9789100175948

Per I. Gedin

NÄR SVERIGE BLEV MODERNT Gregor Paulsson, Vackrare vardagsvara, funktionalismen och Stockholmsutställningen 1930

A L B E RT BO N N I E R S F ÖR L AG

Innehåll

1. Förord

s. 9

2. Karriären börjar

s. 15

3. Nationalmuseum

s. 43

4. Svenska Slöjdföreningen

s. 59

5. Stockholmsutställningen – spelet före

s. 115

6. Stockholmsutställningen 1930

s. 135

7. Utställningens efterspel

s. 169

8. Funktionalismen och framtiden

s. 191

9. Omorienteringen

s. 241

10. Konstteoretikern

s. 253

11. Konsthistorikern

s. 273

12. Professorn

s. 285

13. Efterord

s. 299

DEL I

DEL II

DEL III

Källor och litteratur

s. 304

Bildkällor

s. 313

Noter

s. 315

Personregister

s. 322

8

1. Förord

N Ä R J A G VA R student i Uppsala kom jag av en slump hösten 1948 in på

en av Gregor Paulssons föreläsningar. Jag blev helt fångad av hans framställning – plötsligt blev konsten, från att ha varit dammiga oljemålningar på museer, levande och inspirerande konstverk. Jag visste inte vem denne professor var och hade varit ganska ointresserad av konsthistoria – fram till detta ögonblick. Jag beslöt mig omedelbart för att bli en av hans studenter och fortsatte med det fram till fil.lic. – på den tiden ett slags minidoktorsexamen. Det var oförglömliga studieår där jag upplevde Gregor Paulsson som lysande pedagog, framstående forskare och avhållen av de flesta av sina studenter, även om det fanns de som inte stod ut med hans älskvärda patriarkalism.

När jag som biografiförfattare skrev om Isaac Grünewald och den svenska modernismen dök plötsligt min gamle lärare upp i många och oväntade sammanhang och jag blev alltmer nyfiken på vem denne märklige professor egentligen var. Så småningom resulterade nyfikenheten i denna bok.

Som alltid när man börjar med en biografi blir den person man skriver om alltmer nyanserad och mångsidig under arbetets gång. En hel del överraskningar väntade mig när jag upplevde hur den inspirerande och faderlige konsthistorikern jag kände hade börjat som ung socialistisk revolutionär, med de ideologiska rötterna i Tyskland. Samtidigt som han efter en turbulent tillvaro skulle bli en fryntlig professor av anglosachsiskt snitt, utmärkt både med den franska Hederslegionen och utländskt och svenskt hedersdoktorat.

Gregor Paulsson gjorde avgörande insatser på tre områden: På 1920-talet

9

sammanförde han, som direktör för Svenska Slöjdföreningen, konstnärer med producenter av industritillverkat bohag under begreppet »Vackrare vardagsvara«. Möbler, glas och porslin fick en modern design där framstående konstnärer medverkade till just vackrare vardagsvara. Stockholmsutställningen 1930 tillkom på hans initiativ och under hans ledning. Där introducerades funktionalismen som arkitektur och framförallt som ideologi, vilket satt spår ända in i vår tid. Den tredje fasen i hans liv var som konsthistoriker, där han skapade en ny syn på konsthistorien som en självklar del i samhällets utveckling.

Det visade sig att Gregor Paulssons inflytande på införandet av funktionalismen som ideologi var så betydelsefullt för det framtida Sverige att jag tyckte det var viktigt att klarlägga rötterna till dessa idéer. Det framkom att de hade sitt ursprung i förra sekelskiftets rasideologier, som sedan smältes samman med Le Corbusiers stora inflytande på trettiotalets ton­ givande arkitekter i Sverige, vilka dominerade stadsbyggandet – och därmed folkhemsbyggandet – för decennier framåt. Detta resulterade i sin tur i rivningen av stadskärnor över hela Sverige och tillkomsten av nya stadsdelar, som framförallt miljonprogrammet. Allt detta har medfört att det som skulle vara en renodlad biografi delvis har blivit en idéhistoria – dock hela tiden med Gregor Paulsson som centralfigur.

Forskningen har tidigare sysslat med Gregor Paulssons verksamhet och andra närliggande ämnen. Hans konstteorier har behandlats i en avhandling av Hans Pettersson (Hayden), Gregor Paulsson och den konsthistoriska tolkningens problem (1997). Avhandlingen ger utöver behandlingen av Paulssons konstteorier även en biografisk introduktion. Slöjdföreningen under Gregor Paulssons tid har undersökts i Gunnela Ivanovs avhandling Vackrare vardagsvara – design för alla? Gregor Paulsson och Svenska Slöjdföreningen 1915–1925 från år 2004.

Kring Stockholmsutställningen finns åtskilliga studier, där framförallt Per G. Råbergs avhandling bör nämnas: Funktionalistiskt genombrott. Radikal miljö och miljödebatt i Sverige 1925–1931 (1970) – en omistlig avhandling som blivit utgångspunkt för alla senare studier i svensk funktionalism.

Andra viktiga böcker om Stockholmsutställningen är Eva Erikssons Mellan tradition och modernitet. Arkitektur och arkitekturdebatt 1900–1930 (2000) och Eva Rudbergs Stockholmsutställningen 1930. Modernismens genombrott i svensk

10

arkitektur (1999). Kring sekelskiftet har också en mera kritisk inställning till funktionalismen börjat visa sig, framförallt i Johan Rådbergs Drömmen om atlantångaren. Utopier & myter i 1900-talets stadsbyggande (1997).

Jag har haft ett stort stöd av en rad framstående konst- och arkitekturhistoriker. Varmt tack till Gunilla Linde Bjur, Hans Bjur, Hans Hayden, Marianne Råberg, Ingrid Sjöström, John Sjöström, Elisabet StavenowHidemark. Det betyder inte att de delar alla mina synpunkter. Självfallet står jag ensam för åsikterna i denna bok.

Familjen har givit mig värdefulla upplysningar om Gregor Paulssons liv. Tack Eva Paulsson, Stefan Paulsson, Ulrica Skogsberg. Och naturligtvis ett tack till Förlaget. Böcker skrivs i ensamhet av författaren, men produceras av ett lag som ser till att det blir en riktig bok. Tack Eva Bonnier, Christian Manfred och – Annika Lyth, som har försett boken med en djärv och nyskapande form.

Till slut: Min hustru Ann Katrin Pihl Atmer – som har suttit i arbetsrummet bredvid under bokens tillkomsttid – har, som arkitekturhistoriker, varit ett ovärderligt stöd med sin kunskap, sina goda råd och ibland varningar när jag befunnit mig på alltför okända marker. Jag tillägnar henne denna bok.

