PROLOG 1982 Det hade knappt gått fem minuter efter nödsamtalet förrän ambulansen svängde in på gräsmattan mot ett kaos som skulle etsa sig fast på näthinnan. Sex livlösa kroppar låg runt ett rykande hål, och en frän lukt av bränt kött blandade sig med ozonstanken som fortfarande låg kvar i luften efter blixtnedslagen. ”Ni måste flytta på er!” ropade en i ambulanspersonalen till en grupp studenter som hade rusat dit från universitetet på andra sidan gatan och nu stod som paralyserade inför synen. Hans kollega drog honom i ärmen. ”Här finns inget vi kan göra, Martin, men titta där borta!” Han pekade på en äldre man vars knän långsamt sjönk ner i det uppblötta gräset. ”Varför stod de så tätt ihop, och varför slog inte blixten ner i träden?” snyftade mannen när de hade kommit närmare. Trots att regnet piskade ner och mannens rock var fastklistrad på honom som en våt trasa, så märkte han inget annat än det som just hade hänt. Martin vände sig om mot universitetsbyggnaderna, där ännu fler sirener och blåljus signalerade att ännu fler ambulanser och polisbilar var på väg. ”Vi ger honom något lugnande innan det slutar med ett slag anfall”, sa hans partner. Martin nickade och knep ihop ögonen. Genom hällregnet 9
skymtade han två kvinnor som satt på huk vid en växande pöl alldeles vid häcken. ”Kom, skynda er!” ropade de, och Martin ryckte åt sig sin väska och sprang. ”Jag tror att hon andas”, flämtade den ena kvinnan med handen om det sjunde offrets nacke. Trots att den medvetslösa unga kvinnans kläder var svart svedda verkade hon inte vara lika svårt brännskadad som de andra offren. ”Jag tror hon kastades hit av blixtnedslaget”, sa kvinnan med darrande röst. ”Kan du rädda henne?” Och medan Martin släpade bort den magra kroppen från den allt djupare vattenpölen blev ropen bakom honom högre och högre. Nu hade hans tillskyndade kolleger konstaterat att det inte fanns något de kunde göra. Blixten hade dödat alla de sex personer som stått bredvid varandra i regnet. Martin lade kvinnan i framstupa sidoläge och kände på pul sen, som var långsam och svag men verkade stadig. I samma stund som han reste sig och vinkade till kollegerna att de skulle komma dit med en bår spratt det till i hennes kropp. Ett par korta, djupa inandningar fick hennes bröstkorg att spännas ut, och med ett plötsligt ryck reste hon sig upp på armbågarna och såg sig omkring med rödsprängda ögon. ”Var är jag?” frågade hon. ”Du är i Fælledparken i Köpenhamn”, svarade Martin. ”Blixten slog ner i er.” ”Blixten?” Han nickade. ”De andra, då?” Hon vände blicken mot kalabaliken. ”Kände du dem?” frågade han. Hon nickade. ”Ja, vi var här tillsammans. Är de döda?” Martin tvekade ett ögonblick, men så bekräftade han det. ”Allihop?” Han nickade igen och iakttog hennes ansikte. Han hade trott
att det skulle uttrycka chock eller sorg, men ett par försåtliga rynkor sa något annat. ”Jaha ja”, sa hon fullständigt lugnt. Och trots att hon uppen barligen hade ont bredde ett djävulskt leende ut sig i hennes ansikte. ”Vet du vad?” sa hon utan att vänta på svar. ”Om jag kan överleva det här, så kan jag med Guds hjälp överleva vad som helst.”
