9789100176952

Gun-Britt Sundström

skrivliv Från första boken till första barnet »I do know my own mind«, protested Anne. »The trouble is, my mind changes and then I have to get acquainted with it all over again.« L M Montgomery: Anne of the Island

albert bonniers förlag

tillägnas Bo i Nyköping 1966 och Vera i Umeå 2017 och andra läsare under detta halvsekel som har fått mig att tro att det kan vara någon mening med att publicera det man har skrivit fastän det skrevs bara för att man ville skriva och utan en tanke på dem.

Vad är det här?

Högen av dagböcker, sorterade på golvet. … den vinröda med lås, alla de svarta anteckningsböckerna, stora och små.

Jag betraktar dem med bister ömhet. – Nu leker vi att det inte är du som har skrivit dom, säger jag till mig själv. … Nu låssas vi att vi har hittat en skatt på en vind – se där en hel hög med dagböcker från femtiotalet (och sextio- och sjuttio- och åttiotalen), vilken källa! Vilket fynd!

Det stycket i historikern Yvonne Hirdmans Medan jag var ung. Ego-historia från 1900-talet hjälpte mig. Jag behöver inte ens anstränga mig för att känna att det inte är »jag« som har skrivit de här dagböckerna. Avståndet mellan den unga personen och mig är ett helt liv, och jag kan se på henne med samma milda överseende som man betraktar sina barn med.

Hur identitet förändras med tiden är ett återkommande tema. Redan som femtonåring grubblade jag över det: jag skrev brev till mitt jag-om-fem-år och vädjade om att inte bli skrattad åt, en historia jag har berättat mer om i antologin Vad jag tänker på när jag tänker på livet (2012). Läsningen av mina dagböcker har klargjort för mig att åldersfixering är en åkomma jag har lidit av hela livet och inte något som börjat på gamla dagar. Den största överraskningen när man läser det man själv skrivit för länge sedan är just hur mycket man alldeles har glömt, såväl händelser som stämningar. Att pinsamheter är inpräntade för evigt är ju en allmän erfarenhet, men i övrigt tycks minnet fungera efter outgrundliga principer.

7

Jag är alltså inte författaren till den här boken utan dess redaktör. Eftersom författaren inte är i livet har hon inte kunnat protestera mot min hantering. Om jag hade markerat alla utelämnade avsnitt med /…/ skulle sidorna ha kryllat av sådana. Detta är ett hårt redigerat urval, och det är mitt åldrade jag som har skapat en röd tråd.

Till en början skrev jag precis som Yvonne Hirdman i flickiga dagböcker med små hänglås på men senare i vanliga anteckningsböcker. I tonåren började jag skämmas över att han som jag svärmade för tog så mycket utrymme och förbjöd mig själv att återkomma till det ämnet. Varpå jag snart skaffade mig en till dagbok, en svart, att skriva under bordet. Ämnet för den här boken är växelspelet mellan liv och skriv: hur erfarenheter påverkar vad som skrivs och hur det som ges ut i tryck påverkar livet och relationerna. Urvalet börjar därför vid den tid då min debutbok tillkom, och avslutas när föräldraskapet gjorde slut på den tid som kunde ägnas åt självanalys i den här formen.

När ett arbetsliv sammanfattas i ett cv eller på Wikipedia ser allt så målmedvetet ut, som om karriären följde en logisk utveckling. I verkligheten rör man sig oftare i sicksack och i blindo. Vinglandet, kluvenheten, inkonsekvensen är ett ledmotiv här, det gäller studier, arbete, kärlek, politik. Det är ett evinnerligt till och från, på och av, både och, å andra sidan.

Jag har tagit på mig den oheroiska uppgiften att ge ambivalensen ett ansikte. Alltid trogen min tvehåg.

Att jag är släkt med den unga flickan förnekar jag förstås inte. Detta skrevs den 31 augusti 1959 då jag nyss hade fyllt 14 år och börjat i sista klassen i realskolan:

8

De två saker, som jag helst skulle vilja göra, om jag fick göra precis vad jag ville, är: 1) Vagga utan mål en natt i vackra maj. Det står så i »Kung Erik« av Snoilsky, och jag tycker, det låter så härligt.