Stockholm i maj 2018 Per I. Gedin

5. Stockholmsutställningen – spelet före

I N I T I AT I V E T T I L L Stockholmsutställningen 1930 togs av Gregor Pauls-

son. Efter den stora framgången med Parisutställningen kände Paulsson att han hade fria händer att ordna en motsvarande utställning i Sverige.

Han skriver i sina minnen att Parisutställningen visade att Sverige var på rätt väg. Det fanns besläktade, modernistiska drag i länder som Tjeckoslovakien och Österrike – i motsats till Frankrike, där formspråket fortfarande var gammaldags traditionellt. Ett annat, kanske viktigare skäl, var säkerligen att han ansåg att det var dags att presentera sina egna idéer; att nu skulle socialestetiken äntligen få den plats den förtjänade. Likaså att markera att epoken Erik Wettergren tagit slut och att han själv tagit över.

Gregor Paulsson förberedde marken genom föreningens årsberättelse 1926. Där framhålls det att den svenska konstindustrin hade förankrats i samhället, men att det fanns en risk för ett »stillastående« av utvecklingen. Arbetet inom denna verksamhet var »förtroendeingivande« men samtidigt »utan märkvärdiga iögonenfallande resultat« – en något svårbegriplig synpunkt med tanke på det regn av guldmedaljer som Sverige erhållit i Paris året före. För framtiden gällde det att fördjupa och utvidga arbetet.

I årsberättelsen för 1927 är det dags för det avgörande beslutet. Nu gäller det att utveckla begreppet »Vackrare vardagsvara« med typisering och standardisering. Här anknyter Paulsson till sin skrift från 1919, som om Swedish Grace och tjugotalsklassicismen aldrig funnits – här har den reducerats till ett bindestreck i verkligheten. Nu föreslår styrelsen att det anordnas »en allmän svensk utställning av konstindustri, konsthantverk,

115

Stockholmsutställningen – spelet före

och hemslöjd« år 1930. Ännu – tre år före utställningen – nämns inte att bostäder och inredning skall vara en del av den. Inspirationen från Weissenhofsiedlung hade ännu inte nått Slöjdföreningens ledning.

Följande år, våren 1928, visas en konkret handlingsplan för utställningen. Den är i huvudsak präglad av Gregor Paulssons idéer. De kända resonemangen om 1800-talets förfulning av bohag och hantverkets koncentration på lyxföremål återkommer. Man vill verka för en framtid där industrin skall framställa billiga och tilltalande föremål med hjälp av engagerade konstnärer. Nu nämns bostäder och dess inredning för första gången, men i andra hand. Utställningen skall »i första rummet visa den svenska konstindustrins, konsthantverkets och hemslöjdens aktuella ståndpunkt« – alltså i stort sett en upprepning av Parisutställningens innehåll. Först därefter heter det: »I den mån förhållandena det medgiva, skall den därjämte [min kurs.] giva prov på stadsbostäder och egna hem, inredning av offentliga byggnader, kyrkliga lokaler, bibliotek, skolor, sjukhus, kontor, samfärdsmedel m.m.« Även skyltar, trädgårdar med mera nämns.

Man tillsätter en utställningskommitté med dåvarande kronprinsen Gustaf Adolf som hedersordförande. Verkställande utskottet består av – med tidens titlar – justitierådet Johan Hellner, ordförande, NK-chefen generalkonsul Josef Sachs, vice ordförande, ett par bankdirektörer, hovstallmästaren friherre Gösta Tamm och endast två representanter för det konstnärliga: arkitekten Ivar Tengbom, som var generaldirektör för Byggnadsstyrelsen, och konstnären professor Olle Hjortzberg, som var direktör för Konstakademien. Slutligen återfinns även Erik Wettergren, som trots att han blivit chef för Dramaten inte släppt kontakten med Slöjdföreningen. Det är en kommitté som hela det offentliga Sverige står bakom, och en övervägande konservativ styrelse.

Generalkommissarie blir Gregor Paulsson och chefsarkitekt Gunnar Asplund. Man beslutar även att anordna en pristävling »av enkla bostadsmöbler«. Denna inriktning bekräftas av ett förslag till »Utställningens principprogram« daterat 20 juni 1928. Där är huvudinriktningen att »höja konsthantverket och konstindustrin«. Redan en vecka senare, den 27 juni, finns ett nytt principprogram, där ordningsföljden är omvänd – nu är det bostäderna som skall dominera, medan hemslöjden är förvisad till att utställningen »slutligen [skall] uppvisa det främsta av svensk hemslöjd«.

116

Stockholmsutställningen – spelet före

Konsthantverkets dominerande ställning i programmet har försvunnit helt och hållet.160 I Slöjdföreningens tidskrift 1928 skriver Gregor Paulsson två artiklar om den kommande utställningen. Den första, »Stockholmsutställningen 1930«, är en allmän presentation av läget, som ingår i ovan citerade årsberättelse. Den andra, »Stockholmsutställningens program«, återger ett föredrag som Gregor Paulsson hållit i oktober 1928. Där presenterar han ett program där tyngdpunkten förskjutits från hemslöjd och konsthantverk till bostäder, som nu är dominerande. Det är tydligt att Paulsson helt tagit över planeringen. I fortsättningen får man klart för sig att nu är det socialestetikens tur. Gregor Paulsson skiljer nämligen på »representativa utställningar« och »programutställningar«. Den förra formen, där utställaren hyr en plats och visar vad han önskar, är gammaldags och »primitiv«. Istället är det dags för programutställningen eller, som det heter längre fram, »den agitatoriska programutställningen«, som skall »genom förebildliga exempel leda utvecklingen hos massan«. Som framgår av beteckningen består inte denna utställningsform enbart av föremål som skall ses, utan den är laddad med en ideologi: med »ett bestämt program antingen på pedagogiskt eller agitatoriskt sätt«.

Paulsson understryker att ett av utställningens viktigaste syften är att visa typer av vackrare vardagsvara. Istället för lyxföremål tillverkade i enstaka exemplar av hantverkare skall industrin inspireras att framställa vackrare vardagsföremål av alla slag – en grammofon är lika viktig som andra vardagliga föremål. Intressant är att Paulsson här inkluderar de tidigare så förkättrade »köpmännen«. Varorna skall inte ställas ut på musealt vis, utan »närma sig de villkor som härska i den vanliga handeln«, med tillägget: »givetvis i ideal form«; föremålen skall ställas ut som i en butik och – gissningsvis – till överkomliga priser. Vidare skall producenterna ha egna utställningar, så kallade »firmautställningar«. Här godtas plötsligt de av Paulsson förut avvisade »representativa utställningarna«.