11
1 Tisdag 26 januari 1988 MAJA Tio dagar efter nyår svepte en oväntat hård vinterkyla in över landet, med bitande vindar och ovanligt låga temperaturer. När Maja såg hur isen intog hyreshusets innergård suckade hon djupt. Det var tredje året i rad som hon skulle bli tvungen att byta till vinterdäck, men eftersom det nu var strax efter jul hade hon absolut inte råd att låta sin vanliga bilmekaniker göra det. I lokaltidningen utlovade en bilverkstad som tur var blixtsnabb, effektiv och jättebillig däckservice i iögonfallande annonser, och eftersom verkstan dessutom låg nära hennes sons daghem i Sydhavnen, så valde hon den. Så såg en ensamstående mammas verklighet ofta ut. Vartenda öre räknades. I den kombinerade lack- och bilverkstan Ove Wilders Auto var den maskulina ägaren och chefen urtypen för den sortens man som hade vuxit upp med sina seniga armar djupt begravda i en bilmotor och därför ingav förtroende, så Maja andades lättad ut. Det skulle säkert bli bra. ”Vi ska bara kolla om allt är som det ska”, sa han och nickade till några mekaniker som stod och lyste upp underredet på en upphissad bil. ”Den ska nog vara klar om ett par timmar. Vi har lite att stå i, som du ser.” 13
Redan efter tre kvart blev hon uppringd på sitt jobb. Det gick ju jättesnabbt, tänkte hon glatt när hon hörde chefens röst, men sedan försvann hennes leende. ”Jag tror tyvärr inte att vi blir klara med det i dag”, sa han. ”Vi såg nämligen att sommardäcken bak var ganska snedslitna och misstänkte att det var något fel på hjulinställningen. Det visade sig att det inte var så, för det är din bakaxelbrygga, vissa kallar det bara bakaxel, som är på väg att gå av, och det är faktiskt en helt annan femma.” Maja kramade luren. ”Bakaxeln?! Men den går väl att svetsa ihop, eller?” Han lät allvarlig. ”Det får vi titta på, men det kan du tyvärr inte räkna med för den är väldigt rostig. Den behöver nästan säkert bytas.” Maja tog ett djupt andetag. Hon vågade inte tänka på vad det skulle kosta. ”Jag kommer förbi när jag har hämtat min son på dagis”, sa hon och lade märke till att hennes hand började skaka på bordet. Hur skulle hon ha råd med det? Och hur skulle hon kunna vara utan bilen om …? ”Du kommer förbi, säger du. Jamen då så. Vi stänger klockan fem”, svarade han torrt. Barn i overaller är tidskrävande, så det var med hjärtat i hals gropen som Maja äntligen kunde flänga därifrån med Max i sittvagnen, och klockan var över stängningstid. Därför andades hon lättad ut när hon såg den öppna porten längst bort på gatan, och sin bil, som stod till hälften utanför verkstadsbyggnaden med snö upp till navkapslarna. Hon hann. ”Min bil!” sa Max. Han älskade den där bilen. När de gick förbi stängslet såg hon att en mans smalben stack fram bakom hennes kärra. Vad konstigt! Varför ligger han direkt på asfalten i den här snön och kylan? hann hon precis tänka innan den första smällen 14
blåste ut fönsterrutorna i byggnaden i ett störtregn av glas, och i nästa sekund detonerade ännu en explosion med en tryckvåg som ryckte sittvagnen med Max i ur hennes grepp och kastade henne flera meter bakåt. Allt var flammor och rök när hon till slut reste sig och såg att verkstan framför henne helt rasat in, och att hennes bil låg uppochner några meter från henne. Hon såg sig om åt alla håll med bultande hjärta. ”Maaaax”, skrek hon, men hon hörde inte sin egen röst. Sedan exploderade det en gång till.