2) Att få Kenneth Å att spärra upp ögonen. Jag vet sannerligen inte, hur det skulle gå till.

Jag infogade alltså upplysningen att citatet kom från Snoilsky (»Sakta glida vimpelprydda båtar, Mälarn speglar röda aftonskyn ...«) men förutsatte som känt att Kenneth Å var pojken i parallellklassen, han med de tunga ögonlocken och den loja blicken.

Bortsett från kommateringen som är precis sådan den skulle vara på den tiden känner jag igen mig blott alltför väl.

Glida genom ett eller annat landskap med en eller annan farkost – anspråkslös och ansvarslös livsnjutning. Och så lusten att väcka uppseende.

Samt iakttagelsen och dokumentationen av dessa motstridiga drifter, ordentligt numrerade.

1965 (20 år, tredje terminen som student) måndag 8 november Jag ska skriva en roman. Om Uppsala. Den ska heta »Jubeltid«, hemskt ironiskt förstår du. Ett ensamhetens epos.

Jag har tänkt på det rätt länge redan, fast det är bara de sista dagarna jag har funderat närmare på disposition och utformning. Det ska bli en med demoniskt skarpsinne utförd analys av isolationens inverkan på en människa: hennes moraliska förfall, personlighetens gradvisa upplösning och den slutliga undergången.

Det var på Alma jag fattade detta beslut. På vägen hem mötte jag Olle på Sysslomansgatan. Han hade ingenting att säga mig, så vi fortsatte åt varsitt håll. Då insåg jag att det var en annan bok jag skulle skriva först, en kärleksroman. Han försmår min kärlek – jag hämnas genom att föreviga honom. Ha. Ja, jag ska äntligen bli författare! Innan jag gjorde nånting annat gick jag ut och köpte ett par långbyxor som jag skulle kunna författa i. Jag tänkte att det skulle vara något rätt propert istället för jeansen, men så hittade jag ett par oemotståndliga modsbyxor, såna där med utställda ben. Grå, virilt fiskbensmönstrade, med diskret gylfknäppning. Bälte som ska sitta en bit ner på höfterna, det är så sexigt så jag blir kär i mej själv. Sjömansbyxben, ett helt sjok av tyg som flaxar med för varje steg man tar. Dom är så glada dom här 11

byxorna att det nästan är genant att gå omkring i dom. Som att gå i stan med en hämningslös vän som sjunger för full hals.

I sällskap med byxorna gick jag hem, tog fram skriv­ maskinen och la på inspirerande plattor på grammofonen som står på skrivbordet och tände en pipa, för det måste ju en författare också ha. Och så började jag, med den gången i våras jag träffade O. Jag fnissar hela tiden för det är så absurt detta, att beskriva saker som har hänt och återge repliker – jag skulle bli galen om någon skrev om mej på det sättet.

Men jag skriver och skriver, jag verkligen lever upp. Att pussla med ord och sammanhang, att stryka, skarva, fila, flytta om, alltmer närma sej det perfekta, å jag trivs med det.

För det finns ett perfekt, det gäller bara att hitta det, jag vet ju precis hur alltsammans ska vara.

Inte vet jag om det blir någonting av det, eller om någon någonsin kommer att vilja ge ut det; i alla händelser har den febrila sysselsättningen räddat mej för stunden.

tisdag 16 november Mina odödliga romaner behöver visst ligga till sej några år. Det där jag började på, århundradets kärleksroman, jag tyckte det var så fantastiskt bra, men så plötsligt var det dött.

Jag hittar ingen form.

Vad beträffar nyckelromanen om det akademiska Uppsala så har jag väl inte tillräcklig distans till det ännu. Det måste nog Mogna. Fick en ny idé: en pikareskroman! Om alla liftarfärder, landsvägarna och värdshusen och motellen. »Från E4 och A1« kunde den heta. Men tanken på de gamla pikareskromanernas format gjorde mej genast modlös. Kanske borde jag slå ihop hela klabbet till en odödlig novellsamling?