Det är i bostadsavdelningen som den agitatoriska programutställningen skall realiseras. Dess viktiga plats i utställningen framgår av att den skall ha »en betydelse utöver den vanliga mer tillfälligt utställningspräglade«. Till de senare hör »engångsmöblerna«, de som är hantverkstillverkade och kallas »mer eller mindre lyxbetonade« av Paulsson. Industripro-

117

Stockholmsutställningen – spelet före

duktionen skall dominera utställningen med sina »praktiska, vackra och samtidigt billiga produkter«. Gregor Paulsson menar att en ny tidsanda håller på att formas och att utställningen skall visa denna »likriktade« rörelses sociala och tekniska betydelse. Denna anda skall avlösa »den sista tidens dyrkan av töckniga avgudar som burit den nationella traditionens eller den klassiska skönhetens vackra men falska museietiketter« – en formulering som skulle komma att reta upp alla mindre radikala personer.

Gregor Paulsson döljer inte att han planerar en revolution för boendet.

Liksom bohagsföremålen är föråldrade skönheter, så är de nuvarande bostadstyperna helt otillfredsställande. Utställningen kommer därför att presentera nya lösningar, utan hänsyn till tidigare. Allt skall utföras till så låga kostnader för framtidens boende att alla kan ha tillgång till detta.

Slutligen hänvisas i ett PM från den 1 februari 1929 till utställningens program att Stockholmsutställningens viktigaste uppgift är »att höja våra bostäder och bohagsföremåls allmänna och estetiska kvalitet«. Därmed bör utställningen »få sin tyngdpunkt i bostadsavdelningen«, med tillägget: »Därjämte åsyftar utställningen att uppvisa det främsta av nutidens svensk hemslöjd.« Nu är hemslöjden definitivt förvisad till en andrahandsroll på utställningen och konsthantverket nämns överhuvudtaget inte.161 Stockholmsutställningens program framfördes av Gregor Paulsson personligen i hans föredrag. I föreningens officiella årsberättelse för 1929 tonas dock programmet ner, förmodligen för att inte riskera ett motstånd i sista stund. Stockholmsutställningen nämns endast i förbigående med att »föreningen har för avsikt att direkt deltaga i Stockholmsutställningen, dels med de enkla typer för bostadsmöbler som framkommit ur ovannämnda möbelpristävlan, dels med en större målad dekoration i generalkommissariens rum«. Bostadsutställningen nämns inte och målningen tycks inte ha blivit av. Däremot meddelas att man skall hålla en nordisk kongress som behandlar »Konstindustri, konsthantverk och konstslöjd«, det vill säga de ämnen som utställningen ursprungligen planerat.162 Därmed har Gregor Paulsson lyckats att alldeles på egen hand, i kuppmässiga former, förvandla en utställning ursprungligen avsedd för inhemska hemslöjdsprodukter till en bostadsutställning med ett ideologiskt program som skall revolutionera boendet i Sverige. Det skulle dock snart visa sig att hans snabba förändring av det ursprungliga programmet, utan

118

Stockholmsutställningen – spelet före

föregående diskussion, inte hade uppskattats av alla. Den som reagerade starkast var Carl Malmsten, som sedan tiotalet varit en motståndare till Werkbund-idéerna. I en skrivelse till Slöjdföreningen den 21 augusti 1929 tar han starkt avstånd från Gregor Paulssons slutgiltiga program från oktober 1928. Dröjsmålet med hans avståndstagande tycks ha berott på att han först när utställningens funktionalistiska byggnader började uppföras förstod vad de nya tendenserna innebar. Malmsten vänder sig särskilt mot Paulssons och även Åhréns ideologiska överbyggnad; mot »den nya livskänslan eller tidsandan« som nu skall manifesteras i utställningen.

Hans argument är i stort desamma som han framfört i sina artiklar i SSFT sedan 1910-talet – hans tro på nationella rötter, på en svensk stil som utmärks av »slutenhet, lugn, en enkel värdighet i uppbyggnad och utsmyckning«. Nu finner han »ytterlighetsrörelser«, där »en extrem grupp arkitekter« dominerar utställningen, och där man plagierar tyska idéer istället för att utveckla en inhemsk tradition. Där möter man »en mekanisk torka« där »den funktionalistiska byggnadskonsten […] i sin torftighet och jämnstrukenhet även speglar ett annat tidsdrag: den art av demokrati, som vill stöpa allt och alla i samma form med förkvävande av en fri, personlig särart«. Och han frågar sig hur det kommer att se ut i den svenska naturen när »dessa importerade glaslådor« strös ut »bland våra risiga granar och bland karga bergsknallar«.163 Bakom Malmstens upprördhet ligger inte bara att funktionalismen strider mot hans grundläggande idéer, utan också att han och ett par kolleger – Ivar Johnsson och Alf Munthe – personligen hade blivit avvisade. De hade ställt ut förhandsförslag till Stockholmsutställningen, som hade recenserats av Uno Åhrén med orden »en unken pastischkonst, som komme besökaren att längta efter frisk luft«. Likaså hade Malmsten gjort förslag till möbler som skulle produceras av Åtvidabergs fabriker som utställningens ledning underkänt. Ledningen hade givit fabriken i uppdrag att anlita en annan arkitekt för sina utställningsmöbler. Man måste ge Malmsten rätt i att det fanns ett aktivt motstånd hos utställningsledningen mot hans arbeten. En av hans stolar hade avbildats, meddelar han, där formgivaren av misstag hade kallats Uno Åhrén och fått högsta beröm, medan andra möbler med Malmsten som upphovsman hade »fått underbetyg«. Malmstens skrivelse mynnar ut i »ett bestämt avståndstagande

119

Stockholmsutställningen – spelet före

från den funktionalistiska kraftyttring, som Stockholmsutställningen innebär«. Och han lägger till, medveten om sin egen position, att hans ställningstagande »i viss mån kan skada utställningen«.

Nu var Carl Malmsten inte längre en ung, okänd snickare, utan kanske Sveriges mest framstående möbelformgivare, som möblerat delar av Stockholms stadshus och blivit prisbelönad på Parisutställningen.164 Det dröjde endast ett par dagar innan skrivelsen hade »läckts« till pres�sen och startat en upprörd debatt. Aftonbladet var först ut med rubriken: »Arkitektkrig om funktionalismen« och »Malmstens krigsförklaring«.165 Att läckan var Malmsten själv framgår av att han samtidigt uttalar sig i artikeln. Där slår han fast att han inte tänker delta i Stockholmsutställningen.