15
2 Måndag 30 november 2020 MARCUS Ingen vacker syn, tänkte våldsrotelns chef Marcus Jacobsen när han såg sin välväxta vice poliskommissarie sitta utfläkt bak om skrivbordet med slutna ögon och öppen mun. Han puttade till fötterna på bordet lite försiktigt. ”Jag hoppas att jag inte stör dig mitt i något viktigt, Carl”, sa han med ett snett leende. Den sömndruckne mannen var tydligen för dåsig för att förstå ironi. ”Ehhhh, det är en definitionsfråga, Marcus”, sa han och gäspade. ”Jag skulle bara kolla om avståndet från bordskanten och fram till mina fötter var helt perfekt.” Marcus nickade. Renoveringen av källaren under polishuset hade drabbat kollegerna på avdelning Q hårt, och ärligt talat var han inte alls glad över att ha fått landets mest anarkistiska avdel ning så tätt inpå sig här ute i det nya högkvarteret på Teglholmen i Sydhavnen, där Köpenhamnspolisens utredningsenhet nu höll hus. Kombinationen av Carl Mørcks surmulna nuna och Rose Knudsens ständiga uppkäftighet hade nämligen kunnit suga must en ur vem som helst. Då och då kunde man rentav önska att Carl och kompani skulle flytta ner i polishusets källardjup igen, men så skulle det inte bli, det visste Marcus mycket väl. Men just under det här förfärliga coronaåret hade det varit bättre för alla om avdelning Q hade kunnat stanna kvar i det gamla polishusets källare. 16
”Ta en titt på det här, Carl.” Han öppnade en mapp och pekade på en dödsannons som var utriven ur en tidning. ”Säger det här dig något?” Carl gnuggade sig i ögonen och läste. Maja Petersen, 11 november 1960–11 november 2020. Djupt saknad. Familjen Han tittade upp. ”Tjaaa, kvinnan dog på sin sextioårsdag, men annars säger det mig inget särskilt. Vad är det med den?” Marcus tittade allvarsamt på honom. ”Det ska jag tala om för dig. För mig framkallar den starka minnen om första gången du och jag träffades.” ”Fan då, det var ju ingen trevlig association. Första gången, säger du? Och när var det?” ”Januari 1988. Du var polisassistent på stationen på Store Kongensgade. Jag var vice kriminalkommissarie på vålds roteln.” Carl drog in benen och sträckte på sig en aning. ”Varför i hela friden minns du det? Du kände ju inte ens mig 1988.” ”Jag minns det därför att du och din kollega var de första som anlände till en brinnande bilverkstad som just hade sprängts i luften, och jag minns att du tog hand om en halvt medvetslös kvinna vars barn dog i explosionen.” Marcus bästa utredare satt en stund och tittade ut i tomma intet. Sedan tog han tidningen och stirrade på annonsen. Höll han på att bli blank i ögonen? Det var svårt att tro. ”Maja Petersen”, sa han långsamt. ”Är det DEN Maja Petersen?” Marcus nickade. ”Ja, det är det. För två veckor sedan skick ades jag och Terje Ploug ut till hennes lägenhet, och då hade hon redan hängt i hallen i några dagar. Det tog inte så lång tid att konstatera att hon hade tagit livet av sig. Under henne på golvet låg ett foto av en liten pojke, som hon förmodligen hade kramat i handen ända fram till dödsögonblicket.” Han skakade 17
på huvudet. ”Det stod en halvmöglig tårta på matbordet, helt orörd. Och på den stod det två namn med prydliga bokstäver i fin, ljusblå glasyr: ’Maja 60 år. Max 3 år.’ Och ovanligt nog, får man väl säga, var tårtan dekorerad med två kors i stället för flaggor och ljus. Ett vid varje namn.” ”Okej.” Carl lade ifrån sig tidningen och lutade sig tungt tillbaka. ”Det låter ledsamt. Självmord, säger du, och det är du säker på?” ”Ja, det är jag. Hon begravdes i förrgår, och jag var med. Och förutom prästen, undertecknad och en äldre dam var kapellet helt tomt, så det kunde knappast bli mycket sorgligare. Jag pratade med damen efteråt, och hon var den dödas kusin. Det visade sig att det var hon som hade skrivit under dödsannonsen med ’Familjen’.” Carl tittade fundersamt på honom. ”Och du befann dig ock så på platsen för explosionen den där gången, säger du. Just det kommer jag faktiskt inte ihåg. Jag minns snön och den isande kylan och en hel del annat, men inte dig.” Marcus ryckte på axlarna. Det var trettio år sedan, så hur skulle han kunna göra det? ”Det var en extremt kraftig eldsvåda, och brandteknikerna kunde inte fastställa med säkerhet hur branden och explosio nerna hade uppkommit”, sa Marcus. ”Men det visade sig att verkstan dessutom hade en helt olovlig lackeringsverkstad, så det fanns avsevärda mängder brandfarlig smörja i byggnaden och alldeles säkert mer än tillräckligt för att det skulle kunna gå så illa. Och ja, jag var också på plats strax efter olyckan, men det var mest av en slump, för jag var ute på uppdrag bara några kvarter därifrån.” Carl nickade för sig själv. ”Jag kommer väldigt väl ihåg att den lille pojken var död, det såg jag nästan direkt. Hans spensliga kropp låg tvärs över trottoarkanten med huvudet nedtryckt i snön, en sådan syn är liksom inget man bara glömmer. Jag fick hålla hårt i hans mamma för att hon inte skulle komma för nära och se hur fruktansvärt illa tilltygad han var.” 18
Han tittade upp på Marcus. ”Marcus, varför var du med på Maja Petersens begravning?” ”Varför?” Han suckade. ”Jag har aldrig lyckats släppa det där fallet. Redan då tyckte jag att det kändes direkt att det var något som inte stämde.” Han knackade med fingertoppen på akten på bordet. ”Nu har jag ägnat några dagar åt att läsa igenom den igen och fundera.” ”Och vad har du kommit fram till? Att explosionen inte var en olyckshändelse?” ”Det har jag väl egentligen aldrig trott, men här, på sidan två i den tekniska genomgången, stötte jag på en mening som jag inte lade märke till då, vilket kanske inte heller var så konstigt då, för över trettio år sedan.” Han tog ut papperet ur mappen och sköt över det till Carl. ”Jag har markerat meningen med överstrykningspenna.” Carl Mørck lade underarmarna på kontorsstolens armstöd och lutade sig fram. Han läste den markerade meningen ett par gånger innan han tittade upp på Marcus med en min som gjorde hans ögon mörkare. ”Salt?!” sa han bara, och upprepade det några gånger. Marcus nickade. ”Du får samma känsla, ser jag.” ”Det är det här med saltet, ja, men när var det nu igen? Hjälp mig lite på traven.” ”Jag vet inte exakt vilket fall det var du hade, men det var ju ett annat som hade något med salt att göra. Det är vi överens om, va?” ”Ja, det var det väl.” Han såg ut att tänka så det knakade, men det var uppenbar ligen förgäves. ”Rose eller Assad kanske kommer ihåg det”, sa Carl till slut. Marcus skakade på huvudet. ”Det tror jag inte, för det måste ha varit före deras tid. Men Hardy kanske gör det?” ”Hardy är på någon behandling i Schweiz igen, Marcus.” ”Det vet jag, Carl, men du kanske har hört talas om en rätt fiffig uppfinning som heter telefon, eller?” 19
”Ja ja, jag ska ringa, jag lovar.” Han rynkade ögonbrynen. ”Du har funderat på det ett tag, Marcus, kan du vara snäll och berätta för mig vad det var du upplevde i Sydhavnen då?” Han nickade. Det skulle snarast vara en befrielse. Marcus berättade att när den andra smällen kom så krossa des alla fönster i den lägenhet som de höll på att genomsöka i närheten av verkstan, och glasskärvorna borrade sig djupt in i snickerierna och möblerna. Marcus och hans kolleger befann sig tack och lov i sovrummet mot gården, så de drabbades inte, men lägenhetsinnehavaren, en ömklig pundare som gömde va pen åt några av Vesterbros allra värsta element, bröt ihop full ständigt och började svamla om när han var liten och gasverket i Valby flög i luften. Marcus gick på tå ut i köket mot den sibiriska kylan från det krossade fönstret och såg snart de kolsvarta rökmolnen