­ijon ville inte avslöja för mycket om det han – föga ödmjukt – kallade århundradets mannekänguppvisning men hade berättat att slängkapporna efteråt skulle överlåtas till Operan, där spektaklet skulle hållas, för att användas i en kommande uppsättning av Maskeradbalen. Säkert skulle mannekänguppvisningen bli ett sammelsurium av maskeradbaler, döda kungligheter, Gustav III och Dior. Säkert skulle Christian Dior vända sig i graven.

Franska var ett av få svenska skrädderier som hade godkänts 12

av det franska modesyndikatet och hade köpt rättigheter till att sy upp Diormodeller. Den hastigt påkomna mannekänguppvisningen berodde nog på att Gustav Leijon ville smida medan järnet var varmt och sälja ovanligt många kreationer i en tid när det annars började gå knackigt för modehusen. Inget konstigt med det, men varför tramsa till det med dominos?

Det var inte likt Leijon att vara överdriven och dramatisk, han brukade tvärtom framhålla vikten av återhållsamhet och förfining. Reklamkupper behövdes inte, brukade han säga, det räckte med tyngden i namnet Svenska Kompaniets franska damskrädderi.

Hannah försökte trösta sig med att hon fick någorlunda bra betalt. Hon slog sig ner vid symaskinen och tittade på klockan, som visade en kvart över två. Halv fem skulle hon hämta Laila Söderlund på Stockholms Centralstation och innan dess skulle hon hinna svänga förbi Franska, lämna slängkappor och hämta tyg. Lutad över arbetet tänkte hon på femtonåriga ­Laila, granne till Hannahs faster Lilly i småländska Eneby. ­Hannah hade lärt känna flickan under sommaren när hon besökte Eneby, och hon hade dessutom hamnat i en mordgåta när hon hittat en av sina kunder saxmördad. Byborna hade hållit varandra om ryggen och kriminalarna – alla män naturligtvis – hade stått handfallna. Hannah hade blivit tvungen att styra upp utredningen och avslöja mördaren. Förste kriminalassi­stent Holm, mannen som ledde utredningen, hade till en början varit motsträvig men i slutändan tacksam. Hannah smålog när hon tänkte på honom.

Det var faster Lilly som kommit med förslaget att skicka Laila till Stockholm. ”Hon kan hjälpa dig med slängkapporna”, hade Lilly gapat i telefonen. ”Hon bara går här och dräller och pratar om dig, hon saknar dig något rent okristligt. Hon skulle må bra av att göra nytta och samtidigt ta del av storstadens sus och dus.”

Hannah begrep sig inte på barn, men ungdomar gick an och 13

det var något särskilt med Laila. Det berodde inte bara på att hon beundrade Hannah omåttligt utan också på att hon var så imponerad av och förtjust över allting att det smittade av sig.

Mot bättre vetande hade Hannah gått med på förslaget. Hon tvivlade på att Laila skulle vara behjälplig och så mycket sus och dus skulle det inte bli fråga om eftersom Hannah måste arbeta. Å andra sidan skulle kanske modevisningen vara nog.

När Laila fick höra att de skulle på mannekänguppvisning på Operan skrek hon så högt i luren att Hannah var tvungen att hålla den på armlängds avstånd för att inte bli lomhörd.

Hannah skrattade.

Fast eftersom det var sådant hysch-hysch från Leijons sida hade det kanske varit obetänksamt att ge Laila alla detaljer om slängkappor och annat, kom hon på. Att hålla tyst var inte en av flickans starka sidor. Men å andra sidan – vem skulle hon kunna berätta det för? Hannah måste rycka upp sig och ta vara på den positiva kraft som Laila förde med sig. Gudarna skulle veta att hon behövde den, hon var trött på dominos, på slit­ göra, på män i allmänhet och på modedirektörer i synnerhet, på vädret och på livet.

Då hörde hon en röst bakom sig: ”Jag är döden.”

•

K A P I T E L T VA

”Hannah Lönn syr inte själva Diorklänningarna utan dominos, slängkappor som ska användas på mannekänguppvisningen”, sa Laila Söderlund till medpassagerarna i förstaklassvagnen. ”Hon ska sy trettio till på torsdag, jag åker upp för att hjälpa till.”