12

torsdag 9 december Efter att så lång tid inte ha kunnat läsa böcker, av olika anledningar, grips jag av läsraseri när jag väl kommer igång, kastar mej över allt på en gång: Sandemose, indisk filosofi, Jan Myrdal, Virginia Woolf, Kierkegaard, Salinger… och märker återigen hur underbart man lever upp mentalt av att läsa. Jag vill aldrig göra annat. Läsa, läsa, och vara levande mentalt.

Jag tänker på den förfärliga hemresan från London i somras. Tågkupén som var full med människor jag inte stod ut med. Jag satte mej på en resväska i korridoren, huttrande i draget, knuffad och ideligen uppkörd av förbipasserande, illamående av sömnbrist. Jag satt där och höll en bok i händerna, en Frans G. Bengtsson, Tankar i gröngräset. Jag var för trött för att läsa i den, satt och höll den i händerna bara, i medvetande om att jag skulle kunna läsa i den om jag orkade.

En riktig bok är ett under, en stenstark lycka med vilken man kan stå emot hela världen och en tågkupé full av outhärdliga människor.

torsdag 23 december Tillbaka i Stockholm för gott. Jag skriver på mina romaner igen, jag är lugn, jag är lycklig. Jag skriver från morron till kväll.

tisdag 28 december Nu har jag konsulterat Eva för ett utlåtande, ville bara veta om det är mödan värt att jag fortsätter. Det är redan en tjock bunt fullskrivna papper, härligt tjock, jag bara går och tar i den. Eva föll i beundran redan över min energi, innan hon 13

1965

hade läst. Hon kallar det för »manuskript« hela tiden, »kan jag låna ditt manuskript«. Jag fnissar, visst kan du låna »mitt manuskript«.

Idag fick jag hennes reaktion, och den var positiv: Påminner om Claque i stilen, säjer hon, fast mer utpräglat. Delvis jävligt bra, säjer hon, men du måste genomarbeta det massor.

Jag fortsätter alltså, alltmer fnissande. Jag skriver dag ut och dag in i en otäck känsla av att jag inte kan sluta förrän det är slut, jag är alldeles kollrig i huvet.

Att jag skulle ha läst in den romantiska epoken i litt.hist. under jullovet för att få flytta mina studier till institutionen i Stockholm har jag förträngt. Det må gå hur det vill med det; om det blir något av det här så spelar ingeningeningenting annat någon roll.

1966 tisdag 4 januari Äntligen nått slutet på mina memoarer; egentligen gick det fortare än jag hade trott. Återstår nu bara att genomarbeta det hela.

Igår flyttade jag in i ett hyresrum. Trivs utomordentligt här 4 trappor upp i Vasastan. Rummet är fulskojigt. Röd-ochgrön-rutig korkmatta, bara en sån sak. Hyresrumstavlor på väggarna. Att sakerna inte är mina finner jag numera enbart skönt. Jag vill inte äga mer än nödtorften, på allvar.

Och utsikten är underbar. Österfönster: sol över de snöiga hustaken och rök ur alla skorstenarna när jag vaknar på morronen.

Hyrestanten Ingrid går tidigt till sitt arbete, sedan delar jag lägenheten bara med Trissan. Hon är en svanslös grå hittekatt, ålderdomssvag och totalt ointresserad av mina närmanden. Vi smyger genom rummen som två gråa skuggor och tittar frånvarande på varandra när vi möts. Och i vardagsrummet med kakelugnen tickar pendylen stadsvåningsvärdigt i tystnaden. Avlägset trafikljuden utifrån, bussarna nere på Gästrikegatan. Å vad jag älskar detta som är mörkt och gammaldags – jag förstår inte varför det gör det så mycket lättare att leva.

15

lördag 22 januari Hade lovat O att skicka min nya adress och telefonnummer.

Jag dröjde så länge jag orkade, men i måndags gick jag och köpte ett litet vykort, faktiskt det minsta och mest anspråkslösa de hade i tobaksaffären. Skrev det i onsdags, postade det igår, fredag. Det kom alltså fram idag – han ringde.

Jag satt i mitt rum och pratade med Lena och Eva om att gå på niobion. Har aldrig förr talat i telefon med O, vi umgicks ju bara när vi råkade träffas någonstans på stan eller när den ena tittade hem till den andra, han hade inte telefon. Till min förargelse blev jag nervös i hela kroppen när jag fattade att rösten i telefonen var han. Han tyckte jag skulle komma dit.