Aftonbladet har i artikeln även intervjuat några framstående arkitekter, där den berömde finländske arkitekten Eliel Saarinen dömer ut funktionalismen som redan föråldrade »drivhusplantor«. Även Ivar Tengbom, skaparen av Stockholms konserthus, är tveksam. Visserligen är alla hus »lådor«, som Malmsten kallar dem, men det rör sig om experiment som inte kommer att överleva utställningen. Särskilt intressanta är Carl Bergstens synpunkter. Han hade ritat en milt funktionalistisk villa för Gregor Paulsson, men trots det är även han tveksam och menar att utställningen ännu inte visat sin stil och de »hallar och kuber« som är under uppbyggnad kommer att kompletteras med andra byggnader. Dessutom kommer »färgverkan och grönska« förändra utseendet. Gregor Paulsson svarar på Aftonbladets fråga att han »icke anser sig ha anledning att svara på de anklagelser, som arkitekt Malmsten framkastat mot den [SSF:s styrelse]«.

Samma dag (24.8) har även Dagens Nyheter tillgång till Malmstens skrivelse, också där blir den en nyhet på förstasidan. »Skarp opposition mot ’lådorna’ vid Brunnsviken«, med underrubrikerna: »Utställningen är ej svensk« och »Arkitekt Carl Malmsten vägrar att deltaga«. Tidningen dramatiserar nyheten litet extra genom att meddela att Malmstens skrivelse lästes upp inför hela utställningsstyrelsen med kronprinsen som hedersordförande. Sedan trycker tidningen av i stort sett hela Malmstens artikel. Redan nästa dag (25.8) följer DN upp artikeln med en rundfråga till några av »våra främsta konstnärer och konstintresserade om det berättigade i arkitekten Malmstens synpunkter«. Av de övervägande positiva reaktionerna på Malmstens text framgår att Paulsson uppenbarligen inte

120

Stockholmsutställningen – spelet före

En del av bostadsutställningen.

I förgrunden Carl Hörviks villa.

var medveten om vilken laddning Malmstens skrivelse hade. Den tycks ha aktiverat den misstro mot de enväldiga planer som utställningens generalkommissarie hade för utställningen. Erik Wettergren, som var medlem av SSF:s styrelse och bör ha godkänt programmet för utställningen, passade på att säga: »Ja, där ser man faran av programförklaringar och slagord som inte tar sikte på verkligheten […] Ty vid en utställning som denna är det ju inte oprövade principer som skola demonstreras, utan det gäller att visa de bästa männens och kvinnornas bästa arbeten. Om det arbetet sedan har etiketten funktionalism eller traditionalism betyder i själva verket så litet […] Och med kännedom om arkitekterna Asplund och Malmsten, som representanter för båda riktningarna, så tvivlar jag inte att bägge är kapabla att tillföra utställningen ypperliga värden.« Och

121

Stockholmsutställningen – spelet före

Wettergren lägger till att »utställningens planläggning sammanfaller ingalunda med de en smula yttererade [utrerade] slagord som utan tvivel finnes i den Paulssonska programförklaringen«.

De övriga tillfrågade stöder Malmstens synpunkter än mer. Carl Milles, som är mot funktionalismen, säger att »överdrifterna på området äro så påtagliga att de innebära sin egen död«. Anders Lundberg, representant för Svensk Hemslöjd, menar att utställningen hastats fram och bör läggas om. Nu kan hemslöjden inte visa det de önskar – »det går inte ihop med utställningens direktiv […] Ju mer tiden skrider framåt desto tydligare blir det för oss att vi måste arbeta på kommando«. Skulptören Ivar Johnsson framhåller att svensk konstindustri måste känna sig helt främmande i utställningens miljö. Även skulptören Carl Eldh instämmer med Malmsten.

Konsten måste kunna söka sig olika vägar, men funktionalismen »gör på mig ett synnerligen starkt intryck av beklämmande fattigdom«.

Debatten kring Stockholmsutställningen anses så viktig av Dagens Nyheter att man tar upp den i en ledande artikel (26.8). Under rubriken »Lådorna på Djurgården« instämmer man i kritiken mot utställningens ledning. Visst skall man visa nya riktningar som funktionalismen, men det skall vara en del av en bred redovisning av vad landet förmår av konsthantverk och bostäder, inte en »programmatisk agitatorisk inriktning som utestänger massor av respektabla utställare«. Ledaren var författad av Torsten Fogelqvist, en av tidens mest framstående kulturskribenter och i praktiken Dagens Nyheters chefredaktör. Gregor Paulsson hänvisar till artikeln med bitterhet ännu i sina memoarer drygt fyrtio år senare, liksom till Fogelqvists angrepp drygt tio år tidigare i samband med frågan om chefskapet för Nationalmuseum.166 Det är påtagligt hur mycket undertryckt motstånd det fanns mot Stockholmsutställningens »agitatoriska program«. Två dagar senare (27.8) har DN »hört flera upprörda röster« från utställarna av konsthantverk. Två möbeltillverkare är också upprörda, då de tydligen tilldelats lokaler »där det är fullkomligt uteslutet att få den svenska möbelkonsten att göra sig«.

I och med att utställningsledningen har flyttat konsthantverket åt sidan har man inte bara stött sig med konstnärer och konsthantverkare, utan nu även med de tillverkare som enligt Werkbund-idéerna skulle industrialisera bohaget. Slöjdföreningen »har lagt sin tunga och mekaniserande

122

Stockholmsutställningen – spelet före

hand på allt som får utställas«, meddelar fabrikanterna. De har funnit att det är Slöjdföreningen och inte de själva som bestämmer vad som är standard och typisering. Man är allmänt ilsken och flera fabrikanter har hoppat av: »Skandal är inte något för hårt ord«, våra traditioner »har vräkts överbord för att bereda plats för utländskt importgods«. Man tackar Carl Malmsten för att han »varit så modig att han torts sjunga ut«. Märkligt nog är en av de båda intervjuade fabrikanterna, Sven Jeppson, ledamot av utställningskommittén. Mycket tyder på att denne inte underrättats om utställningsledningens planer.