Reskamraterna såg inte särskilt imponerade ut. Gubben som satt mitt emot kisade mot henne och trutade med munnen.

Laila tog det som en uppmuntran. ”Dominokapporna är urviktiga för modevisningen”, sa hon till gubben.

Han svarade inte, fortsatte pluta – troligtvis en ovana. Laila tyckte det såg lustigt ut.

Hon log osäkert mot honom och försökte finna sig tillrätta. Hon hade klivit på förstaklassvagnen i Alvesta, ledsagad av Enebys snälla droskchaufför som skjutsat henne till stationen.

De hade kontrollerat biljetten jättenoga, hon var absolut säker på att hon satt på rätt plats. Förstaklassvagnen var makalöst ­lyxig. Sätena – snarast bekväma fåtöljer – var klädda med mjukt, orangerött plyschtyg med smala ränder. Ryggstödet gick högt upp och hade öronlappar där man kunde luta huvudet och det fanns en vit lös kudde bakom nacken om man ville vila – inte för att Laila tänkte sova en blund, hon ville inte missa något.

Golvet var klätt med gröngrå heltäckningsmatta, gardinerna var orangeröda och vita och inredningen av ljust trä. Överallt 15

fanns tjusiga läslampor med kopparfärgade kupor och ovanför sätena i början och slutet av varje vagn hängde små tavlor och speglar.

Till en början njöt Laila av flärden och ljudet av tågets hemtrevliga dunkande, men hon blev snart uttråkad. Hon hade gärna konverserat med de spännande och fashionabla människor förstaklassvagnarna borde vara proppfulla av. Mor och far hade nog också räknat med det och hoppats på skvaller, annars hade de inte kostat på henne den dyraste biljetten. När det väl dök upp fyra personer, två män och två kvinnor som såg kolossalt flotta ut, ångrade Laila att hon hade törstat efter sällskap. De var snudd på otrevliga, särskilt kvinnan som hävdade att Laila hade knyckt deras plats. Kvinnan hade platinablont hår uppsatt i en frisyr som var så hårt lackad att inte ett hårstrå rörde sig när hon skakade på huvudet. Hon krävde att Laila skulle flytta. Hon hade till och med mage att påstå att Laila satt i fel vagn, att hon hörde hemma i andra klass. Gubben, för han var nog runt femtiofem, tog plats mitt emot Laila. Han satt bredbent, gjorde det bekvämt för sig och uppträdde som om bråket inte rörde honom. Laila tog fram biljetten och presenterade den som bevis. Platinablondinen avfärdade den med en fnysning, menade att de hade rätt till de fyra platserna mitt emot varandra eftersom de var ett sällskap. Laila var nära att ta till lipen när den yngre kvinnan förbarmade sig. Hon var lång och smal med honungsblont hår och samma frisyr som filmstjärnan Marilyn Monroe. ”Men älskling, vi kan väl ta en av de platserna, de tycks ha blivit lediga i Alvesta”, sa hon och pekade mot sätena på andra sidan gången. ”Jag sätter mig där.”

Gubben hejdade henne. ”Du sitter bredvid mig, älskling.”

Marilyn-kopian gjorde honom till viljes. Platinablondinen såg purken ut men slog sig kvickt ner bredvid Laila. Den yngre mannen tog sätet på andra sidan gången.

16

”Det passar mig fint, jag behöver ändå gå igenom några papper”, sa han.

Laila lutade sig lättat tillbaka. I smyg betraktade hon medpassagerarna medan hon låtsades läsa det senaste numret av Damernas Värld, som hon hade tiggt sig till inför tågresan. I väskan låg också Vecko-Revyn men hon trodde att Damernas skulle imponera mer i första klass. Gubben hade runt, rödbrusigt ansikte med antydan till dubbelhaka och buskiga ögonbryn – han såg barnslig och gammal ut på samma gång. Han hade ett trumpet utseende, påminde vagt om Winston Churchill.

Plutandet verkade utstuderat, eventuellt försökte han medvetet likna Churchill. Det rödblonda långa nackhåret var kammat över den glest beväxta skulten i vad man i Eneby kallade för en Robin Hood-frisyr: ”ta från de rika och ge till de fattiga”. Laila tänkte att han måste se skojig ut om morgnarna.