När då? Nu tillexempel, tyckte han.

De enda skälen emot det skulle vara »inte låta sej tas från hyllan hur som helst en lördagskväll« eller »inte verka så angelägen«. Eftersom inte han hade låtit bli att ringa samma dag han fick mitt nummer bestämde jag mej för att föreställa lika obesvärad. Flickorna fick gå på bio utan mej, jag tog tåget till Uppsala.

Han har blivit långhårig sen jag såg honom sist. Det klär honom.

Ljuset var släckt i lägenheten för att det skulle verka som om ingen var där, han hade förberett mej på att han låg och tryckte som om polisen var efter honom, men ville inte förklara varför. Polisen var det nog inte fråga om, tvärtom. Jag fick bara dunkla svar om några individer han inte ville träffa.

Vi fick umgås i mörkret, kanske bidrog det till att vi pratade så mycket. Vid tretiden kom någon in genom ytterdörren, kompisen som bor i rummet bredvid. Sedan sov vi lite, men under den här natten pratade vi mer än vi har gjort sammanlagt förut under de tio månader vi har känt varandra.

Om våra familjer och barndomar, om våra liv i Uppsala, 16

om hurdana vi är. Klockan nio måste han ut till kiosken och ringa, sedan skulle han nog skudda den här stadens stoft av sina fötter, sa han. Medan han var ute tittade jag i det uppslagna skrivblocket som låg på golvet bredvid madrassen, anteckningar från föreläsningar i statskunskap, blandat med besynnerliga noteringar av O om sej själv.

Fortfarande är han mej så främmande, jag tycker inte jag känner honom hur mycket han än snackar – men det lyser om hans snack, det bländar mej. Egocentrisk och excentrisk, självironisk till den grad att man undrar hur han kan fungera, hela mänskan är som konstituerad av självironi.

När han kom tillbaka frågade jag Nå? Det ordnar sej, sa han. Och tillade: Ditt tåg går 9.38.

För att hinna med det måste jag springa. Vi ses, sa vi.

Jag sitter orörlig på min stol hela vägen, andas ut först när tåget rullar in hemma på Karlbergs station. Sju mils avstånd är vad som behövs. När jag kommer in i mitt kära rum igen och kan fortsätta mitt liv där hans samtal avbröt det är alltihop overkligt.

Men några av hans bästa repliker tog jag med mej och stoppar in i manuskriptet på ställen där de passar!

tisdag 15 februari Jag började skriva en bok när jag hade en jättedepression.

Tänkte det skulle bli en Svartmålning, ett Avslöjande. Skrev den och läste den och fann att det är en jätteglad bok, den bara sprudlar.

Har efterhand fått stryka allt det allvarliga för att det var så förb. dåligt. Det gäller att inse vad man är bra på och att se sin begränsning. Har gjort en märklig upptäckt: jag måtte ha Humor. Det visste jag inte alls. Jag som är så tungsint till 17

1966

läggningen, så inåtvänd och så sällan glad. Humorist! Nå, det är inte det sämsta.

Den ska heta Student -64, som den där yrkesvalskatalogen vi fick i sista ring. Det avgrundsironiska i titeln Jubeltid gick ju förlorat. Jag bara spyr när jag ser manuset nu, är så trött på det.

Men blev hemskt konstig när jag inte hade nåt att skriva på längre, så jag ställde in pärmen i bokhyllan och började på nästa band. Del II av mina memoarer som går baklänges: Oppositionspartiet, om gymnasietiden. Det ska bli en glad bok. Blir väl en enda serie glädjeparoxysmer då. Eller också en avslöjande svartmålning. »Oppositionspartiet« var en lärares ironiska beteckning för det trotsande gänget i klassrummet. »Dom där amazonerna« myntades av någons svartsjuka pojkvän. Vi som höll ihop i oli­ ka konstellationer under olika perioder av de fyra gymnasie­ åren var Eva, Lena, Helga, Maria, Agneta, Inger och jag.

fredag 18 februari Dags att åka upp och hälsa på Björn. Jag tog min luffarbag över axeln och traskade ut till Norrtull, smällkall februari­ eftermiddag. Lite rädd, lite trött på att vara rädd för Uppsala.