och flammorna som sköt upp minst tjugofem meter i luften ovanför hustaken några gator därifrån. Två minuter senare svängde Marcus och hans polisassistent in på gatan, där en polisbil redan hade ställt sig tvärs utanför porten med blinkande ljus. Några meter in på gårdsplanen satt en ung kollega och höll hårt om en kvinna. Allt var kaos, och brinnande husdelar och asfalt slungade upp ännu mer svart rök i luften. Ett litet barn till vänster om Marcus hade helt säkert omkommit på platsen, för den lilla kroppen låg helt stilla med ansiktet nedtryckt i snön. Nu nådde lågorna från byggnadens mitt minst fyrtio meter upp i luften, och hettan höll på att slå dem till marken. Vraket av en Citroën Dyane låg uppochner, spillror och bildelar låg utspridda i smältvattnet som redan täckte nästan hela ytan, och några bilar som hade stått till försäljning till vänster utmed gårdsplanens mur hade tryckts ihop som utrangerade fordon på en bilskrot. En skåpbil låg hopknycklad längst fram under bråten, och 20
bakom den stack det fram två nakna, svedda ben, som just då var det enda tecknet på att det hade funnits något liv i byggnaden. Det tog några timmar innan brandkåren fick bukt med lågor na, men Marcus stannade kvar och noterade kollegernas och brandteknikernas kommentarer. Före midnatt hade de längre in i byggnaden hittat ytterligare fyra lik, som var så förkolnade att det knappt gick att bestäm ma deras kön. Och även om alla fyra kranierna hade ungefär samma huvudskador gick det inte att slå fast där och då att de var orsakade av den kraftiga explosionen och det påföljande projektilregnet av tonvis med metallbitar från verkstan. Trots att det var väldigt sannolikt att det var fråga om en olyckshändelse, ägnade Marcus de kommande dagarna åt en rad rutinundersökningar av möjliga skäl till att branden skulle vara anlagd. Alla spekulationer om försäkringsbedrägeri måste avföras eftersom verkstan trots alla föreskrifter inte ens hade varit försäkrad, och dessutom omkom ägaren i olyckan, så vad skulle han ha vunnit på en anlagd brand? Det handlade förmod ligen inte heller om någon organiserad brottslighet, för ingen av de omkomna som efteråt blev identifierade som mekaniker hade något känt kriminellt förflutet. Med hjälp av ägarens chockade änka gick Marcus igenom de ganska knapphändiga uppgifterna om verkstans historia. ”Hade din man eller familjen något otalt med någon?” frå gade han. Fanns det lån som inte hade betalats tillbaka? Ovän skap? Hade de blivit hotade av konkurrenter? Men varje gång skakade hustrun på huvudet. Hon förstod helt enkelt ingenting. Hennes man var en duktig hantverkare, sa hon. Han var visserligen inte så bra på det där med pappers arbete, men så var det väl med alla hantverkare? Marcus var tvungen att konstatera att det åtminstone stämde in på den här lilla rörelsen, som varken hade haft någon revisor eller bokhållare knuten till sig. Och allt som kunde påminna om korrespondens, kundregister, bokföring hade gått upp i rök, 21
om det överhuvudtaget någonsin hade existerat något sådant. Hustrun visste att när det i sinom tid blev dags för bokslut så skulle det bli en del att göra, men verkstan hade ju bara funnits i några månader, så det skulle säkert gå det med. När det röjdes upp på tomten några veckor senare stod man fortfarande på ruta ett. Det var bara den till synes obetydliga detaljen som en vaken tekniker ändå hade antecknat i rapporten och som stack ut från allt annat, vilket Marcus inte lade märke till förrän han granskade rapporten nu, så många år efteråt. Det stod: ”Några meter utanför ingången, tätt intill gallret, låg en salt hög, nio centimeter hög.” Och sedan ett litet extra tillägg som nog borde ha manat till eftertanke och förvåning: ”Och det var koksalt, inte vägsalt”, stod det.
22