Vid en närmare anblick var platinablondinen inte särskilt flott. Hårfärgen gick dåligt ihop med hudfärgen och fast kläderna säkert var urdyra var de för trånga. Knapparna på blusen under dräktjackan stramade, liksom ärmarna på dräkten. Men hon hade många fina smycken, konstaterade Laila storsint.

Den yngre kvinnan var inte lika kurvig och sexig som Marilyn Monroe – mer frisk och präktig. Hon hade slanka men vältränade ben, som en stark bondmora. Troligtvis spelade hon tennis – det var så man motionerade i societeten, hade Laila förstått.

Mannen på andra sidan gången var runt tjugofem år och hade blont, tjockt hår kammat i sidbena. Han var slätrakad och blek, för all del rätt stilig, men hade vad Lailas far brukade kalla veka drag. Han såg en aning tråkig ut.

Tråkiga var de förresten allihop. Gubben läste tidningen, platinablondinen filade naglarna och Marilyn-kopian stirrade ut genom fönstret. Vid de få tillfällen då de tilltalade varandra använde de alla ordet älskling, vilket gjorde det omöjligt att räkna ut hur de hörde ihop.

17

Laila gav upp hoppet om intressanta konversationer och ägnade sig åt tidningen. Hon bläddrade förstrött tills hon möttes av rubriken Gustav Leijon: Kunglig smakdomare och modekung. Hon spärrade upp ögonen för att kunna ta in vartenda ord: Utan att överdriva kan man säga att Gustav Leijon är SK :s franska. Han började där 1922, direkt efter studier i Paris, och tog över som chef redan fem år senare. I år har han basat över modehuset i fyra decennier och lika länge har hans råd och kunnande dominerat bilden av det Sverige som syns och märks. För ett par år sedan mottog han den franska Hederslegionen för insatser inom franskt mode. Tillsammans med sin svåger och närmaste medarbetare Alexander Rodins väljer han bland Diors, Chanels, Balmains och Balenciagas mästerverk och köper modeller som passar svenska damers kynne och figur …

Laila drog efter andan. Det fanns flera foton: mannekänger i salongen på Franska, Gustav Leijon tillsammans med en man med glasögon och en strålande vacker kvinna – antagligen hustrun. Hon läste vidare: Gustav Leijon skulle kunna berätta i det oändliga om alla de personligheter som har passerat genom åren, som har hittat sin stil och siluett. Om långbenta, bortkomna flickebarn som har förvandlats till toppmannekänger, ­societets- eller filmregissörfruar – eller blivit filmstjärnor själva. En av dessa långbenta, blyga töser som upptäcktes av Gustav Leijon är hans hustru Katarina, som före giftermålet var stjärnmannekäng för modehuset. En av de käraste kunderna är drottning Louise, Gustav Leijon beskriver henne som förtjusande …

18

Laila var så upphetsad att hon inte kunde fortsätta läsa. Där och då bestämde hon sig för att ge medpassagerarna en chans till, hon var tvungen att dela med sig. De kanske var hyggliga när man lärde känna dem, och Marilyn-kopian var i alla fall vänlig. Laila var dessutom inte ett dugg långsint – till exempel gick hon fortfarande med varor till Enebys kloka gumma Ida på Backen trots att kvinnan nästan hade förgiftat henne i somras.

Hon lade tidningen i knät och klarade strupen: ”Jag kanske får lov att presentera mig. Jag heter Laila Söderlund och kommer från Eneby i Småland”, sa hon och drog historien om mannekänguppvisningen, Hannah Lönn och dominokapporna för att de skulle förstå att hon inte var vilken liten lantlolla som helst.

Men reaktionen blev alltså minst sagt ljummen. Det var bara gubben mitt emot som plirade och plutade, de andra undvek henne med blicken. ”Alltså, det står om Gustav Leijon här”, sa Laila och höll upp tidningen så att alla kunde se. ”Min vän Hannah säger att han kallas Sveriges Dior.”

Ingen sa någonting men Marilyn-kopian log, om än nervöst. ”Förlåt, ni kanske inte är intresserade av mode”, sa Laila.