Gå omkring och vänta att stöta ihop med O i varje gathörn.

I värsta fall ångra att jag flyttade.

Första bilen skulle bara till Tureberg. Snäll medelålders man i arbetarkläder. Stannade vid sin avtagsväg och la handen på mitt ben, just som jag öppnade bildörren, och erbjöd mej pengar för ett ligg. Där on the spot.

Men tack för skjutsen, ropade jag när jag var ur. Jag är så artig.

Tureberg. Det skymde. Kände mej betryckt.

18

Kom en C-registrerad långtradare och stannade, underbart. Långtradarchaufför i beige overall, pratade hela vägen, om sonen som spelar i ett popband, om hur jobbigt det är att vara långtradarchaufför fast alla tror att det bara är att sitta där och köra.

Så ligger staden där framme. Alla ljusen, gula snälla ljus, och rött och grönt i neon. Och domkyrkans dubbeltorn, mörkt mot grå kvällshimmel.

Jag är framme för tidigt, Björn är inte hemma än. När jag går förbi huset där O bor tvingar jag mej att gå upp för att säga hej bara. Det är ju en alldeles normal sak att göra när man nu är i stan, visst. In över bakgården, uppför trapporna, vägen över vinden, knackar på dörren. Kom in, ropar det, och jag öppnar försiktigt. Hans kompis kommer från andra rummet, står i motljus i dörröppningen, en bok i handen, jag vet inte om han känner igen mej. Jag frågar efter O. – Nä, han är i Gävle (en ton som om alla mänskor borde veta något så elementärt). – Gävle? – Ja, hos en flicka i Gävle. – Jaha, ja jag skulle bara... Han tillägger: Fast han skulle visst komma hem idag, så titta in igen du. – Får se om jag hinner.

Det är rusningstid, en ström av folk på trottoaren. Kall blåst. Drottninggatan, bron, Fyristorg. Trafik och människor.

Korvståndet och tobaksaffären. Vad jag hade det hemskt i den här staden.

Nedanför domkyrkan stannar jag till: kajorna. De svarta fåglarna precis som alltid, cirklande, skränande. Uppsala!

Jag trodde inte det fanns längre. Jag trodde inte att allting kunde fortsätta att vara precis likadant när inte jag är där.

Genom fönstret till en blomsteraffär får jag syn på Ann-Mari, rödkindad av kylan. Hon ser mej inte.

Hela mitt stora lugn har dunstat av mej på de här minuterna. Jag är så liten igen, liten som en miniatyrdocka när jag 19

1966

sitter och väntar på Björn på Galejan. Det gör så ont att jag krymper till en pygmé, en dvärg.

Björn äter middag medan jag tittar på och sen går vi till Spegeln och ser Giulietta och andarna. Han kommenterar, hänförda väsviskningar i mitt öra, jag ler i mörkret och nickar, visst (men tyst tyst snälla du).

onsdag 23 februari Lena och Helga har också läst mitt odödliga manus nu. Alla tycks tro att boken kan bli utgiven.

Helga och jag pratade om våra ämnesval också. Hon borde läsa filosofi. Jag frågade om hon inte skulle ta till livsuppgift att reformera matematiken, men hon hade funnit sej inte vara tillräckligt begåvad för det, nå det var ju skönt att höra. Stora matematiska begåvningar är kusliga.

Litteraturhistoria. Det kom över mej på seminariet igår (minutiös granskning av olika översättningar och editioner av Poes »Korpen«) att antingen är det något fundamentalt fel på ämnet som sådant – nånting alldeles grundläggande som litteraturhistorikerna fatalt har missuppfattat – eller också måste vetenskap vara sån och även litteraturhistoria måste vara vetenskap och det är bara jag som inte är lagd för vetenskap.

Det överväldigade mej plötsligt, det absurda i att de sitter där, stora starka karlar, och påtar i texter, ord i texter, som har nedskrivits som känslouttryck och konstverk.

Eller det här: att opponera på en uppsats om recensionerna av ett verk om en författare av lyrik. Är det vettigt?