Därmed är inte polemiken avslutad i Dagens Nyheter – tvärtom tilltar kritiken i styrka några dagar framåt: »Utställning bör ej vara revypremiär«, basunerar förstasidan ut dagen därpå (28.8). Man har uppfattat att funktionalismen nu skall »tvingas till allmänt bruk i Sveriges bygder«. Detta har retat upp bankiren Gunnar Kassman som representant för egnahemsrörelsen. Han anser att utställningens uppgift är att visa konsthantverkets nuvarande ställning och inte en »ultramodern konstriktning«. Josef Anér, direktör för Guldsmedsbolaget, protesterar för sin del mot den funktionalistiska inramningen som inte ger hans produkter möjlighet att komma till sin rätt. Han ser de kommersiella möjligheterna kraftigt minskade.

Det hela är som »en revypremiär där hugskott framföras«. En tredje tung representant är chefen för Handarbetets vänner, Carin Wästberg, som säger att »krigsförklaringen mot utställningen kom inte för tidigt« – även hon känner sig överkörd av ledningens program.

Dagens Nyheter fortsätter bombardemanget nästa dag. Fortfarande är det förstasidan som gäller (29.8). Nu heter rubrikerna: »Varnande röst mot ’kulisskonst’ redan i vintras«, »Utställningen fick kritik ’intra muros’«, och »Alla framställningar lämnas obeaktade«. Mycket riktigt hade en styrelseledamot i Slöjdföreningen – Hans O. Elliot, chef för AB Industribostäder – ett halvår tidigare varnat för att programmet för utställningen inte fick tillämpas »för strikt«, men hans varning blev »fullkomligt obeaktad«. Från »konstnärshåll« hade allvarlig kritik riktats mot »standardiseringsprinciper« som tillämpats »in absurdum«. Även här borde Gregor Paulsson ha haft ett speciellt intresse för att samarbeta med industrin. Elliots synpunkter att »Stuttgart-funktionalisternas« verksamhet hade misslyckats med att rationalisera produktionen »både vad hus

123

Stockholmsutställningen – spelet före

och inredning beträffar«, att de inte var några förebilder utan var sämre än de svenska producenterna, ville man inte lyssna till. Elliot underkänner dessutom standardiseringsarbetet, den så omhuldade typiseringen, liksom »spekulationer som bygga på så svävande begrepp som en ny tidsanda« istället för »nödvändigheten av ett noggrant tillvaratagande av de befintliga resultaten av mångårig utveckling inom varje produktionsgren«. Han framhåller också att han inte fick in dessa synpunkter i Slöjdföreningens styrelseprotokoll, eftersom de tydligen »icke vore rätt forum för erinringar av denna art«. Istället hade han utan framgång publicerat artiklar i facktidskrifter som Byggmästaren. Även från Slöjdföreningen närstående personer kommer protester. Elsa Gullberg, Gregor Paulssons samarbetspartner från förmedlingsbyrån, kräver helt enkelt »ett personskifte på den ledande posten« – både inom föreningen och utställningen. Elsa Gullberg menar att Sverige på Parisutställningen hade visat hur det växt fram ett svenskt konsthantverk som blivit uppskattat internationellt: »Då-pang! kommer det – och just från Slöjdföreningen, som under genombrottsåren varit den inspirerande och ledande kraften – detta underliga program, som stryker ett streck över allt som varit och ställer upp helt nya arbetsprinciper.« Elsa Gullberg hade redan tidigt opponerat sig mot ett »förlamande program av typiserade bruksföremål«, vilket krävde långa serier: »Vi däremot ha en god hantverklig betonad industri, utmärkta hantverkare och hemslöjdare.« Elsa Gullberg liksom Carl Malmsten försvarade det svenska arvet: »så snart kontakten med den nationella egenarten upphör kan ingen makt rädda saken«.167 Anmärkningsvärt är att även Elsa Gullberg hade varit styrelsemedlem i Slöjdföreningen fram till detta år 1929, dock utan någon synlig protest tidigare mot utställningens program. Det framgår av Elsa Gullbergs uttalande att styrelsen blivit totalt överraskad. Hade man tagit programmet »på fullt allvar hade det verkat helt förlamande, men det tror jag ej de flesta hade gjort«. Oppositionen har därför hållit sig lugn tills nu, »då det förefaller att utställningens ledning med maktspråk ville tvinga fram en produktion som motsvarar det uppställda principprogrammet«.

Konstnären Bertil Damm, som uttalar sig i samma artikel, kräver inte bara direktörens avgång utan hela styrelsens. Egentligen har Slöjdföreningen spelat ut sin roll. Den har varken konstnärernas eller allmänhetens

124

Stockholmsutställningen – spelet före

förtroende. Damm är helt med på att konsthantverkare och hemslöjdare skall samarbeta med industrin, men inte under nuvarande förhållanden.

Han påpekar särskilt att han inte vänder sig mot funktionalismen utan mot generalkommissarien.

Trots denna kritiska kanonad framträder inte Paulsson. Istället försvaras Gregor Paulsson av författaren Elin Wägner, fortfarande i DN (4.9).

Man kan förutsätta att detta skett i samråd med Paulsson – Elin Wägner var, som bekant, syster till Gregor Paulssons hustru Ester och systrarna stod varandra mycket nära. Elin Wägner – framstående författare och senare ledamot av Svenska Akademien – trycker hårt på det sociala perspektivet: »Funktionalismen är folkets stil, men det är inte säkert att folket genast ser det.« Det skall bli billiga bostäder som medför »hälsa, sol, luft«. Malmsten har inte förstått att »ro och harmoni«, som han skriver om, »det är ett avskilt sovrum för föräldrar, plats för sängkläder och såväl för symaskinen, gunghästen och dockan«. Och med en hänvisning till Malmstens traditionsbevarande känsla skriver hon – något ironiskt – att utställningen har ordnat med »en ny bro till Skansen« och »i fonden ligger Nordiska museet«. Stockholmsutställningen är för de fattiga – de rika får sitt i lyxavdelningen. Och eftersom Elin Wägner står så nära Gregor Paulsson uttrycker hon hans innersta målsättning: Utställningen »drar in hela det sociala problemet och syftar till en revolution«.

I samma nummer av tidningen (4.9) kommer ytterligare en ledare i DN. Nu vill man inte opponera direkt mot den populära författaren, och understryker att tidningen inte vänt sig mot funktionalismen som sådan – tvärtom är det en intressant riktning – utan mot ledningens »diktatoriska« och »agitatoriska« sätt att enbart visa funktionalism, med undertryckande av någon som helst konkurrens. Likaså har ledningen vägrat lyssna på andras synpunkter och kritik. Igen är det Gregor Paulsson som avses.