Uppenbarligen var det en förolämpning. Platinablondinen gav upp ett rop: ”Unga fröken vet inte vilka hon talar med, hon borde skämmas.”

Marilyn-kopian tystade henne. ”Det är vi som ska be om ursäkt, vi har inte presenterat oss”, sa hon och gjorde en gest mot plutgubben. ”Det här är Roland Kamp, som äger Kamps modehus. Säkert har fröken hört talas om det?”

Laila uppfattade vädjan i rösten. ”Självfallet, jag känner till det mycket väl”, sa hon fjäskigt men ändå helt sanningsenligt.

Hemma hade de – eller rättare sagt modern – pratat mycket 19

om Kamps modehus. Det låg vid Norrmalmstorg i Stockholm och hade tidigare varit ett skrädderi med huvudsaklig inriktning på uniformer. Sedan Roland Kamp tagit över för några år sedan hade han främst satsat på eleganta damkläder – även om varuhuset saluförde mycket annat. Faktum var att Laila hade fått i uppdrag att gå dit och titta och samla på sig idéer, tydligen hade modern storslagna planer för den lilla speceributiken i Eneby. ”Jag ska förstås besöka Kamps modehus, jag har hört mycket gott om det”, sa Laila och log mot gubben. ”Visst finns det en rulltrappa? Jag skulle behöva ett råd. Kan man ha kjol på sig när man åker rulltrappa eller blåser den upp? Är det bättre att klä sig i byxor?”

Herr Kamp stirrade på henne – sedan drog han på munnen.

Marilyn-blondinen skrattade högt. ”Det går bra med kjol”, sa hon.

Uppmuntrad av det trevliga bemötandet vågade Laila ställa ännu en fråga: ”Tack för tipset, fru Kamp, förmodar jag?”

Honungsblondinen såg förskräckt ut. ”Oh nej …”, började hon. ”Jag är fru Kamp, Gunilla Kamp”, sa platinablondinen. ”Malin heter Gunnarsson i efternamn, hon är min ogifta syster och bara mannekäng.” ”Hon är mycket mer än så”, sa Roland Kamp. Han fattade Marilyn-Malins hand och kysste den. ”Malin är min musa.”

Som alltid när Laila kände sig obekväm började munnen gå. ”Tänk att ni är i modebranschen allihop, vad härligt. Då känner ni min vän Hannah Lönn, klädskaparen? Hon stavar Hannah med h på slutet.”

Roland Kamp försäkrade att han aldrig hade hört talas om människan. ”Men far? Är det inte den rödhåriga som kom och visade arbetsprover?” sa den yngre mannen.

20

”Jag har aldrig hört talas om människan”, upprepade herr Kamp. ”Roland kan inte hålla reda på alla uppkomlingar, han har fullt upp med sitt eget arbete”, sa fru Kamp. ”Pressen har utnämnt honom till Sveriges modekung.”

Laila blev förnärmad å Hannahs vägnar. ”I Damernas kallar de Gustav Leijon för modekungen”, sa hon. ”Honom känner ni väl till?”

Ingen svarade. ”Ska ni till mannekänguppvisningen på Operan?”

Fru Kamp var på väg att svara men maken hejdade henne: ”Du ska inte dit.” ”Självklart inte, älskling.”

Laila låtsades inte om den dåliga stämningen. ”Jag hoppas dominokapporna blir klara till torsdag”, sa hon. ”Jag fattar inte riktigt vad de har med Dior att göra, men de ska visst också användas på Operan sedan, när de sätter upp Maskeradbalen.” ”Dominos.”

Roland Kamp spottade ut ordet. Hans ljusa ögonbryn såg ut som två tjocka vita streck i det röda ansiktet. ”Fjant”, sa han. ”Vilka fjantigheter.”

Det var osäkert vad han menade. ”Den där fjantiga homofilen”, fortsatte han. ”Att folk inte genomskådar honom.” Han slängde tidningen på golvet och reste sig.

Det var alltså inte Hannah han syftade på. Lailas kinder hettade, men hon kunde inte hejda sig, nyfikenheten var för stor: ”Herr Dior, var han alltså … Det där ni sa?” ”Han också”, sa Kamp innan han lämnade vagnen.