20

torsdag 24 februari Nu har jag skickat mitt manuskript till Bonniers. Samlade ihop alla pappren, slängde dem i ett stort brunt kuvert och skrev adress på. Bifogade ett kort brev innehållande ungefär att det är jag som är Gun-Britt Sundström, varsågoda att pub­licera mitt debutverk. Tog det i famnen (min största bältas barn) och bar iväg det till posten på Karlbergsvägen, sköt in det i luckan och sa »rekommenderas«. Jaha, sa postflickan som om det hade varit det naturligaste i världen (istället för att få sitt årsskratt, tillkalla hela personalen och alla postkunderna för att de också skulle få sina årsskratt), det blir tre och tjugo.

Svindelkänslan som överfaller en vid att se postflickan stämpla försändelsen och lägga den bland de andra i högen.

Hjälp, vad har jag gjort, vad är det som ligger i det där kuvertet – till Gerard Bonnier, är jag inte riktigt klok, mina maskinskrivna blad, ett uppkok på dagboken från Uppsala – den omedelbara impulsen att ropa nej – oj ursäkta, jag har glömt en sak, kan jag få tillbaka det…

Man vacklar ut, tomhänt, knäsvag, illamående.

onsdag 2 mars Filosofiföreläsning, för att se hur det är i Stockholm. Harald Ofstad, professor i praktisk, om nazismen, filosofisk och psykologisk analys.

Att sitta och höra på en människa vars främsta ambition är att resonera logiskt, oantastligt – o! Jag vill läsa filosofi!

Det passar mej ju, speciellt denna form (olik den i Uppsala?), kanske närmare idéhistorien. Inte ha åsikter, men analysera sådana – passar mej underbart.

Jag har ju fått mos i hjärnan sen jag började läsa litteraturhi­ 21

1966

storia. Jag vill bli filosof. Jaha det vill jag. Det är tråkigt att det innefattar att bli akademiker, för det är något jag inte alls vill.

Undrar om jag annars skulle vara tillräckligt skärpt för det? Skulle kunna lära mej att tänka självständigt, skapande?

torsdag 3 mars Om dom ger ut min bok, då har jag offrat O på konstens altare. Sedan kan jag ju aldrig se honom i ögonen mer.

Det är förmodligen det bästa man kan ha honom till. Vara ihop vill han inte. Vara vänner tycks inte heller gå, han är väl inte tillräckligt intresserad av det. Eh bien, vad ska man göra med honom då? Offra honom på konstens altare, det är absolut det bästa.

tisdag 8 mars Föreläsning på filosofen. Åke Löfgren. Underbar, världens skärptaste. Jag snavade över en bekant från urtiden, PerAxel från sommarmötet i Furudal 1962, och tack vare honom medföljde jag till postseminariet, på kafé Valand på Surbrunnsgatan runt hörnet dit de tydligen brukar gå efteråt.

onsdag 9 mars Thorild har börjat hålla föreläsningar igen. Jag liftade upp till Uppsala efter seminariet för att höra honom. – För att höra Thorild, inpräntade jag hos mej själv: nödvändigt och tillräckligt skäl, att höra Thorild.

Och att sälja min gamla cykel, som har blivit kvar sen jag flyttade. Jag köpte en ny igår, en blå begagnad, det är härligt att cykla i Stockholm: man känner sej som nyfödd, eller åter22

uppstånden, varje gång man stiger av cykeln efter att ha kört filkörning över Odenplan och finner att man ännu är vid liv.

Blev avsatt precis utanför universitetet och tittade alltså ner på Alma först. Sprang rakt på min f.d. docent och ett par f.d. kurskamrater. Stannade och pratade lite med dem. Och så stod O där. Vi hälsade och bytte några meningar.

Ut till studenthemmet. Ordnade med cykeln, sedan upp till Björn. Stora famnen som alltid. Thorilds föreläsning. Semantik, hänger inte alls med. Sitter och tittar på mänskorna, känner igen dem nästan allihop. Följer med dem ut och tar en öl efteråt, Björn och Sten och en flicka som jag plötsligt önskar att jag kunde bli bästa vän med.