Artikeln sammanfattar att en utställning som bekostas av allmänna medel måste ge uttryck för många stämmor.

Dagens Nyheter är tämligen ensam om de hårda angreppen – det är där oppositionen har samlats. Andra Stockholmstidningar är mer neutrala och refererande. Två stora Stockholmstidningar, Svenska Dagbladet och Stockholms Dagblad, ger utställningen och dess ledning sitt direkta stöd.

Svenska Dagbladet behandlar utställningen, liksom DN, i en ledande artikel

125

Stockholmsutställningen – spelet före

(3.9). Här försvaras utställningen med kraft. Förberedelserna har redan gått så långt att det är direkt meningslöst att nu bråka om den. Det finns ingen anledning att misstro funktionalismen. Den vill inget annat »än skapa ljus, luftutrymme till ett billigt pris«. Man citerar Le Corbusier, som visserligen sagt att ett hus »är en maskin att bo i«, men också att »huset måste tillfredsställa både kroppen och själen«. Ledarskribenten vacklar något när det gäller funktionalismens estetiska sida, men menar att än så länge är funktionalismen ett experiment och långt ifrån färdig. Tidningen skriver också att angreppen mot Slöjdföreningen är »fullständigt felaktiga«. Även om utställningen inte ger konsthantverket tillräckligt med utrymme så är en utställning en tillfällig verksamhet. Och man arbetar för att sammanföra »konstnären med maskinen«. Sammantaget är utställningen »ett evenemang av stort värde«. Artikeln är osignerad, men man kan gissa på Gotthard Johansson, som skulle bli en av funktionalismens mest verksamma propagandister. Hans medarbetarskap i tidningen blev officiellt först 1930, men möjligen var detta en början.

En vecka senare kommer dock ett tungt inlägg i samma tidning av Ragnar Josephson, kollega till Gregor Paulsson som konsthistoriker och nybliven professor i Lund. Inlägget vänder sig inte mot funktionalismen, utan indirekt mot Gregor Paulssons presentation av den: »den svenska apologien för den moderna funktionalistiska riktningen [har] fått en ton av dogmatisk och naiv intolerans, som varit psykologiskt olycklig och som visst icke svarar mot det verkliga syftet. Det är bl.a. det ideliga talet om ärlighet, som verkat irriterande. De äldre värdena, alltså både svenskhet och skönhet, sägas ersatta av en aldrig förr på jorden skådad ärlighet.« 168 Stockholms Dagblad hade, liksom Svenska Dagbladet, en för funktionalismen engagerad skribent, Gustaf Näsström. Han skrev redan 1928 (27.10) en förhoppningsfull artikel där han refererar Gregor Paulssons föredrag i Slöjdföreningen i hans första presentation av Stockholmsutställningen.

1930 ger Näsström ut en skrift, Svensk funktionalism, där han hävdar att den nya radikala arkitekturen har sina rötter i »gammal svensk byggnadstradition«. Om man går tillbaka till den gamla bondekulturen och ser själva konstruktionen av dess byggnader, som »knuttimrade stolpbodar«, finner man att den är just ändamålsenligt byggd för sin funktion. Därmed försva-

126

Stockholmsutställningen – spelet före

rade han »funkisen« mot de många angreppen om att den var »utländsk«.

När Carl Malmstens debattartikel publicerades på hösten 1929 i Dagens Nyheter frågar tidningen endast Gunnar Asplund och Gregor Paulsson om deras åsikt (DN 25.8). Asplund avfärdar artikeln som ointressant och Paulsson svarar att »Verkställande utskottet har beslutat att inte ta befattning med denna form av kritik«. Några slitningar inom Slöjdföreningen känner han inte till. Samma dag intervjuas också Uno Åhrén, som försöker lugna ner debatten. Funktionalismen finns i många länder; det är inte någon nationell stil utan en utveckling av traditionen till större enkelhet.

Den i allmänhet konservative skribenten Gunnar Mascoll Silfverstolpe skriver i Stockholms-Tidningen (27.8) med rubrikerna: »En utställning har rätt att agitera« och »Funktionalismen bör få tala ut«. Silfverstolpe menar att om Malmsten inte deltar är det en stor förlust. Men funktionalismen är viktig och bör få sin chans – efter det får man diskutera utställningen.

Men han instämmer också i Carl Malmstens uttalande att man måste ta med traditioner och gammal kultur även i det nya.169 Granskar man tidningspolemiken närmare framgår att Gregor Paulsson tycks ha handlat i hög grad på egen hand, utan närmare samarbete med konstnärer och konsthantverkare. Bristen på samarbete tycks också ha gällt både Slöjdföreningens styrelse och utställningskommittén. Flera uttalanden tyder på att man inte insett hur radikal förskjutningen av programmet varit, från en allmän konsthantverksmässa till en »agitatorisk« bostadsmässa. När åtskilliga inblandade får detta klart för sig får Carl Malmstens artikel en utlösande effekt. Likaså tyder mycket på att Paulssons vägran att bemöta kritiken tycks vara ett beslut som han fattat utan att konsultera vare sig Verkställande utskottet eller Utställningskommittén.

Bankdirektören Sven Rydin, som ingick i den första arbetsgrupp som skulle planera för utställningen i juni 1928, med titeln vice kommissarie, klagar i augusti 1929 till utställningens ledning om bristande samarbete: »Jag vill icke underlåta att fästa uppmärksamheten vid den möjligheten att, därest icke en mera förstående anda hos utställningens ansvariga anordnare gör sig gällande gent emot andra smakriktningar inom arkitekturen och produktionen än de, som representera den mest extrema linjen inom den s.k. funktionalismen, risk förefinnes för att utställningens ekonomi kommer att bliva lidande.« Han menar att denna extremism skulle

127

Stockholmsutställningen – spelet före

skrämma bort ett antal presumtiva utställare.170 Gregor Paulsson irriterade även andra medlemmar av Verkställande utskottet. Bankdirektören Harald Lettström, utställningens skattmästare, antecknar i sin dagbok några månader före utställningens öppnande: »Stockholmsutställningen tar mycken tid i anspråk med långa sammanträden, därvid jag får predika sparsamhet och redan stjälps många dyrbara projekt. Gregor Paulsson som var utställningens kommissarie hade ej begrepp om ekonomi och måste därför hållas kort. Jag hade därvid god hjälp av övriga kolleger i utställningsstyrelsen.«171 Överhuvudtaget förefaller det som om Paulsson inte brytt sig om att informera eller samarbeta närmare med annat än ett fåtal medarbetare – de andra ställdes utanför. Han skriver själv i sina minnen att när han presenterade utställningens program »var ingen av verkställande utskottets medlemmar närvarande«. Detta skedde ju i form av ett föredrag i Slöjdföreningen, och tydligen hade medlemmarna inte känt till detta i förväg. »Märkligt nog hade av verkställande utskottets medlemmar endast ett mindre antal […] klart för sig vilket ansikte utställningen skulle få«, konstaterar Paulsson. Han menar att de kunde ju läsa programmet i tidningsreferaten dagen därpå! Att han kört över Verkställande utskottet och ställt det inför fullbordat faktum kommenterar han inte.172 Det ökande motståndet mot Gregor Paulsson och den brist på kommunikation från hans sida som många upplevde, resulterade till slut i ett brev från utställningens hedersordförande. Den 3 september erhöll Paulsson ett handskrivet brev ifrån Kronprins Gustaf Adolf som förtjänar att återges i sin helhet.