Liftade hem vid sju för att förbereda mej för examinatoriet i morgon.

Försöker fatta vad det var som hände där på Alma mellan mej och O. Det var något som brast, eller något som var dött. Hos mej.

Det var min solidaritet med honom.

Vi frågade varandra hur vi mådde, han förklarade att han har nedbringat sin levnadsstandard en bit till, »äter varannan dag«, och har flyttat ut till en kompis i slummen bortom Vaksala, sover på golvet hos honom. Adressen sa han inte, »ett sanitärt misstag« kallade han det.

Han går ju in för det! tänkte jag.

Din far var aktuell igen, konverserade han, vad var det nu, jo, han hade ju intervjuat Sven Stolpe – hörru, hur känns det egentligen? Och kjol har du skaffat också?

Han har ju fördomar! tänkte jag.

Jag berättade att jag var där för att höra Thorild, behöver påminna mej om att det finns något annat än litteraturhi­ storia, sa jag, har slammat igen i skallen sen jag lämnade filosofin…

23

1966

Han stirrade på mej. Varför fick jag en känsla som om jag hade FÖRSAGT mej?

Du tycks inte ha vägarna neråt Stockholm? lyckades jag fråga. – Stockholm, nä, jag har inga stålar – inga stålar att lösa ut studentlegg med.

Det är ju hans eget fel! tänkte jag.

När jag upptäcker den reaktionen hos mej själv förstår jag att det är slut. Hur jag än vrider mej kan jag inte se det annorlunda. Andra mänskor har pengar, alla mänskor har pengar, bara man sköter sina tentor aldrig så lite så får man rundliga studielån. Han lever i misär, vem har tvingat honom att göra det, det är hans eget fel – Hur jag vrider mej förstår jag honom inte. Jag har förlorat något.

Det gäller inte bara honom, det gäller alla som är som han, alla som är utanför och misslyckade och omöjliga. Jag kände solidaritet med dem. Jag gör inte det längre. Jag är tillbaka i något slags självbelåten borgerlighet, trygg och lycklig och välanpassad.

Det är ditt fel! Du som inte ville ha min solidaritet.

Förakta mej nu, förakta mej du bara, jag skulle göra det om jag var du.

torsdag 10 mars Träff med Sten som var nere i Stockholm, trevligt. Han drog runt mej till ett par små konstgallerier, middag på Casa Pepe.

Kram på Odenplan, hejdå.

Börjar gå hemåt mot Gästrikegatan. Klick, säjer det i huvet då, och maskineriet startar igen.

Jag kan inte tänka när jag är tillsammans med folk, det är ett konstruktionsfel hos mej. Det är därför jag inte kan 24

vara tillsammans med folk många timmar i sträck. Inte med någon. Kan inte tänka och inte vilja, blir tillfälligt alldeles riktningslös. Beror det på att jag är så lättsuggererad? Hjärnornas kamp: jag helt enkelt övertar den andres medvetande­ innehåll? Jag måste ha luft omkring mej för att fungera.

Kommer ihåg när jag träffade Sten första gången, hur han hojtade när jag öppnade dörren hemma hos Björn: Är det din knarkartjej dethär? Jag hade roligt åt det eftersom jag varken var Björns tjej eller knarkade nämnvärt. Rökte mindre än många andra där men var väl den enda de kände som hade prövat meskalin och det var lätt att bli världsberömd i Uppsala.

fredag 11 mars Föreläsning i religionspsykologi, Hjalmar Sundén: jag ska bli en akademisk kosmopolit, odla min själ, förtränga att det är litteraturhistoria jag läser. Det är ju modellen, att springa på de öppna föreläsningarna i alla möjliga ämnen, varför har jag inte insett det förut.

Det var Klas som hade rekommenderat Sundén. Utomordentligt intressant föreläsning. Det är SÅ psykologi ska användas. Om den mystiska upplevelsen, Juan de la Cruz och buddhismen, insikten att allt är Gud, jfr insikter under drogpåverkan.

Nå? sa Klas efter. M! sa jag. Det är nästan så man kan bli religiös på kuppen. Fast det inte alls är det som är meningen.

Precis min tanke, sa han överraskat.

25

1966