Sofiero Sept.2.1929 Bäste Paulsson, Sedan jag sist skrev till dig har ju den Malmstenska skrivelsen mottagits av verkställande utskottet, och sedan vi talades vid för något över en vecka sedan har ju Malmstens skrivelse publicerats och tidningspolemiken ägt rum. Detta har i så måtto förändrat situationen, att jag för min del anser det vara ofrånkomligt att verkst. utskottet gör ett uttalande i frågan, ett uttalande som än en gång klargör principerna för utställningen. Detta uttalande måste enligt min mening

128

Stockholmsutställningen – spelet före

vara klart och tydligt, så att utställare och allmänhet få otvetydigt besked i de omdebatterade frågorna. Farhågorna för ett ensidigt gynnande av den funk­ tionalistiska riktningen måste lugnas. Du säger själv att de äro helt oberättigade.

Jag för min del anser dem nog överdrivna. Men å andra sidan kan jag ju rätt väl förstå om både du själv och dina medhjälpare som äro »funktionalistiskt« inställda, i vällovlig iver att propagera det som ni anse vara mycket önskvärt ibland kanske varit alltför ivriga och sålunda fått en rätt kraftig opinion mot er.

Jag medsänder ett förslag till meddelande av verkst. utskottet, skrivet av mig efter mycket övervägande. Jag sänder det samtidigt till Sachs. Hoppas livligt att vi alla kunna enas därom, och att särskilt du och Asplund kunna vara med därom. Det vore ytterst önskvärt.

Med hjärtlig hälsning Alltid din tillgivne Gustaf Adolf Detta ganska hovsamma brev uppväckte Gregor Paulssons vrede ännu drygt fyrtio år senare. Han menar i sina memoarer att kronprinsen allvarligt överskridit sina befogenheter: Jag vill »uttrycka min förvåning […] över en enskild persons förmätenhet att söka välta ett stort företag, som bedrivits i fullt reglerade former, där ingenting dolts för mina förmän«.173 Av det föregående framgår att »förmännen« kanske inte kände sig fullt så informerade som Paulsson ansåg. Istället för att acceptera kronprinsens uttalande gjorde han ett eget förslag. Det finns i utkast bevarat i Paulssons privata arkiv.

Det inleds med orden »Med anledning av arkitekten Carl Malmstens angrepp [min kurs.]«, och är i sin helhet ett försvar för utställningens ledning. Meningar som att man agerat med största »oväld« och att generalkommissarien missuppfattats följs upp med att alla riktningar var välkomna att ställa ut, »som kunna anses vara alster av vår tid och hava konstnärligt värde«.

Dessutom skriver Paulsson att man har sammanblandat generalkommissariens privata uttalande med utställningens inriktning.

Paulssons förslag till uttalande istället för kronprinsens accepterades självfallet inte av utskottet. Det uttalande som sändes till pressen den 4 september, redan dagen efter kronprinsens brev, har ett snarast motsatt innehåll och bör uppfattas som ett slags ursäkt till utställningens kriti-

129

Stockholmsutställningen – spelet före

ker. Generalkommissarien nämns inte annat än indirekt: Om »vissa av utställningens tjänstemän […] hava alltför ensidigt agiterat för en viss stilriktning« så tar man avstånd ifrån detta. Om något har brustit »kommer verkställande utskottet i varje fall att tillse, att rättelse vidtages«.174 Detta uttalande togs emot både av pressen och Carl Malmsten som en tillfredsställande ursäkt. Svenska Dagbladets rubriker redan följande dag (5.9.) lyder: »Ingen diktatur behöver befaras på utställningen«, »Varje utställt föremål kommer till sin rätt«, »Alla välkomna«. Stockholms Dagblad, som ju försvarat Gregor Paulsson, tolkar VU:s uttalande på motsatt sätt: »Utställningen solidarisk med arkitekt och generalkommissarie«.

Carl Malmsten svarade att han efter VU:s uttalande vill delta i utställningen, dock med formuleringen: »jag bör, i den mån det tillåtes mig, delta i utställningen«. Förlåtande var han inte – han ansåg att »samarbetet skulle underlättas« om »generalkommissarien och Wolter Gahn« (en av de funktionalistiska utställningsarkitekterna) istället kunde representeras av »personer, till vilka alla utställande parter, vilket läger de än tillhöra, med fullt förtroende kunde vända sig till«. Malmsten borde egentligen vara nöjd – efter polemiken hade han fått betydligt större utrymmen för sin möbelutställning än tidigare. Utöver de två tidigare utlovade rummen erbjöds han att möblera en villa, garanterat ej funktionalistisk, ritad av Carl Bergsten, där han får möblera för NK:s räkning. Intressant i detta motsägelsefulla sammanhang är att, som ovan nämnts, Bergsten tidigare ritat en funktionalistisk villa åt Gregor Paulsson och att NK-chefen Josef Sachs, vice ordförande i utställningskommittén, kommit till Malmstens stöd med ovannämnda erbjudande. Paulsson däremot minns motsatsen: Josef Sachs »som hade erfarenheter av konstindustriens och inredningskonstens män, tolkade saken så att den sannolikt var en nervous breakdown«.

Paulsson lägger till att Malmsten hade låtsats detta »nervsammanbrott«.175 Trots att man slutit fred återkommer Carl Malmsten med en artikel i Dagens Nyheter den 21 september med ett nytt kraftfullt angrepp på Gregor Paulsson. Verkställande utskottet har präglats av »en vidsynt anda«, heter det, utställningen däremot kännetecknas av en rad missgrepp, som alla orsakats av »Utställningens drivande kraft, dess förste initiativtagare och generalkommissarie d:r G. Paulsson«. Malmsten menar att utställningen har pressats fram med alltför knappa tidsmarginaler, att Gregor Pauls-

130

Stockholmsutställningen – spelet före

son enväldigt har genomdrivit den utan att man till exempel anordnat en tävling för deltagande arkitekter, och att Förmedlingsbyrån har lagts ner utan att den ersatts av något annat. Föreningens direktör har »smusslat bort« och »undertryckt all obehaglig kritik« för att driva igenom sin idé att det »krävdes en ny-orientering inom vår nyttokonstproduktion«.

Vanskötseln var så allvarlig att Malmsten nu sett sig tvingad att avgå ur Slöjdföreningens arbetsutskott.

Framförallt pekar Malmsten på att denna radikala nyorientering som utställningen innebär hade krävt samråd istället för den plötsliga omsvängningen i utställningsprogrammet som Paulsson aviserade i sitt programtal i oktober, där han meddelade att det skulle bli en »agitatorisk programutställning«. Malmstens förnyade vrede bottnar förmodligen i att han, trots »freden«, fått ytterligare ett avslag från Gregor Paulsson. I en ny skrivelse till Verkställande utskottet för utställningen skriver Malmsten att han fått löfte av Gregor Paulsson att få ta med på utställningen »den skolslöjd och därur uppvuxen hemslöjd, som jag sedan 1922 arbetat för«.

I memoarerna tar Paulsson upp sitt förhållande till Malmsten med samma oförsonliga inställning som under Stockholmsutställningen.

Han tar det som ett personligt angrepp att Malmsten publicerade en artikel »Om svensk stil i konsthantverk och arkitektur« i det nummer av SSFT som följde på Paulssons berömda »Anarki eller tidsstil« år 1915. Paulsson lägger till 1974 om Malmstens uppsats och verksamhet: »Denna linje är nu stendöd.« Paulsson ville dock inte minnas att han – innan han såg Malmsten som ett hot – i hög grad beundrade Carl Malmstens verk. Motsättningarna mellan de båda växte fram först så småningom under tjugotalet. I en recension 1924 av en tävling anordnad av Svenska Slöjdföreningen genom Förmedlingsbyrån, där Malmstens möbler blev prisbelönta, får de högsta beröm av Gregor Paulsson. (I sammanhanget är det intressant att de möbler Malmsten ställde ut den gången ingick i tävlingens villkor att de skulle »lämpa sig för maskinmässig tillverkning«.) Paulsson fortsätter: »Carl Malmsten behåller fortfarande sin plats som den främste bland vårt lands aktiva möbelarkitekter. Det som alltid utan vidare fängslar i Malmstens möbler är självklarheten och mästerskapet i materialbehandlingen […] i allt detta taktila som gör möbeln till skulptur är Malmsten en ouppnådd mästare«. I andra hand i Paulssons recension kommer möbler

131

Stockholmsutställningen – spelet före

av Eskil Sundahl och Uno Åhrén – som båda skulle bli Paulssons närmaste medarbetare i Stockholmsutställningen. Om Åhréns möbler heter det att de har »i många fall en alltför preciös karaktär« och det är diskutabelt om »de lämpar sig som stapelvara«.176 Senare har man allmänt velat se motsättningen mellan de två som »tradis mot funkis«. Det är dock en alltför enkel förklaring. För Gregor Paulsson var funktionalismen inte bara en arkitekturform utan en ideologi som han omfattade med en sekteristisk glöd i Hermann Muthesius och Adolf Loos efterföljd. Glöden berodde delvis på att Paulsson inte var utövande arkitekt eller konstnär, utan hade tilldelat sig själv rollen som ideolog. Därifrån var inga avvikelser eller nyanser möjliga. Carl Malmsten ville bevara den svenska traditionen i möbelhantverket i nationalromantikens anda. Det är den svenska naturen och »det svenska kynnet« som han vill återfinna i bohagsformerna. Han var angelägen om att hantverket inte skulle gå under i industrisamhället. I den andan skrev han ett flertal artiklar och en bok, Skönhet och trevnad i hemmet (1925), och startade flera slöjdskolor, som Olofsskolan och Capellagården. Samtidigt var han inte motståndare till modernitet och industritillverkning. Förutom att hans möbler gjordes för hand tillverkades de i flera fabriker. Under tidigt trettiotal annonserar han att han tillverkar både »praktmöbler med intarsia omväxlande med enkla möbler i björk och furu«.177 Ingenting hindrade egentligen att de båda linjerna kunde leva sida vid sida – men både Paulssons och Malmstens envishet och stridslystnad förhindrade alla former av samarbete. Till detta kom att i Werkbunds idéer, som övertagits av Paulsson, ingick att estetiken, skönheten, inte skapades av individuella konstnärer utan av maskinen. I sina memoarer går Gregor Paulsson ännu längre. Där menar han att »begreppet konstindustri« i och med Stockholmsutställningen har vidgats till »bohag«, där »tekniska verktyg« i hemmet därmed självklart skall bli estetiska.178 Det visade sig att striden mellan Paulsson och Malmsten i sista hand var personlig. Göran Lindahl, en av de studenter som stod närmast Gregor Paulsson, recenserade Paulssons memoarer 1975 och skriver om Paulssons förhållande till Malmsten: »Trots de många år som gått tycks han inte ha förlåtit sina motståndare. Det finns fortfarande indignation bakom redogörelsen för Carl Malmstens framstötar. Och omdömet om

132

Stockholmsutställningen – spelet före

Malmstens tankevärld är inte bara ogint utan faktiskt också osant: ’Denna linje är nu stendöd’.«179 Paulsson svarar i ett personligt brev Lindahl – vid den tiden själv professor vid Konsthögskolan – att han vill förklara bakgrunden till sin uppfattning: »Att det är ogint medger jag. Hur kan det vara annorlunda, om en man vid ett par tillfällen gjorde vad han kunde för att beröva mig mitt levebröd. Om detta vill jag inte skriva och heller inte tala utan helt glömma – men det går inte.«180 Paulsson syftar säkert med denna formulering på att Malmsten ingick i gruppen som ville avsätta Gregor Paulsson från Slöjdföreningen, men Paulsson glömde att anledningen var att han fört Slöjdföreningens utskott bakom ljuset och dessutom ville förhindra Malmstens deltagande i Stockholmsutställningen.

Striderna kunde dock inte hindra att Stockholmsutställningen genomfördes och blev en hejdundrande publikframgång.

Uno Åhrén vid utomhusföreläsning i Göteborg.

1930-tal.